En flyttning
| ← Kaninerna |
|
Aldrig i lifvet → |
EN FLYTTNING.
Kontrollör Simonsson hade i tio år bott på samma ställe och haft det så bra, som man öfver hufvud taget kan ha det, när man hyr af och äter hos ett kvinnfolk, åt hvars alla nycker man är prisgifven, och hvars alla enfaldiga påhitt man utan en suck måste tåla.
Fröken Lina Svensson, »mamsellen», som kontrollören envisades att kalla henne, både när han talade till och om henne, stod vid trettio års ålder utan både far och mor, men ägde i stället ett litet kapital, hvars räntor godt räckte till hennes små behof, och dessutom det gamla fädernehemmet, som låg i stadens utkant, omgifvet af en trädgård, ända till öfverflöd rik på rabatter med färgstarka blommor, mattor med långt, mjukt gräs och lummiga träd, som skänkte en ljuflig skugga, när sommarsolen brände het där ute på gatan.
Det var fyra rum i det lilla huset, och de föreföllo fröken Lina så tröstlöst stora, så ödsliga och ängslande tomma. Två hade varit mer än nog åt henne. Och när kontrollören, som på den tiden bara var en vanlig postexpeditör, kom och ville hyra de två andra rummen, så fick han det. Han fick det så innerligt gärna. Han var så ståtlig och myndig, och han hade en klang i sin röst, som kom fröken Lina att skälfva ända ned i fotsulorna af bara respekt.
Kontrollören var inte tacksam för att hon öppnat sin fristad åt honom. Tacksam? Hvarför skulle han vara tacksam? Han betalade hundra i månaden för mat och två små kyffen till rum här i utkanten — det kunde sannerligen vara mer än nog. Och så drog kontrollören in genom Annefrids hvit- och grönmålade grindar och tog det lilla huset i besittning med så mycken barsk myndighet, som hade fröken Linas farfars far med svett och möda och många försakelser byggt upp det endast och allenast för hans räkning.
Och fröken Lina, som kunnat vara fri och oberoende och mått innerligt godt på sina små räntor, kröp ihop i de två minsta, tarfligast möblerade rummen och tänkte allt ifrån det hon uppstod på morgonen allt intill det hon lade sig på kvällen endast på, hur hon skulle kunna ge sin hyresgäst full och hederlig valuta för de hundra kronor han den förste i hvarje månad, utan ett ord och utan en blick, lade vid hennes tallrik.
⁎
Kontrollören tyckte om rosor och inte om några andra blommor, och så småningom lät fröken Lina de gamla blommorna, som hon varit van vid, ifrån det hon var barn, maka åt sig och rosor komma i stället, tills hela trädgården slutligen var som en enda rosengård. Rosor hvart man såg, hvita, gula, röda rosor och alla nyanser däraf, rosor, lätta och eleganta, med endast några få blomblad, som käckt och fritt gungade öfverst på den fina stjälken, rosor, dubbla och fasta, som läto det tunga hufvudet till hälften sjunka. Staketet doldes af en rosenhäck och på befallning af fröken Lina föll trädgårdens lummigaste lön, för att klängrosorna utanför kontrollörens fönster skulle få mera sol. Och tacksamma för gåfvan sköto rosorna fart som aldrig tillförne, slingrade sig behändigt uppför gallerverket, som »mamsellens» konstförfarna fingrar uppsatt, och när fönstret stod öppet, sände de en och annan strålande och gladlynt blomma in mellan gardinerna för att — dock alltid förgäfves — söka locka fram ett erkänsamt leende från kontrollörens ättiksura ansikte.
Hvarje morgon, när han gick till sitt arbete, bröt kontrollören en ros för sitt rockuppslag, och när han på eftermiddagen kom hem, gjorde han en rond i trädgården för att undersöka, om rosorna blifvit ordentligt omsedda och vattnade, allt under det han funderade på, hur det skulle sett ut här inne, om inte han öfvervakat det hela.
Att kontrollören var en ovanligt renlig och ordentlig människa kom fröken Lina mycket snart underfund med, och det blef ett af hennes största bekymmer, hur hon skulle kunna hålla det så fint och propert åt honom, som han hade rättighet att fordra för de där hundra kronorna. Hon gjorde ett märke under bordskifvan för att få just den sidan inåt soffan, kontrollören önskade, hon mätte upp afstånden med aln för att få möblerna att stå precis på de för dem bestämda platserna, och när hon nalkades skrifbordet, darrade hon från hufvud till fot vid tanken på, att hon kunde råka förändra det inbördes afståndet mellan sakerna där.
Trots allt detta lyckades hon aldrig vara sin hyresgäst till lags. Hvar gång kontrollören kom hem från sitt arbete, hörde hon honom sucka där inne i sina rum, sucka och pusta och mumla. Så drogs det på stolar, flyttades på småsaker, och till sist öppnades dörren, och i öppningen visade sig kontrollörens mulna ansikte med de missbelåtna hängande mustascherna. Kunde han få låna en dammhandduk, en ren dammhandduk??
Med maten var det också en sorglig historia. Kontrollören hade aldrig talat om, hvilka hans favoriträtter voro, men genom att studera den olika syrlighetsgraden hos det där draget kring hans mun, hade fröken Lina tämligen snart kommit på det klara med, hvilken mat han tyckte om, och från den dagen kom ingen annan på bordet. Hon försökte få den så välsmakande som möjligt och gjorde sitt allra bästa, för att inte flugor och smolk skulle komma i, men — ja, sådan mat, som kontrollören hade rättighet att fordra för sina hundra kronor, det fick han inte, det måste hans värdinna till sin skam och stora förtviflan medge.
Hon brukade sitta med hjärtat i halsgropen, ända tills hennes gäst expedierat den första munsbiten eller det första skedbladet soppa. Då visste hon genast, hur pass hon misslyckats. Han gjorde aldrig någon anmärkning, men hans ansikte fick ett förvånadt, upprördt uttryck, under det hans ögon stirrade ut i luften och hans käkar med vild energi arbetade på den inmundigade födan. Han sköt sällan tallriken ifrån sig, utan tvingade sig för det mesta att äta, men med ett utseende, som om det varit rama giftet han förärde.
Det var ändå knappast det värsta! Det hände ibland, att det trots all aktsamhet kom en fluga i maten, och när så illa var, nog skulle hon hamna borta hos kontrollören alltid! Efter en sådan händelse hade han matskräck i flera dagar, och under de närmaste månaderna var det en gifven sak, att han, hvar gång han satte sig till bords, framsuckade en vänlig fråga, adresserad till ingen, om inte flugorna kunde skummas bort ute i köket, eller om det var alldeles nödvändigt, att det skedde här inne.
⁎
Hvad kontrollören tänkte om fröken Lina? Han hade på det hela taget inga sympatier för kvinnfolk. Varelser, enfaldiga, lata, oordentliga, stackare, som inte kunde reda sig själfva i lifvet, men som voro sluga nog för att räkna ut, att de kunde lefva som parasiter på männen, låta dem slita och släpa. »Mamsellen» hade han särskild aversion emot, eftersom hon var det kvinnfolk, omständigheterna tvingade honom att ha att göra med.
Hur hon såg ut, visste han inte; han brukade aldrig se på henne, men för öfrigt kände han henne till punkt och pricka. Hon saknade totalt ordningssinne, hon kunde faktiskt inte gå in i hans rum, utan att sätta stolarne på sned, dra ner bordduken åt ena sidan och ställa till en riktig Jerusalems förstöring på hans skrifbord. Något förstånd på matlagning det hade hon då inte häller. Maten var för salt eller för litet salt, och flugor och småkrafs —
Tio långa år hade gått. Kontrollören hade fått gråa flammor i det korpsvarta tillbakastrukna håret, och kring den stränga munnen låg ett orubbligt drag af missnöje med allt i denna eländiga värld och i synnerhet med allt innanför Annefrids hvit- och grönmålade grindar. Fröken Lina hade blifvit en fyrtioåring med fyllig gestalt, ett finhylt, godmodigt ansikte och ett par blåa vänliga, ängsliga ögon, som tycktes vilja be om förlåtelse för allting.
Hände det så, att fröken Lina fick besök af sin syster, som var gift uppe i Norrland, och som hon inte sett sedan föräldrarnes död för tio år se’n.
Fru Beata var en fullkomlig motsats till sin syster, liflig och hurtig och med ett visst något öfver sig, som skvallrade om, att det var hon, som styrde det norrländska hemmet med man, barn, tjänstefolk och allt.
De två första dagarne sade fru Beata ingenting om förhållandena i huset, men vecket mellan ögonen blef allt djupare, och mera olycksbådande för hvar gång kontrollören bad om dammtrasan eller gjorde något annat, som fru Beata fann mindre tillbörligt och icke på sin plats.
På tredje dagen drog hon fröken Lina ner bredvid sig i soffan, såg henne in i ögonen, som voro rödkantade af gråt, och sade med en ton af det mest absoluta ogillande:
»Men, kära barn, hvarför har du den där grobianen gående här?»
Fröken Lina ryckte till och gjorde en förfärad åtbörd bortåt dörren till kontrollörens rum.
»Det är ditt hus, fortsatte fru Beata utan att låta sig bekomma. »Hvarför visar du honom inte på dörren?»
Mamsellen sjönk alldeles ihop och såg så liten och skuldbelastad ut.
»Han betalar hundra i månaden.»
Fru Beatas öfverläpp krökte sig spotskt.
»Nå, än se’n? Behöfver du hans pängar? Har du inte utan dem tak öfver hufvudet? Har du inte nog af dina räntor?»
»Jo-o-o,» medgaf fröken Lina dröjande, och hennes ansikte fick vid denna framställning af saken ett mycket häpet och förvånadt uttryck. Hon behöfde verkligen inte de där förfärliga hundra kronorna, som hon ändå aldrig, aldrig i lifvet kunde göra rätt för!
»Och att tänka sig,» fortfor fru Beata med stigande hetta, »att du i tio års tid gått och tagit emot snubbor och snäsor af den där! Har du inte?»
»Jo-o-o,» kom det mycket tyst och mycket långsamt från mamsellens darrande läppar.
»Låt honom flytta! Låt honom smaka på hur det är hos andra! Låt honom riktigt pröfva på det —»
Fru Beata fortfor att tala, men fröken Lina, som satt i sina egna tankar, hörde ingenting.
Tänk att hon inte hade behöft detta! Inte hade behöft ta emot dessa hundra kronor, som legat öfver henne som en mara, därför att hon aldrig kunnat göra skäl för dem, aldrig kunnat ge kontrollören tiondedelen af hvad han haft rättighet att fordra. Hon hade hela denna långa tid gått under trycket af hans ogillande, känt hur han vägt hennes arbete mot de hundra kronorna och alltid funnit det för lätt, mycket för lätt.
Den kvällen grät fröken Lina sig till sömn.
⁎
Nästa dag, då kontrollören sin vana likmätigt öppnade dörren för att be om dammhandduken, reste sig fröken Lina och sade med en lugn värdighet, som var alldeles ny för henne:
»Jag har dammat i kontrollörens rum.»
»Det syns inte!» bet han genast till och drog igen dörren, men icke så hastigt, att ej fröken Linas svar hann glida in genom öppningen.
»Det är bäst kontrollören flyttar till ett bättre ställe.»
Kontrollören blef stående vid dörren, orörlig af bestörtning.
Hvilket infamt kvinnfolk! Be honom flytta!
Han stötte upp dörren, och utan att visa sig kastade han ut till fröken Lina:
»I dag är det den tjugonde juli — den förste augusti flyttar jag!»
På kvällen hade han en annons inne i tidningen, och de följande dagarne fick fröken Lina ur brefbärarens hand ta emot massor af bref, på hvilka stod »Passabelt hem» och så adressen. Hvilken skam för henne! Han hade inte haft större pretentioner, än att hemmet skulle vara passabelt, och dem hade hon inte kunnat uppfylla! Och han, som betalt hundra —
Kontrollören lät lugnt brefven hopa sig, och då inga fler tycktes vilja komma, tog han det första bästa brefvet ur högen och bröt det. »Två stora, soliga, elegant möblerade rum, egen ingång, omsorgsfull uppassning, delikat mat» o. s. v. Han log ett bistert leende. Så lätt var det alltså att få ett lämpligt ställe! Han hade bara behöft ta ett svar ur högen. Och han hade i tio runda år gått och dragit sig för en flyttning! Han skref ett par ord på ett brefkort och bestämde sig för de båda rummen.
Den förste augusti tog han för första gången fröken Lina i hand, bugade sig stelt utan att se på henne och flyttade in i sin nya lägenhet.
För två timmar sedan hade kontrollören tagit sina rum i besittning, och nu satt han i sin gungstol och gungade sakta af och an.
Jo, han hade råkat vackert ut! Två smala, ihopklämda rum med klumpiga möbler och väggarne fulla med porträtt af fruns släktingar och bekanta, öfverträffande hvarandra i afskräckande fulhet. I rummet intill slamrade utan afbrott en symaskin, och från rummet uppöfver hördes ett ideligt skrapande af fötter. Utanför inte ett träd, bara ett smutsgult hus midt emot och långt där nere den gråa, dammiga gatan, där kärror och vagnar utan uppehåll rasslade fram. Och frun! Hvilken fruktansvärd varelse! Hur hade hon upptagit hans befogade anmärkningar! Hvilken gallsjuk uppsyn hade hon inte! Och hvilken röst! Kontrollören måste i sitt stilla sinne af allt hjärta lyckönska hennes man, som för tre veckor sedan haft turen att dö bort från alltsamman.
Men han själf! Hvad skulle han göra? Stolen gick allt häftigare af och an —
På kvällen lämnade kontrollören sina rum, efter att ha betalat hyran för en månad, och flyttade bort till ett hotell. Lukten af damm från de sällan piskade mattorna och sängkläderna, springet i trapporna och all oron för öfrigt drefvo honom redan följande dag därifrån och bort till ett pensionat, efter beskrifningen att döma ett sannskyldigt paradis. Efter två dagar hade han fått öfvernog af »paradiset» och hamnade hos en änkefru, som gjorde lifvet så surt för honom, att han måste ta sitt pick och pack och fly.
Kontrollören kände sig som ett träd, lösryckt från stranden och slungadt ut midt i den hvirflande strömmen. Hvart skulle han ta vägen, hvar skulle han söka lugn och ro? Han hade försökt tio ställen och råkat värre och värre ut. Med stigande bitterhet tänkte han på »mamsellen». Hvilket infamt kvinnfolk! Att efter tio långa år öppna dörren för honom och be honom gå — gå! Det var ett streck så svart, så svart, att han ville kväfvas af vrede vid tanken därpå. Det hade varit si och så med åtskilligt på Annefrid, men han hade vant sig vid stället, vant sig vid de små nätta rummen, vid tystnaden, vid stillheten under lönnarne, vant sig vid själfva mamsellen, vant sig vid rosorna, vid allt —!
Han reste sig häftigt, hostade för att få strupen klar, grep hatt och käpp och rusade ut. Det blef för outhärdligt att sitta här i detta fördömda rum, där allt från det största till det minsta gaf ifrån sig den mest intensiva vantrefnad.
Han gick och gick utan mål, tog af till vänster, svängde åt höger — hur hade han kommit hit? Där låg ju Annefrid — det hvit- och grönmålade staketet — rosenhäcken bakom. Han gick närmare och stödde sig mot staketet. Allt var sig likt — det hvita huset med de gröna fönsterbågarne skymtade fram mellan träd och buskar, gräset låg mjukt och fint, de guldgula sandgångarne voro konstmässigt krattade, och där gick mamsellen och satte stora strutar af tidningspapper öfver törnrosorna för att skydda dem mot nattfrosten. — Ja, det var mamsellen, som gick där — det slog honom hur ungdomligt och lätt hon rörde sig, och hur frisk den solbrända kinden var som hon vände åt honom.
Nu gjorde hon en rörelse, såg upp och mötte hans ögon. En lätt rodnad spred sig öfver hennes ansikte, hon hälsade med ett gladt litet leende, närmade sig och räckte honom öfver staketet de fyra högröda rosor hon just skurit af.
Han såg på henne med en genomträngande blick. Nej, hån kunde det inte vara — hennes ögon voro för goda till det. Så bugade han sig stelt, grep rosorna, mumlade något otydligt, lyfte på hatten och skyndade bort.
Men från den dagen gick kontrollörens väg till och från posten alltid förbi Annefrid, och ödet fogade det vanligen så, att fröken Lina just vid de tiderna befann sig i trädgården och i närheten af det staket, kontrollören hade att passera. Och för det mesta fick dagens vackraste ros då lämna sin buske och vandra öfver staketet till kontrollör Simonssons rockuppslag. Det hände också vid sådana tillfällen, att kontrollören blef stående för att prata bort en stund, och att det ättiksura draget kring hans mun vek undan för ett leende, som gjorde hans ansikte till något af det vackraste fröken Lina kunde tänka sig.
En dag i midten af september stannade inte kontrollören vid staketet utan fortsatte bort till grinden, in i trädgården och fram till »mamsellen», som med lätt uppdragen kjol för det våta gräsets skull stod och röfvade en rosenbuske på dess sista knopp. Han tog hennes hand, tryckte den hjärtligt och kastade sig utan förberedelser in på sitt ämne.
»Kära fröken, låt mig få tillbaka mina små rum! Jag har blifvit så bortskämd här — jag har växt fast — jag sliter så ondt där ute. Ack, jag ber er, låt det bli som det förut var!»
Han hade blifvit blek och rösten lät hes och aflägsen.
Fröken Lina såg upp på honom med sina sorgsna ögon. Allt, allt i världen kunde hon göra för honom bara inte detta. Hon kunde inte ta emot dessa förfärliga pängar och känna det så, som hon kännt det under dessa tio år.
Hon sade honom det, och hennes blick mötte hans, frimodig och klar. Hon ville inte arbeta för pängar. Hon kunde inte göra rätt för dem. Hon kände det så.
När kontrollören gick ut genom Annefrids grindar, kände han sig som en bruten man. Lifvet hade ingenting att ge honom. Han hade ett arbete, som inte intresserade honom, och när han kom hem till hyreskasärnen, där han bodde, väntade honom vantrefnad, vantrefnad och alltid vantrefnad så länge han lefde och andades.
Under två dagar spanade fröken Linas ängsliga ögon förgäfves efter kontrollören, men den tredje såg hon honom öppna grinden och komma uppför gången. Hon hade knappast hunnit resa sig, förrän han var inne hos henne. Han hälsade inte, tog henne inte i hand, han stod framför henne med hatten i hand och med ett underligt förpinadt utseende.
»Jag ber er inte ta emot mig för pängar, tag emot mig utan dem! Låt mig dela ert hem — jag behöfver er och Annefrid. — Om ni nu låter mig gå, så har jag ingenting, ingenting — —»
Kring fröken Linas läppar darrade ett lyckligt leende, hennes ögon fylldes af tårar, och hon tog hans hand intill sig och smekte den sakta och ömt.