En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 15

←  Chiloe och Concepcion — Stark jordbäfning

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Norra Chile och Peru  →

FEMTONDE KAPITLET.

FÄRD ÖFVER CORDILLERAN.

Valparaiso. — Portillo-passet. — Mulåsnornas klokhet. — Bergströmmar. — Huru grufvor upptäckas. — Bevis på Cordillerans gradvisa höjning. — Snöns inverkan på klippor. — De två hufvudbergkedjornas geologiska bygnad, deras skilda uppkomst och höjning. — Stor sänkning. — Röd snö. — Vindar. — Snötoppar. — Torr och klar luft. — Elektricitet. — Pampas. — Faunan på Andernas motsatta sidor. — Gräshoppor. — Stora skinnbaggar. — Mendoza. — Uspallata-passet. — Kiselvandlade träd, inbäddade i jordlager, såsom de vuxo. — Inkas-bron. — Passens dåliga beskaffenhet öfverdrifven. — Cumbre. — Casuchas. — Valparaiso.

Den 7 mars 1835. — Vi stannade tre dagar i Concepcion och seglade derefter till Valparaiso; men som vinden var nordlig, hunno vi blott till mynningen af Concepcions hamn, innan det blef mörkt. Emedan vi voro nära land och en dimma uppstod, kastade vi ankar. I detsamma uppseglade en stor amerikansk hvalfångare tätt invid sidan af oss; och vi hörde ”yankin” med svordomar befalla sin besättning att hålla sig tyst, medan han lyssnade efter åt hvad håll bränningarne funnos, och då kapten Fitz Roy med hög, klar stämma tillropade honom att ankra der han befann sig, måste den stackars karlen hafva trott, att ropet kom från stranden, ett sådant virrvarr af röster hördes nu med ens från fartyget, i det alla ropade, ”Låt ankaret gå — låt trossen löpa ut — berga segel!” Det var den löjligaste sak man kunde tänka sig; ty det kunde icke gerna hafva varit ett större larm med befallningar, om besättningen bestått af idel kaptener. Vi funno sedermera att styrmannen stammade och jag förmodar att alla man hjelpte honom att utdela befallningar.

Den 11 mars ankrade vi vid Valparaiso och två dagar derefter begaf jag mig ut på min färd öfver Cordilleran. Jag reste till Santiago, der mr. Caldcleugh på det välvilligaste gick mig tillhanda vid de små förberedelser, som voro behöfliga. I denna del af Chile finnas två pass öfver Anderna till Mendoza: nämligen vid Aconcagua eller Uspallata, hvilket vanligast begagnas och ligger något norrut, samt det andra, som kallas Portillo-passet och ligger sydligare samt närmare, men är högre och farligare.

Den 18 mars. — Vi togo vägen till Portillo-passet. Då vi lemnade Santiago, foro vi öfver den vidsträckta och förbrända slätt, hvarpå denna stad står och om eftermiddagen kommo vi till Maypu, som är en af Chiles förnämsta floder. Höga kalkberg innesluta dalen på ömse sidor, på det ställe der den intränger i den första bergskedjan; och ehuru icke synnerligt bred, är den bördig. Talrika landthus voro omgifna af vinrankor och trädgårdar med äppel-, nektarin-, och aprikosträd, hvilkas grenar voro nedtyngda af den vackra mogna frukten. Om qvällen foro vi förbi tullhuset, der vår packning undersöktes. Chiles gräns vaktas bättre af Cordilleran, än af hafvets vatten. Det finnes mycket få dalar, som leda till den mellersta bergskedjan och bergen äro på andra ställen alldeles ofarbara för lastdjur. Tulltjenstemännen voro mycket höfliga, hvilket kanske till en del berodde på det pass, som republikens president hade gifvit mig; men jag måste uttrycka min beundran för den otroliga höfligheten hos nästan hvarje chilenare. I detta fall var motsatsen hos samma samhällsklass i de flesta andra länder mycket märklig. Jag skall omtala en anekdot, hvilken då gjorde ett mycket angenämt intryck på mig. Vi mötte nära Mendoza en liten, mycket fet negrinna, som red grensle på en mulåsna, och hade en så ofantlig halssvulst, att det knappast var möjligt att låta bli att se stint på henne ett ögonblick. Men mina två följeslagare gjorde nästan ögonblickligen, liksom till ursäkt, den här i landet vanliga helsningen, genom att taga af sig hatten. Hvarest i Europa skulle någon af de högre eller lägre klasserna hafva visat en sådan finkänslig höflighet mot en fattig och ömkansvärd varelse af en föraktad ras?

Vi sofvo om natten i en koja. Vårt färdsätt var förtjusande oberoende. I de bebygda trakterna köpte vi litet bränsle, legde oss bete för djuren och slogo oss ned i ett hörn af samma äng, som de. Som vi medförde en jerngryta, kokade vi och åto vår aftonmåltid under en molnfri himmel och visste icke af något omak. Mina följeslagare voro Mariano Gonzales, som förut hade åtföljt mig i Chile och en mulåsnedrifvare, med hans tio mulåsnor och en ”madrina”. Madrinan (eller gudmodern) spelar en högst vigtig roll. Hon är ett gammalt, stadigt sto, med en liten klocka kring halsen och hvart hon går, följa mulåsnorna henne som goda barn. Dessa djurs tillgifvenhet för sina madrinor sparar oändligt mycket besvär. Om flera stora hopar drifvas ut på ett fält för att beta, behöfva mulåsnedrifvarne om morgonen endast leda madrinorna litet afsides och ringa i deras klockor; och ehuru det kan vara två eller tre hundra tillsammans, så känner hvar mulåsna genast igen sin egen madrinas klocka och kommer till henne. Det är nästan omöjligt att förlora en gammal mulåsna, ty om hon blifvit med våld qvarhållen flera timmar, så skall hon genom sin lukt, liksom en hund, uppspåra sina kamrater, eller snarare madrinan; ty enligt mulåsnedrifvarnes utsago är hon hufvudföremålet för deras tillgifvenhet. Denna känsla är likväl icke fästad vid något bestämdt individ; ty jag tror mig hafva skäl för det påståendet, att hvilket djur som helst med en klocka kan göra tjenst som madrina. På en slät väg bär hvarje djur en börda vägande 416 marker, men i en bergstrakt 100 marker mindre; och med hvilka fina, smala ben, utan någon motsvarande muskelmassa, förmå icke dessa djur bära en så stor börda! Mulåsnan har alltid förefallit mig som ett högst förvånande djur. Att en bastard skulle ega mera förstånd, minne, ihärdighet, sällskaplighet, uthållighet och större lifslängd än någondera af sina föräldrar, tyckes antyda, att konsten här har öfverträffat naturen. Af våra tio djur voro sex ämnade att rida på och fyra till att bära vår packning, hvarvid alla bytte om i tur. Vi medförde en betydlig mängd lifsmedel i händelse att vi skulle bli insnöade, emedan årstiden var väl sen för att öfvergå Portillo.

Den 19 mars. — Vi redo under denna dag till det sista och följaktligen högst belägna huset i dalen. Invånarnes antal blef nu ringa; men öfver allt der man kunde vattna landet, var det mycket fruktbart. Alla hufvuddalar i Cordilleran utmärkas deraf, att de på ömse sidor hafva en rand eller afsats af groft lagradt stengrus och sand, som i allmänhet är af ansenlig mäktighet. Dessa afsatser utsträckte sig fordom i en sammanhängande bädd tvärtöfver dalarne, och bottnen af de dalar i norra Chile, der inga strömmar finnas, äro på detta vis jemt fylda. På dessa terasser äro vägarne vanligen anlagda; ty deras yta är jemn och de höja sig med en mycket långsam sluttning upp ur dalarne. Följaktligen kunna de äfven lätt odlas medelst bevattning. Man kan spåra dem upp till en höjd af emellan 7,000 och 9,000 fot, hvarest de döljas under de stora hoparne af nedfallna stenar. Vid nedre ändan eller mynningen till dessa dalar bilda de ett oafbrutet lager med dessa höjdomslutna slätter (hvilka också bestå af stenklapper) vid hufvudbergets fot, hvilka jag har beskrifvit i ett föregående kapitel såsom utmärkande för Chile och hvilka sannolikt aflagrades, när hafvet inträngde öfverallt i Chile, liksom det nu intränger i de sydligare kusterna. Ingen företeelse i Sydamerikas geologi intresserade mig mer, än dessa afsatser af groft lagrad klapper. De likna till sin sammansättning fullkomligt de ämnen, som bergbäckarne i hvarje dal skulle aflagra, om de genom någon orsak hejdades i sitt lopp, såsom vid sitt inflöde i en sjö eller hafsvik; men i stället för att aflagra sådana ämnen, arbeta de numera oupphörligt på att bortnöta både den fasta klippan och dessa alluvial-aflagringar långs med hela linien af hvarje hufvud- och sidodal. Det är här omöjligt att framställa skälen hvarföre jag anser dessa klapperstensafsatser hafva under Cordillerans gradvisa upphöjning hopats medelst strömmar, hvilka allt högre och högre ifrån aflagrade sina grusmassor på den innersta stranden af långa, smala hafsvikar, först högt uppe i dalarne, sedan allt lägre ned, i samma mån som landet långsamt höjde sig. Om förhållandet är sådant, och jag kan ej betvifla att så är, har den stora och söndersplittrade Cordillerkedjan, i stället för att plötsligen hafva blifvit uppdrifven, såsom till de senare tiderna var geologernas allmänna åsigt, och ännu vidhålles af några, långsamt lyftats till hela sin massa, lika småningom som kusterna af Atlantiska och Stilla hafvet hafva höjts inom den nyare tiden. En mängd förhållanden i Cordillerans bygnad erhålla en enkel förklaring, om man betraktar dem under denna synpunkt.

De floder, som flyta genom dessa dalar, borde snarare kallas bergbäckar. Deras fall är mycket starkt och deras vatten är gyttjefärgadt. Det dån, som Maypu förorsakade, då han rusade fram öfver de stora, afrundade klippstyckena, liknade hafvets. Midt i larmet af det brusande vattnet kunde man äfven på afstånd mycket tydligt urskilja bullret af stenarne, då de rullade öfver hvarandra. Detta slammer kunde man höra både dag och natt, långs hela strömmens lopp. Detta ljud talade ett vältaligt språk till geologen. De tusen sinom tusen stenarna, hvilka genom att de stötte emot hvarandra, åstadkommo ett enda likformigt ljud, skyndade alla åt ett håll. Det var liksom om man tänker på tiden, der den minut, som nu hastar bort, är oåterkalleligt förlorad. Så var det äfven med dessa stenar: hafvet är deras evighet och hvarje ton af denna vilda musik, talar om ännu ett steg närmare deras bestämmelse.

Själen kan endast långsamt fatta betydelsen af den verkan, som åstadkommes af en orsak, hvilken upprepas så ofta, att sjelfva mångfaldigandet icke gifver ett tydligare begrepp derom, än vilden, när han pekar på håren på sitt hufvud. Så ofta jag sett bäddar af lera, sand, klapper hopade till många tusen fots mäktighet, har jag alltid varit färdig att utropa, att orsaker, sådana som nutidens floder och hafsstränder, aldrig skulle hafva kunnat söndermala och aflagra sådana massor. Men när man å andra sidan lyssnar till det skramlande ljudet i dessa strömmar, och erinrar sig att hela djurslägten försvunnit från jordens yta, och att under hela denna tid, genom dag och natt, dessa stenar rullat framåt i sitt lopp, så tänkte jag vid mig sjelf: kunna några berg, kan något fastland motstå en sådan nötning?

I denna del af dalen voro bergen på ömse sidor från 3,000 till 6,000 eller 8,000 fot höga med afrundade ytor och kala, branta sidor. Färgen var vanligtvis mörk purpur och lagringen mycket tydlig. Om landskapet icke var vackert, så var det åtminstone märkvärdigt och storartadt. Vi mötte under dagens lopp åtskilliga boskapshjordar, hvilka drefvos ned från de högre dalarne i Cordilleran. Detta tecken till vinterns annalkande påskyndade våra steg mycket mer, än som var gagneligt för den geologiska undersökningen. Vi sofvo i ett hus, som ligger vid foten af ett berg, på hvars topp grufvorna San Pedro de Nolasko ligga. Sir F. Head undrar på att grufvor hafva kunnat upptäckas i så ovanliga lägen, som det kala berget San Pedro de Nolasko; men för det första äro metallådror i detta land vanligen hårdare, än de dem omslutande lagren, till följe hvaraf de skjuta upp öfver ytan under bergets efterhand försiggående afnötning; och sedan känner nästan hvarje arbetare, isynnerhet i norra delen af Chile, någorlunda till malmernas utseende. Vidare är det i de stora grufprovinserna Coquimbo och Copiapo mycket ondt om bränsle, så att man letar derefter på hvarje berg och i hvarje dal, och under dylika letningsfärder hafva nästan alla de rikaste grufvorna blifvit upptäckta. Chanuncillo, hvarifrån man under loppet af några år hemtat silfver till ett värde af många millioner riksdaler, upptäcktes af en person, som kastade en sten mot sin lastade åsna och då han tyckte att den var mycket tung, tog han upp den och fann den vara full med rent silfver. Ådran låg icke långt derifrån och sköt upp som en metallkil. Grufarbetarne bruka äfven om söndagarne taga en jernstör med sig och ströfva omkring bland bergen. I denna södra del af Chile, äro de personer, som drifva boskap till Cordilleran och som besöka hvarje skölgång der litet bete finnes, de vanliga upptäckarne.

Den 20:e. — Då vi kommo högre upp i dalen, blef, med undantag af några få vackra alpväxter, växtligheten ytterst sparsam, och man kunde knappast få syn på något enda djur. De höga bergen, hvilkas toppar utmärktes af några snöfläckar, stodo väl skilda från hvarandra, medan dalarne voro uppfylda med en ofantlig massa lagradt alluvium. De drag i de andiska landskapen, som mest anslogo mig såsom motsatser till hvad jag sett på andra bergskedjor, voro de jemna afsatserna, hvilka stundom utbredde sig till smala slätter på ömse sidor om dalarne — de bjerta färgerna, förnämligast rödt och purpur, hos de ytterst kala och branta porfyrkullarne — de stora och sammanhängande, murlika gångfyllnaderna — de tydligt delade lagren, hvilka, der de voro nästan lodräta, bildade de pittoreska och vilda midtelspetsarne, men der de voro i mindre grad lutande, bildade de stora, väldiga bergen i kedjans utkanter — och slutligen de glatta, kägelformiga hopar af vackert bjertfärgadt grus, hvilka sluttade uppåt i en skarp vinkel från bergens fot, stundom till en höjd af mer än 2,000 fot.

Jag såg ofta både i Eldslandet och på Anderna, att öfverallt der klippan var betäckt med snö under större delen af året, den hade blifvit söndersprängd på ett högst ovanligt vis i små, kantiga stycken. Scoresby har iakttagit samma förhållande på Spetsbergen. Detta förefaller mig mycket svårförklarligt; ty den del af berget, som är skyddad af en snömantel, måste vara mindre underkastad upprepade och starka temperaturförändringar, än någon annan del. Jag har stundom förestält mig, att jorden och stenstyckena på ytan kanske mindre lätt bortföras af det långsamt genomsipprande snövattnet^[1], än af regn, och att den fasta klippans skenbara söndervittring under snön derföre vore bedräglig. Hvilken orsaken än må vara, så är massan af sönderfallande stenar på Cordilleran mycket stor. Ibland om våren nedrasa stora massor af detta grus från bergen och betäcka snödrifvorna i dalarne samt bilda sålunda naturliga iskällare. Vi redo öfver en, som låg djupt nedanför den eviga snöns gräns.

Då qvällen nalkades sitt slut kommo vi till en besynnerlig skålformig slätt, kallad Valle del Yeso. Den var betäckt med litet torrt gräs och vi hade den angenäma synen af en boskapshjord midt i de omgifvande klippiga ödemarkerna. Dalen har sitt namn Yeso, af en stor, jag skulle tro minst 2,000 fot mäktig gipsbädd, bestående af hvit, och på sina ställen alldeles ren gips. Vi tillbragte natten tillsammans med en hop karlar, som höllo på att lasta mulåsnor med detta ämne, hvilket användes för vinberedningen. Vi begåfvo oss i väg tidigt på morgonen (den 21) och fortsatte vår väg långs med floden, hvilken hade blifvit mycket förminskad, till dess vi anlände till foten af den ås, som skiljer de vatten, hvilka rinna åt Stilla och Atlantiska hafven. Vägen, som hittills varit god med en ständig, men mycket långsam stigning, förvandlades nu till en brant zickzackformig stig uppför den stora kedjan, som åtskiljer republikerna Chile och Mendoza.

Jag skall här lemna en mycket kort öfversigt öfver den geologiska bygnaden hos de parallela bergsträckor, som bilda Cordilleran. Af dessa sträckor äro tvenne betydligt högre än de andra: nämligen på chilenska sidan Peuquenes-åsen, hvilken är 13,500 fot öfver hafvet, der vägen korsar den, och Portillo-åsen, åt Mendoza till, hvilken är 14,500 fot. De undre bäddarne i Peuqueneskedjan, äfvensom i de andra vester derom belägna stora bergsträckorna, bestå af en stor, flera tusen fot mäktig porfyrmassa, hvilken runnit ut som lava på hafsbottnen, vexlande med kantiga och afrundade stycken af samma bergarter, hvilka blifvit utkastade ur under hafvet varande eruptionsöppningar. Dessa skiftesvisa massor äro i de centrala delarne betäckta med väldiga lager af röd sandsten, konglomerat och kalkhaltig lerskiffer, tillsammans med och öfvergående i ofantliga gipsbäddar. I dessa öfre lager äro snäckor temligen allmänna; och de tillhöra ungefär samma period som den undre kritan. Det är en gammal historia, men icke dess mindre underbar, att höra talas om att snäckor, hvilka en gång kröpo på hafsbottnen, nu ligga nära 14,000 fot öfver dess yta. De undre bäddarne i denna stora lagermassa hafva blifvit rubbade, upphettade, kristalliserade och nästan hopblandade genom inverkan af en af hvit albitgranit bestående bergmassa.

Den andra hufvudkedjan, den vid Portillo, är af en helt olika bildning; ty den består hufvudsakligen af stora, nakna spetsar af röd fältspatsgranit, som lägre ned på vestra sidan betäckas af en sandsten, hvilken fordom genom värmens inverkan blifvit förvandlad till qvarts. På qvartsen hvila konglomeratbäddar af några tusen fots mäktighet, hvilka hafva blifvit upplyftade af den röda graniten och stupa i en vinkel af 45° mot Peuquenes-sträckan. Jag förvånades öfver att finna att detta konglomerat till en del bestod af småstenar, som härrörde från Peuquenes-kedjans klippor med deras försteningar och till en del af en röd fältspatgranit, lik den vid Portillo. Häraf måste vi draga den slutsatsen, att när konglomeratet bildades både Peuquenes- och Portillo-kedjorna voro till en del upplyftade och utsatta för afnötning. Men då konglomeratbäddarne blifvit kastade i en vinkel af 45° af den röda Portillograniten, jemte den underliggande af densamma på heta vägen förvandlade sandstenen, kunna vi vara öfvertygade om att den hufvudsakliga ingjutningen och höjningen af den redan delvis bildade Portillo-kedjan egde rum efter konglomeratets hopande och långt efter Peuquenes-kedjans upplyftning. På detta vis är Portillo, den högsta åsen i denna del af Cordilleran, icke så gammal som den ej fullt så höga Peuquenes-kedjan. Äfven skulle kunna anföras en lutande lavaström vid östra foten af Portillo såsom bevis för att den har upplyftningar af ännu senare datum att tacka för sin ansenliga höjd. Om man forskar efter sistnämda bergskedjas uppkomst, så tyckes den röda graniten hafva blifvit utgjuten på en urgammal, förut befintlig kedja af hvit granit och glimmerskiffer. På de flesta ställen, kanske öfverallt i Cordilleran, skall man finna att hvarje kedja bildats genom upprepade upplyftningar och ingjutningar, och att de olika jemslöpande sträckorna äro af olika åldrar. Endast genom ett sådant antagande kunna vi åstadkomma tillräcklig tid för att förklara den i sanning häpnadsväckande massa afnötning, hvilken dessa stora, ehuru i jemförelse med de flesta andra bergskedjor, unga berg hafva varit underkastade.

Slutligen bevisa snäckorna på Peuquenes eller den äldsta kedjan, såsom förut är anmärkt, att den blifvit lyftad 14,000 fot sedan sekundärperioden, hvilken vi i Europa äro vana att anse som långt ifrån gammal; det kan ådagaläggas, att sedan dessa snäckor lefde i ett lagom djupt haf, har det område, som nu intages af Cordilleran, sjunkit flera tusen fot, i norra Chile ända till 6,000 fot, hvarigenom det blef möjligt för massan af i hafvet bildade lager att hopa sig på den bädd, på hvilken snäckorna lefde. Beviset är detsamma som det, hvarigenom det ådagalades, att en sänkning af flera hundra fot, äfvensom en derpå följande höjning måste hafva inträffat under en mycket senare tid sedan Patagoniens tertiärsnäckor lefde. Dagligen tvingar sig den öfvertygelsen på geologen, att ingenting, icke ens vinden som blåser, är så ostadigt som skorpan på denna vår jord.

Jag skall göra endast ännu en geologisk anmärkning. Ehuru Portillo-kedjan här är högre än Peuquenes, hafva likväl de vatten, som flyta genom de mellanliggande dalarne, brutit sig en väg genom densamma. Man har anmärkt samma förhållande, ehuru i en större skala, i den östra och högsta sträckan af den boliviska Cordilleran, genom hvilken floderna gå. Liknande fakta har man äfven iakttagit på andra delar af jorden. Man kan förstå detta, om man antager att Portillo-linien höjt sig sedermera och gradvis; ty först skulle en kedja holmar visa sig och när dessa höjdes, skulle tidvattnen alltjemt gräfva djupare och bredare kanaler emellan dem. I denna stund äro äfven i de undangömdaste sund på kusten af Eldslandet strömsättningarne i de tvärsund, som sammanbinda de större kanalerna, mycket starka, så att i ett dylikt sund ett litet fartyg under segel vreds omkring flera hvarf.

Vid middagstiden började vi det långsamma bestigandet af Peuquenes-åsen och erforo då för första gången någon liten svårighet att andas. Mulåsnorna stannade för hvart femtionde steg och sedan de hvilat ett par sekunder, begåfvo de stackars villiga djuren sig ånyo åstad af egen drift. Den korta andedrägten till följe af den förtunnade luften kallas ”puna” af chilenarne och de hafva de löjligaste föreställningar om dess ursprung. Somliga säga ”alla vatten här hafva puna”; andra att ”der snö finnes, der finnes ock puna”; och detta är tvifvelsutan sant. Den enda känsla jag erfor, var ett lätt tryck öfver hufvud och bröst, likt det man erfar, när man lemnar ett varmt rum och hastigt skyndar ut i kall luft. Det låg någon inbillning äfven i detta; ty då jag träffade på fossila snäckor på högsta åsen, glömde jag i min förtjusning helt och hållet punan. Ansträngningen att gå var visserligen ganska stor och andedrägten blef djup och mödosam. Man har berättat mig att i Potosi (omkring 13,000 fot öfver hafvet) främlingar ej bli fullkomligt vana vid luften på ett helt år. Alla inbyggarne förorda lök mot punan; och då man i Europa stundom har gifvit denna växt mot bröstsjukdomar, så kan den ju måhända vara af verklig nytta; men för min del fann jag ingenting så bra, som de fossila snäckorna.

När vi voro halfvägs uppför, mötte vi ett långt tåg af sjuttio lastade mulåsnor. Det var egendomligt att höra åsnedrifvarnes vilda rop och att betrakta den långa, nedåtgående raden af djuren, hvilka sågo ytterst små ut, emedan det icke fans något annat att jemföra dem med, än de kala bergen. Vid toppen var blåsten, såsom vanligen är fallet, häftig och ytterst kall. På ömse sidor om åsen hade vi att gå öfver breda bälten af evig snö, hvilka nu snart skulle betäckas med ett nytt lager. När vi uppnådde kammen och skådade bakåt, visade sig en härlig utsigt. Luften var strålande klar; himmeln mörkblå; och de djupa dalarne; de vilda sönderbrutna formerna; hoparne af spillror, som uppstaplats under seklernas lopp; de bjert färgade klipporna i motsats till de lugna, snöhöljda bergen; allt detta bildade en tafla, som man icke skulle kunnat tänka sig. Ingen växt eller fågel, utom några kondorer, som kretsade kring de högre spetsarne, drog min uppmärksamhet från den liflösa massan. Jag var belåten att vara ensam; det var liksom att betrakta ett åskväder eller höra en kör ur Messias för full orkester.

På somliga snöfläckar fann jag Protococcus nivalis eller den röda snön, så väl bekant genom de polarresandes berättelser. Den tilldrog sig min uppmärksamhet då jag såg mulåsnornas spår färgas blekröda, liksom om deras hofvar hade varit i lindrig blödning. Jag trodde till en början att det berodde på att dam blåst från de kringliggande röda porfyrbergen; ty genom snökristallernas förstoringsförmåga sågo dessa mikroskopiska växter ut som grofva korn. Snön var endast färgad, der den smält mycket hastigt eller der den blifvit hoptrampad. Om man gned litet på papper, gaf den en svag rosenfärg, blandad med litet tegelrödt. Jag skrapade sedan bort litet från papperet och fann att det bestod af små klot i färglösa säckar, hvilka hvardera höllo en tusendels tum i tvärmått.

Såsom jag nyss nämde, är blåsten vanligtvis mycket häftig och kall på Peuquenes-kammen; och den påstås ständigt blåsa från vester eller från Stilla hafvet. Som iakttagelserna hufvudsakligast gjorts om sommaren, måste denna vind vara en öfre tillbakagående ström; ty piken på Teneriffa med obetydligare höjd och belägen på 28:e breddgraden, ligger likaledes inom en öfre tillbakagående ström. Det tyckes till en början vara underligt, att passadvinden långs med norra delarne af Chile och på kusten af Peru skulle blåsa i en så sydlig riktning, som den gör; men när vi besinna, att Cordilleran, som löper i norr och söder, likt en stor mur afskär hela djupet af den lägre atmosferiska strömmen, så kunna vi lätt inse, att passadvinden måste dragas åt norr långs med bergen mot eqvatorialtrakterna och sålunda förlora en del af den ostliga rörelse, som den eljest skulle hafva vunnit till följe af jordens kringrullning. I Mendoza, vid östra foten af Anderna, skola tidtals inträffa långvariga vindstillor, likasom ofta der skocka sig moln, hvilka hota med regn och blåst, fastän de blifva utan någon vidare påföljd. Vi kunna föreställa oss att den österifrån kommande och på detta sätt af bergväggarne hejdade vinden, måste blifva stillastående och oregelbunden i sina rörelser.

Sedan vi öfverfarit Peuquenes, nedstego vi i en bergig trakt, som ligger emellan de begge hufvudkedjorna och slogo der upp vårt qvarter för natten. Vi voro nu i republiken Mendoza. Höjden öfver hafvet gick sannolikt icke under 11,000 fot och växtligheten var följaktligen ytterst klen. Roten af en liten buskväxt tjenar till bränsle, men den gaf en usel eld och blåsten var genomträngande kall. Som jag var mycket trött af mitt dagsarbete, så lagade jag i ordning min bädd så fort som möjligt och gick till hvila. Vid midnatt såg jag att himmeln plötsligt blef öfverdragen med moln, hvarföre jag väckte mulåsnedrifvaren för att få veta om vi hade att befara dåligt väder; men han sade, att utan åska och blixt var det icke någon fara för svårt yrväder. Faran är öfverhängande och svårigheten, att sedan komma undan är stor, om man blir öfverraskad af svårt väder emellan de begge bergskedjorna. En viss grotta erbjuder den enda tillflyktsorten. Mr. Caldcleugh, som en gång gick öfver berget på just samma dag, qvarhölls der någon tid af ett häftigt snöfall. Casuchas eller tillflyktshus hafva icke blifvit uppförda i detta pass såsom i Uspallatapasset och derföre är Portillon föga besökt under hösten. Jag får här anmärka, att det aldrig regnar inom hufvud-Cordilleran, ty om sommaren är himmeln klar och om vintern förekomma endast yrväder.

På det ställe der vi sofvo, kokade vattnet naturligtvis, till följe af det minskade lufttrycket, vid en lägre värmegrad än det gör i ett mindre högt beläget land, hvarvid förhållandet är motsatt det med en Papins gryta. Följaktligen voro potäterna, sedan de legat några timmar i kokande vatten, nästan lika hårda som förut. Grytan fick stå på elden hela natten och nästa morgon kokade den igen, men likväl blefvo potäterna icke kokta. Jag kom under fund dermed, då jag hörde mina begge följeslagare afhandla saken. De kommo till det enkla resultatet ”att den fördömda grytan (som var ny) icke behagade koka potates”.

Den 22 mars. — Sedan vi ätit vår potateslösa frukost, reste vi vidare öfver den mellanliggande trakten till foten af Portillo-kedjan. Under högsommaren drifvas nötkreatur hit på bete; men nu hade de blifvit bortförda; äfven flertalet af guanacos hade begifvit sig undan, emedan de ganska väl visste, att om de här öfverraskades af ett yrväder, skulle de råka i en fälla. Vi hade en vacker utsigt öfver en bergmassa kallad Tupungato, helt och hållet beklädd med oafbruten snö, midt i hvilken syntes en blå fläck, tvifvelsutan en glacier, en sällsynt företeelse i dessa berg. Nu började ett svårt och långvarigt klättrande, liknande det upp till Peuquenes. Djerfva, kägelformiga berg af röd granit reste sig på ömse sidor, och i dalarne funnos åtskilliga vidsträckta fält af ständig snö. Dessa frusna massor hade genom tidtals inträffande lenväder på somliga ställen blifvit förvandlade till pyntar eller pelare^[2], hvilka, då de stodo tätt intill hvarandra, gjorde det svårt för laståsnorna att komma fram. På en af dessa ispelare stod en dödfrusen häst liksom på en fotställning, men med bakbenen rakt upp i vädret. Jag förmodar att djuret hufvudstupa måste hafva fallit i ett hål, när snön ännu bildade ett sammanhängande lager, fastän den sedermera borttinat närmast omkring.

När vi voro nästan uppe på toppen af Portillo-kedjan, inhöljdes vi i ett fallande moln af idel små isnålar, hvilket var mycket olägligt, emedan det fortfor hela dagen och alldeles bortskymde utsigten för oss. Passet får sitt namn Portillo af en trång klyfta eller dörr på högsta kammen, genom hvilken vägen går. Från denna punkt kan man på en klar dag se dessa vidsträckta slätter, hvilka oafbrutet utsträcka sig till Atlantiska hafvet. Vi nedstego till den öfversta vegetationsgränsen och funno godt nattqvarter under skydd af några stora klippstycken. Vi mötte här några fotvandrare, hvilka ifrigt frågade efter vägens beskaffenhet. Kort efter mörkrets inbrott försvunno plötsligen molnen, och denna förvandling var nästan magisk. Strålande i fullmånens sken tycktes de väldiga bergen hänga öfver oss från alla sidor, liksom öfver en djup klyfta. En morgon mycket tidigt såg jag samma öfverraskande anblick. Så snart molnen skingrats, frös det mycket skarpt, men som det var lugnt, sofvo vi rätt godt.

Högst anmärkningsvärd var månens och stjernornas stegrade glans till följe af luftens fullkomliga genomskinlighet på denna höjd. Resande, som anmärkt svårigheten, att bedöma höjder och afstånd bland höga berg, hafva vanligen tillskrifvit detta frånvaron af för jemförelse lämpliga föremål; men det förefaller mig, som detta fullt ut lika mycket beror på att luftens genomskinlighet sammanblandar föremål på olika afstånd, och likaledes till en del af det ovanliga i att en utomordentlig grad af trötthet uppstår vid obetydlig ansträngning, hvarvid således vanan ställes emot sinnenas vittnesbörd. Jag är öfvertygad om, att denna luftens stora klarhet gifver landskapet en egendomlig karakter, emedan alla föremål tyckas komma nästan i ett plan, liksom i en målning eller i ett panorama. Genomskinligheten beror antagligen på den likformigt utbredda och stora atmosferiska torrheten. Denna torrhet visade sig i det sätt, hvarpå trävirke skrumpnade, såsom jag snart fann af det besvär jag fick med min geologiska hammare; vidare deraf att matvaror, såsom bröd och socker, blefvo ytterst hårda; äfvensom af att skinn och kött af djur, som omkommit under vägen, bibehöllo sig. Samma orsak måste vi tillskrifva den synnerliga lätthet hvarmed elektricitet framkallades. När jag i mörkret gned min flanellväst, såg den ut som hade den blifvit bestruken med fosfor; alla hår på ryggen af en hund sprakade; äfven linnelakan och sadelremmarne gåfvo gnistor, när man handterade dem.

Den 23 mars. — Nedstigandet på östra sidan af Cordilleran är mycket kortare och brantare, än åt Stilla hafvet; med andra ord, bergen höja sig ännu mera tvärbrant från slätterna, än från Chiles alptrakter. Ett jemt, lysande hvitt molnhaf utbredde sig vid våra fötter och dolde utsigten af de likaledes släta Pampas. Vi kommo snart in i molnbältet och kommo icke ut ur det på den dagen. Då vi vid middagstiden vid Los Arenales funno bete för djuren och buskar till bränsle, så stannade vi der öfver natten. Detta var nära öfversta gränsen för buskarne och höjden var antagligen mellan 7—8,000 fot.

Jag förvånades mycket öfver den märkbara skilnaden mellan växtligheten i dessa östra dalar och dem, som ligga i Chile; och likväl är klimatet, äfvensom jordmånen nästan desamma och skilnaden i longitud högst obetydlig. Samma anmärkning passar äfven in på däggdjuren och i mindre grad på fåglar och insekter. Som exempel kan jag anföra råttorna, af hvilka jag fick tretton arter vid Atlantiska hafvets kust och fem på Stilla hafvets, utan att någon enda af dem är gemensam för begge ställena. Vi måste undantaga alla de arter, som vanligtvis eller tillfälligtvis besöka höga berg, samt vissa fåglar, hvilka utbreda sig så långt i söder som till Magelhaens sund. Detta förhållande står i fullkomlig öfverensstämmelse med Andernas geologiska historia; ty dessa berg hafva stått som en stor skiljemur, sedan de nutida djurrasernas uppkomst; och vi borde derföre icke vänta oss någon större likhet emellan de organiska varelserna på motsatta sidor af Anderna, än på hafvets motsatta kuster, så framt vi icke antaga, att samma art blifvit skapad på två olika ställen. I båda fallen måste vi förbise de arter, som varit i stånd att öfvergå stängslet, vare sig detta består af klippor eller saltvatten^[3].

En stor mängd växter och djur voro fullkomligt desamma som i Patagonien, eller ytterst nära beslägtade med dem. Vi hafva här agutin, bizcachan, tre bältor, strutsen, vissa rapphönsarter och andra fåglar, af hvilka aldrig någon enda är synlig i Chile, men som äro utmärkande för Patagoniens öde slätter. Vi hafva likaledes många af de i en icke-botanikers ögon likartade taggiga buskarne, förtorkade gräsen och dvärgörterna. Äfven de svarta, långsamt krälande skalbaggarne äro mycket lika och jag tror efter närmare undersökning, att somliga äro fullkomligt identiska. Jag hade alltid mycket beklagat, att vi blifvit tvungna att afstå från färden uppför Santa Cruz-floden, innan vi hunno fram till bergen; ty jag hyste alltjemt ett hemligt hopp att råka på någon stor förändring i landets utseende; men jag är nu öfvertygad om, att det endast skulle hafva varit att följa Patagoniens slätter uppför en bergsluttning.

Den 24 mars. — Tidigt på morgonen klättrade jag uppför berget på den ena sidan om dalen och njöt en ganska vidsträckt utsigt öfver Pampas. Detta var ett skådespel, hvarefter jag alltid längtat, men jag blef sviken i min förväntan. Vid första anblicken liknade det mycket hafvet sedt på långt håll, men åt norr upptäckte man snart många ojemnheter. Det mest framstående draget i taflan var floderna, hvilka i den uppgående solens strålar glittrade som silfvertrådar, till dess de försvunno i det omätliga afståndet. Vid middagstiden nedstego vi i dalen och kommo till en koja, der en officer och tre soldater voro posterade, för att granska de resandes pass. En af dessa var en äkta Pampas-indian, hvilken användes nära nog till samma ändamål, som en blodhund, för att uppspåra dem, som lyckats smyga förbi, vare sig till häst eller till fots. Några år förut försökte en fotresande undgå upptäckt genom att göra en lång omväg öfver ett närliggande berg; men denna indian, som händelsevis hade gått tvärs öfver hans spår, följde dem hela dagen öfver torra och mycket steniga kullar, till dess han slutligen kom öfver sitt byte doldt i en afloppsgraf. Vi erforo här att de silfvermoln, som vi så mycket beundrade ofvanifrån, hade nedöst strömmar af regn. Dalen öppnade sig småningom från denna punkt och bergen förvandlades till blotta kullar i jemförelse med de bakom varande jättarne. Den utvidgade sig derefter till en sakta sluttande slätt af klapper, betäckt med låga träd och buskar. Ehuru denna afsats ser smal ut, måste den vara öfver halfannan mil bred innan den öfvergår i de skenbart fullkomligt jemna Pampas. Vi förbiforo det enda huset i denna trakt, estancian Chaquaio, och vid solnedgången gjorde vi halt vid första lugna vrå och slogo der upp vårt läger för natten.

Den 25 mars. — Jag fick en erinran om Pampas vid Buenos Aires, när jag såg den uppgående solens skifva afskuren af en horisont, lika vågrät som hafvets. Under natten föll stark dagg, något som vi icke förmärkt på Cordilleran. Vägen gick ett stycke rakt östligt öfver en sank myr, men då den derefter mötte den torra, öde slätten, krökte den mot norr till Mendoza. Afståndet är två mycket långa dagsleder. Vår första dagsresa sades vara sju mil till Estacado och den andra åtta och en half till Luxan nära Mendoza. Hela vägen går öfver en jemn, öde slätt, med endast två eller tre hus. Solen var ytterst tryckande och färden utan allt intresse. Det finnes mycket litet vatten på denna väg och på vår andra dagsresa funno vi endast en liten puss. Obetydligt vatten flyter ner från bergen och detta uppsuges snart af den torra och genomsläppande marken, så att vi icke öfvergingo en enda ström, ehuru vi färdades på ett afstånd af endast halfannan eller två och en half mil från den yttre Cordillera-kedjan. På många ställen var marken betäckt med en skorpa af utvittrade salter, och följaktligen hade vi här samma saltälskande växter, som vid Bahia Blanca. Landet har ett enformigt utseende, alltifrån Magelhaens sund långs med hela östra kusten af Patagonien till Rio Colorado, och det tyckes som om samma slags land utbreder sig inåt från denna flod i en båglinie, så långt som till San Luis och kanske ännu längre åt norr. Öster om denna båglinie ligga de jemförelsevis fuktiga och gröna slätterna vid Buenos Aires. Mendozas och Patagoniens öde slätter bestå af en klapperstensbädd, deri stenarne blifvit glattslipade och uppkastade af hafvets vågor, under det att de med tistlar, klöfver och gräs betäckta Pampas hafva bildats af Plataflodens gamla mynning.

Efter två dagars tråkig färd var det uppfriskande att på afstånd se de rader af popplar och pilar, som växa kring byn och floden Luxan. Kort innan vi anlände till denna plats, sågo vi i söder ett ojemt moln af mörk, rödbrun färg. I början trodde vi att det var rök från någon stor eld på slätterna; men vi funno snart att det var en gräshoppsvärm. De flögo norrut och med tillhjelp af en lätt bris upphunno de oss med en fart af halfannan till två och en half mil i timmen. Hufvudsvärmen fylde luften från en höjd af omkring tjugu fot till såsom det tycktes, två eller tre tusen fot från marken ”och ljudet af deras vingar var såsom ljudet af vagnar med många hästar, skyndande till strid”, eller snarare, borde jag säga, likt en stark bris, som far genom taklet på ett fartyg. När man såg himmeln genom förtroppen, hade den utseende af en mezzotinto-gravyr, men hufvudmassan var ogenomtränglig för ögat. De voro likväl icke så tätt tillsamman, att de icke kunde undkomma en käpp, som svängdes fram och tillbaka. När de slogo ned, voro de talrikare än löfven på marken och ytan blef rödaktig i stället för grön. Sedan svärmen en gång hade slagit sig ned, flögo djuren af och an i alla riktningar. Gräshoppor äro icke en ovanlig landsplåga i detta land. Redan under denna årstid hade åtskilliga mindre svärmar kommit upp från södern, der de födas i ödemarkerna, liksom sannolikt öfver allt annorstädes på jorden. Det stackars folket försökte förgäfves afvända anfallet genom antändande af eldar, genom rop samt genom svängande med grenar. Denna gräshoppart liknar mycket och är kanske densamma, som Österlandets ryktbara Gryllus migratorius.

Vi öfvergingo Luxan, hvilken är en flod af ansenlig storlek, ehuru hans lopp mot hafskusten är mycket ofullkomligt kändt; ja, man är icke ens rätt säker på huruvida han icke afdunstar och försvinner redan under sin väg öfver slätterna. Vi sofvo om natten i byn Luxan, en liten af trädgårdar omgifven plats, hvilken är den sydligaste odlade orten i provinsen Mendoza, och ligger två och en half mil söder om hufvudstaden. Om natten var jag utsatt för ett anfall, ty jag ej kalla det annorlunda, af Benchuca, en art Reduvius eller Pampas-trakternas stora svarta vägglus. Det är ytterst vidrigt att känna omkring en tum långa, mjuka, vinglösa insekter kräla öfver ens kropp. Innan de suga, äro de helt tunna, men blifva sedan runda och uppsvälda af blod och kunna då lätt krossas. En, som jag fångade i Iquique, ty de finnas i Chile och Peru, var mycket tom. När den djerfva insekten lades på ett bord och ett finger sträcktes emot honom, framsköt han, fastän omgifven af menniskor, genast sitt sugrör, gjorde sitt anfall och sög blod, i fall han fick hållas. Ingen smärta förorsakades af såret. Det var eget att se hans kropp under sugandet, då den ifrån att hafva varit så platt som ett munlack, inom mindre än tio minuter blef rund som ett klot. Detta enda kalas, för hvilket min benchuca hade en af officerarne att tacka, höll honom vid hull under hela fyra månader; men efter de första fjorton dagarne var han åter färdig att suga på nytt.

Den 27 mars. — Vi redo vidare till Mendoza. Landet var härligt odladt och liknade Chile. Denna trakt är berömd för sina frukter och helt visst kunde man ej se något mera blomstrande än vingårdarne och trädgårdarne med sina fikon, persikor och oliver. Vi köpte för fyra öre stycket vattenmeloner, nära två gånger så stora som en fullvuxen menniskas hufvud och för ungefär 25 öre en half skottkärra med persikor. Den odlade och inhägnade delen af detta landskap är mycket liten och utgör föga mera än den landsträcka, som vi foro igenom emellan Luxan och hufvudstaden. Landet får sin bördighet helt och hållet genom med konst åstadkommen bevattning; och det är i sanning underbart att se huru utomordentligt bördig en ofruktbar ”traversia” på detta sätt blir.

Vi stannade påföljande dagen i Mendoza. Stadens välmåga har aftagit mycket på senare åren. Invånarne säga, ”den är bra att lefva i, men mycket dålig att blifva rik uti”. De lägre samhällsklasserna hafva samma lättjefulla och sorglösa seder som Pampas gauchos, och deras kläder, sadeltyg och lefnadsvanor äro nästan desamma. För mig hade staden ett dödt, ödsligt utseende. Hvarken den mycket omtalade alamedan, eller landskapet omkring, kan på något vis jemföras med Santiago; men för dem, som komma från Buenos Aires och just nyss hafva rest öfver de enformiga Pampas, måste trädgårdarne synas förtjusande. Sir F. Head säger, när han talar om invånarne: ”De äta sina middagar, och emedan det är så varmt, lägga de sig att sofva — och skulle de kunna göra något bättre”? Jag instämmer fullkomligt med sir F. Head. Mendozinarnes lyckliga lott är att äta, sofva och vara lata.

Den 29 mars. — Vi återvände till Chile genom det norr om Mendoza belägna Uspallata-passet. Vi hade att färdas öfver en lång och ofruktbar ”traversia” af omkring åtta mil. Marken är delvis alldeles bar, men på andra ställen betäckt med tallösa dvärgkaktéer, hvilka äro beväpnade med fruktansvärda taggar och af invånarne kallas ”små lejon”. Det fans äfven några få, låga buskar. Ehuru slätten ligger nära 3,000 fot öfver hafvet, var solen mycket varm; och hettan, samt det af vinden uppjagade, ytterst fina dammet, gjorde resan i hög grad besvärlig. Vår väg under dagen gick nästan parallel med Cordilleran, men närmade sig småningom denna. Före solnedgången inkommo vi i en af dessa vida dalar eller snarare vikar, som utmynna i slätten. Denna drog sig snart tillsamman till en skölgång, der huset Villa Vicencio ligger litet längre upp. Som vi hade ridit hela dagen utan en vattendroppe, voro både vi sjelfva och våra mulåsnor mycket törstiga och vi sågo mycket ifrigt efter den ström, som flyter ned i dalen. Det var eget att se, huru vattnet efter hand visade sig; ty på slätten var åbädden alldeles torr; småningom blef den litet fuktigare; så visade sig vattenpölar, hvilka snart blefvo sammanhängande och vid Villa Vicencio fans en liten treflig bäck.

Den 30 mars. — Den ensliga koja, som bär det ståtliga namnet Villa Vicencio, har omtalats af alla resande, som färdats öfver Anderna. Under de begge följande dagarne stannade jag här samt vid några närbelägna grufvor. Den omgifvande traktens geologi är mycket egendomlig. Uspallata-kedjan skiljes från hufvudkedjan genom en lång, smal slätt eller dal, lik dem, som jag ofta omtalat i Chile, men högre, då den ligger 6,000 fot öfver hafvet. Denna kedja har nästan samma geografiska belägenhet i förhållande till Cordilleran, som den jättelika Portillo-linien, men är af helt olika ursprung; den består nämligen af åtskilliga slags under hafvet bildad lava, omvexlande med vulkaniska sandstensarter och andra märkvärdiga sedimentära aflagringar; och det hela har en mycket stor likhet med några tertiärbäddar på Stilla hafvets stränder. Till följe af denna likhet väntade jag mig att finna kiselvandlade träd, hvilket vanligen utmärker dessa bildningar. Min förväntan uppfyldes äfven på ett högst ovanligt sätt; ty i mellersta delen af kedjan såg jag på en höjd af omkring 7,000 fot på en kal sluttning några snöhvita, framskjutande pelare. Dessa voro förstenade träd, af hvilka elfva voro kiselvandlade och trettio till fyrtio förvandlade till en groft kristalliniskt, hvit kalkspat. De voro tvärt afbrutna och de upprättstående stubbarne skjöto blott några få fot öfver marken. Stammarne höllo från tre till fem fot i omkrets. De stodo något skilda från hvarandra, men det hela bildade en grupp. Mr. Robert Brown har haft den godheten, att undersöka trädet och han säger, att det tillhör tallträdens tribus och har karakteren, som utmärka Araucariernas familj, men med några märkliga frändskaper till idegranen. Den vulkaniska sandsten, i hvilken träden stodo inbäddade och från hvars undre del de måste hafva uppskjutit, hade hopats i på hvarandra följande tunna lager kring deras stammar och stenen bibehöll ännu intryck af barken.

Det fordrades föga kännedom af geologien, för att tolka den underbara historia, som denna anblick genast förtäljde, ehuru jag tillstår, att jag till en början blef så förvånad, att jag knappast kunde tro de tydligaste bevis. Jag såg det ställe, der en lund af vackra träd en gång vajade sina grenar på stränderna af Atlantiska hafvet, när detta haf, som nu drifvits 120 mil tillbaka, sköljde foten af Anderna. Jag såg, att de hade skjutit upp ur en vulkanisk mark, som hade blifvit lyftad öfver hafsytan och att sedermera denna torra mark med sina upprättstående träd ånyo nedsänkts i hafvets djup. I dessa djup betäcktes det fordom torra landet med sedimentära aflagringar och dessa åter af ofantliga strömmar af under hafvet utrunnen lava — af hvilka en enda massa uppnådde en mäktighet af tusen fot. Dessa flöden af smält sten samt i vattnet afsatta aflagringar hade sålunda fem gånger skiftesvis utbredt sig öfver hvarandra. Det haf, som emottog sådana väldiga massor, måste hafva varit ofantligt djupt. Men så började de underjordiska krafterna ånyo komma i rörelse och jag såg nu denna hafsbotten bilda en mer än 7,000 fot hög bergskedja. Men de motstridande krafter, hvilka alltid äro i verksamhet med att bortnöta landets yta, hade icke heller slumrat. De väldiga lagermassorna hade blifvit genomskurna af många vida dalar, och träden, som nu blifvit förvandlade till kiselsyra, framsköto ur den vulkaniska marken, som nu var ombildad till klippa, och ur hvilken de fordom under sitt grönskande och växande tillstånd hade lyftat sina höga kronor. Nu är allt detta oåterkalleligt förbi och öde; icke en gång lafven kan häfta vid stenafgjutningarne af de forna träden. Så stora och nästan ofattliga dylika förändringar alltid måste förefalla, hafva de likväl alla förekommit inom en tidrymd, som kan kallas ung i jemförelse med Cordillerans historia; och Cordilleran sjelf är helt ny, om man jemför den med många af Europas och Amerikas fossilförande lager.

Den 1 april. — Vi öfvergingo Uspallata-kedjan och sofvo om natten i tullhuset, den enda bebodda punkten på stället. Kort innan vi lemnade bergen, hade vi en ovanlig anblick. Röda, purpurfärgade, gröna och alldeles hvita sedimentärlager i vexling med svarta lavamassor voro sönderbrutna och kastade i stor oordning genom porfyrmassor af alla färgskiftningar, från svartbrunt till det bjertaste rödblå. Detta var första gången jag i verkligheten såg någonting liknande dessa vackra genomskärningar, hvilka geologerna göra öfver jordens inre.

Följande dagen foro vi öfver slätten och följde loppet af samma stora bergström, som flyter förbi Luxan. Här var den en skummande å, som var fullkomligt oöfverstiglig och tycktes bredare än i det lägre landet; hvilket äfven var fallet med bäcken vid Villa Vicencio. Aftonen påföljande dagen anlände vi till Rio de las Vacas, hvilken anses vara den värsta strömmen i Cordilleran att färdas öfver. Då alla dessa strömmar hafva ett snabt och kort lopp, samt uppkomma genom snöns smältning, så förorsakar tiden på dagen en ansenlig skilnad i deras vattenmassa. Om qvällen är floden gyttjig och uppsväld, men vid dagningen blir den klarare och mycket mindre forssande. Detta funno vi äfven vara fallet med Rio Vacas, och om morgonen öfvergingo vi den med ringa svårighet.

Utsigten var hitintills utan något intresse jemförd med den från Portillo-passet. Man får icke se stort annat än de kala bergskedjorna kring en stor, flatbottnig dal, utefter hvilken vägen går upp till den högsta åsen. Dalen och de väldiga, taggiga bergen äro i yttersta grad kala, så att de stackars mulåsnorna hade alldeles ingenting att äta; ty utom några få hartsrika buskar, kan man knappast se en enda växt. Under loppet af denna dag öfvergingo vi några af de värsta passen på Cordilleran, men faran deraf har blifvit mycket öfverdrifven. Man sade mig, att om jag försökte att färdas öfver dem till fots, skulle jag bli yr i hufvudet samt att det ej fans utrymme att stiga af; men jag såg icke något ställe, hvarest man icke skulle hafva kunnat gå fram baklänges eller stiga af sin mulåsna, på hvilken sida som helst. Jag hade redan färdats genom ett af de värsta passen, kalladt las Animas (själarne) och kom först dagen derefter under fund med att det ansågs som ett af de farligaste. Tvifvelsutan finnas många ställen, på hvilka ryttaren skulle slungas ned i ett stort brådjup, om hans mulåsna skulle råka snafva; men det är föga sannolikhet för att något sådant skulle inträffa. Om våren torde ”laderas” eller vägarne, som hvarje år bildas på nytt öfver hopar af nedfallna stenar, vara mycket dåliga; men af hvad jag såg, misstänker jag, att den verkliga faran är så godt som ingen. Med packmulåsnor är förhållandet helt annat, ty bördorna skjuta ut så mycket, att djuren, då de tillfälligtvis stöta emot hvarandra eller mot en klippspets, lätt förlora jemvigten och kastas ned i brådjupen. Då man färdas öfver strömmarne, kan jag nog tro att svårigheten är ganska stor; ty ehuru detta under denna årstid var förknippadt med föga omak, måste de om sommaren vara mycket farliga. Jag kan nog tänka mig, såsom sir F. Head beskrifver, de olika uttrycken hos de personer, hvilka redan hafva kommit öfver svalget och de, som hålla på att göra det. Jag hörde aldrig talas om att någon menniska drunknat, men med lastade mulåsnor händer detta ofta. Drifvaren ber er visa er mulåsna den bästa vägen och sedan låta henne gå öfver bäst hon kan; packåsnan åter tager en dålig väg och går ofta förlorad.

Den 4 april. — Från Rio de las Vacas till Puente del Inkas är en half dagsled. Då det fans bete för mulåsnorna och geologi för mig, stannade vi här öfver natten. När man hör talas om en naturlig bro, föreställer man sig en djup och trång klyfta öfver hvilken störtat en väldig klippmassa, eller bildats en stor båge, som urholkats likt hvalfvet i en grotta. I dess ställe består Inkas-bron af en skorpa lagrade klapperstenar, hopsintrade genom utfällningar från de närbelägna varma källorna. Det tyckes som om strömmen hade gräft ut en rännil på ena sidan och lemnat en öfverhängande kant, som förenade sig med jord och stenar, hvilka nedföllo från den motsatta branten. Man kunde också ganska tydligt se en sned föreningslinie på ena sidan, såsom äfven skulle vara händelsen i ett sådant fall. Inkas-bron är ingalunda värdig de stora monarker, hvars namn den bär.

Den 5 april. — Vi hade en lång ridt öfver den mellersta åsen från Inkas-bron till Ojos del Agua, hvilka ligga vid den nedersta ”casuchan” på chileniska sidan. Dessa casuchas äro små, runda torn med trappsteg utanför, för att nå golfvet, hvilket för yrsnöns skull ligger några fot öfver marken. Det gifves åtta dylika; och på spanska styrelsens tid höllos de under vintern väl försedda med lifsmedel och kol. Hvarje kurir hade en hufvudnyckel. Nu användas de endast till källare eller snarare fångtorn. Belägna på en liten höjd, passa de likväl icke illa till det omgifvande ödsliga landskapet. Den i zickzack gående vägen till Cumbre eller vattendelaren, var mycket brant och svår. Dess höjd är enligt Pentland 12,600 fot. Vägen gick icke öfver någon ständig snö, ehuru det fans fläckar deraf på ömse sidor. Blåsten på toppen var utomordentlig kall, men man kunde icke underlåta att stanna några minuter, för att gång på gång beundra himmelns färg och luftens klara genomskinlighet. Utsigten var storartad; åt vester låg ett vackert kaos af genom djupa klyftor åtskilda berg. Litet snö faller vanligen före denna årstid och det har äfven inträffat att Cordilleran blifvit med ens stängd vid denna tid. Men vi hade mycken tur med att himmeln var molnfri både dag och natt, undantagande några små runda molnmassor, hvilka sväfvade öfver de högsta bergspetsarne. Jag har ofta sett dessa molnholmar högt uppe i luften, hvilka utmärka Cordillerans läge, fastän de fjerran bergen hafva varit dolda under synranden.

Den 6 april. — Om morgonen varseblefvo vi att någon hade stulit en af våra mulåsnor, samt madrinans klocka. Vi redo derföre blott en half mil ned i dalen och stannade der påföljande dagen i hopp att återfå åsnan, hvilken drifvaren trodde hafva blifvit gömd i någon skölgång. Landskapet hade i denna trakt antagit en chilensk anstrykning, i det bergens lägre delar voro öfverströdda med det bleka, alltid grönskande Quillay-trädet samt med den stora armstaklika kaktusen, hvilket man visserligen mera måste beundra än de kala östra dalarne, ehuru jag icke helt och hållet kan förlika mig med den förtjusning, som åtskilliga resande uttrycka; ty det stora nöjet ligger efter hvad jag misstänker förnämligast i utsigten till att få en god eld och en god aftonmåltid, sedan man kommit ned från de ofvanför varande kalla höjderna, och jag vet att jag af själ och hjerta delade dessa känslor.

Den 8 april. — Vi lemnade Aconcaguas dal, genom hvilken vi hade nedstigit och framkommo om aftonen till en hydda nära Villa de S:ta Rosa. Slättens bördighet var intagande; som hösten var temligen framskriden, höllo många fruktträd på att fälla sina blad, och af arbetarne voro somliga sysselsatta med att torka fikon och aprikoser på taken till sina hyddor, under det att andra insamlade drufvorna från vingårdarne. Det var en vacker tafla; men jag saknade den tankfulla stillhet, som i England gör hösten verkligen till årets afton. Den 10:e anlände vi till Santiago, der jag af mr. Caldcleugh rönte ett mycket vänligt och gästfritt emottagande. Min utflykt kostade mig endast tjugufyra dagar och aldrig har jag på ett angenämare sätt tillbragt en motsvarande tidrymd. Några dagar senare återvände jag till mr. Corfields hus i Valparaiso.

1. Jag har hört anmärkas i Shropshire, att Severns vatten är mycket grumligare, när han står högt till följe af ihållande regn, än när det kommer från snön, som smälter på bergen i Wales. D’Orbigny anmärker, när han förklarar orsaken till de olika färgerna hos Sydamerikas floder, att de, som hafva blått eller klart vatten, hafva sin källa i Cordilleran, der snön smälter.
2. Scoresby iakttog för längesedan denna bygnad hos frusen snö i isberg vid Spetsbergen och senare öfverste Jackson noggrannare på Neva. Lyell har jemfört de remnor, af hvilka den pelarformiga strukturen tyckes bero, med de förklyftningar som genomkorsa nästan alla bergarter, men hvilka bäst synas i olagrade massor. Jag får anmärka, att hos den frusna snön måste den pelarformiga strukturen bero på en metamorfisk verksamhet och icke på någon process under aflagringen.
3. Detta är blott en tillämpning af de lagar, som Lyell först på ett så utmärkt sätt framställt öfver djurens geografiska utbredning, så vidt den beror på geologiska förändringar. Hela framställningen grundar sig naturligtvis på antagandet af arternas oföränderlighet; eljest skulle man kunna anse olikheten mellan arterna i de begge trakterna såsom hafvande tillkommit under ett längre tidsförlopp.