Drabanten/Del 2/Kapitel 23
| ← Blomman. |
|
Hvarjehanda. → |
TJUGOTREDJE KAPITLET.
Katakomberna
Pausilippovägen framåt till Neapel bortfördes den afsvimmade Louise. Röfvaren — nyss skicklig och djerf sjöman, nu hurtig och utmärkt ryttare — fasthöll henne med sin ena arm, stödd mot sadelknappen, under det han med den andra tyglade det vilda och frustande djuret.
Hvem var han? Hvart förde man henne?
Hennes bortröfvande väckte ett oerhördt uppseende, hofvet uraktlät intet, för att få reda på den djerfve, som så öppet vågat håna dess magt. Stora summor utlofvades åt den, som kunde återskaffa henne och upptäcka gerningsmannen. Polisen hade ej i mannaminne utvecklat så mycken skicklighet som nu. Men allt var förgäfves. Fröken Louise Posse förblef borta.
Prinsessan Sofia Albertinas sorg gränsade nära nog till förtviflan. Hon hade älskat den täcka Louise som en yngre syster, och Louise hade förtjenat denna tillgifvenhet.
Prinsessan ville icke lemna Neapel, förrän hon fått reda på Louise. Sjelf outtröttlig i sina bemödanden att upptäcka henne, var hennes omgifning det ej mindre. Armfelt, såsom svensk ambassadör på stället, underlät ej heller något, som, kunde ankomma på honom. Då likväl alla efterspaningar voro förgäfves, började man tro, att hon blifvit förd ifrån Neapel, och med smärta uppgaf prinsessan slutligen hoppet att återfinna henne. Då prinsessan lemnade Neapel, begaf hon sig norr ut och stannade icke förrän i Quedlinburg, der hon förblef flere månader, under saknad och längtan efter sin förlorade vän.
Endast Döring upphörde aldrig med efterspaningarna. Hans kärlek var den ständigt lifvande driffjäder, som ej lemnade honom ett ögonblicks ro.
Äfven Adlerstjerna qvarstannade i Neapel för samma ändamål.
Vi hasta deras spaningar i förväg.
Då Louise återkom från sin vanmagt, befann hon sig ensam i ett litet rum med hvita, kalkrappade väggar. På ett bord bredvid dörren brann en lampa.
Småningom erinrade hon sig, hvad som passerat, och då hon ville resa sig upp, kände hon sig nästan som mörbultad i alla leder, en följd af den våldsamma ridten.
Med förskräckelse betraktade hon föremålen omkring sig. Utom den bädd, hvarpå hon låg, var rummet nästan omöbleradt.
Endast en glugg på ena sidan af rummet förestälde fönster. Gluggen var försedd med tjocka jerngaller.
Det enda ljud, som störde tystnaden omkring henne, var hennes egna pulsslag. Så gick omkring en timme under väntan och oro.
Slutligen öppnades dörren och en person inträdde, lysande sig med en lykta. Då han aftog den djupt i pannan nedtryckta hatten, igenkände Louise samme man, som en gång förut vid Virgilii graf ville bortföra henne, men hindrades af Armfelt.
Det var Zamparelli.
Sakta närmade han sig till sängen, der Louise låg. Louise slöt ögonlocken, för att undvika hans åsyn.
— Hon är ännu afsvimmad, mumlade Zamparelli och höjde lampan öfver hennes hufvud, för att betrakta henne. Vid S:t Januari ögon hvad hon är skön — sådan var äfven hon — min Maria.
Han tystnade här och vände sig åter emot dörren, ty steg närmade sig.
— Det är han! Väl att han ej dröjde!
Zamparelli öppnade derefter dörren, och Louise såg, att han insläppte en munk.
— Gå sakta, pater! Känner ni igen mig?
— Zamparelli, icke sant?
— Calabresarn, som ni en en gång vid ett vigtigt tillfälle gaf ett löfte vid korset.
— Sant; hvad fordrar du?
— Svär mig vid samma kors, att tiga med hvad ni nu får se.
Munken lade fingrarne på korset vid sitt radband och svor tystnad.
— Kom då!
Framförd till Louises bädd, spratt han till af öfverraskning vid den intagande flickans anblick.
— Hon är sjuk, yttrade Zamparelli, sköt henne.
Munken undersökte hennes puls och badade hennes tinningar med några medhafda medikamenter. Pulsen gick ojemt, men handen var varm, och någon fara syntes icke vara för handen.
— Skaffa mig vatten! befalde munken.
Zamparelli lydde och aflägsnade sig.
— Heliga guds moder! talade munken och lutade sig ned öfver den bleka flickan; åter har ett lamm fallit i rofdjurets klor.
Louise andades tryggare, då hon hörde den vänliga rösten.
— Hon andas, hon slår upp sina ögon.
— Fräls mig, hviskade Louise, då hon vid lampskenet framför sig såg ett ädelt och vackert gubbansigte, ett ansigte, uttryckande så mycket allvar och kärlek, så mycken renhet och redlighet, att det ingaf icke blott förtroende, utan äfven vördnad, fräls mig!
— Bed och hoppas, mitt barn, och gud skall ej öfvergifva dig.
Då Zamparelli återkom och fann, att Louise redan uppvaknat ur sitt sanslösa tillstånd, visade han en omisskännelig glädje. Sedan munken efter omständigheterna ordinerat några medikamenter för henne, lemnade han henne åter.
Det bästa läkemedel, han gifvit henne, var hans råd. Hon bad och hoppades äfven.
Ett fängelses enformighet ger ej mycket stoff för en romantisk skildring. Vi vilja också icke fästa oss vid något annat än det mest nödvändiga.
De fyra nakna väggarna begränsade på ett torftigt sätt hela hennes verld.
— Hela hennes verld? Ack nej! Vi vilja hellre säga hennes graf, i hvilken man inmurat henne lefvande. Men öfver denna graf reste sig ett, man skulle kunna säga ett luftslott, bygdt af hennes minnen och förhoppningar, af hennes alltid lefvande och skapande skönhetssinne.
Detta luftslott förändrades ständigt, liksom bildprakten i ett kaleidoskop. Det skiftade i en skön naturs hela vimlande rikedom och belystes af himmelens klaraste glans.
Men ofta sjönk detta skimrande luftslott med alla sina underbara glanspunkter också ned i hennes själ, och hon befann sig då helt enkelt åter i sitt nakna fängelse, liksom i sin egen likkista.
Äfven i detta dess mörker egde hon dock ett solur, som underrättade henne om tidens gång. Det var den trånga fönstergluggen, genom hvars galler en matt dager spred sig.
Ett par dagar gingo, utan att någon förändring i hennes läge inträffade. Hennes matthet och öfriga sjuklighet voro snart öfverståndna. Regelbundet besöktes hon ett par gånger hvarje dag af Zamparelli, som då medförde hennes mat, hvilken var af ganska god beskaffenhet.
Hon bemödade sig att öppna ett samtal med honom, men han iakttog en envis tystnad, åtminstone i de ämnen, som hon framför allt önskade att få utredda, nämligen af hvem hon blifvit bortröfvad, och af hvad anledning man inspärrat henne. Sjelf misstänkte hon Adlerstjerna, ehuru hon ej kunde för sig dölja den anmärkningen, att han varit den ende, hvilken i det ögonblick, då hon bortröfvades, djerft och dristigt sökt rädda henne.
I den stund, då Zamparellis båt under flykten lade till vid stranden, och han störtade sig med sitt folk och henne i sjön, hade hon sett Döring ett enda ögonblick.
De hade båda två ropat hvarandra vid namn.
För kärleken ligger i hvarje den minsta blick ett helt alfabet, hvarmed det ena hjertat telegraferar sina känslor till det andra.
Louise läste också i denna enda blick, som de så hastigt vexlade med hvarandra, hans hjertas innersta tankar, och de tvifvel, som det af henne efter hans sista besök hittade porträttet ingifvit, försvunno som en dimma i dalen, och det blef åter ljust i hennes själ, under det rosor växte i hennes hjerta.
Medaljongen blef nu desto mera en gåta för henne. Om ej den deruti infattade bilden var ett konterfej af den han älskade, hvad var den då, hvarför bar han den?
Hon betraktade bildens drag, om möjligt, med ännu större intresse än förut. Hon ville liksom leta sig till gåtans lösning i de vackra anletsdragen.
Men bilden skänkte henne ej frid och lugn.
De blixtrande, klara ögonen talade om så mycken kärlek.
Den purpurröda munnen syntes vara skapad af en kärleksgud. Om kyssen behöfde en tron, skulle den vara sådan.
Sjelfva barmen tycktes höja sig, lifvad af en suck, så väl målad, så lefvande var den.
Hvad betydde denna suck?
Louise lade sitt öra till liksom för att lyssna till dess ljud. Fåfänga, dåraktiga illusion — du är endast den åter vaknande svartsjukans förebud — arma Louise!
Då Zamparelli tredje dagen på aftonen inträdde, åtföljdes han af en ny person. I första ögonblicket trodde Louise, att det var den vänlige och fromme munken, som kom för att efterhöra hennes helsotillstånd, men hon sökte förgäfves efter det vackra gubbansigtet; i stället såg hon endast tvänne eldiga ögon stirra emot sig genom de tomma hålen i en svart dominomask.
Den okändes klädsel var för öfrigt icke olik munkens.
Louise erfor ett vidrigt intryck vid mannens åsyn. Hon anade, att masken gömde hennes fiende, och hon vände sig med förakt ifrån honom.
Hvarje afton, ungefär vid samma tid, besökte henne samma mask. Ännu hade han icke en enda gång tilltalat henne; han blott betraktade henne.
Dessa besök voro hennes plågsammaste stunder. Hennes själ egde fantasiens och hennes hjerta kärlekens rikedom, och den sysselsatte hennes tankar med sina svärmiska drömbilder. Då den svarta masken kom, flydde de alla.
Hon hade till Zamparelli yttrat en önskan att få penslar, färger, och hvad mera, som kunde erfordras för att måla. Dagen derpå hade hon en fullständig målareattiralj. Hon saknade ej en gång någon enda småsak. Allt syntes med den finaste uppmärksamhet valdt.
Med hänförelse började hon att teckna och måla, detta hennes skönaste, käraste göromål. Men dagern i rummet var dålig, och man gaf henne en skärm, hvilken hon utspände så, att hon bildade sig en liten särskild afhägnad vid fönstret, inom hvilken hon nu så ifrigt öfverlemnade sig åt sina fantasier och sitt arbete, att hon glömde bort, icke allenast att hon var arresterad, utan äfven de besök, som Zamparelli och masken gjorde hos henne.
— Ni måste skaffa mig en modell, yttrade hon en afton till dem.
Upptagen af sina idéer, glömde hon, att hon ej hade något att befalla, och yttrade sig med en säkerhet, som om hon icke betviflade, det man skyndsamt skulle uppfylla hennes vilja.
Det var första gången, hon yttrat något, sedan masken började åtfölja Zamparelli till henne. Masken och Zamparelli sågo ett ögonblick förundrade på hvarandra.
— En modell, hör ni, en modell, upprepade Louise, endast tänkande på sin tafla, ett barn omkring åtta år, en flicka.
Utan att svara något, aflägsnade sig masken och Zamparelli på tecken af den förre.
En timme senare inträdde åter Zamparelli, ledande en liten flicka emellan sju och åtta år gammal vid sin hand.
Louise blef förtjust vid det täcka och tjusande barnets åsyn. Kanske behagade det henne likväl mindre för dess egen skull, än derför att det passade så innerligt väl till modell åt den tanke, hvilken nu sysselsatte hennes artistiska sinne.
Barnet återgaf hennes själs idealiska föreställning på ett förtrollande sätt. Under betraktande af dess öppna, fint bildade och oskuldsfulla drag, hänfördes hon. En artists beundran är ett barns. Barnsligt öfverlemnade hon sig också åt sin beundran. De svarta, små lockarne strök hon åt sidan; hon lutade sig ned och blickade in i de af ren eld ännu så klart brinnande ögonen; hennes hand for lätt öfver den af ett fint blomdoft liksom bestänkta kinden.
Zamparelli stod ännu qvar inne, och då Louise höjde sin blick, såg hon i hans ansigte ett uttryck — hon visste ej hvad namn hon skulle gifva det — ett uttryck, icke af smärta, ty det var äfven fullt af glädje, icke af vild och brinnande passion, ty det låg äfven godhet deri, ett uttryck af både sorg och glädje, af både förtviflan och mildhet.
Hon hade allt hitintills knappast brytt sig om att gifva akt på sin vaktare. Hon fruktade honom väl, emedan hon någon gång förmärkt elden i hans ögon, passionen i hans blick, den storm, som ibland lade hans panna i mörka skrynkor, och det qval, som emellanåt höjde hans bröst; men hon förblef lugn och kall, de enda vapen hon också egde att tillgå.
— Detta barn är er dotter?
— Ni gissar rätt, och det gläder mig, att ni tycker om det. Hon är sin mors afbild; vid S:t Januarii skägg, ni vet icke, ni, huru jag älskade henne. Så länge hon lefde, hade jag en himmel här, sedan dess endast ett helvete. Var god mot flickan, och tycker ni om henne, så behåll henne.
Zamparelli stammade ännu några orediga ord, men afbröt sig derefter tvärt och hastade ut.
Louise hade bedt och hoppats mycket. Det föreföll henne, som om gud hade hört henne och sändt till henne detta barn, för att tillhviska henne tröst. Visserligen hemtade man den lilla flickan ifrån henne hvarje afton, men hon återkom hvarje morgon, alltid lika kry och barnslig. För Louise var det en glädje af obeskrifligt värde. Också pratade hon med det lilla, täcka barnet om allt, som föll henne i sinnet — jollrade och lekte med det — målade och tecknade — alldeles som hade hon ännu sjelf varit ett barn.
Vi vilja lemna dem och inträda hos Zamparelli.
Utsträckt på sin säng, belystes han af lampan vid sidan om densamma. Ögonlocken voro slutna, han sof; men ett leende strålade från hans friska läppar, hvilka halföppnade visade en kant af den snöhvitaste tandrad. Det svarta skägget bröt sig deremot på ett anslående sätt. I drömmen strålade hans panna, och svälde ådrorna i det muskelstarka ansigtet. Bröstet höjde sig oroligt, och han utsträckte sina armar, som det tycktes, för att omfamna någon och trycka föremålet till sitt bröst. Han älskade och drömde om den älskade. Vällusten och passionen kunde aldrig uttrycka sig fullständigare hos en sofvande.
Ett kallt och isande skratt ljöd i denna stund från hans läppar; om någon hört det, skulle han förskräckt ryggat tillbaka.
Ännu skrattande, rusade han upp ur sängen. Knappast kommen på sina fötter, stannade han och stirrade omkring sig.
Han hade drömt och var ännu yrvaken.
— Jag såg blod, mumlade han för sig sjelf, blod, som rann utefter min dolk, ur min dolk, bort instrument, ur hvilket satan pressar våra fienders hjertblod, bort!
Och han grep dolken i sin gördel och kastade den ifrån sig.
I detsamma bultade det häftigt på porten.
— Åh, åter han, fortsatte Zamparelli och skar tänderna af synbart missnöje, åter han. Jag hade lust att en gång stänga vägen.
Det bultade åter, denna gång med ännu mera hastigt återkommande, starka slag.
Zamparelli rynkade pannan, upptog dolken och stack den åter i sin gördel. Derefter lemnade han rummet och öppnade porten.
Den person, som inträdde, var väl insvept i sin kappa och bar hatten djupt nedtryckt.
— Masken! befalde han, så snart dörren var tillstängd bakom honom. Tag hit masken!
Zamparelli dröjde.
Under tiden kastade den främmande af sig kappan och hatten; mannen var ingen annan än Adlerstjerna.
— Hvar är dominon och masken? frågade Adlerstjerna ånyo.
— Här, svarade honom Zamparelli slutligen och kastade drägten åt honom.
— Oförsynte skälm, brummade Adlerstjerna. Gif hit nyckeln, jag vill denna gång besöka henne ensam.
— Vill ni det?
— Gif hit nyckeln!
— Ni ser, herre, att den sitter bredvid min dolk; och ni måste vara artig mot dolken, så vida ni skall få nyckeln.
— Du vill plundra mig.
— Bytet är mitt lika väl som ert. Det var jag och icke ni, som bortröfvade henne.
— Se der!
Och han kastade några dukater åt honom.
— Om två eller tre dagar ämnar jag flytta henne härifrån.
Zamparelli lyfte upp sitt hufvud. Ett helt åskmoln tycktes hvila på hans panna.
— Flytta henne härifrån?
— Som jag säger.
— Vid S:t Januarii lampa, den natten lyser ej er stjerna.
Adlerstjernas vrede var nära att bryta lös.
— Du trotsar mig.
— Jag säger endast min tanke.
— Guds död öfver dig, om du vågar röra ett enda finger mot min vilja!
Zamparelli utbrast vid denna hotelse i ett omätligt skratt.
— Du känner mig. Akta dig! Vet du hvad pris man satt på ditt hufvud?
— Alldeles detsamma som på ert.
— Låtom oss ej tvista derom nu, följ mig!
Adlerstjerna såg, att han stod vid randen af en afgrund, men litade ännu på sitt mod och sin beslutsamhet. Han beklagade sig öfver Vincent, som lemnat honom i så förrädiska händer som Zamparellis; han visste icke, att det var mindre oredlighet, än en våldsam passion, som ledde dennes handlingssätt. Å sin sida var Zamparelli äfven missnöjd med sig sjelf. Hitintills hade det varit hans ära och hans stolthet, att troget uppfylla de löften, som han en gång gifvit; nu igenkände han icke sig sjelf mera, och han blygdes, men passionen var mägtigare än hederskänslan, och han handlade ej bättre för det.
— Ni vill bortföra henne ifrån mig?
— Än sedan? genmälte Adlerstjerna.
— Hvad skulle ni säga, ifall jag också ämnade göra detsamma?
— Föra bort henne?
— Alldeles det!
— Du skulle ej hinna tio steg ifrån detta hus, förrän sbirrerna redan gripit dig; och efter tjugofyra timmar …
— Så hängde man mig, menar ni?
Adlerstjerna nickade sitt bifall.
— Då ni så väl vet mitt öde, bör ni icke heller vara okunnig om ert eget.
— Och mitt öde?
— Blir detsamma som mitt.
— Att hänga?
— Att hänga, och det inom tjugofyra timmar, sedan sbirrerna tio steg ifrån detta hus gripit er med fruntimret deruppe. Emellertid står jag nu till er tjenst; ni önskade ju tala vid henne ensam.
— Kom!
Genom det mod och den hurtighet, som Adlerstjerna visade i den stund Louise bortfördes på sjön, hade det lyckats honom att hos Armfelt och de öfriga i födelsen qväfva misstanken och beskyllningen, att han stått i fördrag med Zamparelli om den första våldsgerningen. Genom den ihärdighet och outtröttliga ifver, hvarmed han deltog i efterspaningen efter den försvunna, stadfäste han ännu mera en god tanke om sig. För att fullkomligt ha vunnet spel, återstod endast nu att vinna Louise på hans sida, antingen genom eftergifsam godhet för henne eller också genom ett nytt djerft spel, lika mycket hvilket, blott han vann sitt ändamål.
Det hade aldrig fallit honom in, att han skulle stöta på något motstånd hos Zamparelli, men till sin förskräckelse såg han nu i honom kanske den bottenlösaste afgrund att öfverhoppa.
Utom i de afseenden, som vi redan framstält, hade för öfrigt ändamålet med Louises bortförande alltid stått ganska oklart eller dunkelt för honom.
Ur hans själs innersta djup ropade en röst till honom: du måste ega henne, och för att ega henne, måste du röfva bort henne! Han ville aflägsna henne från Döring, ville hafva henne på ett ställe, der han visste att ingen, utom han, kunde träffa henne. Han var svartsjuk och grym, han älskade och var elak, han var lidelsefull och blind i sitt tillvägagångssätt. Hans kärlek var så mycket hat, som det var möjligt, för att på botten ännu vara kärlek.
Han hade en gång anhållit om hennes hand, i afsigt att göra henne lycklig; nu ville han på hvad vilkor som helst vinna denna hand, i afsigt att göra henne olycklig.
Hans böjelse hade blifvit en fix idé, åt hvars ledning han blindt hemfallit.
Lugn öfverläggning och klokhet hade öfvergifvit honom, och han rusade fram.
Louise hade nyss lemnat sin tafla och lagt penseln ifrån sig, då Zamparelli och den vanliga, maskerade personen inträdde till henne.
Zamparelli tillsade sin dotter att följa sig ut, och Louise blef ensam med masken.
Lefvande endast i sina tankar, hade Louise äfven i det trånga fängelset lefvat som i en rosengård.
Då masken föll från den okände dominons ansigte, och hon igenkände Adlerstjerna, var det, som om en mask äfven fallit ifrån hennes ögon.
Hon hade hitintills anat, men icke haft någon visshet om att det var han.
Adlerstjerna behöfde i denna stund allt sitt mod, för att ej förlora allt öfvertag. Han kände att han vacklade, nedtyngd ej mindre af sina egna förebråelser, än af hennes anblick.
I detta ögonblick ångrade han allt, hvad han gjort, och han var nära att sjunka till hennes fötter samt bekänna sitt brott och afbedja det.
Det samtal, som han nu öppnade, var ganska omfattande. Ånger och förtrytelse, böner och hotelser, beräknade ordvändningar och hala artigheter, lidelser och skämt, kort och godt, allt, hvad Adlerstjerna kunde i sin ställning begagna, begagnades äfven i detta samtal.
Han sökte få henne att tro, det Zamparelli bortfört henne för egen räkning; att han, Adlerstjerna, tillfälligtvis upptäckt hennes vistelseort och maskerad narrat Zamparelli att i ett obevakadt ögonblick insläppa honom; att Zamparelli nu af rädsla ej vågade gifva henne fri o. s. v.
Louise låtsade tro honom och var beredd att lofva en obrottslig tystnad, endast hon blef befriad.
Uppskrämd icke blott af det uppseende hennes försvinnande väckt, utan fruktande möjligheten att blifva upptäckt, äfvensom rädd för Zamparellis hotelser, samt till och med darrande för Louise sjelf, hvilken allt mer och mer visade sig för honom såsom en beslutsam och klart tänkande flicka, hade Adlerstjerna kanske ingått på hennes förslag, såvida icke Zamparelli i detsamma återkommit.
— Tiden är långt framskriden, yttrade han, ni måste nu lemna detta ställe.
— Hvem befaller det?
— Jag.
— Du vill agera diktator.
— Jag vill endast agera herre i mitt eget hus, och om ni ej genast lemnar det, får jag säga er, att jag har ett rum till alldeles lika med detta, som jag då ämnar upplåta till nattlogis åt er.
Alla protester voro fåfänga. Under den största förbittring lemnade han rummet.
Louises ställning blef från detta ögonblick bekymmersammare än förut; hon antog visserligen, att Adlerstjerna inledt Zamparelli i det våldsamma företaget emot henne, men märkte derjemte, icke endast på Adlerstjernas undvikande och tvetydiga svar, då han besökte henne, utan äfven på hans aftynande och lidande utseende, att det var mindre han än Zamparelli, som nu mera var det verkliga låset, den fasta regeln för hennes fängelsedörr.
Hvad denna känsla hette, som gjorde Zamparelli dertill, kunde ej länge undgå en qvinnas blick. Den hette kärlek.
Hvarje hjerta, som älskar, kan höjas till ädla och uppoffrande handlingar; men Zampatelli kunde ej förmås derhän.
Försigtigheten höll äfven sin spira öfver hans hufvud.
Icke blott Adlerstjerna fruktade, att Zamparelli skulle förråda honom; Zamparelli fruktade också å sin sida, att Adlerstjerna skulle förråda honom. Så länge Louise förblef i deras våld, och polisen icke ännu upptäckt dem, schackade de hvarandra och förblefvo säkra.
Louise började gissa härtill och förtviflade.
Tiden gick.
Adlerstjerna blef allt kallare, blekare och fåordigare. Zamparellis ögon flammade deremot af en allt varmare och högre eld. Den senare tycktes liksom röfva bort från den förre både lif och helsa.
Louise fruktade dem.
Hon såg, huru passionerna jäste i bådas bröst, och hon tyckte sig bevakad af tvänne vandrande vesuver.
Hvarje ögonblick befarade hon en brytning mellan dem, och hon darrade för sitt öde.
För att skingra sina dystra föreställningar, målade och fantiserade hon. I Zamparellis dotter, den lilla täcka flickan, såg hon sin enda tröst.
Hon bad för öfrigt och hoppades. I gud såg hon sitt enda värn.
En eftermiddag, tidigare på dagen än vanligt, inträdde Adlerstjerna till Zamparelli.
Det var den 9 Februari, den första karnavalsdagen.
— Ständigt hemma, tilltalade han Zamparelli, som han fann liggande på sin säng; jag har ett karnavalsupptåg att bjuda dig på. Vill du förtjena penningar?
— Nej, herre, ingenting kan locka mig från min vakt här.
— Du är försigtig. Hvad fordrar du af mig, för att öfverlemna fången i mina händer?
Zamparelli sprang upp ur sängen.
— Har ni sett, herre, sådana diamanter som hennes ögon?
— Nåväl, om jag har det?
— Har ni sett sådana rubiner som hennes läppar?
— Du blir förfärlig.
— Vid S:t Januarii kors, herre, hon är en skatt — en dyrbar skatt. Vill ni hafva henne, så måste ni väga upp henne med guld.
Adlerstjerna sprang vid detta yttrande upp ifrån sin plats.
— Död och helvete, du älskar henne!
Zamparelli var på sin vakt, och dolken glänste ögonblickligt i hans hand.
— Tillbaka, herre!
— Du vill således icke utlemna henne för något pris?
— Icke för något, nej!
— Och du ryggar ej på några vilkor detta beslut?
— Nej.
Adlerstjerna stack handen innanför rocken och framdrog en pistol.
— Så skall jag tvinga dig.
Zamparelli var ej beredd på detta anfall, utan drog sig förskräckt tillbaka.
— Lägg ifrån dig dolken.
Zamparelli efterkom Adlerstjernas befallning.
— Fram med nycklarne!
Zamparelli framtog dem.
— Gå före mig — så der — framåt — om du viker ur fläcken, så smäller skottet.
Zamparelli lydde och gick framför honom.
Steg för steg skredo de fram i korridoren emot dörren till fröken Posses rum. Adlerstjernas uppmärksamhet var oafvändt fäst på Zamparelli; men i ett ögonblick, då han minst väntade det, gjorde Zamparelli en häftig rörelse emot ena väggen, och för den kraftiga stöten sprang en dörr upp.
Ett svart, omätligt svalg öppnades för dem.
— Nu är det jag som befaller, talade Zamparelli och utsträckte derunder sin hand med nycklarne öfver bråddjupet.
— Lägger ni ej bort pistolen, fortsatte han, så kastar jag dessa nycklar ned i djupet, och ni skall få se er om att spränga porten till den der qvinnans rum.
— Kom ihåg, att ditt eget barn är derinne.
— Bort med pistolen — jag uppoffrar äfven det — bort med pistolen!
— Afgrundsande! vid hvilken af dina härdar befinna vi oss?
— Vid katakomberna.
— Adlerstjerna såg, att allt var förloradt, om han sänkte pistolen eller lät honom bortkasta nycklarne.
Nycklar kunde möjligtvis fort nog göras nya; men hvem ansvarade honom väl för, att hans hemlighet då blef bevarad.
— Bort med pistolen! ropade Zamparelli ännu en gång.
Adlerstjerna fattade ett djerft beslut. Han sänkte pistolen något, liksom för att kasta den ifrån sig, men i detsamma störtade han med en välberäknad rörelse på Zamparelli. Lyckan gynnar djerfheten, och ännu nästan under språnget fick han tag med venstra handen i nycklarne, på samma gång han med pistolkolfven gaf Zamparelli ett väl rigtadt, döfvande slag i nacken. En kort, våldsam brottning uppstod derefter, men Zamparelli hade blifvit öfverrumplad och förlorade jemvigten. Nästa ögonblick störtade han utför trapporna ned i katakomberna.
Nära nog vansinnig af fröjd, slog Adlerstjerna porten efter honom i lås, kastade pistolen ifrån sig och hastade fram till Louise Posses dörr.
Louise målade. Ifrån det ögonblick, då hon, skild från sina
vänner, inspärrades i den trånga fängelsehålan, hade hon oftare än
någonsin förr bedt och hoppats. Bön och hopp gåfvo henne en
känslig, religiös stämning.
Olyckan är alltid andäktigare än lyckan. Man träffar oftare sorgen än glädjen knäböjande vid korsets fot. Den kristliga nattlampan tändes för den ensamma, suckande smärtan, men slocknar gemenligen för hvardagslifvets bullrande nöjen.
Under sitt vistande i Neapel hade hon besökt flertalet af klosterkyrkor och öfver allt sett madonnabilder och porträtt af helgon. Reminiscenserna af dem sammansmälte nu till en enda bild.
Vi hafva beskrifvit det intryck, som den af Döring tappade bröstbilden gjort på henne, och äfven i hennes religiösa åskådningar gjorde sig detta intryck lefvande och mägtigt gällande.
Helgon-reminiscenserna iklädde sig sålunda det upphittade porträttets anletsdrag; men det jungfruliga, det jordiskt qvinliga i dessa drag blef förklaradt af hennes pensel. Den passionerade, om kärlek talande elden i ögonen blef öfverjordiskt ren, himmelskt klar: ögonen sökte ej mer sin lycka på jorden, utan öfver molnen, bland stjernorna, i ljuset; de svällande, purprade läpparne idealiserades: de tycktes ej mera glöda under en dröm om kärlekens glöd, de uttryckte en mildare tanke: en bön liksom sväfvade öfver dem, sväfvade upp till högre rymder. Originalets drag sofrades af Louises pensel, de undergingo i hennes själ liksom en ny födelse. Slagget föll bort ifrån idealet. Engeln lösgjorde sig ur stoftbandet och framstod ren och fri. Det jordiska bortsjönk, och endast det himmelska räddades.
Man rördes till andakt af det förklarade helgonets fromma och mildt resignerade anlete.
Vid foten knäböjde ett barn, med sammanknäppta händer.
Louise var just sysselsatt härmed, då Adlerstjerna öppnade dörren och störtade in. Han var utom sig.
— Följ mig, ropade han, ni är fri, min kusin; följ mig!
Upprörd af den med Zamparelli nyss slutade striden, förmådde han knappast tala.
— Jag har besegrat Zamparelli, ni har ej något att frukta mera, kom, kom! Jag öfverlemnar mig åt er nåd. Jag har varit mycket förrädisk emot er. Jag vädjar till ert hjerta, till er godhet. Följ mig blott!
Den hotande fara, som nyss spänt hans sinnen, och ur hvilken han gått segrande, hade förändrat hans tänkesätt.
Alla hans försåtliga planer emot Louise hade på en gång försvunnit. I denna stund älskade han henne oegennyttigare och renare än någonsin.
Döden hade nyss blickat liksom in i hans själ. Hvad lifvet ej förmår förändra under årslånga strider, kan dödens närvaro förändra på ett ögonblick.
— Dröj icke, utan följ mig!
Louise visste icke hvad hon skulle tänka om de oväntade tillropen; hon lät endast sin pensel hvila, utan att röra sig från stället.
Då hon dröjde, ville Adlerstjerna skynda fram till henne; men i detsamma hördes ett förfärligt buller under hans fötter, och han stannade förskräckt. Knappast hann han att göra sig den frågan, hvad som kunde framkalla bullret, förrän han såg, huru en lucka i golfvet öppnade sig midt framför honom, och Zamparelli hastade upp ur djupet.
Bygnaden var en gammal röfvarhåla, som stod i förbindelse med katakomberna.
Åsynen af Zamparelli slog honom med en fasa, som nästan förlamade honom. Han stod vapenlös och kände sig vanmägtig.
Med ett hopp, så våldsamt, som en tiger störtar sig på sitt rof, kastade Zamparelli sig öfver honom.
Ett enda slag var nu tillräckligt för att utsträcka honom på golfvet. Zamparelli, en gång satt i rörelse af hat och hämd, stannade icke lätt.
Passionen är mörker; i dess natt lysa inga stjernor, utan endast irrbloss.
Zamparelli skulle i denna stund kunnat mörda en hel verld, utan att sjelf hafva förmärkt en enda bloddroppe.
Hans hand träffade på ett dolkskaft innanför Adlerstjernas rock, och han stötte dess klinga i hans bröst.
Hans ögon flammade af en satanisk eld, ansigtet var askgrått, pannan hotande och vild, håret reste sig. Man skulle hafva kunnat tro, att han var en demon, uppstigen ur afgrunden.
— Hvar är hon, ropade han, hvar är hon?
Han erinrade sig Louise och tycktes frukta, att hon redan flytt bort från honom.
Med dolken ännu drypande af blod i sin hand störtade han fram emot skärmen, innanför hvilken hon brukade måla, och kastade omkull densamma.
En öfverraskande syn hejdade i detta ögonblick hans vilda framfart.
Uppskrämd af den fasansfulla gerning, som Louise hörde tilldraga sig i rummet, hade hon dragit sig tillbaka emot väggen så långt som möjligt.
Härigenom stod taflan fri och tillgänglig för Zamparellis blick. Han uppfattade också hela dess fulländade skönhet vid första ögonkastet.
Den helgon-karaktär, som Louise förstått nedlägga i stycket, slog honom på en gång såsom en klar stråle från en ren himmel.
— Heliga guds moder! utropade han och kastade sig ned på knä, det är hon sjelf, nunnan i S:t Dominikanerklostret, Neapels nya helgon, de fattiges vän, de brottsliges milda domarinna!
Och han höjde bedjande sina händer emot helgonbilden. Louise hörde väl hans utrop, men ansåg det härflyta från öfverdriften i en passionerad mans hänförelse.
— Och mitt barn, o gud, mitt barn!
Vid foten af helgonet hade Louise lagt ett knäböjande barn, med en blick, så bedjande, så mild, så klar, att hela dess väsende tycktes uttala sig i den. Zamparellis lilla Maria hade tjenat henne till modell. Flickan, tillsagd att förblifva orörlig i sin bedjande ställning, hade, oaktadt Louises förskräckelse och oväsendet utanför skärmen, förblifvit orubbligt stilla på sin plats.
Bilden på taflan var så lik modellen, som hade den varit en trogen spegelbild af den. Färger, former, uttryck, blick, allt hänförde genom sin barnsliga och själfulla likhet.
Zamparelli beundrade och tjusades; men utan att denna tjusning förgick, tog den likväl snart en annan rigtning.
Utan att uppstiga från golfvet, och ännu sjelf i en knäböjande ställning, vände han sig ifrån taflan och emot Louise.
— Den som kan måla så, utropade han, tänka och känna så; huru skall icke hon äfven kunna älska!
Louise hade aldrig förr hört något ord af honom uttaladt om kärlek, och hon darrade ovilkorligt vid det hon nu hörde.
En hastig blick öfvertygade henne äfven om det vilda och upprörda tillstånd, hvari Zamparelli var försatt. I hans ansigte brann ett vildt djuriskt begär, i hans ögon flammade en vulkan af böjelser, och hans leder skälfde.
Girigt slukade han henne med sina ögon. Det var en retad Hindu's otyglade kärlek, som brann deri och ville liksom förtära henne. Louise fruktade hvarje stund, att han skulle kasta sig öfver henne, och hon drog sig rädd tillbaka i sin vrå.
— Ni måste bli min, yttrade han slutligen, mera vrålande än talande. Förstår ni hvad det vill säga att älska? Det är att förtäras af en Nessidrägt, är att brännas upp på bålet af sitt eget hjerta. Jag älskar er.
Hans ögonglober vidgade sig under det han talade.
— Ni är född, fortsatte han, för att nedstiga i mitt hjerta och med ert öga släcka helveteselden der; ni är född, för att frälsa mig ifrån mig sjelf, för att återföra mig ifrån förderfvet. Ni är född att i taflor, sådana som denna, måla mig himmelens sällhet på jorden, öfverflytta helgonen ifrån ljusets eviga länder och ned i mitt sinne. Ah, ni drager er tillbaka: hör ni, huru mitt hjerta klappar, mina pulsar slå. Vid S:t Januarii själ, ni måste också älska mig!
Och han lyfte sig allt mera upp ifrån sin bedjande ställning.
Den lilla Maria anade instinktmessigt den fara Louise lopp, och hon skyndade upp och slog sina armar omkring sin fars hals, men han tog henne på sina armar och lyfte henne i höjden.
— Mitt barn, ropade han, min perla, mitt smycke, min rosensten, min engel — jag skall gifva dig en mor — fröjda dig, du skall aldrig behöfva skiljas från din vän — du skall alltid få förblifva tillsammans med henne — lofvar du mig, min vackra nattviol, att älska henne som din mor, din bästa vän.
— Ack ja, pappa, jag skall alltid älska henne; hon är så god; hon håller så mycket af mig.
Barnets ord göto olja på den eld, som rasade i Zamparellis hjerta.
— Min själs stjerna! ropade han och upplyfte barnet ännu högre, hon skall bli din, hon skall göra oss lyckliga båda.
Louise knäppte tillhopa sina händer och bad. Hon erinrade sig munken; och ehuru hon ej såg någon räddning, sken hoppets stråle liksom mellan åskmoln in i hennes själ.
Zamparelli satte barnet ifrån sig och nalkades Louise. Louise reste sig upp från sin nedböjda ställning, allt efter som han kom henne närmare.
Den fina, spensliga gestalten — nyss så rädd och blek — tycktes härunder återkomma till lif. Kinden purprades af en ren och genomskinlig flamma — ögonen glänste som daggdroppar, belysta af ett klart ljus. Men hennes bröst höjde sig icke, hennes andedrägt stod stilla, fruktan intog hennes hjerta och hejdade dess slag.
Hvart hon blickade syntes ingen räddning; men hon var besluten att hellre dö, än att öfverlemna sig åt Zamparellis gunst.
— Kom mig ej närmare, bad hon, och hennes röst bäfvade.
Zamparelli var i denna stund mera ett vilddjur än en menniska. Passionen ledde honom medvetslöst, böjelsen var hans lag, instinkten hans ledstjerna.
En varm flägt af hans andedrägt flög öfver hennes ansigte.
— Tillbaka! ropade hon, och utsträckte sin hand emot honom.
— Svaga, men sköna dufva, talade han, se dit!
Och han pekade på Adlerstjerna.
— Vet ni, fortfor han, hvarför jag dödat honom? Jag har dödat honom af kärlek till er, af svartsjuka, om ni vill. Jag skall äfven kunna döda er, döda er af kärlek.
— Bort ifrån mig, rör mig icke, barmhertighet!
— Kärleken är alltid barmhertig: den vill alltid hellre älska än döda.
— Hvad vill ni mig?
— Se ännu en gäng dit.
Och han visade åter på Adlerstjerna.
— Vet ni, hvad hans död betyder? Den betyder, att vi äro oskiljaktiga. Ville jag ock, skulle jag hädanefter icke våga släppa er fri, förrän ni är min. Hans död är min död, om ni förrådde mig. För den skull måste ni älska mig, för att ej förråda mig. Hans brustna hjerta är vårt vigselaltar. Hans sista suck är det amen, som sväfvar deröfver. Hörde ni, nu drog han sin sista suck.
En dof och långsam suck höjde verkligen i detta ögonblick Adlerstjernas bröst.
Louise fasade och kände sina lemmar isas.
Men i detsamma lade Zamparelli sin hand på hennes arm; på en gång strömmade ett nytt lif genom alla hennes ådror, och knappast sjelf vetande derom, hoppade hon till, under det hon drog sig åt sidan. Det var något oberäknadt elastiskt i hennes rörelse. Kroppen kunde sägas handla, utan att själen visste derom.
Genom denna rörelse kom hon bakom taflan, som ännu stod på sitt staffli.
Zamparelli log och flyttade sig efter henne.
Hans blick föll emellertid ännu en gång på taflan, och han hänrycktes ånyo af den under sin strålande gloria tjusande helgonbilden.
— Jag vill bikta mig för dig, du sköna bild, och sedan, sedan …
Och han böjde sig ned och höjde sina hopknäppta händer emot bilden.
— Neapels heliga jungfru, du vår tids barmhertiga syster, du de fattigas nya välgörarinna!
Han talade till bilden, som till ett bekant, ännu lefvande helgon. Fans något sådant, liknande porträttet, eller var det endast en fantasi af honom?
Louise följde likväl icke hans tankegång. Irrande flögo hennes blickar omkring. Hennes knän svigtade. Hvart skulle hon fly? Öfverallt var hon omgifven af nakna, kalla stenmurar.
Zamparelli reste sig nu åter upp.
Hans bikt hade varit en åt de djuriska böjelserna hemfallen andes vällustiga svärmerier, och han hade i åskådandet af det målade helgonets jungfruliga skönhet druckit nytt rus till ny djerfhet.
Det är icke blott Neapels natur, dess växter, dess himmel, dess vågor, som dia eld ur Vesuvens barm; hvarje bloddroppe i neapolitanarns hjerta gör det äfven.
Zamparelli tycktes lågande, der han stod.
Ett utrop af förskräckelse lopp vid hans anblick öfver Louises läppar. Han hade skjutit staffliet åt sidan, och taflan med helgonet hade fallit ned till golfvet. Hon var nära att kasta sig till hans fötter och bedja honom om barmhertighet; men — hvad mera — han tycktes ej höra någonting — endast se.
Hela hans väsende syntes nämligen hafva upplöst sig i en enda blick, i en blick af eld, som slukade henne med en förtärande flammas hela vilda girighet.
I denna stund utsträckte han sin arm, för att slå den omkring hennes lif.
Hon drog sig undan med en qvicksilfverkulas snabbhet.
— Stanna! befalde han.
Och vreden sprakade nästan till i ansigtet, så lifligt uttryckte den sig der.
Icke dess mindre drog Louise sig åt den andra sidan af rummet.
— Vid S:t Januarii vålnad, dundrade han.
Och han lutade sig ned, liksom för att med ett enda hopp slå sina armar omkring hennes midja. Men i denna stund, då allt syntes förloradt, märkte hon den uppskjutna falluckan i golfvet, genom hvilken Zamparelli uppkommit, och trappan, som ledde utföre, och med blixtens hastighet skyndade hon fram till fördjupningen och ilade utföre.
Elden slocknade på en gång i Zamparellis ådror, då han såg henne försvinna i djupet. Den brinnande passionen dog bort och förskräckelsen intog dess ställe.
Hon hade störtat sig i katakombernas afgrund, och han visste att hon nu var förlorad.
Zamparelli besinnade sig likväl icke länge, innan han skyndade efter.
Katakomberna i Rom äro underjordiska bygnader af ett omätligt omfång. Det var till dem, som de första kristne togo sin tillflykt under förföljelserna, för att i frid få bedja till Kristus och lofsjunga hans lära; men äfven här nådde dem förföljelsens glafven, och öfver 100,000 martyrer föllo offer för sin tro.
Mellan högar af uppstaplade skelett och ännu qvarliggande straffinstrument slingra sig de underjordiska gångarne fram.
Der synes en S:t Sebastians-stod i marmor af Bernini och här jordras.
Neapels katakomber äro närmast lika Roms. Hvalfven bestå här af tre våningar öfver hvarandra, hvarje våning indelad i grottor, rum och begrafningsplatser.
Dessa underbara och vidsträckta hvalf täfla i märkvärdighet med de indiska tempelhvalfven på Elefantine och Salzette. Neapels katakomber tros sträcka sig ända till Capua; men om det äfven är en öfverdrift, vet man, att de åtminstone sträcka sig under Capo di Monte.
Ingen vågar utan den största försigtighet begifva sig ned i dessa afgrunder. Mera än en gång hafva olyckor genom jordras inträffat; och man berättar i det fallet tilldragelser så fasansvärda, att håret kan resa sig på ens hufvud.
Det var hit, till denna af en evig natt skymda underjordiska verld, som Louise flytt, och den fara, hon störtat sig uti, blekte Zamparellis kind.
Bekant med de närmaste gångarne, hoppades han att hinna henne; men det var redan för sent. Fruktan bevingade hennes steg, och hon flydde framåt, utan att se — än mera — utan att tänka på något annat än den fara, hvilken hon flydde.
Fåfängt skallade hans röst efter henne, allt var tyst omkring, knappast ekot brydde sig om att svara honom.
Han återvände till sitt rum och försåg sig med en fackla, men alla hans bemödanden att återfinna henne voro fruktlösa.
Hans förtviflan var gränslös. Ännu gjorde han ett nytt försök, men alltid lika fåfängt.
Han trodde sig en gång höra ett rop i en af gångarne, och han hastade åt det hållet, i hopp att det var hon; men innan han framkom, störtade ett jordras ned och spärrade vägen för honom.
Hans raseri gränsade till vansinne, hans vansinne var en tigers.
Utan hopp återvände han, besluten att förkorta ett lif, sönderslitet af sådana qval; men han fann sin dotter lekande med hans dolk, och han sjönk gråtande ned vid hennes sida.
Nya beslut aflöste hvarandra snabbt i hans själ.
Förtviflad besökte han ännu en gång Louises arrestrum, han betraktade hennes ofulländade tafla, han stannade vid öppningen till katakomberna, han lyssnade, han tyckte sig höra en suck, och han var nära att återvända och ånyo genomsöka dem; men då föll hans blick på Adlerstjerna, och han märkte att denne rörde på sig och andades.
Ångern är brottslingens första domare. Han dömdes inom sig sjelf, innan hans gerning ännu nått fram till någon annans öra.
Vid Adlerstjernas åsyn slog samvetet Zamparelli, och han kände sig åter hemfalla under hemska tankars gissel. I första ögonblicket beslöt han att förkorta hans lidande med en ny nådestöt, men i det nästa föll det honom in att han kanske ännu kunde komma sig. Efter en stunds öfverläggning tog han honom också på sina axlar och bar honom genom korridoren, som slutade med en liten port åt en aflägsen och mörk bigata.
Här stannade han och blickade försigtigt ut. Intet ljud hördes, allt var stilla och tyst som i en graf.
Med oroligt klappande hjerta lade han den döende ifrån sig, med hufvudet lutadt emot trappan. Det var här, som karnavalsmaskerna slutligen funno honom.
Hvad Zamparelli tänkte, vet himmelen; men en suck höjde hans bröst.
Så snart han åter befann sig inne i korridoren, och bakporten blifvit stängd, hastade han med raska steg till sin kammare.
Modet hade återkommit i hans hjerta, och beslutsamhet lyste i hans djerfva blick. Snart försåg han sig med alla de små pretiosa, som han egde, kastade derefter kappan öfver sina axlar, stoppade dolken i sitt bälte, och med sin lilla Maria på armarne blickade han ännu en gång in i Louises rum.
— Nu tillbaka till min hemort, till de Calabriska bergen.
Och han hastade derifrån.
Fruktan och faran jagade Louise framåt. Ingen fiende kan jaga
oss så som vår egen räddhåga. Louises ångest var dock nu hennes
lycka, emedan så länge den fortfor, undgick det henne helt och hållet, att hon störtat sig i en afgrund, ur hvilken ingen räddning fans; och
då hon slutligen återkom till sig sjelf, var det redan för sent.
Öfver allt omkring henne var mörker, ett ogenomskådligt mörker, ett mörker, som endast täflade i djup med tystnaden. Hon lyfte upp handen för att känna omkring sig: hon kände intet annat än luft; men luften var fuktig, och hon tyckte att fuktigheten klibbade sig fast vid handen, och hon ville betrakta den och förde den intill sina ögon, men hon såg den icke mera. Ett utrop af förskräckelse flög öfver hennes läppar, men ropet upplöste sig i ett oredigt sorl. Ljudet var tomt och ihåligt, liksom ljudet från en tom tunna. Hon ville återvända, men hvarifrån hade hon kommit; hon ville gå framåt, men hvart skulle hon begifva sig?
Vi nedfälla slöjan öfver de qval, som hon led, men dessa qval öppnade likväl snart hennes hjerta och själ för resignerade och milda känslor.
Hon insåg att hon nedstigit i sin graf, men kände sig likväl lycklig, emedan hon kunde bedja i denna graf.
Då hon reste sig upp ifrån bönen, gick hon framåt.
Fasan för grafven var försvunnen. Mörkret och tystnaden fortforo väl, men mörkret och tystnaden omkring henne vände hennes alla tankar tillbaka inom henne. Der var allt ljus — och bön.
— Min gud! utropade hon.
Under sin vandring stötte hon på något hinder, och då hon undersökte det, befans det vara stenhällarne till en trappa. I den tanke att dessa möjligtvis kunde föra henne upp ur den vidsträckta afgrunden, beträdde hon trappan, under det hon trefvade framför sig med handen. Men snart upphörde trappstegen, och hon gick nu fram på en jemn plan.
Den smärta, som under loppet af den senare timmen så häftigt upprört henne, hade medtagit hennes krafter. Också sjönk hon ned, sökande efter något föremål att låta sitt trötta hufvud hvila emot.
Hon fick tag i något rundt, ett klot tyckte hon, och hon lade det i sitt knä. Det var ändock något att leka med. Hufvudet lutade hon emot en sten; och i denna ställning återtog fantasien sitt välde, sitt mägtiga herravälde öfver henne, fantasien, denna hennes alltid skyddande och lifvande genius.
Under det hon så satt, förnam hon liksom susande, aflägsna, toner.
Hörde hon rätt? Hvarifrån kommo dessa så ljufva melodier? Hon lyssnade.
— Min gud, ja! huru skönt ljuder det ej!
Hennes själstillstånd, alltid mottagligt för hvarje intryck, var retligt och nu lifvadt af den högsta exaltation.
Inbillningen skapade nu en lustgård för hennes inre blick, der hon tyckte att ljuset strömmade från en himmel af strålande guld, och vindarne sjöngo ljufva, mildt bortdöende koraler mellan trädens susande kronor.
Men ljuset ökades och sången ökades; och hon såg en vingad gentalt var det icke en engel? — strålande liksom en ljusbild sväfva fram. Och den kom allt närmare och närmare. Dess öga var så mildt och vänligt, dess panna så klar och ren.
Och hon tyckte att gestalten höll i sin hand ett timglas, och att hon såg, huru sanden deri, korn efter korn, rann ned. Och när timplaset var utrunnet, tog gestalten sanden och kastade öfver henne och talade och sade:
— Af jord är du kommen, och till jord skall du åter varda; men på den tredje dagen skall du uppstå igen ifrån de döda.
Och musiken susade derunder så ljuft omkring henne, och hon tyckte sig så lycklig. Och gestalten sporde henne vidare, om hon visste, hvilken han var.
— Döden.
— Jag är döden för de lefvande, svarade gestalten, men lifvet för de döde.
Och hon tyckte att orden bortdogo i ljufva toner, och att det tomma timglaset förvandlades till en lilja, och att engelns vingar utbredde sig, och att den höjde sig uppåt emot den allt mer och mer klarnande himmelen.
Men på en gång blef det åter mörkt i hennes själ, synen var försvunnen, och ändock — huru underbart — sången tonade ännu. Den tycktes till och med komma henne allt närmare och närmare. Huru besynnerligt! Den ljöd nu mera — hon hörde det tydligt — ej från hennes hjerta, ej från hennes inre; den hördes utifrån; tyst! hon tordes ej andas af fruktan att förlora den. I sanning, hon bedrog sig ej mera, den nalkades verkligen. Hvilket underverk! Det var snart icke blott sång — äfven en ljusstråle smekte nu hennes blick — och strålen ökades och kom också närmare.
I nästa ögonblick såg hon, huru en procession långsamt skred fram, lyst af flammande facklor, och under afsjungandet af en enkel och skön koral.
Öfversäll af glädje, ville hon resa sig upp, men benen buro henne ej, och hon sjönk tillbaka utmattad.
Då processionen var helt nära, slog den en krets omkring Louise, och sången öfvergick derunder till ett härligt och hänförande halleluja.
Louise betogs af en oförklarligt ljuf känsla, tårar strömmade från hennes ögon, och denna flod af diamanter från hennes hjerta fick nästan ökad fart, när hon sänkte blicken och upptäckte, att det klot, som hon trodde sig hålla i handen, var en dödskalle, och hon fann att hon lutat hufvudet mot ett altar, samt såg sig sitta midt i koret af en kyrka.
I den öfversta våningen af Neapels katakomber finnes en kyrka med pelare och S:t Severi biskopsstol. Det var i denna kyrka, som S:t Januarii hufvud, hvilket afhöggs vid Pozzuoli, förvarades en tid, innan det flyttades till katedralens krypta.
Då Louise beträdde de trappor, som hon hoppades skulle leda ur katakomberna, hade hon inkommit i denna kyrka.
En dominikaner-nunna hade drömt en dröm, hvars lifliga intryck icke lemnat henne någon ro. Hon hade drömt, att S:t Januarius kommit till henne och befalt henne att under karnavalsdagarne, en gång hvarje dag, besöka den underjordiska kyrkan och vid dess altarring bedja för menniskornas dårskap.
Abedissan, underrättad härom, anbefalde en procession, att åtfölja den heliga systern. Hvilken andäktig, religiös glädje intog ej dem alla, då de funno Louise! Man betraktade drömmen som en uppenbarelse, och drömmerskan såsom en af gud särskildt gynnad varelse. Tilldragelsen ansågs för ett underverk, och i sanning har månget så kalladt underverk varit det mindre än Louises räddning var.
Omgifven af sång och ljus samt stödd af tvänne nunnor, fördes Louise, man kunde säga i triumf, ur katakomberna.
Men hennes öfverraskning var icke ännu slut; en ny väntade henne.
Då hon blickade upp i ansigtet på den nunna, som framför allt tagit vård om henne, tyckte hon sig nämligen deri igenkänna någonting bekant; och ju mera hon betraktade det, desto mera öfvertygade hon sig att hon ej misstagit sig. Nunnan var henne verkligen bekant, men hvar hade hon sett henne?
— Barmhertige himmel! utropade hon slutligen, det är ju …
Hon tänkte säga, det är ju mitt nyss målade porträtt, lifslefvande, endast äldre, mycket äldre, men samma religiösa inspiration, samma svärmiska andakt, samma himmelska eld.
Nunnan, som så tilldrog sig hennes uppmärksamhet, var samma nunna, som drömt den underbara drömmen, hvilken gifvit anledning till processionen.
Nunnan hette Wanja.