Drömslottet/Kapitel 25
| ← Kapten Jims liv och leverne |
|
Owen Fords bekännelse → |
XXV.
Boken kommer till stånd.
Morgonen därpå kom Owen Ford över till det lilla vita huset, brinnande av iver och entusiasm.
— Fru Blythe, detta är ju en underbar bok — jag är riktigt gripen av den… Finge jag ta den och använda materialet till en roman, är jag säker på, att jag skulle få ihop någonting absolut uppseendeväckande. Tror ni kapten Jim skulle vilja låta mig göra det?
— Låta er göra det? Jag är övertygad om, att han skulle bli förtjust, utbrast Anne. — Jag tillstår, att någonting i den vägen föresvävade mig, när jag tog er med till honom i går afton. Kapten Jim har ju alltid önskat, att han skulle kunna hitta på någon, som vore mannen att redigera hans liv och leverne åt honom.
— Vill ni följa med mig ut till fyren i kväll med, fru Blythe? Jag skall själv tala med honom om anteckningarna, men jag vore tacksam, om ni berättade för honom, att ni delgav mig historien om Margaret, som gick förlorad, och frågade honom, om jag finge använda den episoden som ett romantiskt inslag i de rena äventyrsskildringarna.
Kapten Jim blev överförtjust, när Owen Ford för honom framlade sin plan. Äntligen skulle hans käraste dröm gå i fullbordan, och hans liv och leverne skulle sändas ut i världen — i en form, som troligen skulle avväpna all kritik. Det gladde honom också, att historien om hans förlorade Margaret skulle få komma med.
— På så sätt kommer hennes namn inte att sjunka i glömska, sade han vemodigt. — Ni ska resa ett vackert äreminne över henne.
— Vi ska samarbeta, föreslog Owen, ni ger själen och jag formar dess hölje. Å, vi båda skola få ihop en utomordentlig bok, kapten Jim. Och vi skola genast skrida till arbetet.
— Och tänk, att min bok skall skrivas av skollärarens dotterson! utbrast kapten Jim. — Gosse, din morfar var min käraste vän! Ingen gick upp mot honom, tyckte jag. Nu först förstår jag, varför jag har måst vänta så länge. Den fick inte skrivas, förrän rätte mannen kom. Du hör hit, du är ett med oss — i dig lever den här gamla nordliga kustens själ — du är den ende, som sitter inne med förmågan att skriva boken!
Man gjorde upp, att den lilla kammaren bredvid det stora vardagsrummet i fyren skulle bli arbetsrum åt Owen. Det var nödvändigt, att kapten Jim var i hans närhet, medan han skrev, och kunde fylla i en del detaljer, som stundom behövdes rörande livet om skeppsbord och sjömäns föreställningsvärld i allmänhet, som ju Owen icke hade mycket reda på.
Redan morgonen därpå började han arbeta på boken, och han gick upp däri med hela sin själ. Och vad kapten Jim beträffar, så var han i sjunde himlen den sommaren. Den lilla kammaren, där Owen satt och skrev, betraktade han som en helgedom. Owen tog kapten Jim till råds i mycket, men han ville ej låta honom få se manuskriptet.
— Nej, farbror får vänta, tills det kommer ut i tryck, sade han. — Då får du alltihop på en gång, och då läser man det med större nöje.
Han grävde i de skatter, som lågo hopade i detta märkliga »liv och leverne», och han gjorde bruk därav alldeles efter gottfinnande. Hans tankar sysslade med Margaret, som gick förlorad, och han omhuldade henne så ömt, tills hon för honom blev en levande personlighet. I samma mån som boken skred framför och den poetiska idén alltmera konstnärligt genomfördes, tog den honom fången, och han arbetade på den med feberaktig iver. Han lät Anne och Leslie läsa manuskriptet och öva kritik. Och bokens avslutningskapitel, vari hans förmåga att genom de fristående, känsligt modellerade gestalterna symbolisera kraft, lidande, lycka, nådde sin kulmen — så förklarade längre fram yrkeskritiken — hade utarbetats enligt ett av Leslie framställt förslag.
För Anne var tanken på, att henens idé utfallit så väl, ett dagligt glädjeämne.
— Så fort jag såg Owen Ford, förstod jag, att han var som klippt och skuren till ett sådant värv, sade hon till Gilbert. — I hans ansikte spårade jag både humor och den stora lidelsen, och de båda tingen — tillika med en viss stilistisk förmåga — behövdes just för skapandet av en sådan bok. Han satt helt säkert inne med alla förutsättningar.
Owen Ford brukade skriva om förmiddagarna. Eftermiddagarna tillbragte han merendels på promenader eller utflykter tillsamman med de unga Blythes. Ofta följde Leslie med, ty kapten Jim åtog sig Dick, just för att hon skulle kunna göra sig ledig. De rodde ut på redden eller uppåt någon av de tre vackra floder, som runno ut i bukten, de stekte de läckra blåmusslorna på stenar och plockade smultron i hagarna; de torskade med kapten Jim och sköto bråckfågel på strandängarna och vildänder i vikarnas vass — åtminstone gjorde herrarna det. Om kvällarna strövade de omkring i de tusenskönströdda dalsänkorna under en gyllene måne, eller de sutto i förmaket i det lilla vita huset, där den kyliga havsvinden ofta gav anledning till, att ett fång drivved tändes på härden. Och de pratade om de tusentals ting, som lyckliga, livliga och begåvade unga människor kunna hitta på att prata om.
Alltsedan den dag, då Leslie avlagt sin bekännelse för Anne, hade hon varit såsom en annan människa. Det fanns icke ett spår kvar av hennes forna kyla och förbehållsamhet, icke en skugga av den bitterhet, hon förut icke förmått helt och hållet kväva. De lyckliga flickår, som hon gått miste om, tycktes vända åter till henne, sedan hon mognat till kvinna, hon slog ut likt en glödande, doftande blomma, intet skratt klingade gladare än hennes, ingen hade livligare och kvickare infall, när de sutto med varandra i skymningsstunderna denna förtrollade sommar. Då hon icke kunde vara med Blythes och Owen Ford, kände alla att stämningen ej blev densamma, som då hon med makten av sin personlighet behärskade den. Hennes skönhet fick glans av den vaknande själen, liksom när en lampa med rosenfärgat sken lyser genom en mjölkvit alabastervas. Det fanns stunder, då Anne tyckte, att hennes ögon bländades av den glans, som omstrålade Leslie. Vad Owen Ford beträffar, hade visserligen Margaret i hans bok den verkliga, den i bränningen försvunna flickans mjuka bruna hår och älvlika ansikte, men väsendet var Leslie Moores, sådant det uppenbarade sig för honom under dessa lyckliga och fridfulla dagar vid Fyra vindar.
Allt som allt var det en oförgätlig sommar — en av dessa somrar, som sällan beskäras människors barn och som, när de försvinna, lämna efter sig en rik arvedel av härliga minnen — en av dessa somrar, som tack vare en lycklig förening av idealiskt väder, sympatiska vänner och angenäma sysselsättningar komma så nära det fullkomliga i det ofullkomligas värld.
— Nu nalkas slutet, sade Anne till sig själv med en liten suck den septemberdag, då en kylig vind kom svepande och en viss nyans av bjärtaste blått på buktens vatten sade henne, att hösten stod för dörren.
Samma kväll talade Owen Ford om för dem, att han nu skrivit färdig sin bok och att han måste avsluta sin semester.
— Ännu har jag rätt mycket kvar att göra — jag måste gå igenom hela manuskriptet, fila på språket, skära bort och göra tillägg, men det väsentliga är utfört. Jag skrev de sista meningarna i morse. Får jag nu bara en förläggare, så kommer den väl ut till nästa vår.
Owen hyste inga farhågor för att han ej skulle träffa på någon förläggare. Han visste, att han skrivit en präktig bok, som skulle komma att leva. Han visste, att den skulle inbringa honom både rykte och rikedom, men när han skrivit dess sista rad, böjde han ned sitt huvud över papperet och satt så en lång stund. Och hans tankar dröjde icke vid det goda arbetet, han utfört.