Don Quijote förra delens senare hälft/51
| ← Femtionde Kapitlet |
|
Femtioandra Kapitlet → |
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
Hvilket handlar om det som getherden berättade för alla dem, hvilka hemförde D. Quijote.
»Tre mil från denna dal ligger en by, som, fastän liten, hör till de förmögnaste i hela trakten. Där bodde en mycket ansedd bonde, och, ehuru det följer med rikedomen att vara ansedd, var han det dock mera för sin rättskaffenshet än för sin rikedom; men det som gjorde honom ännu lyckligare, som han själf sade, var att han ägde en dotter af så utomordentlig skönhet, så sällsynt förstånd, sådant behag och dygd, att en hvar, som kände och gaf akt på henne, förvånades öfver att se de ypperliga gåfvor, med hvilka Himlen och naturen hade utrustat henne. Redan som barn var hon vacker, därefter tillväxte hon allt jämt i fägring, och vid sexton års ålder var hon utomordentligt skön. Denna hennes skönhet började ryktas i alla grannbyarna; hvad säger jag, bara i grannbyarna? när talet därom gick ut till de aflägsna städerna, ja inträngde i konungasalarna, och i öronen på alla slags människor, hvilka från alla håll kommo att skåda henne såsom en sällsynthet eller en undergörande bild. Hennes fader vaktade henne, och hon själf var på sin vakt; ty det finnes inga hänglås, säkerhetsnycklar eller riglar[1] som bättre vakta en flicka än hennes egen sedesamhet.
Faderns rikedom och dotterns skönhet gjorde att många, så väl inom- som utombys, begärde henne till äkta; men han, såsom den hvilken det tillkom att förfoga öfver denna dyrbara klenod, var i stor förlägenhet och kunde icke bestämma sig, åt hvem af de otaliga, som lågo öfver honom, han skulle lämna henne. Bland de många, som hyste denna ärliga önskan var äfven jag, och jag gjorde mig många och stora förhoppningar om framgång däraf, att jag visste att fadern kände hvem jag var, att jag var barnfödd i samma by, af oblandadt kristen börd, i min ålders blomma, ganska rik och ej sämre lottad med själsgåfvor. En annan i samma by, utrustad med alla dessa samma förmåner, friade äfven till henne; och detta gaf fadern anledning till tvekan och villrådighet, enär han tyckte att hans dotter vore väl försörjd med hvilkendera som helst af oss; för att komma ur denna förlägenhet, beslöt han därför att omtala saken för Leandra, — ty så heter den rika ficka, som så utarmat mitt hjärta. Han ansåg nämligen att, eftersom vi båda voro jämngoda, vore det så godt att åt den älskade dotterns fria val öfverlämna bestämmandet; ett förfarande som förtjänar efterföljas af alla föräldrar, hvilka vilja bortgifta sina barn. Härmed vill jag icke hafva sagt, att de skola låta dem välja bland onda och dåliga ting, utan att de föreslå dem sådana som äro goda, och att bland de goda barnen få vilja efter eget tycke. Hurudant Leandras var känner jag ej; jag vet blott att fadern drog ut på saken för oss båda under förebärande af sin dotters stora ungdom och med allmänna talesätt, genom hvilka han visserligen ej förband sig till något, men ändock visade sig förbindlig. Min medtäflare heter Anselmo, och jag Eugenio, på det I mån känna till namnen på de personer, som förekomma i detta sorgespel, hvars slut ännu är oafgjordt, ehuru det nog kan märkas att det kommer att varda olyckligt.
Vid denna tid anlände till vår by en viss Vicente de la Roca, son till en fattig bonde från samma ställe, och denne Vicente kom från Italien och åtskilliga andra länder och hade varit soldat. När han var en tolf års pojke, hade en kapten, som med sitt kompani råkade tåga genom byn, tagit honom med sig, och efter andra tolf år kom han tillbaka som ung man, klädd på militäriskt vis, utstyrd i tusen färger, med tusen dinglande småsaker af glas och tunna stålkedjor. Ena dagen hade han på sig en grannlåt, den andra en annan, men alla voro de tunna, oäkta, af ringa vikt och än mindre värde. Bönderna, som i och för sig äro fulla af hin och, när ledighet ger läglighet, illparigheten själf, lade märke därtill, togo reda på hans grannlåter och dyrbarheter stycke för stycke, och kommo underfund med att dräkterna voro af tre olika färger, med fina knäband och strumpor; men han hade så många tillställningar och påhitt med dem att, om bönderna inte räknat dem, hade mången varit färdig att svärja på att han hade ståtat med mera än tio ombyten af dräkter och mera än tjugu fjäderbuskar. Och det må ej förefalla eder obehörigt och öfverflödigt hvad jag här berättar om kläderna, ty de spela en stor roll i min historia. Han kunde ibland sätta sig på en bänk under en stor poppel, som står på torget hos oss, och där höll han oss alla gapande och andäktigt lyssnande till de bedrifter han berättade för oss. Det fanns då inte på hela jordklotet något land som inte han hade sett, eller något fältslag där inte han hade varit med; han hade slagit ihjäl flera morer än det lefver i hela Marocko och Tunis, och inlåtit sig på flera dueller, efter hvad han påstod, än både Gante och Luna[2], Diego Garcia de Paredes och tusen andra som han namngaf, och ur dem alla hade han gått som segrare, utan att motståndarne tagit så mycket som en droppe blod af honom. Å andra sidan visade han på några ärr, och, fast de inte rätt kunde urskiljas, ville han inbilla oss att det var efter skottsår, som han skulle ha erhållit i hvarjehanda skärmytslingar och träffningar. Slutligen sade han med makalös oförskämdhet ni åt sina jämlikar[3], ja till och med åt dem som hörde till hans bekanta, och han påstod att hans tappra arm vore hans fader, att hans bragder grundade hans stamträd, och i sin egenskap af soldat stode han ej tillbaka för kungen själf. Till sådant skräfvel kom nu också att han var en smula musiker och kunde klinka litet guitarr, så att somliga sade att guitarren fick röst under hans fingrar; men därmed var det ej slut med hans talanger, ty han hade också den att skrifva vers, och så kunde han öfver hvar liten struntsak som hände i byn sätta ihop en visa på halfannan mils längd.
Den här soldaten, som jag nu har skildrat, denne Vicente de la Roca, denne hjälten, denne sprätthöken, denne musikern, denne versmakaren, honom såg och betraktade Leandra från ett fönster i sitt hem, som vette ut åt torget. Hon förgapade sig i glitterguldet på hans i ögonen fallande kläder; hon tjusades af hans visor, dem han utdelade i tjogtals afskrifter; de bedrifter han själf berättat om sig nådde hennes öron, och ändtligen — så hade hin håle drifvit sitt spel — förälskade hon sig i honom, innan hos honom uppstått den förmätna tanken att slå sig ut för henne. Och som i fråga om hjärtats angelägenheter ingen lättare bringas till önskad afslutning än en sådan, som har damens böjelse för sig, så blefvo Leandra och Vicente snart öfverens; och, innan någon af hennes många friare hade en aning om hennes känslor, hade hon redan fört sin önskan till målet, i det hon lämnat sin älskade käre faders hus — ty sin moder hade hon ej längre i lifvet — och rymt från byn med sin soldat, som gick med större seger ur detta företag[4] än ur alla de många med hvilka han plägade skryta.
Denna tilldragelse väckte allmän förvåning i byn, ja hos alla dem som fingo reda därpå. Jag vardt utom mig, Anselmo som träffad af blixten, fadern bedröfvad, hela släkten skymfad; polisen satte sig i rörelse, det heliga Brödraskapets tjänare kommo på benen, man ströfvade omkring på vägarna, genomsökte skogarna och allt möjligt, och efter tre dagar fann man den dåraktiga Leandra i en håla i skogen, afkläda ända till lintyget och utan de myckna penningar och dyrbara juveler som hon tagit med sig hemifrån. Man förde henne tillbaka till hennes bekymrade fader; man frågade henne om hennes olycka; hon bekände otvunget att Vicente de la Roca hade narrat henne och under äktenskapslöfte öfvertalat henne att lämna fädernehemmet; han skulle taga henne med sig till den präktigaste och yppigaste stad i hela världen, nämligen Neapel, och hon, föga förtänkt och illa bedragen, hade trott honom och, efter att hafva bestulit sin fader, lämnat sig i hans händer samma natt hon försvann, och han hade fört henne till en vild skogstrakt, samt instängt henne i den håla där de funnit henne. Hon berättade likaledes hurusom soldaten, utan att dock taga hennes ära, hade plundrat henne på allt hvad hon ägde samt lämnat henne där i hålan och gått sin väg, en omständighet som ånyo satte alla i förundran. Svårt föll det sig för oss att tro på den sällens återhållsamhet; men hon bedyrade den så allvarligt att det gjorde sitt till att den otröstlige fadern tröstade sig, i det han icke brydde gig om de skatter man beröfvat honom, sedan hans dotter fått behålla den klenod, som, en gång förlorad, ej lämnar hopp om att någonsin kunna återvinnas.
Samma dag som Leandra kom till rätta, skaffade fadern henne undan våra ögon och förde henne i förvar till ett kloster i en stad, som ligger här nära, i förhoppning att tiden må utplåna något af det vanrykte hvari hans dotter försatt sig. Leandras stora ungdom tjänade henne till urskuldande för hennes skuld, åtminstone hos dem som ej voro intresserade af om hon var dålig eller dygdig; men de, som kände hennes klokhet och goda förstånd, tillskrefvo hennes felsteg icke hennes oerfarenhet, utan hennes lätta lynne och kvinnornas medfödda läggning, som merendels plägar vara tanklös och ostadig.
När Leandra blifvit inspärrad, förblindades Anselmos ögon eller hade åtminstone icke längre något föremål, hvars åskådande kunde gifva dem nöje; mina också omgåfvos af mörker, utan en ljusstråle som vägledde dem till något nöjsamt, då Leandra var borta; vår sorgsenhet vardt allt större, vår tålmodighet allt mindre, vi svuro öfver soldatens grannlåter och förbannade Leandras faders brist på försiktighet. Till slut öfverenskommo Anselmo och jag att lämna byn och begifva oss till denna dal, där vi valla, han en stor mängd honom själf tillhöriga får, och jag en talrik hjord af getter, som äfvenledes äro min egna; så tillbringa vi tiden bland träden och gifva fritt lopp åt våra känslor, i det vi antingen gemensamt sjunga den sköna Leandras pris eller tadel, eller sucka för oss själfva och hvar för sig anförtro vår klagan åt Himlen. Många andra af Leandras friare hafva följt vårt exempel och begifvit sig till denna vilda skogstrakt, där de ägna sig åt samma lefnassätt som vi, och de äro så många att denna nejd tyckes hafva förvandlats till ett herdars Arkadien, så fullt är det af herdar och fårfållor, och det finnes ingen vrå där icke den sköna Leandras namn höres. Den ene förbannar henne och kallar henne nyckfull, ostadig och lättfärdig; den andre dömer henne hårdt såsom medgörlig och flyktig; en tredje frikänner och förlåter henne, medan en fjärde drager henne till ansvar och smädar henne; en prisar hennes skönhet, en annan lastar hennes karaktär, och, kort sagdt, alla skymfa och alla tillbedja henne, och allas dårskap går så långt att de finnas som klaga öfver att hafva blifvit försmådda af henne, ehuru de aldrig talat med henne, och äfven sådana som jämra sig under den smärtsamma känslan af en rasande svartsjuka, hvartill hon dock ej gifvit anledning åt någon, ty, såsom jag redan sagt, man erfor hennes felsteg förr än hennes böjelse. Här finnes ingen klyfta, ingen bäckstrand, ingen plats i trädens skugga som ej upptages af någon herde, hvilken i sång utgjuter sin klagan för vinden; öfverallt där ett eko kan uppstå, upprepar det Leandras namn; Leandra återskalla bergen, Leandra sorla bäckarna, och Leandra håller oss alla i förväntan och tjusning, och vi hoppas utan hopp och frukta utan att veta för hvad.
Bland dessa förryckta är min medtäflare Anselmo den som lägger i dagen både minst och mest förstånd, ty, fastän han har så mycket annat att beklaga sig öfver, klagar han dock endast öfver hennes frånvaro, och till ljudet af en stockfiol, som han spelar förträffligt, sjunger han klagodikter, i hvilka han visar sitt goda omdöme. Jag åter följer en lättare och, som mig synes, riktigare väg, nämligen att tala illa om kvinnornas lättsinne, deras obeständighet, deras dubbelhet, deras dödfödda löften, deras bristande ordhållighet och ändtligen om deras ringa klokhet, när det gäller att välja ett föremål för deras tankar och känslor.
Detta, mina herrar, var anledningen till de ord och yttranden jag ställde till denna get, när jag kom hit, ty, eftersom hon är ett kvinnfolk, ringaktar jag henne, ehuru hon är den bästa i hela min hjord. Detta är den historia jag lovade att förtälja eder. Har jag slösat med ord under berättelsen, skall jag icke heller vara njugg i att stå eder till tjänst; här i närheten har jag min koja och där har jag frisk mjölk och ypperlig ost jämte hvarjehanda läckra frukter, ej mindre angenäma för synen än för smaken.»
- ↑ De båda sista orden motsvara ej fullt originalets guardas y cerraduras, af hvilka det förra betyder »villan» i ett lås eller de därtill svarande inskärningarna i nyckelaxet, och det senare allt slags låsinrättning, särskildt dörrlås.
- ↑ Dessa båda namn äro fullkomligt obekanta. Troligen hafva Clemencin och Hartzenbusch rätt i sin förmodan, att här föreligger ett tryckfel och att man i stället för Gante y Luna bör läsa Garcilaso, hvilket domherren förut i 49:e kapitlet (sid. 246) uppräknat bland namnen på tappra hjältar.
- ↑ Baretti, som hade rest mycket i Spanien, skref för mer än hundra år sedan i sitt spansk-engelska lexikon, att ordet vos, ni, användes aldrig annat än »to inferiors, or where there is great familiarity»; och under en nära årslång vistelse i landet hörde öfversättaren, så vidt han nu kan erinra sig, detsamma aldrig till en person. För den, som läser originalet, gör det ock en särdeles komisk verkan att se D. Quijote allt jämt säga tú, du, till Sancho, så länge de äro goda vänner, men vos, när han blir ond på honom; se t. ex. förra hälftens sid. 162 m. fl. ställen. Måhända hade detta kommit bättre fram i öfversättningen, om där vid dessa tillfällen användts han som tilltalsord i stället för ni.
- ↑ Ehuru det här i texten förekommande ordet empresa kan betyda företag i allmänhet, är det dock sannolikt att författaren låter Eugenio använda det med blodig ironi af soldatens skojaraktiga beteende, som ju var rena motsatsen till de ridderliga företag, för hvilka (enligt not. 10 sid. 251) empresa just brukades som speciel term.
| ← Femtionde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femtioandra Kapitlet → |