Don Quijote förra delens senare hälft/50
| ← Fyrtionionde Kapitlet |
|
Femtioförsta Kapitlet → |
FEMTIONDE KAPITLET.
Om den skarpsinniga meningsstriden mellan D. Quijote och domherren, jämte andra händelser.
— »Det är ju förträffligt, sade D. Quijote; böcker, som äro tryckta med kungligt tillstånd och med deras gillande, till hvilkas utlåtande de öfverlämnats[1], och som med allmänt bifall läsas och firas af höga och låga, fattiga och rika, lärda och olärda, frälse och ofrälse, kort sagdt af alla slags människor, af hvad stånd och yrke de må vara: skulle sådana böcker vara lögn? Allra helst då de bära en sådan prägel af sanning, i det de uppräkna för oss den eller de ifrågavarande riddarnas fader, moder, födelseort, släktingar, ålder, deras bedrifter samt stället där de utförde dem, punkt för punkt och dag för dag. Nej, Eders Nåd, kom ej med en sådan hädelse, utan tro mig att jag härutinnan råder eder till hvad ni som en förståndig man bör göra; hvarom icke, så läs dem och ni skall få se hvilket nöje ni får af deras läsning. Eller säg mig: finnes väl en större njutning än att se, så att säga, huruledes här nu ter sig inför oss en stor sjö af sjudande och bubblande beck, och huru talrika kräldjur, ormar och ödlor och många andra slags vilda och förfärliga djur simma omkring och röra sig kors och tvärs däri, och huru midt ur sjön uppstiger en den ömkligaste stämma som säger: ’Du riddare, hvem du än må vara, som står och betraktar denna fruktansvärda sjö! om du vill vinna den skatt, som döljes under dessa svarta vågor, så visa ditt modiga hjärtas tapperhet och kasta dig midt i deras svarta flammande vätska, ty, om du det icke gör, varder du ej värdig att skåda de stora under, som innehållas och beslutas i de sju féernas sju slott, de där ligga under det mörka djupet’; och hurusom riddaren knappt har hört den ängsliga stämman till slut, då, utan att vidare betänka sig, utan att öfverväga den fara för hvilken han utsätter sig, ja utan att afkläda sig sin starka och tunga rustning, han anbefaller sig åt Gud och sin härskarinna, kastar sig midt i den kokande sjön, och, innan han vet ordet af eller hvar han kommer att hamna, befinner sig på några blomstrande marker, med hvilka de elyseiska fälten på intet vis kunna jämföras. Där tyckes honom himlen vara klarare och solen lysa med en förut okänd glans; där visar sig för hans ögon en täck lund, bildad af så gröna och lummiga träd att deras grönska fägnar blicken, medan öronen förnöjas af den ljufva, icke med konst inlärda sången från otaliga, små brokiga fåglar, som svinga sig mellan de täta grenarna. Här upptäcker han en bäck, hvars friska vatten, liknande flytande kristall, sorlar fram öfver fin sand och hvita småstenar, som hafva utseende af guldstoft och äkta pärlor. Där ser han en vattenkonst med skål af brokig jaspis och glatt marmor; på ett annat håll en annan med prydnader i grotesk smak, där små musselskal, lagda i en ordning som icke röjer den ordnande handen, tillsammans med vridna gula och hvita snäckor samt med inblandade stycken af glänsande kristall och konstgjorda smaragder, åstadkomma ett mångskiftande verk, så att konsten i sin efterbildning af naturen tyckes öfverträffa henne. Längre bort får han plötsligt syn på en stark borg eller ett präktigt slott, hvars murar äro af massivt guld, tinnarna af diamanter, portarna af hyacinter[2]; och ytterligare är hyggnadssättet så beundransvärdt att, ehuru ämnet, hvaraf det är gjordt icke är någonting ringare än diamanter, karbunklar, rubiner, pärlor, guld och smaragder, är dock själfva arbetet ännu dyrbarare. Och, när han besett detta, finnes väl då något härligare att skåda än att se utträda ur slottsporten en flock unga fröknar, i så smakfulla och lysande dräkter att, om jag nu gåfve mig till att beskrifva dem så som de skildras för oss i historieböckerna, det aldrig toge något slut; och att se hur den, som såg förnämst ut af dem alla, genast tager vid handen den oförvägne riddaren, som kastade sig i den sjudande sjön, och, utan att säga ett ord till honom, leder honom in i det ståtliga slottet eller borgen och låter afkläda honom så splitternaken som han kom till världen, och bada honom i ljumt vatten, och därpå smörja honom med välluktande salvor öfver hela kroppen, och kläda honom i en den finaste skjorta som doftar af alla möjliga parfymer, och hur därpå en annan ung dam skyndar fram och kastar öfver hans skuldror en mantel, som, efter hvad det säges, allraminst plägar vara värd en hel stad, ja ännu mer? Hvad är icke sedan att skåda, när det berättas för oss huru ofvanpå allt detta man för honom till en annan sal, där han finner borden dukade så vackert, att han blir alldeles häpen af förundran? Och sedan då, när man öfver hans händer gjuter vatten[3], som är destilleradt på idel ambra och doftande blommer? och när man sätter honom på en elfenbensstol? och alla fröknarna passa upp honom under förundransvärd tystnad? och man sätter fram för honom så många olika rätter och så läckert lagade, att det lystna begäret icke vet efter hvilken det skall räcka ut handen? och hurudant skall det icke vara att lyss på musiken, som ljuder allt medan han spisar, utan att han vet hvem som sjunger eller hvar den uppföres? och när måltiden är slut och borden afdukade, huru riddaren då sitter tillbakalutad mot sin länstol och tillåfventyrs petar sig i tänderna[4], såsom det nu brukas, och huru i detsamma in träder alldeles oväntadt genom salsdörren en annan ännu mycket skönare ung dam än någon af de förra, och slår sig ned bredvid riddaren och börjar förtälja för honom hvad detta är för ett slott, och hurusom hon dväljes där förtrollad, jämte andra saker som sätta riddaren i förvåning och fylla läsarna af hans historia med beundran? Jag vill icke utbreda mig vidare häröfver; ty man kan redan af det sagda inhämta, att hvilket som helst stycke af hvilken som helst historia om en vandrande riddare måste väcka nöje och förundran hos hvem som läser henne. Och Eders Nåd kan tro mig och, som jag förr sagt, läsa dessa böckerna, så skall ni få se huru de fördrifva det svårmod, som kanske trycker eder, och förbättra eder stämning, i fall den råkar vara dålig. För egen del kan jag säga att, sedan Jag blifvit vandrande riddare, är jag tapper, hofsam, frikostig, belefvad, ädelmodig, höfvisk, djärf, mild, tålig, uthärdar lätt vedermödor, fångenskap och förtrollningar, och, ehuru jag så nyss såg mig inspärrad i en bur såsom förryckt, hoppas Jag dock med Himlens hjälp och om lyckan ej är mig allt för mycket emot, att genom min arms tapperhet inom få dagar se mig såsom konung öfver något rike, där jag kan visa den tacksamhet och frikostighet som mitt bröst hyser. Ty på min ära, señor, den fattige är oförmögen att kunna öfva frikostighetens dygd mot någon enda, äfven om han besitter henne i högsta grad; och den tacksamhet, som består i blott fromma önskningar, är något dödt, liksom tron utan gärningar är död. Därför skulle jag önska att lyckan snart unnade mig ett tillfälle att göra mig till kejsare, för att visa mitt hjärtelag genom att göra godt åt mina vänner, isynnerhet åt min vapendragare den här stackars Sancho Panza, som är den bäste karl i världen; och jag vill gärna skänka honom ett grefskap, som jag för länge sedan hafver lofvat honom; jag fruktar blott att han icke äger tillräcklig skicklighet att styra sin stat.»
Ungefär dessa sista ord råkade Sancho höra sin hushonde säga, och genast inföll han: »Herr D. Quijote, må Ers Nåd bara bemöda sig att förskaffa mig det där lika mycket af er utlofvade som af mig efterlängtade grefskapet, ty jag ansvarar er att inte skall det fallera mig på skicklighet att styra det; och, skulle det också fallera, så har jag hört sägas att det lär finnas människor i världen, som ta förnäma herrars besittningar på arrende och ge dem visst för året, och de sörja sedan för regeringen, och herren han sitter där och sträcker sina ben och drar sin sköna ränta, som han får, utan att bekymra sig om annat; och så skall jag med göra och inte bry mig om hvarken det ena eller andra, utan lämna allt ihop ifrån mig och dra min sköna ränta som en prins, och se’n få de andra reda sig bäst de gitta.»
— »Det där, vän Sancho, sade domherren, kan gälla om att njuta sin ränta; men rättvisans skipande måste statens herre vårda sig om, och härtill fordras skicklighet och godt omdöme och framför allt en redlig vilja att handla rätt; ty, om denna fattas i grundsatserna, skall det alltid gå på sned med medlen och ändamålen[5], och Gud plägar lika visst komma den enfaldiges goda afsikt till hjälp som den klokes onda afsikt på skam.»
— »De där lärda sakerna känner jag inte, svarade Sancho Panza, jag vet bara att, så fort jag finge grefskapet, skulle jag nog förstå att regera det, ty lika mycket förstånd har jag som en ann’, och lika mycket kropp som den allra kroppsligaste, och så pass kung skulle jag vara öfver min stat som hvarje annan öfver sin; och, när jag vore det, kunde jag göra hvad jag ville; och när jag gjorde hvad jag ville, skulle jag göra hvad jag hade lust till; och när jag gjorde hvad jag hade lust till, skulle jag vara belåten; och, när en är belåten, har en ingenting mer att önska; och, när en inte har någonting mer att önska, så är sagan all[6]; och därför hit med grefskapet, och därmed farväl och Gudi befalladt, tills vi se hvarann härnäst, som den ene blinde sad’ till den andre.»
— »Icke äro de här lärda sakerna så dåliga som du påstår, Sancho; men i alla fall kan det sägas mycket öfver detta grefskapsämnet.»
Därtill genmälde D. Quijote: »Jag vet ej att här är något mera att säga. Jag rättar mig blott efter många olika exempel, som jag skulle kunna anföra i detta sammanhang, på riddare af samma orden som jag, de där, för att vedergälla de trogna och utmärkta tjänster som de emottagit af sina vapendragare, betedde dem synnerliga nådebevisningar, i det de gjorde dem till oinskränkta herrar öfver städer och öar; och en och annan fanns det, hvilkens förtjänster hunno till en så hög grad, att han i sin inbilskhet ville göra sig till konung. Men, hvarför spiller jag så mycken tid härpå, då ett så lysande föredöme bjudes mig af den store och aldrig tillfyllest prisade Amadís af Gallien, som gjorde sin vapendragare till grefve öfver Fastlandsön?[7] Så kan väl också jag utan samvetsbetänklighet göra en grefve af Sancho Panza, hvilken är en af de bästa vapendragare som en vandrande riddare någonsin haft.»
Domherren var högst förvånad öfver de systematiska dårskaper, — i fall det kan finnas system i dårskaper, — som D. Quijote yttrat, öfver det sätt hvarpå han skildrat sjöriddarens äfventyr; öfver det intryck som de öfverlagda lögnerna i de böcker han läst frambragt på honom, och slutligen förvånade honom äfven Sanchos enfald, hvilken så ifrigt önskade att erhålla det grefskap hans herre hade lofvat honom.
I detsamma återvände domherrens tjänare, som hade varit till värdshuset efter mulan med matsäcken. Man tog en matta och gröngräset till bord, slog sig ned under några skuggiga träd och åt där, på det att formannen ej skulle gå miste om de fördelar, hvilka som sagdt, stället erbjöd. Medan de höllo på därmed, hördes plötsligt ett starkt brakande och ljudet af en skälla, som kom från några täta törne- och andra buskar där nära bredvid, och i samma ögonblick sågo de ur snåret framspringa en vacker get med svart-, hvit- och gråfläckig päls; efter henne kom en getherde, hvilken lockade henne och talade till henne med sådana ord som herdar bruka, på det hon måtte stanna eller återvända till hjorden. Den flyende geten sprang skrämd och rädd fram till människorna, liksom för att söka skydd hos dem, och stannade där. Getherden kom, grep henne vid hornen, och, alldeles som om hon hade haft vett och förstånd, sade han till henne: »Ha din landstrykerska, din vildbaserska, brokan, brokan! så du skuttar ikring nu för tiden! hvilka vargar skrämma dig, min flicka? vill du inte säga mig hvad detta skall betyda, sötungen min? Men hvad kan det betyda annat än att du är kvinnfolk och inte kan hålla dig stilla, för det förbannade lättsinnets skull hos dig och alla dem du brås på? Kom med, kom med nu, hjärtevännen! ty, om du inte har så trefligt i fållan, är du dock säkrare där eller tillhopa med kamraterna; och, om du, som skall vakta och leda dem, löper så här på egen hand och på afvägar, hur skall det då kunna gå för dem?»
Getherdens ord roade alla som hörde dem, isynnerhet domherren, som sade till honom: »Vid ert lif, käre vän! lugna er en smula och haf ej så brådt med att genast få geten tillbaka till sin hjord, ty, efter hon är kvinnfolk, som ni säger, får hon lof att följa sitt särskilda kynne, hur mycket ni än bjuder till att förhindra det. Tag en munsbit och drick en klunk; därmed skall ni stilla er vrede, och under tiden får geten hvila sig.»
Att säga detta och på knifspetsen räcka honom ett stycke kall kaninstek var alltsammans ett ögonblicks verk. Getherden tog det och tackade därför, drack och lugnade sig och sade sedan: »Inte skulle jag vilja, för det jag språkat med det här kräket på så förnuftigt vis, att Ers Nåder skulle ta mig för en enfaldig karl, ty de ord jag talade sakna verkligen icke sin dolda mening. Obildad är jag, men inte till den grad att jag ej förstår att skilja på hur man skall umgås med folk och med fä.»
— »Det tror jag fullväl, sade kyrkoherden; ty jag vet af erfarenhet, att skogar kunna fostra lärda män, och herdekojor inrymma filosofer.»
— »Åtminstone, señor, svarade herden, hysa de sådana som af skadan blifvit visa; och på det I mån tro och hand- gripligen öfvertyga eder om sanningen häraf, och fastän det kan tyckas att jag bjuder mig själf utan att vara beder, så, i fall att det inte förtryter herrarna och I viljen för en kort stund låna mig ett uppmärksamt öra, skall jag berätta eder en sann händelse, som tör bekräfta så väl så här herrens (pekande på kyrkoherden) som mitt eget påstående.»
Därtill svarade D. Quijote: »I betraktande af att detta fall har jag vet icke hvad för en anstrykning af riddareäfventyr, skall jag för min del hjärtans gärna höra på eder, käre vän! och detsamma skola alla dessa herrarna göra, ity att de äro mäkta förståndiga och vänner af märkvärdiga historier, hvilka kunna hålla sinnena i spänning samt roa och förnöja dem, såsom jag är öfvertygad att eder berättelse kommer att göra. Börja därför, min vän; vi skola alla lyssna till eder.»
— »Pass för mig![8] sade Sancho; jag ger mig af ner till bäcken med den här pastejen, och där tänker jag äta mig mätt för tre dagar; ty jag har hört min herre D. Quijote säga, att en vandrande riddares vapendragare bör äta, när han kommer åt, tills han inte orkar mera, för den skull att det lär kunna hända dem ofta nog att händelsevis komma in i en så tät skog att de inte hitta ut igen på sex dar, och, är en människa då inte väl mätt eller har duktig matsäck med sig, kan han stanna där, som han ofta stannar, tills han blir förvandlad till mumie.»
— »Du har rätt, Sancho, sade D. Quijote; gå hvart dig lyster och ät hvad du förmår, ty jag är redan belåten och det fattas mig blott att gifva själen dess förfriskning, såsom jag skall göra, när jag lyss till denne hedersmannens berättelse.»
— »På det sättet skola vi alla förfriska våra själar, sade domherren och bad genast getherden att göra början med hvad han hade lofvat. Herden klappade ett par gånger geten, som han höll i hornen, på länden och sade till henne: »Lägg dig nu ner, nära mig, brokan, ty vi ha god tid att återvända hem till vårt.»
Geten tycktes förstå honom, ty, när hennes herre satte sig, sträckte hon helt lugnt ut sig bredvid honom och såg upp till hans ansikte, liksom om hon ville låta förstå att hon var uppmärksam på hvad herden sade; och denne började sin historia på följande vis.
- ↑ D. Quijote resonerar i denna punkt alldeles på samma sätt som värdshusvärden; se sid. 57 här ofvan.
- ↑ Hyacinter äro ett slags ädelstenar, som omtalas redan i bibeln; de utgöra en art af jordmetallen Zirkon och utmärka sig för en lifligt röd (hyacintröd) färg, som äfven kan öfvergå i brunt och orangegult.
- ↑ Bruket af knifvar och (isynnerhet af) gafflar vid måltiderna var okändt under hela medeltiden och ännu så sent som i början af 16:e århundradet ganska sällsynt till och med vid hofven. Man grep för sig med fingrarna, och däraf förklaras nödvändigheten af den öfliga samt tidt och ofta omtalade handtvagningen, innan man satte sig till och efter det man stigit upp från bordet.
- ↑ Den tidens sprättar höllo det nämligen för elegant att i det täcka könets närvaro peta sig i tänderna, och äfven andra äldre författare omnämna stundom detta otrefliga mode.
- ↑ si esta falta en los principios, siempre irán errados los medios y fines. Här föreligger en troligtvis afsiktlig dubbelmening, och stället kan äfven öfversättas: »Om denna fattas i begynnelsen, skall det alltid gå på sned i midten och slutet».
- ↑ Sp. acabóse, eg. = det vardt slut, och de spanska sagorna afslutas i själfva verket ofta med just detta ord, ensamt eller i ett litet stäf, t. ex.
Colorin, colorado,
el cuento se acabó; eller
Colorin, colorado,
el cuento está acabado. - ↑ Det finnes anledning att tro, att med den i Amadís af Gallien omtalade Fastlandsön åsyftas ön Man i Irländska kanalen, hvilken ö ännu i den historiska tiden sammanhängde med Englands fastland.
- ↑ Detta är icke så fritt öfversatt som man skulle tro; ty det spanska uttrycket saco la mia, som Sancho här använder, är egentligen en spelterm och betyder: »Jag tar tillbaka min insats, jag drar mig ur spelet», o. s. v.
| ← Fyrtionionde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femtioförsta Kapitlet → |