En lättings lättsamma tankar/Om fåfänga och fåfänga människor
| ← Om att ha det knapert |
|
Om att slå sig fram här i världen → |
Om fåfänga och fåfänga människor
redigeraAllt är fåfänglighet och vi är alla fåfänga. Kvinnor är fruktansvärt fåfänga. Likaså män – om möjligt i ännu högre grad. Det gäller även barn, i synnerhet barn. Ett av dem knackar just nu på mina ben. Hon önskar veta vad jag anser om hennes nya skor. Uppriktigt sagt är jag inte särskilt trakterad av dem. De saknar symmetri, form och äger ett obeskrivligt sken av klumpighet. (Jag tror även, att hon satt dem på fel fötter.) Men det säger jag inte. Det är inte kritik utan smicker hon är ute efter; och jag ojar mig över dem med vad jag känner är förnedrande kryperi. Ingenting annat skulle duga åt denna självsäkra lilla kerub. Jag försökte mig en gång på att vara uppriktig emot henne, men det var inte framgångsrikt. Hon hade utbett sig om ett allmänt omdöme om sitt uppförande i stort, från mig, vilket uttrycktes som ”va’ gilla’ru mej? Ä’ru nujd me’ mej?” och jag tyckte först att det var ett utmärkt tillfälle att framhålla några nyttiga synpunkter rörande hennes sätt på senare tid, så jag sade: ”Nej, jag är inte alls nöjd med dig.” Jag påminde henne om vissa händelser samma dags morgon och förelade henne min åsikt, att hon, som varande ett kristet barn, inte kunde förvänta sig att en klok och ömsint morbror skulle vara nöjd med hennes uppförande som en barnunge, genom att väcka hela huset klockan fem om morgonen; att välta en vattenkanna och därefter springa i trappan efter den klockan sju; att placera katten i badkaret klockan åtta; samt att sätta sig på sin egen fars hatt klockan fem över halv tio.
Och vad gjorde hon då? Var hon glad över att jag svarat henne så uppriktigt? Betänkte hon mina ord och beslutade sig för att lära sig av dem, för att från och med denna timme leva ett bättre och mer värdigt liv?
"Nej!" skrek hon.
Därefter blev hon direkt hotfull. Hon sade:
”Du ä’ elak – du ä’ elak mobbo – dumma mobbo – ja’ skvalla fu’ mamma!”
Vilket hon också gjorde.
Sedan dess, när jag tillfrågats om mina åsikter, har jag behållit dem för mig själv och föredragit att uttrycka gränslös beundran rörande denna unga persons handlingar, oberoende om deras egna meriter. Och hon nickar med huvudet instämmande och travar iväg för att förkunna min åsikt för resten av hushållet. Hon verkar använda mina ord i utpressningssyfte, eftersom jag i det följande hör hennes avlägsna stämma säga: ”Mobbo tycker ja’ ä’ snäll flicka – ja’ måste få två gago (kakor}.”
Nu gick hon just sin väg, sneglande beundrande ner mot sina tår och mumlade ”vacka” [vackra] – två fot och tio tum [1] självsäkerhet och fåfänga, för att inte säga något om hennes övriga olater.
De är alla likadana. Jag minns ett tillfälle, när jag satt i en trädgård, en solig eftermiddag i en förort till London. Plötsligt hörde jag en gäll, ljus röst som ropade från ett fönster på översta våningen, till någon varelse jag inte kunde se, förmodligen i en av de andra trädgårdarna: ”Mommo, ja’ ä’ en dutti’ pojke, mycke’ dutti’, mommo; ja’ ha’ tage’ på mej Bobs bysser.”
Men, till och med djur är fåfänga. Jag såg en stor newfoundlandshund häromdagen, som satt framför en spegel vid en butiksingång vid Regent’s Circus, och som studerade sig själv med en så stor tillfredsställelse att jag inte sett dess like utom i sakristior.
En gång var jag på en bondgård, när någon av årets större festdagar inföll. Jag kommer inte ihåg vad de firade – om det var Första maj eller midsommar, eller något i den vägen – och de lade en blomstergirlang runt huvudet på en av korna. Nå, den fåniga fyrfotingen gick omkring hela dagen, lika stolt som en skolflicka som fått en ny klänning; och när de tog av den eländet, blev den mycket besviken. De fick lägga tillbaka den igen, innan den hade godheten att stå stilla för att bli mjölkad. Detta är ingen påhittad anekdot, utan rena sanningen.
När det gäller katter, är de i det närmaste människans like ifråga om fåfänga. Jag känner till katter som rest sig och lämnat rummet, om någon yttrat sig förklenande om kattsläktet, medan en rätt placerad komplimang kan få dem att spinna i timtal.
Jag tycker om katter. De är så omedvetet roande. Det vilar en sådan komisk värdighet över dem, en sådan anda av ”hur vågar du? Gå din väg, rör mig inte!”-attityd. Hundar däremot saknar all högtidlighet. De säger ”hallå, kompis! Trevligt att träffas!” med varenda människa de möter. När jag stöter på hundar i min bekantskapskrets, klappar jag den på huvudet och avger nedsättande omdömen om den. De rullar då över på rygg och förblir liggande, gapande åt mig och har inte det minsta emot situationen.
Försök behandla en katt på samma sätt! Nä! Den skulle aldrig mer säga ett ord till er, under hela sitt liv. När man vill vinna en katts gillande, får man tänka sig noga för hur man går tillväga. Känner man inte katten, inleder man med att säga ”PSSS, kissekissekisse”. Därefter tillägger man ”komsikomsikomsi” med ett sympatiskt tonfall. Varken katten eller man själv har den blekaste aning om vad man talar om, men andemeningen verkar antyda att man hyser rätt inställning, vilket rör kattens hjärta tillräckligt, för att, om man fortsätter vara trevlig och tillmötesgående, djuret ska kröka sin rygg och gnida sin nos emot en. När man nått detta stadium, kan man försöka smeka den under hakan och kittla den på sidan av huvudet, varvid det kloka djuret sätter klorna i ens ben; att allt är ett uttryck för vänskap och ömhet, uttrycks så vackert i de vackra raderna…
- Jag älskar lilla kissen, för hon är så snäll,
- och retas jag inte, sover hon hos mig ikväll.
- Så jag klappar och smeker henne och ger henne mat.
- Och kissen älskar mig också, för jag är hennes kamrat.
De två sista raderna i denna vackra vers ger oss en tämligen sann bild om Kisses åsikter rörande mänsklig godhet. Det är uppenbart att katten anser att godhet består i att man klappar och smeker den, samt utfodrar den. Jag är rädd att denna slags trångsynta syn på dygderna dock inte begränsar sig till katternas värld. Vi är alla böjda att anta liknande värderingar, när vi ska bedöma andra människor. En god människa är en som behandlar oss väl och en ond man är en som inte gör det vi önskar. Sanningen är, att vi alla, var och en, lever under en medfödd övertygelse om att hela världen, med allt vad den innebär, skapades endast som ett slags nödvändigt yttre bihang till oss själva. Våra medmänniskor – män som kvinnor – skapades endast för att beundra oss och för att förse oss med olika livsförutsättningar. Ni och jag, kära läsare, är var och en universums mittpunkter i vår egen uppfattning. Ni skapades, enligt mitt sätt att se saken, av en god Försyn i det att ni skulle komma att läsa mina artiklar och betala mig för det; medan jag, som ni anser, är en artikel som skickats till denna värld endast för att ni skall ha något att läsa. Stjärnorna – som vi kallar den myriad andra världar som rusar förbi oss genom den eviga, tomma rymden – sattes upp på himlen för att göra natthimlen mer intressant att betrakta; och månen med dess mörka mysterier och för alltid dolda ansikte, är endast ett arrangemang för oss att kurtisera under.
Jag är rädd att de flesta av oss liknar Mrs Poysers dvärgtupp, som ansåg att solens uppgång varje morgon endast var en förevändning för att få höra honom gala. ”Fåfängan får jorden att gå runt.” Jag tror inte att det någonsin funnits någon människa som inte varit fåfäng, och om det funnits en sådan person, måste hon eller han ha varit en synnerligen otrevlig individ att alls ha att göra med. Hon eller han borde ju, naturligtvis ha varit en mycket godsint människa, som vi borde ha respekterat mycket högt. Det borde ha varit en synnerligen beundransvärd människa – någon att ställa ut i en glasmonter och förevisa mänskligheten – en person att sätta på en piedestal som allmänt föredöme, ett skolexempel – en man att vörda, men inte någon att älska, inte en medmänniska vars hand vi ville trycka. Änglar må vara ett utmärkt folkslag på sitt sätt, men vi, stackars dödliga, såsom tingens ordning är, skulle förmodligen anse dem utgöra ett tämligen tråkigt sällskap. Till och med människor som i sig själva helt enkelt är goda är någonting synnerligen deprimerande. Det är i våra fel och brister, inte ifråga om våra dygder, som vi rör vid andras sinnen och vinner deras sympati. Vi avviker tillräckligt mycket från våra ädlare kvaliteter. Det är genom våra dumheter vi framstår som personligheter. Vissa av oss är helgon, andra är generösa. Ett fåtal av oss är ärliga, jämförelsevis; och andra, ännu färre, kan kanske till och med hålla sig till sanningen. Men ifråga om fåfänga och liknande svagheter kan vi alla ta varandra i händerna. Fåfänga är en av dessa naturkrafter, vilken genomflyter hela mänskligheten. Från Indianerna, så stolta över skalperna de bär i sitt bälte, till de europeiska generalerna, som sväller av stolthet över sina rader med ordnar och medaljer; från kinamannen som gläds över längden på sin hårpiska, till ”den professionella skönhetsdrottningen”, som undergpr all världens kval för att hennes midja skall likna en golfpegg.; från den smalbenta lilla Polly Stiggins, som struttar runt i Seven Dials, med ett slitet parasoll över sitt huvud, till prinsessan som sveper fram genom salongerna med ett släp som är fyra yards [2] långt; från ’Arry, som vinner sina vänners högljudda skratt genom sin svada, till statsmannen, vars öron kittlas av hurraropen som hörs vid hans framträdanden; från den mörkhyade afrikanen, som köpslår med sina dyrbara oljor och elfenben mot några glaspärlor att hänga kring sin hals, till den kristna ungmön, som säljer sin vita kropp för några futtiga ädla stenar och en tom titel att sätta framför sitt namn – de marscherar, kämpar, blöder och dör under denna sjabbiga fana.
Javisst; fåfängan är i sanning den drivkraft som håller mänskligheten igång och det är smicker som smörjer dess hjul. Om man önskar vinna uppskattning och respekt i denna värld, då måste man kunna smickra andra människor. Smickra hög som låg, rik som fattig, kloka och dumma, så kommer det att gå dig väl. Beröm den enes dygder och den andres laster. Ge var och en du möter en komplimang, i synnerhet för egenskaper de saknar. Beundra din nästas skönhet, fånarna för deras vishet och de buffliga för deras uppförande. Din människokännedom och klokhet kommer att höjas till skyarna!
Vem som helst kan vinnas över med hjälp av smicker. Bältesspännaren – ”bältesspännare”, vilket uttryck, men jag tror att det är så man säger. Jag vet inte vad det innebär, men det är väl någon som använder bälte istället för hängslen. Vissa män gör det. Jag tycker dock inte om det för egen del. Man måste dra åt dem så hårt för att de skall göra någon nytta, att det hela blir obekvämt. Men, i vilket fall, vad för slags spänning en bältesspännare än kan erbjuda, kommer han, det försäkrar jag, att kunna vinnas över till er sida genom smicker; på samma sätt som vilken annan mänsklig varelse, från grevinnan till grävaren; från drängen bakom plogen till poeten – och poeten så mycket lättare än drängen, eftersom smör sjunker in lättare i vetebröd än i rågkakor.
Likaså är smicker kärlekens själva livsblod. Inge en annan människa med kärlek till sig själv och det som flödar över kommer dig själv till godo, säger en viss fyndig och sanningssägande fransman, vars namn jag inte för mitt liv kan komma ihåg. (Förbaskat! Jag kan aldrig komma ihåg någons namn när jag som bäst behöver det!) Säg till en flicka att hon är en ängel, endast ännu mer änglalik än en ängel; att hon är en gudinna, endast ännu mer graciös och drottninglik och gudomlig än den genomsnittliga gudinnan; att hon är mer sagolik än Titania, vackrare än Venus, mer förtrollande än Parthenope; mer beundransvärd, charmerande och strålande än, kort sagt, vilken annan kvinna som någonsin levt, lever eller kommer att leva – och du kommer att ha gjort ett outplånligt intryck i hennes bankande lilla hjärta. Den lilla oskyldiga varelsen! Hon kommer att tro varje ord du säger. Det är så enkelt att bedra en kvinna – i detta avseende.
De kära små liven, de säger oss att de avskyr smicker; och då svarar du: ”Ja men, min älskade. Detta är inte smicker i Ditt fall. Det är rena, rama sanningen; Du är verkligen, utan varje överdrift, den vackraste, mest godsinta, charmerande, gudomliga, perfekta kvinnan som någonsin beträtt denna jord.” De kommer att le ett tyst, instämmande leende och luta sig emot din manliga skuldra och mumla att du, när allt kommer omkring är en riktig raring.
Jösses! Försök föreställa er att en man skulle försöka charmera en kvinna genom strikt sanningsmässiga principer, fast besluten att aldrig yttra en enda komplimang eller överdrift, utan samvetsgrant hålla sig till sanningen! Föreställ er honom drömskt seende in i sin älskades ögon och mjukt viska till henne, att hon, på det hela taget, såg så pjåkig ut, jämfört med andra flickor! Föreställ er honom fatta hennes hand och försäkra henne om, att den var lätt blek, men att dess färg drog åt det rödaktiga; och att han sade henne, under det han tryckte henne till sitt bröst, att hennes näsa, för att vara av uppnäsetypen, föll honom i smaken; att hennes ögon för honom framstod, så långt han kunde bedöma saken, som ett par genomsnittliga ögon jämförda med den allmänna standarden för dessa sinnesorgan.
En sådan man skulle stå sig slätt emot en som sade henne, att hennes ansikte var den rodnande, nyutslagna rosens like; att hennes hår var de flyende solstrålarna, infångade av hennes leende och att hennes ögon liknade nattens stjärnor.
Det finns olika sätt att smickra och, naturligtvis måste man anpassa sitt sätt efter den person man skall smickra. Vissa människor älskar när man brer på tjockt och det är en enkel match. När det gäller mer förnuftiga människor, får man dock ta till en mer finkänslig metod – mer av antydningar än klarspråk. På ett flertal människor fungerar det att man lindar in smickret i en förolämpning: ”Å, din fårskalle, du skulle ge bort dina sista sexpence till första bästa hungriga tiggare du mötte.” Medan det på andra endast fungerar, om man förmedlar smickret genom en tredje person: Om C önskar smickra A med denna metod, måste han anförtro A:s gode vän B, att man tycker A är en synnerligen trevlig person, samt be honom – B – att inte nämna det, i synnerhet inte för A. Var också noga med att se till att B är en man att lita på, i annat fall för han det inte vidare till A.
Dessa ädla, stadiga John-Bulltyper, som ”avskyr smicker, sir”, ”aldrig har någon vunnit min vänskap genom smicker”, och så vidare, och så vidare, är tämligen lätta att hantera. Smickra dem tillräckligt mycket angående deras brist på fåfänga och man kan få dem att göra som man önskar. När allt kommer omkring är fåfänga lika mycket en dygd som en last. Det är lätt att citera ordspråksböckernas om dess syndfullhet, men det är även en egenskap som kan ”föra oss såväl till godhet som till ondska.” Ambition är endast fåfänga, klädd i ett ädlare namn. Vi önskar alla vinna ära och beundran – eller berömmelse, som vi föredrar att kalla det – och därför skriver vi storartade böcker, målar storartade tavlor och sjunger vackra sånger; och arbetar villigt i studerkammare, vid vävstolar och i laboratorier.
Vi vill alla bli rika, inte för att kunna njuta av ett lätt och bekvämt liv – allt det som vilken man som helst kan få en försmak av genom att betala £200 per år – utan för att vi ska kunna skaffa större och vackrare inredda hus, än våra grannar; för att våra hästar och vårt tjänstefolk skall vara många till antalet; för att vi skall kunna klä upp våra hustrur och döttrar i absurda, men dyrbara kläder; och för att vi skall kunna bjuda andra på dyrbara middagar, som vi själva dock inte äter för mer än några shillings. Och för att klara av detta, bidrar vi till mänsklighetens arbetsinsats så gott vår hjärna förmår, samt sprider affärerna bland jordens barn och för ut vår civilisation till varje avlägset hörn av vår planet.
Låt oss därför inte se ner på fåfängan. Låt oss istället dra nytta av den. Att hedra fåfängan som sådan, är ingenting annat än dess högsta potens. Fåfänga är inget som begränsas till Beau Brummel och Dolly Varden och deras likar. Även påfåglar och örnar hyser fåfängan. Snobbar är fåfänga. Men det är även hjältar. Så kom, mina unga bockabröder och låt oss vara fåfänga tillsammans. Låt oss fatta våra händer och hjälpa varandra att låta vår fåfänga växa. Låt oss visa fåfänga, inte över våra byxor och vårt hår, utan över våra tappra hjärtan och flitiga händer, över sanning, renhet och våra ädla tankar. Låt oss vara alltför fåfänga för att göra det som är ont eller lågt, alltför fåfånga för enkel själviskhet och småsint avundsjuka, för fåfänga för att yttra ett ovänligt ord eller utföra ovänliga handlingar. Låt oss vara tillräckligt fåfänga för att kunna vara renhjärtade, uppriktiga gentlemän, mitt i en värld av knölar. Låt oss vara stolta över att vi tänker ädla tankar, genomför stordåd och lever goda liv.