Drabanten/Del 2/Kapitel 22
| ← Armfelt. |
|
Katakomberna. → |
TJUGOANDRA KAPITLET.
Blomman.
Vi befinna oss åter i den salong, der vi i föregående kapitel först träffade baron Armfelt och sedermera äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munk.
Salongen är ett ögonblick tom.
Häftigt öppnas dörren, och de trenne damerna störta in, till utseendet bleka och upprörda.
— Ni hörde.
— Ja, ja!
— Han låter ej öfvertala sig?
— Nej!
— Han är besluten att störta sig i förderfvet.
— Det är sant, ja!
— Ni måste rädda honom. Endast ni förmå det.
— Hjelp oss, säg oss …
— Lofva honom ett möte.
— Ah, min gud!
— Tyst, hör!
Man hörde steg nalkas — dörren gick åter upp — och Armfelt, åtföljd af Döring, inträdde.
Vid damernas åsyn stannade han.
— Jag lemnar nu Neapel, yttrade han. Måhända återse vi hvarandra ej mera.
Och under det han sänkte hufvudet, lade han sin hand på hjertat, liksom för att uttrycka sin vördnad och tillgifvenhet.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk rodnade mera än de talade. Huru ofta eger man icke ord för hvad man icke vill säga och saknar ord för hvad man vill säga.
För att förmå honom att stanna qvar hos sina vänner och ej blindt kasta sig i sina fienders händer, hade man gerna lofvat honom ett möte; men huru framkomma dermed?
— Toledogatan vimlar redan af masker, yttrade den ena af dem; upptåg och spratt aflösa hvarandra. Kan ni lemna oss midt under karnavalen?
— Nöjena få vika för pligten.
— Vi ha eljest en plats ledig i vår vagn.
— Och en mask, som skulle kläda er.
— Böjelsen bjuder mig att stanna, skyldigheten att lemna er.
— Ni vägrar?
Menzikoff och Munk sågo missnöjda på öfverhofmästarinnan; men hon syntes mera nedslagen än de.
Hastigt sprang hon likväl upp ifrån sin plats. En rörelse med handen tycktes vara ett tecken åt dem, men de förstodo icke hvad hon menade, allra helst som hon i samma ögonblick aflägsnade sig.
Förlägna blickade de på hvarandra. En stund gick, utan att man yttrade något, men öfverhofmästarinnan återkom snart.
Hon var upprörd, men bar, alldeles som ett segertecken, en liten täck blomma i sin hand, dock på det sätt, att hon gömde den för Armfelt.
— Ni lofva honom ett möte, hviskade hon till Menzikoft och Munk.
— Han är obeveklig.
— Men han måste bevekas.
— På hvad sätt?
— Han tycker om blommor.
— Blommor? Ni skämtar.
— Alldeles icke. Se här, tag denna.
— Hvad vill ni säga?
— Kasta blomman till hans fötter.
— Vidare?
— Ingenting vidare.
— Ni gycklar med oss?
— Försök.
— Och ni tror, att vi lyckas hindra honom ifrån sitt förskräckliga beslut att kasta sig i sina fienders händer?
— Jag är viss derpå.
Då öfverhofmästarinnan drog sig tillbaka ifrån dem, nalkades Armfelt henne.
— Ni måste göra mig en tjenst, bad han henne, den sista tjensten.
— Den sista? Vid helgonen, ni är melankolisk, baron, och ni vet att jag ej tycker om melankoliska menniskor. Men låt mig höra, hvad ni önskar. Kanske det ändock kan vara roligt nog. Således, den sista tjensten.
— Ni måste framföra min vördnad, min helsning, min …
— Till hvilken?
— Ni vet, hvem jag menar. Det gifves blott en enda, som sysselsätter alla mina tankar, som fyller mitt hjerta med ljufva känslor, som väcker sköna drömmar i min själ.
— Ni menar min syster, inföll öfverhofmästarinnan leende, icke sant?
— Jag skall i norden lefva af minnet i södern. Minnet blir mitt lif.
— Ni ämnar då verkligen öfvergifva oss?
— Pligten — äran.
— Äro ord, min baron, endast tomma ord, hvarmed herrarne möblera sina luftslott. Jag försäkrar er, att ni icke kommer att resa.
Armfelt var mera uppskakad af detta ögonblick, än han visade. Huru mycket skönt stod han icke beredd att lemna?
— Farväl, afbröt han sig hastigt, för att göra ett snabbt slut på det obehagliga i sin ställning, farväl!
I detta ögonblick nedföll blomman för hans fötter.
— Ser ni?
Armfelt betraktade den noga.
— Det är densamma, jag får då träffa henne?
Glädje och öfverraskning strålade ur Armfelts ögon.
— Lemnar ni oss också nu?
— Ah, nej, nej!
— Men pligten — äran …
— Tyst!
— Såg ni, hvarifrån blomman kom?
— Nej!
— Från Menzikoff. Ni måste tacka henne.
— Ni har rätt.
— De böra tro, att det är för deras skull, ni stannar qvar.
— Jag lyder er.
Menzikoff och Munk hade med oro följt Armfelts samtal med öfverhofmästarinnan. Båda började misstänka henne, och att de voro ledda bakom ljuset. Under spänd förbidan att se, hvad följden skulle blifva, kastade de blomman.
Då Armfelt upptog den, undgick dem icke det passionsfulla i hans rörelser, än mera, de lade äfven märke till, att han ej ens tycktes observera, att den var kastad af dem.
— Man har narrat oss, hviskade den ena.
— Jag fruktar det.
— Blomman är från någon annan. Kanske från …
— Ifrån den okända.
— Ah, skola vi aldrig få reda på hvem hon är?
— Vi måste se upp.
— Han kommer hit — förråd dig icke — tyst.
Då Armfelt nalkades, logo de vänligt emot honom.
— Ni ämnar således lemna oss? började Menzikoff.
— Ack, nej, mina damer, nej! denna blomma …
— Har öfvertalat er att dröja qvar.
Munk fixerade honom stadigt.
— Förrädare! yttrade hon och hotade honom med fingret.
— Jag tror ni talar i min regerings namn?
— Jag talar i alla fruntimmers.
— Vi träffas.
— Under karnavalen — i afton — i Villa Reale.
Öfverhofmästarinnan begagnade sig af denna stund, som Armfelt
sysselsatt med prinsessan Menzikoff och mylady Munk, för att
säga Döring enskildt några ord.
— Ni har ju glömt ert löfte till mig.
— Hvilket?
— Att alltid lyda mitt kommando.
— Jag har ej glömt det, men jag är ledsen öfver en sak.
— Låt höra.
— Att ni så sällan begagnar er deraf.
— Godt, min herre, jag vill göra det nu.
— Förträffligt.
— Ni måste deltaga uti ett karnavalsupptåg.
— Ypperligt!
— Ni infinner er här i afton — hör ni det — allt är i ordning — drägt och mask.
— Skall ske, min generalska!
— Vidare — men lika mycket — ni har ingenting vidare att göra, än att blindt lyda mig.
— I sanning, ett litet nätt uppdrag, men jag lyder.