Drabanten/Del 1/Kapitel 16
| ← Ridhuset. |
|
Duellen. → |
SEXTONDE KAPITLET.
Modellen.
Döring kände Adlerstjerna redan så mycket, att han insåg, det han ej egde en motståndare att leka med. Han förstod äfven att Adlerstjerna med afsigt förolämpat honom, för att tvinga honom att blifva den utmanande och derigenom förskaffa sig rättigheten till det första skottet. Det undgick honom ej heller, att Adlerstjernas hat måste ega en djupare och hemligare orsak, än han ännu kände. Men hvilken? Naturligtvis skulle den sökas i deras första sammanträffande med prinsessan, och han kunde ej förneka att det var fiendtligt. Nu granskade han också med allvar hvad som dervid tilldragit sig. Han erinrade sig den ironi, hvarmed Adlerstjerna bemött honom, och som retat honom till en tillrättavisning; men hvad kunde väl föranleda den förre till detta ironiska hån? De hade ju aldrig sett hvarandra förut.
På en gång uppgick ett ljus för honom.
— Louise, Louise! ropade han.
Han hade hittills betraktat Louise såsom en skön och intagande bild, hvilken som en tjusande uppenbarelse flugit förbi hans öga och lockat honom steg för steg att följa sig, såsom vandraren i natten följer det inbjudande ljuset eller nattens tindrande stjerna. Men han trodde sig vara lika intagen af fröken Rudensköld, ty äfven hennes hänförande och vänliga väsende hade gjort ett lifligt intryck på honom. Den tjenst, som han, ledd af tillfälligheten, gjort dem båda, var den länk, som fäste honom vid dem. Genom den kände han sig stäld på en förtroligare fot med dem än med någon annan. Han hade ett behof att träffa dem, att se dem, att tala vid dem, och han var beredd att för dem göra hvilken uppoffring som helst. Men i dessa känslor fans likväl icke hvad han menade med kärlek; dertill voro de icke nog djupa och brinnande. För honom eller rättare för hans inbillning var kärleken en oemotståndlig passion, som för att vinna målet icke fruktade att hoppa till och med öfver en afgrund. Något sådant hade han ännu ej erfarit.
Men då han nu tvingades att granska sig sjelf och undersöka orsaken till sin obehagliga ställning till Adlerstjerna, föll blicken äfven ned i hans eget hjerta; och det var med en ung mans vilda hänförelse, som han omfattade hela vidden af den glädje, att egentliga stridsorsaken var svartsjuka från Adlerstjernas sida.
— Skulle han ha märkt, hvad jag ej sjelf har sett, än mera, hvad jag icke drömt? Skulle hennes ögon ha förrådt för honom mera än för mig? Skulle han tidigare än jag sjelf ha läst i mitt hjerta?
Intet granskande öga är så skarpsynt som svartsjukans. Ingen tyder och läser alfabetet i en tillbedd qvinnas ansigte lättare och bättre än den svartsjuke. Den lycklige älskaren solar sig i dess glans, men den misstänksamme vet att äfven grandet eger sin skugga.
Från detta ögonblick framstod Louise's bild klar och lefvande i Dörings hjerta. Hans fantasi lekte icke mera kring buketten af hennes behag, utan förvandlade den till ett paradis för hans längtan och för hans oro, invid hvars portar hans varma känsla stälde sig såsom en vakande engel med draget svärd.
Hoppet att hon älskade honom gaf form och väsende åt hans kärlek, och tron att han tillbad henne gaf hoppet om hennes kärlek nästan visshetens hela verklighet. Så utbytte han hoppets löften om hennes böjelse och tron på sin egen, intill dess hennes triumftåg inom hans bröst var fullkomnadt.
Allt hitintills hade han betraktat de personer, som lifligast slagit an på honom, med ungdomens lätt väckta, men ej dess mindre varma hänförelse, utan att närmare göra sig reda för denna hänförelses verkliga beskaffenhet. Det var ett kaos inom honom, men ett kaos af behag, svärmeri och drömmar. Liksom en skapande ande hade upptäckten af hans känsla för Louise flugit fram deröfver. Kärleken hade uttalat sitt varde; och dess sol hade öfver den nya skapelsen spridt ljus och glans.
Nu först såg han rigtigt den okonstlade flickans enkla skönhet; nu först begrep han hennes hela ungdomliga älskvärdhet; nu först förstod han den hjertats naturliga oskuld, som under de få gånger han sammanträffat med henne visat sig i hennes handlingar och blickar, i hennes ord och tystnad.
Hon hade öppnat för den husville sin atelier och lemnat honom nattherberge der. I de taflor och utkast han der sett, hade han umgåtts liksom med hennes innersta tankar. Han hade slumrat och drömt i ett rum, der hennes själ så ofta sväfvat bland sköna bilder. Minnet deraf var för honom kärt, men det blef honom först nu ljuft. Det hade hitintills saknat något af blygsamhetens milda gloria; men erhöll den nu i desto högre och vackrare betydelse, ty nu förstod han henne, förstod att hon handlat endast af den innerligaste och renaste oskuld, af naturlig och okonstlad välvilja. Också hade han hitintills ej vågat tacka henne, nu beslöt han att göra det.
Hans möte med Adlerstjerna, som var utsatt till samma dag, kl. fem på eftermiddagen, hade återfört honom till sig sjelf. Duellen är ett af de grymmaste skämt passionerna uppfunnit, en djerf ironi af menniskan på guds skapade godhet, ett mord i en sårad fäfängas namn, en dödsstöt på sidan om lagen. Det hjerta en allvis försyn gifvit lif, och natur och samhälle med vårdande händer utvecklat, krossar duellen i stöd af en logik, der hatet uppställer premisserna och slumpen drager konklusioner, allt i en lumpen hämds intressen. Döden kommer ej här i skepnaden af kärlek och försoning, utan från afgrunden med samvetsqval och ruelse. Utan all fruktan infinner sig ej heller någon hederlig karl på duellplatsen.
Döring kände sig också djupt uppskakad och upprörd. Han hade skrifvit till sin far, den gamle Döring, med befallning till From, att, i fall han ej återkom samma dag, bära brefvet på posten.
En enda önskan återstod honom blott nu. Han ville ännu en gång sammanträffa, om äfven blott för ett ögonblick, med Louise.
Under det han ännu vandrade fram och tillbaka i rummet, obeslutsam hvad han borde göra för att träffa henne, öppnades dörren och From inträdde.
Den trogne tjenarens ansigte var fullt af oskrymtad och öppen glädje, men knappast hade hans kloka ögon hunnit betrakta det djupa allvar, som uttryckte sig i Dörings, förrän äfven hans utseende förändrades.
— Gu' ä icke ni ledsen, husbonde. Ja' säjer alls inte om'et, ty här är tråkigt med besked. Di prisade mi lycka, då ja sku' få följa me' husbond' till Stockholm, men håken må ta' den lycka. Tacka vet ja' lanbacken. Här springer di för mycket efter näsa, för att veta hvad di springer efter. Håcke som helst ändå, lika gör de' mej, men nog har jag nånting som ska göra herrn glad, vet jag.
Och han blickade dervid upp med sina trofasta och redliga ögon på Döring, så att denne kände sig väl till mods deraf.
— På hvad sätt skulle du kunna göra mig glad och nöjd? frågade han.
— Jo för si här ha' varit en främmande karl i dag.
— Nå-å, hvad är det då med honom?
— De va' den likaste jag har sett på länge, ska' ja' säja husbond.
— Hvad ville han här? Frågade han efter mig?
— Ja det gjorde han med, men det var ej alltihopa, det. Han lemna mig, ska' husbond? tro, ett så litet vackert, rödt skrin, så att det är just lust och glädje deråt, och så ba' han mej att jag sku' lemna fram'et åt husbond', sa' han. Men då ska' husbond' lofva mej också att se belåten ut, för si' eljest lemnar jag et ej, det säjer ja rakt ut.
Då Döring mottog det så kallade skrinet, fann han att det var ett schatull, ganska litet, med ett yttre fodral af rödt marokin, försedt med rika inläggningar af guld. From hade ej orätt att det var så väl arbetadt och så praktfullt, att det verkligen väckte nöje att se deruppå. Sjelfva schatullet var förfärdigadt af poleradt blodträ, äfven försedt med rika inläggningar. I ett litet handtag på locket var nyckeln fäst. Då det öppnades, såg Döring framför sig tvänne präktiga, ytterst väl arbetade pistoler i sina tvänne bäddar af svart sammet. Vid deras åsyn kände han sig öfverraskad. Froms ansigte mulnade deremot.
— Hvem har lemnat dig det här schatullet?
— Hur ska' jag kunna veta det, husbonde. Här si alla menniskor så besatt lika ut, att ja' ej kan känna någon skillna' på dem.
— Huru var han klädd?
— Det var sant, det. Han hade, om jag mins rätt, glasögon på sin näsa.
— Glasögon? Nå vidare.
— Och så hade han… lä' mej si… glasögon sa' ja',… nå ja, det va' sant det; men si inte kan jag komma ihåg allt, inte.
Pistolerna påminte Döring ännu mera om dagens vigt och betydelse. Med kännareblick undersökte han dem. De voro laddade, färdiga att slunga döden genom motståndarens panna. Presenten var af högt värde. Pistolerna voro verkliga konstprodukter af en mästares hand. De voro små, mindre än han sett några sådana förut, men lågo oändligt väl i handen. Proportionerna voro särdeles väl beräknade. Längs piporna låg ett infattadt, fint arbetadt filigramsarbete af guld. Låsen voro äfven rikt ciselerade, och sammalunda kolfvarne. Då han höll pistolen i handen, glänste den som en afhuggen blixt, som han kunde förlänga, endast han rörde vid trycket. Förgäfves brydde han sin hjerna med att utfundera från hvem han erhållit dem. I detta afseende famlade han i en labyrint af ovisshet.
Han hade visserligen ett par pistoler sjelf, men insåg de nu erhållnas företräde och beslöt att begagna dem, samt tackade i tysthet den okände gifvaren för den kärkomna presenten.
— Vet du hvar någon hyrkusk bor? frågade han From.
— Ja gu' vet jag det.
— Gå då till honom och beställ åt mig en täckvagn tills i eftermiddag kl. litet öfver fyra, närmare half fem. Förstår du, en täckvagn senast half fem.
— Ska' ske, husbonde.
— Du gör dig sjelf också i ordning till samma tid. Du skall följa mig.
— Ja ska' följa er, godt!
— Nu är du ledig.
Hastigt ordnade Döring derpå sin klädsel, hvarefter han begaf sig ut.
I hörnet af Malmtorgsgatan och Fredsgatan, midt emot norra gafveln af prinsessans palats, ligger en ståtlig och gammal byggnad. Det var här en trappa upp, med utsigten åt Malmtorgsgatan, som fröken Louise Posse hade sin lilla atelier. Det var hit, som hon om dagarne begaf sig en eller ett par timmar, allt efter tid och tillfälle, och egnade sig åt målarekonstens behag. Här var det, som hon i former och färger sökte gifva lif åt de idealer, som omgåfvo hennes själ, liksom englahufvuden omgifva serafsharpan. Men denna atelier var icke endast en asyl för hennes inre syner, den stod i samband med flere rum, som bildade samma våning, hvilken beboddes af tjenstgörande hofmarskalken hos prinsessan, baron —n—. Den stränge och allvarlige gubben, en nära anförvandt till Louise, hvilken fått snart sagdt en faders myndighet och uppsigt öfver henne, hade med prinsessans vetskap upplåtit tvänne rum för tillfredsställandet af den unga frökens, som han benämde det, fantasier. Sällan besökte han henne här, der hon ensam och försjunken i konstnärliga åskådningar arbetade; men någon gång hände det likväl.
Det var hit, som Döring beslöt att vända sig i hopp att träffa henne och ännu en gång få blicka in i hennes öga, samt söka vinna bekräftelse på de tankar, som med så många smekande löften nyss omsväfvat hans förhoppningar. Han insåg väl det dristiga, kanske till och med det origtiga i sitt beslut; men, hvad visste han? måhända var det sista gången, som han skulle se henne, emedan duellens följder icke läto sig bestämmas af någon. Då döden knackar på vår dörr, återljuda slagen i vårt hjerta, och vi tänka dristigare och handla beslutsammare än förut. Må man emellertid icke tro, att det var hans mening att med några ord yttra hvad han kände; han ville blott se henne. Ögats kärleksförklaringar äro långt skönare än munnens.
Då han stod vid dörren, färdig att öppna den, bjöd honom liksom en inre varnande röst att aflägsna sig. Med en ynglings modiga sinne vred han emellertid om låset och inträdde.
Louise var der. Hon arbetade. Med paletten i ena handen och penseln i den andra hade hon stigit tillbaka ett steg från sin tafla och betraktade den bild, hvarmed hon var sysselsatt.
Döring stannade strax innanför tröskeln, obeslutsam, huruvida han ännu skulle tyst dröja der eller gifva sin närvaro tillkänna och närma sig.
Upptagen af sina fantasier, märkte Louise honom icke. Missnöjd, som Döring tyckte, med sitt arbete, aflägsnade hon sig ännu ett steg ifrån taflan, under det hon fortfarande granskade den.
Det blef allt mer och mer tydligt för Döring, att hon ej var nöjd med den figur, som hon senast anlagt.
En suck trängde sig i denna stund fram ur Dörings bröst.
Hon hörde ljudet och vände sig emot honom. Vid hans anblick försvann missnöjet från hennes ansigte, ögonen klarnade, de blefvo liksom allt blåare och djupare. Någonting förklaradt omgaf den späda och täcka gestalten i denna stund. Det var ögonblickets poetiska stämning, som förklarade henne.
Döring uttog ett steg för att nalkas henne.
— Stilla, stilla! ropade hon med en värme, som genast hejdade honom.
Derpå trädde hon åter till taflan, och under det hennes blickar vandrade emellan honom och taflans duk, flög penseln öfver den senare.
Och allt efter som penseln fulländade sitt verk, lyste glädje och tillfredsställelse i Louises ansigte.
— Kom hit, skall ni få se! yttrade hon slutligen.
Taflan förestälde en scen, lösryckt ur en tornéring, föreställande ett ungt fruntimmer i den stund hon prisbelönar den segrande riddaren.
— Låt mig höra ert omdöme, uppmanade hon honom.
Med en blick på taflan hade Döring sett att den knäböjande riddaren fått hans egna anletsdrag. I hans öfverraskning var det ej möjligt för honom att yttra sig. Tyst betraktade han vexelvis henne och taflan.
— Misstycker ni, min fröken, sade han slutligen, om jag gör en anmärkning.
— Långt derifrån; tvärtom, jag tycker mycket mera om förståndiga anmärkningar, emedan de förbättra en, än smicker, som försämra oss. Säg er tanke, Döring, och jag skall söka ändra mitt arbete.
— Om ni med en blick i er spegel målade om det der prisbelönande fruntimret, skulle taflan, åtminstone för mig, få ett ännu högre värde.
Hon såg förundrad på honom. Det var, som om hon icke skulle ha' förstått hans mening.
— Ni är väl ej förtörnad, min fröken, för det jag vågat inträda här?
— Visst icke, Döring. Jag visar ej gerna mina taflor, det är sant, men ni har rättighet att se dem, emedan ni en gång har gjort mig en stor tjenst, för hvilken jag alltid skall känna mig tacksam. Se på dem fritt, och låt mig höra hvad ni tänker om dem.
Döring trodde sig böra efterkomma hennes önskan. Han tog också genast i betraktande hennes eget lilla porträtt — det, som så mycket förtjusat honom, då han första gången befann sig i detta rum. Det var nu färdigt, och, som Döring tyckte, ett litet mästerstycke.
Han glömde ej heller bort det lilla rummet innanför ateliern, der han hvilat första natten af sitt vistande i hufvudstaden.
Rummet var helt litet, egentligen ett läsebibliotek, för att icke säga ett originalbibliotek.
Här var det, som hon, då penseln hvilade, sökte genom goda författare förädla sitt sinne, bilda sitt omdöme och rikta sin smak.
Döring beslöt att tacka henne för den välvilja, som hon visat honom, då hon för honom, främmande och obekant som han var, öppnat en tillfällig fristad i detta lilla rum; men då han betraktade henne, dog ordet bort från hans läppar. Hon syntes sjelf ha bortglömt det helt och hållet.
— Nåväl, jag skall tyst minnas hennes godhet, tänkte Döring, men ej tala derom.
Han stod nu åter vid hennes sida. Något samtal syntes ej vilja komma i gång dem emellan; men hans bröst höjde sig, och hans ögon följde hvarje hennes minsta rörelse. Ju längre han betraktade henne, desto mera upprörd kände han sig. Hos en varmhjertad yngling springer sinnesstämningen lätt öfver från den ena ytterligheten till den andra, från den största glädje till den djupaste känslosamhet. Döring var en frisk och glad yngling, men hans vaknade böjelse hade omstämt tonen. Kärlekens preludier gå sällan i dur, utan i moll. Hennes tystnad ingaf honom emellertid den förmodan, att han var henne likgiltig.
— Hon älskar dig icke, min käre Döring, resonerade han för sig sjelf. Bryt upp i tid, min gosse!
Men då Döring gjorde tecken att gå, kastade hon en af dessa blickar på honom, hvarmed jordens döttrar ännu i dag skola kunna locka englarne ned från himmelen.
Han stannade.
Ett sådant ögonkast är en hel himmel, urladdad i en stråle; en bön ur hjertat af oförklarlig, men oemotståndlig magt; ett löftesfullt regnbågstecken i skiftande och ljusa färger, som vi förstå utan att kunna beskrifva, som lofvar oss så mycket utan att vi veta hvad det är, som det lofvar.
En sådan blick är det hemliga frimurare-tecknet mellan tvenne hjertan. Mot eller med vår vilja lyda vi dess inflytelse.
Döring saknade ord att uttrycka sig; men följande sin känslas oemotståndliga bud, sänkte han der han stod, tätt intill staflit, ett knä för henne. Icke heller öfver Louises mun kom något ljud, men den friska rodnad, som förut hvilat på hennes kind, sjönk tillbaka, och hon blef blek som en lilja. Ett ögonblick tycktes andedrägten icke vilja låna henne sin tjenst; och liksom för att lätta sitt bröst, lade hon handen på sitt hjerta.
I detta ögonblick hördes steg från den dörr, som ledde till den andra delen af våningen, till hofmarskalkens rum. Låset vreds i detsamma om och dörren öppnades.
Förskräckt ville Döring resa sig upp, då han såg hofmarskalken inträda. Äfven Louise blef ännu blekare af fruktan. Men det var mera än fruktan, som de kände, det var snarare fasa. Med handen på deras bröst skulle man ha känt att det gifves stunder, då hjertat kan upphöra att slå.
Dristigt närmade sig emellertid Louise ögonblickligt till taflan med penseln i hand.
— Stilla, stilla! befalde hon Döring.
Han förstod henne.
— Högre upp med venstra handen, så der, lägg den på hjertat. Fram bättre med högra knä't.
Döring verkstälde hennes befallning.
Hofmarskalken stod härunder och betraktade dem med en skarp och pröfvande uppsyn. Hans stora, gråa ögonbryn lågo i valkar öfver de små hvassa, men klarseende ögonen.
— Ah, onkel! yttrade hon slutligen, liksom hon ej förut märkt hans närvaro, hvad tycker onkel om taflan nu? Modellen är ju bra? och hon visade dervid på Döring.
Döring ville åter resa sig upp, men hon bad honom ännu förblifva i sin ställning.
— Rätt bra, min vän, svarade henne gubben, under det han betraktade taflan. Jag tycker endast att det är för mycket eld i blicken, anmärkte han.
I hofmarskalkens utseende hvilade ett allvar och en stränghet, som nästan förskräckte Döring. Beslutsamhet och orubblighet stodo tecknade i hans anletsdrag, jemte stolthet och medfödt högmod. Han syntes vara bland dem, som gerna föra till slut, hvad de en gång fått i sitt hufvud.
— Jag önskar tala med dig, Louise. Lät oss gå dit in i ditt bibliotek.
Då hon följde hofmarskalken, bad hon Döring stanna qvar, emedan hon önskade att sluta taflan. Dörren stängdes efter dem, och Döring befann sig nu ensam.
— Hvem är den der unge mannen? frågade gubben med sträf och hård röst, som om han ej frågat efter antingen hans ord hördes eller ej i det yttre rummet.
Döring hörde ej hvad Louise svarade.
— Jag tycker ej om sådana der modeller; och jag förmodar, att du förstår mig. Men nu till en annan sak. Vet du, att din kusin, Adlerstjerna, är utmanad och skall duellera i dag?
Utan att lyssna, var det omöjligt för Döring att ej höra hvarje ord, som den gamle sade. Om denne velat tala till en hel folkförsamling, hade han ej behöft anlita lungorna mera än han gjorde. Att frågan, då den angick Dörings egen till eftermiddagen utsatta duell, skulle intressera honom, kan ingen förundra sig öfver.
— En dumdristig pojke, som den narraktige Weisenburg till och med här om aftonen i min frånvaro haft oskickligheten att presentera för prinsessan såsom en riddare sans peur et sans reproche, skall ha utmanat honom. Pojken lär heta Döring.
Döring reste sig mekaniskt upp. En flamma af vrede spred sig lik ett norrsken öfver hans panna. Ovilkorligt lutade han sig lyssnande fram för att höra hvad Louise svarade, men förgäfves.
— Adlerstjerna är en god skytt, och jag hoppas och förmodar, att han skall skjuta en kula genom den der oförskämde uppkomlingens skalle; men icke desto mindre är ögonblicket vigtigt. Du vet att jag håller af honom, att han är min systerson, att han älskar dig. Det har du säkert långt före detta gissat till.
— Jag har således ej misstagit mig, anmärkte Döring sakta för sig sjelf.
— Han har i dag varit här, han är ännu derute i mina rum, och han har bedt mig om tillstånd att få göra dig sin förklaring.
Döring hade nalkats dörren; Louise's svar gälde hans lycka, hans lif. Han måste höra det, och han hörde det äfven.
— Jag skall taga emot honom om en qvart.
— Om en qvart? nej, nu genast, mitt barn. Jag hemtar honom.
— Jag har sagt om en qvart, onkel. Låt det få bli dervid. Jag bör besinna mig på ett svar.
Det sätt, hvarpå hon lade sina ord, var kallt och kort. Döring visste icke hvad han skulle tänka.
— Således på slaget om en qvart. Kl. är nu ett par minuter öfver tre qvart till tolf; alltså när hon slår tolf.
— En minut efter tolf, min onkel.
— När klockan slår sista slaget i tolf således?
— Ja, ja! när hon slår sista slaget.
När hofmarskalken och Louise åter utträdde, var den senare lika blek, om ej blekare än i det ögonblick då hon inträdde i biblioteket.
Det var ej svårt för Döring att se, det hennes gång var vacklande; men han vågade ej räcka henne en stödjande hand. Trogen sin roll såsom modell, föll han ned på knä vid taflan, under det att hofmarskalken aflägsnade sig. Så snart den gamle var borta, reste han sig upp.
— Döring, yttrade hon, ni ämnar duellera?
— Ja, min fröken.
— Och ni har icke sagt mig det förut.
— Jag egde ingen rättighet att vända mig till er med ett sådant förtroende.
— Ni skulle ha' betraktat mig som page.
— Har jag ej blifvit förbjuden att göra det?
— Det är rätt; men som en vän kunde ni ha' förtrott mig det.
— Då ni var page, afslog ni min önskan att få blifva er vän.
— Lika mycket, men då ni kom hit, kunde ni ändå ha' omtalat det för mig.
Hon syntes vilja banna honom för hans förtegenhet, och det gladde honom.
— Min duell var icke desto mindre till en del orsaken till min hitkomst, emedan jag önskade att ännu en gång få se er.
Döring fixerade henne, då han yttrade dessa ord, men det var omöjligt att se, hvad intryck de gjorde.
— Kanske känner ni icke, Döring, att Adlerstjerna är en utmärkt skytt?
— Jag har anledning att förmoda det.
— Och ni sjelf?
— Äfven jag skjuter utan allt sjelfberöm ganska väl, men har andra skottet.
Vid detta svar afspeglade sig en mindre väl undertryckt smärta i Louise's ansigte. Han såg en ryckning i ögats kastning och anade en strid inom henne. Men med undantag af denna för en mindre skarpsynt granskare omärkliga rörelse, förrådde hon icke hvad som föregick i hennes inre.
— Jag önskar er lycka, sade hon efter en stund, men rösten var ej mera så lugn och stadig som förut; det beror ej på er att förekomma en olycka, ifall försynen vill att den skall inträffa. Ert lif ligger i guds hand.
— Det är sant, min fröken, men jag vet något, som höjer mig öfver hvarje fara.
— Ert mod, menar ni?
— Mitt mod skall ej öfvergifva mig, blott icke hoppet öfvergifver mig.
— Hoppet?
— Hoppet att det finnes ett hjerta, som deltager för mig; hoppet att jag har någon att lefva för; hoppet att framtiden bevarar ett skönt mål för min verksamhet; hoppet att jag en gång, då jag förvärfvat mig ära, aktning och namn, vet någon, invid hvars sida jag kan söka mödans lön och kärlekens belöning. Detta hopp — eger jag endast det — skall skyddande omgifva mig med sin osynliga sköld. Men eger jag det?
På den täcka flickans kind vexlade en lätt färgskiftning:
— Hvar skall duellen ega rum?
— På Djurgården, strax bortom Blå porten, på en liten udde, som utskjuter i Surbrunnsviken.
— Får jag bedja er om en sak?
— Ack ja! jag bifaller den i förväg.
— Om ni kommer att skjuta ert skott — ni förstår ju mig — vill ni lofva mig, att ni då ej dödar Adlerstjerna.
— Jag lofvar det.
— Hör, klockan slår redan tolf… vi måste skiljas… farväl, Döring… men det är sant, jag har ännu ett ord att säga er.
— Jag hör.
— Hoppas!
Hoppas, återljöd det i Dörings hjerta, men i detsamma slog klockan sista tolfslaget, och som han hvarken ville eller borde träffa tillhopa med Adlerstjerna; aflägsnade han sig skyndsamt. Då han stängde den ena dörren bakom sig, öppnades den andra, och hans motståndare inträdde.
Louise stod kall och blek. Hon hade ännu ej återkommit från de öfverraskande intryck, som på en stund så tätt aflöst hvarandra.
— Ett enda ord, min kusin.
Adlerstjerna var en något mager, bleklagd man med stora, uttrycksfulla ögon och en hög och djerf panna. En örnnäsa gaf hans utseende ett beslutsamt och dristigt utseende. Läpparne voro tunna, nästan spetsiga och kröktes ofta af ett ironiskt leende.
Louise betraktade honom stilla och lugn; man skulle ha trott att hon ej hört hans fråga.
— Ni begär blott ett enda ord af mig, yttrade hon efter en kort besinning. Låt mig höra det.
— Ett enda ord kan afgöra lif och död, det kan ock afgöra en mans lycka och olycka. Ett enda ord således, min kusin. Får jag hoppas?
Adlerstjerna leddes af samma tankegång som Döring, och hans tanke klädde sig äfven i samma uttryck. Louise spratt omedelbart till. Det var som om ett eko, kallt och ihåligt, kommande såsom från en isklippa, upprepat samma ord som nyss förut så varmt och vänligt tonat genom hennes hjerta. I vårt inre lif vexlar väderleken lätt. Louise rätade upp sig. Samma fråga, som nyss var en ros, var nu en pil. Af den förra så ljuft smekt, kände hon sig af den senare liksom sargad. Underbara hjerta! Samma sträng, som, anslagen af den ena, tonar så vekt och skönt, springer sönder, anslagen af en annan. Lika intagande och innerlig som Louise nyss stod der, lika tillbakavisande och sluten syntes hon nu. Hängifvande sig helt och hållet åt sin känsla, sådan som den för ögonblicket arbetade inom henne, svarade hon:
— Ni frågar mig om ni får hoppas, min greflige kusin. Ni är mycket kort i ert sätt att uttrycka er, och jag skall äfven vara det. Alltså — jag ber er — hoppas ingenting.
Adlerstjerna studsade tillbaka för det så kalla och bestämda svaret.
— Intet?
— Nej!
Ett häftigt och lidelsefullt muskelspel i Adlerstjernas magra ansigte antydde hvad verkan detta korta och ogynsamma svar gjorde på honom.
— Intet, upprepade han. Det var ju så, min kusin, intet?
Louise, som kände Adlerstjernas bittra och häftiga lynne, erfor en känsla af fruktan vid åsynen af den vrede, som ögonblickligt eldade hans utseende och krökte hans tunna läppar. Deras anhörigas för henne bekanta önskningar, onkelns stränga och bestämda karaktär samt hans redan tydligt uttalade mening, Adlerstjernas mångåriga och ihärdigt fortsatta uppmärksamhet, som, ehuru icke uppmuntrad från hennes sida, dock länge visat till hvad mål han syftat; allt detta nedtyngde henne, nästan förkrossade henne, utan att likväl förmå framkalla något deltagande i hennes hjerta. För att icke förlänga ett obehagligt mellan-fyra-ögon, iakttog hon tystnad. Dessutom hade hon i sitt korta svar redan sagt allt, hvad hon hade att säga.
Adlerstjernas blick, som irrade omkring rummet, föll händelsevis på den tafla, som hon hade under arbete. Han upptäckte genast den knäböjande riddarens likhet med Döring.
— Ni har haft en god modell, min kusin, anmärkte han.
Det spefulla uttryck, hvarmed han uttalade anmärkningen, kom Louise att befara att han igenkände teckningen, och hon erfor en känsla af bryderi, som hon ej förmådde att besegra.
— Blicken är tillräckligt eldig, fortsatte Adlerstjerna, och knäfallet ganska naturligt, det är blott skada att han vindar med ögonen och är sned i höften. Får man fråga, när modellen var här, och om han ofta brukar vara här?
Louise bibehöll en envis tystnad.
— Om ni tillåter, min kusin, så skulle det för mig vara ett stort nöje att också få vara här nästa gång, som er modell infinner sig, emedan jag bra gerna ville litet rätta hans ställning. Jag skulle nämligen söka förmå honom att antaga en bättre och renare uppsyn.
Det var omöjligt för Louise att längre blifva undfallande.
— Är er afsigt, min kusin, att ställa mig till ansvar för någon af mina handlingar, anhåller jag att ni må vända er till min onkel; honom skall jag svara, icke er. Jag hoppas få anse vårt samtal nu slutadt.
— Icke ännu, min fröken.
— Var då så kort som möjligt, herr grefve.
— Af likheten emellan den der knäböjande riddaren på er tafla och en viss lefvande person kan jag sluta mig till de underhållande fantasier, som sysselsätta er i er ensamhet. Onekligen ganska vackra fantasier, framför allt smickrande för mig. Men ni känner kanske icke att originalet till er riddare står i ett litet, icke så obetydligt beroende af mig.
— Hvad vill ni säga dermed, min kusin?
— Att hans lif ligger i min hand; således, min fröken…
— Var god och fortsätt. Ni ser att jag tyst åhör allt, hvad ni har att säga.
— Således, min fröken, om ni vill rädda originalet, beror det på mig. En god modell bör man väl göra något för.
— Låt höra edra vilkor.
— Lofva mig att få hoppas på er, och jag kratsar kulan ur min pistol.
— Då vore det bättre, min grefve, att ni kratsade hjertat ur mitt bröst.
— Det förra är lättare än det senare, och jag tycker ej om svårlösta problem.
— Bry er då ej heller om mig; och glöm ej bort, min kusin, att om ni kratsar kulan ur er pistol, så kan ni sjelf falla för det der originalets, hvars lif ni anser ligga i er hand.
— Ni är fyndig min fröken.
— Jag anar äfven en annan möjlighet.
— För all del, dölj den icke för mig.
— Jag vet skyttar, verkliga skarpskyttar, som skjutit så väl…
— Så väl…
— Att de skjutit bom, min kusin.
Sedan Louise återkommit till sig sjelf, retade henne Adlerstjernas sarkasmer att gifva honom lika godt igen. Hon var ej mera mägtig sig sjelf.
— Och ifall det nog olyckligt skulle inträffa också med er, vet ni hvad som då händer?
— Ni har ett så älskvärdt sätt, min fröken, att intressera er för min framtid, att jag alltid med nöje hör hvad ni behagar säga. Låt mig för all del derför veta, hvad som då kan inträffa.
— Att er motståndare… skänker er lifvet.
— Verkligen? Det vore en artig present, men som, vill gud, jag likväl skall söka förekomma. Ni har emellertid intet hopp att gifva mig?
— Intet.
— En fråga tillåtes mig väl dock att göra, min kusin? Hoppas ni på någonting sjelf?
— På mycket, min kära kusin.
— Mycket kan likväl lätt bli intet.
— Ni tror det.
— Men intet kan också bli mycket.
— Lita ej derpå.
— Ni behöfver alltid en modell. I brist på en tager ni väl slutligen en annan.
— Herr grefve!
— Vid förefallande behof vågar jag innesluta mig i er åtanke. Farväl, min kusin!
Då Adlerstjerna aflägsnat sig, kände sig Louise förskräckt öfver deras samtal. Hans bittra hån hade väckt hos henne en fiendtlighet, som hon icke egt förmåga att beherska. Emot hennes vilja och utan att hon en gång tänkt derpå, hade hennes böjelse att skämta öfvergått till bitterhet, hon ogillade att hon ej handlat ädlare än Adlerstjerna, ogillade att hon, i stället att söka ingifva honom en mildare sinnesstämning, retat honom till det yttersta, i och med detsamma hon derigenom också endast ökat svalget emellan honom och Döring.
Plågad af ängslan och förebråelse, försjönk hon nästan i förtviflan, då hastigt en tanke liksom dök upp i hennes själ; och gripande efter den som efter ett halmstrå, hastade hon ut.