Drabanten/Del 1/Kapitel 17
| ← Modellen. |
|
Partiställningen. Armfelt och hans friherrinna. Något om äktenskapet. → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Duellen.
Då Reuterholm påträffades af Vincent utanför den flygel, der hertigen sammanträffat med Charlotte Slottsberg, följdes de åt derifrån. Det samtal, som egde rum dem emellan, var helt och hållet af politisk beskaffenhet, och kan här förbigås.
En vecka derefter eller något senare inträffade den händelse i ridhuset, som vi redan beskrifvit. Så snart Döring, dels på grund af sina kamraters omdöme, dels i följd af den tidens gällande hederslagar, och således af egen pligtkänsla utmanat Adlerstjerna, instälde sig åter Vincent hos Reuterholm.
Döring hade valt till sekundant en af sina nya kamrater, vid namn Arndt.
— Jag kommer såsom supplikant till herr baron, yttrade Vincent.
Det ovanliga att höra Vincent anhålla om något framkallade ett småleende på Reuterholms läppar.
— Jag anhåller, att herr baron ville hafva godheten och af hvad svepskäl som helst beordra drabanten Arndt att lemna hufvudstaden för i dag.
— En billig begäran. Bifalles. Jag skall sända honom till Drottningholm; är ni nöjd dermed?
— Det var just det jag tänkte begära.
Reuterholm, som icke en gång visste af någon duell, kände ännu mindre, att Arndt åtagit sig att blifva Dörings sekundant.
En ny sekundant måste alltså anskaffas, och det lyckades äfven Döring att erhålla en sådan. Men åter infann Vincent sig hos Reuterholm med anhållan att äfven denne skulle blifva beordrad ur staden; likväl ej förr än klockan fyra, och då med särskild befallning att genast och ögonblickligt begifva sig af.
— Ni har allt för underliga önskningar, Vincent, anmärkte Reuterholm.
— Jag har mina skäl, herr baron.
— Nåväl, jag skall uppfylla er önskan. Han skall bli beordrad att följa hertigen till Haga. Öfverensstämmer det med edra planer?
— Fullkomligt. Vidare får jag slutligen anhålla, att herr baron täcktes å denna ordres, rörande mig sjelf, skaffa mig hertigens egenhändiga underskrift.
Reuterholm tog papperet och betraktade det.
— Alltid gåtfull, Vincent, alltid hemlighetsfull; men jag vet att ni vill mig väl, och jag skall anskaffa hertigens namnteckning.
— Jag tackar er, herr baron. Kanske får jag låta hemta papperet strax på eftermiddagen?
— Gör det.
Döring erhöll emellertid så sent den ledsamma underrättelsen, det han icke kunde påräkna den senast erhållne sekundanten, att han ej hann anskaffa någon annan, utan nödgades begifva sig ensam till det utsatta stället.
Vägen emellan Blå porten och Rosendal var icke af samma förträffliga egenskap den tid dessa händelser tilldrogo sig som nu. Men anspråken voro icke heller så stora då. Hvarjehanda kunde den tiden ske der, som icke gerna nu skulle kunna passera. Hvad Solnaskogen eller Hagaparken på det senare femtio- å sextiotalet någongång varit, nämligen mötesplatsen för uppgörande af hedersaffärer, var Djurgården dessförinnan. Ofvannämda väg till Rosendal löper längs Surbrunnsvikens ena strand. Stranden kröker sig här och der i bugter och utskjuter på ett par ställen icke så obetydligt i sjelfva viken. Det var på en af dessa uddar — lämplig för ett sådant möte som det nu ifrågavarande — som Adlerstjerna och Döring öfverenskommit att träffa hvarandra.
Helt nära intill denna udde, men på andra sidan om vägen höja sig Djurgårdsbergen i terasslika, tvära afsatser. Vid foten af dessa terasser stod en ensam rödmålad tvåvåningsbygnad. Höga och yfviga träd dolde den nästan för en mindre uppmärksam vandrares blick. Endast en brant och smal, ganska obeqväm gångstig slingrade sig mellan träd, buskar och klippor upp till ingången. Stället var ett så kalladt utvärdshus.
Klockan var redan öfver fyra på eftermiddagen, då tvänne väl beslöjade fruntimmer, åtföljda af en ung gosse af ett hyggligt och intagande utseende, togo af ifrån stora vägen och följde gångstigen upp till värdshuset.
— Finnes något rum ledigt i öfra våningen? frågade det ena fruntimret utan att lyfta slöjan från sitt ansigte.
— Gudnås, så visst, allesammans äro lediga. Det är ganska klent med rörelsen här.
— Haf då godheten och gif oss ett rum, som har utsigten åt landsvägen.
— Lisette! ropade frun, följ med herrskapet upp i rummet n:o tre; derifrån har man den bästa utsigten, emedan ej träden skymma så mycket för fönstren der som i de andra rummen.
Lisette hoppade uppför trappan; men de beslöjade fruntimren dröjde ännu en stund. De tycktes ha något att förtro värdinnan.
— Ni ser ärlig och beskedlig ut, min fru, började åter det ena fruntimret.
— Skulle tro det, svarade värdinnan, jag har aldrig tagit en fyrk mera af mina gäster, än skäligt har varit. Fast jag idkar rörelse, så är jag väl ej utan samvete heller.
— Det är ej det jag menar, återtog fruntimret, och såsom bevis derpå, låt oss i förväg få afbetala litet af vår blifvande skuld — och hon upptog en dukat ur sin börs och lemnade värdinnan — men då jag säger, att ni ser beskedlig ut, menar jag att ni ej vill någon ondt, utan handlar välvilligt emot alla.
Värdinnan neg, tackade och försäkrade att hon var den bästa qvinna i verlden.
— Vi ha' också hört det, och det är derför vi anse oss kunna förtro er en hemlighet.
Gumman blef nu bara öra och öga: det förra hörde, det senare lyste.
— Hemligheten består i oss sjelfva.
— Jag förstår; men…
— Vi önska att få förblifva här fullkomligt okända, att rummet förblifver ensamt vårt så länge vi äro här, och att ingen slipper in till oss.
En ny dukat glänste dervid i det okända fruntimrets hand.
— Nåväl, jag lofvar.
— Och håller?
— Håller mitt löfte.
Dukaten föll också i hennes förkläde.
Då de båda beslöjade damerna inträdde i rummet n:o tre, hastade den ena af dem fram till fönstret och tog utsigten i betraktande, dervid ett gladt utrop tillkännagaf hennes tillfredsställelse; deremot vände sig den andra till gossen, som åtföljde dem, med tillsägelse att enligt förut erhållen instruktion begifva sig ut och…
Snart såg man också den lilla vildhjernan under glada bocksprång skymta mellan trädens stammar ned åt landsvägen. Bakom stammen på det närmast vägen stående trädet stannade han och såg sig uppmärksamt omkring, hvarefter han åter smög sig öfver vägen och in bland buskarne på andra sidan. På samma sätt som förut, stannade han äfven här bakom en trädstam, hvarifrån han hade fri utsigt längs vägen. Efter en qvart syntes en ensam ryttare närma sig i kort galopp. Gossen drog sig dervid undan, döljande sig bland buskarne. Då ryttaren framkommit till samma ställe, såg äfven han sig uppmärksamt omkring, hvarefter han tog af vägen, hoppade af hästen och kastade remtygen om en utskjutande trädgren. Skyndsamt begaf han sig derifrån ned till en liten fri plats närmast stranden. En stund senare anlände Adlerstjerna med sin sekundant.
— Vi komma tidigt nog, yttrade Adlerstjerna, betraktande klockan.
— Hon är ännu ej slagen fem, eller huru?
— Felar ett par minuter.
Här står redan en häst bunden. Kanske är Döring kommen.
— Troligt; låt oss gå ned till mötesplatsen.
— Men, för tusan, två personer ha väl ej kunnat rida på en häst heller, och han måtte väl ha sekundant med sig.
— Kanske att sekundanten är här, och Döring saknas. Våra dagars drabanter äro ej desamma, som drogo i fält med Carl XI. Andra tider, andra seder.
De hade nu framkommit till platsen och funno till sin förundran hvarken Döring eller hans sekundant, utan en helt främmande person.
— Hvad vill ni här? frågade honom Adlerstjerna med en vigtig min.
— Jag har erhållit skriftlig befallning att infinna mig här.
— Från hvem?
— Det står er öppet, min herre, att sjelf granska. Var god och läs.
Och han uppdrog ett papper ur sin ficka och lemnade det åt Adlerstjerna.
— Hertigens egenhändiga underskrift. Hvad vill det säga? Skulle hertigen känna vårt möte här?
— Kanske eller kanske icke. Jag vet ej.
— Men i hvad afsigt, ni måste väl känna det, är ni beordrad hit?
— Förmodligen derför, att man förmodade, att personer med så ungdomligt och häftigt sinnelag som ni, min grefve, och Döring, skulle glömma det vigtigaste vid en duell.
— Och hvad är väl då, om ni behagar, det vigtigaste vid en duell.
— Förståndet.
Adlerstjerna fann svaret sårande och löjligt på samma gång.
— Ni är således förståndet, ni, min herre, kanske till och med så förståndig, att ni kan säga oss utgången på den duell, som är i fråga?
— Möjligtvis, herr grefve.
— Ni har stält våra horoskop. Låt oss höra edra tankar.
Den främmande betraktade honom med en dyster och sträng blick. I det bleka ansigtet lyste ögonen kalla och allvarliga. Det är så, som bödeln ser på sitt under bilan böjda offer. Adlerstjerna erfor ett hastigt öfvergående hemskt intryck.
— Ni ser på mig, nåväl?
— Jag ser, huru ni lyfter pistolen.
— Huru jag lyfter pistolen.
— Huru ni lägger ögat till kornet.
— Till kornet…
— Huru ert hjerta klappar af ängslan… huru er hand darrar.
— Ah…
— Huru skottet brinner af.
— Och…
— Träffar en rutten gren.
Med stadig genomträngande blick hade den främmande härunder ihärdigt och envist betraktat Adlerstjerna. Denna blick, skarp som en dolk, och dessa iskalla ord trängde sig oemotståndligt in i hans hjerta, och det klappade för första gången af en oförklarlig fruktan.
— Och min motståndare? erinrade han.
— Äfven hans pistol ser jag rigtad mot ert hufvud.
— Vidare…
— Resten står i Guds hand, afbröt den okände sina egna tankar.
— Ni måste säga oss, hvem ni är, min herre, inföll Adlerstjerna.
— Mitt namn är Vincent Pauletti; jag är läkare, om det påfordras.
Han hade knappast slutat meningen, förr än man hörde en vagn komma ditåt; en stund derefter instälde Döring sig, men ensam. Från hufvudstadens kyrktorn hördes i detsamma klockan slå fem.
— Jag fruktade att ej hinna fram, yttrade han. Jag kom att uppehålla mig, för att ännu i sista ögonblicket söka skaffa mig en sekundant, men det var mig omöjligt.
— Ni har således ingen sekundant med er, anmärkte Adlerstjerna.
— Jag har haft tvänne; men båda två, den ene efter den andre, hafva blifvit kommenderade i tjenstgöring. Om ni tillåter, herr grefve, kan jag ju få anse er sekundant äfven såsom min. Jag hyser icke det ringaste misstroende.
— Så hedrande ert förtroende till min karaktär äfven är, förklarade Adlerstjernas sekundant, kan jag likväl ej åtaga mig att vid ett så vigtigt tillfälle spela en tvåfaldig roll. Det är för öfrigt stridande mot reglerna.
— I sådant fall duellerar jag utan sekundant, anmärkte Döring. Man kan eljest tro, att Jag sjelf gifvit någon anledning till mina sekundanters frånvaro.
— Duger ej, inföll sekundanten åter. Äfven det är emot reglerna.
Adlerstjerna teg; men det löje, som gled öfver hans läppar, talade desto mera.
— Om jag kan tjena er med så litet som att blifva er sekundant, yttrade Vincent, som hållit sig på sidan och ej förut blifvit bemärkt af Döring, men nu framträdde, så skulle det vara mig ett nöje.
Vid detta anbud och åsynen af Vincent, som han ej sett, sedan han medföljde honom till Weisenburg, erfor Döring en verklig glädje.
— Jag tackar, svarade han, ni hjelper mig ur en stor förlägenhet. Så der ja, då är allt i ordning. From, tag hit schatullet!
— Du beger dig nu härifrån, min kära From, tillade han derefter, och infinner dig här först, då du blir kallad.
From stod qvar.
— Hör du ej hvad jag säger? Lemna mig!
Tigande aflägsnade han sig nu, men med sänkt hufvud och en tår i sina ögon: han anade hvad som förehades.
Adlerstjerna och hans sekundant hade härunder tyst samtalat med hvarandra.
— Ursäkta mig, herr Döring, inföll sekundanten derefter, men jag får erinra er, att er sekundant måste antingen vara adelsman eller officer. Grefven fordrar det, och han har rätt dertill.
— Hvad vill ni då att jag skall göra?
— Uppskjuta duellen.
— Det medgifver jag icke; allas tadel skulle i sådant fall träffa mig.
Sekundanten ryckte på axlarne.
— Och det är väl äfven ert fel, menade han.
Döring var försatt i en svår ställning. Hans heder stod verkligen på spel. Hederslagarne voro den tiden ömtåligt nogräknade. Duellen var väl ett oäkta barn af en försvunnen, sant ridderlig och chevalerisk anda, men tidens hade upptagit den såsom sin egen myndling. Så ensam Döring äfven nu var, visste han, att han snart skulle bli ett föremål för allas granskande omdöme. Om hedern och dess fordringar tänkte han också alldeles på samma sätt, som man i allmänhet då tänkte; och om möjligt hade han blifvit ännu ömtåligare om sitt namn och sin ära, sedan Louise tillhviskat honom det enda, men så betydelsefulla ordet: hoppas!
— Ni fordrar således, anmärkte Vincent, att herr Dörings sekundant skall antingen vara officer eller adelsman.
— Jag fordrar det, genmälte Adlerstjerna, det är min oförgripliga rätt.
— Kan han icke få vara både officer och adelsman på en och samma gång?
— Desto bättre.
— Nåväl då, fortsatte Vincent, jag får den äran tillkännage, att jag är både det ena och det andra.
— Ni är ju läkare?
— Det ena goda förskjuter ej det andra.
— Bevis, min herre!
— Är ni nöjd, herr grefve, om jag visar er sekundant, att jag är hvad jag säger, och han erkänner det, utan att han för öfrigt vidare upplyser er om hvem eller hvad jag är?
— Fullkomligt.
Vincent bad Adlerstjernas sekundant följa sig ett stycke derifrån samt upptog och visade honom tvänne pergamentsrullar. Sekundanten betraktade dem med öfverraskning, och sedan han med den största uppmärksamhet granskat dem, återlemnade han dokumenten med en vördnadsfull bugning.
— Hvad ni har sett, har nödvändigheten tvungit mig att visa er. Jag hoppas, att det stannar emellan oss.
— Var derom öfvertygad.
Då sekundanten återkom, förklarade han vid sin heder, att Vincent Pauletti var af så god börd samt innehade en så hög militär-grad, att han, om det någonsin komme i fråga, egde rätt att vexla en kula med hvem som helst. Döring tryckte Vincents hand. Adlerstjerna var deremot missnöjd. Han visste icke hvad det var som förskräckte honom i Vincents hela väsende.
Det är eljest lätt förklaradt. Vincent visste hvad han ville, och han spådde i enlighet dermed. En stark och kraftig vilja utöfvar alltid ett mägtigt inflytande, och de ord han yttrade, uttalades med en bestämdhet, som om sjelfva ödet hade förkunnat dem. Äfven den fördomsfriaste skulle känt sig uppskakad deraf. Ännu brände, så iskall han än var, hans blick i djupet af Adlerstjernas sinne, ännu ljöd hans röst i djupet af hans själ.
— Sedan jag såsom sekundant, började Vincent, eger rättighet att här yttra mig, föreslår jag att herrarnes tvist bilägges fredligt.
De tre andra sågo förundrade på honom, liksom de icke ville tro sina öron.
— Jag vill ej tala om duellplakatet, fortsatte Vincent, utan med förnuftskäl öfvertyga om det orimliga i denna duell, och han talade, men utan att någon gaf gehör åt hans framställning. Döring fordrade, att Adlerstjerna skulle återtaga det i ridhuset yttrade kränkande uttrycket, och det i samma personers närvaro, som hört det. Adlerstjerna ville ej ingå derpå. Han tänkte på samtalet med Louise, på taflan med den knäböjande riddaren, och blodet kokade i hans ådror och svartsjukan talade högt om hämd. I sin lidelsefulla sinnesstämning trodde han att vägen till Louise endast gick öfver Dörings lik.
— Låtom oss börja! ropade han.
— Jag är färdig.
— Kom ihåg, grefve, min spådom, erinrade Vincent med en köld, som liknade dödens.
Det låg någonting så hemskt och förfärande i dessa få, men hotande ord, att Adlerstjerna ovilkorligt kände en isande flägt genomila sig. Han beherskades af Vincents underbara förutsägelse. Ifrån detta ögonblick kunde han icke mera skilja sin blick ifrån denne så oförklarlige man, som syntes ega hans lif och död i sin hand.
Alla förberedande åtgärder voro nu vidtagna. Man hade redan saluterat hvarandra. Stunden var inne.
Adlerstjerna kände, att Vincents blick orubbligt hvilade på honom. Den brände honom nästan på kinden, den förvirrade hans tankar. Det föreföll honom, som om hans eget samvete blickat på honom genom Vincent. Under den nedtryckande föreställningen att ej träffa, kunde han en kallsvett lacka från pannan. Lugn och djerf eljest, var han nu utan all fattning. Det skymde för hans öga. Den enda stråle, som lyste honom, var Vincents blick, denna blick, som tycktes vilja såga honom: kom ihåg min spådom. Han lade an. Skottet brann af. Bom!
En rutten gren föll verkligen ned ur ett bakom Döring befintligt träd.
Det var nu Dörings tur.
Han hade lugnt betraktat Adlerstjerna, under det han gjorde sig färdig att skjuta. Han hade tänkt på Louise och kände sig lycklig. Hoppas, hade hon hviskat till honom, och han hoppades äfven.
För första gången hade Adlerstjerna funnit sig sviken af sin hand. Med förakt kastade han pistolen ifrån sig och slog armarne i kors öfver bröstet, beredd på det värsta.
Men Döring hade ej glömt sitt löfte till Louise.
Långsamt lyfte han sin pistol. Med en skarp blick fixerade han Adlerstjerna, hvars läppar kröktes äfven i denna stund af ett ironiskt leende.
En svala flög just nu öfver deras hufvuden.
Skottet brann af, eldstrålen lyste till och slocknade, men Adlerstjerna vacklade icke. Då krutröken skingrade sig, såg man ännu samma ironiska löje på hans läppar. Men, träffad af kulan, vände sig svalan i luften och nedföll nästa ögonblick död för Adlerstjernas fötter.
För Adlerstjerna var detta en ny skymf, som han ej kunde smälta. Han erinrade sig Louise's gäckande ord, att Döring skulle skänka honom lifvet. En vacker och ädel handling betraktas af mången endast såsom skryt och öfvermod. Så betraktade Adlerstjerna äfven Dörings. Först nu hatade han honom också verkligen, först nu svor han inom sig att en af dem skulle stanna på platsen. Han ville på intet vilkor i verlden hafva Döring att tacka för sitt lif. Derför motsatte han sig också Dörings handlingssätt och fordrade, att duellen skulle förnyas.
Enligt häfdvunna duell-lagar egde han rättighet dertill, och man nödgades ingå på hans fordringar.
Sekundanterna förklarade emellertid, att de numera ej kunde afgöra, hvilkendera första skottet tillhörde. Adlerstjerna föreslog att man skulle skjuta ex barrière, det vill säga skjuta under det man nalkades på tre alnars afstånd ifrån hvarandra. Härvid eger hvar och en rättighet att skjuta, när han behagar. För en säker skytt är det en stor förmån att skjuta första skottet; men i händelse hans skott går förloradt, kan han också sjelf anse sig förlorad, emedan hans skyldighet fortfar att nalkas på tre alnars afstånd sin motståndare, hvilken således med pistolmynningen för hans panna nödvändigt måste träffa honom.
Bland sätt att duellera är detta ett bland de grymmaste. Här är ej mera endast fråga om att helt simpelt träffa. Man måste med den största uppmärksamhet följa sin motståndares minsta rörelse, för att kunna nalkas så nära intill honom som möjligt, och på samma gång förekomma honom vid aflossandet af första skottet. Den minsta brist på uppmärksamhet afgör här lif eller död.
Döring hade stillatigande ingått på Adlerstjernas förslag.
Sekundanterna hade redan utstakat barrièren. Pistolerna voro åter laddade, och Adlerstjerna och Döring hade intagit sina platser.
Adlerstjerna brann af otålighet och hämd. Det ädelmod, som Döring visat, då han, i stället för att aflossa skottet mot Adlerstjerna, fälde en svala i flygten, retade honom till det yttersta. Han trodde sig redan höra sina vänners skämtande infall deröfver och se Louise's bitande löje. Vreden i hans själ hade nu utplånat hvarje intryck af Vincents spådom.
Döring var deremot lugn, nästan likgiltig. Liflig och häftig som han gemenligen var, var han sig nu fullkomligt olik. Det hopp, som Louise tillhviskat honom, smekte hans sinne så vänligt, och han tänkte mera på sin lycka att få hoppas, än på den fara, som hotade honom.
Mörk och dyster fortfor Vincent att betrakta Adlerstjerna.
Allt var åter i ordning. I denna stund och liksom för att slå bort ifrån sig Vincents ihärdiga och olycksbådande blick, såg Adlerstjerna omkring sig. Han ville se, om någon observerade hvad som föregick inom honom. Hans ögon höjde sig derunder upp emot det på andra sidan om vägen liggande värdshuset, af hvilket ett fönster liksom tittade fram mellan trädens kronor.
Hvad mötte der hans öga?
Ett fruntimmersansigte med af förskräckelse blekta kinder, med oroligt irrande blickar.
Det var Louise.
— Ha, hon är här. Jag skall visa, huru jag hämnas, tänkte han för sig sjelf, och fattad liksom af en svindel af vrede, försmådde han att avancera från stället, utan lade an, säker på sin hand.
Ett qväfdt anskri hördes i detsamma från fönstret.
Döring hade redan börjat avancera. Då Adlerstjernas skott brann af, såg man hans ansigte hastigt betäckas af en blek skugga. Han stannade nu. Nu vacklade han.
Ett isande och kallt löje blekte Adlerstjernas läppar. Vincent hastade fram för att mottaga Döring i sina armar. Men då han framkom, sköt Döring honom åt sidan, dock utan att yttra ett ord, hvarefter handen långsamt for öfver pannan.
Adlerstjernas kula hade flugit förbi hans öra, och en lätt kontusion hade framkallat en öfvergående svindel. Snart återkom han till sig sjelf.
— Nu är det min tur! ropade han, var god och avancera.
Hans röst darrade. Lugnet hade öfvergifvit honom och förbittring hade intagit dess ställe. Hans hufvud höjde sig, hans ögon flammade, och en högröd purpur färgade åter de nyss så bleka kinderna. Han hade redan en gång skänkt Adlerstjerna lifvet, han ämnade ej göra om det. Döden hade flugit honom för nära, att ej sjelfbevarandets känsla skulle nedtysta hvarje annan. Han hade trött att Adlerstjerna, äfven då han fordrade duellens förnyande, gjorde det endast för att hämna sig genom en ädel handling, men han hade funnit att han misstagit sig. Nu fans ingen barmhertighet hos Döring.
Döring och Adlerstjerna närmade sig hvarandra emellertid långsamt. Det var den omutliga döden och offret, som nalkades hvarandra, ledda af hämden. Det var mindre högtidligt, än förfärligt att se dem.
Vincent betraktade ej mera Adlerstjerna; hans uppmärksamhet följde i stället Döring. Barrièren var nu hunnen. Endast tre alnar skilde dem åt. Döring höjde sin arm och utsträckte pistolen. Adlerstjerna blickade in i dess mynning utan den minsta blinkning, utan den minsta rörelse i sitt ansigte. Nu var det han, som, trotsande faran, var lugn och likgiltig.
Men i samma ögonblick som man väntade att skottet skulle brinna af och kulan genomborra offrets panna, kastade Döring bort pistolen.
— Ni må bedöma mig, huru ni vill, herr grefve, yttrade han; men jag är ingen mördare. Det är icke för att skänka er lifvet, utan för att befria mig från förebråelsen af ett mord, som jag vägrar att skjuta.
Hvad som härvid föregick inom Adlerstjerna är svårt att beskrifva. Han visste icke, om han skulle högakta eller förakta sin motståndare, om han skulle älska eller hata honom. Liksom om kulan träffat honom, plågade honom Dörings handlingssätt, och han kände sig förkrossad. Han var ej mera öfverens med sig sjelf, han blygdes för Döring, under det han både beundrade och förbannade honom. Under tystnad sänkte han sina ögon mot jorden och stödde sin hand på den för tillfället ordnade barrièren.
— Ni är en ädel, ung man, yttrade Vincent till Döring och klappade honom vänligt, nästan faderligt på axeln; jag tackar er för denna lektion. Herr grefven har väl ingenting mera att befalla?
Adlerstjerna svarade intet, men hans hjerta sammandrogs vid denna fråga, och de mildare rörelser, som börjat insmyga sig i hans inre, försvunno. Emellertid stötte han pistolerna ned i sina hölster, och utan att säga ett ord kastade han sig upp på sin häst, hvarefter han helsade Döring och Vincent kort och kallt samt i sträckande karrier aflägsnade sig från dem, åtföljd af sin sekundant.
— Döring, yttrade Vincent, ni har en farlig fiende i Adlerstjerna. Akta er!
Under det duellen ännu fortgick, hade den lille gossen, hvilken, dold bakom buskarne, på helt nära håll följde händelserna, allt emellanåt lemnat sin post och rapporterat för de tvänne fruntimren stridens gång.
Då Vincent och Döring ämnade stiga upp i sin vagn, för att äfven begifva sig derifrån, infann han sig hos dem.
— Är icke någon af herrarne läkare? frågade han.
— Jag, svarade Vincent.
— Ack, min herre, haf då godheten och följ mig hit upp till ett fruntimmer, hvars lif synes sväfva i den största fara.
Vincent följde genast.
Då han uppkom i de tvänne beslöjade fruntimrens rum, hvilade det ena på en soffa; det andra låg tröstlöst på knä bredvid henne, sysselsatt att med våta omslag återkalla henne till lif.
— För guds skull, herr doktor, bad den senare, rädda henne; men snart — på ögonblicket — ni skall veta…
— Var god och afbryt er ej, min fröken.
— Känner ni oss, min herre?
— Ja, jag känner er.
— Nåväl, jag har så mycket lättare då att förklara mig för er. Ni känner den duell, som egt rum här. Vi hade något skäl att intressera oss för de handlande personerna, och min vän och jag begåfvo oss hit för att i händelse af en olycklig utgång bistå den lidande. Men min vän hade ej styrka nog att höra de mordiska skotten, att se händelsernas gång, som vi betraktade genom detta fönster, denna händelse, på hvars minsta vexlingar lif och död berodde. Oförsigtigt hade hon af nyfikenhet uppklifvit i fönstret här… då ett skott åter aflossades… och hon vid ljudet af dess döfvande knall och åsynen af elden med ett anskri nedföll liksom död i mina armar. För all del, herr doktor, gör ett underverk, om ni förmår, och återkalla henne till lifvet. Ni bör veta, att om vi ej äro tillbaka om en halftimme, skall man sakna oss, och jag fruktar att många ledsamheter då förestå oss.
— Jag förstår er, min fröken. Prinsessan känner ej att ni begifvit er hit.
— Ni gissar rätt.
— Hofmarskalken är äfven i fullkomlig okunnighet derom?
— Också det.
— Man skall undra, hvar ni varit, och upptäcker man att ni varit här…
— Ack, ja! ni inser det obehagliga i vår ställning. Om vi tagit ett af prinsessans ekipage, skulle ändå vår färd ha förefallit mindre besynnerlig; men vi begagnade en hyrvagn, som väntar oss närmare Blå Porten. Man skall nu kunna gifva vår färd hvilken färg man behagar. Gör ett underverk således, rädda oss från alla ledsamheter!
— Om en halftimme behöfver ni vara i staden?
— Ja.
— På en qvart kör man dit. Jag skulle således ha' en qvart på mig.
— Hvad säger ni derom?
— En åderlåtning medhinnes icke.
— Nej, nej!
— Vill ni under denna qvart anförtro mig patienten helt och hållet?
Fröken Rudensköld, ty det talande fruntimret var ingen annan, blickade oroligt på honom.
— Ni begär ett underverk af mig, inföll Vincent, jag begär förtroende af er. Vill ni att er vän skall vara frisk om en qvart, så måste ni under tiden lemna detta rum.
— Jag skall uppfylla er önskan.
Så snart hon lemnat rummet, öppnade Vincent fönstret och gjorde ett tecken till Döring att uppkomma. Då han inträdde, fann han till sin glädje och förskräckelse Louise vanmägtig på soffan.
— Jag aktar tvänne unga, ädla hjertans varma kärlek, yttrade Vincent med en rörelse, som kom från hans hjerta, och jag lemnar er ett ögonblick allena.
Den eljest alltid så beräknande och kalle Vincent föreföll Döring djupt rörd i detta ögonblick. Han blickade också upp i hans ansigte och såg en tår rulla utför de bleka, stränga anletsdragen.
Äfven han har älskat, tänkte Döring.
Men som stranden af ett haf sjunker bort i dimmor för den sig aflägsnande seglaren, och det mål, dit hela hans håg vänder sig, allt mer och mer uteslutande framstår för honom, sysselsättande alla hans tankar och önskningar, så försvunno äfven för Döring alla andra erinringar, utom den enda, hvars föremål hvilade med bleka kinder och slutna ögon framför honom. Omkring Louise samlade sig hela hans hjertas lif. Han böjde knä vid hennes sida, fattade hennes arm, tryckte sina glödande läppar på denna hand, hvit som snön, men kallare än den; och kärlek och natur verkade med förenade, underbara krafter: hon rörde sig åter, hon uppslog sina ögon, och den irrande blicken fick småningom ett bestämdare uttryck, på samma gång den äfven allt redigare och redigare uppfattade Dörings bild. Det var, som om han höjt sig upp ur ett luftigt töcken framför henne, som om en magisk skuggbild småningom förvandlat sig till en verklighet.
— Det är ni! utropade hon slutligen. Ah, bedraga mig ej mina ögon? Såg jag ej pistolen rigtad mot ert hufvud, hörde jag ej ljudet af det dödande skottet, lyste ej elden, stupade ni icke? Min gud, är det då verkligen ni, eller endast en feberdröm?
— Ni bedrager er ej, det är jag.
Hon hörde hans röst. Ännu betraktade hon honom med en stirrande blick.
— I sanning, det är ni. Men huru har ni kommit hit? Hvar är jag? Tyst! nu mins jag. Hvar är fröken Rudensköld? Hon följde med mig hit. Hvarför har hon lemnat mig?
Döring höll ännu hennes hand i sin. Den var nu så mjuk, så varm, så skön; han lyfte den till sina läppar och tryckte ännu en brinnande kyss på den.
Liksom väckt af ett trollslag, återkom hon nu ögonblickligt till sig sjelf.
— För guds skull! ropade hon, under det hon häftigt ryckte sin hand ifrån honom, lemna mig!
Det låg så mycken förskräckelse i hennes uttryck, att den nästan gränsade till fasa. Döring släpte hennes hand. Det smärtade honom att släppa den. Det var honom ett ögonblick, som om en länk mellan deras hjertan brustit och lemnat efter sig ett djupt sår. Älskade hon honom eller älskade hon honom icke? Han hade trott det ena, nu trodde han det andra. Men de känslor, som det ena ögonblicket ingaf honom, försvunno det andra. I denna stund förstod han hvarken sig sjelf eller henne.
— Ni tillät mig likväl, min fröken, att hoppas, yttrade han.
— Har jag gjort det, sade hon och reste sig upp. Ah, herr Döring, jag vet ej alltid hvad jag säger. Men hvarför äro vi ensamma? Hvar är…?
Hopp och tvifvel, tro och misströstan, glädje och smärta vexla hastigt i en ung mans hjerta, då det hemfallit under kärlekens förtrollning.
Döring betraktade henne med lågande blickar. Han visste icke hvad han skulle tro, men beslöt att förskaffa sig visshet. Stunden tänder och släcker hoppets fackla i hvarje älskande bröst. Han fann, att hvad han nu gjorde, gälde hela hans lif. Vek han nu, vek han också för alltid. Stannade han deremot…
— Edra ögon äro upprigtigare, min fröken, än er mun.
Louise hade ej mod att betrakta honom.
— Edra läppar hafva hviskat till mig: hoppas, men edra ögon hafva sagt mig mera.
— Herr Döring…
— Skall jag våga säga er hvad de sagt mig, skall jag våga bryta inseglet till den hemlighet, som icke vill fram öfver edra läppar, skall jag våga att — till och med förtörna er, för att komma till visshet. Ja, min fröken, jag måste det. Vårt lugn fordrar det, vår frid befaller det. Utan att våga inför oss sjelfva erkänna, i hvad förhållande vi stå till hvarandra, skola qval och oro tära och förtära oss. Tystnaden måste brytas. Nåväl…
Louise's barm höjde sig oroligt, en täck rodnad brann på hennes kinder, och med mot golfvet sänkta ögon stod hon der, en bild af den blyga, rädda, den fruktande jungfruliga kärleken.
— Edra ögon hafva förtrott mig allt. De hafva sagt mig…
Döring lutade sig ned för att kunna blicka henne i ansigtet, under det hans röst allt mer och mer öfvergick i en sakta, susande hviskning.
— De hafva sagt mig — fortsatte han — att ni älskar mig.
Hans ord dogo bort som en vind i en blommas kalk.
Louise's hufvud sjönk ned emot hans bröst. En mild engel sväfvade med sakta vingslag öfver hennes hjertas verld och fylde den med ljus och frid.
Ett rosenskimmer flög öfver hennes ansigte, ett ljuft leende speglade sig i hennes öga.
— Vid himmelen! ni älskar mig då, hviskade Döring.
Det förtroliga, vänliga du-ordet kom ej öfver hans läppar. Han var lycklig, och dock så främmande för sin lycka.
Intet ord kom öfver Louise's läppar. Hon förmådde ej att i ord uttala hvad hon kände. Hon var lycklig i sitt inre, och det var henne nog. Dörings utrop besvarade hon endast med en blick, som vänligt, men förläget yppade hvad hon kände, och en suck, som varm, men ändock rädd, höjde hennes barm. För henne var denna stund endast liksom en dröm, men en dröm, om hvilken hon förut drömt. Döring tyckte sig trycka en blommande sensitiva till sitt bröst.
Vincent närmade sig nu åter. Man hörde hans steg utanför dörren.
— Louise, erinrade Döring, någon kommer.
Hon lyfte upp sitt hufvud. Hennes själ log emot honom.
— Vi måste skiljas, återtog Döring.
Hon svarade icke; men tyst drog hon sin arm från hans lif och sjönk med hufvudet i sin hand ned i en karmstol.
I detsamma inträdde Vincent.
— Nu bort härifrån, yttrade han till Döring. Skynda er, jag följer er om ett ögonblick.
Ännu en gång tryckte Döring hennes hand, ännu en gång möttes deras blickar, ännu en gång kände de lyckan af att veta att de älskade hvarandra.
Så snart dörren var stängd bakom Döring, insläpptes fröken Rudensköld.
— Jag har uppfylt mitt löfte, sade Vincent. Er vän är åter frisk.
Glad slöt fröken Rudensköld Louise i sina armar; rodnande och blyg hvilade Louise mot hennes bröst.
Skyar af guld och purpur bebåda solens stundande uppgång, dagen
skimrar såsom ett rosenrödt flor öfver jorden, morgondaggen glimmar
som rubiner i trädens kronor, vinden suckar så underbart, och lärkan
höjer sig på dallrande vingar, sjungande mot skyn. Allt är så skönt,
så rikt, så präktigt, och likväl — hvem förklarar naturens härliga och
oändliga mysterium? Slumrande och stum, anar man dess förklaring,
och den förklaras äfven, men endast i ny beundran, i nya aningar.
Blicka in i ditt hjerta, då kärlekens första morgonväkt förkunnar dig, att dess dag skall rinna upp inom dig, och du skall se samma syner, höra samma melodier, erfara samma underbara rörelser, och tyst och anande sänka ditt hufvud.
Sådant är alltid hjertat, då en gud nalkas det i sin oändliga kärleks under.