Dumrath Spinoza 1908/10
| ← IX. |
|
XI. → |
X.
Sin fria och oberoende ställning upprätthöll Spinoza
äfven i sitt förhållande till sina vänner, och de
välgärningar och tjänster de erbjödo honom besvärade
mera än de behagade honom. Simon de Vries, som
var en af hans trognaste vänner och lärjungar, ville
en gång skänka honom 2,000 gyllen på det han
skulle kunna lefva något bättre, men Spinoza afböjde
gåfvan. Icke ens det årsunderhåll på 500 gyllen, som
Simon de Vries i sitt testamente utfäst åt honom, ville
han mottaga, utan satte ned summan till 300 gyllen.
Äfven Johann de Witt uppgifves ha skriftligen tillförsäkrat
Spinoza en pension på 200 gyllen, men då arfvingarna
gjorde svårigheter vid dess utbetalande, lät
Spinoza hela saken falla, ett drag af oegennytta, som
förmådde dem att med glädje fullgöra förpliktelsen.
Spinozas systrar voro emellertid icke som deras broder,
utan började efter faderns död strida med honom om
arfvet. Spinoza lät genom ett domstolsutslag fastställa
sin rätt och afstod därefter frivilligt från sin arfvedel
samt undantog för sin del endast en säng.
Spinozas lefnadssätt var det sparsammaste man gärna kan tänka sig. Själf ombesörjde han under de sista åren sitt lilla hushåll, som han höll i mönstergill ordning, och betalade punktligt på dagen de små skulder, som kunnat uppstå under loppet af ett kvartal. Han samlade ingen förmögenhet, och efter hans död måste den syster, som öfverlefde honom och girigt sträckte ut handen efter broderns kvarlåtenskap, afstå från sina anspråk, ty ingenting fanns, som kunnat löna sig att ärfva. Af räkningar, som anträffades efter honom; har man funnit, att hans dagliga lefnadskostnader knappast uppgingo till tolf kreutser (= 18 öre). Äfven hans dräkt säges ha varit torftig och icke bättre än den anspråkslösaste borgersman. “Rocken gör icke mannen, och hvartill tjänar ett dyrbart omhölje kring en värdelös sak?“ var Spinozas åsikt. Häremot anmärkes från annat håll med rätta, att under alla omständigheter människan var värdefullare än rocken, och framhålles, att Spinoza alldeles icke haft den fula vanan att gå illa och osnyggt klädd samt äfven hos andra klandrat en påfallande och tillgjord försummelse af det yttre. Allt slags sken var honom motbjudande, all slags lyx främmande för honom; “han var utan behof icke af fattigdom, utan af böjelse, och ville på inga villkor, att man skulle säga om honom, att han någonsin lefvat på andras bekostnad.“
Sålunda förflöt hans lif i tyst ensamhet. Större delen af dagen höll han sig på sitt rum; kände han sig trött efter långvarigt och ansträngt tänkande, gick han ned till sitt värdfolk och talade med dem om hvardagliga saker, till och med småsaker. Någon gång vederkvickte han sig med att röka en pipa tobak, och ville han unna sig någon längre hvila, fångade han spindlar, hvilka han lät strida med hvarandra, eller flugor, som han satte i spindelnät, och betraktade sedan dessa djurs strid med sådant nöje, att han stundom brast i skratt.
Hans tal var mildt och vänligt; på ett beundransvärdt sätt förstod han behärska sin lidelse. Man såg honom aldrig mycket sorgsen eller mycket glad. Sin vrede behärskade han och lät icke ens märka någon ofrivillig känsla af missnöje. Hände det honom någon gång, att uttryck af förtret undföll honom genom en åtbörd eller ett ord, drog han sig genast tillbaka för att icke bryta mot god ton. I sitt umgänge visade han sig välvillig och tillmötesgående, hvarför det var lätt att komma öfverens med honom. Drabbades någon i huset af olycka eller sjukdom, uppsöktes han af Spinoza, som intalade honom tröst och tålamod. Med barnen och husets invånare samtalade han som en själasörjare och uppmuntrade dem att gå i kyrkan. Då hans värdinna frågade honom om hon enligt hans mening kunde bli salig på sin lutherska tro, svarade han: “Er tro är bra, ni behöfver ingen annan och skall i denna religion bli delaktig af frälsningen, om ni i fromt sinnelag lefver ett stilla och fridsamt lif.“
Ensam med sina tankar i sin studerkammare var Spinoza fullt sig själf; då var han lycklig och fri. Största delen af sin tid tillbragte han med att utgrunda tingens natur, metodiskt ordna sina idéer och delgifva dem åt sina vänner; en stor del af natten, från tio till tre, arbetade han, hufvudsakligen på sina skrifter, “dessa mörksens verk“, tillägger en mot honom fientligt sinnad präst.
Lugnt och stilla som Spinoza lefvat, dog han också, fri från dödsfruktan och dödsskräck. I mer än tjugu år hade han varit bröstsjuk, men talade sällan om sitt lidande och klagade aldrig. De personer, hvilka jämte honom bodde i huset, anade icke huru nära hans slut var. Såsom han ofta plägade, hade han på eftermiddagen den 20 februari 1677 besökt sitt värdfolk och länge samtalat med dem angående den fastlagspredikan de nyss åhört. På kvällen gick han tidigare än vanligt till sängs. Följande dag — det var söndagen den 21 februari — gick han åter ned för att tala med sina vänner innan de gingo i kyrkan. Under tiden hade på hans begäran hans vän Ludvig Meyer anländt från Amsterdam och ägnade den sjuke nödig läkarevård. Bland andra förordningar lät han husfolket slakta en tupp för att laga soppa till middagen åt Spinoza. Spinoza åt med god matlust, men då van der Spijck och hans hustru vid tretiden kommo hem från eftermiddagsgudstjänsten, erforo de, att Spinoza aflidit kort före tre. Ingen var närvarande hos honom i hans dödsstund utom Ludvig Meyer, som redan samma afton återvände till Amsterdam.
Illviljan och hatet ha efter bästa förmåga sökt vanställa äfven Spinozas sista stunder, liksom de gjort med så mången annan andlig stormans, hvilken icke trampat i de ortodoxa trosspåren. Sålunda försäkrades från ett håll, att Spinoza rest till Frankrike, där han af ministern Pomponne för sin otro hotats med fängelse, hvarför han flytt förklädd och efter sin återkomst dött af ångest för bastiljen. Enligt andra uppgifter skall han visserligen icke ha dött af fruktan, men väl i fruktan och ångest och upprepade gånger ha utropat: “Gud förbarme sig öfver mig och vare mig arma syndare nådig!“ Slutligen säges till och med, att han skulle ha bedöfvat sig med mandragorasaft! Ingen af dessa uppgifter öfverensstämmer emellertid med verkliga förhållandet, sådant van der Spijck och hans hustru mer än en gång försäkrade Spinozas samvetsgrannaste och ärligaste lefnadstecknare, prästen Colerus, som dock kände sig högeligen upprörd öfver att Spinozas barberare på den räkning han inlämnade till dödsboet kallat Spinoza: “Salig herr Spinoza.“
Den 25 febr. 1677 jordades den store tänkarens stoft på en kristen kyrkogård. Flera ansedda personer följde hans kista. Först en sen eftervärld har påmint sig Spinozas betydelse samt hvad den haft den utstötte judiska filosofen att tacka och rest hans bildstod, som aftäcktes den 21 februari 1877, i närheten af det hus, han sist bebodde i Haag.
Det fanns tillräckligt många personer i Haag, som sett Spinoza och för hans lefnadstecknare kunde beskrifva hans yttre företeelse. “Han var“, säger Colerus, “af medelstorlek, hade regelbundna anletsdrag och något mörk hy, krusigt och svart hår, långa svarta ögonbryn; hans utseende visade genast, att han var en afkomling af de portugisiska judarna.“ En annan af hans lefnadstecknare tillägger, att han hade “små lifliga och mörka ögon och att hans anletsdrag varit behagliga.“
Det enda säkra porträtt af Spinoza, hvilket framställer honom i hans hvardagsdräkt, är af van der Spijcks hand och köptes 1866 af drottningen af Nederländerna. Den första offentliga afbildningen af honom var ett kopparstick, som åtföljde några exemplar af den första upplagan af hans samlade arbeten. Det kopparstick, som åtföljde den tyska öfversättningen af Colerus’ lefnadsteckning, har till underskrift: “Han bär förkastelsens tecken på sin panna!“ Hegel har upptagit detta hätska uttalande och omtydt det på ett sätt, som står i öfverensstämmelse med Spinozas verkliga karaktär. “Det är“, säger han,“ det dystra draget hos en tänkare, visserligen ett förkastelsens tecken, “men icke den passiva, utan den aktiva förkastelsens; det är filosofen, som förkastar villfarelserna, de tanklösa lidelserna och framför allt människornas lögn!“