Drottning Margot/Kapitel 29
| ← XXVIII. Brevet från Rom |
|
XXX. Maurevel → |
XXIX.
AVFÄRDEN.
När följande dagens sol gick upp bakom de höjder, som omge Paris, rådde det redan sedan två timmar tillbaka liv och rörelse på borggården i Louvren.
En ståtlig springare med ben som på en hjort stampade otåligt i marken, spitsade öronen och fnyste, medan han väntade på Karl IX. Han var dock mindre otålig än sin herre, vilken kvarhölls av Katarina, som hejdat honom och förklarat, att hon hade en viktig sak att tala med honom om.
Båda befunno sig i det glastäckta galleriet, Katarina kall, blek och oåtkomlig som alltid, medan Karl stod där knarrig och bet sig i naglarna och piskade upp sina båda favorithundar, vilka klätts i pansar som skydd mot vildsvinets betar.
— Karl, sade Katarina, lägg noga märke till att ingen mer än ni och jag ännu ha reda på polackernas annalkande. Men ändå handlar konungen av Navarra som om han visste det. Trots hans omvändelse, som jag för övrigt aldrig litat på, misstänker jag att han handlar i samförstånd med hugenotterna. Har ni lagt märke till hur ofta han gått ut under de senaste dagarna? Han har pengar, han som aldrig förut haft några. Han köper hästar och vapen, och varje regndag övar han sig i fäktning.
— Herregud, min mor, inföll konungen, ni inbillar er väl inte att han tänker döda mig eller min bror hertigen av Anjou? I så fall får han nog ta några lektioner till, för i går räknade jag med min florett elva knapphål på hans rock, fast den inte har mer än sex, Och vad min bror, hertigen av Anjou beträffar, så vet ni nog, att han skjuter till och med bättre än jag, eller lika bra, efter vad han säger åtminstone.
— Hör på, Karl, återtog Katarina, och behandla inte er mors ord så lättsinnigt. Ambassadörerna komma snart hit, och när de väl äro här kommer Henrik att göra allt för att tilldraga sig deras uppmärksamhet. Han är inställsam och slug, och hans gemål som hjälper honom, jag vet inte varför, kommer att prata med dem, tala latin, grekiska, ungerska och jag vet inte vad. Sanna mina ord, Karl, och ni vet, att jag aldrig misstar mig, det ligger någonting under allt det här.
I detta ögonblick slog en klocka.
— Guds död! Klockan är sju! utbrast Karl. Det tar en timme att komma iväg och en timme att komma fram till mötesplatsen. Vi kan inte börja jakten förrän klockan nio! Sannerligen, min mor, ni förstör tiden för mig.
— Men så hör då på mig, i Guds namn, Karl, återtog Katarina, och lämna inte er egen och Frankrikes framtid åt slumpen. Jakten, säger ni… Ni får nog tid att jaga, när ni väl fyllt era uppgifter som konung.
— Låt oss fatta oss kort, sade Karl alldeles blek av otålighet. Sannerligen, det finns dagar då jag inte begriper mig på er.
— Min son, sade Katarina, vi ha bevis för att de Mouy befinner sig i Paris. Herr de Maurevel… ni känner ju honom… har sett honom. Han kan inte vara här annat än för att träffa konungen av Navarra. Det bör vara tillräckligt för att i våra ögon göra honom mera misstänkt än någonsin.
— Så där ja! Nu hackar ni återigen på min stackars Henriot! Ni vill ha mig till att döda honom, inte sant?
— Nej, visst inte.
— Skall jag jaga honom i landsflykt? Förstår ni då inte, att han som landsflyktig kommer att bli vida farligare än han någonsin kan bli här i Louvren, där vi ha honom under våra ögon och där han inte kan företaga sig någonting utan att vi genast få reda på det.
— Jag vill inte heller att han skall jagas i landsflykt.
— Vad vill ni då? Säg det fort!
— Jag vill att man tar honom i säkert förvar medan polackerna äro här. På Bastiljen, till exempel.
— Nej, det gör vi visst inte. Vi skall jaga vildsvin i dag. Henrik är en av mina bästa jaktkamrater. Utan honom blir jakten misslyckad. Guds död, min mor, ni tänker då inte på annat än att ställa till förargelse för mig.
— Åh, jag har inte sagt nu på morgonen. Sändebuden komma inte hit förrän i morgon eller i övermorgon. Låt oss arrestera honom efter jakten. I kväll… i natt.
— Det är en annan sak. Nå, vi få tala om den saken sedan. Adjö!
— Karl, sade Katarina och fattade honom i armen, jag tror att det vore bäst om häktningsordern undertecknades nu genast.
— Att teckna under, att skriva, att söka efter sigill och skrivdon när man väntar på mig, jag som aldrig brukar låta vänta på mig! Tusan heller!
— Nej, jag håller av er alltför mycket för att vilja fördröja er. Jag har förutsett allt. Kom in till mig, se här!
Därmed öppnade Katarina med en livlighet som om hon varit tjugu år en dörr och visade kungen ett skrivbord med pergament, bläckhorn, penna, sigill och ett tänt ljus.
Kungen tog pergamentet och ögnade hastigt igenom det:
»Befallning etc. etc. att häkta och föra till Bastiljen vår svåger Henrik av Navarra.»
— Det är bra… nu är det gjort, sade han och tecknade under med ett enda penndrag. Adjö, min mor.
Karl väntades med otålighet, och som man kände till hans punktlighet ifråga om jakt voro alla förvånade över dröjsmålet. Då han visade sig hälsades han med fanfarer och leverop. Allt detta larm förlänade hans bleka kinder en viss rodnad, och för ett ögonblick kände han sig ung och lycklig. Han hälsade hastigt på det lysande jaktsällskapet, nickade åt hertigen av Alencon, vinkade åt Margareta och gick förbi Henrik utan att låtsas se honom. Därpå svingade han sig upp på hästen.
Ögonblicket därpå ljödo fanfarerna på nytt, och konungen red ut ur Louvren åtföljd av hertigen av Alencon, konungen av Navarra, Margareta, hertiginnan de Nevers, damerna de Sauve, de Tavanne och de förnämsta ädlingarna vid hovet
Det behöver ej sägas att Coconnas och La Mole också voro med i jaktsällskapet.
Vad hertigen av Anjou beträffar befann han sig sedan tre månader tillbaka vid La Rochelle, i vars belägring han deltog.
Medan man ännu väntade på konungen, hade Henrik gått fram och hälsat på sin gemål, som därvid viskade i hans öra:
— Kuriren från Rom fördes av herr Coconnas in till hertigen av Alencon en kvart innan budet från herr de Nevers fick företräde hos konungen.
— Då vet han således allt, sade Henrik.
— Ja, han bör ha reda på allt, svarade Margareta. Se för resten på honom, trots hans vanliga förställning formligen stråla hans ögon.
— Ventre saint-gris! mumlade Henrik, han jagar tre byten i dag: Frankrike, Polen och Navarra, om man inte räknar med vildsvinet.
Senare under vägen fick han tillfälle att ännu en gång närma sig sin gemål och frågade då:
— Nå, vet ers majestät någonting nytt?
— Nej, svarade Margareta, om inte att min bror Karl ser på er så besynnerligt.
— Jag har också lagt märke till det, sade Henrik.
— Har ni vidtagit era försiktighetsmått?
— Jag har en pansarskjorta på mig och en förträfflig spansk jaktkniv, skarp som en rakkniv och spetsig som en nål.
— Framåt då med Guds hjälp, sade Margareta.
Pikeneraren som visade vägen för jaktföljet gjorde nu ett tecken. Man var framme vid målet.