Drömslottet/Kapitel 06
| ← Hemkomsten |
|
Skollärarens brud → |
VI.
Kapten Jim.
Gamle doktor Dave och hans doktorinna hade kommit ned till det lilla huset för att hälsa på de nygifta. Doktor Dave var en storväxt och fryntlig gammal herre med vita polisonger, och doktorinnan var en prydlig liten dam med kinder som vinteräpplen och silvergrått hår. Hon slöt genast Anne i sin moderliga famn.
— Så roligt att ha dig här, min lilla vän! Du är väl duktigt trött? Vi ha gjort i ordning litet kvällsvard, och kapten Jim har metat upp foreller åt er. Kapten Jim, var håller ni hus? Å, han har väl gått ut för att se om hästen, kan jag tro. Kom nu upp och lägg av dig dina ytterkläder!
Anne såg sig omkring med glada och tacksamma blickar, medan hon följde den gamla doktorsfrun uppför trappan. Hon kände sig mycket tilltalad av sitt nya hem. Hon tyckte sig andas in Grönkullas luft och den fina doften av de gamla traditioner, som hon älskade.
— Den gamla fröken, som rådde om allt detta, och jag skulle bestämt ha kommit gott överens, viskade hon för sig själv, när hon blivit ensam på sitt rum.
Det var en trevlig vindskupa och hade två fönster, av vilka det ena vette utåt bukten med fiskebåtarna, sandrevlarna och Fyra vindars fyrtorn. Från det andra hade man utsikt över en liten dalsänka med saftigt gräs, genom vilken en bäck porlade fram. Åt samma håll, men ett gott stycke längre bort, låg det enda hus, som fanns i grannskapet, en gammal oregelbunden, grå byggnad, omgiven av pilar, genom vilkas mattgröna bladverk fönsterna tittade fram likt skyggt spejande ögon i mörkret. Anne undrade, vilka som bodde där, de voro ju hennes närmaste grannar, och hon hoppades, att de voro trevliga människor. Plötsligt ertappade hon sig själv med att tänka på den vackra flickan med gåsflocken.
— Gilbert trodde inte hon hörde hit, tänkte Anne, men jag känner mig säker på att hon gör det. Det var någonting med henne, som gjorde henne till en del av havet och himlen och bukten med fiskarbåtarna. Fyra vindar ligger henne i blodet.
När Anne gick ned för trappan, stod Gilbert framför den öppna spisen och talade med en okänd man. Båda vände sig om, när Anne trädde in.
— Anne, detta är kapten Boyd. Kapten Boyd, min hustru.
Det var första gången, som Gilbert inför främmande människor använt benämningen »min hustru», och han kände sig mycket stolt och glad. Den gamle sjöbussen räckte Anne en senig hand, de logo mot varandra och blevo i samma nu vänner för livet. Själarnas sympati tändes liksom gnistan springer ur stålet.
— Det var för innerligt roligt att göra bekantskap med den här lilla frun — måtte ni bli lika lycklig som den första bruden var, som kom hit! Bättre än så kan jag inte önska er. Men er man presenterade mig inte på rätta sättet. Kapten Jim heter jag i vardagslag, och som ni ändå förr eller senare kommer att kalla mig vid det namnet, kan ni gärna börja nu medsamma. Jag får säga, fru Blythe, att ni är en riktig liten sötunge till nygift fru — en som det gör gott i själen på en gammal enstöring att titta på.
Han tycktes ämna göra uppbrott, men den gamla doktorinnan bad honom stanna kvar och äta kväll tillsammans med det övriga sällskapet.
— Tackar ödmjukast, det säger jag inte nej till, kära fru Dave. Jag får för det mesta äta mina måltider för mig själv — mitt enda sällskap är bilden av mitt eget gamla tryne, som jag ser i spegeln mitt emot. Det är inte ofta jag får tillfälle att sitta ned med två så rara och älskvärda damer.
Kapten Jims artigheter te sig måhända något framfusiga, när de läsas i tryck, men han kom fram med dem på ett så försynt och aktningsfullt sätt, både vad min och ton beträffar, att den kvinna, till vilken de riktades, aldrig kunde nännas att bli stött över hyllningen.
Kapten Jim var en kärngubbe, nobel till karaktären, enkel och rättfram, med evig ungdom i ögon och hjärta. Han hade en lång och något otymplig gestalt, en smula framåtlutad, men dock vittnande om stor styrka och uthållighet. Det slätrakade ansiktet var fårat och bar tydliga spår av sol och vind, och en tjock man av järngrått hår föll nästan ända ned till axlarna. Men kunde icke undgå att lägga märke till de egendomliga, blå och djuptliggande ögonen, vilka än tindrade och än drömde och stundom blickade ut till havs med ett svårmodigt, fjärrskådande uttryck, som om de sökte någonting dyrbart och förlorat. Anne skulle en dag få veta, vad det var kapten Jim spejade efter.
Det kunde icke förnekas, att kapten Jim var en tämligen ful man. Hans grovhuggna underkäke, barska mun och kupiga panna trotsade alla skönhetsregler, och han hade genomgått många sorger och vedermödor, vilka märkt såväl hans kropp som hans själ. Men fastän Anne vid första åsynen fann hans yttre ganska frånstötande, reflekterade hon aldrig mera häröver — så mycken hjärtats godhet bodde inom det kärva skalet.
Man slog sig glatt ned kring kvällsvardsbordet. Brasan på den öppna spisen gjorde septemberkvällens kyla mindre kännbar, matsalsfönstret stod öppet, och havsbrisen fick fläkta som den ville. Utsikten var härlig, havet låg drömtungt, och sandrevlarnas mjuka konturer förtonade sig i diset. Kustklippornas rödbruna färgton hade förbytts i grått. Bordet var överfyllt med den gamla doktorinnans läckerheter, men hedersplatsen intogs av det stora fatet med foreller.
— Jag tänkte, att de kanske skulle smaka efter resan, sade kapten Jim. — De äro alldeles nyfångade, frun lilla. För två timmar sedan skuttade de helt pigga och glada i forsen.
— Vem sköter fyren i afton, kapten Jim? frågade doktor Dave.
— Det gör min brorson Alec. Han förstår det precis lika bra som jag. Men nu ska jag tala om, att jag är riktigt glad åt, att herrskapet bjöd mig kvar till supén. Jag känner mig bra nog sugen — med middagen var det bara strunt i dag.
— Ni far bestämt illa där ute vid fyren, sade den gamla doktorinnan. — Ni har så mycket andra bestyr, att ni bestämt aldrig unnar er ett ordentligt mål mat.
— Jo för all del, vad jag det gör, protesterade kapten Jim. — Jag lever för det mesta kräsliga. I går afton var jag ju till byn och köpte mig två kilo benfritt oxkött — av det ämnade jag få mig en riktigt präktig kalopsmiddag och mer till.
— Nå, vad hände med oxköttet? frågade doktorinnan. — Tappade ni det på vägen hem?
— Nej bevars. — Kapten Jim såg brydd och förlägen ut. — Just när jag skulle till och lägga mig, kom ett stackars uselt hundkräk och bad om natthärbärge. Han tillhörde väl någon av fiskargubbarna utmed stranden. Jag kunde inte köra bort den stackaren — han hade ont i ena tassen och linkade på tre ben. Därför släppte jag in honom i min lilla yttre förstuga, gav honom en gammal säck att ligga på och gick in till mig. Men hur det var, kunde jag inte somna. Det for för mig, att hunden bestämt sett hungrig ut …
— Och så steg ni upp och gav hunden biffköttet — hela den stora biten biffkött, sade doktorinnan långsamt och med ett slags triumferande förebråelse i rösten.
— Ja, kära hjärtanes, vad annat skulle jag ge honom? sade kapten Jim ödmjukt. — Åtminstone ingenting, som kunde smaka en hund. Och hungrig var han säkert, för jag minns, att det blev knappt mer än två munsbitar. Jag sov skönt resten av natten, men middagen blev det knalt med — det var bara poatis och inte ens sås. Men hunden knallade sig i väg hem på morgonen. Och vegetarian var han inte, så mycket är säkert.
— Tänk, att ni ska behöva svälta för en kringstrykande hundrackas skull! förfasade sig doktorinnan.
— Han kanske är mycket dyrbar för någon annan, sade kapten Jim. — Man ska inte döma någon efter skenet. Men Förste styrman tyckte inte om honom. Han förde ett högst uttrycksfullt språk — fräste och spottade. Men Förste styrman är så fördomsfull. Man ska inte låta en katt bedöma en hund … Nå, min middag blev jag av med, så denna läckra supé i angenämt sällskap var mig som sagt ytterst kärkommen. Vad det ändå är för en härlig sak att ha goda grannar!
— Vem bor i huset bland pilarna uppe vid bäcken? frågade Anne.
— Fru Dick Moore, sade kapten Jim. — Och hennes man, tillade han, som om han plötsligt kommit att tänka på någonting.
— Ni har inte många grannar, fru Blythe, fortfor kapten Jim. — Den här sidan av bukten är mycket glest bebyggd. Det mesta av marken tillhör en herr Howard däruppe bortom The Glen, och han arrenderar ut den till bete. Men vid fiskläget är befolkningen så mycket talrikare — och det är sanningen att säga ett ganska blandat sällskap.
Doktor Dave, som i fyrtio års tid haft sina duster att utkämpa med den stridbara fiskarebefolkningen, drog på munnen och nickade.
— Vem bor i det ohyggliga gräsgröna huset ungefär en kvarts kilometer härifrån?
Kapten Jim log ett brett löje.
— Där bor fröken Cornelia Bryant. Hon kommer nog snart hit på visit, eftersom herrskapet är presbyterianer och inte metodister. Vore ni metodister, skulle hon aldrig sätta sin fot i ert hus.
— En högst utpräglad karaktär, småfnittrade doktor Dave. — Den mest inbitna manhaterska, som går i ett par skor — numro 42, skulle jag tro.
— Sura rönnbär? undrade Gilbert skrattande.
— Nej, härvidlag är det inte sura rönnbär, svarade kapten Jim allvarligt. — Cornelia hade kunnat välja efter behag, när hon var ung. Till och med nu behöver hon bara säga ett ord för att sätta fart i de gamla änklingarna. Hon har den vassaste tungan och det bästa hjärtat i hela Fyra vindar. Så fort någon råkar i bryderi, så är hon till hands och försöker hjälpa på det allra vänligaste sätt. Aldrig säger hon ett ont ord om en annan kvinna, och om hon rackar ner på oss odågor till karlar, så ä’ vi nog så pass tjockhudade, att vi stå ut därmed.
— Hon talar alltid väl om er, kapten Jim, sade den gamla doktorinnan.
— Ja, jag fruktar det. Jag är inte alls trakterad därav. Jag får en känsla av, att det är någonting konstigt, rent av abnormt, med mig.