Drabanten/Del 1/Kapitel 19
| ← Partiställningen. Armfelt och hans friherrinna. Något om äktenskapet. |
|
Fortsättning af det adertonde kapitlet. → |
NITTONDE KAPITLET.
Tidsteckning[1].
Innan vi gå vidare, måste vi kasta en blick öfver den tid, inom hvilken vår berättelse rör sig.
Verldshistorien eger många öfverväldigande, storartade och ödesdigra tidsskiften. Det adertonde århundradet framträder likväl såsom ett bland de mest märkliga, kanske såsom det märkligaste. Under föregående tidsskiften fortgick visserligen idéernas tvekamp, då såsom alltid. Emot af tidens stormar slitna gamla fandukar utvecklades nya. Vidt utseende, våldsamma och vigtiga sammanstötningar dem emellan egde också rum. Vid hvar och en af dem syntes stora frågor liksom afgöras, men hvad blef likväl verkligt afgjordt? Genomgår man verldshistorien från dessa tider, skall man nästan kunna falla på den tanken, att striden egentligen fortgick endast emellan, för att så uttrycka oss, vissa »vederbörande», utan att folket sjelft ännu på något afgörande sätt inblandat sig deri. Det var likväl detta, som inträffade under det adertonde tidsskiftet, och som gaf det så stor betydelse.
Europas mägtigaste stater beherskades vid slutet af det sjuttonde århundradet och långt in i det adertonde af en uteslutande kallt beräknande absolutism, förtryckande till sin natur, egoistisk och plundringslysten till sina lidelser. Det senare hade nämligen emottagit i arf af det förra, såväl i handlingar som i föreställningssätt, ett för all sund samhällslära lika kränkande som ditintills okändt påtryck. Arfvingen blef äfven derefter. Redan i medlet af berörda sjuttonde sekel reducerade Ludvig XIV med ridpiskan i sin hand den ännu då befintliga parlamentsförsamlingen i Paris till en ganska sekundär, juridiskt pröfvande och dömande, man kan väl säga, mindre sjelfständig hofrätt. Det förblef äfven dervid. Det sjuttonde århundradet höll alltjemt fortfarande »ridpiskan» öfver det adertonde.
Äfven åt de största abnormiteter i verlden har man sökt, för att gifva dem allt möjligt berättigande, skapa en viss, om äfven fiktiv grundsats att stödja sig på. Med en grundsats till fotfäste — hurudan den för öfrigt än må vara — sätter man stundom äfven det oförsyntaste helgerån lätt i system. Ingenting har öfverrumplande undergräft menniskors sunda förnuft så mycket som maximer, tillkonstlade af den politiska dialektiken.
Ludvig XIV, Richelieu (Armand Jean Duplessis) och Mazarin, dessa den oinskränkta envåldsmagtens apostlar, funno också lätt en för massan tillräckligt öfvertygande och stark maxim, såsom lämplig grundval för det nya systemet:
— L'état c'est moi (staten är jag).
Hela det franska folket sammankrympte härmed till en lekboll i en enda allsmägtig viljas hand.
Systemet behöfde emellertid sin gloria, och det erhöll äfven en sådan, i och med detsamma man proklamerade, att monarken erhållit och emottagit sin magtfullkomlighet både såsom konung och individ af gud.
— Vi med guds nåde[2].
Partiernas tummelplatser blefvo från denna stund hofvet och de privilegierades salar.
Tidehvarf efter tidehvarf har Frankrike och dess folk nästan med
oemotståndlig magnetisk kraft tilldragit sig Europas uppmärksamhet.
Ej underligt! Gående med ridderlig hänförelse och liflighet i spetsen
för alla de vexlande, mer eller mindre civilisatoriska, dock alltid
storartade frågor, som, den ena efter den andra, glänste fram på
tidskiftenas föredragningslista, tog det dermed endast och allenast ut sin rätt.
Men i samma mån det gjorde det, återverkade det äfven. Intet land
och intet folk hafva omsatt ett så lysande och stort kapital af idéer
som det; men också torde det icke finnas någon stat, som icke, man
skulle kunna säga, elektriseradt erfarit dess mer eller mindre
skickelsedigert bestämmande inflytande. Frankrike har varit en brännpunkt,
som icke blott samlade strålarne af många tidsåldrars gryende sol,
utan jemväl nära och alldeles omedelbart äfven återkastade dem på
den öfriga verlden, belysande eller antändande. Hvad Grekland i mångt och mycket var i den gamla historien, har Frankrike i ännu
större skala varit i den nyare; tidsbegreppens och odlingens elektriska
batteri.
Den absolutistiska samhällsuppfattning, som förkunnades och antogs under Ludvig XIV:s tid såsom en politisk trosdogm, emottogs och helsades äfven af de magtegande inom de öfriga länderna, såsom hade den varit en bland de djupsinnigaste och snillrikaste inblickar i statsrättsläran. Begärligt grep man efter den, för att, om ock i tillämpningen något skiljaktigt, dock i grunden alltid densamma, sätta den — hvar och en på sitt håll — i scen[3].
På den störtade feodalismens och de grusade högaristokratiska elementens samt det vid deras sida ditintills tolererade, nu undertryckta parlamentariska inflytandets ruiner utvecklade, segerdrucken af öfvermod och sjelfviskhet, absolutismen sålunda med en förvånande hastighet sin allt annat öfverväldigande magt.
Hvad det sjuttonde århundradet och måhända till en viss del äfven det näst föregående jemväl i och för sig sjelfva voro, synas de dock i allt väsentligt ha utgjort ett ihärdigt och — må vara — till följd af sina inre verldsåskådningar ganska följdenligt förberedande eller inledande arbete till det adertonde. De förra utkastade och uppstälde grundsatserna, det senare genomförde och tillämpade dem i sina yttersta konseqvenser, utan att hvarken de ena eller andra ens anade, till hvilka slutföljder logiken skulle leda. De förra utarbetade texten och utskrefvo liksom rollerna, och i och med detsamma de magtegande hunnit att sätta sig fullt in i dem, uppgick ridån till det adertonde. Och till ett sådant drama, som det utvecklade, till sina handlande personer mer storartadt, till sina sträfvanden mer mägtigt omfattande, till sina kontraster mer våldsamt sammanstötande och till sin slutkatastrof mer tragiskt gripande, veta vi icke att verldshistorien eger något motstycke.
Vår afsigt är icke att följa alla de mångfaldiga och olikartade strömningar, som genomgå Europa under det nu ifrågavarande adertonde tidehvarfvet, utan endast att summariskt angifva skaplynnet i allmänhet.
Följer man de stora hufvudtilldragelserna under den första, om ock största delen deraf, finner man att absolutismens sjelfviska egoism och iskalla beräkningar i fullt mått följdenligt tillämpa sina teorier. Genom det Spanska successionskriget, det Nordiska kriget[4], Österrikiska successionskriget, Sjuåriga kriget, Rysslands växande välde, Preussens uppträdande såsom militärstat samt Polens delning går en tråd af is, som endast den mest beräknande magtlystnad kunnat spinna.
Synar man de mägtiges uppfattning af sina förbindelser till folken och det sätt, hvarpå de behandlade dem, möter oss systemet måhända i ännu isigare skepnad.
Monarkismens magtbegär egde ingen motvigt. Regeringarne voro allsmägtiga i sitt förmynderskap. I det lilla såväl som i det stora stöptes och döptes institutionerna till kolonnader, endast afsedda att uppbära och förstärka enväldet. Konst och vetenskap spiltade man in i kungliga akademier; handel, industri och näringar i prohibitism och skrån. I de nya formerna trodde man sig finna medel att på sidovägar öka statsinkomsterna, ehuru den redan i finansiel dy kullstjelpta kärran derigenom endast stjelptes åt ett motsatt håll. Hetsjagten emot den individuella friheten sträckte sig ända till lefnadssättet och drägterna. Allt regelbands. Aldrig förr hade monarkiens imposanta emblemer blomstrat såsom då.
Härarne organiserades och uniformerades; folken plundrades och utarmades.
De magtegande lyste och rörde sig i en allt annat förbländande glans; folket suckade under förtryck och elände.
De lärde herrarne i Sorbonne hade i sin visdom och på derom framstäld fråga förklarat, att allt, hvad undersåtarne egde, var konungens egendom, och om han tog något deraf, mer eller mindre, tog han endast hvad som redan tillhörde honom.
De magtegande inom hela Europa täflade liksom med hvarandra att i mer eller mindre mån tillegna sig dessa och dylika ingifvelser.
I Tyskland var snart äfven det minsta furstendöme genomträngdt och besjäladt af den ominösa hypotesen:
— L'état c'est moi.
Partiernas tummelplats, hafva vi sagt, blef hofven.
Hofven hafva under ingen föregående eller efterföljande tid varit en sådan magt som under denna. De utgjorde de trollcirklar, inom hvilka all egentlig magt koncentrerade sig. Och hvem var det — om icke Frankrike — som äfven häråt gaf det första uppslaget och den största betydelsen? Öfverallt och i allt upptäcker man dess magnetiserande hand. Ser man förhållandena stadigt an, torde ingenting, huru tilltalande de politiska och sociala inspirationerna än voro för de magtegande, hafva så mägtigt gripit och hänfört det öfriga Europa, som det franska hofvet. Måhända skulle man till och med kunna säga, att det var utflödet af det franska hofvets lysande och vexlingsrika prakt och sceneri, som på ett så segrande och framgångsfullt sätt omsatte och banade väg för alla de öfriga teorierna. Med hvilken spänd uppmärksamhet beaktade och lyssnade icke alla de andra hofven till hvarje orakel derifrån! Hvilka offentliga och enskilda korrespondensförbindelser uppstodo och knötos icke med det såsom medelpunkt! Huru många läto icke alldeles oemotståndligt hänföra sig att vallfärda till denna källa — lifskälla — för att der hemta en för sitt brinnande begär stillande läskedryck? Och hurudan var väl pokalen, hvarefter man så lidelsefullt grep? Se här en antydan derom, den blygsammaste vi kunna gifva. Tänk dig en pokal af den renaste metall, rikt smyckad af i alla färger skimrande ädla stenar; tänk dig denna pokal snillrikt och fulländadt sirad af obeslöjade och nakna, lika intagande jungfruliga som kraftigt manliga gestalter, af konstnären framtrollade, sinligt och vällustigt lefvande i uttryck och form, i gruppering och ställning; tänk dig slutligen denna pokal fyld med ett berusande, doftande, perlande och skummande vin!
Under Henrik III:s tid lät en prins af blodet alltid uppvakta gästbesökande hofdamer med en sådan pokal. Somliga rodnade, andra logo — alla drucko.
Sådan var äfven den pokal, hvarpå det franska hofvet bjöd sina långväga ifrån komna gäster. Berusade återvände de äfven till sina hembygder.
Med hofvet menade man också den tiden något annat, än hvad man nu menar. Hofvet var icke der konungen vistades, sade man, utan der hofdamerna voro. Hofdamerna lyste också, som fordom dyrkansvärda och hänförande gudinnor, ansedda och betraktade såsom verkliga mönster för alla fruntimmer äfven i sina utsväfningar.
En historieförfattare indelar Ludvig XV:s långa regeringstid efter de böjelser, hvaråt han hängaf sig. Se här de tre epokerna: hertiginnan af Chateauroux (1743—1745), markisinnan af Pompadour (1745—1764) och grefvinnan Dubarry (1769—1774).
Grekernas begrepp om en oloflig kärlek hade återkommit. Kärleken var t. ex. i Korinth ett barn, som rörde sig lekande och fritt så väl inom hus som äfven på gatorna. Till prestinnor i Afrodites tempel tog man inga dygdemönster, utan sådana som tillbådo sina egna gudomligheter. Vid alla Venusfester — omförmäler en skildrare af denna tid — vände man sig förnämligast till offentliga fruntimmer, såsom de kraftigaste förespråkerskor hos gudinnan, och man trodde sig göra ett berömligt verk, om man i nöd och faror lofvade att inviga nya prestinnor åt gudinnan. Till och med Solon ansåg det ärofullt för sitt fädernesland att i Athen införa den jordiska Venusdyrkan och inbjuda offentliga qvinnor såsom gudinnans prestinnor.
Lättsinnet vid det franska hofvet sög som en vingad och glänsande fjäril alla tidsåldrars blommor; ingen försmåddes. Hofvet var på en och samma gång en olymp och ett paradis, en olymp, der Jupiter, förvandlad till guldregn, ännu tjusade Danaë, ett paradis, der Eva ännu lockade och besegrade Adam med den förbjudna frukten.
Sådan var den vidt omfattande, allt omkring sig indragande, för att icke säga bortsopande stormhvirfvel af sedeförderf, som skymde Frankrikes himmel och utbredde sin skugga öfver dess härliga jord. Visserligen framstrålade ännu alltjemt en och annan stjerna genom molnen liksom den rörliga stormpelarens fot ännu pryddes af en eller annan skogsblomma; men allt, som kom eller föll inom hvirfveln, uppgick och försvann i dess öfverväldigande förderf. Man bildade t. o. m. en uppfostringsanstalt för sedeförderfvet, vi mena parc au cerf, hjortparken. Sådant var den nya civilisationens Babel, det sjelfförgudande och blinda magtbegärets i mer än ett afseende österländska praktverk, hvartill lidelserna utkastade planritningen, slöseriet ornerade i tusenfaldigt olika, förföriskt retande behag, fåfängan förgylde och fernissade och vällusten fulländade; men det Babel också, hvarpå folket tvingades att uppoffra hela sitt välstånd, dignande under arbete och armod.
Sant är, att, ehuruväl apostlar icke saknades för sedeförderfvets omsättning inom Europas länder, detsamma likväl hvarken lika hastigt eller obegränsadt spred sig der, som den lysande apparitionen i öfrigt.
I Tyskland tillbakavisades, åtminstone till en början, det franska galanteriet, t. ex. af fröken Pannewitz' på sin tid så celebra knytnäfsslag midt i konung Fredrik Wilhelms ansigte; men der och hvar reste och blomstersmyckade man dock mer än en triumfbåge för dess intåg.
Med en tysk skrift: »Der deutsch-französische Modegeist» kunde för öfrigt hela Europa säga: allt skulle vara fransyskt: fransyskt språk, fransysk klädedrägt, fransyska rätter, fransyskt husgeråd, fransyska dansar, fransysk musik och fransyska sjukdomar, och, tillägger författaren, jag skulle nästan tro, att en fransysk död äfven blir en följd af detta lefverne.
Härtill kan och bör man tillägga: fransysk politik, fransyskt bigotteri, fransyska seder, fransyskt galanteri, fransyskt alltigenom ända till peruk och pudervippa.
Äfven den höga och kalla norden undgick icke den magnetiska strömmen.
Gustaf III var en allt för chevaleresk och poetisk natur för att kunna hängifva sig åt så i sjelfva botten sinligt råa hänförelser; men med sina vingar fladdrade hans fantasi deromkring, och inom hofvet bygde man luftslott i öfverensstämmelse dermed, den ena dagen skimrande i solskenet, den andra bortblåsta nära nog af den första vestanvinden.
Rysslands hofmysterier deremot förblefvo dock aldrig några mysterier.
Enär konungarne af Frankrike ansågo allt för sig tillåtet i kärleken, så trodde kavaljererna och damerna vid deras hof, att äfven allt var dem tillåtet.
Rysslands i så mycket snillrika och framstående herskarinna, kejsarinnan Catharina den II, öfverflyttade detta fransyska sedebegrepp till St. Petersburg och gjorde det till sitt eget.
Nog med detta; mer än nog!
Då luften är mättad af bränbara ämnen, gå molnen ofta nog åt
ett håll, under det att luftdraget i de lägre regionerna ändock rör sig
åt ett annat. Under det att de öfre samhällsklasserna i Frankrike,
liksom öfvermättade af sin obegränsade magtfullkomlighet, äfven rörde
sig i sådan rigtning, som vi här angifvit, rörde sig likväl många
derunder befintliga element i alldeles motsatt.
I första rummet gick reformationen i en sådan rigtning, och reformationen verkade icke blott direkte i och genom de grundsatser den predikade, utan långt vidsträcktare, berörande till och med ganska aflägsna kretsar, den ena utanför den andra, rundt omkring sig. Dess stämma ljöd således ej blott inom de religiösa områdena, utan derutöfver äfven inom vetenskapens, de fria konsternas, politikens och rättslärans, åt alla håll bearbetande slägtena och deras målsmän till lif och verksamhet.
Alltid lärer man väl också få lof att betrakta reformationen såsom det andligt mägtiga medel, hvilket bröt stafven öfver medeltiden och invigde folken till en nyare tid, ehuru väl de ännu då hade århundraden att genomkämpa, innan de fingo draga några verkligen mogna frukter af det första utsädet.
Stora religiösa rörelser föregå alltid stora verldsliga. Af syftena i de religiösa rörelserna kan man äfven med ganska mycken säkerhet förutsäga syftena i kommande verldsliga. Det är på den vaknande religiösa frihetskänslans grund, som de rent borgerliga frihetskänslorna kraftigast utveckla sig. Den kyrkliga pröfningsrätten är blott en premiss till den samhälleliga.
Uppträdde så under det adertonde århundradet Montesquieu, belysande och utredande grunderna för det borgerliga samhällets vilkor. Följde derefter de tvenne ryktbara skolorna, encyklopedisternas och ekonomisternas, båda två mägtigt ingripande i tidens tänkesätt. Diderot, d'Alambert, Marmontel, Helvetius, Qvesnay, Du Port m. fl. utgöra en krans af namn, som, om ock mycken brännäsla och tistel finnes deri, likväl är oförvissneligt fäst kring den tidens panna. Framtidens märkligaste förkämpar voro väl dock alltid Rousseau och Voltaire. Med frihetsgudinnans bild på samhällets altare, predikade Rousseau kärlek, rättvisa och dygd. Statsvetenskapen har väl aldrig haft en varmare känslans målsman än han. Voltaire grep icke mindre omgestaltande in i samhällsbegreppen, snarare mera. Men han arbetade också på en helt annan väg och med helt andra vapen. Mera materialist lade han ej företrädesvis an på samtidens hjertan, utan fast hellre på dess förstånd och verldsligt praktiska sinnesstämning. I hans verldsöfverblickande uppfattning hvilade blixten i den skarpa reflektionens hand. Inom de rent folkliga områdena var han på en och samma gång både en populär apostel och, som man väl kan säga, en verklig rolighetsminister; inom de monarkiska, i modern mening en humorist och i medeltidsmening en djupsinnig hofnarr: kritiken med skämtets mask; och inom kyrkans en ateist, hvars hand alltid drabbade med de hårdaste slag. Hvad han ej krossade med sitt skarpa omdöme såsom filosof, det slog han ned med sitt arlequinssvärd.
Den kosmopolitiska rigtningen egde för öfrigt under denna tid kanske sina mest omfattande och ingripande agitationsmedel i de talrika hemliga ordnar och förbund, som då slingrade och bugtade sig, liksom andra Laokoonsormar, omkring hela den bildade verlden.
Den äkta och ursprungliga frimurareorden intager alltid bland dem ett förnämligare rum. Besjälad af socialt-menskligt vackra uppgifter, har denna orden också bestått i århundraden och består ännu i dag.
Jesuiterorden har äfven en ej blott mycket uråldrig tillvaro, utan jemväl omfattande spridning. Hänsynslöst egnande sig åt katolskt-hierarkiska intressen, har den emellertid väckt folkens berättigade afsky.
Men på grundvalen af dessa två och med många från dem lånade former hafva ett oräkneligt antal af hemliga förbund uppvuxit såsom fristående sticklingar, för att ej säga svampar. I allmänhet arbetade dessa ordnar så väl maskerade, att åtminstone en del af dem förstod att under mansåldrar hemlighålla sina egentliga syftemål. Den ena med den andra iklädde sig stundom ganska vidunderligt glänsande, ehuru väl sällan öfvertygande och trovärdiga teorier, än af skapelsehistorisk egenskap, än lånade ur uppenbarelseboken, än både till ursprung och utveckling uteslutande inspirerade af den tygellösaste fantasi. Men tiden var sjuk. Det menskliga vetandet var ej mera tillräckligt att fylla den afgrund, som otro och tvifvel gräft, och man grep lidelsefullt och blindt efter hvad som helst såsom medel dertill. Ordensväsendet blef också derför en alldeles tidsenligt välkommen, rådgifvande Dulkamara. Somliga uppgåfvo att de återfunnit det i tidens början förlorade lifsens ord, andra att de egde i sitt våld lösningen till verldens vigtigaste gåtor; somliga, att de innehade förmåga att förlänga menniskans lefnadsålder, andra, att de kunde uppkalla de döda ur sina grafvar; somliga, att de egde konsten inne att göra guld, andra, att de kunde lyfta förlåten till kommande tider och händelser. Hänförda af sådana mål och förespeglingar, öfverlemnade sig öfvertrons och svärmeriets sjuklingar af svaghet och blindhet obetingadt deråt, alltigenom, grad för grad, hemfallna under förnyade hemska lydnads- och tysthetslöften samt en till den yttersta exaltation uppdrifven intagningsritual.
De så kallade martinisterna, afrikanska landtmännen, rosenkreutzarne, illuminaterne, den stricta observansen, tempelherrarne, asiatiska bröderna, jakobinerna, carbonari, tyska turnföreningarna, die Unbedingten o. s. v. kunna förnämligast räknas till denna klass af hemliga ordnar. Tid efter annan slog emellertid den lagliga ordningsmagten här och der ned inom dem, och vid de undersökningar, som i följd deraf egde rum, upptäckte man, att de mest hänsynslösa politiska sträfvanden och uppgifter utgjorde flertalets väl förborgade, men kanske just derigenom desto mägtigare driffjädrar.
Känd sak är, att flere af dem utfärdade till och med dödsdomar. Johannes Wit, kallad von Dörring, lemnar i utgifna fragment ur sitt lif och om sin tid flera hemska exempel derpå.
För att utbreda sig så mycket som möjligt samt vinna magt och inflytande, indelades de olika rikena i provinser med sina provinsialmästare och provinsialråd, alltid obetingadt underlydande och ansvariga inför hufvudlogens osynlige mästare.
Omkring nationernas lagligt erkända styrelser och myndigheter utspann sig på sådant sätt ett hemligt och mägtigt nät af för landet i öfrigt helt och hållet främmande och okända, i det fullkomligaste mörker och den djupaste tystnad arbetande krafter och intressen.
Begagnande sig af alla möjliga mystiska och underbara retelsemedel, allt efter olika lynnen och egenskaper, lade man företrädesvis an på att indraga i sina magiska trollkretsar samhällsmedlemmar af mera franstående egenskap vare sig i magt, börd eller rikedom. Framför allt utgjorde furstliga personer för dem verkliga godbitar. Inga ha' af de hemliga ordnarne blifvit så mycket bedragna som just de.
År 1752 skall Voltaire, enligt uppgift i ett tryckt arbete: »Eleusinien des neunzehnten Jahrhunderts», ha stiftat ett hemligt sällskap och deri intagit såsom de första medlemmarne d Alembert, Diderot och Fredrik II. Det hemliga sällskapets mål skall, enligt uppgift i berörda arbete, ha varit: kristendomens och monarkiens afskaffande småningom. Knapt antagligt är emellertid, att åtminstone Fredrik II vant fullt initierad häri.
Att frimurarne under vissa tider äfven hängifvit sig åt politiska bearbetningar och syftemål, derom öfvertygas man deraf, att den engelska logen Clarense 1792 förbjöd alla upproriska tal vid sina sammankomster, hvilket förbud likväl så upprörde och illa upptogs af de öfriga engelska logerna, att dessa förklarade sagda loge vara oäkta och icke vidare erkände densamma.
Ehuruväl de hemliga ordnarnes förhandlingar inom Sverige äro allt för väl hemlighållna, att man med säkerhet skulle kunna visa och styrka deras inverkan och inflytande på vårt lands öden, torde man med all visshet dock kunna påstå, att detta inflytande, framför allt omkring och vid tiden för denna berättelse, var ganska betydligt.
Sjelfva Anjalaförbundet hvilade på grundvalen af ett hemligt sällskap, nämligen på det s. k. »Walhallaförbundet».
De asiatiska bröderna, hvars stiftare och stormästare Boheman var, arbetade här vid denna tid, med flera andra.
Att hertig Carl, sedermera konung, var i ordets fulla bemärkelse en ordensvurm, är känd sak. Bekant är att han tillhörde flere hemliga förbund.
Såsom ett ganska allmänt betecknande drag för de hemliga ordnarne torde man böra bemärka den rivaliserande tvekamp, hvari de alltjämt befunno sig till hvarandra. Icke blott att man öfverbjöd hvarandra, förräderi var icke heller främmande. Frimurarne och jesuiterna, framför allt jesuiterna, föregingo derutinnan de öfriga med särdeles efterföljansvärda exempel. De hemliga ordnarne lånade också allt för mycket af hvarandra i ritual, symboler och allegorier, tecken och ord, att icke t. ex. sjelfva stiftaren af en orden någon gång till och med kunde känna sig nödd att böja knä inför en ännu mera upplyst från en annan. Särdeles var detta förhållandet med de asiatiska bröderna, som hade till sin synbart kända uppgift att fortplanta just den rena eller äkta tydningen af frimureriets egentligen yttre kännetecknande egenskaper.
Lyckades man en gång att någorlunda fullständigt afslöja de hemliga ordnarnes verksamhet samt följa tråden af deras inflytande på de stora händelsernas gång, dels under loppet af det förra århundradet, dels ock vid början af detta, så skulle man säkerligen bättre och lättare fatta och förstå många af dessa tiders stora tilldragelser och deri ingripande personer än förhållandet nu är.
I dessa ordnar eger verldshistorien en hel afgrund inom sig, och när skall väl den författare uppstå, som förmår uppmäta dess djup.
Tvenne mägtiga strömningar — den ena: den monarkiska
absolutismens, så att säga, lysande förtryck i förening med sedlig ruttenhet,
den andra: kosmopolitiskt filosofiska stats- och rättsbegrepp — framgå
genom det adertonde århundradet, båda två i sina konseqvenser
betingande en slutlig katastrof. Vi vilja ej befatta oss med att undersöka,
hvilkendera af dem företrädesvis verkade kraftigast derhän, desto mindre
som vår öfvertygelse är, att båda två, ehuruväl på olika sätt och från
olika håll, steg om steg och hand om hand, likställigt och jemsides
bidrogo till utbrottet. Öfverdrifter åt hvad håll som helst framkalla
eller framtvinga alltid sina motsatser. Absolutismen väckte
kosmopolitismen, och bådas offer blef samhället.
Revolutionen 1789 kom såsom ett förfärligt, verldsskakande åskslag. Ehuruväl regeringsmagterna och folken med någon inblick i tidehvarfvets inre företeelser borde ha varit förberedda derpå, drömde man icke ens derom. Man var slagen med fullkomlig blindhet. Utbrottet skedde, man skulle kunna säga, nattetid, under det att alla befunno sig i den djupaste sömn.
Ingen revolution har höjt sitt vilda, af lössläppta stormar ombrusade hufvud så som denna. Det var den af tidsandans Herkules från sina kedjor befriade Prometheus, som skakade sina brutna bojor mot verld och gudar.
Revolutionen 1789 är tvifvelsutan verldshistoriens i menniskoslägtets öden och statsfördragens väsende omfattningsrikaste och djupast ingripande tilldragelse. Den mägtigt våldsamma folkrörelsen kastade sin handske till strid på lif och död, och det utan all pardon, emot alla föregående tiders snart sagdt både ideela och materiella statsrättsliga och sociala begrepp. När storm och åska bryta löst, finnas ej mera några band, som hämma dem i deras lössläppta kraft. Så var det äfven här. Revolutionen blef icke allenast ett krig emot århundradets förnedringar, utan äfven emot mången inom såväl stat som kyrka evigt helig grundsats. Det var en vulkan — i tidehvarfvets egen historia — som brutit lös. Jorden darrade för dess våldsamhet, slägtet bleknade för dess följder.
Jakobinernas verksamhet stannade icke inom gränserna af deras eget födelseland, Frankrike, utan den utsträcktes på alla vägar och med alla medel äfven till det öfriga Europas länder. Till samma grad som de franska regeringsgrundsatserna, hofvets och de högre klassernas lefnads-, handlings- och tänkesätt under Ludvigarnes tid välkomnats och efterapats, framför allt inom motsvarande klasser inom öfriga riken; till samma grad omfattades det franska folkets revolutionsgrundsatser nu af de öfriga folken. Paris förblef icke mindre med den röda mössan nu, än hvad det förut var med allongeperuken, Europas besjälande mönsterbild.
Krig mot tronerna, ljöd jakobinismens stämma, fred med hyddorna.
Detta härrop anslog nästan elektriserande de redan till lidelse väckta allmänna tänkesätten. Stänk-revolutioner här och der, sådana som i Brabant och Lüttich, vittnade äfven om att tillämpningen följde idéerna tätt i spåren. De franska emigranterna, som till tusental öfversvämmade Europa, underläto ej heller att påvisa för alla hof den fara, som hotade dem sjelfva. Endast i de rehnska och nederländska provinserna räknade man ej mindre än 60,000 emigranter. Från flera stater började de magtegande också öfverlägga om nödvändigheten att låta en koaliserad armé inrycka i Frankrike för att återställa Ludvig XVI:s magt. En sådan plan uppgjordes äfven af kejsar Leopold af Österrike, enligt hvilken österrikiska, sardinska, spanska, schweiziska och sydtyska trupper vid sanma tid skulle inrycka i Frankrike.
Sådan var den allmänna europeiska ställningen, då det under de senare åren mellan Sverige och Ryssland förda kriget afslutades och freden vid Wärelä ingicks den 14 Augusti 1790.
Belysningen af den ur revolutionens sköte uppgående, en ny tid
bebådande morgonsolen, hur blodigt röd den än hvälfde sig bland molnen,
blottade allt för naket tidigare, samhälleligt ohållbara och menskligt
vidriga lyten, att icke de magtegande skulle erfara en snart sagdt
personlig både skräck och harm. Revolutionen var en kritik, lika
fullständig som förfärlig, ett samvete, lika omutligt som förkrossande.
Den franska revolutionen träffade dock ingen, enligt historiens förmenande, så straffande och tillintetgörande som kejsarinnan Catharina i Ryssland.
»Det sken, som framflödade ur Frankrikes sköte, lik en förtärande lavaström», heter det, »kastade på henne en hemsk dager liksom ljungeldens: man kunde nu icke upptäcka annat än orättvisa, brott och blod, der man förut sett endast storhet, ära och dygder. Catharina ryste af fasa och förtrytelse: dessa fransmän, dessa ryktets trumpeter, dessa smickergranna historieskrifvare, hvilka en dag skulle öfverföra hennes regerings underverk till efterverlden, blefvo i en hast hennes obevekliga, förfärliga domare. Då försvunno hennes inbillningsspöken: det grekiska rike, som hon velat återupprätta, de lagar hon velat stifta, den filosofi hon velat införa, de vetenskaper och konster hon beskyddat, allt blef henne förhatligt. Catharina, liksom flera andra krönta filosofer, tyckes endast hafva älskat vetenskaperna i den mån de kunde bidraga att utsprida hennes ära: hon ville hålla dem i handen såsom en blindlykta, och meddela deras ljus efter behag, men hon blef nu hastigt sårad af deras sken och ville qväfva det.»
I mer eller mindre mån torde detta omdöme om kejsarinnan Catharina vara tillämpligt äfven på flertalet af Europas öfriga monarker vid den tiden.
»Catharina har aldrig älskat Frankrike», heter det på ett annat ställe i samma historiska arbete, »och det var ganska naturligt att franska revolutionen ej skulle finna någon mera obeveklig fiende än de ryska sjelfherskarne. De nya grundsatserna angrepo bröstgänges en ofantlig magt, grundad på de mest falska maximer, hvilka till och med voro orimligare än feodalsystemet. Också förorsakade revolutionsandan ingenstädes så mycken farhåga som vid ryska hofvet, oaktadt detta var mest aflägset och hade minst att frukta af folkens upplysning. Frihetsbegrepp äro ej oförenliga med ett monarkiskt regeringssätt, men kunna omöjligen förenas med ett despotiskt, icke heller med en adel, som har menniskor till egendom, eller med ett folk, som är förderfvadt af en långvarig träldom. En rysk kejsare måste vara förtärd af bekymmer och fruktan. Han känner att vid en revolution icke något slags förlikning skulle kunna göras med honom; han anser uppresningar bland folket såsom en frukt af undervisning och ljusets framsteg, då han likväl borde mera tillräkna dem åt förtryckets höjd och förtryckarnes högmodiga okunnighet. Franska folket var redan i sitt adertonde sekel, och dess regering envisades att ännu hålla det qvar i det femtonde: se der den sanna orsaken till de häftiga utbrott, som beledsagat dess förvandling. De flesta regeringar befinna sig ännu i ett liknande tillstånd, oaktadt det förfärliga exempel, som blifvit dem gifvet. Ryssland har trott sig böra uppdraga en oöfvervinnelig gräns mot dess invånares hyfsning och rygga dem tillbaka mot det barbari, hvarutur Peter I knapt hunnit draga dem. Man har der funnit ett i verldens tideböcker sällsynt exempel af en regent, som på nytt sökt införa okunnighet i sina stater, och hvilken just derigenom erkänt, att hans magt är grundad på villfarelse, svek och orättvisa.»
Med all säkerhet kan man antaga, att från kejsarinnans sida dessa och dylika sakförhållanden och tänkesätt påskyndade hennes beslut att ingå på den så plötsligt tillkomna freden i Wärelä. Dylika skäl ledde deremot säkerligen icke Gustaf III. Hans chevalereska och poetiska natur påtrycktes visserligen dels af den hänförande tanken att på ett framstående sätt kunna ingripa i verldshändelsernas gång, dels ock att komma ifrån de krigiska förvecklingarne i Finland, som alltsedan Anjalaförbundets uppkomst fått en allt för oroande karaktär, äfvensom att genom alliansen med kejsarinnan förskaffa sitt eget fädernesland och sin egen dynasti en mer betryggad och lugn framtid.
Såsom förutsättningar för framtiden ingick såväl tanken på en koalition emot Frankrike, som ett familjförbund emellan furstehusen i ofvannämda fredsfördrag, ehuruväl i sjelfva fredsakten icke ett enda ord derom förekommer.
Kejsarinnans gamle, af henne bepröfvade förtroendeman, ryske ambassadören i Warschau, grefve Otto Magn. von Stackelberg utnämdes också nu af henne till ambassadör i Stockholm för att å hennes sida klokt bevaka och försigtigt leda de sålunda tillkomna nya framtidsberäkningarna.
Alla dessa vidtutseende planer och allt, hvartill de möjligtvis kunnat leda, omintetgjordes emellertid ganska plötsligt genom det dödande skott, som afslutade konungens lif i Mars månad 1792.
Enär denna berättelse eller roman hvilar på historisk grund, hafva
vi trott oss böra gifva läsaren en allmän kännedom om denna grunds
beskaffenhet.
Läsaren skall med kännedom härom lättare kunna bedöma såväl det mer eller mindre rigtiga i sjelfva plananläggningen, som det sannolika i hvarjehanda skildringar. Karaktärer, som i våra dagar hvarken skulle kunna förstås eller gillas, torde dock, sedda från sin egen tids synpunkt, kunna fattas och — i bästa fallet — om icke gillas, dock ursäktas. Det adertonde århundradets religiösa, politiska och sedliga skaplynne återspeglade sig mer eller mindre på alla samhällsklasser och framför allt på de mera derunder framstående. Vi kunna ej begära bättre än att detta arbete åtminstone i någon mån äfven må vara eller blifva en sådan återspegling.
- ↑ De, som blott intressera sig för sjelfva händelsens gång och utveckling, kunna, om de så behaga, öfverhoppa detta kapitel.
- ↑ Systemet spred sig hastigt rike från rike. Äfven Sverige lyckliggjordes snart dermed. I de la Gardiska Arkivet, 13 delen, pag. 77 förekommer följande: »Sverige var moget för den högsta lycksalighet, när Qvingue Viratus och Rådet lemnade regeringen till Carl XI och denne sedan slagit sina fiender och fått fred. Men nu kom olyckan. En förut ohörd lära predikades af protestantiska prester, att konungen fått kronan af gud. Den, som ej dref denna lära, ansågs »ej vara konungens vän». Derifrån härleddes strax konungens oansvarighet inför alla andra än gud. Nu kom riksdagen. Der byggdes på dessa principer en ny regeringsform som gjorde konungen oinskränkt till magt.»
Kursiveringen förekommer i texten.
- ↑ Om Europas ställning sådan den var kort efter den svenske konungen Carl XII:s död skrifver Rotteck följande: »Detta är tiderymden för konungarnes eller furstemagtens fast grundade absolutism i Europas flesta riken. Endast då man afräknar Sverige och Polen, hvarest likväl den förhatligaste aristokrati frambragte ännu olyckligare frukter, samt England, som ensamt gladde sig åt en jemförelsevis större lycka, och till slut några mest genom aristokratiskt tyranni förtryckta republiker, Holland, Schweiz, Venedig och Genua, gälde föröfrigt öfver allt i vår verldsdel intet annat än de regerande husens rättigheter, intressen och begär. Staten syntes öfverallt som ett lifligt begagnadt, till och med lättsinnigt utsuget arrendehemman, massan af nationen såsom plgtskyldiga arbetare för sin egendomsherres räkning, De forna nationalfriheterna voro utplånade och mest förglömda; ingen sjelfständig kraft fanns i staten, mer än herskarens; ingen politisk dygd, mer än lydnadens» o. s. v.
- ↑ Konung Carl XII gör härutinnan ett storartadt och ädelt undantag. Det var äfven det, som gjorde honom under sin samtid så egendomlig inför monarkernas omdöme och så beundrad af folken. Det är också det, som ännu i dag uppbär hans storhet och i all framtid äfven skall uppbära den.