←  Ovisshet och oro.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

Ridhuset.
Modellen.  →


[ 175 ]

FEMTONDE KAPITLET.
Ridhuset.

Döring inträdde i tjenstgöring. Han hade läst åtskilligt om Carl XII:s drabanter och derefter bildat sitt omdöme om denna kårs värde; men han fann snart att han misstagit sig.

Carl XII var sjelf en drabant bland konungar, och en konung bland sin tids drabanter. Hans drabantsvärd var en spira, och hans krona var en drabanthjelm. Hans närmaste krigiska omgifning, drabantkåren, utgjorde också en trupp af samtidens tappraste krigare. Ingen konung kan uppvisa ett fåtal män, mera utmärkta för ståndaktighet, trohet, styrka, tapperhet och mod, än man finner bland dessa kung Carls utkorade[1]. Minnet bevarar ännu ända till fabulösa bedrifter af dem. Men med konungens död tynade äfven den lifgifvande andan bort inom drabantkåren, och ehuru den under Adolf Fredriks regering kunde ännu sägas ega något anseende, såsom ett slags qvarlåtenskap efter Carl, förföll likväl äfven denna återstod helt och hållet under Gustaf III:s tid. I stället för att som i äldre tider få strida vid konungens sida och tappert försvara hans person, användes den nu att vid resor paradera och flankera till häst omkring honom, att deremellan posta vid slottets dörrar och att som kurirer flacka än hit och än dit. Hvad kriget ej mera använde, bibehöll fåfängan. Sålunda följdes Gustaf III på sina resor gemenligen af åtta drabanter, som på de dåliga skjutshästarne vanligtvis ej förmådde följa honom. Ofta redo de äfven vid och framför konungens vagn i hufvudstaden. Kåren kommenderades af fyra kapten-löjtnanter, hvilka, tjenstgörande tre månader i sänder, egde rang emellan öfverstar och generaler. 1796 erhöll kåren en enda befälhafvare, general-löjtnanten, friherre Hampus Mörner. Drabanterna hade officersrang och vice-korporalerna ryttmästares.

Drabanterna hade sitt eget stall; men en dag fingo de befallning att samlas i stora ridhuset vid kungliga slottet. Mellan åtskilliga högre militärer af olika vapen hade tvist uppstått om lansens, sabelns och bajonettens olika värde. Några påstodo, att lansen var det bästa vapnet, andra att sabeln var det, och åter andra att bajonetten öfverträffade dem båda. För att utröna, hvem som hade rätt, anbefaldes pröfningar med drabant-kåren, hvilken man ansåg böra bäst kunna sköta vapnen i allmänhet. Döring infann sig äfven på en liten liflig, välbygd och ung springare af finsk race, som redan blifvit hans favorit. [ 176 ]Flere af hofvets personal hade, lockade kanske mera af nyfikenhet än af egentligt intresse, också infunnit sig. Bland dem var grefve Adlerstjerna.

Hvar och en, som ansåg sig kunna sköta geväret väl och litade på bajonettens fördelar, stod uppstäld längs gafvelsidan af ridhuset. Midt emot hvarandra, på långsidan, syntes tvenne leder till häst, det ena beväpnadt med lansar, det andra med sablar. Några dagar förut, eller så snart ryktet om proföfningen började sprida sig, hade Döring under en och annan utflygt på Ladugårdsgärdet börjat öfva sig i alla tre vapnen och dervid fattat mesta tycket för lansen, ehuru han väl insåg, att äfven den hade sina svaga sidor. Af förkärlek hade han emellertid valt detta vapen.

Alla de för prof-fäktningen utvalde voro försedda med kaskar och nedfälda vizirer. Framför bröstet buro de tjocka, med halm stoppade lärftsputor. Lansuddarne och bajonettspetsarne voro dessutom försedda med fastskrufvade metallknappar, betäckta af sämskskinsbollar: försigtighetsmått, nödvändiga till förekommande af hvarje fara. Snart började striden; och än bröts en lans, än kastades en sabelklinga ur fäktarens hand, än tappades ett gevär.

— En ny lansförare fram! ropade man nu.

Döring red fram inom tornérskranket. Lansen hade legat under för alla dem, hvilka före honom varit framme, och syntes således minst användbar. Utan att frågan ännu kunde sägas vara afgjord, ansåg han det likväl nu mera knappast troligt att förmå häfda det värde, som han förut satt på den. Emellertid hade han märkt, att man vid dess användande sporrade hästarne och i sträckt karrière störtade emot sin motståndare, liksom man velat öfverraska och inverka lika mycket med hästens snabba fart och anblicken af dess vilda och modigt frustande utseende, som med den djerft rigtade lansens långt framskjutande spets. Det föreföll honom tydligt, att en hel linie af lansar väl med framgång kunde på det sättet anfalla en hel linie af bajonetter; men att man vid fäktning — en mot en — måste framför allt söka bibehålla herraväldet öfver häst och lans, äfven i detalj-rörelserna, hvarigenom man också sattes i tillfälle att beräkna sin motståndares fördelar och utveckla sina egna. En långsam skridt trodde han alltså böra föredragas framför en snabb karrière, försigtigheten framför oförsigtigheten.

Med ilande fart kastade han sig emellertid liksom de föregående inom skranket, och hunnen till sin plats längst upp vid andra barrièren, svängde han om sin häst och fälde lansen.

Adlerstjerna hade också nu, alldeles som hos prinsessan, följt Döring med ett ironiskt småleende. Ung och rask samt van vid vapnens bruk, fruktade han ej en dust med hvilken som helst. Då han såg Döring inom skranket, bad han att få låna ett gevär, hvilket äfven genast bifölls. Snart var hjelmen påsatt och lärftsputan för bröstet fastsnörad, hvarefter äfven han intog sin plats.

Det är omöjligt att afgöra, huruvida någon afsigtlig beräkning att [ 177 ]förolämpa Döring låg till grund för hans uppträdande; men nämnas måste, att han ej kunnat undgå att märka lansens åtminstone hitintills visade underlägsenhet.

De rörelser, hvaraf man begagnat sig intill dess Döring uppträdde, voro ganska enkla. Kavalleristen hade i flygande galopp och med fäld lans hastat emot infanteristen, hvilken just i det afgörande ögonblicket med ett snabbt steg kastat sig åt sidan och derefter med en stöt af bajonetten bakifrån träffat antingen kavalleristen sjelf eller hans häst. Striden hade dermed ansetts afgjord till bajonettens fördel.

Då Döring märkte, att Adlerstjerna var hans motståndare och såg löjet på hans kalla läppar, kände han att blodet rörde sig lifligare i hans ådror. Men han beslöt att vara på sin vakt.

I stället för att som de föregående forcera hästen, nalkades han Adlerstjerna under långsamma parad-rörelser. De närvarande smålogo åt denna egenhet, som endast tycktes antyda ett visst, för tillfället mindre lämpligt koketteri hos ryttaren.

Ju närmare han kom Adlerstjerna, desto mera brydd kände sig emellertid denne. Att göra det vanliga hoppet till höger och derefter expediera ryttaren med en enda stöt bakifrån, fann han nu vara fullkomligt oanvändbart. Döring nalkades på sidan om honom, med lansen rigtad emot honom, vaksam och uppmärksam. En verklig fäktning skulle således nödvändigt uppstå.

Redan korsades deras vapen; man anföll och afböjde. Vapnens lätta darrning vittnade snart om, att striden gälde någonting mera eller annat än endast afsigten att pröfva vapnens duglighet. Lansen hvilade under Dörings högra arm; men ledande hästens rörelser dels med benen, dels med venstra handen, förvandlade han den framskjutna öfra delen af denna hand liksom till en del af en bågränna, hvari lansen hvilade såsom en pil. Härigenom gaf han icke allenast styrka och säkerhet åt sina utfall, utan en smidighet åt lansens rörelser, fullkomligt täflande med bajonettens egna. Ännu hade ingen stöt träffat någon af dem. Deras strid var en slags diplomatisk notvexling mellan lans och bajonett; men de stridande voro icke vid diplomatiskt lynne. Löjet hade flytt från Adlerstjernas läppar; i stället voro de bleka och sammanbitna. Oförsigtigt blottade han sig och träffades i detsamma af den första lansstöten. Ursinnig störtade han emot Döring. Här blef ej fråga mera om parader. Stöt på stöt träffade ömsesidigt. Vrede och hat tycktes ha drabbat tillhopa. Denna strid varade emellertid endast ett ögonblick. Döring sansade sig först. Försigtigt drog han sin häst tillbaka ifrån Adlerstjerna, under det han för en stund förlängde lansen och höll honom på afstånd, samt tvingade honom att åter börja en ordentlig fäktning. Detta lyckades äfven. Adlerstjernas vrede var dock icke förbi. Hvarje parad var häftig och oförsigtig. Hvarje anfall icke lugnt och beräknadt. Döring hade åter indragit sin lans under armen till lagom längd. Adlerstjerna sökte komma öfver på venstra sidan om hästen, den svagaste sidan för Döring. Just som han hastigt ämnade [ 178 ]passera förbi hästhufvudet, gick han med sin bajonett öfver lansen, i hopp att med ett våldsamt slag slå den ur Dörings hand. Rörelsen var lika djerf som vacker och vittnade om lika mycken beslutsamhet som tapperhet. Men Döring förlorade ej sin besinning. Han lyfte upp högra armen, som hitintills stadigt hållit lansen tryckt intill hans sida, och lät den svänga om i sin hand — liksom en qvarnvinge — med en hvinande rask fart, den fart, som Adlerstjernas kringgående slag först gifvit den, ökad med den, som Döring sjelf nu förmådde framkalla, en fart, ständigt växande af lansens egen tyngd, och i nästa ögonblick träffades Adlerstjernas hufvud midt öfver hjessan af lansstångens döfvande slag.

I den stund det verkstäldes, var det ej möjligt för Döring att beräkna kraften och verkan af sitt slag.

Endast kasken räddade Adlerstjernas lif. Geväret föll emellertid ur hans händer. Armarne sjönko till hans sida, benen skälfde.

Döring, förskräckt öfver sitt eget slag, hoppade ned af hästen och skyndade fram till Adlerstjerna samt aftog honom kasken.

Ansigtet var blekt som på ett lik, och ögonen stirrade förvirrade omkring.

— Huru är det? frågade Döring med vänligt deltagande.

— Usling!

Döring vände sig på klacken ifrån honom.

Men förolämpningen blef snart bekant, och Döring skickade Adlerstjerna dagen derpå en utmaning. Hans egen och den kårs heder, vid hvilken han tjenade, fordrade det.

Hvad sjelfva frågan om de olika vapnens jemförliga företräde angick, förblef den oafgjord; hvadan den äfven under senare tider utgjort föremål för vigtiga försök och ännu vigtigare öfverläggningar. Förf. till detta arbete erinrar sig en sådan tornering under sin kadett-tid, hvari äfven han deltog såsom lancier.




  1. Då kung Carl beslöt sig för kriget, undergick drabant-kåren en stor förändring; gamla drabanter utgallrades, och nya, valda inom den då varande indelta arméns regementen, insattes i deras ställe.