Drömslottet/Kapitel 14
| ← Besöket hos Leslie |
|
Julafton → |
XIV.
Novemberdagar.
Den färgprakt, som i flera veckor strålat över hagar och dungar kring Fyra vindars udde, hade bleknat till en höstlig ton av milt blågrått. Det kom många dagar, då fält och strandängar sveptes i regnblandat töcken eller ryste för havsvindens frostiga andedräkt — det kom nätter av storm och oväder, då Anne vaknade upp och bad, att intet fartyg måtte slungas mot den av klippor och rev uppfyllda norra stranden. Ty skedde det, kunde ej ens fyrens stora, vänliga öga, som trofast blänkte fram genom mörkret, hindra det från att förgås i de vitskummande bränningarna.
— I november har jag ibland den känslan, att våren aldrig kommer tillbaka, suckade hon och sörjde över den bedrövliga förvandling hennes frostbitna blomsterrabatter undergått.
Den färgglada lilla trädgården, som varit skollärarens bruds ögonfröjd, såg nu helt ödslig och arm ut, och popplarna och björkarna liknade »renrakade metspön» — för att tala med kapten Jim. Men furudungen bakom det lilla huset stod där lika grön och tät, och till och med i november kommo ljuvliga dagar med solsken och milt purpurskimrande dis, då hamnens små toppiga vågor dansade lika glatt som i midsommartider och havsviken låg där så klarblå och blank, att stormarna och den pinande blåsten sjönko i glömska.
Anne och Gilbert tillbragte mången höstafton ute vid fyren. Där var alltid hemtrevligt. Även när den ostliga vinden sjöng sina dystra melodier i moll och havet låg grått och dött, tycktes solglimtar leka däromkring. Och skälet var måhända det, att Förste styrman alltid snobbade med det grannaste pälsverk. Han var så stor och skinande, att man knappt saknade solen, och hans ljudliga spinnande bildade ett behagligt ackompanjemang till det skratt och muntra småprat, som så väl trivdes kring kapten Jims husliga härd. Och här dryftade den fryntliga värden och Gilbert många vitt skilda ämnen mellan himmel och jord.
— Jag tycker om att grubbla på alla slags problem, om jag också inte kan lösa dem, sade kapten Jim. — Far min var av den åsikten, att vi aldrig skulle tala om ting, som vi inte begrep, men om vi inte gjorde det, doktorn, är jag rädd, att vår konversation snart tynade av. Makterna skratta nog ibland, när de höra oss, men vad gör det, så länge vi komma ihåg, att vi bara äro svaga människor och inte vilja häva oss upp till att vara gudar vi själva och veta skillnaden på ont och gott. Jag skulle tro, att våra små konferenser gör ingen något för när, så låt oss nu i kväll fördjupa oss i »hvi, hvadan och hvarthän» — doktorn!
Medan herrarna fördjupade sig, lyssnade eller drömde Anne. Ibland hände det, att Leslie följde med dem ut till fyren, och hon och Anne gingo då längs stranden i den tätnande skymningen eller sutto på klipporna nedanför fyrtornet, tills mörkret förmådde dem att uppsöka drivvedsbrasans vänliga sken. Och då lagade kapten Jim te och berättade därunder
»Hur vågorna han slog inunder sig,
Och red på deras rygg. Han trådde vattnet,
Vars ilska han slog undan, trotsande
De värsta bränningar, som mötte honom.»
Leslie tycktes alltid ha mycket roligt under dessa små samkväm ute vid fyren, hon blev meddelsam och frispråkig, sade små roligheter och lät sitt vackra skratt klinga ut. Eller ock satt hon andlöst lyssnande med heta kinder och glänsande ögon. Det kom mera kvickhet och sälta över replikskiftet, när Leslie var närvarande. Även om hon själv icke talade, tycktes hon locka de andra att visa sig från sin mest förmånliga sida. Kapten Jim berättade sina historier bättre, Gilbert var snabbare och fyndigare i sina inkast och sin argumentering, och Anne kände små lustiga och originella infall komma flygande — allt under inflytandet av Leslies personlighet.
— Den flickan är född att intaga en ledande ställning inom intellektuella och socialt intresserade kretsar, långt bort från Fyra vindar, sade hon till Gilbert, när de vandrade hem en afton. — Här går ju all hennes stora begåvning till spillo — rinner bort i sanden…
— Hörde du inte på kapten Jim och undertecknad härom kvällen, då vi mera generellt dryftade just det ämnet? Vi kommo till det lugnande resultatet, att alltings skapare sannolikt förstår att styra sin värld precis lika bra som vi skulle göra, och att det på det hela taget inte finns någonting sådant som »förspillda liv» — såvida inte vederbörande själv med avsikt inriktar sig på en improduktiv och onyttig tillvaro. Och det har ju Leslie Moore sannerligen inte gjort. Visst folk skulle ju också kunna tycka, att en diplomerad person från Redmonds högskola, som redaktörer och bokförläggare började uppmärksamma, kastar bort sig som hustru åt en ung och grön läkare, som plåstrar om ett fåtal patienter i en lantlig avkrok som Fyra vindar…
— Gilbert!
— Om du hade gift dig med Roy Gardner, så hade du kunnat vara ett klart skinande ljus i intellektuella och socialt intresserade kretsar långt bort från Fyra vindar.
— Gilbert Blythe!
— Ja, så heter jag. — Du vet, hur vådligt kär du var i honom ett tag, Anne.
— Gilbert, nu är du nedrig — utspekulerat nedrig som alla karlar skulle fröken Cornelia uttrycka sig. Jag var aldrig kär i honom. Jag bara inbillade mig. Nog vet du det. Du vet också, att hellre sitter jag som din hustru i vår drömstuga än jag residerar som drottning i ett palats med kolonner och marmorgolv.
Gilbert svarade icke med ord. Men jag fruktar, att både han och hans fru totalt glömde bort den stackars Leslie, som vandrade sin ensliga stig tvärs över fälten mot ett hus, som varken var ett marmorpalats eller en förverkligad dröm.
Månen höll på att gå upp över det mörka havet bakom dem och göt ett förklarande skimmer däröver. Dess sken hade ännu icke nått hamnen, vars bortre sida ännu låg i hemlighetsfullt dunkel med skumma vikar, skarpa slagskuggor från strandklipporna och ljusglittrande stråk däremellan.
— Så ljusen i hemmen tindra genom mörkret! sade Anne. — Den där raden på andra sidan bukten liknar ett pärlband. Och en hel stjärnbild blänker uppe vid The Glen. Ack titta, Gilbert, där är vårt eget! Jag är så glad, att jag inte släckte det. Jag tycker inte om att komma hem till ett mörkt hus. Ljuset, som tindrar från vårt hem, Gilbert, o, är det inte ljuvligt att se?
— Det är ett av jordens många miljoner hem — men för oss är det vårdkasen och ledstjärnan i en ganska vrång värld… Anneflickan, den som har ett eget hem och en rar, rödhårig hustru — vad behöver egentligen han begära mera av livet?
— Jo, ännu en liten sak bör han begära, viskade Anne och tryckte ömt hans arm. — O, Gilbert — ibland har jag en känsla av, att det är mig omöjligt att vänta så länge som till våren!