En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 16

←  Färd öfver Cordilleran

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Galapagos-öarne  →

SEXTONDE KAPITLET.

NORRA CHILE OCH PERU.

Kustvägen till Coquimbo. — Stora bördor burna af grufarbetare. — Coquimbo. — Jordbäfning. — Trappstegsformiga terasser. — Frånvaron af nyare aflagringar. — Tertiärformationernas samtidighet. — Utflygt uppför dalen. — Vägen till Guasco. — Öknar. — Copiapó-dalen. — Regn och jordbäfningar. — Vattenskräck. — Despoblado. — Indianska fornlemningar. — Sannolik förändring i luftstrecket. — Flodbädd upplyftad genom en jordbäfning. — Kalla vindar. — Ljud från en kulle. — Iquique. — Saltförande alluvium. — Salpetersyradt natron. — Lima. — Osundt land. — Callaos ruiner kullkastade af en jordbäfning. — Nyligen timad sänkning. — Höjda musslor på San Lorenzo och deras söndervittring. — Slätt med inbäddade musslor och bitar af krukmakargods. — Indian-rasens ålder.

Den 27 april. — Jag begaf mig ut på en resa till Coquimbo och derifrån genom Guasco till Copiapó, der kapten Fitz Roy godhetsfullt erbjöd sig att taga mig om bord på Beagle. Afståndet i rak linie långs med stranden åt norr går endast till sjuttio mil, men mitt sätt att färdas gjorde det till en mycket lång resa. Jag köpte fyra hästar och två mulåsnor, de senare för att bära packningen hvar sin dag. Dessa sex djur kostade tillsammans endast fyrahundrafemtio riksdaler och i Copiapó sålde jag dem åter för fyrahundrafemton riksdaler. Vi färdades på samma oberoende sätt som förut, i det vi sjelfva kokade våra måltider och sofvo i fria luften. Då vi redo mot Viño del Mar, kastade jag en afskedsblick på Valparaiso och beundrade dess pittoreska utseende. För geologiska ändamål gjorde jag en afväg från stora landsvägen till foten af Quillotas Klocka. Vi foro genom en alluvialtrakt, rik på guld, till nejden af Limache, der vi stannade öfver natten. Guldvaskning skaffar uppehälle åt invånarne i talrika kojor, hvilka ligga spridda långs efter sidorna af små bäckrännilar; men liksom alla menniskor, hvilka icke hafva någon bestämd inkomst, äro de icke hushållsaktiga och följaktligen fattiga.

Den 28 april. — Om eftermiddagen kommo vi till ett hus vid foten af Klockberget. Folket der var sjelfegande, hvilket icke är så särdeles vanligt i Chile. De födde sig med afkastningen af en trädgård och en liten åker, men voro mycket fattiga. Här är sådan brist på kapital, att folket är tvunget att sälja sin säd grön, medan den ännu står på åkern, för att kunna köpa de oundgängligaste förnödenheter för det följande året. Hvete var följaktligen dyrare på sjelfva dess produktionsort, än i Valparaiso, der uppköparne bo. Påföljande dagen veko vi in på stora landsvägen till Coquimbo. Om natten föll en lätt regnskur. Detta var den första droppe, som hade fallit sedan det svåra regnet den 11 och 12 september, hvilket höll mig fången vid baden i Cauquenes, således efter sju och en half månads förlopp. Men regnet kom i Chile detta år nästan senare än vanligt. De aflägsna Anderna voro nu höljda af en tjock snömassa och erbjödo en härlig anblick.

Den 2 maj. — Vägen fortfor att gå långs med kusten, på icke långt afstånd från hafvet. De i mellersta Chile vanliga få träden och buskarne aftogo hastigt och ersattes af en hög växt snarlik en yucca. Landets yta var i en liten skala synnerligt ojemn och oregelbunden, i det små tvärbranta klippspetsar reste sig från små slätter eller bäcken. Den inskurna kusten och bottnen af det med bränningar uppfylda angränsande hafvet, skulle, om det förvandlades till torrt land, visa dylika former; och en dylik förvandling har tvifvelsutan egt rum med den trakt, öfver hvilken vi redo.

Den 3:e. — Från Quilimari till Conchali. Landet blef allt ofruktbarare. I dalarne fans knappast tillräckligt vatten till att vattna med och det mellanliggande landet var alldeles kalt, så att det icke en gång kunde lifnära getter. Om våren efter vinterregnet uppskjuter hastigt en gles gräsmatta och boskapen drifves då ned från Cordilleran för att beta en liten tid. Det var eget att se huru frön af gräs och andra växter, liksom genom en förvärfvad vana, tyckas lämpa sig efter den regnmängd, som faller på olika delar af denna kust. Sålunda åstadkommer en skur längre i norr vid Copiapó lika stor verkan på växtligheten, som två i Guasco och som tre eller fyra i denna trakt. En vinter, som vore så torr, att den i Valparaiso skadade betet, skulle i Guasco åstadkomma det ovanligaste öfverflöd. Om vi gå vidare norrut, tyckes regnmängden icke aftaga i alldeles samma mån som breddgraden. I Conchali, som ligger endast elfva mil norr om Valparaiso, väntar man icke regn förr än i slutet af maj; medan i Valparaiso något regn vanligen faller tidigt i april. Den årliga regnmängden är likaledes obetydligare, ju senare på året regntiden infaller.

Den 4 maj. — Då jag fann kustvägen sakna allt slags intresse, veko vi af inåt landet, mot grufdistriktet och dalen Illapel. Denna dal är liksom alla andra i Chile, jemn, bred och mycket bördig; den innefattas på ömse sidor antingen af klippor af lagrad klappersten eller af kala skrofliga berg. Ofvanom den raka linien af den öfversta tilloppsgrafven är allt förbrändt som på en landsväg; under det att nedanföre allt är så ljusgrönt, som spanskgröna, af de der varande alfarfa-bäddarne — ett slags klöfver. Vi foro vidare till Los Hornos, ett annat grufdistrikt, der det förnämsta berget var genomborradt med hål likt en stor myrstack. De chilenska grufarbetarne äro till sina lefnadsvanor ett eget slags menniskor. Då de flera veckor å rad vistas på de ödsligaste ställen, finnes det icke någon öfverdrift eller öfverdåd, hvaråt de icke öfverlemna sig när de på högtidsdagarne gå ned till byarne. Stundom vinna de en betydlig summa och då försöka de liksom sjömän med sina prispenningar huru fort de kunna lyckas att slösa bort dem. De dricka ofantligt, köpa en hop kläder och återvända om några dagar utan en styfver till sina eländiga kyffen, för att der arbeta hårdare än lastdjur. Denna tanklöshet är, liksom hos sjömän, tydligen följden af ett liknande lefnadssätt. Deras dagliga föda anskaffas dem, hvarigenom de alls icke vänjas vid förtänksamhet. Dessutom utsättas de för frestelser, på samma gång de hafva medel att tillfredsställa dem. Deremot äro i Cornwales och några andra delar af England, der man följer systemet att sälja en del af metallådran, grufarbetarne en synnerligen förståndig och ordentlig menniskoklass, just emedan de äro nödsakade att handla och tänka för sig sjelfva.

Den chilenska grufarbetarens drägt är egendomlig och till och med pittoresk. Han bär en mycket lång skjorta af något mörkfärgadt ylletyg samt ett förskinn, hvilket sistnämda plagg fästes omkring lifvet med ett bjert färgadt skärp. Hans byxor äro mycket vida och hans lilla mössa af skarlakansrödt kläde sitter tätt efter hufvudet. Vi mötte en skara af dessa grufarbetare i full kostym, hvilka buro liket af en af sina kamrater, för att begrafvas. De tågade i mycket snabt traf, hvarvid fyra personer buro liket. Sedan ett bärlag hade sprungit så fort, som det förmådde, omkring trehundra alnar, aflöstes det af fyra andra, hvilka hade skyndat i förväg till häst. Sålunda hastade de framåt, i det de uppmuntrade hvarandra med vilda rop, hvilket alltsamman utgjorde en högst besynnerlig begrafning.

Vi fortforo att färdas norrut i en zickzacklinie och stannade stundom en dag för att anställa geologiska undersökningar. Landet var så glest bebodt och spåret så otydligt, att vi ofta hade svårt att hitta rätt. Den 12:e stannade jag vid några grufvor. Malmen ansågs här icke vara särdeles gifvande, men då den var ymnig, ansåg man att grufvan skulle säljas för omkring hundra eller hundrafemtitusen riksdaler, och likväl hade den blifvit köpt af ett af de engelska bolagen för ett uns guld. — Malmen är gul kopparkis, hvilken, såsom jag redan har anmärkt, före engelsmännens ankomst icke ansågs innehålla en smula koppar. Med en vinst nästan lika stor, som i förevarande fall, inköptes slagghopar, som voro fulla med små kulor af metallisk koppar; men oaktadt sådana fördelar lyckades grufbolagen, såsom väl bekant, att förlora ofantliga summor. De flesta förvaltarnes och aktieegarnes dårskap steg till vanvett: adertontusen riksdaler om året utfästades i några fall, för att gifva kalaser åt de chilenska embetsmännen; boksamlingar med väl inbundna geologiska arbeten; grufarbetare, som hitskaffades för särskilta metaller, såsom tenn, hvilka icke finnas i Chile; kontrakter att förse arbetarne med mjölk i trakter, der inga kor funnos; maskinerier, der man omöjligen kunde begagna dem; och hundra dylika tillställningar buro vittne om vår dårskap och tjena ännu infödingarne till förlustelse. Det kan dock icke betviflas, att samma kapital väl användt skulle i dessa grufvor hafva lemnat en ofantlig afkastning; en pålitlig disponent, en praktisk bergsman och markscheidare skulle ha varit allt som behöfts.

Kapten Head har beskrifvit de förvånansvärda bördor, som ”apirerna”, lika verkliga lastdjur, bära upp från de djupaste grufvorna. Jag tillstår, att jag ansåg berättelsen öfverdrifven, så att jag gerna begagnade tillfället att väga en af dessa bördor, hvilken jag utvalde på höft. Jag behöfde använda betydlig ansträngning, för att lyfta den från marken, när jag stod rakt öfver den. Bördan ansågs icke ha sin fulla vigt, när den befans vara 197 marker. Apiren hade burit den etthundratjugu alnar i lodrät höjd, en del af vägen på en brant gång, men största delen uppför bjelkar med inhuggna hak. Till följe af de allmänna anordningarne får apiren icke stanna för att hemta andan, såvida icke grufvan är sexhundra fot djup. I medeltal anses bördan gå till mer än 200 marker, och man har försäkrat mig att en börda på 300 marker försöksvis hade förts upp från den djupaste grufvan. På den tiden buro apirerna upp den vanliga bördan tolf gånger om dagen; det vill säga 2,400 marker från etthundratjugu alnars djup; och på mellantiderna voro de sysselsatta med att sönderslå och utplocka malmen.

Om man frånräknar olyckshändelser, så äro dessa menniskor friska och se ut att vara vid gladt mod. Deras kropp är icke mycket muskelstark. De äta kött knappast en gång i veckan och aldrig oftare, och då endast det torra hårda charquit. Ehuru jag visste att deras arbete var frivilligt, så var det likväl riktigt upprörande att se det tillstånd hvari de nådde gruföppningen, med kroppen framåtlutad, armarne stödjande sig på stegen, benen böjda, musklerna skälfvande, svetten strömmande från deras ansigte ned öfver bröstet, näsborrarne utspända, mungiporna häftigt tillbakadragna och utandningen flåsande. Så ofta de draga andan yttra de ett läte likt ”aj-aj”, hvilket slutar med ett ljud, som uppkommer djupt i bröstet, men är gällt, lik tonen från en pipa. Sedan de stapplat fram till malmhopen, tömde de sin ”carpacho”, och efter att i två eller tre sekunder hafva hemtat andan, torkade de svetten ur ansigtet och nedstego derefter synbarligen vederqvickta med snabba steg på nytt i grufvan. Detta tyckes mig vara ett talande exempel på den mängd arbete, som vanan, ty det kan icke vara något annat, sätter menniskan i stånd att uthärda.

Då vi om aftonen talade med förvaltaren af dessa grufvor om den mängd främlingar, som nu äro spridda öfver hela landet, så berättade han mig, att ehuru han ännu var en helt ung man, påminde han sig, när han var skolgosse i Coquimbo, att en lofdag gafs för att se kaptenen på ett engelskt skepp, hvilken fördes till staden för att tala med borgmästaren. Han tror att ingenting skulle kunna hafva förmått någon gosse i skolan, honom sjelf inbegripen, att komma nära engelsmannen. Så djupt hade de blifvit genomträngda med föreställningen om kätteri, besmittelse och ondt, som skulle uppkomma af beröringen med en sådan person. Än i dag berätta de buckanierernas grymma dåd och särdeles om en man, som borttog den heliga jungfruns bild och året derpå kom igen för att hemta den helige Josefs, emedan han påstod det vara synd, att hustrun skulle lefva skild från sin man. Jag hörde äfven omtalas en gammal fru, som vid en middagsmåltid i Coquimbo anmärkte huru märkvärdigt sällsamt det var, att hon skulle upplefva att äta i samma rum som en engelsman; ty hon kom ihåg, att hon som flicka vid ropet ”los Ingleses” två gånger sett hvarenda själ fly till bergen, medförande allting af värde som de kunde.

Den 14:e anlände vi till Coquimbo, hvarest vi stannad några dagar. Staden är endast anmärkningsvärd för sin stora stillhet. Man säger att den innehåller mellan 6,000 och 8,000 invånare. På morgonen den 17:e regnade det litet i omkring fem timmars tid, för första gången detta år. Jordbrukarne, som så spanmål vid hafskusten, der luften är mera fuktig, skyndade efter denna skur att bruka jorden; efter den nästa så de, och om en tredje skur faller, få de en god skörd till våren. Det var intressant att gifva akt på verkan af denna obetydliga fuktighet. Tolf timmar efteråt syntes marken lika torr som någonsin, och dock voro alla kullarne efter tio dagars förlopp svagt färgade med gröna fläckar, i det gräset sparsamt var utspridt i hårfina trådar fullt en tum långa. Innan denna skur kom, var marken öfverallt så bar som en landsväg.

Om qvällen spisade kapten Fitz Roy och jag hos mr. Edwards, en engelsman, hvilken är väl känd för sin gästfrihet mot alla, som hafva besökt Coquimbo, då vid samma tid en jordbäfning inträffade. Jag hörde det förebådande dånet, men till följe af fruntimmernas skrik, tjenarnes springande och att några af herrarne rusade till dörren, kunde jag icke urskilja rörelsen. Några af fruntimmerna gräto efteråt af skrämsel och en herre sade, att han icke skulle kunna sofva på hela natten, eller om han gjorde det, skulle han endast drömma om ramlande hus. Fadern till denna person hade nyligen förlorat hela sin egendom i Talcahuano och han sjelf hade år 1822 med knapp nöd undgått ett nedrasande tak i Valparaiso. Han omtalade ett eget sammanträffande, som då hände. Han spelade kort, när en tysk, en af sällskapet, steg upp och sade, att han aldrig ville sitta i ett rum i dessa länder med dörren tillstängd, emedan han varit nära att förlora sitt lif, när han en gång gjorde det i Copiapó. Han öppnade följaktligen dörren och han hade knappt gjort detta, förr än han utropade ”Här kommer det igen”! och den ryktbara jordbäfningen började. Hela sällskapet slapp undan. Under en jordbäfning ligger faran icke i tidsförlusten vid dörrens öppnande, utan i möjligheten att den kan blifva fastklämd genom väggarnes rörelser.

Man kan icke gerna undra på den fruktan, som infödingarne och sedan lång tid här bosatta personer så allmänt visa vid jordbäfningar, ehuru åtskilliga af dem äro kända för att vara personer af stor sjelfbeherskning. Jag tror likväl att denna öfverdrifna paniska förskräckelse härrör deraf, att de icke äro vana att beherska sin fruktan, emedan denna icke är en känsla, som de blygas för. Landets invånare tycka icke heller om att se en person visa sig likgiltig dervid. Jag hörde talas om två engelsmän, hvilka sofvo i fria luften under ett jordskalf och icke stego upp, emedan de visste att det icke var någon fara. Infödingarne utropade då förtrytsamt: ”Se på de der kättarne, de stiga icke en gång upp ur sina sängar!”

Jag tillbragte några dagar med att undersöka de trappstegsformiga afsatser, hvilka först blifvit anmärkta af kapten B. Hall och hvilka Lyell anser hafva bildats af hafvet, under landets gradvisa höjning ur detsamma. Detta är också den sanna förklaringen, ty jag fann på dessa afsatser talrika skal af nu lefvande blötdjursarter. Fem smala, sakta sluttande afsatser höja sig bakom hvarandra och bestå af klapper, der de äro bäst utvecklade. De ligga midt för viken och sträcka sig upp för båda sidorna af dalen. I Guasco, norr om Coquimbo, visar sig företeelsen i en mycket större skala, så att den till och med väcker åtskilliga af invånarnes förvåning. Afsatserna äro der mycket bredare och kunna kallas slätter. På somliga ställen finnas sex dylika, men vanligen endast fem. De sträcka sig uppåt dalen fulla sex mil från kusten. Dessa trappstegsformiga terasser likna mycket dem, som finnas i Santa Cruz-dalen och, om man undantager att de äro i mindre skala, de stora terasser, som sträcka sig långs med hela patagoniska kusten. De hafva tvifvelsutan bildats genom hafvets denuderande förmåga under de långa hvilotiderna i landets småningom skeende höjning.

Skal af många ännu lefvande arter ligga icke blott på ytan af terrasserna vid Coquimbo (till en höjd af 250 fot), utan äro äfven inbäddade i en lös kalksten, hvilken på somliga ställen har en mäktighet af från tjugu till trettio fot, men föga utsträckning. Dessa yngre bäddar hvila på en gammal tertiärbildning, hvilken innehåller skal, som synbarligen äro af utdöda arter. Ehuru jag undersökte flera hundra mil af Sydamerikas kust, så väl på den sidan, som ligger åt Stilla hafvet, som på Atlantiska sidan, fann jag inga regelbundna lager, som innehöllo hafssnäckor af nya arter, utom på detta ställe samt på några få punkter norrut på vägen åt Guasco. Detta tyckes mig en ganska märklig omständighet; emedan den förklaring, som geologerna vanligen gifva, när i någon trakt det felas lagrade fossilförande bildningar af någon viss period, nämligen att ytan då utgjorde torrt land, icke duger här; ty vi veta af de skal, som ligga strödda på ytan eller inbäddade i den lösa sanden eller myllan, att landet på en sträcka af hundratals mil långs med begge kustlinierna under senare tider legat under hafvet. Förklaringen måste derför sökas i den omständigheten, att hela södra delen af Sydamerika under lång tid varit stadd i långsam höjning, och att för den skull alla ämnen, som blifvit aflagrade långs med stranden i grundt vatten, måste snart hafva lyftats i dagen och långsamt blifvit utsatta för strandsvallets tärande inverkan; men det är endast i jemförelsevis grundt vatten, som de flesta arterna af i hafvet lefvande varelser kunna trifvas, och det är uppenbarligen omöjligt, att lager af någon stor mäktighet kunnat afsättas i sådant vatten. För att visa den ofantliga kraften hos hafvets afnötande verksamhet vid kusten, behöfver jag endast erinra om de stora klintarne långs med Patagoniens nuvarande kust och om de branter eller forntida hafsklintar, som höja sig ofvanom hvarandra utåt samma kust.

Den underliggande tertiär-formationen vid Coquimbo tyckes vara af nästan samma ålder som åtskilliga aflagringar på kusten af Chile (af hvilka den vid Navedad är den förnämsta) samt med den stora patagoniska formationen. Både vid Navedad och i Patagonien finnas bevis för att efter de der inbäddade snäckornas död, en sänkning af flera hundra fot inträffat, äfvensom en derpå följande höjning. Man kan då helt naturligen fråga, huru det kommer sig, att ehuru inga vidsträckta fossilförande aflagringar från den nya eller från någon emellan denna och den gamla tertiärtiden varande period hafva bibehållits på någondera sidan af sydamerikanska fastlandet, likväl vid nämde gamla tertiärperiod sedimentärlager med fossila qvarlefvor hafva blifvit aflagrade och bibehållna på olika ställen i norr och söder öfver en yta af närmare 200 mil långs med Stilla hafvet och åtminstone 225 mil på stränderna af Atlantiska och i en ostligt-vestlig sträckning af 120 mil tvärs öfver den bredaste delen af samma fastland. Jag tror att förklaringen icke är svår och att den måhända kan användas på snarlika förhållanden i andra verldsdelar. Då man besinnar hafvets ofantliga denudationsförmåga, hvilken bevisas af talrika företeelser, är det icke gerna antagligt, att en sedimentär aflagring vid sin höjning skulle kunna bestå det svåra prof, för hvilket strandsvallet utsätter den, så att den sedermera skulle ligga qvar i tillräckliga massor, för att vara till en aflägsen tid, så vida den icke från början hade en stor utsträckning och ansenlig mäktighet; men nu är det omöjligt, att ett tjockt och vidsträckt sedimentärhölje skulle kunnat utbredas på en lagom grund botten, hvilken ensam är gynnsam för de flesta lefvande djur, utan att bottnen efter hand sjönk undan för att emottaga de på hvarandra följande lagren. Detta tyckes verkligen hafva inträffat ungefär samtidigt i södra Patagonien och Chile, ehuru dessa ställen ligga öfver hundrasextio mil åtskils. Om till följe häraf fortsatta, ungefär samtidiga sänkningsrörelser i allmänhet äro vidt utsträckta, såsom jag är starkt benägen att tro på grund af mina undersökningar öfver korallrefven i Stilla hafvet, eller om, då vi inskränka vår blick till Sydamerika, sänkningsrörelserna varit lika omfattande som de höjande, hvarigenom inom de nutida skaldjurens tillvarelseperiod Perus, Chiles, Eldslandets, Patagoniens och La Platas kuster blifvit lyftade — så kunna vi ju inse, att på samma gång på vidt aflägsna punkter omständigheterna skulle varit gynnande för bildningen af fossilförande lager af stor utsträckning och ansenlig mäktighet; och skulle dylika aflagringar följaktligen haft stor utsigt för sig att motstå strandsvallet vid på hvarandra följande kuststräckor och att vara till en kommande tid.

Den 21 maj. — Jag begaf mig i sällskap med Don Jose Edwards till Arqueros silfvergrufva och derifrån uppför Coquimbos dal. Sedan vi färdats genom en bergig trakt, uppnådde vi vid nattens inbrott de grufvor, som tillhöra mr. Edwards. Jag tillbragte här en mycket lugn natt af ett skäl, som man i England icke kan fullt uppskatta, nämligen att der ej fans några loppor. I Coquimbo äro rummen fulla af dem, men här, på endast 3—4,000 fots höjd, kunna de icke lefva; ehuru det knappast kan vara den obetydliga temperaturskilnaden, utan någon annan orsak, som på detta ställe förstör dessa besvärliga insekter. Grufvorna äro nu i ett dåligt skick, ehuru de fordom lemnade omkring 2,000 marker silfver om året. Man har sagt, att ”den, som eger en koppargrufva förtjenar penningar; den som har en silfvergrufva kan möjligen förtjena; men den som har en guldgrufva, är säker på att förlora”. Detta är likväl icke sant; ty alla de stora chilenska förmögenheterna hafva uppkommit genom grufvor af de dyrbarare metallerna. För en kort tid sedan återvände en engelsk läkare till England från Copiapó och hade med sig vinsten af en enda aktie i en silfvergrufva, hvilken uppgick till omkring 430,000 riksdaler. Tvifvelsutan är en väl skött koppargrufva ett säkert kapital, medan de andra kunna anses som spel eller lotteri; ty egarne förlora stora massor af rik malm, emedan inga försigtighetsmått kunna förekomma rofferier. Jag hörde talas om en herre, som slog vad med en annan, att en af hans arbetare skulle lura honom midt för hans egna ögon. Malmen slås i stycken, när den kommer ur grufvan och de odugliga stenarne kastas åt ena sidan. Ett par arbetare voro sysselsatta dermed och kastade liksom händelsevis två bitar på samma gång och utropade dervid skämtsamt: ”Låt oss se, hvilken som går längst”. Egaren, som stod bredvid, slog vad om en cigarr med sin vän, att den ena karlen skulle få längsta kastet. Arbetaren lade noga märke till det ställe i gruset der stenen föll; och om qvällen tog han upp den, bar den till sin husbonde och sade, i det han visade att den innehöll en rik massa silfvermalm: ”Detta var den stenen, på hvilken ni vann en cigarr, derigenom att den rullade så långt bort”.

Den 23 maj. — Vi stego ned i den bördiga Coquimbo-dalen och följde dess lopp, till dess vi uppnådde en hacienda, som tillhörde en Don Joses slägting, der vi stannade påföljande dagen. Jag red derefter en dagsresa längre bort, för att se något som man påstod vara förstenade snäckor och bönor, hvilka senare befunnos vara kiselstenar. Vi foro genom flera små byar, som lågo i den väl odlade dalen, hvilken framstälde en mycket storartad anblick. Vi befunno oss här nära till hufvud-Cordilleran och de omgifvande bergen voro höga. öfverallt i norra Chile gifva fruktträden en rikligare afkastning på en ansenlig höjd invid Anderna, än i det lägre landet. Fikonen och drufvorna i denna trakt äro ryktbara för sin förträfflighet och odlas i stor myckenhet. Denna dal är kanske den bördigaste norr om Quillota; jag tror att den, inberäknadt Coquimbo, innehåller 25,000 invånare. Påföljande dagen återvände jag till haciendan och derifrån jemte Don Jose till Coquimbo.

Den 2 juni. — Vi begåfvo oss af till Guasco-dalen i det vi följde kustvägen, hvilken anses vara något mindre ödslig än den andra. Vår första dagsfärd gick till ett ensligt hus, kalladt Yerba Buena, der bete fans för våra hästar. Den regnskur, hvilken omtalades hafva fallit för fjorton dagar sedan, nådde blott halfvägs till Guasco; vi sågo derföre under första delen af vår resa en mycket svag skiftning af grönt, hvilken snart fullkomligt bortsmälte. Äfven der den var bjertast, var den knappast tillräcklig att påminna om den friska grönskan och de utsvällande blommorna om våren i andra länder. När man reser genom dessa ödemarker, känner man sig liksom en fånge instängd på en dyster gård, och önskar se något grönt samt få känna lukten af fuktig luft.

Den 3 juni. — Från Yerba Buena till Carizal. Under förmiddagens lopp färdades vi öfver en bergig klippöken och derefter öfver en lång, djup sandig slätt, beströdd med söderbrutna skal af hafssnäckor. Der fans mycket litet vatten och det lilla som fans var saltaktigt. Också är hela landet från kusten till Cordilleran en obebodd öken. Jag såg spår af endast en enda lefvande varelse i myckenhet, nämligen skalen af en Bulimus, som lågo samlade i utomordentligt stort antal på de torraste ställena. Om våren utskjuter en enda liten obetydlig växt med några få blad och af dessa lefva snäckorna. Emedan man endast ser dem mycket tidigt på morgonen, när marken är obetydligt fuktig af dagg, så tro guasos att de alstras af denna. Jag har på andra ställen iakttagit att ytterst torra och ofruktbara trakter, der marken är kalkhaltig, äro högst gynnsamma för landsnäckor. I Carizal funnos några hyddor, litet bräckt vatten och spår till civilisation; men det var med svårighet, som vi köpte litet säd och halm åt våra hästar.

Den 4 juni. — Från Carizal till Sauce. Vi fortsatte vår ridt öfver öde slätter, hvilka voro ett tillhåll för stora guanaco-hjordar. Vi färdades äfven öfver Chañeral-dalen, hvilken, fastän den bördigaste mellan Guasco och Coquimbo, är mycket smal och frambringar så litet bete, att vi ej kunde få köpa något åt våra hästar. I Sauce träffade vi en mycket höflig, gammal herre, som hade uppsigt öfver kopparhyttan. Såsom en synnerlig gunst tillät han mig att för högt pris få köpa ett fång oren halm, hvilket var allt hvad de stackars hästarne fingo till aftonmåltid efter sin långa dagsresa. Få smälthyttor äro numera i gång i Chile, emedan man till följe af den stora bristen på bränsle och af felaktigheten hos det chilenska förfaringssättet vid malmens reduktion, har funnit det fördelaktigare att skicka malmen till Swansea. Påföljande dagen tågade vi öfver några berg till Freyrina i Guasco-dalen. För hvarje dagsresa längre åt norr blef växtligheten sparsammare, så att till och med den stora ljusstaklika kaktusarten här ersattes af andra vida mindre arter. Under vintermånaderna hänger både i norra Chile och Peru en alltid likformig molnbank på obetydlig höjd öfver Stilla hafvet. Från bergen hade vi en mycket öfverraskande anblick af detta hvita och lysande luftfält, hvilket sände förgreningar upp i dalarne och sålunda bildade öar och uddar på samma sätt, som hafvet i Chonos-arkipelagen och på Eldslandet.

Vi stannade två dagar i Freyrina. I Guasco-dalen finnas fyra små städer. Vid mynningen, ligger hamnen, en alldeles öde plats, utan något vatten i det närmaste granskapet. Två och en half mil högre upp ligger Freyrina, en lång by, med spridda, men snygga, hvitmenade hus; fem mil ännu högre upp träffar man på Ballenar och derofvanför Guasco Alto, en trädgårdslik by, som är ryktbar för sin torkade frukt. En klar dag är utsigten uppåt dalen rätt vacker, i det den raka dalgången i bakgrunden slutar med den långt aflägsna snöklädda Cordilleran, medan på ömse sidor en otalig mängd framskjutande berguddar hopsmälta i en vacker blå dimma. Förgrunden är egendomlig till följe af mängden af jemnslipade och trappstegsformiga afsatser, och den inhägnade gröna dalremsan med sina videbuskar finner på ömse sidor en motsats i de kala bergshöjderna. Att det omgifvande landet var ytterst kalt, kan man lätt inse, då man får veta, att en regnskur icke hade fallit under de sista tretton månaderna. Invånarne hörde med största afund talas om regnet i Coquimbo; men att sluta af luftens utseende, hade de hopp om en lika stor lycka, hvilken fjorton dagar senare äfven förverkligades. Jag var i Copiapó vid det tillfället och der talade folket med lika stor afund om det ymniga regnet i Guasco. Efter en två, tre mycket torra år, med kanske icke mer än en regnskur under hela tiden, följer vanligtvis ett regnår och detta anställer mera skada än någonsin torkan; ty strömmarne svälla då upp och öfverhölja med sand och grus de smala jordremsor, hvilka endast äro lämpliga för odling. Öfversvämningarne skada äfven vattningsdikena, och stor förödelse hade på detta vis förorsakats tre år förut.

Den 8 juni. — Vi redo vidare till Ballenar, som har sitt namn af slägten O’Higgins födelseort Ballenagh i Irland, hvilken slägts medlemmar under spanska styrelsen voro presidenter och generaler i Chile. Då de höga bergen på ömse sidor lågo dolda i molnen, gåfvo de terasslika slätterna dalen ett utseende liknande S:ta Cruz i Patagonien. Sedan vi tillbragt en dag vid Ballenar, begaf jag mig den 10:e ut på en färd till öfre delen af Copiapó-dalen. Vi redo hela dagen öfver en enformig trakt. Jag är trött att upprepa tilläggningsorden ödslig och ofruktbar. Dessa ord tagna i sin vanliga mening uttrycka likväl endast något jemförelsevis. Jag har alltid användt dem med afseende på Patagoniens slätter, hvilka kunna skryta af några taggiga buskar och några grästufvor, och detta är verklig bördighet, om man jemför dem med norra Chile. Här åter finnas icke många sträckor af trehundra qvadratalnar, der man icke vid omsorgsfull granskning kan upptäcka någon liten buske, kaktus eller laf, och i marken ligga frön slumrande, färdiga att skjuta fram vid första regniga vinter. I Peru förekomma verkliga öknar öfver vidsträckta trakter. Om qvällen anlände vi till en dal, i hvilken strömbädden var fuktig; och då vi följde den, kommo vi till ett temligen godt vatten. Om natten sträcker sig strömmen en fjerndels mil längre ned än under dagen, emedan den då icke så hastigt afdunstar och uppsupes. Qvistar funnos i mängd till bränsle, så att det var ett godt nattläger för oss; men för de stackars hästarne fans icke en tapp att äta.

Den 11 juni. — Vi redo i tolf timmar utan uppehåll till dess vi kommo till en gammal hydda, der det fans vatten och bränsle; men våra hästar hade åter intet att äta och blefvo instängda på en gammal gård. Vägen var backig och de aflägsna utsigterna intressanta till följe af de kala bergens skiftande färger. Det är nästan synd att se solen ständigt skina öfver ett så onyttigt land; ett så strålande väder hade bort belysa åkerfält och vackra trädgårdar. Påföljande dagen uppnådde vi Copiapó-dalen, hvilket innerligt gladde mig; ty hela resan var en oupphörlig anledning till bekymmer, emedan det under våra egna måltider var högst obehagligt att höra hästarne gnaga på de stolpar, vid hvilka de voro bundna och att icke vara i stånd att afhjelpa deras hunger. Så vidt man kunde se, voro djuren emellertid helt raska, och ingen skulle hafva kunnat säga, att de icke ätit något under de sista femtiofem timmarne.

Jag hade ett rekommendationsbref till mr. Bingley, som emottog mig mycket vänligt vid haciendan Potrero Seco. Denna egendom är mellan fyra och fem mil lång, men mycket smal, bestående vanligtvis endast af två åkerfält i bredd, ett på hvardera sidan om strömmen. På några ställen har egendomen alls ingen bredd, det vill säga landet kunde icke vattnas och var derföre lika värdelöst som den omgifvande klippöknen. Den obetydliga vidden odladt land i hela dalsträckan beror icke så mycket på dess oländighet och deraf följande otjenlighet för vattning, som på den ringa vattentillgången. Strömmen var detta år mycket full, så att vattnet här högt upp i dalen gick till hästbuken, samt var omkring tjugufem alnar bred och forsande. Längre ned blir den allt smalare och är vanligen nästan alldeles försvunnen, så att icke en droppe kommer ut i hafvet, såsom det hände under en tidrymd af trettio år. Folket i trakten spanar ifrigt efter ett oväder öfver Cordilleran, emedan ett rikligt snöfall förser det med vatten för det kommande året. Detta är här af vida större vigt, än regn i nedanför belägna trakter. Regn är en stor fördel, så ofta det faller, hvilket sker omkring en eller två gånger på två eller tre år, emedan boskapen och mulåsnorna då en tid bortåt finna litet bete på bergen, men utan snö på Anderna utbreder förödelsen sig öfver hela dalen. Det finnes antecknadt, att vid tre olika tillfällen nästan alla invånarne varit nödsakade att utvandra söderut. Detta år var riklig tillgång på vatten och alla fingo tillåtelse att vattna sin mark så mycket de ville. Men det har ofta händt, att man nödgats postera soldater vid slussarne, för att tillse att hvarje egendom endast tog hvad densamma tillkom under ett visst antal timmar i veckan. Man säger att dalen innehåller 12,000 menniskor, men dess afkastning förslår endast till invånarnes uppehälle under tre månader om året. Det öfriga behofvet af lifsmedel måste hemtas från Valparaiso och södern. Före upptäckten af Chanuncillos ryktbara silfvergrufvor var Copiapó stadt i ett snabt förfall; med nu befinner det sig i ett mycket blomstrande tillstånd, så att staden, hvilken helt och hållet förstördes af en jordbäfning, åter har blifvit uppbygd.

Copiapó-dalen, som utgör blott ett grönt band i en öken, löper i en mycket sydlig riktning, så att den är af en ansenlig längd ända upp till sin uppkomst i Cordilleran. Guasco- och Copiapó-dalarne kunna båda anses som långa, smala öar, hvilka skiljas från det öfriga Chile genom klippöknar i stället för saltvatten. Norr om dessa finnes en annan mycket usel dal, kallad Paposo, hvilken innehåller omkring tvåhundra själar och derefter vidtager den verkliga öknen Atacama, ett hinder, som är mycket svårare att öfverstiga än det stormigaste haf. Sedan vi stannat några dagar i Potrero Seco begaf jag mig uppåt dalen till Don Benito Cruz’s hus, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Jag fann att han var högst gästvänlig och det är i sanning omöjligt att för mycket berömma den välvilja, hvarmed resande emottagas nästan öfverallt i Sydamerika. Påföljande dagen hyrde jag några mulåsnor, för att genom Jolqueras skölgång fara ned till mellersta Cordilleran. Andra natten tycktes vädret förebåda snö eller regn med blåst, och medan vi lågo i våra sängar, kände vi en svag jordstöt.

Man har ofta betviflat sambandet emellan jordbäfningar och väderleken; mig tyckes detta vara en sak af stort intresse, som man ej har synnerlig reda på. Humboldt har anmärkt i en del af sin resebeskrifning, att det skulle vara svårt för en person, som länge bott i Nya Andalusien eller i nedre Peru, att förneka, att det finnes något samband emellan dessa företeelser; på ett annat ställe åter tyckes han anse detta samband vara inbilladt. I Guayaquil påstår man, att en häftig regnskur under den torra årstiden ständigt åtföljes af en jordbäfning. I norra Chile blir sannolikheten af tillfälligt sammanträffande af regn och jordbäfning mycket ringa till följe af den stora sällsyntheten af regn, eller till och med af förebud till regn, och dock äro invånarne här fullt och fast öfvertygade om, att det finnes något samband mellan luftens tillstånd och markens ristning. Jag blef mycket förvånad häröfver, när jag omtalade för några personer i Copiapó, att en häftig stöt hade känts i Coquimbo; och genast utropade de: ”Så lyckligt; det kommer att bli rikt bete i år”. För dem bebådade jordbäfningen regn, lika säkert som regnet förebådade ymnigt bete. Nu hände det äfven, att på samma dag som jordbäfningen föll en regnskur, hvilken inom tre dagar frambragte en sparsam gräsväxt. Vid andra tillfällen har regn följt på jordbäfningar på en årstid, då det var ett mycket större underverk än sjelfva jordbäfningen. Det inträffade efter stöten i november 1822, och åter i Valparaiso år 1829, äfvensom efter den i september 1833 i Tacna. Man måste vara någorlunda van vid luftstrecket i dessa länder, för att inse den stora osannolikheten för att regn skulle falla på sådana årstider, om det icke vore en följd af någon lag, som icke står i något sammanhang med väderlekens vanliga förlopp. Vid stora vulkaniska utbrott, såsom vid Coseguinas, då strömmar af regn föllo på en derför högst ovanlig årstid och nästan ”utan exempel i Centralamerika”, är det icke svårt att förstå, att rökmassorna och askmolnen kunna hafva rubbat den atmosferiska jemvigten. Humboldt utsträcker denna åsigt till jordbäfningar, som icke åtföljas af några utbrott; men jag kan knappast anse det möjligt, att den lilla massa gaser, som då utströmmar från den remnade marken, skulle åstadkomma så betydliga verkningar. Det tyckes ligga mycken sannolikhet i den åsigt, som först framstälts af Scrope, att när barometern står lågt och man naturligtvis kan vänta sig att regn skall falla, skulle väl äfven det minskade lufttrycket öfver en vidsträckt landvidd noga kunna bestämma den dag, på hvilken den af de underjordiska krafterna redan på det högsta spända marken skulle gifva efter, brista sönder och följaktligen rista. Det är likväl tvifvelaktigt, huruvida denna åsigt kan förklara den omständigheten, att strömmar af regn falla under den torra årstiden flera dagar å rad efter en jordbäfning, som icke åtföljes af något utbrott. Sådana fall tyckas antyda något innerligare samband mellan de atmosferiska och underjordiska områdena.

Då jag i denna del af skölgången icke fann mycket, som intresserade mig, vände vi om till Don Benitos hus, der jag stannade i två dagar och samlade fossila snäckor och träd. I konglomerat inbäddade stora kullfallna, kiselvandlade trädstammar voro mycket talrika. Jag mätte en, som höll femton fot i omkrets. Huru förvånande är det icke, att hvarje minsta del af trädämnet i denna stora cylinder blifvit aflägsnad och ersatt af kiselsyra så fullkomligt, att hvarje kärl och por är bibehållen. Dessa träd vuxo på ungefär samma tid som vår undre krita bildades, och de tillhörde alla tallträdens familj. Det var roligt att höra folket tala om beskaffenheten af de fossila snäckor, som jag samlade, nästan i samma ordalag, som begagnades för ett århundrade sedan i Europa, nämligen huruvida de hade blifvit så ”födda af naturen” eller icke. Min geologiska undersökning af landet väckte vanligen stor förvåning bland chilenarne, och det dröjde länge, innan jag kunde öfvertyga dem om, att jag icke letade efter grufvor. Detta var stundom besvärligt, hvarföre jag fann den enklaste utvägen att förklara min sysselsättning vara, att fråga dem, huru det kom sig, att icke de sjelfva voro angelägna om att få veta något angående vulkaner och jordbäfningar? Hvarföre somliga källor voro varma och andra kalla? Hvarföre det finnes berg i Chile och icke en kulle i La Plata? Dessa enkla frågor på en gång tillfredstälde och tystade de flesta. Några trodde likväl (såsom åtskilliga personer i England, hvilka äro hundra år efter sin tid), att alla dylika forskningar voro onyttiga och gudlösa, och att det var alldeles tillräckligt att tro att Gud sålunda hade skapat bergen.

Ett påbud hade nyligen blifvit utfärdadt, att alla kringstrykande hundar skulle dödas och vi sågo många ligga döda på vägen. Många hade nyligen blifvit galna och åtskilliga personer hade blifvit bitna och dött af följderna. Vid flera tidpunkter hade vattenskräck varit rådande i denna dal. Det är märkvärdigt, att man på detta vis finner en sällsam och förfärlig sjukdom tid efter annan uppträda på samma enstaka ställe. Man har anmärkt, att vissa byar i England på samma vis äro mera utsatta för att hemsökas deraf än andra. Dr. Unanùe uppgifver, att vattenskräcken först blef känd i Sydamerika år 1809, hvilket bestyrkes deraf att Azara och Ulloa aldrig hade hört talas om den på sin tid. Dr. Unanùe säger, att den utbröt i Centralamerika, hvarifrån den långsamt spred sig söderut. Den uppträdde i Arequipa år 1807, och man säger att några personer der, som icke hade blifvit bitna, angrepos, liksom äfven några negrer, hvilka hade ätit en oxe, som hade dött i vattenskräck. I Ica omkommo på detta vis ömkligen fyrtiotvå personer. Sjukdomen utbröt emellan tolfte och nittionde dygnet efter bettet, och när den en gång utbrutit, följde döden alltid inom fem dagar. Efter år 1808 följde en lång tid utan några sjukdomsfall. På förfrågan hörde jag icke talas om någon vattenskräck i Van Diemens land eller i Australien; och Burchell säger, att under de fem år, som han var på Goda Hoppsudden, hörde han aldrig talas om ett enda fall deraf. Webster försäkrar att vattenskräcken aldrig har förekommit på Azorerna och samma försäkran har gjorts med afseende på Mauritius och St. Helena. Vid en så besynnerlig sjukdom torde möjligen någon upplysning vinnas genom betraktande af de omständigheter, under hvilka den uppkommer i långt skilda luftstreck; ty det är osannolikt, att en redan biten hund skulle hafva blifvit förd till dessa aflägsna länder.

Om natten kom en främling till Don Benitos hus och bad om tillåtelse att få härberge der. Han sade, att han hade vandrat omkring bland bergen i sjutton dagars tid, emedan han gått vilse. Han hade begifvit sig ut från Guasco och då han var van att resa i Cordilleran, trodde han det icke blifva någon svårighet att följa stigen till Copiapó, men kom snart in i en irrgång af berg, hvarifrån han icke kunde finna någon utväg. Några af hans mulåsnor hade fallit öfver branterna och han hade varit i stor nöd. Den största svårigheten uppstod deraf, att han icke visste hvar han skulle finna vatten i det lägre landet, så att han var tvungen att följa långs med hufvudkedjan.

Vi foro åter nedåt dalen och anlände den 22 juni till Copiapó. Den nedre delen af dalen är bred och bildar en vacker slätt, liksom Quillotas. Staden betäcker en ansenlig ytvidd och hvart hus eger en trädgård; men det är en obehaglig plats och husen äro illa försedda. Alla tyckas tänka endast på att förtjena pengar och derefter så fort som möjligt flytta derifrån. Alla invånarne äro mer eller mindre intresserade i grufdriften, hvarför grufvor och malmer äro de enda samtalsämnena. Alla slags lifsförnödenheter äro ytterst dyra, emedan afståndet från staden till hamnen är nio mil och landforslingen mycket kostsam. En höna kostar omkring fem riksdaler; kött är nästan lika dyrt som i England; ved eller rättare qvistar hemtas på åsnor från ett afstånd af två eller tre dagsresor inåt Cordilleran och bete för djuren går till åttiofem öre för dagen; hvilket allt är öfverdrifvet högt för att vara i Sydamerika.

Den 26 juni. — Jag legde en vägvisare och åtta mulåsnor, för att föra mig in i Cordilleran på en annan väg, än vid min sista utfärd. Som landet var alldeles ofruktbart, togo vi halfannan mulåsnelast af korn blandadt med hackelse. Ungefär en mil ofvanför staden skiljer sig en bred dal kallad ”el Despoblado” eller den obebodda, från den, utefter hvilken vi hade anländt. Ehuru det var en dal af de största dimensioner och ledde till ett pass öfver Cordilleran, är den likväl alldeles vattenlös, utom måhända några få dagar under någon mycket regnig vinter. Branterna af de söndervittrande bergen fårades knappast af några skölgångar och den med klapper fylda bottnen af hufvuddalen var slät och nästan vågrät. Ingen något så när betydligare bäck kunde någonsin hafva runnit nedför denna klapperstensbädd; ty om så varit fallet, skulle, liksom i alla sydliga dalar, helt visst hafva uppstått en djupt nedskuren flodbädd. Jag hyser föga tvifvel om, att denna dal, liksom de, hvilka omtalas af resande i Peru, lemnats i sitt nuvarande skick af hafsvågorna, då landet långsamt höjde sig. Jag såg på ett ställe der i el Despoblado inmynnar en skölgång, hvilken i nästan hvilken annan bergskedja som helst skulle kallats en stor dal, att dess bädd var högre än dess bidals, ehuru den bestod endast af sand och grus. En liten bäck skulle efter en timmes förlopp hafva skurit en bädd åt sig, men här var det tydligt att mansåldrar förgått, utan att någon sådan bäck flutit genom denna stora sidodal. Det var eget att blott med det sista obetydliga undantaget se vattenafledningsmaskineriet, om ett sådant uttryck tillåtes mig, i fullkomligt skick, men utan något tecken till verksamhet. Litet hvar torde hafva märkt hurusom dybankar, hvilka qvarlemnas af den tillbakavikande ebben, i smått likna ett land med kullar och dalar; och här hafva vi den ursprungliga modellen i sten, bildad när fastlandet höjde sig under hafvets sekelslånga tillbakavikande, i stället för vid tidvattnets stigande och fallande. Om en regnskur faller på en gyttjebank, när vattnet sjunkit undan, så fördjupar den de redan färdigbildade, men grunda urholkningslinierna, och på samma sätt förhåller det sig med regnet under flera århundraden på den bank af klippa och mark, som vi benämna ett fastland.

Vi redo vidare efter mörkrets inbrott till dess vi kommo till en sidodalgång med en liten källa kallad ”Agua amarga”. Vattnet förtjenade sitt namn; ty utom att det var sältigt, var det äfven stinkande och bittert, så att vi icke kunde förmå oss att dricka hvarken te eller maté. Jag tror att afståndet från Copiapó-strömmen till detta ställe var åtminstone fyra eller fem mil; och då det på hela vägen icke fans en enda droppe vatten, förtjenade trakten namnet öken i detta ords egentliga bemärkelse. Vi foro dock nära Punta Gorda förbi några gamla indianska ruiner; och jag märkte äfven midt för några dalar, som utgrena sig från Despoblado, två stenrösen, hvilka stodo litet ifrån hvarandra och voro stälda så, att de utvisade mynningarne af dessa små dalar. Mina följeslagare visste icke någonting om dem och besvarade min frågor med sitt orubbliga ”quien sabe”? (hvem vet?).

Jag träffade gamla indian-ruiner på flera ställen i Cordilleran; men de bäst bibehållna, som jag såg, voro Ruinas de Tambillos i Uspallata-passet. Små fyrkantiga rum voro der hopträngda i skilda klungor, och några dörröppningar voro ännu qvarstående, hvilka voro bildade af en på blott tre fots höjd anbragt balk af sten. Ulloa har anmärkt dörröppningarnes låghet i de gamla peruanska boningshusen. När dessa hus voro i fullständigt skick, måste de kunnat rymma en betydlig mängd folk. Sägnen förmäler, att de begagnades såsom rastställen för Inkas, när de reste öfver bergen. Spår af indianboningar hafva upptäckts i många andra trakter, der det icke tyckes sannolikt, att de begagnades endast som hvilopunkter, men der landet likväl är fullkomligt otjenligt till all slags odling, såsom vid Tambillos eller vid Inkas-bryggan eller Portillo-passet, på hvilka alla ställen jag såg ruiner. I dalgången Jajuel vid Aconcagua, der intet pass finnes, hörde jag talas om ruiner, hvilka lågo på en stor höjd, der det är ytterst kallt och ofruktbart. Jag trodde i början att dessa bygnader hade varit tillflyktsorter, uppförda af indianerna vid spanjorernas första ankomst, men jag har sedan blifvit benägen att tänka på möjligheten af någon liten förändring i luftvärmen.

I denna nordliga del af Chile, inom Cordilleran, sägas gamla indianhus vara synnerligen talrika; och då man gräfver bland ruinerna, råkar man icke sällan på bitar af ylletyg, verktyg af dyrbara metaller och majsax. Sålunda fick jag en pilspets af agat och af alldeles samma form som de, hvilka nu begagnas på Eldslandet. Jag vet, att de peruanska indianerna nu ofta bebo ytterst högländta och öde ställen, men i Copiapó försäkrade mig personer, som hade tillbragt sitt lif med att färdas genom Anderna, att det fans ganska många bygnader på så betydliga höjder, att de nästan gränsade till den eviga snön och på ställen, der inga pass funnos och der landet icke framalstrar någonting alls och, hvad som är ännu besynnerligare, der det icke fans något vatten. Till följe af husens utseende, är folket emellertid allmänt af den åsigten, ehuru det förefaller dem oförklarligt, att indianerna måste hafva begagnat dem till bostäder. I denna dal, vid Punta Gorda, bestodo qvarlefvorna af sju eller åtta små, fyrkantiga rum, hvilka till formen liknade dem vid Tambillos, men hufvudsakligen voro uppförda af ler, hvilka de nuvarande inbyggarne, hvarken här eller enligt Ulloa, i Peru, kunna göra lika varaktiga. De voro belägna på den mest i ögonen fallande och försvarslösa plats på bottnen af en flat bred dal. Det fans icke något vatten närmare än halfannan eller två mil och det endast i ringa mängd och dåligt; marken var alldeles ofruktbar; jag såg till och med förgäfves efter en laf på klipporna. I närvarande stund, fast man har förmånen af att ega lastdjur, skulle man knappast med vinst kunna här bearbeta en grufva, så vida den icke vore mycket rik. Och dock valde indianerna det fordom till vistelseort! Om nu två eller tre regnskurar skulle falla om året, i stället för, såsom är fallet, en under lika många år, skulle sannolikt en liten bäck bildas i denna stora dal; och derefter skulle genom bevattning, hvari indianerna fordom voro så skickliga, marken lättligen göras tillräckligt fruktbärande för att föda några hushåll.

Jag har öfvertygande bevis på att denna del af sydamerikanska fastlandet vid kusten blifvit höjd åtminstone 400—500 och på vissa ställen 1000—1300 fot, under de nu lefvande snäckarternas tillvaro; och längre inåt landet torde höjningen möjligen hafva varit ännu betydligare. Då luftstreckets utomordentliga torrhet tydligen är en följd af Cordillerans höjd, kunna vi nästan taga för gifvet, att före de senaste höjningarne luften icke kunde hafva varit så fullkomligt beröfvad sin fuktighet, som nu är fallet, och liksom höjningen gått småningom, så äfven förändringen i luftstrecket. Enligt detta antagande om en förändring i luftstrecket sedan bygnaderna voro bebodda, måste ruinerna vara af ansenlig ålder, men jag tror icke, att deras bibehållande under ett sådant klimat som Chiles möter stora svårigheter. På grund af samma antagande måste vi äfven medgifva (och detta kanske med större svårighet), att menniskan måste hafva bebott Sydamerika under en omätligt lång tidrymd, emedan den klimatförändring, hvilken åstadkommes af landets höjning, måste hafva försiggått ytterst långsamt. I Valparaiso har på de senaste 220 åren höjningen varit något mindre än 19 fot. Vid Lima har en hafsstrand med visshet blifvit lyftad från 80—90 fot under tidrymden för den indianska folkstammens tillvaro; men dylika obetydliga höjningar skulle endast föga förmå afvärja de med vattendunst belastade luftströmmarne. Dr. Lund fann likväl menniskoskeletter i Brasiliens grottor, hvilkas utseende förmådde honom att antaga det indianrasen hade funnits till i Sydamerika under en ofantlig tidrymd.

När jag var i Lima, samtalade jag om dessa ämnen^[1] med mr. Gill, en civilingeniör, som hade sett mycket af det inre landet. Han sade mig, att en förmodan om en förändring i luftstrecket stundom hade uppstått hos honom; men att han ansåg, att större delen af det land, som nu icke kan odlas, utan är betäckt med ruiner efter forna indianbyar, blifvit bragt i detta tillstånd derigenom, att vattenledningarne, hvilka indianerna fordom bygde i en så förvånande skala, hade råkat i förfall eller blifvit skadade genom underjordiska rörelser. Jag får här omnämna, att peruanerna verkligen ledde sina vattningskanaler i underjordiska gångar genom fasta berg. Mr. Gill sade mig, att han haft i uppdrag att undersöka en dylik, och fann den vara låg, smal, krokig och icke öfver allt lika bred, men af ansenlig längd. Är det icke högst förvånande, att menniskor skulle hafva försökt sig på dylika arbeten, utan att begagna jern och krut? Mr. Gill omnämde äfven ett mycket intressant och, så vidt jag känner, i sitt slag alldeles ensamt fall, att en underjordisk rubbning hade förändrat en trakts vattningssystem. Då han reste från Casma till Huaraz icke långt från Lima, fann han en slätt, betäckt med ruiner och spår efter forntida odling, men nu alldeles ofruktbar. I närheten fans den torra bädden af en ansenlig ström, från hvilken vattenledningarne förut hemtat sitt vatten. Det fans intet i rännilens utseende, som antydde att strömmen icke hade flutit der några få år förut. På somliga ställen voro sand och grusbäddar utbredda, på andra hade den fasta klippan blifvit urhålkad till en bred kanal, hvilken på ett ställe var omkring 60 alnar i bredd och 12 fot djup. Det är tydligt, att en person, som går uppför en flodbädd, alltjemt stiger upp för en större eller mindre sluttning. Mr. Gill blef derföre mycket förvånad, att plötsligen finna sig gå utför en sluttning, när han vandrade uppför bädden af denna forntida ström. Han ansåg att denna sluttning hade ett lodrätt fall af omkring 40—50 fot. Vi hafva här ett otvetydigt bevis på, att en ås blifvit upplyftad tvärsöfver en gammal strömbädd. Från det ögonblick flodbädden sålunda upphvälfdes, måste vattnet nödvändigt hafva kastats tillbaka och en ny bädd bildats. Från samma ögonblick måste äfven den angränsande slätten hafva förlorat sin fruktbärande ström och förvandlats till en öken.

Den 27 juni. — Vi begåfvo oss af tidigt på morgonen och anlände vid middagstiden till Paypotes dalgång, der en liten vattenrännil finnes med litet växtlighet och äfven några få algarobaträd, ett slags mimosor. Emedan det var tillgång på bränsle, hade en smälthytta fordom här blifvit uppförd; men vi funno nu en ensam person, som hade vård om den och hvilkens hela sysselsättning bestod i att jaga guanacos. Om natten frös det skarpt, men då vi hade fullt upp med ved till vår eld, höllo vi oss varma. Den 28 juni. — Vi fortforo att småningom stiga uppför, hvarvid dalen slutligen förvandlades till en smal klyfta. Vi sågo under dagens lopp åtskilliga guanacos, äfvensom spår af den närstående arten vicunja. Det senare djuret är i hög grad alpinskt till sina lefnadsvanor; och då det sällan går nedanför gränsen för den eviga snön, har det sitt tillhåll i ännu högre och ödsligare nejder än guanacon. Det enda djur vi dessutom sågo i någon mängd, var en liten räf. Jag förmodar, att detta djur lefver på möss och andra små gnagare, hvilka så länge den minsta växtlighet finnes, i stora skaror lifnära sig på mycket ödsliga trakter. I Patagonien är det fullt med dessa små djur, äfven invid salinerna, der man aldrig kan finna en droppe sött vatten utom dagg. Näst ödlorna, tyckas råttor ega förmågan att lifnära sig på de minsta och torraste delar af jorden, äfven på holmar midt i stora haf.

Landskapet visade öfverallt en ödslighet, som förhöjdes och gjordes mera påtaglig genom en klar, molnfri himmel. För en stund kan en sådan tafla vara upplyftande, men denna känsla kan icke fortfara och taflan förlorar då allt intresse. Vi tillbragte natten vid foten af ”primera linea” eller den första vattendelaren. Strömmarne flyta likväl icke på östra sidan åt Atlanten, utan till en högländt trakt, midt uti hvilken finnes en stor saltsjö eller salina, hvilken sålunda bildar ett kaspiskt haf i smått på kanske tiotusen fots höjd. Det fans några ansenliga snöfält på det ställe, der vi tillbragte natten; men de qvarligga icke året om. Vindarne lyda i dessa högländta nejder mycket regelbundna lagar: dagligen blåser en frisk bris uppför dalen och om natten ett par timmar efter solnedgången nedrusar luften från de ofvanför varande trakterna såsom genom en skorsten. Denna natt blåste det en ordentlig storm och luftvärmen måste hafva varit betydligt under fryspunkten, ty vattnet i ett kärl förvandlades snart till en isklump. Inga kläder tycktes sätta något hinder mot luften. Jag led mycket af kölden, så att jag icke kunde sofva och om morgonen uppsteg helt stel och genomfrusen.

I Cordilleran längre söderut förlora ofta menniskor lifvet under yrväder; men här händer det stundom af en annan orsak. Min vägvisare for som fjorton års gosse med ett sällskap i maj månad öfver Cordilleran, och då de voro i de mellersta delarne, uppkom en häftig storm, så att karlarne knappast kunde hålla sig på mulåsnorna och stenar flögo utåt marken. Dagen var klar och icke en snöflinga föll, men värmegraden var låg. Det är sannolikt, att termometern icke kunde hafva stått många grader under fryspunkten; men dess inverkan på deras kroppar, som voro illa skyddade af kläder, måste hafva stått i förhållande till hastigheten hos den kalla luftströmmen. Stormen räckte öfver en dag; karlarne började mattas och mulåsnorna ville icke gå framåt. Min vägvisares broder försökte att vända om, men han omkom och hans kropp fans två år derefter vid sidan af hans mulåsna nära vägen, med tygeln ännu i handen. Två andra personer i sällskapet förlorade sina fingrar och tår, och bland tvåhundra mulåsnor och trettio kor kommo endast fjorton mulåsnor derifrån med lifvet. Flera år förut förmodas det, att ett helt stort sällskap omkommit af samma orsak; men man har ännu icke lyckats upptäcka deras lik. En klar himmel, låg värmegrad och en våldsam storm måste, så vidt jag förstår, öfverallt på jorden vara ett ovanligt sammanträffande.

Den 29 juni. — Vi foro belåtna nedför dalen till vårt förra nattqvarter och derifrån till Agua amarga. Den 1 juli anlände vi till Copiapó-dalen. Lukten af nyslagen klöfver var riktigt angenäm, efter att så länge hafva inandats den luktfria luften på den torra, ofruktbara Despobladon. Under det vi stannade i staden, hörde jag åtskilliga invånare omtala en kulle i grannskapet, som de kallade ”El Bramador” — ”bölaren eller vrålaren”. Jag fästade icke för tillfället tillräcklig uppmärksamhet vid berättelsen; men så vidt jag förstod, var kullen betäckt med sand och bullret uppkom endast så ofta någon satte sanden i rörelse, genom att gå uppför densamma. Samma omständigheter beskrifvas äfven utförligt på Seetzens och Ehrenbergs auktoritet såsom orsaken till de ljud, hvilka af många resande hafva hörts på berget Sinai vid Röda hafvet. En person, med hvilken jag samtalade, hade sjelf hört bullret. Han beskref det såsom mycket förvånande och han försäkrade uttryckligen, att ehuru han icke kunde förstå huru det uppkom, så var det likväl nödvändigt, att bringa sanden i rörelse ned för sluttningen. En häst, som går öfver torr och grof sand, förorsakar ett egendomligt knistrande läte genom sandkornens gnidning mot hvarandra, en omständighet, som jag åtskilliga gånger märkte på kusten af Brasilien.

Tre dagar derefter fick jag underrättelse om att Beagle anländt till hamnen, som låg nio mil från staden. Det fans mycket litet odladt mark långs med dalen; och den alstrar nästan på hela sin vida yta endast ett eländigt, groft gräs, som till och med åsnorna knappast kunna äta. Denna torftiga växtlighet beror på den mängd salter, hvaraf marken är genomträngd. Hamnen består af en samling eländiga, små kojor, belägna vid foten af en ofruktbar slätt. Nu, då floden innehåller tillräckligt vatten för att hinna till hafvet, åtnjuta invånarne fördelen af att hafva drickbart vatten på en fjerdingsvägs afstånd. På stranden lågo stora högar med köpmansvaror och den lilla platsen hade ett lifligt utseende. Om qvällen tog jag med hjertliga välönskningar afsked af min följeslagare Mariano Gonzales, i hvars sällskap jag ridit så många mil i Chile. Påföljande morgonen afseglade Beagle till Iquique.

Den 12 juli. — Vi ankrade i Iquiques hamn (lat. 20° 12') på Perus område. Staden har omkring 1,000 invånare och ligger på en liten sandslätt vid foten af en stor klippvägg, som är 2,000 fot hög och bildar kusten. Det hela är ytterst ödsligt. En obetydlig regnskur faller endast en gång på flera år och dalarne äro följaktligen fylda med grus och bergsluttningarne betäckta med högar af fin, hvit sand, ända till en höjd af tusen fot. Under denna årstid lyfter sig en tung molnbank, hvilken är utsträckt öfver hafvet, sällan öfver klippmuren vid kusten. Ställets utseende var mycket dystert; den lilla hamnen med sina få fartyg och små grupper af eländiga hus, ser nedtryckt ut och står icke alls i förhållande till det öfriga landskapet.

Invånarne lefva såsom personer om bord på ett fartyg; alla förnödenheter komma långtifrån; vatten hemtas i båtar från Pisagua, omkring sju mil norrut, och säljes för ett pris af fyra riksdaler för ett fat på trettio kannor. Jag köpte en vinbutelj full med vatten för inemot tjugu öre. På samma sätt infördes bränsle och naturligtvis alla födoämnen. Som ytterst få kreatur kunna underhållas på ett sådant ställe, hyrde jag påföljande morgonen med mycken svårighet för ett pris af sjuttiotvå riksdaler två mulåsnor och en vägvisare, för att föra mig till salpetergrufvorna. Dessa äro nu det som uppehåller Iquique. Chile-salpetern (salpetersyradt natron) utfördes först år 1830, och på ett år utskeppade man sådant till Frankrike och England till ett värde af inemot två millioner riksdaler. Det användes hufvudsakligen som gödningsämne och till beredande af salpetersyra, emedan det till följe af sin benägenhet att draga till sig fuktighet, icke kan användas till krut. Fordom funnos här i trakten två mycket rika silfvergrufvor, men deras afkastning är nu mycket ringa.

Vår ankomst på redden förorsakade någon farhåga. Peru var i ett tillstånd af anarki och då hvardera partiet hade pålagt gärder, var den stackars staden Iquique i stor ångest, emedan den trodde att dess olyckstimme var slagen. Folket hade äfven sina inhemska bekymmer, emedan kort förut tre franska timmermän på en och samma natt brutit sig in i stadens två kyrkor och stulit allt kyrksilfret. En af tjufvarne bekände sedermera och silfret kom till rätta. Man skickade brottslingarne till Arequipa, som ligger hundra mil derifrån, ehuru det är hufvudstaden i denna provins. Styrelsen der ansåg det vara synd att straffa så nyttiga arbetare, som kunde förfärdiga alla slags husgeråd och försatte dem följaktligen i frihet. Under sådana förhållanden skedde inbrott på nytt i kyrkorna, men denna gång fick man ej igen kyrksilfret. Invånarne blefvo högligen förtörnade och under förklaring att inga andra än kättare sålunda kunde ”äta Gud allsmäktig”, företogo de sig att gripa några engelsmän, i afsigt att sedermera skjuta dem. Slutligen lade embetsmyndigheterna sig likväl emellan och fred återstäldes.

Den 13:e. — På morgonen for jag till salpetergrufvorna, som ligga sju mil derifrån. Sedan vi hade stigit uppför de branta kustbergen på en i zickzack gående sandig väg, kommo vi snart i sigte af grufvorna vid Guantajaya och St. Rosa. Dessa båda små byar ligga vid sjelfva gruföppningarne, och då de äro bygda högt uppe på berg, hade de ett ännu onaturligare och ödsligare utseende, än staden Iquique. Vi framkommo icke till salpeterverken förr än efter solnedgången, sedan vi hade ridit hela dagen öfver ett vågformigt land, som i alla afseenden är en fullkomlig öken. Vägen var beströdd med ben och torkade skinn af de många lastdjur, som hade omkommit på den af ansträngningar. Utom Viltur aura, som lefver af de döda kropparne, såg jag intet annat djur. På kustbergen, vid ungefär 2,000 fots höjd, der molnen vanligtvis hänga under denna årstid, växte några få kaktéer i skrefvorna och den lösa sanden var öfverhöljd med en laf, som ligger på ytan, utan att hafva något fäste. Denna växt tillhör slägtet Cladonia och har någon likhet med renlafven. På somliga ställen fans den i tillräcklig mängd, för att på något afstånd gifva sanden en blekgul färg. Längre inåt landet såg jag under hela vägen blott en enda växt och det var en ytterst liten, gul laf, som växte på de störtade mulåsnornas ben. Detta var den första verkliga öken, som jag hade sett, och den gjorde icke något synnerligt intryck på mig; men jag tror, att detta berodde derpå, att jag småningom blifvit van vid sådana landskap, genom att jag färdats norr ifrån Valparaiso genom Coquimbo till Copiapó. Landets utseende var märkligt, emedan det var betäckt med en tjock skorpa af vanligt koksalt samt med ett lagradt saltbärande alluvium, hvilket tyckes hafva blifvit aflagradt i samma mån, som landet långsamt höjde sig öfver hafsytan. Saltet är hvitt, mycket hårdt och tätt; det förekommer i vittrade knölar, som skjuta fram öfver den hopkittade sanden och är förenadt med mycket gips. Denna på ytan liggande massa liknade mycket marken på våren i norden, innan de sista smutsiga snöfläckarne hafva bortsmält. Förekomsten af denna skorpa af ett lösligt ämne öfver hela landets yta, bevisar huru utomordentligt torrt klimatet måste hafva varit under en lång tidrymd.

Om natten sof jag hos en af egarne till salpeterverken. Landet är här lika ofruktbart, som vid kusten, men genom att gräfva brunnar, kan man förskaffa sig vatten, hvilket likväl har en väl bitter och saltaktig smak. Brunnen vid detta hus var femtiofyra alnar djup. Som knappast något regn faller, är det tydligt att vattnet icke fås derigenom, ty om så vore fallet, skulle det nödvändigt vara så salt som salt hafsvatten, då hela det omgifvande landet är betäckt med en skorpa af åtskilliga saltämnen. Vi måste derföre antaga, att det framsipprar under marken från Cordilleran, fastän denna ligger flera mil borta. I den riktningen finnas några få små byar der invånarne, som hafva mera vatten, äro i stånd att vattna en liten jordvidd och få litet hö till föda åt de mulor och åsnor, som användas till att forsla salpetern. Chili-salpetern såldes nu om bord på fartyget för tolf riksdaler centnern. Värsta kostnaden är dess forsling till hafskusten. Grufvan består af ett mellan två och tre fot tjockt, hårdt lager af salpeter, blandad med litet svafvelsyradt natron och en betydlig mängd vanligt koksalt. Det ligger tätt under ytan och följer på en längd af tjugufem mil utmed kanten af ett stort bäcken eller slätt. Denna fördjupning måste, att döma af dess form, tydligen en gång hafva varit en insjö eller ännu sannolikare en vik af hafvet, såsom man kan sluta af närvaron af jodsalter i saltlagret. Slättens yta ligger 3,400 fot öfver Stilla hafvet.

Den 19 juni. — Vi ankrade i Callao-bugten, utanför staden af samma namn, hvilken är hamn för Perus hufvudstad Lima. Vi stannade här i sex veckor, men till följe af den oroliga politiska ställningen såg jag mycket litet af landet. Under hela vårt vistande var klimatet långt ifrån att vara så angenämt, som man vanligen framställer det. En mörk, tung molnvägg hängde alltjemt öfver landet, så att jag under de sexton första dagarne endast en enda gång fick se en skymt af Cordilleran bakom Lima. Dessa berg, när man såg dem i afsatser ofvanom hvarandra, genom öppningar i molnen, hade ett mycket storartadt utseende. Det har nästan blifvit ett ordspråk, att regn aldrig faller i nedre delen af Peru. Detta kan likväl knappast anses vara riktigt; ty nästan hvar dag under vår dervaro rådde en tjock duggig dimma, hvilken var tillräcklig att göra gatorna smutsiga och kläderna våta; och detta behagar folket här kalla för peruansk dagg. Det är visserligen sant att icke mycket regn faller, ty husen äro betäckta med platta tak, förfärdigade af hårdnad lera, och på hamnkajen voro skeppslaster med hvete uppskyflade i högar, hvilka lemnades sålunda i flera veckor utan något skydd.

Jag kan icke säga att jag tyckte om det lilla jag såg af Peru, men om sommaren påstås det att luftstrecket skall vara mycket behagligare. Under alla årstider lida både infödingar och främlingar af svåra frossor. Denna sjukdom är vanlig utåt hela kusten af Peru, men är okänd i det inre. Sjukdomsanfall, som härröra från miasmer, synas alltid gåtlika. Så svårt är det, att af ett lands utseende döma huruvida det är helsosamt eller icke, att om en person hade fått i uppdrag att inom tropikerna välja en ort, som tycktes vara gynsam för helsan, så skulle han högst sannolikt hafva nämnt denna kust. Slätten utomkring Callaos omgifningar är sparsamt betäckt med groft gräs och på somliga ställen finnas några få stillastående, men mycket små vattenpölar. Miasman uppkommer sannolikt från dessa; ty staden Arica hade en liknande belägenhet och dess helsotillstånd förbättrades mycket genom uttorkandet af några små vattenpölar. Miasma alstras icke alltid af en yppig växtlighet i ett hett klimat; ty många delar af Brasilien, äfven der det finnes träsk och en frodig växtlighet, äro mycket helsosammare än denna ödsliga kust. De tätaste skogar i ett tempereradt klimat, såsom vid Chiloe, tyckas icke på minsta vis inverka menligt på luftens helsosamma beskaffenhet.

Ön St. Jago vid Cap Verdsöarne erbjuder ett annat mycket märkvärdigt exempel på ett land, hvilket man skulle hafva väntat sig vara högst helsosamt, men som i hög grad är motsatsen. Jag har nämnt att de nakna och öppna slätterna några få veckor efter regntiden gifva näring åt en svag växtlighet, som genast bortvissnar och förtorkas. Vid denna tid tyckes luften blifva rent af giftig; ty både infödingar och främlingar angripas då af elakartade febrar. Deremot äro Galapagos-öarne i Stilla hafvet, med en likartad jordmån och periodiskt utsatta för samma slags förändring i växtligheten, fullkomligt helsosamma. Humboldt har anmärkt, att ”i varma bältet äro de minsta träsk farligast, då de, som i Santa Cruz och Carthagena, omgifvas af en torr och sandig mark, hvilken höjer den kringvarande luftens värmegrad”. På Perus kust är luftvärmen likväl ingalunda öfverdrifvet hög, och kanske äro till följe deraf frossfebrarne icke af den mest elakartade beskaffenhet. I alla ohelsosamma trakter löper man största faran genom att sofva i land. Beror detta på kroppens tillstånd under sömnen eller på en större ymnighet af miasma på sådana tider? Det tyckes vara säkert att de, som stanna om bord på ett fartyg, ehuru det ligger för ankar endast på obetydligt afstånd från kusten, vanligen lida mindre, än de som äro i land. Å andra sidan har jag hört ett märkligt förhållande, då en feber utbröt bland besättningen på ett krigsskepp en femtio mil utanför Afrikas kust, på samma gång som en af dessa fruktansvärda dödsperioder började i Sierra Leona^[2].

Ingen sydamerikansk stat har sedan oafhängighetsförklaringen lidit mera af anarki än Peru. Vid vår dervaro stodo fyra höfdingar i vapen och stredo sins emellan om öfverväldet. Om det för någon tid lyckades en af dem att få öfvertaget, så förenade de andra sig emot honom. Men dessa voro ej förr segrande, än de återigen blefvo fientliga mot hvarandra. För några dagar sedan firades högmässa på årsdagen af oafhängighetsförklaringen, hvarvid presidenten gick till nattvarden. Under det att Te Deum nu sjöngs, utvecklade regimenterna en svart fana med en dödskalle, i stället för den peruanska flaggan. Må man föreställa sig en styrelse, under hvilken ett sådant uppträde kunde tillställas, vid ett sådant tillfälle, för att uttrycka ett beslut att slåss på lif och död. Detta sakernas tillstånd inträffade på en för mig mycket oläglig tid, emedan jag derigenom utestängdes från möjligheten att få göra några utflygter strax utom stadens gränser. Den ofruktbara ön San Lorenzo, som bildar hamnen, var nästan den enda punkt, der man tryggt kunde vandra omkring. Den öfre delen, som är öfver 1,000 fot i höjd, ligger vid denna årstid (vintern), inom den lägre molngränsen och följaktligen betäckes toppen af en ymnig kryptogamisk växtlighet och några få blommor. På bergen vid Lima, på en obetydligt större höjd, är marken beklädd med mossa och bäddar af vackra gula liljor, kallade Amancaes. Detta antyder en mycket större fuktighetsgrad, än på motsvarande höjd i Iquique. Då man begifver sig norr om Lima, blir klimatet ännu fuktigare, till dess vi på stränderna af Guyaquil, nästan under eqvatorn, finna de yppigaste skogar. Likväl skall förändringen från Perus ödsliga kust till detta bördiga land ega rum ännu plötsligare på bredden af Cap Blanco, två grader söder om Guyaquil.

Callao är en smutsig, illa bygd, liten sjöstad. Invånarne både här och i Lima äro af hvarje tänkbar blandning af europeiskt, neger- och indianskt blod. De tyckas vara ett urartadt, på dryckenskap begifvet slägte. Luften är öfverfyld med stinkande ångor och den egendomliga lukt, som man märker i nästan hvarje stad emellan tropikerna, var här mycket stark. Det fäste, som motstod lord Cochranes långvariga belägring, har ett aktningsbjudande utseende; men under vår härvaro sålde presidenten malmkanonerna och började rasera vissa delar deraf. Det skäl, som uppgafs härför, var att han icke hade en enda officer, åt hvilken han kunde anförtro en så vigtig post. Han hade sina goda skäl att tänka så, emedan han hade fått presidentskapet genom att göra uppror, då han hade detta samma fäste under sitt befäl. Sedan vi lemnade Sydamerika, fick han böta för sin ärelystnad på det vanliga viset, derigenom att han öfvervans, togs till fånga och sköts ihjäl.

Lima står på en slätt i en dal, som bildats under hafvets långsamma tillbakaskridande. Den ligger en dryg mil från Callao och ungefär 500 fot högre; men emedan marken är långslutt, tyckes vägen vara fullkomligt jemn, så att när man är i Lima, man har svårt att tro det man stigit upp ens hundra fot. Humboldt har äfven anmärkt detta synnerligen förvillande fall. Branta, nakna kullar höja sig som öar från slätten, hvilken medelst raka jordvallar är delad i stora gröna åkerfält. På dessa växer knappast ett träd, utan några få pilar, samt här och der en dunge af bananer och pomeranser. Staden Lima är nu i stort förfall, gatorna äro nästan utan stenläggning och högar af orenlighet lågo uppstaplade i alla riktningar, der de svarta kalkongamarne, tama som höns, uppleta ruttna köttbitar. Husen hafva vanligtvis en öfvervåning, som till följe af jordbäfningarne är bygd af reveteradt korsvirke. Men några af de gamla husen, som nu begagnas af flera familjer, äro ofantligt stora och skulle genom sträckan af rum kunna mäta sig med de förnämsta hvar som helst. Lima, konungastaden, måste fordom hafva varit en ståtlig stad. Den utomordentliga mängden af kyrkor gifver den till och med nu för tiden en egendomlig och anslående anblick, isynnerhet när man ser den på ett kort afstånd.

En dag for jag ut med några köpmän för att jaga i stadens närmaste granskap. Vårt byte var obetydligt; men jag fick tillfälle att se ruinerna af en af de gamla indianbyarne, med dess jordhög, lik en naturlig kulle, i midten. Qvarlefvorna af hus, inhägnader, vattnings-kanaler och grafkullar, spridda öfver denna slätt, kunna icke annat än gifva en hög föreställning om den forna befolkningens tillstånd och antal. När man tänker på deras lerkärl, ylletyger, smakfullt formade husgeråd, uthuggna af de hårdaste stenarter, kopparredskap, prydnader af dyrbara stenar, deras palatser och vattenledningsarbeten, kan man icke undgå att hysa aktning för de ansenliga framsteg, de gjort i civilisationens slöjder. Grafhögarne, kallade ”huacas”, äro i sanning förvånande, ehuru de på somliga ställen tyckas vara naturliga kullar, som blifvit omslutna och omgestaltade.

Här finnes äfven ett helt annat slags ruiner af intresse, nämligen det gamla Callaos, som förstördes vid den stora jordbäfningen år 1746 och af dess efterföljande våg. Förstörelsen måste hafva varit fullständigare än till och med i Talcahuano. Massor af klappersten dölja nästan murarnes grundvalar och stora hopar af tegelstensmurar tyckas hafva blifvit kringkastade, som småsten af vågorna, när de drogo sig tillbaka. Man har sagt, att landet sjönk under detta minnesvärda jordskalf. Jag kunde icke upptäcka några bevis härför och dock tyckes det långt ifrån osannolikt, ty kustlinien måste helt säkert hafva undergått någon förändring sedan den gamla stadens grundläggning, emedan menniskor med sundt förstånd icke gerna skulle till bygnadsplats hafva valt den smala landtunga, på hvilken ruinerna nu stå. Sedermera har Tschudi, genom att jemföra gamla och nya kartor, kommit till den slutsatsen, att kusten både norr och söder om Lima helt säkert har sjunkit.

På ön San Lorenzo finnas tillfyllestgörande bevis på höjning under senare tider. Detta strider naturligtvis icke mot den åsigten, att någon liten sjunkning af marken sedermera egt rum. Den sidan af ön, som ligger midt för Callao-bugten, är utsköljd i tre otydliga afsatser, af hvilka den lägsta är betäckt af en sjettedels mil lång aflagring, hvilken nästan helt och hållet består af skal af aderton snäckarter, hvilka nu lefva i angränsande haf. Detta lagers tjocklek är åttiofem fot. Många skal äro mycket anfrätta och hafva ett mycket äldre och mera förvittradt utseende än de, som ligga på en höjd af 5—600 fot på kusten af Chile. Tillsamman med dessa skal finnes en massa vanligt koksalt och litet svafvelsyrad kalk, jemte svafvelsyradt natron och chlorcalcium, af hvilka de båda förstnämda sannolikt qvarlemnats vid hafsvattnets afdunstning, när landet långsamt höjde sig. Skalen hvila på stycken af den underliggande sandstenen och äro betäckta med ett några tum tjockt gruslager. Högre upp på afsatsen höllo skalen på att söndersmulas i flagor och sönderfalla till ett fint stoft och på en öfre afsats på 170 fots höjd, äfvensom på några betydligt högre punkter, fann jag ett lager af ett saltartadt stoft af alldeles likartadt utseende och liggande i samma relativa läge. Jag betviflar icke, att detta öfre lager i början utgjordes af en skalbädd, lik den på den lägsta afsatsen, men den innehåller nu icke ens ett spår af organisk bygnad. Pulfret har mr. Reeks analyserat för mig: det består af svafvelsyrad kalk och natron samt af chlorcalcium och chlornatrium, och mycket litet kolsyrad kalk. Som bekant, sönderdela vanligt koksalt och kolsyrad kalk hvarandra till en del, om de för någon tid lemnas tillhopa i en massa, ehuru detta icke händer med små mängder, som äro i lösning. Då de till hälften sönderdelade skalen i de lägre delarne ligga blandade med en mängd vanligt hafssalt, jemte några af de salter, som bilda det öfre saltlagret, och då dessa skal äro förvittrade och sönderfrätta på ett egendomligt sätt, så misstänker jag mycket, att en dylik dubbel sönderdelning här egt rum. De häraf uppkommande salterna borde egentligen vara kolsyradt natron och chlorcalcium, af hvilka det senare finnes, men icke det förra. Till följe häraf är jag böjd att tro, att det kolsyrade natronet på något ännu outredt sätt förvandlas till svafvelsyradt. Det är tydligt, att saltlagret icke skulle kunnat bibehållas i något land, der ymnigt regn emellanåt faller; å andra sidan tyckes just denna omständighet, som i början synes vara så högligen gynnsam för de i dagen liggande skalens bibehållande, sannolikt varit den medelbara orsaken till deras sönderdelning och tidiga förstöring, emedan hafssaltet icke blifvit bortsköljdt.

Det intresserade mig mycket, att på den lägre, 85 fot höga afsatsen, bland skalen och en mängd af hafvet ditfördt skräp, hitta några bitar bomullstråd, flätad säf och majsax. Jag jemförde dessa lemningar med liknande, som blifvit funna i huacas eller de gamla peruanska grafvarne och fann dem af likartadt utseende. På fasta landet midt för San Lorenzo, vid Bellavista, finnes en vidsträckt, omkring hundra fot hög jemn slätt, hvars undre del består af vexlande sand- och lerlager, jemte något grus, men ytan, till ett djup af från tre till sex fot, af en rödaktig sandblandad mergel med några hafssnäckor och talrika bitar af groft, rödt krukmakargods, ymnigare på vissa ställen än på andra. Till följe af denna ytbädds stora utsträckning och jemnhet, var jag till en början benägen att anse den hafva blifvit aflagrad under hafvet; men sedermera fann jag på ett ställe, att den hvilade på ett konstgjordt golf af runda stenar. Det tyckes derföre vara sannolikast, att på en tid, då landet stod lägre, det fans en slätt, som var mycket lik den, som nu omgifver Callao, hvilken, då den är skyddad af en klapperstensstrand, ligger obetydligt högre än hafvets yta. Jag föreställer mig nu att indianerna förfärdigade sina lerkärl på denna slätt med dess underliggande bäddar af röd lera, och att hafvet under någon häftig jordbäfning bröt öfver stranden samt för någon tid förvandlade slätten till en insjö, såsom inträffade vid Callao åren 1713 och 1746. Vattnet skulle då hafva aflagrat gyttja jemte stycken af lergods från ugnarne, i större mängd på vissa ställen, samt skal af hafssnäckor. Denna bädd med fossila lerkärl ligger på ungefär samma höjd som skalen på den lägre San Lorenzo-afsatsen, hvari bomullstråden och de andra fornsakerna funnos inbäddade. Häraf kunna vi tryggt draga den slutsatsen, att inom tidrymden för den amerikanska menniskorasens tillvaro inträffat en höjning af åttiofem fot; ty någon liten del af den sålunda varande höjden måste hafva förlorats derigenom, att kusten sjunkit, sedan de gamla kartorna graverades. I Valparaiso kan höjningen icke hafva öfverstigit nitton fot under de 220 åren före vårt besök, men efter år 1817 har en höjning inträffat, som dels varit omärklig och dels i ett tag gick till tio eller tolf fot. Den indianska menniskorasens höga ålder är, att döma af landets höjning, sedan lemningarne inbäddades, så mycket anmärkningsvärdare, som Macrauchenian lefde på Patagoniens kust, när landet stod lika många fot lägre; men då patagoniska kusten ligger ett stycke från Cordilleran, så kan höjningen der hafva varit långsammare än i Peru. Vid Bahia Blanca har höjningen endast varit några få fot sedan de talrika, jättelika däggdjuren der inbäddades, och enligt den allmänt gängse föreställningen, fans menniskan icke till, när dessa utdöda djur lefde. Men höjningen af denna del af patagoniska kusten står kanske icke i något samband med Cordilleran, utan snarare med en rad af uråldriga, vulkaniska bergarter i Banda Oriental, så att den torde hafva varit oändligt mycket långsammare, än på Perus kuster. Alla dessa funderingar måste likväl vara sväfvande; ty hvem kan väl med bestämdhet påstå, att icke åtskilliga sänkningsperioder inträffat emellan höjningsrörelserna, då vi veta att det långs med hela patagoniska kusten säkert varit många och långa uppehåll i de upplyftande krafternas verksamhet.

1. Temple säger i sina resor genom öfre Peru eller Bolivia, då han färdas från Potosi till Oruro: ”Jag såg många qvarlefvor efter indianbyar och boningar ända upp till sjelfva bergtopparne, hvilka intygade att fordom funnits en befolkning, der nu allt är öde”. Han gör liknande anmärkningar på ett annat ställe; men jag kan icke säga, huruvida denna ödslighet förorsakats af folkbrist eller af ett förändradt tillstånd hos landet.
2. Dr. Ferguson visar tydligen, att sjukdomsgiftet alstras under upptorkningsprocessen, och att följaktligen varma och torra länder ofta äro de ohelsosammaste.