←  X.
Spinoza
av O. H. Dumrath


[ 63 ]

XI.


Spinozas litterära verksamhet är icke särdeles omfattande och gynnades icke heller af en ledighet, som man skulle kunna tro, att hans oberoende skänkte honom. Till arbetet för hans lekamliga uppehälle, hvilket tog honom i anspråk under större delen af dagen, kom nämligen hans långvariga sjuklighet, som ofta måste lägga stora hinder i vägen för hans filosofiska verksamhet. Äfven den ensamhet, i hvilken han lefde, verkade hämmande, enär den afstängde honom från ett rikare idéutbyte med andra forskare och inskränkte hans läsarekrets. Som en fattig och bannlyst jude började han sin filosofiska bana; förföljelsen lurade på honom, innan han ens framträdt med någon skrift, och från de kristnas misstankar kunde han aldrig fria sig. De vänner, som visade honom deltagande, voro få, och ingen af dem hade anseende och makt nog att skydda honom. Den viktigaste tjänst de kunde göra honom var att efter hans död gifva ut hans verk. Hvarje försök, som han själf gjorde i detta afseende, stötte nämligen på hinder och faror, mot hvilka Spinoza icke hade något skydd. Ville han bevara den till all filosofi nödiga sinnesron, måste han tiga. De få lärjun[ 64 ]gar, som i tysthet studerade hvad han i handskrift meddelade dem, förstodo honom knappast och förmådde icke rycka honom ur den andliga isolering, till hvilken han såg sig dömd. Icke utan rörelse läsas de ställen i hans bref, där han utan att klaga uttalar sitt öde: “Resten är tystnad.“

Och tystnaden kring hans verk och person blef lång. Visserligen lästes efter hans död i Holland hans skrifter här och där i arminianernas och kollektanternas kretsar, men ut i världen gingo de icke, och först Lessing kunde i Tyskland åter börja hänvisa till Spinoza, sedan man om honom, enligt Lessings uttryck, “talat som om en död hund“. Men sedan dess har också hans inflytande varit i ständigt stigande. På Goethe gjorde hans skrifter det lifligaste intryck och satte också djupa spår i hans diktning och världsåskådning. Den store predikanten Schleiermacher var det förbehållet att också lösa den förbannelse, som i religionens namn så länge hvilat öfver Spinoza, och göra den till välsignelse. I sina “Tal om religionen“ firar Schleiermacher också Spinozas minne på ett sätt, som icke är den misskände och tyste filosofens upprättelse, utan hans hänförda förhärligande: “Honom genomträngde den höga världsanden, det oändliga var hans början och slut, universum hans enda och eviga kärlek; full af religion var han och full af helig anda, och därför står han också ensam och oupphunnen; mästare i sin konst, men upphöjd öfver det profana skrået, utan lärlingar och utan burskap.“