Drottning Margot/Kapitel 64
| ← LXIII. Blodsvett |
|
LXV. Regentskapet → |
LXIV.
ALTANEN PÅ FÄNGELSETORNET I VINCENNES.
Under tiden gick Henrik av Navarra ensam och drömmande fram och tillbaka på fängelsetornets altan. Han visste att hovet fanns på slottet. Han riktade sin genomträngande blick mot dess murar och tyckte sig tvärs igenom dem se den döende Karl.
Vädret var som azur och guld: solskenet glänste över slätterna i fjärran och förgyllde lövträdens lummiga kronor. Till och med fängelsets gråa stenar tycktes vara genomträngda av himlens milda värme, och röda och gula blommor öppnade sina kalkar i murspringorna.
Men Henrik såg ej på blommorna, de grönskande slätterna och de förgyllda trädkronorna. Hans blick riktades bortom alltsammans och fästes på Frankrikes huvudstad, som en gång skulle bli hela världens.
— Paris, mumlade konungen av Navarra, där makt och lycka… Paris där Louvren finns, och Louvren, där tronen finns. Att tänka sig att den enda sak som håller mig från detta Paris, som jag längtar så ofantligt efter, är samma fängelsemurar som omsluta min fiende.
Därpå flyttade han blicken från Paris till Vincennes och varseblev då till vänster i en dal, som skuggades av blommande mandelträd, en man med en rustning som blänkte av solens strålar. Han satt själv på en eldig springare och förde med sig en annan häst, som föreföll lika präktig.
Kungen av Navarra iakttog ryttaren, som drog sin värja och fäste sin näsduk vid dess spets, varefter han vinkade med den som för att ge en signal.
I samma ögonblick upprepades signalen på kullen mitt emot och till slut syntes runt omkring slottet liksom ett bälte av vita näsdukar.
Det var de Mouy och hans hugenotter. De hade fått reda på att konungen var döende och fruktade att man skulle företaga sig någonting mot Henrik varför de samlats och höllo sig beredda till försvar eller anfall.
Henrik såg åter på den förste ryttaren. Han lutade sig fram över balustraden, skuggade med handen över ögonen och kände igen den unge hugenotten.
— De Mouy! ropade han, som om denne kunnat höra honom.
I glädjen över att se sig omgiven av vänner lyfte han på hatten och viftade med sitt skärp.
Alla de vita näsdukarna svängdes ånyo med livlighet som vittnade om hugenotternas glädje.
— Ack, de vänta på mig, sade han, och jag kan inte komma till dem… Varför gjorde jag det inte när jag kanske kunde det!… Nu är det för sent.
Han gjorde en åtbörd av förtvivlan. De Mouy svarade med ett tecken som betydde: Jag skall vänta.
I detta ögonblick hörde Henrik steg i stentrappan. Han drog sig hastigt tillbaka. Hugenotterna förstodo orsaken till hans beteende. Värjorna stuckos åter i skidorna och näsdukarna försvunno.
Henrik såg nu en kvinna komma uppför trappan, flämtande, som om hon sprungit. Inte utan en hemlig bävan kände han igen Katarina av Medici. Efter henne kommo två soldater, som stannade på översta trappsteget.
— Åhå, tänkte Henrik, det måste ha hänt någonting nytt och allvarligt, eftersom änkedrottningen kommer och söker upp mig på det här sättet på altanen till fängelset i Vincennes.
Katarina satte sig på en stenbänk intill murkrönet för att hämta andan.
Henrik gick fram till henne och frågade med det mest behagfulla småleende:
— Skulle det vara mig ni söker, min goda moder?
— Ja, svarade Katarina, jag vill ge er ett sista bevis på min tillgivenhet. Vi närma oss slutet… konungen är döende och vill tala med er.
— Med mig! utbrast Henrik och spratt till av glädje.
— Ja, just med er. Man har sagt honom, det vet jag, att ni ej endast saknar Navarras tron utan att ni också eftersträvar Frankrikes krona.
— Åh… sade Henrik.
— Det förhåller sig inte så, det vet jag nog, men han tror det, och det finns intet tvivel om att det samtal han önskar med er går ut på att lägga ut en fälla för er.
― För mig?…
— Ja, Karl vill innan han dör ha klarhet om vad han har att frukta eller hoppas av er och på ert svar på hans erbjudande beror, tro mig, de sista befallningar han kommer att utdela, det vill säga, om ni skall leva eller dö.
— Men vad kommer han då att erbjuda mig?
― Vad vet jag? Förmodligen rent omöjliga saker.
— Kan ni inte gissa vad det är, min mor?
— Nej, men jag antar att han till exempel…
Katarina hejdade sig.
― Vad?
— Jag antar att eftersom han tror er ha sådana framtidsplaner så vill han höra er själv med egen mun ge beviset för att det är sant. Antag att han frestar er, som man förr i världen, brukade fresta anklagade för att få fram en bekännelse utan tortyr, antag, fortfor Katarina och såg granskande på honom, att han erbjuder er regentskapet…
En outsäglig glädje vaknade till liv i Henriks beklämda hjärta, men han förutsåg stöten och med sin smidiga och kraftiga själ undvek han anfallet.
— Åt mig? sade han. Den fällan skulle vara alltför grov. Att erbjuda regentskapet åt mig, då både ni och hertigen av Alencon finns…
Katarina knep ihop läpparna för att dölja sin tillfredsställelse.
— Sålunda, inföll hon livligt, kommer ni att avstå från regentskapet?
— Konungen är död, tänkte Henrik, och det är hon som lägger ut en fälla.
Därpå svarade han högt:
— Jag måste först höra vad konungen av Frankrike har att säga mig, ty ni erkänner ju själv, madame, att allt det där är blotta antaganden.
— Javisst, svarade Katarina, men ni kan ju alltid tala om vad ni har för avsikter.
— Herregud, utbrast Henrik i oskyldig ton, eftersom jag inte har några anspråk kan jag heller inte hysa några avsikter.
— Detta är intet svar, sade Katarina, som visste att det var bråttom och därför ej kunde lägga band på sin vrede. Svara ja eller nej.
— Jag kan inte uttala mig om blotta antaganden. Ett bestämt beslut är en så svår och framför allt så allvarlig sak att man först måste avvakta de verkliga förhållandena.
— Hör på, sade drottningen, det finns ingen tid att förlora och vi ödslar bort den i onödan på tomma diskussioner och spetsiga vändningar. Låt oss spela vårt spel som konung och drottning. Om ni tar emot regentskapet är ni död.
— Konungen lever, tänkte Henrik.
Därpå svarade han högt med fast röst:
— Madame, Gud håller människors och konungars liv i sin hand. Han skall inge mig vad jag skall säga. Var god och låt underrätta hans majestät om att jag är beredd att infinna mig hos honom.
— Betänk er.
— I två års tid har jag varit fredlös, i en månad har jag varit fånge, svarade Henrik allvarligt. Jag har haft tid att tänka, ers majestät, och jag har tänkt. Var därför god och gå först ned till konungen och säg honom att jag kommer efter er. Dessa tappra män, tillade han och pekade på de båda soldaterna, skola vaka över att jag inte flyr. Det är för resten inte heller min avsikt.
Det låg en sådan fasthet och bestämdhet i Henriks ord, att Katarina förstod att alla hennes försök att inverka på honom skulle vara förgäves, hur hon än bar sig åt. Hon skyndade därför hastigt ned.
Så fort hon hade försvunnit, sprang Henrik fram till altanens bröstvärn och gjorde ett tecken åt de Mouy. Det betydde: Kom närmare och var beredd på vad som än kommer att hända.
De Mouy, som stigit av hästen, hoppade åter i sadeln, och red med den andre hästen bredvid sig fram på två bösskotts avstånd från fängelset.
Henrik tackade honom med en åtbörd och gick därpå ned.
I den första trappavsatsen stodo de båda soldaterna och väntade på honom.
Dubbla rader av schweizare och kavallerister bevakade ingången till gårdarna och man måste gå igenom en dubbel häck av bardisaner för att komma in i och ut ur slottet.
Där hade Katarina stannat och väntade.
Hon gjorde ett tecken åt de båda soldater som åtföljde Henrik att avlägsna sig och stack därpå sin hand under hans arm.
— Den här gården har två portar, sade hon. Om ni avstår från regentskapet väntar er vid den där, som ni ser bakom konungens våning, en god springare och friheten. Den andra, som ni nyss passerat igenom, väntar er om ni följer er ärelystnad… Vad svarar ni?
— Jag svarar, att om konungen gör mig till regent, madame, så blir det jag och inte ni som utdelar befallningar till soldaterna. Jag svarar, att om jag i så fall lämnar slottet om natten, så skola alla dessa spjut, alla dessa hillebarder, alla dessa musköter sänkas för mig.
— Vansinnige! mumlade Katarina utom sig. Spela inte det förfärliga spelet om liv och död med Katarina!
— Varför inte? frågade Henrik och såg på henne med fast blick. Varför inte med er lika väl som med varje annan? Hittills har jag ju alltid vunnit.
— Nåväl, gå upp till konungen, eftersom ni ingenting vill tro och ingenting höra, sade Katarina pekande med ena handen på trappan medan hon med den andra lekte med en av de två förgiftade knivar, som hon bar i den ryktbara svarta läderskidan.
— Gå ni först, madame, sade Henrik. Så länge jag inte är regent tillkommer det er att gå före mig.
Katarina, som nu såg att alla hennes avsikter genomskådades, försökte ej kämpa emot längre utan gick först in.