←  Duellen.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

Partiställningen. Armfelt och hans friherrinna. Något om äktenskapet.
Tidsteckning.  →


[ 205 ]

ADERTONDE KAPITLET.
Partiställningen. Armfelt och hans friherrinna. Något om äktenskapet.

Armfelts och Reuterholms politiska sträfvanden hade ej utvecklat sig med samma hastighet, som de enskilda tilldragelser, hvilka vi nyss beskrifvit. Reuterholms inflytande var ännu endast ett sidoinflytande, visserligen i högsta grad vigtigt och framstående, emedan det hvilade på regentens oinskränkta förtroende, men han var ännu icke offentligt erkänd såsom ledamot af den t. f. regeringen, och han kunde således icke handla i öfverensstämmelse med sina planer så öppet och beslutsamt, som han önskade. Öfverallt trädde Armfelt och hans vänner honom i vägen. Såsom ifrån första stunden af hans återkomst till fäderneslandet, förblef det också hans hufvudsyfte att störta detta parti, emedan han först sedan obestridd kunde sägas hålla statens tömmar i sin hand. Vi hafva också sett, huru han företrädesvis vände sig emot Armfelt, såsom partiets egentlige chef. Gillande Vincents förslag, att man ej öppet borde angripa honom, utan hellre underminera hans ställning, uttrötta hans oroliga själ och förmå honom att sjelf aflägsna sig, fann han likväl nödvändigt att på samma gång allvarligt motsätta sig hvarje försök från hans sida att ytterligare föröka sitt inflytande. Man visste nu med säkerhet att Armfelt fordrade, det den unge konungen skulle få närvara vid konseljens öfverläggningar, och med alla möjliga medel måste detta motarbetas och förhindras.

Under det Reuterholm sjelf aldrig offentligt besökte någon utom hertigen och aldrig såg någon större sällskapskrets hos sig, mottog han i hemlighet eller besökte han i tysthet en och annan, der hans egna fördelar bjödo det. I det enskilda såväl som i det allmänna omhöljde han sig med en hemlighetsfull slöja. Ingen statsman har lefvat mindre med andra än Reuterholm. Äfven i detta afseende var han en motsats till Armfelt, den glade och liflige verldsmannen, som ständigt och rastlöst lefde i den vimlande verlden, kände och tänkte med den, under det han icke så litet styrde den eller ville styra den.

Så snart Reuterholm fått kännedom om hertigens ställning till mamsell Slottsberg, besökte han henne.

Han hade väntat sig finna en äregirig qvinna, men han fann en lättsinnig, och han blef lugn.

Men äfven der skulle han till sin förtrytelse få höra Armfelts namn.

Medan Reuterholm ännu var qvar, öfverlemnades till Charlotte en mindre ask, och då hon öppnade den, fann hon deri en liten utmärkt väl arbetad blomsterbukett af silfver och guld med infattade, i olika [ 206 ]färger skiftande stenar. Den mellersta blommans blad voro fasonerade såsom en hertiglig krona, hvari nu en liten fjäril gungade.

Charlotte blef ytterst förtjust öfver det lilla nätta och täcka arbetet och kunde icke nog uttömma sig i beundran deröfver.

— Och vet ni väl, baron, utropade hon, från hvem det är? Ni kan aldrig gissa det, det är från den vackraste karl'n i hela riket, från den hyggligaste och artigaste menniska i verlden, från…

— Från hertigen, kan jag förmoda.

— Ack nej, baron, från Armfelt,… Armfelt. Ser ni fjäriln här, så söt och vacker den är; ser ni hur den sitter i sin lilla blomkrona? Min gud, så nätt! Den der fjäriln skall säkert vara jag, ja mycket säkert. Någon annan än baron Armfelt förstår sig då icke på att vara rigtigt uppmärksam mot fruntimmer.

Reuterholm lemnade henne utan att ha sökt vinna henne till förmån för sig, emedan han fann henne för obetydlig.

Ett par veckor senare instälde sig hofmarskalken baron —n— hos honom med anhållan om ett hemligt samtal.

Adlerstjerna hade berättat honom allt, hvad som tilldragit sig under duellen, och hofmarskalken rasade af vrede. Emellertid beherskade han sig och beslöt att ej förråda sina tankar för någon, icke en gång för Louise. I stället föresatte han sig att noggrant bevaka hvarje hennes steg, samt att äfven bedja prinsessan hafva ett vaksamt öga på henne. Då han slutligen fick kännedom om att fröken Rudensköld åtföljt Louise till Djurgården, vändes äfven hans vrede emot henne. Med tillhjelp af Adlerstjerna erfor han också sent omsider, att Döring erhållit fullmagten på Armfelts förord, och då han sammanlade det ena med det andra, förestälde han sig nu en intrig, gemensamt spunnen af dessa i afsigt att gynna Dörings kärlek.

Och denne Döring — han kunde icke nog ogynsamt bedöma honom — en ung slyngel till pojke, en arm lycksökare, en sjelfklok narr utan rang, utan börd, utan namn, han svälde af förtrytelse, då han tänkte på honom.

Prinsessan Sofia Albertina förberedde sig redan vid denna tid, ehuru i tysthet, på en längre flerårig utrikes resa.

Då han förtrodde henne en del af sina önskningar rörande Louise, erhöll han det löfte, att hon skulle få medfölja på resan. Hofmarskalken, som intill dess ämnade spela rollen af en Argus, trodde sig på sådant sätt allra bäst kunna aflägsna henne från all fara. Svårare insåg han att det skulle blifva att förskaffa Adlerstjerna en plats i prinsessans svit, emedan han fruktade att hoffruntimren deri med segrande framgång skulle arbeta emot honom; men han uppgaf likväl ej hoppet att lyckas äfven i denna sin önskan. På detta sätt förmodade han sig åter kunna sammanknyta länkarne emellan Louise och Adlerstjerna, emedan han, med kännedom om det menskliga sinnets små egenheter, allt för väl förstod, huru de ständigt föränderliga tilldragelserna och oupphörligt vexlande små omsorgerna under en resa alltid måste jemna olikheterna [ 207 ]i lynnet, öppna sinnena, förändra öfvertygelserna, mildra omdömena och småningom nedbryta de murar, som omständigheterna någon gång uppresa emellan olika personer, samt försona och förmedla dem med hvarandra.

Men han stannade icke här. Han ville äfven afväpna sina motståndare här hemma.

Det politiska lifvets dolda driffjädrar voro honom för väl bekanta, att han ej skulle känna, till hvilkens parti hans fördelar nu ledde honom.

— Ni åsyftar, herr baron, yttrade han till Reuterholm, att förminska Armfelts inflytande.

— Jag vet mig icke ha gifvit någon anledning till en sådan förmodan.

— Lika mycket; syftemålet är detsamma. Herr baron, jag kommer för att förena mig med er.

— Hvarje vän är mig välkommen, ehuru jag visserligen icke har något annat syftemål än fäderneslandets fördel.

— Jag eger likväl en önskan, herr baron.

— Det skall alltid, herr hofmarskalk, vara mig en glädje, i fall jag kan göra något för er.

— Genom hertigen skulle ni, herr baron, hos prinsessan kunna förskaffa min slägting, Adlerstjerna, en plats i hennes svit vid den utrikes resa, som nu förberedes.

Reuterholm lofvade att göra hvad han kunde, och hofmarskalken försäkrade sig böjd att visa sig tacksam.

Men för framgången af sina planer stötte Reuterholm på ett oförutsedt hinder i hertigens vankelmod. Så länge han med vältalighet, bestående af en svassande och uppdrifven fantasis dunkla fraser, här och der genomkorsade af en blixt af snille, hänförde hertigen, ingick denne på allt, som Reuterholm föreslog; men så snart en verklig handling derpå skulle följa, tvekade han, emedan han, oaktadt han hatade Gustaf III:s parti, äfven fruktade det.

— Detta parti, yttrade Reuterholm mer än en gång, vill knappast erkänna det närvarande. Det lefver i minnet och i hoppet, i den förflutna tiden och i den kommande. Om möjligt, skulle det vilja förkorta det närvarande och låta framtiden genast aflösa oss. Försvara er, min furste, eljest skall man trampa edra rättigheter under fötterna. Har icke Armfelt, ers höghet, redan fordrat, att den unge konungen borde bevista konseljen?

Vid denna erinran förmörkades hertigens ansigte.

— Blickar icke folket upp på honom, som om han vore konungens ende försvarare och vän, och vi öfriga monarkens fiender?

— Säger du det?

— Gå ut på gatorna en afton… och hör och se… och hvart ers höghet vänder sig skall denna uppfattning ljuda i edra öron.

— Men min brorson vill icke sjelf bevista konseljen. Jag tror [ 208 ]till och med att detta Armfelts yrkande i betydlig mån afsvalnat hans välvilja för honom. För öfrigt medgifver jag, att jag icke gerna skulle se det.

— Det vore ett farligt öra för er i konseljen, om ej annat, kanske för framtiden.

— Låt oss ännu dröja, innan vi besluta oss för någonting. Man har sagt mig, att Armfelt ämnar begära tjenstledighet för att i sommar besöka något utländskt bad eller någon helsobrunn.

— Man har sagt mig detsamma, men jag tror ej derpå.

För att förmå hertigen att intaga en bestämd ställning önskade Reuterholm ingenting högre, än att Armfelt toge ut något steg, som blottade hans syftemål. Reuterholm inskränkte för närvarande också sin verksamhet till att med så mycken uppmärksamhet som möjligt följa Armfelts företag, i hopp att komma något på spår, hvilket kunde tjena honom såsom bevis inför hertigen.

Vincent var i detta fall hans trogne hjelpare. Slutligen trodde de sig också hafva funnit hvad de sökte.




Våren var redan kommen. Mälarens stränder och öar prunkade åter i grönskande drägter, och vågorna, belysta af en värmande och klar sol, lekte yra och leende omkring dem. Träden höjde icke mera sina nakna grenar upp i luften; men smyckade sig nu med nyväxta, lätta och ljusgröna kronor, fulla af doftande vällukt. Norrström rullade med starkare, friskare fart. Här och der såg man en snöhvit fiskmås på hvilande vinge sänka sig ned att gripa ett lätt rof. På hufvudstadens gator vimlade ett rörligt lif, en talrikare menniskomassa. Glädje och fröjd strålade öppet och friskare från alla anleten. Våren kommer med helsa, lif och glädje. Med snötäcket kastar naturen liksom bort mången nedtyngande sorg från sitt hjerta; med vinterdrägten lägger menniskan äfven af månget bekymmer, som hon burit under den.

Åt Armfelt, såsom Gustaf III:s gunstling, hade den präktiga nordvestra flygelvåningen i slottet blifvit upplåten. Lika vacker och rymlig som beqvämt inredd, egde den sina hemliga förbindelser med sjelfva slottet. Det ena med det andra öfverensstämde med den beqvämlighet, som en kunglig gunstling skäligen bör kunna påräkna. Våningens förnämsta utsigt är åt Mynttorget, Mälaren och Norrmalm. Öfver de nedanför på Helgeandsholmen liggande stallbyggnaderna är synlinien fri till den öfre delen af det midt emot, på andra sidan om den dubbelarmade Norrström befintliga prinsessans palats.

Eftermiddagen var nära tilländalupen, aftonen i annalkande. Af alla tillredelser syntes, att baron Armfelt ämnade mottaga en större societet hos sig. Glad och vänlig vandrade han genom rummen, derunder anbefallande nya anordningar, der han fann det nödvändigt.

Vi hafva redan nämt, att han var förmäld med Hedvig de la [ 209 ]Gardie. Född den 29 November 1761, var hon redan omkring 31 år. Till sin figur var hon liten och späd, ehuru ganska väl proportionerad. Hennes händer voro små och vackra, äfvenså hennes fötter, men ansigtet var fult utan att likväl vara frånstötande eller motbjudande. Inre varmare böjelser hade ej förenat Armfelt med henne; och lugn utan att vara kall, vänlig utan att vara hjertlig, öm utan att vara varm, förmådde hon icke heller väcka hos Armfelt någon djupare kärlek. Genom sina rena seder, sina ädla tänkesätt, sitt af en god och lugnande moral så jemnt och harmoniskt afvägda väsende, sin trofasta tillgifvenhet, och det förstånd, hvarmed hon behandlade Armfelts oregelbundenheter, vann hon småningom i desto högre grad hans förtroende och aktning. Det är antagligt, att Armfelt trodde sig få en större förmögenhet med henne, men säkert är att han ej erhöll någon. Fröken Hedvigs far, öfverstekammarherren grefve Carl Julius de la Gardie, hade ruinerat sig och sin familj genom spel, och fattig och medellös uppfostrades hans dotter hos grefve Ruths mor, en köttslig moster till grefve Armfelt.

Armfelts och Hedvig de la Gardies bröllop bekostades af konungen sjelf och firades på Drottningholm i hela hofvets närvaro samt illustrerades med ett tornérspel.

Uti ett oss särskildt meddeladt manuskript uppgifves, att Armfelts och fröken Rudenskölds kärlek egentligen skulle datera sig ifrån hans egen bröllopsdag.

Fröken Rudensköld hade redan då i hög grad intagit och tjusat hofvets kavaljerer. Mången ansåg likväl det, som var naturlig liflighet och naivetet, för koketteri. Den yra och skalkaktiga flickan hade ej undgått anmärkningar och tadel. Pryderiet tål ej det okonstlade; bigotteriet fördömer hvarje frihet, som rör sig utan dok eller mask. Armfelts giftermål sårade djupt den arma, och i sin förtviflan öfverdref hon sin föresatta roll af likgiltig glädtighet. Man dömde henne hårdt utan att känna det sår, som oläkligt blödde under löjets smink. För bruden hvilade en ännu olyft, tät slöja öfver det förhållande, hvari Armfelt och hon stått till hvarandra. Der förtviflan stred i ett svagt hjerta, såg hon ej annat än lättsinne. Hon trodde på pratet, och att döma af hvad som syntes försiggå framför henne, erhöll hon ännu mera ökade anledningar att tro derpå. Men oaktadt denna föreställning, förnekade ej Hedvig sin vackra och ädla karaktär. Hon ville varna den glada, men vågade ej sjelf göra det, emedan hon fruktade att misskännas af fröken Rudensköld, som, begåfvad med ett vida behagligare utseende än hon och till följd deraf mera bemärkt och fjäsad, lätt kunde falla på den tanken, att Hedvig mera af afund öfver hennes företräden än af sann välvilja ville gifva henne den varnande vinken. Hon anförtrodde derföre sin brudgum detta kinkiga uppdrag; och han nalkades äfven i sådan afsigt den intagande qvinnan; men knappast hade de första orden dem emellan blifvit vexlade, förrän kärlekens fröjd och kärlekens qval i en glödande blixt sprungo öfver från öga till öga och tände i brand bådas hjertan.

[ 210 ]Vi ha trott oss här böra omnämna denna berättelse, såsom utgörande det sätt, hvarpå Armfelts egen grefvinna ansett deras kärlek hafva uppstått.

Närmare betraktad, torde denna lilla tilldragelse emellertid endast böra anses såsom en liten episod uti förhållanden, eljest af långt äldre ursprung.

Grefvinnan Armfelt förlät icke endast sin man hans därskaper à la Don Juan, hon omfattade äfven fröken Rudensköld med vänskap och välvilja. Hennes ädla handlingssätt ökade också ständigt Armfelts tillgifvenhet för henne, och hon egde slutligen en plats i hans hjerta, som ingen qvinna mera än hon egt. Bland alla de intagande och tjusande varelser, yttrar sig äfven en brefskrifvare till oss, som Armfelt skänkte sin hyllning, fans ingen, som förmådde inkräkta det rum, som hon sålunda lyckats intaga. Salongerna och praktrummen i hans hjerta — uttrycker sig samme korrespondent vidare — stodo alltid öppna för skönheten och behagen; den ena kom, den andra gick, men dess budoir var alltid fridlyst, der herskade Hedvig ensam.

— Jag väntar mycket af denna afton, började Armfelt, under det han tog plats i en soffa bredvid Hedvig, och jag hoppas, att jag i dig eger en lika lugn och förståndig diplomat, som eljest god bundsförvandt. Få se om jag missräknar mig?

— Lita ej för mycket på mig. Jag är endast en svag qvinna, ehuru du ej alltid synes vilja erinra dig det.

— Missförstå mig ej, goda Hedvig. Jag är i många saker svagare än du; men det är ju icke alltid vår styrka, som gör oss älskvärda, utan ofta och i högre grad våra svagheter. Vet du, jag skulle icke kunna hålla af någon, som ej egde sina svaga sidor.

Hedvig log.

— Jag förstår dig, min herr egoist; du vill att jag skall tänka lika ädelmodigt och hålla af dig… i proportion af dina svagheter. Min gud, utgjorde det måttstocken för min kärlek, skulle jag i sanning älska dig ända till vansinne.

Armfelt småskrattade nu i sin ordning. Hedvigs ord nästan smickrade honom.

— Apropos, yttrade han, du talar nästan utmanande; vet du, huru jag betraktar äktenskapet?

— Det skulle i sanning vara af stort intresse att höra dig hålla en föreläsning deröfver. Det är dock bra synd att den ej kan ske offentligt; du skulle säkert ej bli utan åhörare.

— Äktenskapet är en vunnen batalj. För att vinna den, fruktar man ej en gång för döden, men sedan man vunnit den, hvilar man trygg och lugn på sina lagrar.

— Verkligen!

— Det är en befordran; så länge den är ny, förtjusar den oss, men sedan…

— Sedan fika ni efter vtterligare befordran.

[ 211 ]— Det är en fastighet. Då vi tillträda den, äro vi alldeles öfverlyckliga, men ju längre vi ega den, desto bättre inse vi dess brister.

— Och dess förtjenster då?

— Dem anse vi så naturliga, att vi aldrig tänka på dem.

— Åh!

— Men vet du hvad det värsta är?

— Nej.

— Att vi alltid tycka, att grannens egendom är bättre än vår.

— Du är åtminstone upprigtig i dina förtroenden.

— Svara mig, tycker du om den klädning, hvari du nu är klädd?

— Ja visst.

— Men besinna ändå, om du skulle nyttja den dag ut och dag in, hela lifvet igenom?

Det var Armfelts afsigt att raljera, men Hedvig tog hans yttrande helt allvarsamt.

— Om jag skulle nyttja den dag ut och dag in, vet du hvad den då skulle blifva för mig?

— Det är just derom jag frågar dig.

— Gissa — säkert kan du gissa det.

— Omöjligt.

— Den skulle för hvarje dag blifva mig kärare. Allt, hvaraf man endast eger ett enda exemplar, är en alltid dyrbarare än det, hvaraf man eger flera. Vi hafva flera sinnen, men endast ett hjerta. De förra kunna vi, ehuru icke utan saknad, vara utaf med, men icke med det senare. Dess förlust är döden. Vi hafva millioner stjernor, men blott en enda sol. Stjernor se vi falla och förgås; men om solen förgicks, förginge äfven verlden. Solen är jordens och himmelens hjerta, ty endast den värme och upplysning, som kommer från ett hjerta, är verklig värme, är sann upplysning. Jag är lycklig, icke derför att du är min, men derför att du är en enda. All kärlek, som oupphörligt vänder sig utåt, har förlorat sitt gudomliga smycke och nedsjunkit till lättsinne; allt lättsinne deremot, som vänder sig inåt, återfinner småningom, besegrande sin lägre natur, det förlorade smycket och förädlas till kärlek. Om man älskar alla, så älskar man ingen; älskar man deremot en enda, så älskar man alla. Endast genom att kraftigt sluta sig omkring en känsla blifver den ren och sann, motsatsen deremot förslöar den. Du gör mig lycklig, sade jag, derför att du är en enda; derigenom blir jag, om jag så får uttrycka mig, till enhet med mig sjelf i min kärlek. En personlighet, som står i harmoni med mitt hjerta och mina pligter, med mina fordringar af verlden och med mina förhoppningar om lycka.

Hedvig hade uttryckt sig med värma. Utan att sjelf märka det hade hon fallit in i betraktelser af mera begrundande art, än hon gemenligen brukade.

— Mitt lilla konversations-lexikon, började Armfelt, du öfverraskar mig rigtigt. Jag lofvade en föreläsning, och du håller den. Jag förstår [ 212 ]nu, hvad du sysselsätter dina tankar med, då jag är frånvarande. Nå, nå, du är icke den första qvinna, som sysselsätter sig med kärlekens teorier.

Armfelt misstog sig icke alldeles i detta sitt föreställningssätt, ehuru han ganska afsigtslöst framkastade det. Hedvig hade verkligen ofta anledning att teoretisera. Icke desto mindre kände hon sig förlägen öfver att i ett obevakadt ögonblick hafva gifvit sina hemligaste tankar till pris åt hans skämt, som, huru vänligt det än var, dock alltid var ett skämt.

— Skilnaden oss emellan, fortfor Armfelt, är endast den, att du vill göra äktenskapet och kärleken till ett och detsamma, då jag tror att de kunna hjelpa sig fram äfven utan hvarandra. Äktenskapet är ett vänskapsförhållande, kärleken en lidelse; det förra är ett eröfradt land, det senare ett, som man häller på att eröfra. För att lyckliggöra och bibehålla det ena fordras endast förmåga att organisera.

— Till exempel, min herre, att stifta lagar, skipa rättvisa, ordna ekonomien och tänka på kommande generationer. Min Gud, du är alldeles charmant, Armfelt.

— För att eröfra deremot måste man vara fältherre.

— Och du är mer fältherre än organisatör, menar du?

— Jag smickrar mig med att vara båda delarne. Eröfrade jag icke dig?

— Ock nu håller du på med lagstiftningen?

— Ganska rigtigt, emellertid…

Men Armfelt fortsatte icke hvad han ämnade säga, utan böjde sig framåt och betraktade Hedvig, i hvars ögonfransar en tår glimmade, ehuru leendet lekte på hennes läppar.

— Du är ledsen, anmärkte Armfelt. Vid himmelen, skämtade han, nu måste du tillåta praktiken att kyssa tåren från teoriens öga.

— Din lilla toka, fortsatte han vidare, huru kan du bli ledsen på mig? Är icke du ändå alltid den engel, som ensam sömmar och broderar min husliga lycka i guld och purpur? Låt oss börja ett annat ämne, Det finnes ingenting enfaldigare, min lilla vän, än att filosofera öfver en sak, emedan man derigenom blott blir besynnerlig till mods. Filosofien är icke för hvardagsmenniskor, utan för helgon. Glädjen filosoferar aldrig, den njuter.

— Du har rätt, alltid rätt, Armfelt. Förlåt att jag tog dina yttranden så der allvarsamt. Jag är säker på, att om jag ber dig, så tager du tillbaka allt, hvad du sade.

— Det gör jag gerna, Hedvig, oändligt gerna.

— Du gör det?

— Hör på. Äktenskapet är ingen vunnen batalj.

Hedvig såg storögd på honom.

— En förlorad eller ett kanske ännu oafgjordt krig, inföll hon.

— Det har jag ej sagt, jag bara återtager mina ord. Vidare. Äktenskapet är ingen befordran.

[ 213 ]— Elake! Vill du kanske påstå, att det är en degradation?

— Icke heller är det en fastighet.

— Utan ett lösöre, menar du.

— Vårt samtal erinrar mig om ett infall af Alcibiades.

— Låt höra det.

— Då någon yttrade till invånarne i Patæ, att Atheniensarne skulle uppsluka dem, svarade han: »kan väl hända, men småningom och från fötterna, Lacedæmonierna deremot skulle sluka dem från hufvudet och på en gång.» Det är alldeles så med kärleken och äktenskapet. Uppslukas skola vi, min lilla Hedvig, af det vackra könet; men kärleken gör det småningom och från fötterna, äktenskapet deremot från hufvudet och på en gång.

— Du är oefterrättlig.

— Är jag det nu också?

Och han slog sina armar om hennes lif och blickade hjertligt in i hennes ögon.

— Jag kommer ihåg en vers, inföll Hedvig, som du citerade för någon tid sedan:

»Orätt man gör mot sig sjelf, om nå'nsin man lejon uppfostrar;
Har man dock gjort det en gång, rätte man sig efter dem.»

Och då jag varit nog barnslig och uppfostra ett sådant der lejon i dig, är det väl också bäst att jag rättar mig derefter.

Dörren öppnades nu, och grefvinnans kammarjungfru inträdde.

— Salongen är färdig, yttrade hon, och man har bedt mig anmäla det.

Armfelt fäste en liflig blick på den vackra flickan.

— Det är bra, Marie, jag skall strax komma ut.

Grefvinnans kammarjungfru var ingen annan än den intagande, täcka Marie, med hvilken våra läsare redan gjort bekantskap på Liljeholmen i första kapitlet af detta arbete. Då hon öfverlemnade till baron Armfelt det af Döring qvarlemnade papperet, hvarigenom han så snart lyckades att blifva utnämd till drabant, föreslog Armfelt Hedvig att erbjuda henne en ledig kammarjungfruplats. Som grefvinnan tyckte om flickans utseende, ingick hon också gerna på sin mans önskan, och Marie mottog anbudet med yttringar af den upprigtigaste glädje.

— Du måste medgifva, anmärkte Armfelt, under det hans blick ännu hvilade på den dörr, hvarigenom Marie aflägsnat sig, att jag har gott omdöme och god smak.

— Jag vet ej att du nyligen gifvit mig några bevis, vare sig på det ena eller det andra?

Armfelts läppar krusades af ett skalkaktigt småleende.

— Erkänner du då icke, yttrade han, liksom hade det varit honom omöjligt att i dag låta bli att gäckas med Hedvig, att de kammarjungfrur varit de bästa, som jag föreslagit.

[ 214 ]Men Hedvig upptog denna gången ej allvarligt hans alltför lättsinniga infall, utan hotade honom endast med fingret, under det Armfelt artigt bjöd henne armen och förde henne ut i salongen, der de togo närmare i betraktande anordningarna för aftonen.