Drabanten/Del 2/Kapitel 25

←  Hvarjehanda.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Karnavalen.

San Dominico Maggiore.  →

TJUGOFEMTE KAPITLET.
Karnavalen.

Om den katolska trosbekännelsen eger en gyckelmakare, om den politiska samhällsfriheten eger en arlequin, familjelifvet en pajazzo och sederna en skämtande casandrin, så är det karnavalen.

Karnavalen löser italienaren ur alla vanliga band och pålägger honom nya, föreskrifna endast af glädjen, skämtet och lättsinnigheten. Sedan han under 356 dagar lydigt, oftast till och med med religiös fanatism, underkastat sig radbandets och munkkåpans lagstiftning, kastar han af sig denna förbindelse den 357:de dagen, för att under loppet af åtta dagar roa sig och skämta med hela verlden. Det är två och tjugo millioner menniskor, som på en gång blifva barn, för att under dessa dagar endast leka.

Men för att dölja den rodnad, som höjer sig på Italiens panna, under det foten dansar och läpparne le, betäcker det sig med en mask.

Endast maskeradt är Italien fritt.

Karnavalen i Rom och Venedig är ett storartadt skämt. Nöjet är pompöst, glädjen är furstlig, lättsinnigheten magnifik. I Neapel är karnavalen mera ogenerad, kärleken mera orgie och nöjena för dagen mera saturnalier.

Då dygden sätter masken på sig der, blir den odygd. I den äktenskapliga tillgifvenhetens fotspår smyger förförelsen under den tillbedjande och varma ynglingamasken.

Hvad Corso är i Rom och Milano, och hvad Cassaro är i Palermo, det är Toledo i Neapel. Toledogatan är också en af verldens lifligaste och praktfullaste gator.

Först omkring klockan 5 à 6 på aftnarne börjar det egentliga lifvet i Neapel. Toledogatan står då i sin fulla prakt. Från alla håll glimma då ljus der; det liknar en hel vintergata af glödande stjernor. Höga hus med platta tak, prydda med bilder och blommande växter, utbreda sig på gatans båda sidor. Hvarje fönster har sin altan, smyckad med sköna ansigten samt ljufva och smidiga gestalter.

Öfver allt ser man butiker, och från alla håll strömmar den vimlanda folkmassan i ståtliga ekipager eller till fots.

Men framför allt eger Toledogatan ett obeskrifligt lifligt och vexlande folklif under karnavalsdagarne. Alltid med skäl, men då med än mera skäl, heter det: Bella Napoli!

Alla äro maskerade, alla agera. Pulcinella, Pierro, Arlechino och Casandrino, dessa Italiens upptågs- och gyckelmakare, spela hufvudrollerna i tusende äfventyr, der likväl den fina komedien ofta får lemna plats för farsen.

Der låta karlar, förklädda till fruntimmer, enlevera sig af fruntimmer, förklädda till karlar, och här sjunga gubbarne serenader utanför gamla gummors fönster. Der kommer en butik med oranger och aprikoser vandrande, och här dansar en sockertopp polketta. Der emottager hin onde en flickas bikt, och här rider en flicka baklänges på en borika, tyglad af hin onde. Upptågen variera, stundom äro de fina och snillrikt uttänkta, stundom groteska och tygellösa. Då en half million menniskor skämtar, kunna gränserna för skämtet icke vara strängt uppdragna.

Ett lifligt vivatrop löper nu längs gatan. Det är drottningen, som, följd af sin svit, gör en promenad genom staden.

Maria Carolina var en drottning bland de sköna, ännu mera, hon var den skönaste bland drottningar. Ungdomens första fägring var ej mera hennes, men hon egde den fullt utvecklade qvinnans medvetna gratie. Hon var ej mera en vår, hon var en sommar. Lifvets sol lyste i sin middagshöjd ur hennes öga, och sommarens ros glödde i sin praktfullaste glans från hennes läppar.

Vid drottningens sida åkte hennes öfverhofmästarinna.

Glädje och tillfredsställelse krönte bådas pannor, och sorlande strömmade den brokiga folkmassan omkring dem.

I en af de efterföljande vagnarne åkte prinsessan Menzikoff och mylady Munk. Baron Armfelt hade begagnat sig af deras inbjudning och tagit plats hos dem.

Snart var promenaden slut; drottningen hade visat sig för folket, och man återvände till slottet.

Hofvet skildes åt.

---

Villa Reale stod i all sin glans och prakt.

Från alla träd strömmade det ljus. Lampor skimrade i brokiga färger såsom genomskinliga, glänsande frukter från alla grenar. På den ena sidan om parken bildade de ett verkligt féeripalats — lätt och luftigt; kolonnerna voro af blåa lampor — man kunde väl säga af ett i en gifven form bundet blått ljus, med en fris af glänsande, snöhvitt skimmer, der och hvar genombrutet af rubin-flammande ornament, och slutligen med en kupol skiftande i tusende färger. Det var, sade vi, ett verkligt féeripalats, så förtrollande skönt, att man hvarje stund väntade, att féernas drottning skulle framträda derutur. Att hon verkligen nalkades, kunde man icke betvifla — nu susade en mild musik derifrån — nu öfvergick den i djupa, suckande toner — hastigt förvandlade den sig igen, och den spratt af lif och inspiration.

Parken stod liksom förtrollad. Luften genomströmmades och liksom andades endast ljus och musik, men ljuset, glänsande i alla möjliga färgbrytningar, var matt, nästan af magiskt inflytande, och musiken tonade stundom så aflägsen, som om den kommit ifrån skyarne eller uppstigit ur jordens djup, stundom åter så glad och yr, nära nog vild, som om den hade sökt att i olika, ständigt skiftande modulationer återgifva karnavalens alla nu i rörelse varande passioner.

Vi befinna oss i denna park, en timme senare.

Emellan de höga, lummiga träden inkommer en gammal gubbe, stödd mot en lång, upptill krökt staf, vid hvilken en vattenflaska är fäst. Den åldrige är klädd i en fotsid kåpa, och den skrynkliga, om ålderdomsskröplighet talande masken är försedd med ett långt och yfvigt grått skägg. Ett radband af hvita perlor, nedtill försedt med ett rödt kors, hänger på hans bröst. Kapuschongen betäcker blott till en del hufvudet.

Det är en pilgrim.

Pilgrimen ledes af en flicka — masken är täck — och kring hennes skuldror nedfaller en väl tillsluten mantel.

Ängsligt och oroligt blickande omkring sig, synas de frukta en fara.

— Äro de ej redan här i parken? spörjer fruntimmersmasken med sakta, nästan hviskande stämma.

— De äro här, men tyst, för all del tyst.

— Hvad fruktar du?

— Ser ni ej, man följer oss.

— Hvem?

— Dessa masker äro okända för mig, så vida icke, ah, det vore möjligt, låtom oss draga oss hit.

— Min gud, hjertat slår så häftigt.

— Lugna er. Den, som gifvit sig i leken, måste tåla den.

Under det de samtalande draga sig till en vid sidan stående grotta, inkomma från motsatt sida fyra personer, klädda som lazaroner, såsom denna talrika klass, i hvilken Lazarus efterlemnat en stor familj inom alla europeiska samhällen, men framför allt den största inom Neapel. Man antager nämligen, att af 400,000 invånare, som Neapel har, hvar femte, eller 80,000, tillhöra lazaronernas stora familj.

Ibland Neapels lätjefulla befolkning är lazaronen den lätjefullaste. Vid foten af en obelisk eller på en trappa har han sitt nattläger, madonnabilden är hans skyddspatronessa, solhettan till tvåtredjedelar hans kläder, och sitt lifsuppehälle har han i sin nästas ficka. Tiggeret är hans kock.

Lazaronen känner i allmänhet ej någon gräns emellan den frommaste handling och ett mord.

De fyra i slottsparken inträdande trashankarne blickade äfven skygga omkring sig.

— Pass på, hviskade den ene, der hafva vi folk.

— Vi äro beredda på allt.

— Gå ensam du. Vi stanna här.

— Varen blott uppmärksamma.

— Frukta ingenting. Vår blick skall ej lemna dig.

— Gå, gå!

— Jag går.

Den ene lazaronen närmade sig derefter till pilgrimen.

— Excellenza! började han, då han hunnit fram, en scudo, ett par bajocci.

— Må S:t Januarius välsigna dig, svarade pilgrimen. Vi lefva sjelfva af menniskors godhet — lemna oss — vi vilja bedja gud för dig.

Under det pilgrimen yttrade dessa få ord, såg man att lazaronen med spänd uppmärksamhet betraktade honom.

— Excellenza, började han igen.

— Lemna oss, min vän: vi vilja vara ensamma!

Ännu en gång lyssnade lazaronen med forskande ansträngning till pilgrimens röst, men då han ej igenkände stämman, drog han sig åter tillbaka till de på afstånd väntande trenne kamraterna.

— Nå-å, sporde en af dem.

— Rösten var mig obekant.

— Det var dock här vi skulle möta honom.

— Han kommer nog.

— Hvad skola vi nu göra?

— Gömma oss bakom träden här och gifva akt på hvad som sker.

Den talande stannade härunder vid foten af ett resligt träd och blickade upp på det.

— Tyst, hviskade han, och gjorde i och med detsamma en rörelse med handen åt de öfriga, som antydde, att han trodde sig märka någonting.

Alla stodo tysta och lyssnade, liksom de blifvit öfverraskade af något ovanligt. Efter en stund lutade sig den, som syntes vara deras förste man eller anförare, intill de andra.

— Aflägsnen er! hviskade han ånyo, döljen er bakom träden der borta.

De tre andra efterkommo genast hans befallning, under det att den förste lazaronen smög sig omkring trädets stam och på motsatt sida.

Öfverflätad af vindrufsrankor, ledde en liten grön trappa upp till trädets krona. Lazaronen hade trott sig observera en rörelse och derefter en sakta hviskning deruppe.

Under det att de olika grupperna förblefvo i denna ställning, förgick en stund, så tyst, så full af uppmärksamhet, som om de lika mycket lurat på, som fruktat hvarandra.

Endast musiken utvecklade en massa utaf toner af högst besynnerlig och fantastisk karaktär.

Tvenne fruntimmersmasker, båda två klädda i ljusröda dominos, syntes i detta ögonblick längst bort i allén närma sig.

— Jag är så van vid att ha något säkrare stöd vid min sida än du, att jag med fruktan uttager hvarje steg.

— Äfven jag darrar, men vi skola snart träffa honom.

— Det var ju här?

— Här, ja, ja!

— Skulle han kunna bedraga oss?

— Nej, nej!

— Vi skola åtminstone visa honom, att vi ej öfvergifva honom i farans stund.

— I sjelfva verket bete vi oss likväl nästan som två tokor.

— Vi? Hvarföre det?

— Du älskar ju honom ej?

— Älskar honom? Ah, din skalk! Jag har sagt dig, att jag ej gör det. Du tviflar på, hvad jag säger. Hvad skall jag sjelf tro? Det torde vara helt annorlunda med dig. Jag har sett dig rodna, då han tilltalat dig.

— Jag har rodnat för hans infall, men då han skämtat med mig, har jag sett dig blekna.

— Att rodna bevisar kärlek.

— Att blekna bevisar svartsjuka.

Pilgrimen och hans följeslagarinna lemnade ej de tvenne röda dominos ur sigte.

— Hvilka äro der? frågade den senare. Känner ni dem?

— Ja, ja!

— Min gud, jag känner mig så rädd för hvarje ny mask, som jag upptäcker. För mitt öga är allting här så främmande.

— Faror hota verkligen den, som vi älska, men mod blott, mod!

— Äro dessa två masker våra vänner?

— Visserligen.

Pilgrimen med sin följeslagarinna hade härunder dragit sig något tillbaka, så att träden bortskymde dem för de tvenne röda dominos, hvilka nu närmat sig samma sida.

— Låtom oss tala om något annat, fortfor den ena dominon.

— Om hvad då?

— Om det okända fruntimret.

— Ja, du har rätt. När skola vi lyckas att afslöja den hemligheten. Min nyfikenhet växer.

— Jag lemnar icke Neapel, förrän jag upptäckt henne. Vet du, jag har en slagruta — ett trollspö — som förr eller senare skall afslöja henne.

— Du menar den der lilla hvita handsken, som …

— Den har du, men jag har något ändå säkrare — jag har en ring — ser du denna ring?

— Det har du aldrig omtalat för mig — fär jag se — får jag se?

— Ett dyrbart smycke — en äkta diamant — hvad tycker du?

I detsamma hördes en kort klappning med händerna från trädet.

— Hörde du?

— Han är här, men hvar?

Ur öppningen af trädkronan visade sig en ny mask, skyndsamt nedstigande utför den med drufrankor klädda trappan. Mannen var klädd i en burgundisk riddardrägt, sådan som den begagnades, icke under fälttåg, utan vid hofvet. Icke allenast skärpet, utan äfven hufvudbonaden var af ljusröd färg. Öfver axlarne bar han en mörk kåpa, som emellertid nu var uppslagen. Då han nedkommit på marken. vände han sig genast till de tvenne fruntimren.

— Ni söka er riddare, tilltalade han dem, jag är det i afton.

De båda fruntimren granskade honom noga, liksom tviflande på att han var den de väntat.

— Jag bär edra färger, beredd att försvara dem och er med svärd och lans, om så erfordras.

— Misstager ni er ej, min herre?

— Ingalunda, jag har i eftermiddag åkt i ert ekipage.

— Ni skulle vara? Här är min hand, om ni känner oss, så skrif våra namn eller lyft på er mask.

— Skall det behöfvas?

— Här är också min hand.

Riddaren tecknade ett namn i deras händer och de nickade sitt bifall.

— Du tyckes tvifla på att det verkligen är han, hviskade det ena fruntimret till det andra.

— Rösten föreföll mig något obekant, och jag fruktade för ett misstag.

— Rösten? Masken gör rösten oigenkännelg.

— Jag glömde det.

— Växten är hans, äfven gången.

— Det var också här vi skulle träffas.

— Får jag bjuda er armen, mina damer, inföll riddaren.

— Låt oss uppsöka karnavalen, der den är lifligast.

— Kom.

Då de skulle aflägsna sig, trädde pilgrimen emot dem.

— Ett enda ord, bad han, och han förde dem ett stycke framom det träd, ur hvilket riddaren nyss förut nedkommit.

— Hvem är ni? tillsporde honom riddaren.

— Er vän.

— Hvad vill ni oss?

— Får ni höra en jagtsignal — så skynda hit — glöm icke det.

— Vi betrakta er såsom vårt fatum — vårt öde — och vi skola lyda.

Fruntimren blickade förundrade på pilgrimen, men yttrade intet ord.

— Aflägsna er nu, tillade pilgrimen derefter, men — ännu en gång — glöm ej signalen.

På samma gång som riddaren med sina masker aflägsnade sig, begaf sig pilgrimen äfven tillbaka till sitt gömställe. Platsen blef derigenom tom, med undantag af den lazaron, som ännu qvarstod bakom trädstammen.

Åter förgick en stund, under det musiken ljöd och liksom fylde det bortilande ögonblickets tomrum med toner, som brusade med ett vattenfalls vilda och oregelbundna fart.

Lazaronen, som trodde sig vara ensam, framkom nu åter och gaf sina kamrater ett tecken att närma sig. Snart stodo de äfven omkring honom.

— Gåfven I akt på honom, som kom ned ur trädet?

— Ja, ja!

— Veten I hvem han var?

— Var det han?

— Jag förmodar det — men vi skola väl snart blifva underrättade derom. Det är besynnerligt, att vår — I veten hvem jag menar — ej synes till.

— Huru skulle han vara klädd?

— Signalementet är här. I en mörk munkkåpa.

— Hvem kan pilgrimen vara? Han tyckes känna riddaren?

— De vexlade ord med hvarandra.

— Och aflägsnade sig hvar och en åt sitt håll.

— Alldeles. Riddaren hade bättre sällskap än en gammal Jerusalems-farare.

— Få vi ej snart handla, så stannar jag ej qvar här. Det sämsta man kan göra, är att göra ingenting.

— Att vänta är tröttsamt, allra helst när äfventyr vinka en från tusen andra håll.

— Dumbom! Den, som väntar på något godt, väntar aldrig för länge. För tusan, inga äfventyr äro så lustiga, som sådana, der det går hett till. Nej, jag stannar qvar här, om det också vore tills fastan gick in.

— Stilla — tyst — någon kommer.

Det var åter pilgrimen, som uppträdde, denna gång midt emellan lazaronerna, så att två af dem stannade på hans ena, och två på hans andra sida.

— Vördige pater, hvad vill du här?

— Säga er några ord.

— Vi äro bara öra.

— Kanske du kommer, för att skänka oss aflat?

— Tala, hvad vill du?

— Ni vänta någon här.

— Vi vänta vår biktfar.

— Han har som penitens ålagt oss att ej deltaga i karnavalen, utan möta honom.

— Och uppläsa för honom tre ave och tre pater noster.

— I ljugen.

— Ljuga vi?

— Ingen vet det bättre än jag, emedan det är mig, ni vänta.

Pilgrimen, som fortfor i sin lutande och nedböjda ställning, löste härvid det långa skägget ifrån sin haka och stälde stafven ifrån sig. Och som han nu stod der, hade han ett ganska omisskänneligt tycke med Vincent, nämligen, sådan som han var, klädd i sin mörka munkkåpa med kapuschongen öfver hufvudet.

Lazaronerna stirrade på honom, utan att likväl någon förändring förmärktes hos dem.

— Luta ned ditt öra, kamrat! yttrade pilgrimen.

Och då lazaronen efterkom hans begäran, hviskade han ett ord i örat, som sedan gick man från man.

— Lösen är rigtig.

— Det är han.

— Det är han.

— Hvad skola vi göra?

— Draga er tillbaka, svarade pilgrimen.

— Hvart?

— Till barrieren.

— Blir då ingenting af i natt?

— Det är för tidigt än.

— Ni talade vid riddaren.

— Ja.

— Det var han?

— Ja.

— Det hade varit lätt att nu …

Den talande gjorde en hotande åtbörd.

— Stöta ned honom?

— Ja!

— Jag vill hellre hafva honom lefvande än död.

— Godt!

— Nu till barrieren!

— Om en jagtsignal ljuder, så hasten hit.

— Skall ske.

Lazaronerna aflägsnade sig, och pilgrimen påsatte sitt skägg samt återtog stafven. Hans följeslagerska framkom derpå också genast från sitt bakhåll.

— Det har lyckats mig, talade pilgrimen; nu hafva vi ej någonting mera att frukta. De trodde mig — lösen var rigtig — jag har alltså ej blifvit narrad. Ni var rädd, ni — ah, min gud — Jag var mer än rädd, fastän jag ej vågade visa det — men — men …

— Hvad är det för signal, ni talar om? Allting förskräcker mig här; jag önskar att jag vore långt härifrån.

— Ni är ett barn.

— Ni måste emellertid säga mig en sak. Hvem var den der riddaren?

— Hvarför frågar ni det?

— Jag trodde mig igenkänna gången.

— Ni misstager er.

— Växten och ställningen voro mig äfven bekanta. Jag släpper er icke, förrän ni sagt mig, hvem han var.

— Men jag vågar icke säga det.

— Hvarför icke? Lägg er hand här på mitt hjerta, och ni skall få känna, huru oroligt det klappar. Hör ni? Ack, min gud! Jag har så ofta skrattat och skämtat, ehuru jag känt hans lättsinnighet; men jag förmår icke sjelf se den. Nu känner jag mig olycklig.

— Ni är svartsjuk — olyckliga — det är ej tid nu att vara svartsjuk. Hör mig derför, det var ej han — hör ni — ej han.

— Ni bedrager mig.

— Jag bedrager er icke.

— Det faller mig något in. Jag skyndar efter honom. Jag skall damaskera honom. Han tror mig vara borta.

— Akta er, ni blottställer hans lif.

— Ni har aldrig älskat. Ni är grym.

— Jag är endast försigtig och litar mera på mitt lugn än på ert. Den minsta oförsigtighet nu, och alla mina bemödanden skulle kunna misslyckas. Haf blott förtroende till mig ännu en enda qvart, sedan — sedan …

— Hvad vill ni säga — sedan?

— Jag hör steg — dölj er — se der — stig upp der i trädet — der kan ni se allt och behöfver ej frukta något.

General Acton inträdde omaskerad, i samma stund som fruntimmersmasken försvann uppe i trädet. Generalens gång var häftig och otålig. Stolthet och misstroende kämpade om uttrycket i hans ansigte. Pilgrimen mötte honom på halfva vägen.

— Nåväl, general, är vakten uppmärksam?

— Var öfvertygad derom. Ni ser, att jag har uppfylt er önskan, men ni känner kanske icke …

— Hvad?

— Att konungen är här!

— Min gud, hvad säger ni? Konungen här! Det är ej möjligt. Vid denna tid brukar han arbeta i sitt laboratorium.

— Hvad jag säger, är icke dess mindre sant. Konungen har maskerad lemnat sitt rum och, åtföljd af en obekant person, begifvit sig hit.

— Och ni är säker, general, på hvad ni säger?

— Fullkomligt säker.

— Hvad skall jag göra? Ah, måtte det lyckas mig att föra mitt uppdrag till slut! Hufvudet går nästan omkring på mig. Ni vet icke, general, hvem det var, som åtföljde konungen?

— Han var klädd ungefärligen som ni.

— Det faller mig något in. Skulle det kunna vara han?

— Hvem menar ni?

— Jag erinrar mig nu en sak. Ett litet, i Italien särdeles ovanligt åkdon har ju stannat utanför slottet för en stund sedan?

— Som ni säger, en droska har verkligen stannat der.

— Då är det han, general, ganska säkert han. Men på hvad sätt har han kunnat erhålla tillträde hos konungen, och hvad kan hans afsigt vara? Denne man är obegriplig.

— Om hvem talar ni?

— Om samme man, som ni i dag ämnade ställa under polisuppsigt.

— Vincent? Ah! Jag glömde bort honom.

— Skulle han väl ha kunnat upptäcka det möte, som var nödvändigt att bevilja Armfelt, för att förmå honom att följa vårt råd?

— Ni förskräcker mig.

— Vårt spel är högt.

— Konungens vrede, då den brister lös, känner ej några gränser Vi äro förlorade.

— Der …

I detta ögonblick inträdde tvänne personer längst bort i allen.

— Det är konungen och …

— Och vår outgrundlige …

— Jag lemnar er. Mig tillhör det att vaka öfver er, men icke att synas. I värsta fallet glöm ej den signal, vi öfverenskommit om.

— Rigtigt, general. Jag får ej glömma någonting.

Och under det generalen aflägsnade sig, drog pilgrimen sig något åt ena sidan, antagande dervid en nedböjd och lutande ställning. Konungen och Vincent, den ene i mask och domino, och den andra betäckt af sin kapuschong, närmade sig emellertid.

— Och ni såg, min prins, yttrade konungen, att bajadéren tog vägen hit åt parken?

— Derpå är jag säker.

— Vänskapen är en manlig känsla hos oss, fortfor konungen, den är lugnande, kärleken är en qvinlig: den lifvar, hetsar och retar oss. Då man blir äldre, aftager passionen i våra hjertan, men den flammar ändock alltid upp, när fråga blir om … om …

Konungen började stamma.

— Om en bajadér, inföll Vincent, som man älskat.

— Som man älskat, alldeles det! Vid det skönaste smycket i min krona, i denna stund vore jag i stånd att förgå mig. Det är ett förräderi, ah, ett förfärligt förräderi, hvar skola vi träffa henne?

Kärleken dör aldrig. Den lefver alltid qvar, äfven i det eljest uttorkade hjertat, åtminstone som egenkärlek. Men vid egenkärlekens sida, ej mindre än vid kärlekens, vandrar ständigt en skugga. Egenkärlekens heter afund, kärlekens heter svartsjuka. Båda två äro stundom så lika hvarandra, att man icke förmår åtskilja dem, båda söka äfven rubba oss i vår tro på oss sjelfva, denna tro, som visserligen innebär mången falsk illusion, men vid hvilken dock vårt hela lif hänger fast, såsom en planta vid sin rot.

Konungen hade af Vincents ord funnit sig sårad i sitt innersta väsende, och han var ej mera mägtig sig.

Ljudet, af en hostning nådde i denna stund hans öra, och han for upp, liksom det varit en signal till stridens början, men då han blickade omkring sig, närmade sig pilgrimen.

Det var den första mask, han mött, sedan han lemnade sina rum, och åsynen af det kalla, intetsägande, obekanta ansigtet gjorde ett obehagligt intryck på honom. Glömmande i första ögonblicket att han sjelf också var maskerad, drog han sig ett steg tillbaka.

— Måtte alla himlens englar, talade pilgrimen, beskydda er, höge herre! Ni är ute i vådliga afsigter.

Konungen drog sig ett steg tillbaka, hvaremot Vincent dristigare nalkades pilgrimen.

— Ni skulle känna våra afsigter? anmärkte Vincent.

— Hvarför icke?

Pilgrimen misstänkte numera icke blott orsaken till konungens så oförmodade besök i parken, utan hade äfven uppsnappat ett och annat ord af de yttranden, som blifvit vexlade emellan honom och Vincent.

— Ni söker en bajadér, herre, vill ni, så skall jag säga er, hvar hon kan träffas?

En ovilkorlig rörelse af öfverraskning visade sig hos Vincent.

— Karnavalsprat! yttrade han emellertid, för att afleda konungens uppmärksamhet från denna omständighet. Ni känner oss icke.

Pilgrimen hade hört samtalet om bajadéren och sammanstälde det med sin egen intrig. Han bäfvade väl dervid i sitt inre, men endast oförskräckt beslutsamhet kunde rädda honom, och han blef också räddad.

— Skulle jag ej känna er? Och han vände sig dervid till konungen.

Vincent, som hitintills trott sig endast hafva haft att göra med de vanliga auktoriteterna, och som lärt sig att ej särdeles mycket frukta för dem, förundrade sig öfver hvad han hörde, emedan det föranledde honom till det antagande, att äfven han var bevakad af andra, ehuruväl han icke ännu kunde förstå af hvilka.

— Enfaldige mask, säg oss, anmärkte han, hvilka vi äro, så vida ni känner det.

Häftigheten i hans yttrande vittnade om den oro, som vaknat inom honom.

Men utan att pilgrimer tycktes gifva akt på Vincents ord, fattade han med en vördnadsfull rörelse Ferdinands arm.

— Konung, sade han i detsamma, sök ej här, hvad ni endast finner inne uti ert eget palats.

Han ville gå så nära som möjligt den föreställning, han gjorde sig om konungens afsigt med sitt besök i parken, för att se om hans misstanke var rigtig eller ej.

Konungen fann sig upptäckt, men han fick knappast tid att kasta en frågande blick på Vincent, förrän de båda fruntimren, klädda i ljusröda dominos, åtföljda af sin riddare, väl insvept i sin mörka kåpa, nu uppträdde.

Vincents alltid vaksamma och forskande blick trodde sig på gängen och sättet genast igenkänna Armfelt i den nya masken.

— Ers majestät, hviskade han, der äro de, som vi söka. Gif noga akt på dem, och ni skall sjelf igenkänna dem.

Pilgrimen drog sig härunder försigtigt tillbaka.

— Ni har rätt, furste. Ingen annan än han bär sitt hufvud så, som den der masken.

— Ni medgifver det, sire.

— Men dessa fruntimmersmasker? Den ena … jo, jo! den ena är hon, och den andra …

— Ar öfverhofmästarinnan.

— I sanning, ni har rätt. Det är hon, men de äro ej klädda, som ni sagt mig.

— De hafva ombytt drägter.

— Tror ni det?

— Säg sjelf, ers majestät, är det möjligt att misstaga sig? Elden i dessa ögon, denna vackra, smärta växt, dessa fötter, denna stolta hållning.

— Ännu en gång, det är hon.

Vincent var helt och hållet öfvertygad om hvad han sade. Men pilgrimens yttrande hade uppskrämt honom; han trodde att man var honom tätt i spåren, och han ville liksom skynda sig undan sina jägare.

Vincent var väl van att sjelf jaga med ett koppel af spioner, icke van att jagas. Misstanken att vara det oroade honom.

De tvenne ljusröda dominos märkte emellertid icke, att de voro observerade, och närmade sig, åtföljda af sin följeslagare, gladt och obesväradt.

— Intrigen, mina damer, sade kavaljeren, är ett vådligt farvatten, det är fullt med strömdrag, och då man minst förmodar, föres man sjelf bort af dem. Intrigen hotar oss på ena sidan med en scylla, och på den andra med en charybdis. Ni tro ej att jag är den, jag säger mig vara, utan att jag är en annan. Att vara eller icke vara, säger Shakspeare, det är frågan. Jag påstår mig vara den jag är, och ni säger mig vara den jag icke är, och hvem kan afgöra hvem jag är?

— Ni förvillar oss alldeles, herr riddare, med ert visa skämt. Tyst för all del, tyst!

— Ah, nu vet jag, hvarför ni icke tro mig vara den jag är?

— Låt höra, låt höra.

— Jag har begått ett brott emot ert qvinliga majestät.

Konungen och Vincent sågo på hvarandra. De hörde det sista ordet.

— Jag har, fortfor damernas kavaljer, haft den oerhörda oartigheten att en hel qvart icke tala om …

— Icke tala om … hvad menar ni?

— Om kärleken naturligtvis.

De båda fruntimmersmaskerna skrattade.

— Fruntimrens lif är ett ständigt kärleksäfventyr. Ni har sett en sådan der dansmästare af papp, hvarmed man brukar roa barn och hvars alla delar sammanhållas och sättas i rörelse af en enda tråd. En sådan der tråd sammanhåller också fruntimren och sätter lif uti dem. Tråden är spunnen af kärleken.

— Bah, min herre!

— Utan kärlek skulle fruntimren vissna bort, som blommorna utan solsken och luft.

— Gycklare!

— Om morgnarne undren I: skall han komma i dag? Om qvällarne tänken I: hvar har han varit i dag?

— Ni går för långt.

— Kärleken upptager så edra tankar, att ni ej ha rum för någon annan. Om ni ej finge älska, skulle ni icke ega någon glädje; om ni ej älskades, skulle ni ej kunna lefva. Utan kärlek är qvinnan död. Lade man ett fruntimmer, hvad skall jag säga, i en kemisk destilleringsapparat — förlåten mig det profana i min liknelse — skulle endast suckar och drömmar, rosor och förgät-mig-ej utveckla sig derur. Med ett knäfall vill jag också böta för mitt brott, att på en hel qvart icke hafva talat om kärlek.

Konungen och Vincent hade oupphörligen med uppmärksamhet följt de samtalande, utan att likväl kunna höra mer än ett eller annat af deras ord.

Man säger att kärleken har en bindel för ögonen, men svartsjukan har icke blott en bindel för dem, den har grå starren. Också ledes den gemenligen af den sårade fåfängan eller af det passionerade och blinda hatet. Den ene blinde leder här som i många andra fall den andre. Att operera svartsjukan är i sanning ej lätt.

Då konungen såg att den okända masken ämnade göra ett knäfall för damerna, skyndade han fram emot dem.

Konungen yttrade icke ett enda ord, men han lade sin hand med en kraftig rörelse på kavaljerens axel.

Hvad politiken, denna underbara magt, som ännu i dag lik forntidens mager utan eld antänder sina offer och låter dem nedbrinna till stoft vid sina altaren, hvad politiken under åratal ej förmått, åstadkom svartsjukan på ett enda ögonblick. Ferdinand var utom sig af vrede.

Öfverraskade blickade damerna på honom, under det hans hand ännu alltjemt hvilade på deras kavaljers skuldra.

Ingendera af dem anade att konungen gömde sig under den för dem så främmande masken.

Riddaren lyfte sin hand för att med en allvarlig stöt tillbakavisa den anfallande.

Anfallet och försvaret voro ögonblickliga, och stöten skulle ovilkorligen hafva träffat konungen, hade ej pilgrimen med en blixtsnabb rörelse skyndat emellan.

Vincents sjuklighet hindrade honom att med samma hastighet förekomma den.

Ännu hade intet ord blifvit vexladt, och framför allt syntes damerna icke kunna förklara, hvad som föranledt den främmandes angrepp.

— Ni stirra förundrade på mig, yttrade slutligen konungen. Demaskeren er, mina damer! jag befaller det, demaskeren er!

I sin häftighet glömde konungen, att han sjelf var maskerad.

— Hvad vill detta så oförsynta anfall betyda? invände nu damernas kavaljer. Hvem är ni, min herre?

I detta ögonblick erinrade sig Ferdinand, att hans ansigte var betäckt af masken.

— Jag är konungen, svarade han och ryckte masken af sig.

Vid denna förklaring drogo sig de närvarande förskräckta tillbaka. Ingen visste, huru man skulle kunna uttyda konungens så oförmodade och besynnerliga uppträdande.

— Demaskeren er, mina damer, upprepade han emellertid utan att ingå i någon vidare förklaring. Demaskeren er, mina damer, jag vill se hvilka I ären.

Vincent nalkades härunder konungen. Han ville njuta af sin seger, viss att konungens vänskap för Armfelt skulle ifrån detta ögonblick taga en helt annan rigtning.

— Ers majestät, hviskade han, under det damerna ännu dröjde att verkställa demaskeringen. Ni ser att jag ej missledt er.

— Jag ser, jag ser, ah, furste, ni kom för att rädda min heder. Hvad är jag icke skyldig er, o, heliga Maria! huru blind har jag ej varit! Nåväl, maskerna bort!

Konungens befallning var så tydlig, att den icke kunde annat än efterkommas. Maskerna föllo äfven nu.

Ett utrop af öfverraskning undföll konungen, då han såg prinsessan Menzikoff och mylady Munk framför sig, men detta utrop uttryckte ej vrede eller förbittring, utan förlägenhet och missnöje.

Menzikoff och Munk, som märkte, att konungen väntat sig att få se någon annan än dem, logo i sitt hjerta.

Vincent stod blek och häpen. Saken var för honom af den största vigt. Han trodde sig nu hafva dragit den sista pjesen i sitt mångåriga schackspel på lif och död med Armfelt, och fann att han hade dragit origtig pjes. Pannan lade sig i jernhårda rynkor, och han pressade de bleka läpparne så våldsamt tillhopa, att de voro nära att springa sönder.

— Ers majestät, stammade han.

Med förtrytelse blickade konungen på honom.

— Af gammal vänskap, sade han, vill jag tro att ni ej i elak afsigt uppväckte en misstanke i min själ, en misstanke, som jag ej förut hyst, och jag tackar himmelen, att den ej blifvit bekräftad. En sak har ni lärt mig. Ni har lärt mig, att det gifves något, inför hvilket tronen icke är annat än ett lumpet gyckelverk och kronan endast en lekboll för smutsiga kapriser, inför hvilket qvinnan ej eger någon dygd, och dygden intet ansvar, inför hvilket mannen står utan ära, och äran utan svärd och sköld, och vet ni hvad detta något är; det är förtalet.

Med en värdighet, som var djupt nedslående för Vincent, vände konungen honom ryggen och aflägsnade sig.

Vincent stod tillintetgjord. I stället för att undergräfva konungens vänskap för Armfelt, hade han stadfäst den.

Ifrån det ögonblick han inträdde till konungen, hade han känt sig lifvad, dels af den vigt, som han fäste vid sitt besök, dels också uppmuntrad af det sätt, hvarpå konungen mottog honom.

Ögonblicket häller oljan i lifvets lampa. Lågans större eller mindre klarhet beror också af ögonblicket. För den skull vexlar den ständigt. Hvad Vincent derför nyss var, var han icke nu mera. Nedslagen, nästan förkrossad af sin oförutsedda motgång, som han var, slocknade elden i hans blick, och förhoppningarnas lifvande kraft i hans sinne.

Han hade känt sig berusad af glada föreställningar om framgång, men i och med detsamma föreställningarna fingo ett annat utseende, försvann äfven ruset, och reaktionen började. Svag och sjuklig lutade han sig emot ett träd, nästan färdig att digna ned.

Musiken fortfor. En frisk och hurtig barcarol hoppade lekande ur instrumenten. Det var en lika brokig som yr karnaval, satt i toner.

— Läåtom oss lemna detta ställe, yttrade mylady Munk.

— Kom, kom!

Mylady Munk och prinsessan Menzikoff visste icke, huru de skulle förklara konungens uppträdande. Deras kavaljer syntes icke mindre förundrad deröfver. Men af aktning för monarken drogo de sig emellertid stillatigande tillbaka, öfvertygade att kanske snart nog få mystifikationen förklarad.

Då Vincent blickade upp, såg han sig ensam med den okände pilgrimen och erinrade sig nu, att denne hade igenkänt konungens person, utan att han kunde förklara möjligheten deraf.

Granskande sitt handlingssätt, måste han erkänna, det han, öfverrumplad af denna upptäckt, gått öfveriladt till väga och låtit ögonblickets häftighet förleda sitt omdöme.

Vid åsynen af pilgrimen erfor han nu en känsla af vrede, som han knappast förmådde tygla, och allt som densamma åter värmde hans lifsandar, började liksom nytt blod rinna genom hans ådror.

— Hvem är ni? tillsporde han masken. Jag måste veta hvem ni är! Ni tyckes känna mig, svara mig, hvem är ni?

— Akta er!

— Akta mig? Hvad menar ni? Förklara er!

— Ni vet kanske att hin onde räddade sig i kölvattnet på Noaks ark, ridande på rodret.

— Ni talar gåtor.

— Noak visste icke, att han bergade skälmen ur den allmänna syndafloden, men Noaks hustru visste det ganska väl.

— Hvad menar ni med Noak?

— Mannen.

— Och med hans hustru?

— Qvinnan.

— Jag begriper ej hvad ni säger.

— Det kommer sig deraf, att ni ej frågar, hvem jag menar med hin onde.

— Låt höra det.

— Jag menar er.

— Ni känner icke mig. Ni kan icke känna mig.

— Bättre än ni tror. Liksom hin onde, har ni också under åratal ridit på rodret till den Noaks ark, hvari baron Armfelt vill rädda ett konungadöme undan en ny tids förstörelse.

Vincent stirrade förvånad på den okände.

— Det är ni, som förföljt honom genom Europa och jagat honom vid allt, hvad han företagit sig; ert öga och er dolk hafva följt honom ända hit, ännu i denna stund har ni ej upphört … men …

— Men …

— I denna stund är ni fångad i edra egna nät.

Vincent hade blandat sina kort med sådan försigtighet, att han ej trodde det någon skulle ha kunnat blicka in uti dem. För hvarje ord den okände yttrade, bleknade han allt mer och mer. Han fann sig afslöjad och började inse sin svaghet.

— Öfver allt är ni slagen. Ni hoppades att kunna beröfva Armfelt konungens vänskap, men ni har bedragit er. Vredgad har konunoen nyss lemnat er, och denna vrede uppreser nu mera en oöfverstiglig mur emellan honom och er.

Det vore omöjligt att beskrifva hvad som försiggick hos Vincent. Derför att hvarje ord, som sades honom, var öfverensstämmande med sanna förhållandet, verkade det mägtigt på honom.

— Ni har dragit en kordong af legda spioner längs Neapels hamn, ni har till och med fyra besoldade lazaroner i denna stund här i parken, ni vill för hvad pris som helst lefvande gripa Armfelt, och lyckas icke det, är ni beredd att låta stöta ned honom, men ni är förrådd.

— Hvem är ni? ropade Vincent, ej längre i stånd att styra sig, hvem är ni?

— Jag vet, återtog masken utan att låtsa märka Vincents fråga, att ni inträngt i Armfelts eget rum och der koplerat flere af hans vigtigaste papper — ser ni — guldet har varit den magnet, hvarmed ni hållit tillsammans trollcirkeln omkring Armfelt, och guldet har äfven varit den staf, hvarmed jag upplöst den. Guldet är lika mägtigt i hvilken hand det ligger, och spioner äro öfver allt lika fala.

Vincent darrade, som om en iskyla lupit genom hans lemmar. Masken kastade på honom en blick, leende och ändock hånande.

— Om jag ville, skulle jag i detta ögonblick kunna göra er så oskadlig, som grandet under edra fötter. Betrakta detta instrument.

Masken lyfte upp ett jagthorn, hitintills doldt under kåpan.

— Med en signal från detta lilla horn skulle jag kunna hitkalla edra egna spioner, och på min vink skulle de fängsla er, eller döda er.

Vincents tystnad gjorde masken allt djerfvare och djerfvare, men Vincent lyssnade nu mera desto uppmärksammare på den okändes yttranden. Han visste allt för väl, att en enda oförsigtighet från motspelarens sida lätt skulle kunna återgifva honom öfvertaget.

Maskens leende fortfor.

— Jag har nu sagt er, hvem ni är, nu skall jag besvara er andra fråga, hvem jag är.

Härunder löste pilgrimen masken från sitt ansigte.

— Betrakta mig, nu och ni skall nog upptäcka hvem jag är.

— En qvinna!

Pilgrimen var ingen annan än öfverhofmästarinnan.

Vid åsynen af det skälmska och skalkaktiga ansigtet, kastade också Vincent tillbaka sin kapuschong och stod mörk och dyster framför henne.

Öfver bottnen af det mörka ansigtsuttrycket skred dock ett hånlöje fram.

— Ni har visat mig, hvilken ni är, började han, men ni har icke sagt mig, hvem ni är. Vill ni veta det?

— Tala, tala!

Öfverhofmästarinnan var stolt öfver att ha besegrat honom.

— Erfarenheten är verldens domarinna. Min erfarenhet är bitter. Stolt och ädel sprang mannen fram ur guds härligaste tanke, men han skulle pröfvas, han skulle härdas, han skulle genomgå lifvets skärseld, qvalens och smärtans alla bittra strider, och vet ni, hvem försynen derför stälde vid hans sida? Qvinnan. Ni är icke bättre än edra syskon.

Hans anfall nästan gladde öfverhofmästarinnan, emedan hon deri endast såg en fåfäng förtrytelse.

— Om en förbannelse hvilar öfver mitt lif, så har försynen utskickat den i en qvinnogestalt. Ofver allt är det hon, som möter mig med ett gissel.

Vincent yttrade dessa ord nästan för sig sjelf, men hastigt vände han sig direkte emot öfverhofmästarinnan. Hans läppar skälfde dervid, och hans panna lade sig åter i mörka veck.

— Ni säger, att jag är slagen och förrådd.

— Jag har sagt det.

— Att konung Ferdinands vrede rest sig som en oöfverstiglig mur mellan honom och mig.

— Derom kan ni vara förvissad.

— Att de personer, som jag legt, stå färdiga att nedstöta mig vid första signal af er.

— Visserligen.

— Ni har då glömt qvinnans vanliga öde, det nämligen att bedraga sig sjelf.

Öfverhofmästarinnan började nu i sin ordning med den största uppmärksamhet lyssna till Vincents ord.

— Qvinnan är inbilsk, fortsatte Vincent. Hon bär liksom Maria Stuart till devis tvänne kronor, och derunder de orden: »en tredje väntas». De tvänne kronorna äro skönhetens och kärlekens och den hon väntar är segerns; men vet ni hvad det är för en krona, som hon verkligen vinner.

— Nej.

— Dödens. Och vet ni, hvarför hon ej vinner någon bättre?

— Låt höra.

— Derför att hon ej eger några andra än qvinnans vanliga vapen, jag menar den svaga och bräckliga qvinnolistens.

Öfverhofmästarinnan förstod ej Vincent, men en oförklarlig ångest började bemägtiga sig henne.

— Ni har lyft en flik af den slöja, som jag trodde betäckte mig, och ni har trott er ha genomskådat mig. Man känner likväl icke stormens hela magt, derför att man vet, hvaråt väderhanen pekar. Jag skall säga er en sak.

Vincent hade återfått hela sitt lugn.

— Jag skall säga er, fortfor han, att konungen ännu befinner sig inom min viljas magnetiska område; att den der signalen, hvarpå ni så mycket tyckes lita, ifrån detta ögonblick kan lika väl begagnas af mig som utaf er; att de fyra lazaronerna, som ni tror att jag legt, och hvilka nu skola finnas här i parken, äro hederligt folk, som ej lyda någon annan än den, hvilken de lofvat trohet, och jag kan med säkerhet säga detta, emedan …

— Emedan …

— Emedan ni ej känner en mans lynne, utan pladdrat som en jollrande qvinna.

Och Vincent vände henne ryggen med en köld, som om han nu mera ej fäste det ringaste afseende vid henne. På det bestämda uttrycket i hans ansigte syntes, att han var beredd att skrida till det yttersta.

Deremot kände öfverhofmästarinnan sig upprörd af oroande föreställningar. Vincent hade lyckats att åter omgifva sig med en nimbus, som hon ej förmådde genomtränga. Hon märkte nu äfven att hon — förledd af sin framgång, kanske också af fåfänga — yttrat mera än hon borde, och derigenom retat, i stället för att nedslå honom, hvilket varit hennes afsigt.

Det möte, som Armfelt fått löfte om, skulle ega rum just på den plats, der hon träffat Vincent; och det var derför under hvad vilkor som helst nödvändigt att aflägsna det obehöriga vittnet. Visserligen lyckades hon deri, men likväl på ett ganska tvetydigt sätt, enär han lemnat henne under ganska hotande omständigheter.

Men öfverhofmästarinnan försjönk endast en ganska kort stund i inre drömmande begrundningar; snart småskrattade hon åter, som om ingenting passerat.

Qvinnan, så mottaglig för intryck, så mild och liflig till sina tankar, så öm och ren till sina känslor, och derjemte så uppoffrande och vaksam för den hon älskar, eger dock på djupet af sitt hjerta en sjelfviskhet, långt större än mannens.

Denna sjelfviskhet är en följd af hennes hela lif.

Verldsljuset strömmar alltför sparsamt in i hennes jungfrubur för att gifva henne en högre, allmän öfverblick af verlden, hvarigenom det sjelfviska elementet inom henne skulle kunna skingras.

Redan från späda år vet hon, att mannens hela timliga lycka rymmes emellan tvänne ord, och att dessa ord bero af henne. Denna verld, med två ord till poler, är hennes egen skapelse. Det ena ordet är ett ja, det andra ett nej. Och det är icke förståndet och det lugna omdömet som bestämma dem, utan det är tycket.

Sjelf beroende af sin känsla, sträfvar hon att lägga hela verlden under dess spira. Den pröfvande och lugna öfverläggningen betraktar hon såsom en mot hjertats fordringar oftast fiendtlig magt. Kärleken är för henne det förstånd, som hon dyrkar och erkänner; i förståndet deremot ser hon gemenligen en vandal, som vill sköfla hjertats alla ljufva helgonbilder.

Tycke, känsla, kärlek, se der gradationer endast af hennes sjelfviskhet. Van att alltid finna sig segrande i detta hänseende, tviflar hon icke gerna länge på deras oemotståndlighet.

Känslan utsträcker sitt herravälde endast öfver ögonblicket.

Det är också hos qvinnan sällan fråga om någonting mera; åtminstone var det icke så hos öfverhofmästarinnan.

Vincent hade aflägsnat sig hotande — och hon kände sig nedslagen ett ögonblick — i det nästa smålog hon åter.

— Nå, nå, min herre, yttrade hon för sig sjelf, ni hotar, ni — vi få väl se.

Och hennes småleende minskades icke dervid, utan ökades.

Förståndet öfverlägger, passionen rusar, tycket är ett infall.

Men läsaren torde vilja veta, hvilken fara som hotade, och vi skola snart närmare utreda det.

Hon hade hitintills så ofta hjelpt sig fram, och det till och med i rätt kinkiga omständigheter, att hon äfven nu förtroendefullt öfverlemnade den kommande stunden åt sin tillfälliga fyndighet.

Mannen är sjelfständig, qvinnan är sjelfvisk: det senare är ett diminutivum af det förra. Han handlar också, då hon intrigerar.

Armfelt hade fordrat ett möte med — vi veta icke hvem — såvida han ej skulle öfverlemna sig i sina fienders händer.

Det må nu vara, att han endast hotade, för att vinna en fördel, som hans hjerta önskade, men lika mycket; man kände honom, och hans chevalereska karaktär kunde göra allvar äfven af ett skämt, om han deri såg något, som hans hederskänsla bjöd honom göra.

Med sitt ständigt nya planer skapande sinne såg han ej alltid faror, der andra sågo sådana.

Samtiden jemförde honom med Alkibiades, hvilken man vet yttrade, då hans fiender dömde honom till döden: »jag skall visa dem att jag lefver.»

Öfverhofmästarinnan hade fruktat mylady Munks och prinsessan Menzikoffs vaksamma och misstänksamma uppmärksamhet och lät dem derföre sjelfva tro sig hafva erhållit en tête-à-tête med Armfelt. Äfvenledes hade hon lyckats komma åtskilliga af Vincents afsigter på spåren, och vi hafva sett, huru hon begagnat sig deraf. Men hvad hon ej kunnat förutse, var att konung Ferdinand sjelf skulle inträffa i parken. Hon hade också en stund betviflat intrigens lyckliga utgång, men Vincents misstag kom henne till hjelp, och sedan faran väl var öfverstånden, skrattade hon åt den och tillräknade sig förtjensten.

Granskar man noga hennes handlingssätt, synes det nästan, som om hon icke haft fullkomligt reda på, hvad hon borde göra, utan öfverlemnat sig åt ingifvelsen för ögonblicket, någonting som för öfrigt var ganska öfverensstämmande med hennes lynne.

Då hon inträdde i parken, medförde hon ett maskeradt fruntimmer, hvilket vi icke ännu sett ingripa i händelserna.

Öfverhofmästarinnan var ibland dem, som gerna sätta alla menniskor i rörelse, utan att derföre alltid göra sig reda för, om det behöfs eller ej. Något hvar förestälde sig emellertid derigenom vara en ganska vigtig person, utan att i sjelfva verket betyda någonting; och sjelf trodde hon sig öfver allt nödvändig — ännu mera — hon ansåg sig till och med rigtigt oumbärlig, så vida en hofintrig skulle kunna ledas till ett lyckligt slut, ehuru hon oftast dervid blott åstadkom en intressant villervalla, hvaråt man slutligen måste skratta i chorus.

Outtröttlig, som hon för öfrigt var, var hon en förträfflig öfverhofmästarinna. För dem, som ej blickade allt för djupt in i hennes karaktär, var hon hofvets lif, nöjenas själ och alla kulisshändelsers ledande finger.

De öfriga åter, som närmare följde henne, och hvilka skänkt henne sitt förtroende, fruktade — icke för hennes tillgifvenhet och hennes nit — men väl för hennes glada, allt för lättsinniga lynne.

I den stund general Acton uppsökte henne, hade hon anmodat sin första följeslagerska att dölja sig uppe i trädet.

Inuti trädets lummiga krona fans en liten, ganska täck asyl, försedd med säten för ett par tre personer. Ifrån detta luftiga observatorium hade masken åsett, hvad som passerat under henne, och dervid erfarit alla de sinnesrörelser, som en lifligt intresserad person kan erfara.

Hon hade anat, att den kavaljer, som åtföljde de ljusröda dominos, var Armfelt, och kärlekens samvete, svartsjukan, ingaf henne oroande föreställningar; hon hade sett konungen uppträda och darrat af fruktan, ehuru hon ej förmått göra klart för sig, hvarför hon gjorde det; hon hade slutligen också hört Vincents och öfverhofmästarinnans samtal, och dervid erfarit både glada och nedslående intryck; men allt detta oaktadt, förstod hon dock ganska litet af hvad som passerade omkring henne. Händelserna föreföllo henne mera liknande ett dunkelt skuggspel, än något annat.

Då hon omsider såg öfverhofmästarinnan ensam, beslöt hon att nedstiga från sitt gungande och luftiga tillhåll, men upptäckte i detsamma en ny fruntimmersmask, som nalkades, och för att närmare granska den, stannade hon på trappan.

Det var någonting antikt och ädelt i den nya maskens drägt. En hvit lifrock, lätt och luftig, nästan genomskinlig och i kanterna prydd med en praktfull ranka, broderad i guld, omslöt smekande hennes smidiga växt från bröstet till fötterna. Uti smakfulla veck virade sig en bindel, öfversållad med små glänsande stjernor, kring hennes hufvud. En med guldsirater genomväfd mantel, fodrad med rödt siden, betäckte hennes armar och draperade skönt den tjusande gestalten. Vida mamelucker af rödt tyg fulländade bilden.

Synen var intagande.

Hon kom som en af dessa sköna väsenden, hvilka tyckas låna sitt lif ur en skalds varma och glödande fantasi, eller kanske rättare som endast synas vara skapade, på det att skalderna icke skola dö ut på jorden, utan ständigt lifvas till ny sång och få genom tjusande ögon ännu i dag blicka in i himmelen.

Huru lätt och behaglig var icke hennes gång, men huru små och näpna rörde sig icke också nedanför de vida mameluckerna hennes af nätta, röda saffiansskor betäckta fötter. Man skulle kunna säga att de icke egde sitt motstycke, och likväl kunde de icke täfla med de små, sammetsmjuka händerna, hvilka endast syntes vara till för att beundras, att kyssas.

Ingen atheniensiska har haft dem täckare, och likväl heter det om deras händer och fötter, att de dana ett helt, som förnöjer, intager och tjusar, antingen de röra sig trånadsfullt i den vemodiga ariadnedansen, eller vällusten bortrycker dem i ruréikans hvirflar.

Hon vände sina steg direkte till öfverhofmästarinnan, som likväl ej märkte hennes ankomst, förrän hon var helt nära.

— Klockan går långsamt. Hon är ju icke ännu slagen.

— Min gud, nej! Och ni är redan här?

— Jag har ingen ro i min själ — detta möte …

Och hon löste dervid masken från sitt ansigte, i afsigt att befria det ifrån sitt obehagliga fängsel.

Ett lifligt skratt hördes i detta ögonblick.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk, åtföljda af sin kavaljer, omgåfvo henne i detsamma. De hade följt hennes spår på sidan om allén och hastade nu fram från det närmaste buskaget, rörliga som hvirfvelvinden.

Både Menzikoff och Munk hade misstänkt, att deras kavaljer icke var den de i första ögonblicket förestälde sig. Han hade likväl med illusorisk skicklighet fortsatt sin roll, och hvar och en annan skulle tagit honom för den, han utgaf sig för, men icke dessa två, som lånade sin skarpsynthet från hjertat. Han roade dem emellertid, och de låtsade om ingenting.

En tagg af svartsjuka gnagde dem likväl oupphörligt. De hade icke genast insett, att det var öfverhofmästarinnan, som gömde sig under pilgrimens mask; men efteråt gissade de dertill.

Då de nu trodde sig vara säkra om, ej allenast att det icke var Armfelt, som följde dem, utan äfven att öfverhofmästarinnan var närvarande i parken och således hade sitt finger med, drogo de deraf den slutsats, att man endast begagnade sig af dem, för att betäcka en ännu hemligare intrig.

Konungens oförmodade uppträdande förvissade dem ännu mera derom.

Hela deras nyfikenhet lifvades häraf, och de beslöto att, kosta hvad det ville, söka upptäcka hemligheten.

Man kan också säga att de från denna stund snarare flögo än gingo genom parken, granskande alla masker och drägter, som de mötte.

Deras följeslagare trodde dem lifvade af det samtal, hvarmed han underhöll dem; men lifligheten i deras rörelser kom från en helt annan källa, från deras nyfikenhet.

Fruntimren tycka ej om att man beskyller dem för nyfikenhet — det är dock intet ondt deri — nyfikenheten är en dotter till vetgirigheten.

Under det att deras vägar korsade sig fram och åter, märkte de slutligen en ensam fruntimmersmask, som långsamt skred fram, blickande rädd och försigtig omkring sig.

De stannade genast. Den sköna gestalten öfverraskade dem.

Mannen är visare än qvinnan, men qvinnan är mera siare än mannen. Hennes samtal och omdöme hvilar ej så mycket på egentliga kunskaper som fast mer på ingifvelser.

Ingifvelsen ledde äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munks omdöme.

— Det är hon, hviskade den ena.

— Den okända, tillade den andra.

— Der hafva vi hemligheten.

— Låtom oss följa henne.

Från denna stund lemnade de henne icke ur ögonsigte, utan följde henne tätt i spåren, och då de slutligen sågo, att hon och öfverhofmästarinnan möttes, ville de ej längre förlora något ögonblick, utan störtade fram.

Den okända sökte draga sig tillbaka, men det var ej lätt. Hon vände sig i stället ifrån dem, för att dölja ansigtet och åter betäcka det med masken.

Prinsessan Menzikoff hade fattat hennes ena hand och mylady Munk sökte tillegna sig den andra.

Allt detta skedde från deras sida under skämt och skratt. De nästan lekte, och den okända kunde knappast blifva förtörnad deröfver.

— Vackra mask, yttrade mylady Munk, hvarför så rädd? Hvad har ni att frukta?

— Vänd er blott ett enda ögonblick tillbaka, inföll prinsessan Menzikoff, och ni skall genast slippa oss — en blick, vi begära ju ej mycket — blott en blick.

Öfverhofmästarinnan ville tala, men Menzikoff och Munk talade sjelfva oupphörligt, utan att gifva akt på hvad hon sade.

— Ah, hvilken liten hand — vid himmelen! — det är er, som handsken tillhör.

Och Menzikoff upptog den, som Armfelt långt förut lemnat henne, och som hon sedan så troget bevarat.

— För all del — ni har äfven tappat en ring — se här.

Och Munk framtog den lilla ringen, som hon en gång under rätt besynnerliga omständigheter hittat.

— Denna handske är alldeles lika med den, som ni nu begagnar — samma fina skinn — samma broderi — samma storlek.

— Ringen är som svarfvad åt ert finger — se bara — se — ah — den har blifvit ersatt med en ny — verkligen — hvilken förtrollande likhet — minnet har ej svikit — i sanning, ringarne äro verkligen så lika hvarandra som tvillingar.

— Intagande mask, hvarför drager ni er undan oss? Vi vilja er intet ondt — nej, nej! Vi vilja blott veta, hvem ni är — säg oss det, och ni skall genast slippa oss.

— Ni är obeveklig. Men wi släppa er ej; ni måste säga oss, hvem ni är. Vi bedja derom, vi bönfalla!

Prinsessans och myladyns kavaljer sökte väl att hejda dem, men förgäfves.

Öfverhofmästarinnan och han voro synbarligen icke okända för hvarandra. Kavaljeren var också ingen annan än Döring.

— Ni måste föra edra damer hänfrån, befalde honom öfverhofmästarinnan, — skynda er — jag vill det.

Döring bad dem ånyo följa sig, men utan att vinna gehör. Härunder fick han tillfälle att en handvändning betrakta det okända fruntimrets endast till hälften betäckta ansigte.

Lifligt anslagen af dess skönhet, igenkände han det genast. Den okända var ingen annan än det lefvande originalet till det badande fruntimmer, som han vid sitt första sammanträffande med öfverhofmästarinnan sett inne uti hennes rum, och hvilket då i så hög grad väckte hans deltagande; ingen annan än samma dam, som — då han och baron Armfelt angrepos utanför slottstrappan nära arsenalsdammen — genom sitt uppträdande räddade dem.

— Ni är obeveklig, men äfven vi äro envisa, fortsatte Menzikoff.

— Ingenting i verlden kan förmå oss att släppa er, förrän vi veta, hvem ni är.

Under det de sökte att komma framom den okända, för att kasta en blick i hennes ansigtle, drog hon sig oupphörligt allt mer och mer undan dem.

— Ni är grym — ni är elak.

— Ni är barbarisk.

Fruntimmersmasken på trappan hade härunder förblifvit orörligt qvarstående på sin plats. Utan att veta hvem den okända var, kände hon sig intresserad för henne.

— Kunde jag ändå hjelpa henne undan dessa nyfikna och envisa, tänkte hon för sig sjelf — finnes intet sätt — kanske de låta skrämma sig.

Beslutsamt hoppade hon dervid ned på marken och skyndade fram emot dem.

— Släpp detta fruntimmer! ropade hon, — hon är i mitt sällskap — släpp henne, jag befaller er.

Hon lade härvid så mycken styrka i sin röst, som det var henne möjligt.

Det oförmodade anfallet, det bestämda i befallningen framkallade också det resultat, som hon önskade. Menzikoff och Munk släppte den okändas händer, hvilken, i samma ögonblick som hon kände sig fri, tog till flykten.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk blickade nästan förtviflade efter den bortflyende. Hvilket tillfälle hade icke gått dem ur händerna!

För öfverhofmästarimnan var ögonblicket allt för tillfredsställande, att det ej skulle komma henne att skratta af glädje.

Hon såg de båda damernas förtviflan, och hon skrattade åt det komiska deri.

Hon såg, att de — efter ett ögonblicks besinning — märkte, att de låtit narra sig, och nu blickade förlägna på hvarandra — och äfven deråt skrattade hon.

Hon såg, att de gjorde en rörelse, liksom för att angripa och demaskera den, som så oförutsedt skyndat fram till den okändas hjelp — och huru skulle hon kunna låta bli att äfven skratta deråt.

Hvarje detalj af den lilla tilldragelsen var för henne en anledning till skämt och löje, och hon begagnade sig äfven at sitt, man skulle kunna säga, medfödda privilegium.

Menzikoff och Munk närmade sig också nu både henne och hennes vän.

— Följ mig! uppmanade hon i detsamma sin följeslagarinna och fattade dervid hennes hand. Följ mig!

Och skrattande sprungo båda derifrån.

Deras flykt ökade ännu mera prinsessans och myladyns missnöje.

Döring hade aftagit sin mask, nu mera, om icke trött vid hela upptåget, åtminstone icke böjd att fortsätta det.

— Det är ert fel, min herre, tilltalade honom prinsessan, att den okända undgick oss.

— Ni borde såsom vår kavaljer ha hjelpt oss.

— De herrarne, de tala om kärlek, men troheten tala de aldrig om.

— Det är farligt att lita på er. Ni narra oss, då vi borde kunna lita på er som allra mest.

— Ett ord, mina damer, bad Döring, blott ett enda ord.

Men damerna hade en gång fått ordet, och de behöllo det.

— Har ni ej sjelf narrat oss hela aftonen?

— Ville ni icke inbilla oss att ni var …

— Vi skola aldrig förlåta er detta skämt; åh, det är förskräckligt, att på detta vis blifva föremål för ert gyckel.

— Ett enda ord, bad åter Döring.

— Hvad har ni att säga? Vill ni ursäkta er? Tycker ni att ert handlingssätt är chevalereskt?

— Ett ord.

— Tala då, tala!

— Ni vet ej, hvem den okända var.

— Är det icke just det, som förtryter oss; ni förstår oss ju icke en gång.

— Jag såg henne.

— Ni?

— Vill ni veta, hvem hon var?

— Ni kan väcka de dödas vrede, tala, hvem var hon?

— Hon var …

— Säg ut, säg ut.

— Jag igenkände henne, hon var ingen annan än öfverhofmästarinnans syster.

— Vi måste le åt er.

— Öfverhofmästarinnan eger ingen syster.

— Men hon har sagt mig det sjelf.

— Hon har narrats för er.

Ett skratt afbröt dem här.

Det var öfverhofmästarinnan, som stannat bakom närmaste träd och nu åter blickade fram.

Hon hade hört deras samtal, och det var anledning nog för henne att skratta.

— Ni äro nyfikna, mina damer, yttrade hon och nalkades dem åter, icke sant, mycket nyfikna. Jag är det sjelf och vet hvad det vill säga.

Öfverhofmästarinnan yttrade sig med så mycken naturlighet, att prinsessan och myladyn hade svårt att hålla sig från att deltaga i hennes glädje.

— Något af min hemlighet, fortsatte hon, kan jag emellertid upptäcka för er — något — t. ex. — vill ni veta, hvilken min syster är?

— Ni säger oss det?

— Se här, skall ni få se.

Och hon löste dervid masken af sin följeslagarinna, som åtföljt henne tillbaka.

— Min syster är ingen annan än — se sjelfva, se!

Och de sågo friherrinnan Armfelt framför sig.

— Min fru, ni vill ånyo bedraga oss.

— När skall ni upphöra att skämta?

— När ni upphört att vara nyfikna.

— Ah!

Döring log. Han insåg att öfverhofmästarinnan genom denna demaskering ville ännu mera öka deras nyfikenhet.

— Ni är grym i ert skämt.

Och åter skrattande, aflägsnade hon sig nu hand i hand med Hedvig.

---

Då Vincent lemnade öfverhofmästarinnan, ville han uppsöka konungen, men stötte i stället på lazaronerna, som postade nära barrieren vid parkens ena sida.

— Hvem har utstält er här? frågade han dem.

— Ni sjelf, herre.

— Jag? När? Hvar?

— Nyss, borta vid templet.

— Man har bedragit er. Jag har ej träffat er der. Hvad har man befalt er?

— Att dröja här och afvakta en jagtsignal, då vi skola hasta fram.

Vincent besinnade sig.

— Jag erinrar mig — det är rätt — denna signal.

— Skola vi lyda den?

Vincent visste ej hvad han skulle svara. Denna signal, om hvilken öfverhofmästarinnan i sin pratsjuka upplyst honom, kunde, begagnad af honom, missleda hans motståndare och således blifva gynsam för honom, men, deremot använd af hans fiender och af hans eget folk ansedd såsom kommande från honom, af ganska stor våda. Han öfverlade om hvad han borde göra, men kom ej till något resultat. Utan att gifva dem något direkt svar, befalde han dem derföre att följa sig på något afstånd, hvarigenom han trodde sig kunna hafva dem i sin hand, och sättas i tillfälle att handla efter omständigheterna.

— Skall ske, herre.

Dolda af trädens slagskuggor och smygande sig fram från trädstam till trädstam, följde de honom äfven.

Vincent hoppades att han ännu skulle träffa konungen i parken, och misstog sig ej heller deri.

Konungen egde ett fromt och mildt sinnelag, och han hade knappast lemnat Vincent, förrän han ångrade sin häftighet. Det gladde honom, att den misstanke, som blifvit framkastad emot bajadéren, visat sig vara ogrundad, men enär han ej kunde förmoda, att anklagelsen var föranledd af enskilda beräkningar, utan endast af gammal ungdomsvänskap, så uttog också denna känsla nu sin rätt i hans hjerta. Ett ögonblick var konungen till och med på väg att vända om till vännen och räcka honom en försonande hand, och han hade säkerligen äfven gjort det, såvida ej nya tankar aflöst denna, och konungen försjunkit i sådana der betraktelser, som icke egentligen ega något bestämde föremål, utan leda tankarne i vida kretsar kring allt och ändock kring intet.

Vincent påträffade honom också slutligen, ännu försjunken i detta tillstånd, i hvilket begrundningen endast är ett oredigt drömmeri och tanken endast en sväfvande och oklar aning.

— Ers majestät, började Vincent.

Konungen spratt till, då han hörde sig tilltalad.

— Ah, är det ni, furste? svarade honom Ferdinand.

Vincent observerade det välvilliga i rösten, och gissade till den förändring, som försiggått i hans själ.

— Ni är missnöjd med mig, sire?

Vincent ville ännu en gång höra konungen, för att utforska, om han misstog sig i sin föreställning.

— Nej, min vän, nej — jag var het — jag var häftig.

Och konungen räckte honom handen, men Vincent mottog den ej.

— Hvad har jag dock gjort, sire, som kunde föranleda er till en så skarp beskyllning emot mig, att jag ej bar aktning för tronen, för er person, för sanningen.

— Så der, ja, min prins, så der, låt oss nu vara nöjda med hvarandra. Något ondt har ej skett, allt är ju godt och bra igen, den der bajadéren, ni förstår mig, hon …

— Jag har icke förtalat henne, sire, jag är säker på, att hon skall finnas i parken eller åtminstone snart infinna sig här.

Konungen skiftade färg.

— Ni glömmer, min prins, att ni nyss bedrog er.

— Det är sant, och likväl …

— Och likväl förglömmer ni er.

— Ah, ers majestät, ni missledes lika mycket ni sjelf, som jag, af en viss likhet. Icke dess mindre, hon är här.

— Ni har då sjelf sett henne.

— Lika mycket, om jag sett henne eller ej. Jag vet emellertid att hon lofvat ett möte här, ers majestät.

Konungen betraktade Vincent med oroliga blickar. Den säkerhet, hvarmed han talade, gjorde ett oemotståndligt intryck.

— Sire, gammal vänskap betyder ringa för er, ni har beskylt mig för bakdanteri.

Hvarföre återkomma till det, ah, bäste vän, låt oss tänka godt om alla.

— Jag gör det, ers majestät, men ni är orättvis, om ni ej tillåter mig att få visa er det jag icke förtalat någon, utan att hvad jag sagt öfverensstämmer med sanningen.

— Ni tilltror er kunna göra det?

— Vid himmelen, jag är säker derpå!

En spasmodisk ryckning i konungens ansigte antydde den förändring, som ögonblickligt ilade genom hans själ.

Den nyss så öppna och fria pannan lade sig i rynkor, och det godhjertade i hans utseende förvreds på ett plågsamt sätt.

Hans gestalt nästan växte, der han stod i skuggan af trädet. Han växte, hänförd af en känsla, närd af smärtande qval.

— Ni säger, att hon är här?

— Följ mig, ers majestät.

Vincent hade allt för länge pröfvat sanningen i sina spioners uppgifter, för att icke äfven nu sätta fullkomlig lit till den underrättelse, som de i detta fall meddelat honom.

— Hör mig, anmärkte konungen, innan vi gå vidare.

— Jag hör.

— Ni vet, furste, att jag tillgifvit er det nyss begångna misstaget.

— Jag vet det.

— Men jag förlåter icke en ny beskyllning.

— Som befinnes ogrundad? Jag begär det ej heller. Ni vet, ers majestät, att jag är en landsflygtig främling, utan fädernesland, utan hem, utan skydd, och underkastar mig ert rikes lagar, er viljas dom.

— Och hvad tror ni ert misstag skulle kosta er.

— Lifvet, ers majestät, jag är beredd derpå.

Vincents tillförsigt upprörde icke endast konungen, den förändrade hela hans natur. På djupet af hans hjerta, detta hjerta, eljest så godt, så mildt och ädelt, på djupet af det bodde dock italienaren. Denne vaknade icke ofta upp till lif och handling inom honom, men den kunde vakna. I dessa stunder var han icke mera konung, icke jägare, icke fiskare; han var neapolitanare, men en neapolitanare med en konungs magt. Spiran skulle då ha kunnat förvandla sig till ett mordiskt svärd i hans hand.

— Talar ni sant, furste, huru förfärligt är jag icke då bedragen, bedragen af hela min omgifning, bedragen af mina vänner, bedragen af Acton, bedragen af …

— Han fortsatte icke, men hans ansigte förvreds.

— Heliga Maria, bedragen af alla! Hvem skall jag då tro?

— Mig, ers majestät.

— Er?

— Följ mig!

Konungen rörde sig likväl icke ur stället. Orörlig, syntes han försjunken i en fasansvärd tanke. Vincent vågade knappast andas af fruktan att uppväcka honom ur sig sjelf.

— Och ni är säker att hon förrädt mig? upprepade konungen ännu en gång.

— Ers majestät skall snart öfvertyga sig sjelf derom, följ mig blott.

Konungen tillkännagaf endast med ett leende, som likväl var mera fruktansvärdt än det hotande allvaret, att han hörde Vincents svar.

— Jag skall hämnas, furste, hämnas förfärligt.

— Ers majestät skall utlemna Armfelt.

— Åh, min prins, i denna stund ville jag vara en fri lazaron.

— Ni ville det?

Vincent förstod honom.

— Hitåt, ropade Vincent.

— De fyra lazaronerna stodo i samma stund vid hans sida. Konungen stirrade på dem.

— Ni vill hämnas?

— Ja, ja!

— Vill ni utleverera honom?

— Nej.

— Befall, och dessa lyda er vink.

— De lyda mig, furste, är det sant att de lyda mig?

— Blindt.

— Kom, följ mig, kom!

Vincent log.

Inom ett ögonblick försvunno de bakom träden.

---

Då man frågade en qvinna, berättar Duscuret, hvad det var att älska, svarade hon: »För mannen är det att vara orolig, för qvinnan att vara till.»

»Kärleken, lycklig eller olycklig,» yttrar samme författare på ett annat ställe, »förenar sig mer eller mindre med svartsjukan, en känsla, som allt för ofta förbittrar den tillgifvenhet, hvilken den borde tjena till näring.»

»Lika naturlig för vildens som för den civiliserade menniskans hjerta, åtföljer svartsjukan alla kärlekens vexlingar och förändras såsom den, allt efter personernas olika karaktär. Hos några utgör den en retelse att fördubbla sin omsorg och sin ömhet, för att intaga det älskade föremålet, hos andra är den en dyster och grym passion, hvilken förtager hvarje spår af sundt förnuft, slutligen beror denna känsla hos män, otrogna, men förargade öfver att hafva blifvit öfvergifna af en qvinna, som de icke älskat, på kränkt egenkärlek.»

Svartsjukan är en eld, som, tempererad af lugnande egenskaper, håller kärlekens lampa vid klar och ren låga, men som, lösgörande sig ur alla band, utbryter i en härjande vådeld, för att icke säga mordbrand. Det är visserligen under verkningarna af ett lössläppt raseri, som denna känsla företrädesvis får sitt namn, men hvad är det, om icke samma känsla, som, ehuru verkande på ett annat sätt, inger oss i hjertats varmaste och skönaste stunder en oro så ljuf, en åtrå så hänförande, en längtan så brinnande, begär, som ur våra hjertan blicka omkring sig i verlden med ögon af eld, och som, ännu i det ögonblick då vi trycka föremålet för vår hängifvenhet till det klappande bröstet, göra att vi knappast våga tro på vår lycka?

Det gifves visserligen hjertan, som äro för lata eller för slöa för att kunna älska. Om dem är icke fråga här.

Vägledd af Vincent, skyndade konungen framät, i afsigt att återvända till samma del af parken, der han nyss förut demaskerat Menzikoff och Munk.

Med läsarens tillstånd vilja vi hasta före honom till stället.

Allting hade ännu samma utseende der, som då vi nyss lemnade det. Från träden nedhängde de färgade lamporna och spredo ett brokigt, magiskt skimmer öfver föremålen. Templet på ena sidan, bygdt också af lampor, fästa vid grenarne, stod ännu lika luftigt, lika lysande, lika praktfullt. Man kunde tro — så glänsande, nästan poetiskt sagolikt tycktes det — att det var icke allenast bygdt, utan äfven bebodt af en fé.

Musiken hade ej heller upphört. Liksom ett haf med silfverklingande vågor rullade tonerna fram genom luften, än i långsamt bortdöende, brusande och djupt gripande ackorder, än i hastigt öfvergående, lifliga och lekande.

Helt nära trädet med den lilla, af vindrufsrankor bekransade spiraltrappan återfinna vi tvenne redan förut sedda fruntimmersmasker. Den ena af dem var pilgrimen, den andra dess följeslagarinna.

Bådas ansigten voro betäckta med masker, men vi hafva redan förut sett dem maskerade och veta, att den ena då var öfverhofmästarinnan och den andra friherrinnan Armfelt.

— Det är omöjligt, yttrade pilgrimen, att konungens misstanke ännu kan fortfara.

— Ni känner honom icke, gör som jag vill.

— Men signalen.

— Signalen? Den gagnar oss till ingenting. Actons uppträdande kan endast rädda oss ifrån yttre våld, och som händelsen nu utvecklat sig, hafva vi ej något sådant att befara. Häng upp jagthornet der på grenen! Behöfva vi det, kunna vi taga det der. Vill någon annan göra det, låt ske. För vår del böra vi göra oss af med allt, som kan gifva oss utseende af någonting, som är hemlighetsfullt, någonting som är tillstäldt.

— Vid signalen fäste jag eljest samma förtroende, som vid ett slags nödankare.

— Ganska bra, men konungens misstanke är nu vår värsta fara, allt annat är af ingen vigt. Lyd mig! På hvad vilkor som helst måste denna misstanke tillintetgöras.

Och pilgrimen löste jagthornet ifrån sin gördel, och fäste det vid en af grenarne.

— Om jag ändå kunde träffa Armfelt ett ögonblick, eller få ett bud till honom. Men det är en fåfäng önskan. Ah, kunde jag blott med en enda vink underrätta honom om … om … om …

— Hör! Klockan börjar redan slå.

— Skynda er; nu tillbaka till slottet.

Innan klockan hunnit slå sista slaget, framkommo konungen och Vincent på sidan om grottan. Konungen syntes uppskakad och blek. Vincent glömde sin sjukdom och sitt lidande. Stunden hade för honom allt för stor betydelse, att han ej skulle glömma sina krämpor.

— Ers majestät, yttrade Vincent, nästan hviskande, jag ber er, intet förhastande. Att skrämma fogeln, är att skämma jagten. Kom ihåg, att ni lagt en sträng rättvisas hotande straff i ena vågskålen, och att jag lagt mitt lif i den andra. Ni måste handla, som om lif och död berodde på er handling. Lugna er, sire! Eljest bedrager man oss ånyo.

— Jag är lugn, furste, fullkomligt lugn. Är det här de skola träffas? Det var ju här? Sancta Maria, hvarför lefva vi dock? Det kyler så besynnerligt kring min panna, och här klappar hjertat så häftigt och våldsamt. Usla lif!

— Lifvet är en jagt, ers majestät.

— En jagt? Hvad jaga vi väl då? Våra egna qval?

— Det är ej vi, som jaga dem, utan de, som jaga oss. Lifvet är en rad med bokstäfver, hvilka vi oupphörligen sysselsätta oss med, för att få någon rigtig mening uti dem.

— Och meningen, hvaruti består meningen?

Vincent vände ej ett enda ögonblick sin uppmärksamhet ifrån scenen framför honom. För honom var samtalet icke något ändamål, det var endast en leksak, hvarmed han ville sysselsätta konungens tankar, fylla stundens tomrum.

Hans blick flög forskande emellan träden. Bakom hvarje lampa trodde han sig se ett öga titta fram, i hvarje skugga trodde han sig se en menniskogestalt.

Till och med i musiken trodde han sig höra hviskande röster, och än lutade han sig fram, än böjde han sig ned, på det att ingenting skulle kunna undgå hans granskning.

Konungens uppmärksamhet var ej mindre spänd, men ehuru hans bröst häfde sig häftigt, förblef han orörlig på sin plats.

Hans stora ögon rullade endast fram och åter under hans höga panna.

Vincent trodde sig nu höra ett ljud, det var som om steg närmat sig.

— Hör, ers majestät, hör!

— Jag hör.

— Låtom oss draga oss tillbaka.

Konungen rörde sig ej ur stället; hela hans själ var upptagen af ljudet utaf de steg, som nalkades. Vincent fattade honom i armen.

— Hit in, ers majestät, eljest skola de undgå oss, hit in!

Och utan att konungen ens tycktes sjelf hafva det minsta medvetande derom, förde Vincent honom in i grottan.

Steg nalkades verkligen, och i nästa ögonblick inträdde äfven en person ifrån samma sida af allén, der konungen och Vincent nu befunno sig.

Den inkommande var maskerad som en ung grek, och hans resliga och smidiga figur tog sig utmärkt väl ut i den vackra drägten.

— Ers majestät, hviskade Vincent, ni ser.

— Tyst!

Konungens retlighet var på det högsta uppdrifven.

Masken gick emellertid hurtigt och raskt fram, som om ingenting besvärat honom. Först vid trädet, der jagthornet nu hängde, stannade han och såg sig forskande omkring, liksom han sökt eller väntat någon. Men då han fann sig ensam, lutade han sig emot trädets stam, gnolande halfhögt en venetiansk favorit-canzonett:

Un' alma forte,
Che si costante,
Nè pur la morte
Spaventerà
E dopo tante
Sofferte pene
Venezia bella
Trionferà.^[1]

Under det han gnolade, började han gå af och an, blickande oförskräckt omkring sig. Masken hindrade en väl att se ansigtet, men hans rörelser voro så lifliga och obesvärade, att det också nödvändigt måste återspegla samma egenskaper.

Det lilla jagthornet föll honom i ögat, och han stannade och nedtog det. Betraktande det med uppmärksamhet, förde han det mer än en gång till sina läppar i synbar afsigt att framkalla någon ton derur, men alla hans försök voro fruktlösa.

Förtretad deröfver, upphängde han åter hornet och började ånyo sin vandring fram och tillbaka, gnolande på den lilla venetianska visan.

Musiken spelade nu finalen till en större ouvertyr. Man trodde sig höra, huru passionerna stormade ut, huru mägtiga qval i ett upprördt hjerta kämpade sin sista strid. Men på en gång tystnade tonerna. Efter den våldsamma tonkatastrofen var denna paus, under hvilken man icke ens hörde ljudet af en döende suck, af en djupt gripande effekt. Då musiken åter föll in, rörde den sig inom en helt olika skala. Den var mild och ljuf, den var smekande och kärleksfull, melodierna kommo som från ett lugnadt sinnes stilla hänförelse. Midt under stridens vilda entusiasm tycktes en engel ha sprungit fram ur kompositörens själ, för att bjuda frid och glädje öfver verlden.

Konungen lade sin hand på bröstet, liksom hade tonerna kommit derifrån. Vincent andades icke. Hans själ njöt med vällust af det milda intryck, sluttonerna åstadkommo.

Den okände masken, greken, som vi kunna kalla honom, upphörde att gnola sin visstump, han stannade, han lyssnade.

Det var en stor musikskapelse, hvars ande flög fram och drog allt med sig i sin vingade fart.

Sjelfva lamporna tycktes nästan flamma klarare och friskare. Templet strålade med förökad glans. Man skulle kunna ha trott att musiken förklarade ljuset.

Det lilla templet stod med sin fasad snedt emot konungen och Vincent, så att de blickade in i midten af detsamma.

Ännu tonade musiken, ännu stodo alla hänförda af harmoniernas mägtiga ström.

I denna stund hördes en rörelse. Det var ett sakta prasslande eller, om man så vill, en disharmoni, men som just derför märktes så mycket mer.

Konungen, Vincent och den okände masken vände sig på en gång, liksom dragna af samma rörelse, åt det håll, hvarifrån ljudet kom.

En öfverraskande syn mötte också på en gång dem alla tre, men den gjorde på dem ett helt olika intryck.

Ur sjelfva altarkretsen af det i lågor lysande, brinnande templet framträdde en fruntimmersmask, skön och huld som en dröm, drömd på en af den grekiska arkipelagens täckaste öar, drömd på en af de öar, der en hel mensklighet en gång drömde en olymp af gudar och gudinnor.

Men här uppstod Afrodite icke såsom på Pafos strand, utan ur parken, man kunde säga ur skogens natt, för att i sjelfva födelsestunden belysas af det förklarande skenet i sitt eget tempel.

Den intagande masken var, efter utseendet, ingen annan än den, som en stund förut, endast i följd af ett lyckligt eller kanske mera lyckadt än lyckligt infall, undgått att blifva upptäckt af prinsessan Menzikoffs och mylady Munks nyfikenhet.

Hon stannade ett ögonblick i det lilla templet, hvars kolonner, fris och kupol omgåfvo henne såsom en arkitektoniskt skön ram, skimrande i olika, glänsande färger. Då man betraktade henne, trodde man sig se den fé, under hvars trollspö sjelfva templet uppstått.

Den luftiga, snöhvita lifrocken föll i smidiga veck kring den vackra gestaltens smärta former, under det broderierna skimrade med förökad glans.

Den röda bindeln kring pannan gaf henne ett jungfruligt mildt behag.

Endast ansigtet var dödt, det var betäckt af en ogenomskådlig mask.

Konungen darrade af svartsjuka. Svartsjukan var hos honom icke längre en schackbricka, som höll hans hjertas härligaste känsla vid lif, den var en furie med sitt gissel.

Vincent log af tillfredsställelse; men detta leende var hånande. Den vigtiga stunden var inne, då alla stöd skulle ramla under Armfelt.

Den okände masken — greken — syntes betagen af en ljuf hänryckning — han lyfte upp sina armar — han lutade sig fram — han tycktes frukta, att den sköna synen skulle försvinna.

För kärleken är hvarje stund en dyrbar evighet. Den älskande hastar snarare före urvisaren, då det är fråga om ett möte, än efter den, och då det lyckliga ögonblicket instält sig, stannar urvisaren för honom.

Greken skyndade sig också fram till templet, och redan böjde han ett knä för den nya Afrodite.

En våldsam ryckning tycktes antyda konungens afsigt att störta fram, men Vincent återhöll honom.

— Ers majestät, hviskade han, dröj för all del, dröj. Ser ni, att bajadéren är klädd som grekinna?

— Ja, ja!

Vincent hade väl uppgifvit för konungen att han, då han anlände till palatset, sjelf sett henne och Armfelt, men man måste dock betvifla det. Troligt är, att han blott begagnade sig af denna uppgift, för att undgå all misstanke att han använde spioner för utletandet af hofvets hemligheter.

Var nu greken verkligen Armfelt, så blifver det ett nytt skäl till denna förmodan. Armfelt var nämligen nu maskerad, och Vincent hade sagt sig hafva sett honom, utan att ha sig något bekant derom. Denna oegentlighet i Vincents uppgift undföll likväl konungen.

Konungen tviflade nämligen nu mera på ingenting; han trodde blindt på hvad Vincent yttrat.

Med undantag af sjelfva förräderiet, som fylde hans själ med mörker, var allt annat för honom obetydligheter af intet värde.

— Tviflar ni äfven nu, sire? frågade Vincent.

— Nej, nej!

— Ni misstänker mig således icke längre för att ha velat förtala någon?

Konungen svarade icke, men han tryckte Vincents hand med en styrka, som vittnade om hans vilda energi i denna stund.

Grekinnan hade lemnat templet och närmade sig platsen under det ensamt stående trädet. Greken följde henne.

— Ni har bedt mig om ett möte, jag har beviljat det.

Hon talade med sakta röst. Masken förtog också mycket af den.

— Hvad vill ni mig, Armfelt?

Det var således icke längre blott en osäker misstanke; greken var verkligen ingen annan än Armfelt.

Konungen var förvandlad till blott öra och öga.

— Hvad jag vill? svarade Armfelt. Ah, hvad vet jag hvad jag vill! Hvarför störtar menniskan ned på knä vid altarets rand? Hvarför kysste martyrerna de spjut, som genomborrade deras hjertan?

— Ni svärmar, Armfelt, och svärmeriet bedårar er.

— Ni är guden på altaret i mitt lifs skönaste tempel, för er vill jag dö som martyr och af glädje trycka bödeln till mitt hjerta.

— Låtom oss tala om någonting annat, om er ställning till ert hof och bästa sättet att undgå de förföljelser, som man nu rigtar emot er.

— Vid himmelen, icke om det! Den stund är så kort, som är oss beskärd. Snart ligger måhända en hel verld emellan oss. Ah, nej! låt mig få tala om kärleken, om detta våra hjertans skönaste minne från ett försvunnet paradis; om denna underbara, af himmelens englar i våra bröst omplanterade blomma, hvars doft berusar oss med lyckliga drömmar; om detta sammandrag i vår själ af allt, hvad stunden och evigheten ega beundransvärdt; om detta tema till hela skapelsen — hvilket uppväxer rundt omkring oss i oändliga variationer — men likväl utvecklar sin praktfullaste betydelse, sin mest himmelska skönhet, sin gudomligaste mening hos menniskan; låtom oss glömma det fattiga, af split och strid sönderslitna närvarande, och tala om kärlekens hopp, som visar oss en utsigt öfver en verld, ännu beträdd blott af vår själs fantasier — af himmelens englar; låtom oss tala om hoppets kärlek — denna kärlek, som flyger med vingar — ljusa som den första gryningen — rädd och darrande öfver verlden, och kring hvars tinning en krans af liljor linda sig, liljor så späda och skära, som om de ej vore vuxna på denna jorden, utan uppe på morgonstjernan.

Poesi och kärlek äro hos en liflig och varm själ oftast ett och detsamma. Då Armfelt öfverlemnade sig åt den ena hänförelsen, föll han äfven i armarne på den andra.

Armfelt hade aftagit sin mask; och under det han talade, blef hans stämma starkare, mera välljudande, och hans utseende blef inspireradt. Utom föremålet för sin dyrkan, glömde han hela verlden. I denna stund egde den för honom endast en enda varelse, den han älskade; han sjelf hade upplöst sig i henne.

Men ehuru masken för hennes ansigte hindrade att se uttrycket i detsamma, syntes likväl äfven hon hänförd af den passion, hvarmed han yttrade sig. Hennes armar sjönko till sidan, hufvudet lutade sig något framåt, hon tycktes helt och hållet glömma sig sjelf, för att höra och betrakta honom.

Klädda båda två i grekiska nationaldrägter, fans emellan dem en täck öfverensstämmelse, en intagande harmoni i det yttre, som fängslade ögat. Denna harmoni utöfvade också på dem sjelfva ett omedvetet behag, en vällust, som de kände, utan att förstå dess orsak.

Armfelt teg stilla, och han trodde sig likväl ännu tala. I sjelfva verket gjorde han det äfven, ty hans själ talade genom hans ögon, och hans hjerta genom muskelspelet i hans ansigte.

— Ni kan icke neka mig en bön, fortsatte han slutligen.

— En bön — hvad vill ni bedja om?

— Att ni löser masken ifrån ert ansigte.

— Nej, Armfelt, nej. Bed mig om hvad ni vill, men icke om det. Ni glömmer att — att …

— Jag glömmer ingenting. Uppfyll min bön. Snart, allt för snart skola vi skiljas åt. Låt min själ ännu en gång få öfverströmmas utaf det ljufva behaget af er anblick. Ordet är dödt mot uttrycket i ert ansigte. Låt mig få se det, för att se, hvad som rör sig i djupet af er barm.

Han fattade hennes hand, och hon drog den icke tillbaka.

— Jag har sagt nej, Armfelt, bed mig således ej mera.

— Denna mask är ett moln, som skymmer himmelen för mig.

— Låt så vara, men jag har redan vågat nog mycket för er. Masken får sitta qvar.

— Ni är obeveklig. Ack, ers …

Grekinnan spratt till vid detta halft uttalade ord. Rörelsen var så häftig och liflig, att Armfelt tystnade och såg förundrad omkring sig.

— Intet namn, anmärkte hon. Ah, betänk om någon hörde oss här. Vi äro oförsigtiga, Armfelt. Man tror att jag är bortrest.

— Bortrest?

— Ja visst — jag — ni vet — men jag kunde ej motstå er begäran att möta er — ah, min gud, huru mycket håller jag icke af er. Hvad skulle man säga om min svaghet, i fall någon kände den. Beklaga mig, Armfelt!

— Jag har ej mod att beklaga er, då jag måste lyckönska mig.

— Hvad gör ni? Släpp min hand!

— Befall mig icke det. Jag vill dränka den i kyssar. Purpurn på er hand är släpet till purpurn på er kind. Jag får ej se den senare, men jag får kyssa den förra.

— Släpp mig, jag ber er, släpp mig.

— Nej, nej!

— Ni är förfärlig; jag blir rädd för er. Ni förglömmer er helt och hållet.

— När äro vi lyckliga, om icke i de stunder, då vi kunna glömma oss sjelfva?

— Akta er, att ni ej väcker mitt missnöje.

— Förlåt mig, men jag är ej mera mägtig mig sjelf. Ett vansinne har fattat mig. O, min gud, måtte jag aldrig vakna upp derur.

— Jag måste beklaga er, Armfelt; jag trodde att ni var en man, och jag finner er svag. Vet ni, hvad jag skulle göra, om jag ej höll utaf er?

— Nej, nej!

— Blif ej missnöjd, men jag skulle skratta åt er.

— Skratta, säger ni, nå väl — skratta gerna — jag vill skratta också jag åt min dårskap, men beröfva mig blott icke denna hand — låt mig få blicka in i ert öga — höra ljudet af er röst — betrakta er gestalt — och — och …

— Och …

— Böja knä för er …

Intet ord hade undgått konungen, ingen rörelse hade undfallit honom. Hans raseri hade vuxit till sin höjd. Men ännu höll Vincent honom tillbaka, liksom djurtämjaren håller lejonet inne, innan han släpper det löst på sitt rof.

— Ni ser ju smycket, ers majestät, som jag talade om, ser, huru klart det glimmar i …

— Ja.

I detta enda korta ord sammanpressade konungen blixten af sitt hjertas alla qval.

Hos Vincent hade en satanisk känsla vaknat. Han hade också lidit mycket, och der lidandet icke föder religiositet och resignation, framkallar det dess motsatser.

— Då jag tänker på denna skilsmessa, yttrade Armfelt.

— Den är oundviklig.

Armfelt talade icke mera. Sakta drog han det maskerade fruntimret intill sig. Äfven hon yttrade ej mera något ord. En suck höjde endast hennes barm, då han slog sin arm omkring hennes lif, och allt som sucken bortdog, sjönk hennes hufvud sakta ned emot hans bröst.

Kärleken hade öfverväldigat dem. Den egde icke mera ett friskt lif, den egde ett slumrande behag; den inspirerade icke mera deras hjertan, den snarare magnetiserade dem till en inre clair-voyance, men yttre dvala. De dogo af sällhet bort i en enda känsla, hvars djup intet ord förmådde uppmäta, hvars vidd ingen tanke kunde famna, och hvars ljufhet intet språk kunde beskrifva.

— Nu är stunden inne, hviskade Vincent till konungen, nu!

Liksom en storm, lössläppt af Eolus på klippan, störtade konungen fram. Raseriet kan vara majestätiskt, men det kan ock vara blott vilddjurets. När åskan rullar, är det guds majestät, som rasar öfver verlden. När menniskan rasar, är det gemenligen det senares.

Konungen talade icke, som Shakspeares konungar, ord, hvilka gå isande genom merg och ben och komma håret att resa sig på våra hufvuden; han var icke en kung Lear eller en Richard, icke en Othello eller Brutus, han var blott sig sjelf, blott Ferdinand.

Berörda såsom af en elektrisk stöt, hade Armfelt och det okända fruntimret ögonblickligt liksom kastats ifrån hvarandra.

Konungen stod emellan dem, som ett hotande åskmoln emellan tvänne stjernor.

— Förbannelse — utropade han — förbannelse!

Ett tonstycke, rikt på döfvande passager, dånade i det samma som en katarakt genom luften. Tonerna tycktes nästan vilja öfverljuda hans förbannelse, vilja gäcka den och låta den liksom försvinna i sig.

Konungen ville tala, men alla instrument arbetade på en gång, och han hörde icke ens sin egen röst.

I sin vrede stampade han i marken, men musiken fortfor.

En ny, en annan förtviflan fattade honom, men denna förtviflan bar intet gudasmycke kring sin panna, det var ett vanligt raseri. Det storartade i hans passion försvann, under det han gisslades af en tillfällighet.

Huru lång tid som anden — som passionen — som lifvet än behöfva, för att hinna sin högsta höjd, ega de dock ej förmåga att hålla sig qvar der längre än ett ögonblick, derefter falla de åter.

Händelsevis föll konungens blick på jagthornet, hvilket hängde på trädets grenar, och han grep efter det, liksom af instinkt.

Konungen var en af sitt rikes utmärktaste jägare, och att traktera ett jagthorn var för honom intet nytt.

Han visste icke, hvad han skulle göra — men han ville tala — han ville befalla — han ville blifva hörd — han ville tillkalla vakt — och han gaf en jagtsignal, ledd af ett oemotståndligt behof att gifva sina lungor luft.

Men knappast hade den klingat ut, förrän general Acton, åtföljd af väpnadt folk, inträdde från den ena sidan, och lazaronerna skyndade fram från den andra.

— General, befalde konungen, arrestera henne, för bort henne, jag vill icke se henne.

Af häpnad förmådde ej Acton röra sig från stället.

— Hören hit — tilltalade han lazaronerna — och han visade på Armfelt — han är er.

— Hvilket oerhördt bedrägeri! fortfor han. O, heliga Maria, måtte du förbarma dig öfver mig! Lubomirski, stöd mig — mina ben vackla — ah, min gud — hvad har jag gjort — att blifva så förrådd!

Alla stodo såsom slagna af åskan.

Musiken hade under tiden saktat sig. Den var nu lekande och lätt, glad och yr.

Med synbar fasa uppmätte Armfelt djupet af den afgrund, vid hvars rand han stod. Han darrade ej, men sjönk till konungens fötter; han talade icke, men sammanknäppte sina händer och höjde dem upp emot konungen, på hvars andra sida också redan den okända fruntimmersmasken knäböjde.

Stödd emot Vincents arm, kastade konungen sina blickar från den ena till den andra, som det syntes, nästan rädd för både dem och sig sjelf.

— Nåd, bad i denna stund fruntimmersmasken.

— Ers majestät, tillade äfven Armfelt, nåd!

Men konungen vände sitt ansigte från dem. Hans hjerta egde icke mera något förbarmande.

— För bort henne, Acton, befalde han åter, bort med dem. Och utan att yttra något till lazaronerna, gaf han dem ett lätt förstådt tecken, under det han åter pekade på Armfelt.

Armfelt märkte tecknet, och på en gång sprang han upp ifrån sin knäböjande ställning samt hastade fram till grekinnan.

Acton tog ett steg för att efterkomma befallningen; äfven lazaronerna rörde sig framåt.

— Kommen icke hit, sade Armfelt. Om någon vågar lägga sin hand på mig eller detta fruntimmer, dödar jag honom.

Armfelts utseende var härunder icke häftigt, icke våldsamt, det var tvärtom lugnt och öppet, men manligt och beslutsamt.

Hans hand hade fattat en af pistolerna i lifgördeln, och han höjde upp mynningen.

— Ni har fält vår dom, sire, sade han till Ferdinand. Jag har ingenting att erinra emot den, men jag är ännu en fri man och är skyldig omständigheterna att affordra er några vilkor. Må ni derför ej klandra mig allt för mycket, om jag tvingas att parlamentera med pistolen i hand. Jag fordrar, att ni befaller, det ingen lägger sin hand på detta fruntimmer; ni måste lofva mig det.

Konungen förblef tyst.

— Jag fordrar, ers majestät, att ni behandlar henne på ett sätt, som är er värdigt, som är henne värdigt. För min del fordrar jag ingenting.

Konungen svarade ej.

— Jag fordrar …

Acton gaf härvid ett tecken till vakten att kasta sig öfver Armfelt, under det han nu sjelf störtade fram för att afväpna honom.

— Stilla! befalde dock konungen, då han märkte deras afsigt, stilla!

Det låg någonting storartadt och verkligen konungsligt i Ferdinands utseende i detta ögonblick.

Vändande sig emot Armfelt, utsträckte han sin hand emot honom, liksom för att tala.

— Rädda mig, hviskade fruntimmersmasken till Armfelt, rädda mig. Ah, hvarför instälde jag min tillämnade resa, hvarför samtyckte jag till detta möte? O, min gud, rädda mig!

Och under det hon talade, slöt hon sig tätt intill Armfelt, som sökte hon sitt skydd vid hans bröst.

Armfelt slog sin arm omkring hennes lif och tryckte henne till sitt hjerta. För allt i verlden skulle han nu icke ha kunnat öfvergifva henne.

— Jag kan ej offra mer än mitt lif, hviskade han tillbaka, jag är beredd att gifva det.

— Bort med pistolen, befalde honom konungen.

— Bifall mina vilkor.

— Inga vilkor!

Och med ännu lyft hand, med stolt panna och stadig blick skred konungen långsamt fram.

De qval, Armfelt erfor i denna stund, vore icke lätt att beskrifva. Aldrig hade han känt sig så olycklig som nu, aldrig så tillintetgjord; och ändock hvilade dödens lugn på hans panna. Endast en enda tanke uppfylde hela hans själ, och denna tanke var nödvändigheten att rädda henne, som i honom egde sin enda räddningsplanka. Blott denna tanke stod ljus och klar för honom, allt annat låg i hans själ insvept i det djupaste mörker.

Konungen skred emellertid fram emot pistolmynningen.

Hans utseende var majestätiskt. Ögonblicket var högtidligt.

Alla betraktade honom och Armfelt, liksom förlamade. General Acton, lydande konungens befallning, stod gripen, icke af fruktan, men af häpnad. Vincent var icke mindre slagen.

— Bort med pistolen, befalde Ferdinand ännu en gång.

Armfelts bröst häfde sig högt, hans hjerta klappade våldsamt, hans hand darrade.

— Ers majestät, yttrade han.

Konungen fortsatte lugnt sin gång. Armfelts ansigte klarnade, en annan tanke genomblixtrade hans själ.

— Ni har rätt, tillade Armfelt derefter, bort med pistolen.

Och han kastade den i detsamma långt ifrån sig.

— Här är min plats, fortfor han, endast här.

Och han nedföll åter för konungens fötter.

Konungen stannade, liksom sjelf öfverraskad af denna rörelse.

En stunds tystnad uppstod, en tystnad så djup som i katakomberna.

---

Villa Reale ligger ej långt från slottet. Då den kungliga vakten går i gevär och rör spelet, höres det också ganska lätt i parken. I detta ögonblick hördes en hvirfvel derifrån.

Konungen lyssnade ovilkorligen dertill och, en gång lyssnande, kunde han ej skilja sig derifrån. Det var en kunglig salut han hörde.

— För hvilken?

Han vågade knappast andas. Allt högre och klarare ljöd honnören.

Händelsen utvecklade sig också snart. I nästa stund upplystes fonden af den plats, der de stodo, af ett skimrande fackelsken, och en brokig skara af hoffolk hastade fram, hvaribland äfven syntes drottningen och öfverhofmästarinnan.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk, äfvensom Döring, inkommo på samma gång och förenade sig med drottningens svit.

— Ers majestät, yttrade drottningen, hvad vill det här säga? Heliga moder, hvad står här på?

Konungen svarade ej; men hans arm sjönk till sidan.

— Förklara er, sire, hvad har händt? Har någon olycka inträffat? Har man förbrutit sig mot er? Har någon vågat — o, förklara!

Konungen var mera än förvirrad, han var tillintetgjord, och icke desto mindre lyste likväl en stråle af glädje i det dunkla ögat.

— Ännu en gång, började drottningen, hvad vilja dessa knäfall säga — denna tystnad — detta väpnade folk — dessa masker?

Ingen svarade henne. Alla väntade att konungen skulle tala; men han stod liksom beröfvad målföret, med blicken ihärdigt fäst på drottningen.

— Hvem är detta fruntimmer? fortsatte drottningen; huru kan ni vara så grym, sire, och låta henne förblifva i denna obeqväma ställning? Stig upp, vackra grekinna — hvem är ni? För all del lös masken ifrån ert ansigte. Den är allt för obeqväm, då man skall tala. Ni har väl inga skäl att dölja er?

Grekinnan efterkom också genast drottningens uppmaning och aftog masken. Grekinnan var — Hedvig, Armfelts egen maka.

Vi lemna åt läsaren att sjelf tänka sig den öfverraskning, som, ehuru på ett ganska olika sätt, intog de närvarande.

— Huru, fortfor drottningen, baronessan Armfelt? Ni här? Ah, huru kommer det sig? Ni lemnade Neapel redan i går. Icke sant? Och nu här — maskerad — under ett möte med er man? Baron, och hon hotade Armfelt med handen, ni är en farlig menniska. Konspirerar ni nu också mot vår krona? Gud vet, om icke er regering gör rätt, som vill röja er ur vägen? Med en sådan sammansvuren, som er fru, är ni fruktansvärd.

Armfelt andades åter lätt. Han tryckte med en hjertlig blick och åtbörd Hedvigs hand. Hon log mildt emot honom, ehuru kinden var blek och vittnade om ett ännu icke öfverståndet lidande i hennes hjerta.

Han tackade gud för det öfverraskande och lyckliga qui pro quo, som här egt rum, anande att det ej var tillfälligheten han hade att tacka derför, utan en förutseende klokhet.

— Sire, fortsatte drottningen, vändande sig till Ferdinand, om ni ej har något mera att befalla, så låtom oss lemna detta ställe.

Konungen lyfte upp sitt hufvud, hans hand for öfver pannan. Han kände sig skyldig att afgifva en förklaring, om äfven aldrig så obetydlig, men han saknade ord. Hofvets blickar besvärade honom.

Armfelt märkte hans förlägenhet och nalkades honom, besluten att komma honom till hjelp.

— Ers majestät, sade han, ni förlåter mig?

Konungen spratt härvid till och fäste en forskande blick på honom. Armfelt var hofman, då det behöfdes.

— Ni förlåter ju oss båda, sire? tillade Armfelt, utan att afvakta Ferdinands svar.

Det låg så mycken vördnad och tillgifvenhet i hans utseende, att konungen började känna sig lugnare.

— Men, sire, huru mycket vi äfven förbrutit oss, fortsatte Armfelt vidare, vågar jag likväl påkalla ett ytterligare bevis af er godhet.

— Låt höra, jag har redan samtyckt.

Armfelt hade genomskådat konungen och anledningen till hans hotande uppträdande. Konungen fruktade deremot, att Armfelt skulle ha gjort det — än mera — fruktade att han skulle med ett oförsigtigt ord blottställa honom. De betraktade hvarandra med diplomatiska ögon.

— Lofva mig då, ers majestät, att mitt brott …

Armfelt visste på det hela icke hvad han skulle säga, men önskade rädda konungen ur sitt bryderi.

— Att mitt brott, fortsatte han, får förblifva en hemlighet mellan er och mig.

Ferdinand förstod honom nu och närmade sig honom gladt och vänligt.

— Jag lofvar det, Armfelt, lofvar det vid min heder, svarade konungen, ja, var försäkrad derom; men deremot skall ni alltid lefva i ett kärt minne hos mig.

Konungen andades lättare, han kände sig räddad.

— Och ni, ers majestät, ni fruktar …

Armfelt stannade härunder med sin blick på drottningen.

— Ni fruktar, att jag konspirerar mot er krona. Ni behöfver ej frukta det; ni vet allt för väl att det ej kan gifvas någon dödlig, som skulle ha hjerta att röra vid en krona, som hvilar på en så ädel panna; deremot tror jag, ers majestät, att ni konspirerat emot mig.

Under det Armfelt talade, förrådde hans röst, hans blick, äfven hans ord, en så lefvande varm känsla, att han tilldrog sig uppmärksamheten. Denna omständighet undgick icke drottningen, och förskräckelsen blekte för ett ögonblick hennes eljest så friska hy.

— Jag skulle ha konspirerat emot er? Ah, baron, jag ber er — jag förstår er ej.

Armfelt teg, under det han for med handen öfver pannan.

— Deruti, att min innerligt älskade och goda Hedvig dröjde med sin resa och öfverraskade mig med ett litet karnavalskämt, anar jag ert finger — er öfvertalningsförmåga — och hvad är det annat än en liten konspiration, som, då jag fann henne, djupt rörde mitt hjerta. Tungt kändes mig den pligten, att skiljas från henne, mitt hjertas bästa vän.

— Det är sant, Armfelt, att jag kände er önskan och baronessans beslut att resa, men öfverraskningen är ändå ej helt och hållet min förtjenst, utan till större delen hennes. Ni har väl tackat henne?

— Vid gud, Hedvig — du älskar mig sant — jag skall derföre evigt vara tacksam.

Den spända uppmärksamhet, hvarmed man lyssnat till Armfelts ord, upplöste sig i ett sorl af bifall.

Döring deremot jemförde sina minnen — det fruntimmer, som uppträdde till hans och Armfelts räddning vid trappan åt arsenalsdammen — och hvad han nu såg — och ett leende krusade hans läppar.

Prinsessan Menzikoff och mylady Munk förstodo egentligen ingenting af allt, hvad de sågo.

— Låtom oss vända tillbaka till slottet, bad drottningen.

Men konungens blick hade stannat på Vincent, och han rörde sig icke från stället.

Den feberaktigt sjuka kraft, som händelsens gång och vigt underhållit hos Vincent, försvann, då han såg sina sista förhoppningar störta in. Vincent hade sjunkit tillbaka mot ett träd, och hans blick var sänkt mot jorden. Hans bröst häfde sig långsamt, och hvarje bloddroppe hade flytt ifrån hans ansigte.

— Acton, yttrade konungen, bevaka honom. Du ansvarar mig med ditt lif, att han ej undkommer.

Armfelt och Döring hade ej gifvit akt på Vincent förr än nu. Utan att känna, hvilken orsak konungen egde till sin befallning, förmodade de att Acton inrapporterat, att Vincent under namnet Zamparelli spelat en tvetydig, framför allt mot Armfelt fiendtlig roll.

Armfelt ansåg sig hafva skäl att behandla Vincent med skonsamhet och kände sig uppmanad att tala till hans förmån hos konungen.

Då Vincent hörde Armfelt lägga sig ut för honom, kände han sig ännu mera smärtsamt lidande än förut, och han mottog konungens bifall till den af Armfelt gjorda framställningen om tillgift med fullkomlig likgiltighet.

I samma stund hofvet lemnade stället, gaf öfverhofmästarinnan Armfelt ett tecken, att hon ville tala vid honom.

— I morgon, sade hon, lemnar vår regering chefen på den svenska korvetten svar på hertigen-regentens skrifvelse. Ni måste vara härifrån innan dess — hvad säger ni — ni har ju nu mera ingenting att göra här.

— Ni har rätt. Jag har ingenting mera att göra här. Jag reser.

— Jag har talat vid mylady Munk. Hennes vagn väntar er. Ni far till landet på några dagar. Välkommen tillbaka, så snart korvetten är borta.

— Helsa — helsa …

— Er maka? Ni skall träffa henne, innan ni reser.

Vincent och Döring voro de enda som voro qvar på platsen. Döring hade ej hjerta att öfvergifva sin nu mera måhända tvetydige, förr likväl trogne vän i den belägenhet, hvaruti han befann sig. Döring erinrade sig äfven Adlerstjernas sista ord, som på ett ganska anmärkningsvärdt sätt sammanförde Louises, Vincents och Zamparellis namn, och hans kärlek tillhviskade honom det hoppet, att Vincent möjligtvis skulle kunna gifva honom några upplysningar om hvar Louise fans.

Vincent syntes ej böjd att inlåta sig i något samtal; trött, nära nog döende, kastade han endast en slö, intetsägande blick på Döring.

— Låt mig föra er tillbaka till ert hem, bad Döring slutligen.

— Till mitt hem? upprepade Vincent. Jag har sökt ett hem hela mitt lif igenom och ej funnit något. Hem? upprepade han. Ja, jag vill gå hem — dit eller dit.

Han visade på himlen först och på jorden sedan.

Men på en gång spratt han till, liksom han erinrat sig något.

— Jag borde hafva hatat er, hatat er mycket, och likväl har jag älskat er, yttrade han till Döring.

Döring förstod honom icke.

— Då alla öfvergifva mig, stannar ni ensam qvar. Ni gör rätt deri, och jag jag skall ej vara otacksam. Vill ni träffa en person, som ni länge sökt?

— Louise?

— Nej.

— Hvilken?

— Följ mig till dominikanerklostret, och ni skall få se den.

---

1. Nikander har efterlemnat en öfversättning af dessa stanzer.
   »Ett tappert hjerta
   I lifvet segrar,
   Och dödens smärta …
   Det räds ej den.
   Och efter dunkla
   Och dystra skiften
   Venedig skördar
   Triumfer än.»