Drabanten/Del 2/Kapitel 21
| ← Svärmeri och verklighet. |
|
Blomman. → |
TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
Armfelt.
Vi äro åter i Neapel.
Det var den 9 Februari 1794, samma dag karnavalen börjades. Gatorna vimlade af masker; framför allt var rörelsen och lifligheten på Toledogatan oerhörd. Skämt och upptåg hade redan börjat. Kärleken spelade dervid icke den obetydligaste roll; den var snarare att betrakta såsom driffjädern till dem alla.
En svensk resebeskrifvare säger, att karnaval betyder »Farväl all köttmat!» eller: »Låtom oss lustiga vara; ty fastan och försakelsen äro hardt nära.»
Italien är aldrig så lyckligt som under karnavalen. Italienaren älskar och leker med friheten som ett barn, men han känner ingen annan frihet än karnavaldagarnes. Det är endast under masken, som han vågar tillbedja henne.
I Rom och Venedig är karnavalen mera systematiskt ordnad, mera storartad än i Neapel. Ett visst liksom kungligt purpurbräm är inom förstnämda städer kastadt öfver Pulcinello, Pierro och Arlechino. I Neapel deremot är karnavalen mycket roligare och lustigare. Under masken släpper lättsinnigheten der alla sina blomstersirade tömmar lösa. Oskulden må stänga väl till sin klosterport, att Arlechino ej med sitt hokus pokus må förvandla henne till en glad grisett. Karnavalen i Neapel är ett enda stort kärleksäfventyr, rikt på tokerier och spratt, fullt af förförelser och saturnalier. Fruar och män tänka och tala då endast om Bertolds död och lilla Bertolds födelse[1], och handla derefter.
Men under det man ute på gatorna redan hänfördes af den började karnavalen, hvilken vi äfven i sinom tid skola besöka, vilja vi föra läsaren direkte till Villa Reale.
Men på samma gång händelser af den största vigt der utveckla sig, har man också sina tankar fästa på karnavalen. I Neapel glömmer man ej masken för togans skull. Politiken gömmer sig ofta nog bakom kärleken och kärleken bakom politiken, så att man icke alltid vet, hvilkendera af dem det ansigte tillhör, som man ser.
Läsaren befinner sig således åter i samma praktfulla rum, der vi en gång förut med prinsessan Sofia Albertina beundrade Guidos’ mästerliga allegori, Aurora.
Men denna gång mötas ej våra blickar af en till hofvet hörande större samling af personer; nu är allt tyst och stilla i rummet, endast en enda person synes der, och denne ende ligger nedböjd på ett knä och med utsträckta händer. På den smärta och resliga gestalten, den ädla hållningen, den öppna pannan och eldiga blicken igenkänner man Armfelt.
Men för hvem böjer han väl sitt knä? Utom honom synes ingen i rummet, men dörren midt för honom, och nära vid hvilken han befinner sig, är mer än halföppen. Dörren bortskymmer den person, för hvilken han knäböjer.
— Att lemna mig, yttrade han, utan att gifva mig hopp att vi skola träffas.
Det låg så mycken förebrående hänförelse i dessa ord, att de inneburo en hel kärleksförklaring.
— Ingen förebråelse, Armfelt, jag rår ej om mig sjelf. Lemna mig, ni glömmer er.
Rösten var ljuf och mild.
Elden i Armfelts ögon flammade till härunder, lifvad af en hög glans, och han uppbar sitt hufvud stoltare än förut.
— Välan då, inföll Armfelt, jag vet hvad med skäl kan förebrås mig, vet att jag är vansinnig, att min kärlek är en galenskap, ett ifrån förståndets herravälde lösryckt hjertas fria och vilda känslosvall. Må himlen förlåta mig; men jag är en arm dödlig och eger ej magt att emotstå min hänförelse.
— Lugna er, Armfelt, ni känner, hvilka faror som hota er från Sverige.
— Jag känner dem.
— Och ni vill ej lyda min önskan att undvika dem?
— Jag känner det djupa hat, som dikterar förföljelserna emot mig, men vet mig vara ren och är öfvertygad, att jag kan bevisa min oskuld. Att draga mig tillbaka vore feghet.
— Ni är blind, ni störtar er.
— Må vara! Men jag kan icke förmå mig att frukta.
Armfelt tystnade och såg upp, liksom hade han blickat in i sin grannes ansigte.
— Farväl, hviskade hon.
— Ingen nåd således! Ni öfvergifver mig.
Och Armfelt sprang dervid upp från sin knäböjande ställning.
— Hvilken oerhörd dåre är jag icke, fortsatte han derefter. Jag har anhållit om ett enda möte i morgon, då karnavalen börjar, nåväl, jag lofvar att undvika den fara, som hotar mig, lofvar att fly, hvart och när som helst, endast detta möte beviljas.
— Någon kommer — hör!
— Lofva mig ett möte — ett ord blott — ett tecken — kasta den der blomman i er gördel till mina fötter, jag skall anse det såsom ett bifall.
— Tyst!
— Ett tecken — blomman der!
— Bort!
Det talande fruntimret hade under hela tiden stått bortskymdt af dörren.
— Ni aflägsnar er.
Man hörde verkligen i detsamma lätta och sväfvande steg aflägsna sig.
— Blomman! erinrade Armfelt ännu en gång och utsträckte sina händer efter den flyende.
I detta ögonblick såg man en täck och snöhvit hand sticka fram om dörrkanten och fatta Armfelts, hvarefter den glada och skämtsamma öfverhofmästarinnan framträdde.
— Herr baron, yttrade hon, glöm för all del ej bort, hvar ni är. Vänd er om! Lugna er! Hör ni ej att steg nalkas, det är Acton som kommer. Beherska er!
Armfelt gjorde våld på sig.
— Må Acton komma! svarade henne Armfelt. Jag är missnöjd med verlden, med lifvet. Hvad har jag att vinna mera? Sjelf förrådd, anklagar man mig. Jag är beredd att strida. Faller jag, skall mången falla med mig.
— Ni är förtviflad.
— Jag är vansinnig, om ni vill.
— Ni fordrar ett möte.
— Ja, ja!
— Acton kommer. Dörren öppnas. Huru var det, — ni begärde ett tecken — en blomma.
— Kasta den för mina fötter, och ni skall leda mig hvart ni vill.
— Tyst — se er om.
Då Armfelt vände sig om, inträdde icke general Acton, som man väntat, utan Döring, med anmodan att baron skulle besöka generalen.
Knappast hade Armfelt och Döring aflägsnat sig och öfverhofmästarinnan blifvit ensam, förrän en kammartjenare anmälde prinsessan Menzikoff och mylady Munk. Glad och vänlig hastade öfverhofmästarinnan dem till mötes.
— Välkomna, välkomna! ropade hon och utsträckte simma armar emot dem. Ni komma alldeles på slaget, rigtigt som om ni stämt möte med minutvisaren, hör — hör ni — nu slår klockan.
— Ditt bref förskräckte oss. Har något ledsamt inträffat? Du ser att vi äro ordentligt uppskrämda.
— Berätta, för all del — berätta!
Öfverhofmästarinnan betraktade dem med en hastig, men tvetydig blick. Om de ej varit så helt och hållet upptagna af sin nyfikenhet, skulle säkert det skälmaktiga leende, som gled öfver hennes läppar, icke undgått dem.
— Hvad jag beklagar baron Armfelt, började hon.
Men hon fick ej fortsätta sin mening, emedan hon afbröts af de båda andra, hvilka nu på en gång utropade Armfelts namn, dermed liksom tillkännagifvande sin förvåning och sitt deltagande öfver att frågan rörde honom.
— Men låt mig tala till punkt, bad öfverhofmästarmnan; jag känner er varma hängifvenhet för baronen, och som jag visste, att han nu behöfver vänner, upprigtiga vänner, kunde jag ej annat än skicka bud till er. Om någon kan få honom att handla klokt och förståndigt, så är det ni, och det behöfs verkligen förstånd, om han skall kunna reda sig ur alla ledsamheter.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk voro sjelfva uppmärksamheten. Det deltagande, de hyste för Armfelt, uttryckte sig på det mest tydliga sätt i deras ansigten.
— Ni känna, fortsatte öfverhofmästarinnan, alla de förföljelser, som man från Sverige riktat emot honom, alltsedan han blef anstäld som minister i Italien.
— Den svenska regeringen måste vara elak, jag vill icke säga gemen. Att på det sättet förfölja en man sädan som Armfelt, det är rigtigt oförlåtligt. Då jag kommer tillbaka till Petersburg, skall jag omtala det vid hofvet.
— Och jag skall ej heller underlåta, inföll myladyn, att gifva saken sin rigtiga färg, då jag kommer till London.
— Ni ha rätt, mina damer, ganska rätt. Jag är alldeles af samma tanke. Man är i Sverige högst orättvis emot honom. Han borde bli …
— Rysk undersåte — icke sant — ni ville säga ryss?
— Eller engelsman. Det vore så godt det, eller hur?
— Jag vill säga, att han borde bli italienare — neapolitanare. Men afbryt mig ej så ofta, och I skolen få höra ganska förskräckliga saker; och endast ni, jag säger det ännu en gång, endast ni kunna, i fall någon förmår det, böja hans orubbliga vilja. Kan ni tänka, att man nu har de mest förfärliga afsigter, de rysligaste planer emot honom.
— Min gud, hvad säger ni?
— Rysliga planer? Berätta, berätta!
— Man vill fängsla honom.
— Fängsla honom?
— Eller rättare mörda honom.
— Är det möjligt?
— Hvad jag säger är sanning.
— Vi tro er, tro er fullkomligt! Men på hvad sätt skola vi hjelpa honom?
— Lita på oss. I Ryssland skulle man emottaga honom med öppna armar. Kejsarinnan värderar honom högt, det vet jag.
— Äfven i England skulle han finna ett säkert skydd. Sverige skulle ej nå honom, om han förtrodde sig åt den engelska gästfriheten.
Öfverhofmästarinnan lät dem tala, utan att söka afbryta dem. De misstänkte också icke några egna afsigter hos henne och lemnade fritt lopp åt sina känslor.
— Säg oss blott, hvad vi skola göra!
— Vi äro beredda till allt!
— Hör nu på mig, afbröt dem öfverhofmästarinnan; jag har öfverlagt saken så godt jag kunnat, och vet blott ett medel, som skulle förmå honom att öfvergifva sin afsigt.
— Att låta fängsla sig?
— Eller mörda sig?
— Alldeles det; blott ett sätt, det nämligen, att någon af er ger honom ett enskildt möte.
— Någon af oss — hvilken — för min del är det omöjligt — ah, min gud — ett möte — ett enskildt möte?
— Som jag säger, ett möte.
— När, hvar, huru, på hvad sätt?
— Karnavalen har ju redan börjat.
— Åh, ett karnavalsskämt? Hvilket infall!
— Ett möte, maskerade! Ni skämtar väl?
— Det skulle afhålla honom ifrån att kasta sig i sina fienders våld, och han vore räddad.
— Verkligen?
— Ni tror det?
— Jag är viss derpå.
— Och man vill mörda honom?
— Eller fängsla honom?
— Ni tro mig icke. Ah, det faller mig något in — I skolen sjelfva få höra det — följen mig, men för all del, tyst och stilla, att ingen må upptäcka hvad jag nu gör endast af vänskap för er. Kom!
Och hon öppnade samma dörr, genom hvilken Armfelt och Döring nyss förut aflägsnat sig, och försvann snart med sina båda vänner.
Med hastiga steg passerade Armfelt och Döring genom flere rum
och inträdde slutligen till general Acton.
Lutad med handen mot ett bord, hvilade generalens blick på en upprullad karta, vid hvars sida en packe med bref låg. Fördjupad, som han var, i betraktelser, rullade hans ögon begrundande öfver kartan.
— Jag kan aldrig kasta blicken på Europa, yttrade han till Armfelt, då denne stannade vid hans sida, utan att fattas af en melankolisk känsla. Hvilken förfärlig Vesuv är ej den gamla verlden, med eld i djupet och rök och dimmor i höjden; med eld, som förtär allt omkring sig i folkens bröst, och med orediga begrepp om magtens betydelse och dunkla och ovissa samhällsåsigter inom styrelserna. När skall den vulkaniska elden väl blifva en jemn och lugn, en klar och stilla låga, lysande och värmande folkets eget tänkesätt, och när skall ur de hvälfvande dimmorna en segrande och klar, en mägtig och välgörande sol uppgå. När skola folken blifva nog visa för att lyda de lagar, som utgöra vilkoret för deras frid och förkofran, och styrelserna nog kloka för att styra vist och i sin visdom blifva en oemotståndlig magt? Hvad säger ni, baron, känner icke också ni er melankolisk, då ni betraktar Europas folk? Hvilka passioner, hvilka strider, hvilken evig bardalek — och för hvilket ändamål? Man skulle kunna tro att försynen öfverlemnat allt åt slumpen.
Armfelt hade icke ännu återkommit från de rörelser, som lifvat honom ett ögonblick förut. Kärleken, denna mägtiga medelpunkt, som leder i ett oupphörligt, rastlöst kretslopp allt lefvande omkring sig, utgjorde ännu hans tankars centrum. Hjertat var ännu fullt af detta magnetiska eldämne, som drager till sig allt, för att förtära allt. Han var icke en lugn verldsbetraktare i detta ögonblick. Öfverlemnande sig åt sin böjelse, hade han hoppats, men bedragit sig i sina förhoppningar, och det låg någonting för hans känsla kränkande i detta sjelfbedrägeri, som gjorde honom missnöjd med sig sjelf och verlden.
Actons ord återförde honom likväl till sig sjelf.
— Öfverlemnat allt åt en slump? upprepade han. Nej, general! Der en naturlag arbetar, der arbetar en gud, och der en menniska finnes, der finnes ock en gud, en miniatyr-gud, ett fragment af en gud. Jag tror icke på någon slump, utan på en evig gudoms verksamhet i allt. Verlden är för er en stridsplats af blinda ingifvelser, för mig åter en stridsplats af idéer, af kärlek. Att älska allt är att dyrka gud; att akta allt är att akta sig sjelf. Slumpens strid är egoismens. Öfvertygelsens strid är äfven kärlekens strid för det rätta. Lika väl som en individ arbetar för sitt jag, arbetar äfven slägtet, menskligheten för sitt. Det allmänna är lika mycket ett resultat af de enskilda, som de enskilda äro ett resultat af det allmänna. Alla äro vi födda att strida, men icke är det för oss vi strida, ehuru vi sjelfva tro det. Genom vår strid uppfylla vi blott ett allmänt behof. Verldshistorien visar oss, huru den ena generationen kämpar mot den andra, huru den ena kasten äflas om väldet med den andra. Hvem har rätt? Ni skulle svara: de som segra. Jag svarar deremot: ingen segrar, emedan båda partierna gå under, och ur bådas undergång växer oupphörligt en ny generation, och det är den, som segrar. Det är den på nytt födande mensklighetens gudom som segrar; och endast som minne lefva hos den våra strider, men som kärlek njuter den af dess frukter. Allt lefver och vexlar, allt rör sig och vacklar: endast ett ting förändras ej. Och vet ni hvad det är? Det är kärleken. Den är oändlig och evig hos slägtet, den är partiel hos individen; men lika oföränderligt som solen nu och alltid lyser och lyst, lika oföränderligt har kärleken lifvat våra fäder, såväl som oss. Vi lefva i en blodig tid, men hvad mera? I dag rasar stormen genom verlden, i morgon susar en vestanflägt fram. Det ena måste vara, så vida det andra skall finnas. Rätt har ingen. Striden är likväl den enda naturlag, hvarur det rätta växer. De kämpande stanna alltså oupphörligt blott vid anvisningar till det rätta; och om denna deras uppgift, betraktad med egoismens synrör, är obetydlig, är det i sjelfva verket likväl ej så obetydligt att vara en vägvisare i försynens eviga arbete. Och tro mig, general, endast i den mån vi älska slägtet rätt och sant och varmt, äro vi äfven goda vägvisare.
Acton betraktade Armfelt med stadig och lugn blick under det han yttrade sig. Döring, som stannat vid fönstret, åhörde honom med uppmärksamhet. Han visste icke rigtigt, om han förstod Armfelt, eller om han skulle gå in på hans satser; men emellertid tilltalade de honom mera än Actons.
— Ni tror således icke på någon slump, herr baron, yttrade Acton, sedan Armfelt slutat, utan anser allt, som händer, för rättvist?
— Visserligen, general. Allt har rätt att gälla så långt det kan gälla.
Acton fäste ännu en gång en uppmärksam blick på honom.
— Då gillar ni förmodligen också, herr baron, den svenska regeringens handlingssätt emot er?
Armfelt flög med handen öfver pannan, liksom han ett ögonblick tvekat att erkänna det.
— Hvarför icke? återtog han likväl snart. Den svenska regeringen vill störta mig; jag har också velat störta den — och vi hafva rätt båda. Ur dess och min strid skall snart ett bättre komma.
— Ni tager saken kallt, baron.
— Säg lugnt, general.
— Nåväl, baron, jag har fått i uppdrag att kommunicera mig med er rörande er ställning till ert hof. Ni är en ovanlig man, herr baron. Ni har ej allenast blickat djupt in i vår tids politiska förhållanden, utan äfven i menniskohjertat, denna innersta driffjäder till alla yttre rörelser. I ert snille eger ni en alltid nyskapande kraft, i er karaktär ett säkert stöd, och i ert mod och er blygsamhet alltid outtömliga tillgångar. Ni är en man, sådan som tiden behöfver den. Ock så, som ni är — öfver allt framstående med egen öfvertygelse — måste ni alltid få många fiender, men äfven vänner. Här i Neapel eger ni flera, som värdera er högt. Min konung och min drottning, det gläder mig att få säga er det, äro edra upprigtiga vänner, och jag anhåller, herr baron, att äfven få räkna mig såsom er vän.
Armfelt åhörde Acton uppmärksamt, utan att afbryta honom.
— Jag har, som ni redan torde veta, erhållit underrättelse om att ett svenskt krigsfartyg, fördt af en baron Palmqvist, i morgon förväntas till vår hamn, och ehuru det skulle förblifva en hemlighet, känna vi äfven, att chefen har ordres att bemägtiga sig er person och återföra er till Sverige.
— Så har äfven underrättelsen inlupit till mig.
— Man anklagar er för att stå i spetsen för en konspiration mot hertigen-regenten och den nuvarande styrelsen, samt att hafva ledt trådarne i sammansvärjningen. Uti alla offentliga tidningar återljuder denna anklagelse snart nog från alla sidor af Europa. Flere af edra så kallade med-konspiratörer äro redan arresterade i Stockholm. Ett ungt fruntimmer, en fröken Rudensköld, skall vara på det högsta komprometteradt. Piranesi har dessutom redan mottagit minister-kreditiv och i sjelfva verket …
— Är jag, inföll Armfelt, nu mera reducerad till ingenting.
— Ni har rätt, baron; man har fråntagit er den ministeriella befattning, som ni hittills innehaft här.
Armfelt syntes härunder blifva allt mer och mer upprörd. Hans panna lade sig i allt djupare och djupare fåror, och ögat sköt emellanåt en allt klarare och klarare blixt. Beskyllningarna smärtade honom, och han egde ej magt att beherska sin smärta. Acton såg hans rörelse och iakttog en aktningsfull tystnad.
— Jag, brottslig? började Armfelt efter en stund. Om jag är brottslig, består min brottslighet deruti, att jag alltid sörjt och begråtit en hädangången, älskad monark; att jag vördat hans minne ända till förgudning; att jag förblifvit de styrelseprinciper trogen, som han antog såsom grund för sina planer och institutioner; att jag med smärta sett okunnigheten och trolösheten kullkasta de verk, som snillet och visheten uppbygt; att jag slutligen velat förvara åt hans son, hvars barndom jag vårdat, en obefläckad tron och ett samhälle, ännu lifvadt af faderns höge ande.
Armfelt stannade här och blickade icke utan stolthet omkring sig.
— Man anklagar mig för riksförräderi, fortsatte han åter; men om, å ena sidan, mina grundsatser äro stridande deremot; om jag osvikligt hängifvit mig åt Gustaf III:s åsigter om tron och stat, äfven sedan han var död; om jag trofast slutit mig till det parti, hvilket, oaktadt sina olyckor, försvarar den lagliga myndigheten, som måhända allt för mycket glömmer sig sjelf; om jag afskyr konungamördarnes blodiga läror och dem, som predika en falsk och samhällsfarlig frihet; om min egen uppfostran, mitt lifs vanor och mina egna föreställningssätt på det närmaste öfverensstämma härmed, så skulle det väl alltid ha varit en uppenbar galenskap af mig att konspirera deremot, och — jag frågar — hvem skall väl då kunna tro, att jag dertill gjort mig skyldig? Men vidare! Om deremot, å andra sidan, mina förföljare, hvilka nu omgifva tronen och äro i besittning af magten, äro afgjorda fiender till densamma; om de bekänna sig till de konungamördande läror, för hvilka Gustaf III föll ett offer; om de till och med uppenbart eller åtminstone genom ett tvetydigt vankelmod beskydda dessa läror; om slutligen alla de passioner, som uppröra menniskorna: hatet, äregirigheten och egennyttan, äro införlifvade med den nu varande styrelsens karaktär: hvem, frågar jag, skall ej inse denna styrelses rätta motiv till beskyllning emot mig?
— Några få ord om min lefnad angifva äfven min karaktär som politisk personlighet. Jag har varit omfattad af den utmärktaste konungagunst. Vid återkomsten från mina första resor såsom yngling blef jag vid hofvet anstäld såsom kavaljer hos kronprinsessan; kort derefter utnämde mig konungen till sin förste kammarherre, bibehållande mig tillika vid platsen hos hans son; men kriget, som nu utbröt, tillät mig ej att vara overksam, och jag marscherade mot finska gränsen med mitt regemente. Händelserna under detta mördande krig mellan tvänne tappra nationer voro mig ofta gynsamma. Jag hade den lyckan att förvärfva mig fiendernas aktning så väl som mina soldaters förtroende, och jag erhöll högsta befälet öfver en afdelning af armén; derunder fick jag tillfälle att offra mitt blod för min konung och mitt fädernesland: jag erhöll en svår blessyr, hvars följder skola följa mig till grafven. Urståndsatt att bibehålla mitt befäl, som jag var, utsåg mig konungen att handlägga underhandlingarne om fred, som då öppnades. Jag lyckades deruti och vann en fred, som öfversteg våra förhoppningar. Min konung hade redan insett, att en varaktig och säker allians med den största suverän på jorden, så väl genom sin magt som sitt snille, skulle bereda lugn åt hans land och åter förena alla inom riket splittrade intressen; och jag blef i följd deraf ånyo utnämd till en af de kommissarier, som fingo sig detta stora värf uppdraget. Alliansen blef beslutad. Konungen, som nu var tryggad från all fara utifrån, vände från detta ögonblick alla sina tankar till främjandet af sina undersåtars väl och lycka. Ständerna, samlade i Gefle, understödde hans afsigter, och man sysselsatte sig nu med att återställa finanserna och bota oordningarne i administrationen. Det förslag, som konungen framstälde i afseende på sin sons giftermål, mottogs med allmänt bifall, och presterskapet utmärkte sig vid detta tillfälle genom en anda af tolerans och kärlek för allmänt väl, som man ej nog kan berömma. Det var just under det att rikets affärer så utvecklade sig, och konungen, full af lysande framtidsförhoppningar, återkom till hufvudstaden, som det mördande skottet — likt ett annat förebud för den nu herskande förmyndareregeringen — träffade honom och beröfvade Sverige den bäste af konungar och Europa ett af dess största snillen. Jag mottog min olycklige konungs sista suck. Han var i döden, som i lifvet, stor och ädelmodig, och om det varit möjligt, skulle min smärta blifvit ökad genom de sista bevis af välvilja, jag mottog, då han anförtrodde mig sin son och lät mig i sina egna händer aflägga ed att aldrig öfvergifva sonen, hvarvid han, för att gifva mig någon magt att värna den omyndige, utnämde mig till öfverståthållare i Stockholm. Konungen dog, och min lycka med honom.
Armfelt tystnade här, och en tår — det skönaste smycket i sorgens konungamagt — simmade i hans öga; men tåren fördunklade icke hans blick. Med prismatisk glans bröt känslan sig fram der, och blicken strålade klarare än någonsin.
— Jag vill för er, general, återtog Armfelt åter, i några hastiga, korta drag teckna mitt lif, på det ni må sättas i tillfälle att bedöma mig; jag gör det, emedan hvarje redlig mans omdöme är mig kärt, och jag står i förbindelse hos er och ert hof för den vänskap mig blifvit bevisad.
— Konungen —— fortfor han sålunda — hade knappast tillslutit sina ögon, förrän folkets högljudda missnöje utbröt från alla håll; och hofvet fruktade, att folkets raseri mot dem, som mördat konungen eller misstänktes vara i hemlighet delaktiga i mordet, skulle förorsaka en allmän omstörtning. Af hvem sökte man bistånd i detta vådliga ögonblick? Af min trohet. Jag uppfylde också min pligt, och folket skingrade sig.
— Ett tillägg till konungens testamente, undertecknadt den sista dagen han lefde, stadgade, att ett medregerande råd skulle deltaga uti hertigen-regentens förvaltning, och att jag skulle vara en medlem af detta råd. Hertigen led af den misstanke mot honom, som tycktes visa sig i denna föreskrift; och då jag trodde på hans redliga afsigter samt insåg nödvändigheten af enhet inom styrelsen, beslöt jag, så väl som mina kolleger, att öfverlemna magten odelad i hans händer. Hertigen, häraf rörd, uppsatte sjelfmant en akt, hvari han frivilligt bibehöll i konseljen de fem personer, som konungen deruti insatt. Sakerna återtogo nu sin vanliga gång, men den unge konungen — som likväl under sin faders tid fått tillträde till rådskammaren — erhöll det ej mera. Jag framförde häröfver mina anmärkningar till hertigen, men förgäfves. En kort tid derefter uppträdde en man vid hofvet, hvilken förut varit regentens favorit, men som konungen af politiska och moraliska skäl aflägsnat från Sverige.
Armfelts utseende fick allt mer och mer ett fiendtligt uttryck, under det han talade om Reuterholm, hvars förföljelser så djupt ingripit i hans lif.
— Denne man, fortsatte han efter ett ögonblick, lifvas af hat och hämd mot alla, som äro tillgifna Gustaf, förenar dermed en osläcklig äregirighet jemte ett ytterligt förtroende till sina egna talanger, är visionär, hycklare och taskspelare; denne man, nyss hemkommen från en resa, hvarunder han hufvudsakligast uppehållit sig i Paris, stäldes af hertigens blinda vänskap i spetsen för ärendena. Följden blef också hela det förra styrelsesystemets förändring. Företrädesvis blef jag ett föremål för hatet. Här börjar också min missbelåtenhet, och mitt missnöje växte i jemna steg med min hatfulle fiendes förföljelse. Tiden gick. Jag vill ej nu förspilla stunden med bevis på all småaktig ovilja emot mig. Jag beslöt, styrkt dertill äfven af mina vänner, att på en tid lemna fäderneslandet, hvilket min helsa också fordrade. Jag hoppades att genom denna resa förekomma flere politiska obehagligheter, allra helst som jag omöjligen kunde stillatigande förblifva inom intrigernas skådeplats. Jag erhöll permission och reste. Men knappast hade jag lemnat rikets gräns, förrän signalen till anfall gafs, och alla ränker sattes i rörelse emot mig. Efter en månads frånvaro affordrade man mig min ansökan om afsked från öfverståthållare-embetet. Jag vägrade att lemna den och svarade, att jag aldrig kunde förmå mig att lättsinnigt frånträda ett embete, som var det sista och i så hög grad utmärkta beviset på min förre herres ynnest. Med åsidosättande af formen, förklarade man likväl embetet ledigt, och man bortjagade utan skonsamhet min hustru och mina barn ur öfverståthållarehuset, utan att låta dem åtnjuta den lagliga rätt hvarje afskedad eller död embetsmans familj eger, att i 6 månader bibehålla boställsrummen. Mig sände man som minister till Italien, hvilken beställning, så ärofull den ock kan anses, likväl, med hänseende till hvad jag förlorat, af mig blott kunde betraktas såsom en landsförvisning. Jag saknar ord för att uttrycka de förolämpande trakasserier jag här lidit. Mina depescher, mitt uppförande, allt har klandrats, under det man på samma gång förföljt mina vänner och alla, som hyst någon tillgifvenhet för mig. Hatet anföll mig från alla sidor; raseriet tycktes ej ega någon ro, förrän jag blifvit undanröjd, och i detta ögonblick har man krönt verket genom att förklara mig såsom chef för en brottslig sammansvärjning.
Känslan af lidna oförrätter uttryckte sig med målande drag i det sätt, hvarpå Armfelt framstälde sina tankar. Hans röst var än mild och rörande, än stark och uppskakande, efter som ämnet gaf vid handen. Allt hos honom vittnade om omisskännelig upprigtighet och smärta.
— Det förblifver dock alltid en obestridlig sanning, att beskyllningen emot mig grundar sig mera på förutsättningar, än på verkliga bevis. Jag skall öppet och så kort som möjligt genomgå så väl det ena som det andra.
Han teg stilla ett ögonblick, derunder kastande en tankeblick öfver de många brokiga ämnen, som han hade att genomgå.
— För att få mig brottslig inför Europas ögon, var det nödvändigt att anklaga mig, först med insinuationer, sedan med öppna beskyllningar. Man har ej underlåtit något och tillvägagått med välbepröfvadt jesuitiskt mästerskap. Tidningspressen i Hamburg lånade sig också beredvilligt till vehikel åt den skändliga kabalen. Också var det derifrån, som man först anklagade mig, att i mitt hämdbegär hafva öfvergått till jakobinerna, till hvilkas uppenbara fiende jag likväl kan säga mig vara född. Man utspred, att Stockholm egde tvenne klubbar, den ena bestående af jakobiner och den andra af rojalister, hvilka, ehuru synbart skiljaktiga, dock sinsemellan skulle ha öfverenskommit om en plan att sätta eld på staden, begagna sig af den deraf uppkommande allmänna oredan, för att nedgöra regenten och hans favorit, derefter förklara konungen myndig samt sedermera i sin tur störta honom, för att omsider sätta sig i besittning af hela magten och bilda en folkstyrelse. Herr Lagersvärd, chargé d'affaires och min legations-sekreterare, erhöll vid samma tillfälle befallning, att vid åtskilliga af de hof, der jag varit ackrediterad, framkasta insinuationer om att man funnit mig invecklad uti denna konspiration. Men man stannade ej här. Man framstälde vidare, att jag stod i kommunikation med en Signeul, agent i Paris och sekreterare hos baron Staël, Sveriges minister hos de franska revolutionärerna; och genom denna försåtliga antydan vann man det dubbla ändamålet, att sätta mig i beroende af mina dödsfiender, och att kasta skugga på min ära. Men, i sanning, jag vet ej, om jag skall mest förundra mig öfver lumpenheten i denna nedriga anläggning eller oskickligheten i dess utförande.
Armfelt andades ut, under det han gick ett hvarf omkring rummet. Acton såg, huru han led, och Döring kände ett deltagande för honom, som lifligt värmde hans unga själ.
Under det Armfelt talade, framlyste allt det ridderliga, allt det chevalereska i hans karaktär.
Hans tankar kommo icke från ett diplomatiskt beräknande hårklyfveri, utan direkte från hans hjerta, och man skulle kunna säga, att de ännu buro en mägtig känslas nyfödda segerhufva.
Öppet och oförtäckt framstälde han sina motståndares alla anklagelser, liksom hade han egt ett inre behof att blicka dem ända in i hvitögat.
Allt som han talade, kunde man tro sig se en krigare framför fronten af sina led utveckla sitt banér och reda sig till ett modigt anfall mot sina fiender.
— Man utsprider att min brefvexling med fröken Rudensköld, fortfor han åter efter en stund, bevisar att jag är brottslig. Jag vädjar till denna brefvexling, så vida den ej är understucken. Man skall deri visserligen finna många uttryck af ett lifligt missnöje, men man skall äfven finna att alla dessa bref bära prägeln af min afsky för revolutioner. Äro brefven ej förfalskade, skola de allra bäst ådagalägga mitt nit för min konung och mitt fädernesland. Behöfde jag väl omstörta den bestående ordningen, för att bevisa det onationella, för att ej säga det oefterrättliga, i Reuterholms regeringsåtgärder? Och hvilka begär eller hvilken äregirighet man än må beskylla mig för, vore det enfaldigt att för ett osäkert politiskt hazardspel blottställa mina dyrbaraste intressen, min ära, min säkerhet och min samhällsställning. Striden mellan mig och Reuterholm är en strid — bredvid eller utom samhällsordningen. Vill någon af oss störta den, är det icke jag, utan han. Jag eger en framtid, då förmyndareregeringen upphör om ett par år. Jag kan vänta. Han eger ingen framtid, emedan han så användt sin magt, att han måste falla, så snart Gustaf IV inträder i sina konungsliga rättigheter. Alltså egde han långt mera skäl än jag att omstörta den lugna gången af förhållandenas utveckling. Med bekymmer ser han också den tid nalkas, då hans magt skall upphöra; och på hvad vilkor som helst har han måst söka göra sig af med en man och ett parti, som han vet genomskådat honom. Mot mig och mina vänner har man äfven användt alla möjliga medel, för att för alltid afväpna och nedtysta oss. Sedan man anklagat mig för ett majestätsbrott, har man omfgifvit mig med försåt af alla slag. Kabalen smyger sig i mina fotspår. Öfver allt hotar den mig, och jag vågar knappast nu mera sätta tro till min närmaste omgifning. Man säger, att jag är skyldig till ett statsbrott; huru vågar man det? Redan i beskyllningen dömer man mig, innan någon undersökning egt rum. Man träder lagen i förväg, liksom fruktade man att jag med dess tillhjelp skulle vara oåtkomlig. Med all sin magt är man icke endast grym, utan feg i sin grymhet. Måtte man förlåta mig, om jag vredgas! Jag kan ej glömma, att man begagnar samma tidpunkt, som man benådar flertalet af dem, hvilka varit invecklade i Gustaf III:s mord, till en förfärlig, men lögnaktig anklagelse mot en af hans mest trogna tjenare.
— Jag vill ännu tillägga några ord.
— Jag är öfvertygad att man anklagat mig, ej derför att jag är brottslig, utan emedan personer finnas, som hafva fördel utaf att jag vore det. Detta faktum bevisas bäst deraf, att man anlitat magten emot mig, innan man hade kännedom om min brottslighet. Jag har redan talat om förföljelser. Men ej nog dermed; alla underrättelser i de allmänna tidningarna, och alla skrifvelser, som hitintills kommit oss till handa, angifva att konspirationen skulle ha blifvit upptäckt den 17 December eller samma dag, som vi nu veta att mina vänner i Stockholm blefvo arresterade; men icke dess mindre är hertigen-regentens begäran hos hofvet i Neapel att få arrestera mig, efter hvad vi redan ha oss bekant, daterad den 5 December. Denna ganska märkliga miss-skrifning ådagalägger ej blott oskicklighet, utan äfven åtgärdens rätta halt. Men man har svurit min undergång, och man lade den ena orimligheten till den andra för att nå sitt mål, tills man slutligen äfven lade den, att anklaga mig, för att längst ned i Italien, på ett afstånd af 300 mil, leda en konspiration i Stockholm. Huru jag ser saken, sårar den det lugnt pröfvande omdömet. Det är tydligt, att jag ej har behöft vara brottslig, för att anklagas derför. Hvilket är sannolikare, antingen att jag, på grund af de anledningar till missnöje jag eger, skulle hänföras till uppror, eller att man just framkallat detta missnöje, för att få tillfälle att anklaga mig för uppror? Min gud, hvilka förolämpande orimligheter! Det är sant, all jag i mitt fädernesland sett åsigter göra sig gällande, hvilka kullkasta samhällsordningen; att de, hvilka ledas af dylika åsigter, bemägtigat sig affärerna, underkänt Gustafs sista vilja, uteslutit hans son från regeringen, vidtagit förändringar af den mest ingripande beskaffenhet, ombytt tjenstemän, återupplifvat lika kostsamma som onödiga tjenstebefattningar, infört nya anordningar i alla grenar, vidtagit farliga och för landets hushållning okloka åtgärder, föranledt oroande och misstänkta rörelser, öfverhopat med välgerningar och ärebevisningar dem, som varit förrädiska mot den förra styrelsen, men deremot förföljt alla, som varit densamma trogna. Ännu mera. Jag har sett Gustafs mördare erhålla förlåtelse och nära nog belöning, utan att man ens vårdat sig om att vid utöfvandet af denna förvånande mildhet vidtaga den ringaste åtgärd för att bemantla skandalen, utan att man, om lif och blod nödvändigt skulle och borde sparas, brytt sig om att skyla denna falska eftergifvenhet med de vanliga fraser, i hvilka nyhetskrämare bruka inhölja sina brott. Huru kunde jag väl, utan smärta och nitiskt bemödande att motverka det, vara vittne till att tronens grundvalar skakades af på en gång så oskickliga och så brottsliga händer; att de styrelsegrundsatser, som blifvit antagna och ärligt borde förvaltas, för att såsom det heligaste arf öfvergå till sonen, förkastades, på samma gång som Gustafs minne brännmärktes; att, då han var den förste, som väckte Europas uppmärksamhet på farorna af de läror, hvilka hota att öfverändakasta verlden, just nu samma läror allt mer och mer rotfästa sig inom mitt fädernesland; vara vittne till att dessa nyhetskrämare voro herrar öfver statens öde, hade konungens lif i sina händer och uteslutande egde regentens förtroende? Utan att vara brottslig, har jag ej med det uppdrag jag af den döende monarken erhöll kunnat åse detta med armarne i kors. Jag har ej heller gjort det, utan handlat i öfverensstämmelse ej blott med mina åsigter, utan efter hvad heder och pligt bjödo mig; men är jag derför riksförrädare, har jag derför begått något majestätsbrott eller har jag velat upphäfva den af lagarne föreskrifna ordningen? Tvärtom, det är denna ordning, jag velat skydda.
Armfelt talade med det uttryck och den värme, att han förde sina tvenne åhörare med sig.
— Men jag har icke ännu nämt något om det mest upprörande, tillade han, sedan han åter gått ett hvarf öfver rummet. Alla bref från Sverige berättade mig, att äfven fiendtliga anslag riktades personligen mot min unge konung, i afsigt att på hvad vilkor som helst göra hans regering omöjlig. Men icke blott brefven till mig berättade derom, äfven depescher af samma innehåll anlände från beskickningarna i Stockholm till flere af Europas hof. Uppskrämd häraf, talade jag redan i Trier med konungen af Preussen härom, samma morgon som hans armé marscherade åt Longwy, och han svarade mig: j'espère qu'il n'y a à craindre pour sa vie, mais pour sa puissance et son état comme roi, je ne voudrois pas parier. Döm nu om min förskräckelse. Ifrån denna stund tillät mig icke mitt samvete att förblifva overksam och likgiltig. Lägg härtill följande. Jag var i Dresden; det var förlidet år den 1 Januari. Vid couren tillsporde mig kurfursten: avez-vous de nouvelles de Suède avec la poste d'aujourd'hui? Jag svarade, att jag ännu ej fått mina bref. Eh bien, je vous dirai donc, fortfor kurfursten, qu'il y a eu une consultation des medicins sur les facultés morales et physiques de votre jeune roi, pour voir si un jour il sera en état de regner. Under sådana föreställningar kunde jag ej vackla längre. Jag måste handla, men med öfverläggning och förstånd. Min pligt, min ära, mitt samvete bjödo mig det. Det föreföll mig, som min bortgångne väns och konungs stämma befalde mig det ur sin graf.
Armfelt tystnade här tvärt, och ett mörkt och dystert moln drog sig öfver hans panna. Ett sorgligt och smärtsamt minne tycktes på en gång hastigt bemägtiga sig hans tankar, och under fortsatt tystnad syntes han allt mer och mer försjunka inom sig.
Acton förstod ej anledningen till denna så oförmodade förändring, men förblef tyst, för att ej störa hans tankegång.
När en man, som mycket ingripit i verldshändelsernas gång, kastar sin blick tillbaka på sin lefnads tilldragelser, skall han alltid upptäcka en eller annan olöst gåta, i hvars betraktande tanken lätt fördjupar sig och snart glömmer det närvarande.
— Förunderligt, började slutligen Armfelt ånyo, egentligen mera talande för sig sjelf än till Acton; en besynnerlig tanke faller mig in. Då jag nu uppdrager en tafla af mitt lif, framstår en viss person för min blick med ett helt annat utseende, än jag hitintills betraktat honom. Hitintills har jag endast sett henom i enskildheterna af hans handlingar, men nu sammansmälter han till en hel gestalt, i en enda stor, konseqvent genomförd handling. Den mörke, oförklarlige mannen hör icke egentligen till mitt ämne i detta ögonblick, men jag kan ej skilja honom från mina tankar. Han tränger sig på mig som en svart slagskugga. Kort förrän någon stor olycka träffade mig, visade han sig alltid. Han uppträdde först vid svenska hofvet en kort tid före konung Gustafs mord. Med mig kom han i närmare beröring först kort förrän jag lemnade fäderneslandet. Vårt första sammanträffande var en förfärlig anklagelse emot mig, vårt andra var en duell. Öfverallt, der min bana gått fram, har jag sett honom verksam och oförklarlig. Mer än en gång har jag trott mig hafva utforskat honom och ofta funnit mig bedragen. Icke dess mindre har jag mottagit äfven af honom många vigtiga underrättelser, ej blott ifrån det svenska, utan äfven från andra hof, och likväl ej förmått utgrunda honom. Alltid kom han med jobsposter, alltid med förfärliga underrättelser. Mycket känner jag om honom, och ändock litet, allt för litet. Äfven denne man förtäljde mig mera än ett attentat, tillämnadt mot min unge konung. Hvad skall jag tänka? Hans inflytande på mina senaste år har varit stort, och nu, då jag sammanför händelserna, ser jag det, och ändå …
Under det Armfelt talade, öfvergick han allt mera och mera i monologstil, tills han slutligen tystnade och lutade sitt ansigte ned i sina händer, liksom för att öfverlemna sig åt sina egna betraktelser.
— I Stockholm, i Wien, i Dresden, i Aachen, i Hamburg, i Haag, i Venedig, i Livorno, i Rom, i Florenz, öfver allt har jag träffat honom. Och slutligen nu äfven i Neapel. Skulle någon stor olycka verkligen vänta mig? Han spådde mig en gång, ah …
Acton förstod icke Armfelt; men Döring trodde sig desto bättre inse, hvem han menade.
— I Neapel? upptog också Acton ämnet; om hvilken talar ni, baron? Jag förstår er ej.
— Jag talar om en man, som egentligen kallar sig Vincent Pauletti; ehuru …
— Ehuru?
Döring hade anat, att det var Vincent, som Armfelt menat, men då han hörde namnet, spratt han likväl ovilkorligen till, liksom ett törne hade stuckit honom.
— Detta namn är mig obekant, anmärkte Acton, och han uppehåller sig likväl nu här i Neapel?
Armfelt svarade icke, och Döring trodde sig icke böra gå honom i förväg; i stället syntes Armfelt vilja beherska sig sjelf och med en beslutsam rörelse söka bortjaga skuggbilden ur sina tankar.
— Lika mycket, general, yttrade han också. Vincent bor nu i samma hotell som jag, och han har skäl att vara förtörnad på mig, men jag hoppas, att vi ändock skola blifva vänner med hvarandra. Låtom oss återgå till vårt ämne.
— I stöd af hvad jag yttrat, ansåg jag en förändring af styrelsepersonalen inom Sverige af omständigheterna på det högsta påkallad. Tidpunkten för en sådan förändring berodde på den följdenliga utvecklingen af regeringssystemets oefterrättlighet. Då ett land är missnöjdt, är regeringen alltid svag. Denna svaghet måste jag afvakta och vände mig under tiden till Ryssland, för att söka det stöd, som behofvet påkallade. Min plan var ganska enkel och grundade sig på kännedomen af de magtegande personernas karaktär. Sverige — det sköna och härliga Sverige — är fattigt, ehuru rikare, än man vill erkänna. Tron på dess fattigdom har icke dess mindre ingifvit mången den falska föreställning, att det ej kan föda sitt folk, utan att man måste se sig om på andra håll. Denna lika origtiga som oredliga föreställning har öppnat Sveriges gränser för korruptionens förfärliga inflytande. Med smärta måste jag erkänna denna för nationaläran så förnedrande omständighet; men ännu mera, hertigen-regenten sjelf kan ej frikännas ifrån dess inverkan på sina handlingar. I det ögonblick 1789, då Gustaf kämpade med adeln om väldet, och adeln blickade med förtroende upp till hertigen, väntande en stor handling, som för evigt skulle ha graflagt tronens magt; i detta ögonblick köpte Gustaf honom för 40,000 r:dr. Hertigen förblef också stillatigande d. 19 Februari, och ehuru driffjädrarne blott voro kända af några få, blef följden sådan, som Gustaf önskat sig den. Min afsigt har också varit den, att med kejsarinnan Catharinas pengar köpa hertigen. Kunde han 1789 sälja ett tusental vänner, så kunde han väl nu sälja en enda. Hör mig vidare och döm sedan. Kejsarinnan har varit böjd att göra för Sverige och dess unge konung allt, men ej att med krig och våldsamheter försvaga en magt, som hon ville bibehålla, och en konung, som hon genom giftermål hoppades få räkna som en slägting. Hon fordrade också aldrig något, som sårade den svenska nationalkänslan. I sådant fall lifvades hon af en ädel och storartad karaktär; men hon ansåg ändock som omöjligt att med penningar på 24 timmar utverka det, som två års negociationer ej kunnat uträtta. Hon kände icke omständigheterna i Sverige och männen der.
— Men grefve Stackelberg, som kunnat besanna mina uppgifter och kände att mitt förslag icke var omöjligt, ville likväl af gammalt personligt hat till hertigen-regenten begagna sig af fiendtliga medel och insolenta steg från Rysslands sida, hvaribland må nämnas en rysk flotta vid våra kuster. Jag sökte att vederlägga honom och lyckades. Kejsarinnan afslog nämligen ej allenast alla Stackelbergs insinuationer, utan äfven Sprengtportens förnyade förslag om Finlands sjelfständighet. Men kejsarinnans ministrar togo en annan väg. De ville införa 1720 års regeringsform och hoppades att kunna verkställa det med penningar samt sedermera bibehålla Rysslands supremati genom att underhålla partiandan. Detta förslag har jag aldrig kunnat förlika mig med. I mitt omdöme är 1720 års regeringsform för Sverige farligare än dess nuvarande styrelse. Sverige fördrager ej mångvälde. Det behöfver enhet och en stark enhet. Jag har också bekämpat ministrarnes åsigt och så tillvida lyckats, att alla negociationer afstannat. Då jag sände abbé d'Heral och mr Vignes till Petersburg, känner ni sjelf, general, att det var i afsigt att sätta i sin rätta dager de nordiska rikenas verkliga intressen, i stöd af hvilka grundsatser de borde samdrägtigt verka emot tidehvarfvets politiska förvillelser. Mina sändebud fängslades och förrådde mig — lika mycket — jag förundrar mig ej deröfver — måhända skall det påskynda katastrofen — min eller mina fienders undergång — hvem vet — på denna punkt stå sakerna emellertid nu.
Armfelt sänkte hufvudet, liksom för att besinna sig ännu en gång.
— Herr general, som jag säger, återtog han derefter, och upplyfte sitt hufvud, jag har intet mera att tillägga; jag har sagt allt, och jag vet ej något, som anklagar mig. Kan man förebrå mig att jag vågat reflektera öfver mitt lands angelägenheter? Det är min rätt. Jag är ock medborgare. Kan man förebrå mig, att jag sökt att samla ett parti till styrka för mina åsigter? Det är min pligt. Jag uppfyller derigenom endast min hädangångne konungs sista ord, ett löfte åt tronen. Kan man lägga mig till last, att jag dervid gått revolutionärt till väga emot någon af Sveriges fundamental-lagar? Omöjligt! Jag har velat verka till deras försvar. Hvad kan man då förebrå mig? Man förebrår mig, att jag vågat gå till råds med ryska regeringen om en vigtig inländsk angelägenhet och spanar deri ett riksförräderi? Innan man dömer, må man likväl noga undersöka frågans beskaffenhet, och man skall finna, att jag i alla kombinationer med Ryssland på det ömmaste försvarat fäderneslandets alla intressen och ej lemnat något till spillo. Hade jag velat förråda något, så hade saken långt före detta varit uppgjord. Men denna anklagelse gör man — icke för det att man förmodar sig hafva rätt — utan endast för att rigta det svenska folkets ryska nationalhat emot mig, och sedan bakom de jäsande antipatierna laglöst kunna operera emot mig.
Armfelt slutade här.
Blodet hade strömmat bort från hans kinder, under det han talade. Blek, men ej dess mindre kraftig, stod han der, och strålen, som darrade i hans öga, vittnade om att han ännu lifvades af sitt ämne.
En stunds tystnad inträdde.
Acton var statsman. Han hänfördes icke så lätt, men kände sig dock djupt tilltalad af det upprigtiga och derjemte öfvertygande i Armfelts ord. Döring deremot var ung och varm och kände sig entusiastiskt lifvad af hvad han hört.
— Jag finner er förklaring, baron, nöjaktig, och jag skall troget framföra den till min konung och kan försäkra er, att ni af vårt hof kan påräkna allt det skydd, som behofvet påkallar.
— Skydd? återtog Armfelt och reste sig upp till sin hela längd; herr general, jag har ej ännu begärt ert hofs skydd.
Acton kunde ej undertrycka sin förundran.
— Om jag lyckats, general, att förklara mig tydligt, så måste också min oskuld vara ådagalagd; och om jag fullkomligt klart inser, huru långt ett oförsynt hat gerna skulle vilja drifva förföljelserna emot mig, tror jag mig till mitt lands ära likväl kunna säga, att jag tryggt kan ställa mig under dess lagars skydd.
— Och äfven finna er tillräckligt skyddad af dem?
— Jag vågar hoppas det, general. Det svenska folkets rättskaffenshet är icke mindre än något annat lands, och dess redbara tänkesätt skall omgifva mig såsom med en osynlig, men derför ej mindre stark sköldborg.
— Ni misstager er, baron, icke om folkets tänkesätt, men om edra fienders aktning för detsamma. Ni gör er illusioner. Förskjut ej den hand, vi här vilja räcka er. För att vara fullkomligt upprigtig, har jag min konungs befallning att räcka er den.
— General, började Armfelt ånyo, om ni levererade en batalj och ni vore den svagare, skulle ni väl, då striden nått den afgörande stunden, fly?
— Öfverspända idéer. Jag skulle icke fly, nej, men jag skulle draga mig tillbaka, icke endast för min egen skull, men för mina medkämpars. Följ också ni, baron, klokhetens bud! Ni känner, att man redan flere månader sökt tillfälle att emot er utföra våldsamma afsigter; och ehuru det ännu ej lyckats oss att upptäcka och gripa dessa besoldade handtlangare, komma vi dem dagligen allt närmare och närmare på spåren, och, vill gud, de skola snart se, att äfven Neapel eger polis. I dag har jag mottagit rapport om att trenne i Rom legda lönnmördare, hvaraf tvenne bröder Mori, äro på väg hit och ungefär nu vid denna tiden skola inkomma genom våra tullar. Man skall ej släppa dem ur ögonsigte. På posten har man uppfångat flere bref, hvilka ligga här på bordet. Vill ni se dem, baron; de äro dels från Piranesi, dels också från en Zamparelli.
Armfelt hade stannat midt framför Acton. Då han hörde Zamparellis namn, syntes han öfverraskad, och ofrivilligt upprepade han namnet.
Äfven i Dörings ansigte visade sig ett uttryck, som vittnade om tilltagande uppmärksamhet och intresse.
— Hvarför denna förundran? frågade Acton, hvars blick Armfelts hastiga rörelse ej undgick.
— Fortsätt, general, fortsätt; hvad skrifver Zamparelli?
— Hans bref äro rapporter till Piranesi. Han skrifver, att ni, baron, nu ändtligen är fångad i edra egna nät, att ni ovilkorligen måste falla, antingen som fånge i deras händer eller som lik — för deras dolkar; han berättar, att er betjening är besoldad, att han, Zamparelli, bor i samma hus som ni, samt besöker edra rum och sjelf kopierar edra bref, så snart ni är ute; han säger, att han gillar den svenska regeringens plan att låta det svenska krigsfartyget anlöpa Neapel under karnavalsdagarne, emedan man då, betäckt af masken, lättast kan förfoga öfver er; han tillägger, att han med sitt spioneri följt er genom hela Europa. Land från land, hof från hof, och att ni i Neapel icke kan taga ett enda steg, utan att en spion står vid er sida; än mera, han tillkännagifver, att han äfven vet, hvad vår regering gör, att hvarje minsta åtgärd, som jag sjelf vidtager, genast blir rapporterad till honom. Med ett ord, baron, denne Zamparelli säger sig vara allvetande — och i sanning — han berättar också händelser af den mest hemlighetsfulla natur, händelser, som jag trodde redan hade dött bort i mitt kabinett. Ni ser förvånad ut, jag undrar ej derpå — hvad säger ni — känner ni denne Zamparelli?
— Ni sade, anmärkte Armfelt, att han bor i samma hus som jag.
— Så skrifver han sjelf.
Armfelt berättade nu händelsen vid Virgilii graf, då han räddade Louise Posse ur Zamparellis våld.
— Det kan ej vara samme man, inföll Acton; brefskrifvaren tecknar sig som en gammal, sjuklig man, och den, ni omnämner, är ung och frisk.
Döring åhörde samtalet med växande deltagande. Han hade visserligen mer än en gång stannat med sin misstanke på Vincent, hvars handlingssätt på senare tider förefallit honom högst oförklarligt, och han hade ej underlåtit något, för att komma hans verkliga afsigter på spåren, utan att likväl hafva lyckats. Alltsedan den natt, då Louise under det af konungen arrangerade fisket bortröfvades i hela hofvets närvaro, hade förhållandena mellan Armfelt och honom varit sväfvande. Adlerstjerna hade anklagat honom såsom misstänkt för delaktighet i enleveringen, och ehuru Döring bevisade sin oskuld, förblef Armfelt likväl kall emot honom. Döring upphörde emellertid aldrig ett ögonblick att med fortfarande nit tjenstgöra hos Acton, uti, som Döring förmodade, Armfelts intresse. Döring var en bland de der trogna karaktärerna, som, sedan de en gång fattat tillgifvenhet för någon, aldrig kunna öfvergifva eller svika. I Armfelts allt brydsammare vordna ställning deltog han också med sann upprigtighet, men ansåg sig derföre hvarken behöfva eller böra frambära till honom hvarje misstanke mot andra, allra helst som han ganska lätt kunde misstaga sig i sitt omdöme. Han hade alltså tegat med sina anmärkningar emot Vincent, hos hvilken han äfven, om han också ej mera hyste någon vänskap för honom, dock ansåg sig stå i äldre förbindelser. De bref, som Acton nu framlagt, förändrade likväl mycket i hans sätt att se och döma, och han tvekade ej längre om hvad han borde göra.
— Herr general, yttrade han, ni vill veta hvem Zamparelli är?
— Visserligen.
Armfelt hejdade sin gång och fäste sin blick på Döring.
— Zamparelli är ingen annan än Vincent Pauletti.
— Samme man, som förföljt baron Armfelt de senare åren?
— Samme man. Han har beskrifvit sig sjelf i rapporterna till Piranesi.
Armfelt fann sig ett ögonblick öfverraskad af Dörings förklaring.
— Vi måste fängsla honom, yttrade Acton. Om Vincent är en och densamme som Zamparelli, så ega vi i honom hufvudmannen för alla ränker här i Neapel emot baron Armfelt.
Och Acton fattade en klocksträng för att ringa.
— Vänta litet, bad Armfelt och lade sin hand på Actons arm, kanske är det skäl att höra, af hvad anledning löjtnant Döring anklagar den arme Vincent.
Armfelts erinran var icke sårande, men kall.
— Mina skäl äro få, men tillräckliga, återtog Döring. Då jag först anlände till Neapel, såg jag Vincent förklädd på värdshuset hos Moriconi och hörde honom sjelf benämna sig Zamparelli.
— Ni hörde det?
— Vid min heder.
— I hvems sällskap var han?
Döring ville ej gerna uppgifva det; emedan — mannen var hans fiende. Han tvekade.
— Ni tiger.
Döring såg ett uttryck af tvifvel i Armfelts ansigte.
— Jag anklagar ej gerna mina uppenbara fiender, emedan jag varit van att sköta dem ensam; men jag finner mig nu skyldig att tala.
— Nåväl — och sällskapet var?
— Grefve Adlerstjerna.
Armfelt rynkade sin panna. Adlerstjerna hade på den senare tiden visat Armfelt så mycken uppmärksamhet, att han fattat välvilja och vänskap för honom.
— Ni säger Adlerstjerna, löjtnant. Såg ni också honom?
Döring kände sig nästan förolämpad af denna fråga, emedan Armfelt med densamma tycktes förklara, att han misstrodde honom.
— Ja, herr baron, jag såg honom. Det var samma afton, som jag blef anmodad att bevaka porten vid Arsenalsdammen.
En lätt rodnad färgade Armfelts kinder.
— Samma afton, som ett för mig ännu okändt fruntimmer räddade såväl er som mig ifrån en obehaglig tête-à-tête med sbirrerna; och sedan jag nu lärt att närmare känna de personliga förhållandena här på platsen, tror jag mig af de ord, som jag hos Moriconi hörde vexlas emellan Vincent och Adlerstjerna, våga draga den slutsats, att det var Vincent, som då under det antagna namnet Zamparelli angrep mig, i den föreställning, att han hade er, herr baron, för sig, och äfven att Adlerstjerna var invigd i företaget, ehuru jag är säker om att han ej deltog der.
Oaktadt Döring yttrade sig med värme, till och med med häftighet, log likväl Armfelt.
— Ni tror mig icke, herr baron, fortsatte Döring. Jag kan beklaga mig deröfver, men ej förändra åsigt; och jag tröstar mig dermed, att jag ej gör något annat, än hvad som strängt öfverensstämmer med min pligt.
— Stilla, löjtnant, afbröt honom Armfelt. Ni blir het och jag måste förklara mig. Ni påstår, att ni har sett Vincent förklädd och under det antagna namnet Zamparelli samma afton som ni anlände till Neapel.
— Jag påstår det.
— Ni misstager er likväl. Äfven jag har misstänkt Vincent för åtskilligt, men måste likväl fritaga honom från er beskyllning, emedan han inflyttade i samma hotell, der jag bor, rummen midt emot mig, dagen efter den af er antydda händelsen; inflyttade sjuk, nästan döende, ännu lidande af den blessyr, som han mottog af mig i Aachen. Finner ni ej sjelf omöjligheten, att han under sådana omständigheter skulle ha spelat den roll ni angifver? Ni medger det? Icke så?
— Men hans sjuklighet, inföll Acton, kan vara föregifven?
— Jag har sjelf sett det öppna såret, och hans läkare är äfven min. Något bedrägeri kan ej ega rum. Förstår ni nu, löjtnant, hvarför jag ej kunde låta bli att draga på munnen?
Döring insåg anmärkningens vigt, men kunde likväl ej frångå sin mening.
— Frågan är af den största vigt för er, herr baron, anmärkte likväl Döring, sedan han en stund betänkt sig; och hvad jag säger är mindre för min egen skull än för er, ehuru jag vet, att ni ej tror på mig nu som förr. Tillåt mig likväl att ännu yttra något. Jag har sökt öfvertyga er om, att jag ej egt någon del i fröken Posses bortröfvande, och jag förmodar, att jag gjort det så fullkomligt, att hvarje misstanke bort försvinna.
— Det har den äfven, Döring; i sådant afseende hyser jag ej mera det ringaste tvifvel. Renheten i er karaktär återspeglar sig i hela ert väsende, i edra ord såväl som i edra handlingar; men efter hvad jag sjelf sett och erfarit, kan jag ej heller misstänka Adlerstjerna, lika litet som jag kan finna några anledningar till understuckna förhållanden emellan honom och Vincent. Att Vincent och Zamparelli för öfrigt icke äro en och samme person, det vet jag så mycket mera, som jag ju känner dem båda.
— Saken blir nästan oförklarlig. Att Vincent kallade sig sjelf Zamparelli och att jag under detta namn såg honom tillhopa med Adlerstjerna, derpå är jag fullkomligt säker. Kort efter fröken Posses bortröfvande, och då en misstanke föll på mig, derför att jag var ute på sjön, omtalade jag för er att jag emottagit af Vincent underrättelsen om att en fara hotade Louise, ehuru den meddelades mig dels så sent och dels så ofullständigt, att jag ej kunde förekomma olyckan, utan beslöt att, på sätt jag gjorde, söka vaka öfver henne, ehuruväl det oaktadt alla mina ansträngningar äfven misslyckades. Den omständigheten att Vincent visste af det tillämnade attentatet, vittnar emellertid alltid emot honom. Herr baron anför till hans försvar, att han varit och är sjuk. Godt och väl; men har han också varit så sjuk, att han ej kunnat leda, om också ej deltaga i planen emot er? Då jag besökte honom, var han tillräckligt frisk för att kunna göra det. För min del är jag icke hatfull eller fiendtlig emot grefve Adlerstjerna; men jag tror ej på honom. För öfrigt må jag gerna erkänna, att jag icke förmår lösa hela denna gåta. Äfven jag har frågat mig, utan att kunna besvara frågan, hvari förbindelserna emellan Adlerstierna och Vincent kunna bestå? Hvem är Vincent, och hvem är Zamparelli, ifall han ej är Vincent? Antagandet att Adlerstjerna skulle ha låtit bortföra fröken Louise, synes äfven ganska orimligt. Man låter ej gerna en annan bortröfva den man älskar. Vi befinna oss i en labyrint, baron, hvarur jag ej eger någon ledtråd. Men hvem är Minotauren? Vincent, Adlerstjerna eller Zamparelli? Utan klara och tydliga bevis vill jag ej anklaga någon, men här tror jag mig spåra en kombinerad intrig, hvars spets är — jag vet icke.
En stunds tystnad uppstod.
— Jag vågar, inföll slutligen Acton, likväl göra en anmärkning, baron. Ni har sagt oss, att Vincent under de senare åren som en mörk fiendtlig ande följt er genom Europa, och att ni haft en duell med honom. I sina bref berättar Zamparelli, att äfven han följt er på samma sätt. Medgifver ni likheten dem emellan?
— Visserligen, men den torde endast vara tillfällig.
— Ni har äfven erkänt, att Vincent egde skäl till fiendskap emot er?
— Ganska sant.
— Om ni ville upplysa oss om de anledningar, som han kan ega till sin fiendskap, är jag förvissad om, att man skulle komma honom allra bäst på spåret?
Armfelt sänkte ögonen till golfvet; han tycktes obeslutsam. Frågan berörde ett så hemligt och enskildt förhållande i hans lif, att han ovilkorligen drog sig tillbaka inom sig sjelf.
Både Acton och Döring märkte hvad som försiggick inom honom; märkte att de anslagit en ömtålig sträng, att de tryckt på fjädern till en hemlighet i det innersta af hans hjerta.
Hans tystnad väckte ännu mera deras uppmärksamhet.
— Vore det möjligt, började Armfelt slutligen, att Vincent och Zamparelli vore en och samme, då, då …
Han tystnade åter.
Armfelt erkände inom sig, att han djupt kränkt Vincent, men ville likväl ej erkänna det inför någon annan. Denna samvetets tysta röst bjöd honom likväl att behandla Vincent med öfverseende, till och med med mildhet, emedan han sett och förstod hans lidande.
Armfelt såg emellertid, att han kommit i en falsk ställning till Acton och äfven till Döring, hvilka fordrade svar på den framstälda frågan, ett svar, som han icke ville gifva.
— Herr general, afbröt han omsider sina öfverläggningar, jag inser ej, hvartill detta samtal gagnar. Jag ämnar icke undfly mina fiender, utan möta dem ganska öppet och oförskräckt. Vi vänta det svenska krigsskeppet hvarje ögonblick, och så snart det ankrat här, skall jag begifva mig ombord till chefen och öfverlemna mig i hans våld. Jag fruktar ej för magten, då jag har lagen på min sida. Man skall ej förebrå mig, att jag handlat mindre öppet, än min ära bjuder. Jag fruktar ej för mina fiender. Jag fruktar mera för att mina vänners välvilja skall förleda mig att handla vacklande och tvetydigt.
— Och detta är ert bestämda beslut?
— Mitt bestämda beslut.
— Ni fruktar ej edra fiender?
— Nej!
I detta ögonblick hörde man ett oredigt buller och sorl af en tillströmmande större folksamling nedanför generalens fönster. Oväsendet var väl ej något ovanligt, allra helst under karnavalsdagarne; men icke dess mindre blickade generalen ut, för att se, hvad som nu föranledde det.
Den brokiga, orediga folkmassan vimlade under prat och skrik fram och tillbaka, och man kunde till en början ej upptäcka någon egentlig anledning dertill. Snart såg man likväl, hvad som föranledt oredan. Folket rörde sig nämligen omkring en bår, på hvilken en karl låg utsträckt, som det tycktes halfdöd. Af det blod, som strömmade ned öfver kläderna, kunde man förmoda att något våldsamt uppträde egt rum, och att troligtvis ett mord var begånget.
General Acton hade knappast hunnit att betrakta den sorlande folkmängden, förrän en kammartjenare inträdde och bekräftade hans förmodan.
Ett mord var verkligen begånget. Under karnavalsupptågen hade nämligen en mask funnit på en bigata en döende karl, som bedt om hjelp.
Folk hade också snart samlat sig, och då den sårade förklarat, att han kände döden nalkas och endast önskade att man skulle bära honom till general Acton, hvilken han hade åtskilligt att anförtro, lade man honom på en bår och begaf sig af med honom.
Af hans uttal hörde man, att han var utländing.
Innan general Acton hann att svara kammartjenaren, hade folkmassan trängt sig uppför trappan och var redan i korridoren utanför det rum, der generalen nu befann sig.
För att ej framkalla något nytt obehag, lät han öppna dörrarna till sina rum och inbära den sårade. Men hvem kan beskrifva Armfelts, Actons och Dörings öfverraskning, då de i honom igenkände — grefve Adlerstjerna.
En döendes blekhet betäckte redan hans ansigte, ögonlocken voro slutna, läpparne skiftande emellan blått och hvitt. Hans kläder voro sönderrifna och i den största oordning. Blodet betäckte hans bröst och låg i svarta lefrar på hans kläder. Hans åsyn var förfärande, och endast några få ögonblick tycktes återstå för honom att lefva.
Då man nedsatt honom på golfvet och tvättat honom med friskt vatten, sökte han att uppslå sina ögonlock.
Döden tycktes redan ha söndersprängt ögonens klara kristallhinna.
Alla deltogo varmt i hans öde, utan att man förmådde hjelpa honom. Ingen kunde betvifla, att icke hans sista stund redan var slagen. Man hörde, huru det rosslade i hans bröst.
Då Armfelt och Acton närmade sig till honom, förmärkte man, att han bemödade sig att tala, men det stannade blott vid en rörelse med handen.
Man gaf honom is, och det tycktes vederqvicka honom för en handvändning.
— Hvem har begått denna gräsliga gerning, tilltalade honom Acton, tala, för all del tala! Ni förmår ej. Ansträng er!
Adlerstjerna uppslog åter ögonen, och den matta blicken irrade omkring på föremålen; då den träffade Döring, stannade den.
En rörelse med handen antydde, att han ville tala vid honom, och Döring skyndade fram.
— Förlåt mig, hviskade han och tryckte hans hand sakta, — bed äfven — henne — förlåta mig.
— Hvilken? Hvilken?
— Louise.
Han förmådde knappast uttala namnet.
Vid åsynen af Armfelt gjorde han äfven en rörelse, som antydde, att han också hade något att säga honom. Och Armfelt lutade sig ned.
— Akta er!
— För hvilken?
— För — Vin … cent.
— Ännu ett ord, inföll åter Acton, hvem är er mördare? Säg oss namnet — och rättvisan skall utkräfva en blodig hämd — tyst — tala — hans namn.
— Zam… pa …
Adlerstjernas röst dog bort, ögonlocken slöto sig, hufvudet sjönk ned på kuddarne och armarne föllo till sidan.
Han andades icke mera. Han var död.
Tilldragelsen med Adlerstjerna var lika oväntad som oförklarlig. Också lemnade den ett intryck efter sig, som innebar mera fasa än smärta, mera häpnad än deltagande.
Acton, Armfelt och Döring sågo bestörta på hvarandra. Adlerstjerna hade med några få och afbrutna ord sagt dem så mycket, och ändock alltför litet.
Armfelt hade blifvit varnad för Vincent, och han såg i Adlerstjernas exempel, att döden kan, beväpnad med dolk, öfverraska en man när som helst.
Han beslöt att oförskräckt möta faran, men att ändock vara på sin vakt.
Döring tog för afgjordt, att Adlerstjernas ord inneburo en bekännelse, det Louise blifvit bortröfvad genom hans föranstaltande, och att hon ännu fans qvar i Neapel.
Han beslöt att fördubbla sina efterspaningar.
Acton hade noga gifvit akt på hvarje den döendes ord. Adlerstjerna hade ej allenast varnat för Vincent, utan äfven uppgifvit en Zam … pa … hvarmed han ej gerna kunde mena något annat, än att Zamparelli var mördaren. Med anledning af det föregående samtalet, sammanstälde han nu med mera visshet än förut Vincents och Zamparellis person.
Han beslöt att ställa Vincent under polisens speciella uppsigt.
Folket hade redan aflägsnat sig, men liket låg ännu qvar.
— Nåväl, mina herrar, hvad sägen I härom?
Hvarken Armfelt eller Döring svarade någonting. Båda två voro allt för mycket upptagna af sina egna tankar.
— Efter den här händelsen, baron, öfvergifver ni väl er föresats att blindt lemna er i edra fienders våld. Mig förefaller det, som just det vore det sämsta sättet att använda ert lif. Icke sant, ni lyder nu edra vänner här och följer deras råd?
— Djerfva tankar, general, svarade honom Armfelt, fordra ett dristigt handlingssätt. Mina tankar ha flugit högt, och mina handlingar skola följa dem tätt i spåren. Måhända hota mig större faror, än jag förestält mig. Men det förskräcker mig ej. Vid den feges hälar sätter faran tvänne flyende vingar; vid den modiges fäster den tvänne riddarsporrar. Jag har ännu aldrig böjt min panna för kabalen; den skall finna mig beredd att med öppet vizir möta sig. Omständigheterna finna mig på arenan, och jag lemnar ej platsen. Må ilskan löpa till storms emot mig! Hvarje dolk skall finna ett pansar och en lans. Om mina fiender vilja bitas, kan jag det äfven; men liksom Alcibiades, skall jag ej bitas som en qvinna, utan som ett lejon. Nu mindre än någonsin, general, kan jag följa ert räd; mindre nu, emedan jag nu sett faran. Faran är för mig, som blodet är för tigern, som spjutstöten är för lejonet: den retar mig och gör mig modigare. Min väg går härifrån direkte till Vincent — och så snart det svenska krigsskeppet anländt — till det.
Ljudet af ett dånande skott hördes i detsamma, och då man vände sig om och blickade utåt golfen, såg man ett präktigt fartyg med resliga master och halfbergade, fladdrande segel gunga på den klarblå vågen.
Öfver bowenbram-salningen svajade den dubbeltungade blå och gula svenska vimpeln, och från aktermasten utbredde sig i hela sin vidd den blå flaggan med det gula korset, liknande en blå sky med två hvarandra korsande guldgula blixtar.
Vid fartygets åsyn hördes ett utrop från de närvarande.
En djup tystnad inträffade derefter, hvarunder alla tre blickade på det stolta fartyget.
I detsamma slogo klockorna.
Det var den 9 Februari, alltså första karnavalsdagen 1794, klockan 22 efter neapolitansk räkning, efter vår klockan 3 på eftermiddagen, som den af baron Palmqvist förda svenska kuttern, hvilken var utsänd för att hemföra baron Armfelt, kastade ankar på redden utanför Neapel.
Ännu dånade salutskotten från fartyget och insvepte master och rår i sin mörka rök. Fartyget liknade i denna stund ett moln på den klara vattenhimmeln, öfver hvilket den svenska flaggan majestätiskt svajade.
Så snart fartygets salut tystnade, började fästningen att på öfligt sätt besvara den.
— Hvad besluter ni baron? inföll Acton omsider.
— Min väg går nu till fartyget.
- ↑ Ett italienskt ordspråk, som man begagnar, då man ej tydligt vill uttrycka, hvad som ligger i ens tankar.