En lättings lättsamma tankar/Om lättja
| ← Förord |
|
Om att vara förälskad → |
Om lättja
redigeraNåja, detta är ett ämne vilket jag smickrar mig med att verkligen vara au fait. Den herre som, i min ungdom, hade till uppgift att överskölja mig med vishetens vatten för nio guineas per termin — ingenting utöver detta — brukade säga att han aldrig känt en pojke som kunde åstadkomma så lite arbete under så lång tid som mig; och jag kommer ihåg min stackars mormor som en gång, helt apropå, under det att hon undervisade mig i bönbokens användning, sade att det var högst sannolikt att jag skulle komma att göra mycket av sådant som jag borde avstå ifrån, men att hon även kände sig övertygad om, bortom varje tvivel, att jag även skulle komma att lämna mycket av det jag bort göra, ogjort.
Jag är dock rädd att jag något har kommit den kära gamla damens förutsägelser på skam. Himmelen beskydde mig! Jag har gjort en hel del som jag inte borde ha gjort, trots min lättja. Men jag har dock bekräftat riktigheten hos hennes omdöme så till vida att jag försummat mycket av det jag inte borde ha försummat. Att lata mig har alltid varit en av mina starka sidor. Jag tar inte åt mig någon ära i detta avseende — det är en gåva, helt enkelt. Den är inte många människor förunnad. Det finns gott om lata människor och ett överflöd av soffliggare, men en verklig lätting är en sällsynthet. Han är inte en man som vandrar omkring med händerna i byxfickorna. Tvärtom är ett av hans allra mest utmärkande drag att han alltid är intensivt upptagen.
Det är omöjligt att njuta av lättja helt och fullt om man inte har åtskilligt arbete som behöver göras. Det är inget roligt i att inte göra någonting alls, när alls inget finns att göra. Att slösa bort tiden blir då blott en syssla, och en synnerligen utmattande sådan. Lättja måste, som kyssar, stjälas för att kunna njutas.
För många år sedan, när jag var en ung man, blev jag mycket sjuk — jag förstod aldrig vad som, strängt taget, fattades mig förutom att jag var grymt förkyld. Men jag antar att det var något mycket allvarligt, eftersom doktorn sade att jag skulle ha kommit till honom en månad tidigare, och om nu detta (vad det nu var) fått fortgå en vecka till så skulle han inte ha kunnat svara för följderna. Det är ett häpnadsväckande faktum, men jag har aldrig hört talas om en doktor som kallats till ett fall där inte ytterligare en dags fördröjning skulle ha gjort varje kurerande omöjligt. Vår medicinska rådgivare, filosof och vän liknar i detta hjälten i en melodram — han dyker alltid upp på scenen exakt, och alltid exakt, i grevens tid. Det är Ödet, det är just jämt vad det är.
Nåja, som jag sade, jag var mycket sjuk och ordinerades en månads vistelse i Buxton, med stränga order att inte göra någonting alls under min vistelse där. ”Vila är vad ni behöver”, sade doktorn, ”fullständig vila”.
Det framstod som underbara framtidsutsikter. ”Denne man förstår bevisligen vad som fattas mig”, sade jag mig, samtidigt som jag föreställde mig själv en härlig tid — fyra veckors dolce far niente, med precis lagom mycket sjukdom till detta. Inte för mycket sjukdom, utan precis tillräckligt — tillräckligt för att ge vistelsen en extra krydda av lidande och få den att bli poetisk. Jag skulle komma att stiga upp sent, dricka choklad och inta min frukost iklädd ett par tofflor och morgonrock. Jag skulle ligga ute i trädgården i en hängmatta och läsa sentimentala noveller med melankoliska slut, till dess att boken föll ur min kraftlösa hand och jag skulle förbli liggande där, stirrande drömskt ut i himlens firmament, iakttagande de ulliga molnen flytande liksom skepp med vita segel över dess djup och lyssnande till fåglarnas glada sång och det svaga susandet från träden. Eller när jag blev alltför svag för att gå utomhus, skulle jag sitta uppallad av kuddar vid det öppna fönstret mot framsidan på husets bottenvåning och se lidande och intressant ut, så att alla vackra flickor suckade när de gick förbi.
Och två gånger om dagen skulle jag färdas i bärstol till Kolonnaden för att dricka brunn. O, dessa brunnsdrickningar! Jag visste ingenting om dem då, och tanken fascinerade mig. ”Att dricka brunn” lät fashionabelt och något som Drottning Anne gjorde och jag tänkte mig att jag skulle komma att trivas med det. Men, usch! Efter de första tre eller fyra morgnarna! Sam Wellers beskrivning av hälsobrunnsvatten som ”en smak av varma strykjärn” överför blott en svag idé om det gräsliga illamående de framkallar. Om något skulle kunna få en sjuk man att tillfriskna snabbt, skulle det vara kunskapen om att han måste dricka ett helt glas av detta vatten dagligen till dess han tillfrisknat. Jag drack dem lydigt under sex dagar i följd och det tog nära nog livet av mig; men efter det att jag lade mig till med vanan att dricka ett stort glas konjak och vatten omedelbart efter brunnsvattnet, fann jag att detta lättade mina svårigheter. Jag har i efterhand upplysts om, av olika herrar inom den medicinska professionen, att alkoholen fullständigt måste ha motverkat alla hälsobringande effekter av brunnsvattnet. Jag är enbart tacksam över att ha haft lyckan att ta till rätt motmedel.
Men att ”dricka brunn” var endast en liten del av tortyren jag genomled under denna minnesvärda månad — en månad vilken var, utan undantag, den mest eländiga månad jag någonsin upplevt. Under de bästa stunderna av den följde jag med religiös nit doktorns ordination och gjorde ingenting som helst, utom att lunka runt i huset och trädgården och att färdas två timmar per dag i en bärstol. Det bröt monotonin något.
Det finns mycket spänning i att färdas i bärstol — i synnerhet om man lever ett tråkigt liv i vanliga fall — som kanske aldrig faller den tillfällige betraktaren in. En känsla av fara, som en oinvigd kanske inte förstår, är alltid närvarande hos bärstolens passagerare. Han känner sig övertygad varje ögonblick om att hela anordningen kommer att tippa, en övertygelse som blir synnerligen livfull närhelst ett dike eller ett stycke nyligen makadambelagd väg kommer i sikte. Varje fordon som passerar förväntar han sig skall köra in i hans eget; och han kan aldrig låta sig forslas uppför eller nedför en kulle utan att omedelbart börja spekulera i risken för att hans svagknäade bärare, ansvariga för hans öde skall — vilket förefaller synnerligen sannolikt — förlora kontrollen över ekipaget.
Men till och med denna förströelse förlorade förmågan att liva upp mig efter ett tag och tråkigheten blev fullkomlig outhärdlig. Jag kände hur mitt sinne gav upp inför den. Det är inget starkt sinne och jag tyckte att det skulle vara oklokt att taxera det alltför hårt. Så omkring den tjugonde morgonen steg jag upp tidigt, åt en god frukost och vandrade raka vägen in till Hayfield, vid Kinder Scoutbergets fot — en angenäm, livlig liten stad, utsträckt genom en underbar dal och med två utsökt vackra kvinnor boende där. Åtminstone var de utsökt vackra då; en passerade mig på bron och, tror jag, log; och den andra stod i en öppen dörr, slösande ett oräkneligt antal kyssar på ett spädbarn med rött ansikte. Men detta inträffade för åratal sedan och jag vågar mig på att gissa att de numera blivit stabbiga och folkilskna. På tillbakavägen såg jag en äldre man som bröt sten och det uppväckte inom mig en så stark längtan att få använda mina armar, att jag erbjöd honom en drink, om jag fick ta hans plats. Han var en vänlig gammal man och gjorde mig därför till viljes. Jag angrep de där stenarna med den samlade energin från tre veckor och fick mer uträttat på en halvtimme än han hade fått på hela dagen. Men han verkade inte avundsjuk på mig för den sakens skull.
När jag nu väl givit efter, kom jag att sjunka allt djupare i mitt förfall och gav mig ut på en lång promenad varje morgon och lyssnade på orkestern i paviljongen varje afton. Men dagarna gick ändå långsamt inte desto mindre och jag var hjärtligt glad när den sista dagen kom och jag virvlade iväg från det giktbrutna, självgoda Buxton till London med dess stränga arbete och livsrytm. Jag såg ut genom tågfönstret medan vi på kvällen rusade igenom Hendon. Det spökaktiga skenet som vilade över den mäktiga staden föreföll värma mitt hjärta och när, senare, min droska skramlade iväg från St. Pancrasstationen, var det gamla, välkända oväsendet som omgav mig som den vackraste musik som jag hört på mången god dag.
Jag njöt alls inte av denna månads lättja. Jag trivs med lättja endast när jag inte borde lata mig; inte när det är det enda jag har att ta mig för. Det beror på min obändiga natur. Den tidpunkt då jag trivs som bäst med att stå med ryggen mot brasan, betänkande mina skulder, är när mitt skrivbord är fulltravat av brev som måste besvaras med vändande post. De tillfällen då jag njuter som mest av att sitta kvar vid middagsbordet är när jag har ett hårt arbetspensum att klara av under kvällen.
Och om, av något tungt vägande skäl, jag borde stiga upp ovanligt tidigt på morgonen, är det just då, mer än annars, som jag älskar att ligga kvar en extra halvtimme i sängen.
O, hur behagligt är det inte att få vända sig och somna om igen; ”bara fem minuter”. Finns det över huvud taget någon mänsklig varelse, undrar jag, förutom hjälten i en ”berättelse för gossar” från söndagsskolan, som någonsin stiger upp frivilligt? Det finns vissa män, för vilka att stiga upp i tid helt enkelt är en omöjlighet. Om klockan åtta råkar vara den tidpunkt då de borde stiga upp, så ligger de till halv nio. Om omständigheterna förändras och halv nio är tidigt nog för dem, hinner klockan bli nio innan de kommer upp ur sängen. De liknar den statsman om vilken det sades, att han alltid var punktligt en halvtimme försenad. De försöker alla slags trick. De köper väckarklockor (konstfulla manicker som ringer vid fel tillfälle och väcker fel människor). De säger till Sarah Jane att knacka på deras dörr och ropa på dem och Sarah Jane knackar och ropar och de grymtar ett ”awri” till svar och återvänder därefter till sömnens rike. Jag känner en man som faktiskt prövade kalla bad på morgonen; inte ens det hjälpte, för efteråt hoppade han åter i säng för att värma sig.
För min egen del tror jag nog att jag skulle kunna hålla mig borta från sängen, när jag väl kommit upp ur den. Det är detta att slita huvudet från kudden som jag tycker är så svårt och inte ens den starkaste beslutsamheten kvällen innan gör det lättare. ”Sådär ja, nu arbetar jag inte mer ikväll; jag stiger upp desto tidigare imorgon bitti, istället”; och nog har jag bestämt mig för att så skall det bli — då. Nästa morgon, däremot, känner jag desto mindre entusiasm inför denna idé och tycker att det hade varit mycket bättre om jag fortsatt arbeta föregående kväll. Och sedan har vi problemet med att klä på sig. Ju mer man funderar på den saken, desto längre vill man skjuta upp den.
Det är en underlig möbel, sängen. Denna imitation av en grav, där vi sträcker ut vår trötta lekamen och sjunker bort så tyst och stilla, till vila och vederkvickelse. ”O säng, o säng, underbara säng, du himmelrik’ på jorden för vårt trötta huvud”, som stackars gamle Hood skaldade. Den är en vänlig gammal barnsköterska för oss utmattade gossar och flickor. Kloka och dumma, elaka och goda, sängen tar oss alla i sitt moderliga sköte och vaggande tystar den vår klagan. Den starke mannen med bekymmer — den sjuke med sina plågor — skön jungfrun som snyftar på grund av sin trolöse hjärtans kär — som små barn nedlägger vi våra värkande huvuden invid sängens vita bröst och mjukt lindrar den våra plågor.
Det är i sanning svårt när sängen avvisar oss och inte erbjuder oss sin tröst. Hur fjärran synes inte gryningen, de gånger vi inte kan sova! O, dessa hemska nätter när vi vrider och vänder oss som i feber och värk, när vi ligger, som levande ibland de döda, stirrande ut under mörka timmar som förgår så sakta mellan nuet och dagens ljus. Och ve, dessa ännu hemskare nätter när vi vakar vid vår nästas sjukbädd, medan den falnande eldens knastrande får oss att hoppa till emellanåt, och golvurets tickande verkar vara en hammare vars slag fördriver livet hos den sjuke medan vi hjälplösa ser på.
Men, nog nu om sängar och sovrum. Jag har hållit mig kvar vid dem allt för länge, till och med för en lätting. Låt oss stiga upp och ta oss ett bloss. Det är ett lika bra sätt att fördriva tiden och ser inte lika illa ut. Tobaken är en välsignelse för oss lata. Vad statstjänstemännen före Sir Walthers tid fann på för att stimulera sina sinnen med, undgår min föreställningsförmåga. Jag tillskriver den grälsjuka naturen hos de unga männen under medeltiden helt och fullt avsaknaden av denna lindrande ört. De hade inget arbete att utföra och hade ingenting att röka och följden blev, att de ständigt slogs och härjade. Om det, av någon egendomlig slump, inte pågick något krig för tillfället, drog de igång en blodig familjefejd med sina grannar och om, trots detta, de fortfarande hade en stund över, sysselsatte de sig med diskussioner om vilken skön jungfru som var den vänaste, varvid argumenten som togs till av bägge sidor var stridsyxor, klubbor och så vidare. Frågor om tycke och smak avgjordes snabbt på den tiden. När en yngling på 1100-talet förälskade sig, tog han inte tre steg tillbaka, såg henne djupt i ögonen och förklarade att hon var alltför vacker för denna världen. Han sade istället att han skulle gå ut och se till att göra något åt saken. Och om han, när han kom utomhus, mötte en man och slog av dennes huvud — alltså den andre mannens huvud, menar jag — så bevisade detta att hans — den förste mannens — skön jungfru var en vän mö. Men om den andre mannen slog av hans huvud — inte sitt eget, utan den förste mannens, förstår ni väl — så skulle den andre mannens, med andra ord, i förhållande till den förste mannen, som ju inte är en och samma person, eftersom den andre mannen ju skulle anse att han var den förste mannen, eftersom hans, alltså den andre mannens skön jungfru, som inte är samma skön jungfru som den förstes, utan en helt annan skön... Hör på nu: Om A slog av B:s huvud, så var A:s skön jungfru den skönaste; men om B slog av A:s huvud så var inte A:s skön jungfru vänast, utan B:s. Det var deras metod för estetisk analys.
Nu för tiden tänder vi ett pipstopp och låter flickorna själva slåss om saken.
Och det gör de på ett alldeles utmärkt sätt. De kommer att ta över alla våra uppgifter. De är redan läkare och advokater och konstnärer. De driver teatrar och genomför bedrägerier och redigerar tidningar. Jag ser fram emot den dagen när vi män inte skall ha något annat att ta oss före, än att ligga kvar i sängen till klockan tolv, läsa två romaner om dagen, hålla trevliga små tebjudningar alldeles på egen hand och inte behöva bry våra hjärnor med något mer ansträngande än diskussioner om de senaste byxmodellerna och att gräla om vilket tyg herr Jones’ rock var gjord av och huruvida han klädde i den. Det är lysande framtidsutsikter — för oss lata män.