Drabanten/Del 2/Kapitel 24
| ← Katakomberna. |
|
Karnavalen. → |
TJUGOFJERDE KAPITLET.
Hvarjehanda.
Vid samma tid på dagen, som den svenska kuttern kastade ankar på Neapels redd, anlände, enligt en af den neapolitanska styrelsen vid denna tid utfärdad deklaration, trenne af Piranesi i Rom legda personer, med uppdrag att gripa baron Armfelt död eller lefvande.
Genom bref, dels från Rom, dels också från Genua och Livorno, voro baron Armfelt och general Acton redan underrättade såväl om det ena som det andra.
Baron Palmqvist, fartygets befälhafvare, hade den svenska regeringens befallning att bemägtiga sig och fängsla Armfelt.
Armfelt ämnade vid första underrättelsen härom frivilligt öfverlemna sig; men vi hafva sett honom ändra sitt beslut och ställa sig till efterrättelse sina vänners önskningar.
Han afsände emellertid en major Brändström, som då uppehöll sig i Neapel, till fartyget, för att direkte af Palmqvist underrätta sig om hans instruktioner; men under det Brändström steg om bord på fartyget från ena sidan, gick Palmqvist i sin båt på den andra, och då den förre nedsteg i chefens hytt, lemnade chefen fartyget och begaf sig till staden.
Vid samma tid lät general Acton utsätta en tio mans vakt vid baron Armfelts port.
De från Rom ankomna banditerna hette Pietro Pasqvini och Vincent Mori, anförda af Benedict Mori, den senares bror. Sedan de genomvandrat en stor del af staden och inkommit genom Porta di Chiaja, passerade de förbi franske ambassadörens palats och begåfvo sig ned till Chiajans vid stranden belägna, vidsträckta promenadplats.
— Klockan slår fem, yttrade Benedict Mori. Man skall ej beklaga sig öfver, att vi icke äro punktliga.
— Det var ju här vi skulle mottaga vidare ordres?
— Man har ej bedragit oss, se dit ut.
— Du menar den blåa och gula flaggan?
— Piranesi underrättade mig, att om den svajade på redden, så skulle det bli något af.
Under det de talades vid, kom en fjerde person ned ifrån närmaste gata och stälde sina steg direkte till dem. Hans anletsdrag voro skarpa och bestämda, hans hy mörk, och blicken full af beslutsamhet.
Välkommen! ropade de på stället förut befintliga tre personerna emot honom. Ett godt möte! Välkommen, välkommen! Vi ha ej träffat dig, sedan du passerade Rom på vägen till Tyskland. Hvad har du nu för dig?
Mannen svarade intet, men lade ena handens fingrar på sina läppar, liksom för att antyda försigtighet, hvarefter han gjorde ett hemlighetsfullt tecken, som upprepades af Benedict och de öfriga.
— Således, du befaller oss.
Mannen nickade bifall.
— Död eller lefvande! yttrade han.
— Rigtigt, det är lösen! du är vår man.
— Befall!
I hans sätt att så kort som möjligt uttrycka sig, torde läsaren igenkänna Corenzio eller samme man, som Vincent sände i Abbé d'Herals och M:r Vignes spår till Düsseldorf, för att bemäktiga sig baron Armtelts så kallade revolutionsplan, ett uppdrag som Corenzio äfven fullgjorde till partiets fullkomliga belåtenhet.
— Död eller lefvande, upprepade Corenzio ånyo, det är i korthet vår instruktion.
Samtalet egde rum under ett af de lummiga träd, som pryda Chiaja.
— Gifven väl akt, fortfor han, på hvad jag nu vill säga er.
I detta ögonblick rörde sig trädets krona, och löfven darrade.
— Hvad var det? anmärkte Benedict. Jag hörde något.
— Det var blott en vind, som for genom trädet.
— Fortsätt, fortsätt!
Ifrån den höga och lummiga kronan såg man mellan de gröna bladen ett spejande öga i denna stund blicka ned.
— Armfelt får ej undkomma oss; det blir vårt fel. Alt är väl ordnadt.
Piranesi yttrar i sina bref följande: Hufvudmannen för hans besoldade folk iakttog, lik en astronom från sitt observatorium, alla hofvets rörelser i dessa dyrbara ögonblick, nämligen ifrån ögonblicket af den svenska kutterns ankomst till Neapel — och såsom styresman för de observationer, som ifrån hundrade håll gjordes i baronens steg, förutsåg han, att allt möjligt bistånd ifrån högre ort skulle lemnas gunstlingen, för att befordra hans flykt. Han hade så föranstaltat, att fiskarebåtar voro lagda längs utåt hamnen, ifrån S:t Lucia till riddaren Hamiltons hotell vid Pausilippo, hvilka skulle iakttaga hvar och en, som gick både in och ut, för att gifva honom underrättelse derom. Dessutom höll han — allt anföraren för Piranesis spioner — för sin egen räkning i fem dagar en stor feluque segelfärdig, för att förfölja baron Armfelt, i fall han toge flykten sjövägen. Till lands åter var det få ställen i staden, i synnerhet de sista dagarne, ända till dess man sökte arrestera honom, och i de misstänkta husen ingen enda port, hvarest han ej utstält spioner, försedda med goda ben och hederlig betalning. På mer än ett ställe stod äfven skjuts färdig för att förfölja Armfelt, i fall han ville fly landvägen!
På ett annat ställe omtalar Piranesi med förtjusning, huru hans agenter, för att upptäcka baron Armfelts hemliga förehafvanden, oupphörligt voro i rörelse, somliga på torgen, andra vid hamnen, somliga uti salar och förmak, ej en gång de undantagna, der man håller vakt med hillebarder och bajonetter; andra åter uti bodarna, dit stadens alla nyheter flyta tillhopa, likasom uti deras egentliga rännil, äfven på källare och krogar, der lakejer och stalldrängar utbyta med hvarandra förtroligt sina herrars hemligheter och svagheter. Piranesi slutar dessa yttranden med ett löfte att en gång skrifva en hel bok om detta oförsynta och ovärdiga spioneri, hvilket likväl, till olycka för skandalen, ej lärer blifvit utaf.
Sedan Corenzio meddelat sina kamrater det hufvudsakligaste häraf, tystnade han en stund.
— Armfelt är på alla sidor kringränd, började han slutligen åter. Öfverlemnar han sig icke godvilligt åt svenska regeringen, så måste vi …
— Så måste vi — vi förstå.
— Han ämnar begifva sig ut i afton och deltaga i karnavalen.
— Maskerad?
— Maskerad.
— 5e här hans signalment.
— Viva!
— Intet våldsamt steg, förrän jag gifver tecken.
— Godt!
— Vi träffas i Villa Reale.
— Lita på oss.
En stund efter det att de samtalande åtskilts, såg man ett blekt ansigte försigtigt titta fram mellan löfven på det yfviga trädets krona. Då mannen — blickande omkring sig på alla sidor — ej upptäckte någon, drog han hufvudet åter in uti löfkronan, och en stund senare såg man, huru han tyst och fort halade sig utför stammen och derefter med skyndsamma steg hastigt aflägsnade sig från stället.
Mannen hette Setola.
Utanför det hotell, der baron Armfelt bodde, stodo tvenne ekipager.
Det ena var en resvagn med suflett, på hvilken redan flere ressaker
voro fastsurrade. Det andra var ett i Neapel helt nytt åkdon,
nämligen en droska, förspänd så, som den ännu i dag brukar vara i
Ryssland och Polen, med tvenne hästar, hvaraf likväl den ene endast stod
som en paradhäst vid sidan om den egentligen dragande hästen.
Neapolitanarne, som ej förr sett ett sådant åkdon, betraktade det såsom
någonting ensamt ordnadt för karnavalen.
Läsaren torde erinra sig, att Armfelt skrifvit efter sin friherrinna och bedt henne besöka sig i Neapel öfver vintern.
Hon uppfylde äfven hans önskan.
Om hennes vistande i Neapel är ej särdeles mycket att säga. Stilla och vänlig till sin karaktär, inblandade hon sig icke i Armfelts planer och blundade för hans amuretter. Om någon svartsjuka rufvade på djupet af hennes hjerta, så var den mild som en dufvas. Hon visste, att han i sitt hjertas innersta kamrar egde ett litet rum endast för henne. Med bevarad harmoni i sitt väsende, behagade hon och intog alla. Till och med de, som älskade Armfelt, älskade äfven henne. Afunden sjönk vingskjuten ned för hennes blick, svartsjukan vågade ej nalkas henne. Alltid uppmärksam och god emot Armfelt, som hon var, ville han ej heller för något pris i verlden förlora henne, äfven i de stunder han tillbad andra. Som älskarinna var hon i sjelfva verket ingenting för honom, som maka och mor allt. I kärleken kunde mången ega hos honom företräde framför henne, i vänskap och förtroende stod hon högt öfver dem alla.
Under samma tid, som Armfelt hade det i ett föregående kapitel beskrifna samtalet med Acton, hade hans friherrinna audiens hos drottning Maria Carolina, men vid samma tid lemnade båda två slottet.
— Du begifver dig således icke till Sverige, yttrade hon, då de möttes, utan stannar qvar här.
— Ja, Hedvig, jag stannar qvar; men hvad säger du om att resa ensam?
— Det är icke roligt, Armfelt; men hvad mera? Jag anser att du i alla fall handlar rätt, och min ledsnad får vika för din nytta. Här har du vänner, trogna vänner. Hvar har du sådana i Sverige? Här vet jag dig vara säker, der skulle jag ständigt frukta för dig. Du vet att jag önskade, att du skulle dröja här, långt förr än du sjelf ville det; men …
— Du tänkte säga något, Hedvig.
Hedvig slog ned sina ögon, under det en lätt rodnad flög öfver hennes kinder.
— Men …
Hon tystnade åter.
— Jag ser, att det är något, som ligger dig på hjertat, och du får ej resa, förrän jag vet det.
— Det är bara barnsligheter, Armfelt. Bry dig ej om mig. Det var ingenting, som jag ville säga.
Armfelt betraktade henne med en hjertlig och upprigtig blick.
— Barnsligheter, säger du; ack, Hedvig, all kärlek är ändock ytterst ingenting annat än barnslighet. Jag går till och med längre; vet du, ju längre jag lefver, desto mera kommer jag till den öfvertygelsen, att allt, som är verkligt godt och skönt i verlden, ytterst hvilar på ingenting annat än på en barnslighet. Så är det med dig ock, Hedvig; hela ditt väsende, deri äfven inberäknad din tillgifvenhet för mig, är i sjelfva verket ingenting annat än en barnslighet. Men, huru som helst, jag älskar dig också derför, älskar dig ömt och varmt, och dagligen allt ömmare och varmare. Låt mig derför höra, hvad du ämnade säga. De der barnsligheterna, som ligga dig på hjertat nu, då vi skola skiljas, låt mig höra dem.
Under det Armfelt talade, blickade Hedvig så tillitsfullt ur djupet af sitt hjerta upp i hans ansigte.
— Du vill, att jag skall säga, hvad jag tänkte.
— Säg mig det, jag ber dig.
— Men jag rodnar.
— Ack, hvad mera, desto barnsligare blir du. Nåväl — du ämnade säga?
— Hvarför skall jag nu tala om allting för dig också; jag ämnade bedja dig …
— Säg ut, säg ut.
— Ämnade bedja dig, att någon gång också tänka på mig, då jag är borta.
Och under det hon halfhögt framstälde sin önskan, slöt hon sig så tätt intill hans bröst, som ville hon vid det gömma sina kinders växande purpur. Armfelt lindade sin arm omkring hennes lif och tryckte ömt sina läppar intill hennes.
En stund af sann och ren kärlek gick, som ett månsken går genom lunden, som ett fridfullt sinnes aftonbön går fram mellan fromma tankar.
Först när Droon anmälde, att veturinen var färdig, återkommo de ur sin ljufva villa.
Vid vagnsdörren skildes de åt. Hedvigs väg gick till Venedig, och Armfelts åter till Villa Reale.
Men då Hedvigs åkdon var nära att lemna staden, upphans hon af en löpare, hvilken öfverlemnade till henne ett bref.
Hon bröt det och läste:
»Min vän! Rädd att mitt bud ej skall träffa er, utan att ni redan lemnat oss, skrifver jag dessa rader. Ni vet att våra fiender på ett lika systematiskt som oförsynt sätt spionerat på och förföljt oss; men jag har lyckats att komma dem på spåren. Spioneri mot spioneri, det fans intet annat medel. I alla fall påkallas hela vår uppmärksamhet, för att ej förlora spelet. Masken torde ej en gång vara säker. Man måste maskera sjelfva masken, spela sin roll med den ena förklädnaden inuti den andra. Emellertid vågar jag knappast lita på mig sjelf, utan beder er dröja, men dröja, utan att någon känner att ni dröjer — ni förstår mig — qvarblifva här, men låta alla andra förblifva i den tron, att ni redan begifvit er härifrån. Gör ni mig till viljes, så följ budet; det har fått särskild instruktion, och ni kan fullkomligt lita på dess ärlighet. Mannen är pröfvad.»
Biljetten var endast undertecknad med ett par initialer.
Hedvig fann sig öfverraskad af skrifvelsens innehåll; men hon igenkände stilen och såg ett nytt bevis på öfverhofmästarinnans vänskap.
Veturinen var lätt öfvertalad att fortsätta sin väg ur staden och invänta Hedvig en följande dag vid ett öfverenskommet ställe.
Löparen förde deremot Hedvig till ett af hotellen i grannskapet, der hon blef emottagen med all den uppmärksamhet, som öfverhofmästarinnans förutseende kunde hafva beredt henne.
Med oro och ängslan erhöll hon här ännu flere upplysningar, och vi lemna henne sysselsatt med att bereda sig till den roll, som öfverhofmästarinnan lyckades öfvertala henne att åtaga sig.
Ännu står det andra ekipaget qvar utanför det hotell, der baron
Armfelt bodde, nämligen droskan med sina tvänne hästar.
Hvilken tillhör väl detta ekipage?
Låtom oss begifva oss en trappa upp i hotellet; men i stället att kröka af in till Armfelt, taga af åt motsatt sida, till Vincent.
Vi finna honom omgifven af flere personer, som syntes mottaga befallningar af honom.
— Lemna mig nu, yttrade han. Jag förmår ej vara mångordig, men jag känner ert förstånd och ert omdöme. Corenzio skall underrätta er om allt, som ännu kan vara osagdt. Ni kan tro på honom som på mig. Farväl, farväl!
Och stödd med ena armen emot Cazal och den andra på en käpp, vände han sig ifrån dem och begaf sig till ett inre rum.
— Är vagnen framme?
— Ja, nådig herre.
— Kläd mig.
Cazal fullgjorde befallningen, och ehuru Vincents lidande tycktes göra hvarje rörelse ganska svår och plågsam, märkte man dock icke någon förändring i hans utseende. Kall och hård i faran, var han äfven kall och hård i smärtan.
Då Vincent reste sig upp, stod han klädd i en praktfull uniform, försedd med rika guldbroderier, bräm och pelsverk. Det yppiga i drägten antydde någonting furstligt, och man såg ganska tydligt, att den ingaf honom en känsla af aristokratisk stolthet och sjelfkänsla. Vincent syntes också resligare och längre, hans hållning var mera militärisk och hans växt, kanske smärtare än förut, framstod nu i en vacker och fördelaktig dager! Hans bröst var prydt med tvenne polska ordnar, Stanislai- och Hvita Örns-orden, båda två omgifna af svart sorgflor.
Men oaktadt ingenting saknades i klädseln för att gifva honom ett friskt och kraftigt utseende, och ehuru till och med hans blick brann lugn och stolt, låg dock i hans hela utseende någonting sjukligt och redan förtärdt: en stor sorg, som syntes ha undergräft hans helsa och nu erinrade honom om förgängelsen.
Cazal hade på långa tider ej rigtigt förstått sin herre och husbonde, men han hade tegat och endast sökt att med sina blickar utforska hans inre.
Framför allt hade Vincent förefallit honom oförklarlig de senare dagarne, under hvilka flere obekanta personer haft tillträde, men med hvilka Vincent knappast likväl vårdat sig att tala ett ord, utan till hvilka han blott med slösande hand utdelat penningar. Ingenting öfverraskade likväl Cazal så mycket, som då Vincent befalde honom att upptaga hans galauniform, en uniform, som han på många år ej begagnat, och derjemte befalde att hans polska åkdon skulle hemtas ifrån hans förra bostad och göras i ordning.
Cazal hade för mycken vana att läsa i sin herres ansigte, för att icke se, att han nu ville förblifva med sina tankar tyst sluten inom sig sjelf. Det föll också icke Cazal in att fråga honom om något.
Vandrande fram och åter, syntes Vincent betänksamt öfverlägga någonting, som tog hela hans själs uppmärksamhet i anspråk, men under det han så öfverlade, hårdnade hans utseende allt mer och mer.
Det var så kallt och blekt hans ansigte, att om man ej sett honom förut, skulle man ha tagit det för grafvens köld och dödens blekhet.
Vincent kastade en blick i spegeln och tycktes sjelf allvarligt betrakta sitt likbleka utseende; men det förändrade honom icke, han förblef lika kall.
Då han återkom i yttre rummet, stannade han framför det porrätt, som han visat Adlerstjerna. Han förblef länge qvarstående der, utan att något ord kom öfver hans mun. I stället lade han sina armar i kors öfver bröstet och rätade ut sig, liksom han derigenom velat uttrycka en stolt känsla.
Hastigt vände han sig om, och af rörelsens snabbhet skulle man kunna tro, att han med våld ville skilja sig ifrån porträttet eller, kanske rättare, ifrån de tankar, som det framkallade.
Hans panna rynkades härunder, och man trodde sig se en stor smärta jaga i ett snabbt moln öfver hans ansigte. När man blir äldre och har lidit ut, har ögat icke alltid en tår, men väl pannan ett moln.
Sorgen kommer hos äldre, af lifvets stormar mer utkylda personer icke från hjertat, utan från förståndet, från reflektionen.
Känslan bär de unges sorg till tårarnes milda dop; eftertänksamheten har lemnat barndomens dalar bakom sig, och dess sorg stannar icke vid ett utrop. Inför hjertat är den filosofi, inför verlden är den handling.
Minnena stiga upp ur sin graf och famna de äldres tankar. Famntaget må vara bittert eller ej; men det framkallar ej några suckar, endast besinning.
— Jag tyckte, att du sade, yttrade Vincent derunder, att vagnen är förspänd?
— Ja, nådig herre, vagnen är förspänd.
— Tag hit min domino!
Cazal hjelpte honom att få dominon på sig. Det var samma mörka munkkåpa, hvari vi sett honom en gång förut. Vincent drog kapuschongen öfver hufvudet.
— Så der, räck mig din arm.
Då Cazal fört Vincent utför trappan och hjelpt honom upp i det låga och beqväma åkdonet, befalde Vincent kusken att köra.
— Hvart? frågade denne.
— Till — Palazzo Reale.
— Nådig herre, bad Cazal, får icke er gamle tjenare följa er? Ni är sjuk och svag — låt mig följa er.
— Nej.
Cazal utsträckte bedjande sina händer, och hans ögon fuktades af en tår. Den gamle trotjenarens tillgifna åtbörd undföll ej Vincent.
— Vänta, tillsade han kusken.
Kusken höll inne hästarne, hvilka stampade af otålighet.
— Farväl, Cazal, yttrade Vincent dervid, och utsträckte sin hand emot den åldrige. Skulle jag ej komma hem i afton …
Han stannade här, liksom öfverraskad af sin egen tanke. Cazal stirrade förvånad på honom.
— Huru! — Hvarför icke? Ingenting är omöjligt, öfverlade han med sig sjelf. Således — skulle jag ej komma hem i afton, så sök mig …
Han afbröt sig åter igen.
— Hvar? Hvar? sporde Cazal.
— Hvad vet jag — sök mig — sök mig då i dominikanerklostret.
— Ack, ja, jag skall söka er, nådig herre, vore det ock vid lifvets gräns.
— Vid lifvets gräns, sade du; gör det Cazal.
— Nådig herre.
— Kör!
— Ännu ett ord.
— Kör!
Omgifven af några få personer tillhörande konseljen, mottog
Ferdinand, de båda Siciliernas beskedlige konung, general Actons
redogörelse rörande dagens vigtigaste politiska frågor. Bland dessa spelade
nu baron Armfelts sak den förnämsta rollen.
Sedan Acton slutat sin berättelse, visade konungen ett på det högsta lifvadt, varmt och sant deltagande för den förföljde. På länge hade icke hans omgifning sett honom med sådant intresse hängifva sig åt något ämne af allmännare beskaffenhet.
— Armfelt kan lita på mitt skydd, försäkrade han slutligen. Acton, kom ihåg att du ej underlåter något, som kan gagna honom. Hans regering är orättvis, och vi skola icke låta samma beskyllning komma oss till last. Förskjutes han af sitt fädernesland, skall han alltid finna ett nytt här.
Ferdinand hade på länge ej talat så varmt i en offentlig angelägenhet.
— Jag väntar den svenska kutterns befälhafvare hvarje stund, hvad befaller ers majestät att jag skall svara honom?
— Hvad du skall svara honom?
— Ers majestät …
— Säg honom hvad du vill. Kom endast ihåg, att Armfelt ej under några vilkor utlemnas. Du förstår mig.
— Jag förstår ers majestät.
Ferdinand afskedade derefter sin omgifning, nöjd med sig sjelf i anledning af den kraft, som han tyckte sig hafva utvecklat.
— Jag skall visa dem längst upp i norden, mumlade han, att också jag är konung.
Efter denna lilla häftighet sjönk han snart åter tillbaka i sitt eljest vanliga fridsamma sinnelag; och han begaf sig in i ett af de inre rummen, der han inrättat en liten verkstad för mindre reparationer å fiskredskap och jagtgevär.
En ny idé hade fallit honom in, en idé, som han trodde skulle föranleda en stor revolution ibland den fiskredskap, som kallas för metspön.
Förändringen var så mycket vigtigare, som den icke rörde spöna, utan sjelfva krokarne.
Hvar och en känner, att metkroken hitintills blott egt en enda klo; och att man i följd deraf omöjligen kunnat uppmeta mer än en enda fisk i sender.
Härigenom har också metkroksfisket icke stått särdeles högt i herrar amatörers omdöme; hvarje verklig fiskare har till och med med förakt blickat ned på metspöet.
Ferdinand var en skicklig metare och älskade ganska mycket detta nöje, hvarföre metspöets ringa anseende äfven grämde honom ofantligt mycket.
Då en torsk en dag lyckats att lösgöra sig från kroken, svor han vid sin krona en dyr ed att förbättra spöets, eller rättare krokens konstruktion. Och Ferdinand var en man, som stod vid sitt ord.
Efter många öfverläggningar, hvarvid han gick till råds med de visaste fiskarena i riket, kom han till följande slutsats:
Kroken skulle konstrueras såsom ett litet ankare eller såsom en dragg; derigenom kunde man fånga två eller fyra fiskar, hvilket man ville, på en gång.
Idén smickrade honom, emedan den var lika enkel som ny och dristig. Konung Ferdinand sökte det naturliga i allt.
Men ännu stod alltid den anmärkningen qvar emot metspöet, att till exempel en aborre kunde hoppa utaf kroken.
Svårigheten att förekomma det, var icke det lättaste problem att lösa. Men för en fast vilja och ett ihärdigt bemödande är ingenting omöjligt.
Hvad som icke lyckas i dag, lyckas kanske i morgon.
Ferdinand saknade icke goda och ljusa idéer, och han hade mer än en plan, som han ansåg särdeles lämplig.
Det var också rikedom på planer, som var hans olycka, emedan den ena aflöste så fort den andra, att han ej fick tid att rigtigt fästa sig vid någon.
Under det han med tillfredsställelse vände den nykonstruerade, en liten dragg liknande metkroken mellan sina fingrar, öppnades dörren sakta bakom honom, och man såg ett ansigte, blekt och magert, sjukligt och förtärdt, men ändock mer än vanligt intelligent, långsamt titta in.
Konungen hörde ej att dörren öppnades, utan fortfor i sin ställning, lutad öfver den vackra uppfinningen. Sålunda gick en stund, under det att de båda två förblefvo orörliga qvar på sina platser.
Men för att härda en af de små krokarne, behöfde konungen eld på en vid hans sida stående spritlampa, och han reste sig upp för att förse sig dermed, då han till sin icke ringa förvåning blef varse främlingen i dörren.
Öfverraskad stannade han och betraktade honom.
Omkring det bleka ansigtet nedföll ett svart hår, och kontrasten emellan hårets och ansigtets färg var så stor, att, om man blott en enda gång sett detta hufvud, skulle man hafva svårt att någonsin glömma det. Hans blick hvilade orubbligt på Ferdinand. För öfrigt var ansigtet så lugnt och så kallt, nästan vinterlikt, som hade alla passioner liksom frusit till is deri.
Klädd i en af dessa polska, praktfulla drägter, som kunna betraktas såsom lysande öfvergångar emellan asiatisk och europeisk lyx, framstod det martialiska hos mannen på ett särdeles fördelaktigt sätt, en martialism, som likväl här mindre bestod i kroppslig kraft än i en andlig, hvilken med sin döda tystnad, sitt uti stränga och dystra stelnade former nästan som ur en graf stigna, vålnadslika uttryck, mägtigt anslog.
Liksom för att fullända det underbara i sitt uppträdande, bar han tvänne briljanterade ordnar på sitt bröst, men dessa voro likväl klädda i svart sorgflor.
Konung Ferdinand fortfor, under en tystnad, som uttryckte så mycken förvåning som möjligt, att betrakta den bleka gestalten. Han trodde sig känna honom, men han visste icke, hvar han skulle söka honom ibland sina minnen. Mannen var en ibland dessa ovanliga naturer, som, då de visa sig, komma med händelser af vigt, men deremellan ej synas. Sådana personer kunna väl glömmas, men ändock icke utplånas ur själen.
Främlingen, hvilken läsaren säkert redan igenkänt, tycktes icke vilja hjelpa Ferdinands minne till rätta, utan förblef tyst qvarstående vid dörren.
Hastigt lifvades konungens drag, och han närmade sig honom, men hejdade sig åter. Ferdinand var åter ett ögonblick osäker, men endast ett ögonblick; i det nästa sträckte han ut sina armar och hastade emot främlingen, som nu böjde ett knä för monarken.
— Icke sant, jag misstager mig icke, det är Lubomirski! ropade konungen; gamle, dyrbare vän!
Och konungen lyfte honom upp ifrån sin knäböjande ställning och slöt honom i sina armar.
Familjen Lubomirski är en af Polens äldsta och utmärktaste familjer. Dess anor gå långt tillbaka, och dess namn har under sekler lyst på utmärkelsernas och ärans banor, icke allenast i de strider Polens söner kämpat för Sin frihet, utan äfven inom rådslagens och öfverläggningarnas visserligen mera fredliga, men icke dess mindre lika vigtiga, oftast till och med vigtigare, område. Kronmarskalken prins Lubomirski, hvars namn strålar vid sidan af Stanislai-Augusts sjunkande tron, och som gjorde sig älskad såsom en vältalig, saktmodig, försigtig, frikostig och tjenstaktig man, egde ej mindre än sex bröder.
Det är med en af dessa, som vi gjort läsaren bekant, under namnet Vincent Pauletti.
Vincent hade dristigt och djupt ingripit i sitt lands historia, men lemnade det, sedan på kejsarinnan Catharinas befallning hennes ambassadör Siewers sprängt konfederationen i Grodno. Ifrån denna stund ansåg han landet förloradt och deltog icke i Kosciuzkos, Potockys och Malakowskys sammansvärjning, hvilken så oförmodadt utbröt den 24 Mars 1794, och — ehuru den eger en kort, meteoriskt lysande krigshistoria, — likväl slutade med Polens fullkomliga underkufvande.
Vincent Lubomirski hade manligt häfdat sitt gamla polska namn öfver allt, der han visat sig. Han hade en kort tid till och med varit utnämd till kastellan af Krakau, ett af Polens högsta embeten; den ende kastellanen inom riket, som eger företräde framför sjelfva wojvoderne.
Det var också som kastellan af Krakau, han gjorde bekantskap med Wanja, och det var såsom sådan, som Wanja och han förenade sina öden.
Vid denna tidpunkt anade likväl ännu ingendera af dem, att Wanja någonsin skulle blifva en furstinna Raszanowsky, ehuru man väl kände, att hon på mödernet tillhörde denna familj.
Men det inom sig sönderslitna, ständigt af förnyade vulkaniska utbrott uppskakade Polen sprängde icke blott oupphörligen partierna och förändrade deras ställning till hvarandra, utan äfven familjernas.
Familjen Raszanowskys gods, belägna omkring den lika så rika som tjusande dalen Prondrik, öfvergingo också helt oförmodadt till Wanja, utan att Lubomirski — Vincent — derför inträdde i några rättigheter, emedan förhållandena redan också rubbat hans ställning till Wanja och brutit deras äktenskap.
Också då Wanja först visade sig på hofvet i Stockholm, trodde sig Armfelt visserligen ett ögonblick igenkänna något bekant i den glans, som utströmmade från hennes ögon, men namnet var för honom icke dess mindre fullkomligt främmande. Wanja hade nämligen först några år efter den tid Armfelt uppehöll sig i Krakau, öfvertagit Raszanowskyernas namn och gods.
Under de våldsamma, oftast med blodiga katastrofer slutande händelser, som likt blixtrande molnmassor stormade fram öfver Polen, under det att icke allenast Rysslands svärd hängde på ett härstrå öfver dess hufvud, utan det i sitt inre, sönderslitet på partiernas sträckbänk, endast lefde i en fortsatt dödskamp, emot hvilken patriotismen fåfängt spjernade, under sådana omständigheter måste den enskilde, i händelsernas gång ingripande mannens lefnad äfven bilda en underbar sammansättning af olika, brokiga, mot hvarandra oftast i strid stående öden och egenheter.
Vincent hade äfven utvecklat sig så.
Den 12 Maj 1768 förmäldes Ferdinand IV, då en 17 års yngling, med österrikiska kejsarinnan Maria Theresias dotter, Maria Carolina, ett år yngre än sin gemål, eller endast 16 år.
Ungdom och kärlek, kärlek och dårskap! Huru ofta läsas ej dessa orden på frontespicen af våra drömmars, våra hjertans tempel.
Vincent räknade sin bekantskap med Ferdinand långt före denna tid, en bekantskap således öfver ett fjerdedels sekel, och för att icke under denna långa tid ännu ha dött bort, som så mycket annat, måste man antaga, att den ursprungligen hvilat på förhållanden af den intimaste eller af särdeles i lifvet ingripande egenskap.
Det var också fallet.
Vincent var äldre än Ferdinand, men hade samtidigt med honom uppehållit sig i Wien. Vid denna tidpunkt hade Polens öden icke ännu tagit hans verksamhet i anspråk, utan han lefde såsom en enskild man, en particulier, en prins Lubomirski.
Det hör icke hit att berätta detaljerna af Ferdinands och Vincents bekantskap och vänskap det är tillräckligt att nämna, det bekantskapen började under en ganska ovanlig tilldragelse, hvarvid Vincent, ehuru han ej kände, för hvem han uppoffrade sig, var nära att för Ferdinands skull sätta sitt lif på spel, hvarjemte äfven den i följd deraf sedermera formerade vänskapen blef ganska rik på sådana äfventyr, som bryta ungdomslifvet i så skiftande, sällsamma former och färger, öppnande på samma gång alla friska och varma hjertan för hvarandra.
Då Ferdinands famntag upphörde, betraktade han Vincent ännu en gång.
— Ni har blifvit gammal, furste, sjuklig — ni lider — ser jag rätt.
— Det är sant, ers majestät, jag lider, men det är också mina lidanden, som fört mig till Neapel. Luften är så mild, klimatet så välgörande. Men äfven ni, sire, har blifvit äldre, er panna börjar lägga sig i skrynkor, er kind har vissnat, det enda, som ännu är ungt, är ert hjerta. Ja, ja! jag misstager mig ej, det är ungt och godt, öppet och vänligt. Jag träffade er åldrige kammartjenare. Gubben är gammal, men äfven han kände igen mig, och jag behöfde icke vexla många ord med honom för att slippa hit in. Gubbens åsyn gladde mig, emedan jag deraf drog den slutsats, att då ers majestät i så många år bibehållit en och samma tjenare, skulle ers majestät säkert, så hoppades jag, alltid också ega något minne qvar för en ungdomsbekant.
— Skulle jag icke minnas min ungdom? Hvad säger ni, min prins? Inga minnen äro så upplifvande som ungdomsårens. Jag erinrar mig ännu så väl …
— Då ni första gången, sire, afbröt honom Vincent, sammanträffade med …
— Med — med — hvem menar du, Lubomirski?
— Med er nuvarande gemål, ers majestät. Hvad hon var skön och intagande, endast femton, sexton år, om jag ej missminner mig.
Vincent tycktes med afsigt anslå detta ungdomsminne, så allvarligt betraktade han konungen under det han talade.
— Det var i Pratern, återtog Vincent, i denna verldens skönaste lustpark, i detta Europas paradis, i denna praktfulla promenad med mångdubbla alléer och skimrande silfverpopplar.
— Ni har rätt, min prins, det var verkligen i Pratern. Jag red en isabellafärgad, neapolitansk springare, ett präktigt, stolt djur.
— Dagen var härlig och skön, en den vackraste sommardag man någonsin kan önska sig.
— Och folkmassan, man beräknade den till 50 60 tusen menniskor.
— Vimlet var oerhördt. Praktfulla ekipager rullade förbi hvarandra, omgifna af husarer.
Under det att Vincent fördjupade sig i dessa erinringar, färgades åter hans ansigte af en varmare glöd.
— Folkströmmen ringlade framåt som ett enda stort, oöfverskådligt, gigantiskt djur, der hvarje fjäll var ett menniskohufvud. Hvilket sorl, hvilket lif, mägtigt och jublande i den minsta småsak!
— Erinrar ers majestät sig alla dessa butiker, karuseller, och sången sedan, och musiken och dansen; men jag kommer ännu i håg en sak.
— Låt höra, furste, låt höra.
— Ers majestät hade anländt aftonen förut till Wien och önskade att bibehålla sitt inkognito ett par dagar.
— Jag minnes det — ja — ja — jag ville roa mig alldeles på egen hand — jag var yngling.
— Minnes ers majestät att jag red bredvid er sida?
— Ganska rigtigt. Jag …
— Edra ögon hade fått sigte på en ung, en mer än vanligt intagande qvinna.
— Alldeles det, hon var högst retande, klädseln var pikant, gången — ah, hon var gudomlig! Kommer ni ihåg det, min prins?
— Gången? Ack ers majestät, hon gick ej, hon dansade, hon flög.
— Det var en bajadér! Icke sant? En bajadér.
— Vi följde henne, ers majestät; ni ville att vi skulle följa henne.
— Visst, ja visst! Jag var bara pojke.
— Och hon sväfvade framför oss, som en gratie, som en sylfid.
— Och så blickade hon ibland tillbaka på er; hvilka ögon hon hade!
Ferdinand blef ung på nytt. Äfven hans kinder lifvades, såsom om en klar stråle och en frisk vind ånyo framkallat en hägring af ett försvunnet vårlif på dem.
— I detta ögonblick, fortsatte Vincent; men han tystnade i detsamma och fäste en stadig blick på Ferdinand.
— Fortsätt, fortsätt! uppmanade honom konungen, som andades allt lättare och lättare under inflytandet af minnena från sina glada ungdomsdagar.
— Himlen vete väl, fortfor äfven Vincent, huru långt den tjusande bajadéren kunnat locka ers majestät, om icke i detsamma …
— I detsamma …
— Femtiotusen jublande röster dragit er uppmärksamhet ifrån henne.
— Femtiotusen röster? Nu vet jag ej, hvad ni vill säga?
En lätt färgskiftning i Vincents ansigte visade, att konungens svar gjorde ett visst intryck på honom, ehuru det var omöjligt att utleta, huruvida intrycket var behagligt eller icke.
— Som jag säger, ers majestät, femtiotusen röster, emedan jublet utgick från hela den närvarande folkmassan.
— Ah, prins] Ni menar, när kejsaren kom.
— Kejsar Josef, ja, ers majestät! Men det var ändå icke han, som väckte er själs hela rörelse. Kanske erinrar ers majestät sig någon, som satt vid enkekejsarinnan Maria Theresias sida.
— Ah, jag förstår! Maria Carolina, tyst furste! Hon är nu min gemål.
Den ungdomsglöd, som minnet af bajadéren framkallat hos konungen, bleknade bort och försvann, då Vincent framsköt hans gemåls bild. Förändringen undgick ej Vincents forskande uppmärksamhet.
— Ers majestät kunde ej då skilja sin blick ifrån prinsessans sköna gestalt.
— Det var då, det, Lubomirski, nu …
Vincent låtsade ej gifva akt på konungens ord.
— På aftonen besökte ni Burg-teatern. Ers majestät blef inbjuden till den kungliga logen. Erinrar ni er att jag visade er bajadéren, som satt på en af de öfre raderna, ni hade då ej tid att kasta en blick på den arma flickan, ni hade endast ögon för den unga, intagande prinsessan.
Konungen suckade.
— Helt och hållet ofrivilligt, min vän; à propos, såg ni bajadéren någonsin sedan?
— Aldrig, ers majestät.
— Men, min gud, hvarför har ni då väckt mina tankar på henne?
— När man har en gemål, så skön, så ovanligt intagande, så snillrik, som ers majestäts; hvad är då en bajadér annat än ett flyktigt blomdoft, som ett ögonblick smeker sinnet.
Ferdinand var egentligen icke lättsinnig, men det händer konungar såväl som andra, att de efter några år hellre tänka på en bajadér än på sin maka.
— Jag är öfvertygad att drottning Maria Carolina ännu i dag icke blott är den utmärktaste och snillrikaste qvinna i ers majestäts konungarike, utan äfven den skönaste och fullkomligaste.
Ferdinand, som för ett ögonblick sänkt hufvudet, höjde det åter och tycktes få nytt lif.
— Ni har rätt, furste. Hon är det verkligen, ack, ja, hon är skön ännu.
— Ers majestät antog likväl ett så allvarsamt utseende.
— Säger ni det, min prins?
— Jag fruktade …
— Hvad fruktade ni?
— Ack, nej, ingenting, eller stort ingenting, det vill säga, alldeles ingenting.
— Säg ut edra tankar; vi tala som gamla vänner. Låt mig höra, hvad ni vill säga. Jag såg så allvarsam ut, sade ni, och ni vill draga slutsatser deraf.
— Långt derifrån, ers majestät, man har endast sagt mig …
— Sagt er, prins! Hvad har man sagt er?
— Man pratar hit och dit, men denna gång kan jag försäkra, att man sagt ingenting.
— Ni vill ej fram med edra tankar. Man har sagt något, yttrade ni, — hvad har man sagt — skulle man våga säga något, som …
— Som …
— Som skulle antyda, att jag ej vore lycklig?
— Bevara mig, ers majestät, det har jag aldrig sagt, men …
— Men, säger ni, någonting kanske, som kunde gifva en mindre fördelaktig tanke om …
— Om — hvarom?
— Om mitt hof.
— Jag kan bedyra, ers majestät, att jag ej hört något sådant, man säger blott …
— Hvad säger man? Låt mig höra det! Tala! tala!
Ferdinand var ej mera densamme som nyss. Hans utseende hade blifvit mörkt och dystert. Man såg alltför tydligt, att några inre hemliga tankar blifvit väckta hos honom, och att ett oväder tycktes vara i antågande.
— Är jag icke lycklig? talade han, hvem kan vara lyckligare än jag? Mitt folk hyllar mig, mina vänner älska mig, min gemål ger glans åt mitt hof och sprider sällhet omkring sig.
För att utforska konungens tänkesätt, hade Vincent erinrat honom om hans tidigaste böjelse för Maria Carolina, men, fruktande likväl att ej ensamt dermed lyckas i sina afsigter, eller åtminstone icke lyckas så fort och lätt, som han önskade, använde han en bajadérs mera förföriska och lockande bild, liksom en sond, hvarmed han trodde sig säkrast nå sitt mål. Och han nådde det och drog nu den slutsatsen, att det fans mera vällust qvar i hans hjerta än kärlek, och mera stolthet än vällust.
Vincent tycktes tveka, huru han skulle fortsätta samtalet.
— Ers majestät, började han likväl slutligen, ni synes helt och hållet hafva missförstått mina ord. Europa känner och värderar den vishet, hvarmed ers majestät gör sitt folk lyckligt, aktar högt de ädla och konungsliga åsigter, som leda ers majestäts handlingssätt, och beundrar den furstliga humanitet, hvarmed ers majestät förstår att upprätthålla kärlek och förtroende mellan de styrande och de styrde. Er gemål, sire, beundras icke mindre. Hon anses för en prydnad vid er sida, en prydnad på tronen; och om ett folk någonsin kan vara lyckligt, så är det de båda Siciliernas folk under er och er gemåls visa hägn. Om man säger någonting, ers majestät, så är det af så underordnad betydelse, att ni säkert skall småle deråt.
— Dölj ingenting.
— Jag ämnar det icke, ers majestät. Jag är icke ers majestäts undersåte — jag är en främling — en, som ni sjelf behagat kalla mig, gammal vän. Jag vill också, då ni sjelf rifvit upp detta ämne, tala såsom sådan till er.
— Furste, ni retar min nyfikenhet!
— En svensk kutter har i dag kastat ankar på redden utanför Neapel.
— Nåväl?
— Denna kutter lär, som det allmänt säges, vara utskickad för att härifrån afhemta baron Armfelt, hvilken i Europas alla tidningar nu mera anklagas för en konspiration emot regeringen i sitt fädernesland.
— Fortsätt.
Ferdinand drog sig tillbaka inom sig sjelf.
— Man berättar vidare, att Armfelt skall stå mer än vanligt väl vid det neapolitanska hofvet.
— Det är sant, jag värderar honom högt.
— Man säger, att ers majestät skall till den grad vara förblindad af honom, att ers majestät beslutat att icke utleverera honom.
— Och om jag verkligen gjort det?
— Skulle det vara möjligt?
— Ja, min vän. Jag ämnar söka rädda honom undan det oförsonliga hat och den bittra hämd, som jagat honom från Sverige och förföljt honom ända hit; rädda honom undan det oerhörda spioneri, som här omgifver honom; rädda honom ifrån att falla för de legda banditer, som man tussat i hans fotspår. Jag vredgas icke ofta, men jag känner mig upprörd, då jag tänker på att en regering använder ett helt lands tillgångar för att förfölja en enda enskild person.
Vincent stod ordentligt öfverraskad öfver den värme, hvarmed Ferdinand talade:
— Ers majestät …
— Lemna detta ämne, Lubomirski, det hör ej hit. Har Europa ej något annat att anmärka emot mig, så må det gerna prata.
Vincent återtog hela sitt slutna, kalla och stilla väsende.
En känsla af barmhertighet föranledde honom nyss, sedan han pröfvat Ferdinands hjerta och funnit det ännu tillgängligt för stolthetens, kärlekens och vällustens, d. v. s. svartsjukans, furie, att gifva sina ord en annan förklaring, än han i sjelfva verket först ämnat. Han ångrade nu denna känsla, såsom en svaghet.
Armfelt var visserligen omgifven på alla sidor af Vincents uppmärksamhet, inringad liksom en björn af en väpnad jägarekordong; men så länge han hade Ferdinands personliga skydd, var Vincent dock alltid osäker på utgången. Detta skydd måste derför på hvad vilkor som helst undanrödjas.
Utan ett personligt sammanträffande med Ferdinand kunde det icka vinnas, och ehuru ogerna, hade han nödgats underkasta sig det.
Bekant genom sina spioner med kuliss-intrigerna vid hofvet, var han säker på att lyckas i sin afsigt, ehuru han kände sig ett ögonblick tveksam att öppna den fromme Ferdinands ögon och säga honom, att också en afgrund vidgade sig under hans fötter.
Den bestämda förklaring, som Ferdinand likväl rörande Armfelt gifvit, visade dock Vincent tydligt hans tänkesätt, och att Armfelt egde i dem ett pålitligt värn, hvarför allt vidare tvekande om hvad han hade att göra måste vika.
— Jag gillar ers majestäts åsigter, icke blott derför att de vittna om en så storsint och frimodig rättsinthet på tronen, att, der den träffas, män alltid måste vörda den; utan äfven derför, att också jag är en ifrån mitt fädernesland förjagad och förföljd flykting, som vågar söka skydd inom gränsen af ers majestäts stater.
Vincent dröjde här ett ögonblick.
— Ni nekar mig ju icke detta skydd, ers majestät, började han ånyo.
— Nej, nej, furste. Ni eger ett beskydd i mitt hjerta, som ingen magt skall kunna rubba; ett skydd af min tron, som ingen politik skall kunna störta.
Och Ferdinand öppnade sina armar, liksom för att bekräfta sina ord.
Vincent teg åter — men log inom sig.
— A propos, ers majestät, den der bajadéren …
Ferdinand spratt till vid detta oförmodade à propos.
— Ni frågade mig, om jag sett henne sedan i Wien?
— Ni har kanske det.
— Nyss, ers majestät, då jag begaf mig hit.
Ferdinands utseende blef åter gladt, nästan strålande.
— Nyss? Här? Är det möjligt?
— Ers majestät vet att karnavalen har börjat i dag.
— Ganska rigtigt, karnavalen har börjat.
— Jag steg ur vagnen, nära slottsparken. Några steg derifrån möter jag ett ekipage, omgifvet af löpare och betjening — det stannar vid parkens ingång — och tvänne personer, ett fruntimmer och en karl, båda maskerade, hoppa derur.
― Och detta fruntimmer?
— Var bajadéren. Afsigtligt eller icke, nog af, masken föll för ett ögonblick af henne, och jag kände igen hennes stora, neapolitanskt himmelsblå ögon.
— Bruna, furste, bruna vill ni säga — mörkbruna — rättare svartbruna.
— Djupblå, som jag säger, ers majestät. Också hennes blonda, lena, silkeslena lockar igenkände jag.
— Blonda? Bajadéren hade midnattsvarta lockar, korpsvarta.
— Ni missminner er, sire. Äfven hennes panna, denna så jemt hvälfda, så milda och öppna panna, igenkände jag.
— Hon hade en stolt Juno-panna, furste, en panna så majestätisk, som om den blifvit född under en kungakrona.
— Och hennes smidiga, väl proportionerade, lagom långa växt, ehuru snarare mera lång än kort. Hon var ännu lika gudomlig som i Wien.
Ferdinands utseende förändrades, under det Vincent fortfor.
— Men hvem talar ni om, min prins; icke är det om bajadéren.
— Skulle jag ha misstagit mig; åh, det är omöjligt! Hennes läppar, svällande och glödande, logo så skönt. Hon var klädd som grekinna.
Ferdinand började gå upp och ned i rummet.
— Det är ej hon, furste. Jag säger er, att det ej är hon. Bajadéren hade tunna läppar. Det var det enda fula hon hade.
Ett kallt leende flög öfver Vincents ansigte.
— Jag sade, ers majestät, att jag såg henne för sista gängen på Burg-teatern, och det kan väl vara möjligt att jag missminner mig, men, men, ers majestät, ni …
— Jag.
— Ack ja, ers majestät, ni måste ha återsett henne äfven sedan, ehuru ni nu ej vill erkänna det.
Ferdinand antog ett skalkaktigt, tvetydigt uttryck. Han log icke, men ändå strålade glädje ur hans ögon. Det var, som om ett behagligt minne, likt en ljuf dröm, sväfvat öfver hans ansigte och med sina lekande och luftiga föreställningar väckt ett domnadt sinne åter till hågkomsten af ett vällustigt ungdomslif.
— Om så hade varit, började Ferdinand efter en stund, så finner ni väl att jag så mycket säkrare kan säga, att det fruntimmer ni beskrifver, icke är bajadéren.
— Men, i himmelens namn, hvilken skulle hon väl vara? Jag är säker på att jag sett henne förut. Mitt minne bedrager mig icke.
Det tillfredsstälda, om så mycken njutningsrik sjelfbelåtenhet vittnande, glada uttrycket i Ferdinands ansigte försvann på en gång.
— Ni har rätt, min prins, hvem kunde hon då vara? Hon var klädd som grekinna, sade ni?
— Hon bar ett dyrbart, praktfullt bröstsmycke.
— Af diamanter?
— Ganska rigtigt, de glänste som det klaraste vatten, men i midten af dem lyste något ovanligt.
En häftig ryckning visade den oro och otålighet, som började intaga Ferdinand.
— Låt höra hvad det var för ovanligt?
Vincents kalla ögon hvilade oafvändt på Ferdinand.
— Diamanterna omgåfvo en ovanligt stor, verkligen lysande rubin.
Handen for öfver Ferdinands panna. Hans ögonkast blefvo allt mer och mer hastiga och häftiga, hans fot trampade upp och ned, och den ena spasmodiska ryckningen flög efter den andra genom hans kropp.
— En rubin, sade ni, det var ganska ovanligt — icke sant — ganska ovanligt; men …
— Ers majestät ville säga någonting.
Ferdinand var ej längre herre öfver sig. Kallsvetten lackade från hans panna. Blickarne irrade omkring; han tycktes ej veta, hvar han skulle gömma dem.
— Och ni såg att hon hade ljusa lockar?
— I sanning, gjorde jag det.
— En mild och strålande panna?
— Alldeles som ers majestät behagar säga.
— Blå, mörkblå ögon?
— Som den klaraste himmel.
Ferdinand lade ena handen på ryggen och strök håret åt sidan med den andra. I denna stund stod han nästan lika kall och blek som Vincent. Hans läppar darrade, men ej ett enda ord kom öfver dem. En förförlig tanke syntes plåga honom. Handen hade stannat, hvidlande mot pannan; men sjelf omedvetet flyttade han den nu ned och tryckte den hårdt till bröstet, liksom han velat tysta eller dämpa hjertats oroliga och plågsamma slag.
— Tror ni, ers majestät, upptog Vincent åter ämnet, att det var bajadéren?
Ferdinand lyfte upp sitt hufvud, liksom vaknade han ur en obehaglig dröm.
— Bajadéren, furste?
Ferdinand försökte att skratta, men det tvungna och qvalfulla deri undgick ej Vincent.
— I sanning, furste, ni har rätt, det var bajadéren, det kunde ej vara någon annan — gamle vän — det skulle roa mig.
— Roa ers majestät?
— Tror ni, furste, att man skulle kunna få en mask och en domino, utan att någon af min omgifning finge veta det?
— Jag skall skaffa ers majestät en sådan.
— Ah, kamrat — vi skola gå ut som förr, då vi voro unga — vet ni — det var länge sedan — ganska länge sedan jag …
— Sedan ers majestät var maskererad?
— Ni följer ju med mig, furste? Ni skall visa mig bajadéren, ni gör ju det? Vet ni, jag känner mig ung på nytt, skaffa mig en mask, ha, bäste vän.
Och Ferdinand sjönk ned på en stol med ett utseende af förtviflan, som var rörande, men efter ett ögonblick sprang han åter häftigt upp.
— Furste, ni har ej sagt mig, hvem den karlen var, som åtföljde henne.
Vincent slog vid denna fråga upp sina ögon, och det var, som om han på en gång velat uttömma hela sin själs eld.
— Det var Armfelt, svarade han.
Liksom skakad af en våldsam stöt, darrade Ferdinand till vid detta namn.
— Armfelt! upprepade han.
— Den fine, elegante, ridderlige fruntimmershjelten, inföll Vincent. Nordens oöfvervinnelige Don Juan, emot hvilken Spaniens endast var en fuskare. Armfelt nedlägger genie i sin kärlek; han är en poet, då han älskar, en Apollo, förvandlad till en Adonis. Han är derjemte statsman och diplomat och vet, att solfjädern är mägtigare än spiran, och att flere lagar stiftas i boudoiren än i konseljen. Hans politiska trollspö är ett parasoll.
Ferdinand förblef tyst, men en bitter känsla pressade hans läppar tillsamman.
— Ni gör ganska rätt uti att skydda honom, fortsatte Vincent, han är en ovärderlig man, ett snille i konsten att förföra, en djerf diplomat bland fruntimren, en Stor politikus, då det gäller ett svagt qvinnohjerta, en statsman i första ordningen — i sängkamrarne.
— Skaffa mig, kamrat, en domino, ah, en domino! Vid den barmhertige guden, en mask och en domino — jag vill ut — ut …
Han tystnade ett ögonblick, liksom besinnade han sig.
— Vänta litet, jag har sjelf en mask.
Och Ferdinand aflägsnade sig med raska och hastiga steg. Efter en kort frånvaro återkom han och medförde en fullständig dominodrägt.
— Ni yttrade, min prins, att Europa har sina ögon fästa på mig, icke sant, furste, Europa ser på mig.
— Ers majestät, jag sade det.
— Och man säger att jag gör orätt, som beskyddar Armfelt?
— Jag kan försäkra.
— Godt, min prins, Europa skall snart få se att jag är konung.
— Och Armfelt …
— Armfelt är en förrädare emot sitt fädernesland.
— Skulle det verkligen vara möjligt? Bedöm honom likväl icke för hastigt. Kanske han är oskyldig.
— Nej, nej, jag är viss på min sak, han är …
— Är …
— Som jag sade, han är en förrädare.
Ferdinand iklädde sig härunder sin domino, och Vincent påtog åter sin munkkappa och drog kapuschongen öfver sitt hufvud.
— Kom, furste, kom!
— Ers majestät, jag följer er nu som i forna dagar.
— Kom, kom!
Och konungen fattade fursten under armen och förde honom genom en hemlig trappa ur palatset, och arm i arm inträdde de snart i Villa Reale.