En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 14

←  Chiloe och Chonos-öarne

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Färd öfver Cordilleran  →

FJORTONDE KAPITLET.

CHILOE OCH CONCEPCION. — STARK JORDBÄFNING.

San Carlos, Chiloe. — Samtidigt utbrott af Osorno, Aconcagua och Coseguina. — Ridt till Cucao. — Ogenomträngliga skogar. — Valdivia. — Indianer. — Jordbäfning. — Concepcion. — Stark jordbäfning. — Remnade klippor. — De förstörda städernas utseende. — Hafvet svart och kokande. — Stötarnes riktning. — Stenar vridna omkring. — Stor våg. — Landets fortfarande höjning. — Området för de vulkaniska företeelserna. — Sambandet mellan de upplyftande och eruptiva krafterna. — Jordskalfvens orsak. — Bergskedjornas långsamma höjning.

Den 15 januari seglade vi från Lows hamn och tre dagar senare ankrade vi för andra gången i San Carlos-viken på Chiloe. Natten till den 19:e var vulkanen Osorno i verksamhet. Vakten varseblef vid midnatt någonting likt en stor stjerna, hvilken småningom tilltog i storlek till omkring klockan 3 på morgonen, då den visade ett mycket praktfullt skådespel. Med tillhjelp af en kikare syntes mörka föremål, som i ständig följd kastades upp och föllo ned midt i ett stort, rödt eldsken. Skenet var tillräckligt starkt att på vattnet kasta en lång och glänsande återspegling. Stora massor af smälta ämnen synas ganska ofta utkastas ur kratrarne i denna del af Cordilleran. Man försäkrade mig, att när Corcovado är i utbrott, uppkastas stora massor och brista i luften, hvarvid de antaga hvarjehanda fantastiska former, såsom träd. Deras storlek måste vara ofantlig, ty man kan urskilja dem från det höga landet bakom San Carlos, hvilket ligger icke mindre än sexton mil från Corcovado. Om morgonen blef vulkanen lugn.

Jag öfverraskades af att sedermera få höra att Aconcagua i Chile, 80 mil norrut, varit i verksamhet samma natt och ännu mera öfverraskades jag af att höra, att det stora utbrottet af Coseguina 450 mil norr om Aconcagua), hvilket beledsagades af en jordbäfning, som märktes öfver 170 mil, äfven inträffade inom loppet af sex timmar samma natt. Detta sammanträffande är så mycket märkligare, som Coseguina hade hvilat i tjugusex år och Aconcagua mycket sällan visar något tecken till verksamhet. Det är svårt att ens yttra en förmodan om huruvida detta sammanträffande var tillfälligt eller bevisar något underjordiskt samband. Om Vesuvius, Etna och Hekla, hvilka alla tre ligga hvarandra jemförelsevis närmare, än de omtalade sydamerikanska vulkanerna, plötsligen kommo i utbrott på samma natt, så skulle man anse sammanträffandet märkvärdigt; men det är vida märkligare i detta fall, der de tre öppningarne ligga på samma stora bergskedja, och der de vidsträckta slätterna långs med hela ostkusten och de höjda lagren af nutida snäckor på en sträcka af mer än 320 mil på vestkusten visa, på hvilket likformigt och sammanhängande vis de upplyftande krafterna hafva verkat.

Som kapten Fitz Roy var angelägen om att taga några vinklar på yttre kusten af Chiloe, beslöts det att mr. King och jag skulle rida till Castro och derifrån tvärs öfver ön till det på vestkusten belägna Capella de Cucao. Sedan vi skaffat oss hästar och en vägvisare, begåfvo vi oss i väg den 22:a på morgonen; men vi hade icke kommit långt, förr än en qvinna och två gossar slöto sig till oss, emedan de voro stadda på samma väg. En hvar är på denna väg glad att träffa ett sällskap och man kan här få åtnjuta det i Sydamerika så sällsynta privilegiet att få resa utan skjutvapen. I början bestod landet af flera på hvarandra följande kullar och dalar; men närmare Castro blef det mycket slätt. Sjelfva vägen är en underlig sak; ty på hela sin längd, med undantag af några få delar, består den af stora trästockar, hvilka antingen äro breda och lagda långs efter vägen, eller smala och lagda på tvären. Om sommaren är vägen icke så dålig; men om vintern, när träet blifvit slipprigt af regnet, är det ytterst svårt att färdas fram der; ty vid den årstiden blir marken på begge sidor om vägen ett moras och står ofta under vatten, till följe hvaraf det blef nödvändigt att fästa de långs efter liggande trädstockarne med tvärstänger, hvilka på ömse sidor äro nedslagna i marken medelst dobbar. Dessa dobbar göra ett fall från hästen farligt, då möjligheten att störta på en sådan icke är ringa. Det är likväl märkligt huru qvicka vanan har gjort de chilotiska hästarna; ty då de skola öfver dåliga ställen, der stockarne kommit i oordning, hoppade de från den ena till den andra nästan med samma hastighet och säkerhet som en hund. Vägen begränsas på ömse sidor af höga skogsträd, med deras stammar hopflätade af rörväxter. När man någon gång såg en lång sträcka af vägen rakt framför sig, var utsigten till en sällsam grad enformig; den af bjelkarne bildade, hvita stråkvägen, som smalnade af genom perspektivet, doldes slutligen af den dystra skogen eller slutade i en zickzack, då den gick uppför någon brant kulle.

Ehuru afståndet från San Carlos till Castro endast är sex mil i rak linie, måste anläggningen af denna väg hafva varit ett betydande arbete. Man berättade mig att åtskilliga personer fordom förlorat lifvet vid försöket att färdas genom skogen. Den förste, som lyckades, var en indian, hvilken på åtta dagar högg sig en väg genom rördungarne och framkom till San Carlos. Han belönades af spanska styrelsen med gåfvan af ett stycke land. Om sommaren vandra många indianer omkring i skogarne (men hufvudsakligen i de högre belägna delarne, der skogarne icke äro så täta), för att söka den halfvilda boskapen, som lefver af rörens och vissa träds blad. En af dessa jägare upptäckte för några år sedan af en slump ett engelskt fartyg, som hade strandat på den yttre kusten. Manskapet började lida brist på lifsmedel och det är icke osannolikt, att de utan denne mans hjelp aldrig skulle hafva kunnat leta sig fram ur dessa knappast genomträngliga skogar. Det oaktadt dog en sjöman på vägen af öfveransträngning. Indianerna styra under dessa vandringar kosan efter solen, så att om det blir ihållande mulet väder, kunna de icke färdas.

Dagen var vacker och den mängd af träd, hvilka voro i full blomma, uppfylde luften med vällukter; men icke ens detta kunde skingra intrycket af skogens dystra fuktighet. Dessutom gifva de många döda trädstammar, hvilka stå der som spöken, åt dessa urskogar en prägel af högtidlighet, som saknas i de länder, hvilka länge varit under odling. Strax efter solnedgången uppslogo vi vårt nattläger. Vår qvinliga följeslagerska, som såg rätt bra ut, tillhörde en af de anseddaste familjerna i Castro. Hon red likväl grensle och utan skor och strumpor. Jag förvånades öfver den fullkomliga brist på stolthet, som hon och hennes broder visade; ty ehuru de hade mat med sig, sutto de vid alla måltider och sågo på huru mr. King och jag åto, till dess vi rent af för skams skuld tvungos att bespisa hela sällskapet. Natten var klar, och under det vi lågo i våra bäddar, njöto vi åsynen (och det är en stor njutning) af den mängd stjernor, som upplyste skogens mörker.

Den 23 januari. — Vi uppstego tidigt på morgonen och framkommo till den lilla täcka staden Castro klockan 2 på morgonen. Den gamle guvernören hade aflidit sedan vårt senaste besök och en chilenare hade tagit styrelsen om hand i hans ställe. Vi hade ett rekommendationsbref till Don Pedro, hvilken vi funno ytterst gästfri och vänlig samt mera oegennyttig, än som är vanligt på denna sidan Sydamerika. Dagen derpå skaffade oss Don Pedro friska hästar och erbjöd sig att sjelf följa med oss. Vi färdades söderut, vanligtvis följande med kusten och resande genom åtskilliga byar, alla med sitt stora ladlika träkapell. I Vilipilli bad Don Pedro kommendanten, att lemna oss en vägvisare till Cucao, hvarvid den gamle herren erbjöd sig att sjelf komma; men en lång stund kunde ingenting öfvertyga honom om att två engelsmän verkligen önskade resa till ett sådant afsides liggande ställe som Cucao. Vi åtföljdes sålunda af de tvenne förnämsta aristokraterna i landet, och att de voro sådana kunde man tydligen se af de fattigare indianernas beteende emot dem. Vid Chonchi veko vi af in åt ön och följde labyrintiskt slingrande stigar, stundom genom praktfulla skogar och stundom genom vackra odlade ställen, rika på växande säd och potates. Detta vågformiga, skogbevuxna land, som till en del var odladt, erinrade mig om de vildare delarne af England och hade derföre en i mina ögon högst fängslande anblick. I Vilinco, som är beläget på stränderna af insjön Cucao, voro endast några få åkerfält odlade och alla invånare tycktes vara indianer. Denna insjö är två mil lång och går i östlig och vestlig riktning. Till följe af lokala förhållanden blåser hafsvinden mycket regelbundet om dagen, men lägger sig under natten. Detta har gifvit upphof till besynnerligt öfverdrifna berättelser; ty såsom företeelsen beskrefs för oss i San Carlos, var den rent af ett underverk.

Vägen till Cucao var så dålig, att vi beslöto gå om bord på en periagua. Kommendanten tillsade derföre på det mest pockande vis sex indianer att laga sig i ordning att ro oss öfver, utan att han värdigades säga dem, om de skulle få betalning eller icke. Periaguan är en besynnerlig, konstlös båt, men manskapet var ännu sällsammare; ty jag tror knappast att sex fulare små karlar någonsin stigit i en båt tillsammans. De rodde likväl mycket bra och med glädtigt mod. Den främst sittande pladdrade indianska och uppgaf underliga skrik, liksom en svinherde, hvilken drifver sin hjord. Vi begåfvo oss åstad med en svag motvind, men uppnådde likväl Capella de Cucao innan det blef mörkt. På begge sidor om sjön var landet en enda oafbruten skog. En ko var om bord på samma periagua som vi. Det kan i förstone tyckas vara svårt att få ett så stort djur i en så liten båt, men indianerna verkstälde saken på en minut. De förde kon till sidan af båten, som krängdes emot henne. Derefter lades tvenne åror under hennes buk med deras ändar hvilande på relingen och med tillhjelp af dessa häfstänger kastade de helt behändigt det arma djuret hals öfver hufvud i botten af båten och fastbundo henne derefter med rep. I Cucao funno vi en obebodd hydda, hvilken är prestens bostad, när han besöker detta kapell. Der gjorde vi upp eld och kokade vår aftonmåltid och hade det rätt bra.

Distriktet Cucao är den enda bebodda delen på hela vestkusten af Chiloe. Det innehåller omkring 30—40 indianfamiljer, hvilka äro spridda på en sträcka af en mil långs med stranden. De äro mycket afsöndrade från det öfriga Chiloe och hafva knappast något slags handel, utom någon gång med litet olja, som de få af skälspeck. De äro drägligt klädda i tyger af egen tillverkning och hafva fullt upp med mat. De tycktes likväl vara belåtna, men ändock ödmjuka till en grad, som var mycket plågsam att åse. Dessa känslor kunna troligen förnämligast tillskrifvas det sträfva och befallande sätt, hvarpå de behandlas af sina styresmän. Ehuru våra följeslagare voro mycket höfliga emot oss, så uppförde de sig mot de arma indianerna, som om dessa hade varit slafvar och icke fria män. De befalde fram lifsmedel och fordrade att få begagna deras hästar, utan att någonsin nedlåta sig att säga mot huru stor betalning eller om ens egarne skulle få någon alls. Då vi om morgonen hade blifvit allena med dessa stackars menniskor, gjorde vi oss snart vänner med dem genom gåfvor af cigarrer och maté. Ett stycke hvitt socker delades mellan alla närvarande och profvades med största nyfikenhet. Indianerna slöto alla sina klagomål med yttrandet: ”Och det är endast, emedan vi äro stackars indianer och ej veta något; men det var ej så, när vi hade en kung”.

Följande dag efter frukosten redo vi några mil norrut till Punta Huantamó. Vägen låg utefter en mycket bred strand, mot hvilken, ännu efter så mångra vackra dagar, en förfärlig bränning bröt sig. Man försäkrade mig, att man efter en svår storm kan höra bruset nattetid i Castro, ett afstånd af icke mindre än tre och en half mil tvärs öfver ett bergigt och skogigt land. Vi hade någon svårighet att komma till nämde udde, till följe af de odrägligt svåra stigarna; ty öfverallt i skuggan blir marken snart ett fullkomligt gungfly. Sjelfva udden är en brant, klippig kulle. Den är öfvervuxen med en växt, som troligen är beslägtad med Bromelia och af infödingarne kallas Chepones. Då vi kröpo genom dessa snår, sönderrefvos våra händer illa. Det roade mig att se de försigtighetsmått, som vår indianske vägvisare tog, i det han uppkaflade sina byxor och ansåg dem vara ömtåligare, än sitt eget grofva skinn. Denna växt bär en frukt, som till formen liknar en ärtskocka, och i hvilken en mängd frön ligga inpackade. Dessa innehålla ett angenämt, sött kött, som här mycket värderas. I Lows hamn såg jag folket bereda chichi eller cider af denna frukt, hvilket bekräftar Humboldts yttrande, att menniskan nästan öfverallt finner tillfälle att bereda något slags dryck af alster ur växtriket. Dock hafva vildarne på Eldslandet, och troligen äfven i Australien, icke framskridit så långt i uppfinningsförmåga. Kusten norr om Punta Huantamó är ytterst bergig och inskuren, samt har utanför sig många ref, på hvilka hafvet oaflåtligt brusar. Mr. King och jag önskade gerna att om möjligt återvända till fots långs med denna kust, men till och med indianerna sade, att detta var alldeles ogörligt. Man berättade oss, att det lyckats personer att taga raka vägen genom skogarne från Cucao till San Carlos, men aldrig långs med kusten. På sådana färder medföra indianerna endast rostad säd, och de äta sparsamt häraf två gånger om dagen.

Den 26:e. — Vi gingo åter om bord på periaguan och togo återvägen öfver sjön, samt sutto så upp på våra hästar. Hela Chiloe begagnade tillfället af det under denna vecka ovanligt vackra vädret, för att rödja marken genom svedjande, så att rökmoln uppstego öfverallt; men ehuru invånarne voro så trägna med att på alla håll sätta eld på skogen, märkte jag likväl ingenstädes, att de hade lyckats göra den vidsträckt. Vi spisade middag med vår vän kommendanten och framkommo icke till Castro förr än det blifvit mörkt. Nästa morgon begåfvo vi oss åstad mycket tidigt. Sedan vi ridit en stund, hade vi från brynet af en brant kulle en vidsträckt utsigt, (hvilket är någonting ovanligt på denna väg) öfver den stora skogen. Ofvanom skogslinien uppsköt i stolt höjd Corcovado och den norrut befintliga stora vulkanen med utplattad topp. Knappast någon annan spets i den långa kedjan visade sin snöhöljda hjessa. Jag hoppas att det skall dröja länge, innan jag glömmer denna afskedsblick af den ståtliga Cordilleran, som ligger midt för Chiloe. Om natten uppslogo vi vårt läger under en molnfri himmel och påföljande morgonen framkommo vi till San Carlos. Vi kommo just i rättan tid, ty innan qvällen började det regna starkt.

Den 4 februari. — Vi afseglade från Chiloe. Under den sista veckan gjorde jag åtskilliga små utflykter, af hvilka en skedde för att undersöka en stor bädd af nutida snäckor, 350 fot öfver hafsytan; bland dessa snäckor uppväxte stora skogsträd. En annan gång red jag till Huechucucuy. Jag hade med mig en vägvisare, som kände landet allt för väl; ty han ville nödvändigt säga mig ändlösa indianska namn på hvarje liten pynt, bäck och vik. Liksom på Eldslandet, tyckes indianspråket här vara synnerligen väl passande för att gifva namn åt de obetydligaste delar af landet. Troligtvis voro vi alla glada att få säga farväl åt Chiloe och dock skulle Chiloe kunna anses för en förtjusande ö, om vi blott kunde glömma vinterns dysterhet och oupphörliga regn. Det ligger också någonting mycket tilldragande i dess stackars invånares enfald och ödmjuka höflighet.

Vi styrde norrut långs med kusten, men till följe af tjockt väder framkommo vi icke till Valdivia förr än natten till den 8:e. Påföljande morgon gick båten till staden, hvilken ligger på omkring halfannan mils afstånd. Vi följde loppet af en flod, hvarvid vi emellanåt foro förbi några kojor och åkerlyckor, som blifvit upptagna i den eljest oafbrutna skogen; och ibland mötte vi en kanot med en indianfamilj. Staden är belägen på flodens låga stränder och ligger så fullkomligt gömd i en skog af äppelträd, att gatorna endast äro gångar i en fruktträdgård. Jag har aldrig sett något land der äppelträden tyckas trifvas så väl, som i denna fuktiga del af Sydamerika; ty på sjelfva vägkanterna funnos många unga träd, som tydligen voro sjelfsådda. I Chiloe ega invånarne en märkvärdigt lätt metod att anlägga en fruktträdgård. På nedre delen af nästan hvarje gren framskjuta små, kägelformiga, bruna, rynkiga spetsar, hvilka när som helst äro färdiga att förvandlas till rötter, såsom man stundom kan få se, då något jord eller gyttja tillfälligtvis stänkts emot trädet. En gren så tjock som ett manslår väljes tidigt på våren och aftages just nedanför en hop af dessa spetsar, hvarefter alla qvistar afskäras och grenen nedsättes omkring två fot djupt i marken. Påföljande sommar skjuter grenen långa skott och bär äfven ibland frukt. Man visade mig en, som hade afkastat ända till tjugutre äpplen; men detta ansågs såsom mycket ovanligt. Det tredje året har, såsom jag sjelf sett, grenen förvandlats till ett vedrikt träd, nedtyngdt af frukt. En gubbe vid Valdivia förtydligade sitt valspråk, ”Nödvändigheten är uppfinningens moder”, genom att omtala de olika slags nyttiga saker, som han åstadkom af sina äpplen. Sedan han beredt cider och vin, destillerade han af drafven ett färglöst och välsmakande bränvin. Genom ett annat förfarande förskaffade han sig en söt sirup eller, såsom han kallade den, honung. Hans barn och svin tycktes hufvudsakligen lefva i hans trädgård under denna årstid.

Den 11 februari. — Jag begaf mig ut på en kort ridt med en vägvisare, hvarvid jag likväl icke lyckades få se stort, vare sig af landets geologi eller af dess invånare. Vid Valdivia är icke mycket uppodladt land, och sedan vi gått öfver en flod, en half mil derifrån, inkommo vi i skogen och foro derefter förbi endast en eländig koja, innan vi framkommo till vårt hviloställe för natten. Den obetydliga latitudskilnaden af 25 mil, har gifvit skogen ett nytt utseende, i jemförelse med det i Chiloe. Detta beror på en obetydlig skilnad i proportionen af trädslagen. De träd, som hafva alltid gröna blad, tyckas icke vara fullt så talrika och skogen har följaktligen en ljusare färgton. Liksom i Chiloe, äro de lägre delarne hopsnärjda af rörväxter. Här växer äfven ett annat slag, som liknar Brasiliens bambu och är omkring tjugu fot långt, i dungar och pryder stränderna af åtskilliga strömmar på ett rätt täckt vis. Af denna växt förfärdiga indianerna sina chuzos eller långa, smäckra spjut. Vårt nattläger var så snuskigt, att jag föredrog att sofva utanför. På dessa resor är första natten vanligen mycket obehaglig, emedan man icke är van vid lopporna. Jag kan tryggt påstå, att det på morgonen icke fans så stor fläck på mina ben som en tvåöreslant, utan att den hade sitt lilla röda märke efter der en loppa kalasat.

Den 12:e. — Vi fortsatte vår ridt genom urskogen och mötte endast med långa mellanskof någon indian till häst eller en trupp af vackra mulåsnor, som förde alerceplankor och spanmål från de sydliga slätterna. På eftermiddagen tröttnade en af hästarne, när vi voro på spetsen af en höjd, som beherrskade en vacker utsigt öfver Llanos. Anblicken af dessa öppna slätter var mycket uppfriskande, sedan jag så länge varit omhvärfd af skogiga vildmarker. Enformigheten af en skog blir snart mycket tröttande; och denna vestkust kommer mig att med nöje tänka på Patagoniens fria, gränslösa slätter; och likväl kan jag med verklig motsägelseanda, icke glömma huru högtidlig skogens tystnad är. Llanos äro de bördigaste och tätast befolkade delarne af landet, emedan de ega den ofantliga fördelen, att vara nästan fullkomligt fria från träd. Innan vi lemnade skogen, öfvergingo vi några små, släta ängsmarker, kring hvilka några enstaka träd stodo, liksom i en engelsk park. Jag har ofta med förvåning anmärkt i skogbevuxna, bergiga trakter, att de fullkomligt släta ställena varit alldeles blottade på träd. Till följe af den uttröttade hästen, beslöt jag att stanna vid missionen Cudico, till hvars föreståndare jag medförde ett rekommendationsbref. Cudico utgör ett område, som ligger midt emellan skogsbygden och Llanos. Der finnas en hel mängd hyddor med åker- och potateslyckor, hvilka nästan alla tillhöra indianerna. De stammar, som lyda under Valdivia, äro ”omvände och kristne”. Indianerna längre norrut, vid Arauco och Imperial, äro ännu mycket vilda och oomvända, men de hafva allesamman mycken samfärdsel med spanjorerna. Presten sade, att de kristna indianerna icke äro synnerligt angelägna att bivista messan, men att de för öfrigt visade mycken vördnad för religionen. Den största svårigheten låg i att få dem att iakttaga giftermålsceremonierna. De vilda indianerna taga så många hustrur, som de kunna föda, och en kazik kan stundom hafva flera än tio; och kan man sluta till deras antal af antalet särskilta eldar man finner i hans hus; ty hvarje hustru lefver i tur en vecka med kaziken, men alla sysselsättas med att väfva ponchos med mera dylikt för hans räkning.

Männen i alla dessa stammar bära en grof ylleponcho; de som bo söder om Valdivia hafva korta vidbyxor och de, som bo i norr, en kjortel liknande gauchos chilipa. Alla hafva sitt långa hår hopbundet med ett rödt band, men för öfrigt ingen hufvudbonad. Dessa indianer äro välbildade män; deras kindben äro utstående, och till sitt utseende likna de i allmänhet den stora amerikanska familj, till hvilken de höra; men deras ansigtsuttryck tyckes mig obetydligt skilja sig från de andra stammarnes, som jag förut hade sett. Uttrycket var vanligen allvarsamt, ja till och med strängt och egde mycken uttrycksfullhet, hvilket kunde tagas antingen för ärlig rättframhet eller stolt beslutsamhet. Det långa svarta håret, de allvarliga och fårade anletsdragen och den mörka hyn, erinrade mig om gamla porträtter af Jakob den förste. Under vägen sågo vi intet af den ödmjuka höflighet, som var rådande på Chiloe. Några sade sitt ”mari-mari” (god morgon) med beredvillighet, men de flesta tycktes icke vara benägna att göra någon helsning. Detta oberoende sätt är sannolikt en följd af deras långa krig och de många segrar, som de allena bland alla amerikanska stammar hafva vunnit öfver spanjorerna.

Jag tillbragte aftonen mycket angenämt i samtal med presten. Han var ytterst vänlig och gästfri och då han kom från Sant Jago, hade han kunnat omgifva sig med några beqvämligheter. Emedan han var en person, som åtnjutit någon uppfostran, beklagade han sig bittert öfver den fullkomliga bristen på umgänge. Utan något synnerligt religiöst nit, utan någon sysselsättning, något sträfvande, huru alldeles förspildt måste icke denna mans lif bli! Följande dagen råkade vi på vår återfärd sju indianer med ett mycket vildt utseende, af hvilka några voro kaziker, som just nu af chilenska styrelsen hade erhållit sin årliga lilla sold, derföre att de länge förblifvit trogna. De voro ståtliga karlar och redo i rad efter hvarandra med ytterst dystra anleten. En gammal kazik, som red i spetsen för dem, hade förmodligen varit i högre grad drucken än de öfriga, ty han tycktes vara både ytterst allvarsam och högst misslynt. Kort förut slöto sig till oss två indianer, hvilka reste från en aflägsen missionsplats till Valdivia med anledning af en rättegång. Den ene var en godlynt gubbe, men till följe af sitt skägglösa, skrynkiga ansigte såg han mera ut som en gammal qvinna, än som en karl. Jag gaf dem begge ofta cigarrer och ehuru de gerna emottogo dem och som jag tror voro tacksamma, var det med knapp nöd, att de ville nedlåta sig att tacka för dem. En chilotare skulle hafva aftagit sin hatt och sagt sitt ”Dios le page” (Gud löne er det). Resan var mycket besvärlig både till följe af vägarnes dåliga beskaffenhet och mängden af stora kullfallna träd, hvilka det var nödvändigt att antingen hoppa öfver eller undvika genom långa omvägar. Vi tillbragte natten på vägen och följande morgon framkommo vi till Valdivia, hvarifrån jag begaf mig om bord.

Några dagar derefter rodde jag öfver viken med några officerare och landade vid ett fäste kalladt Niebla. Bygnaderna voro i ett mycket förfallet skick och kanonlavetterna alldeles murkna. Mr. Wickham anmärkte till befälhafvande officeren, att de säkert skulle falla sönder om ett skott aflossades. Den stackars karlen, som försökte hålla god min i elakt spel, svarade allvarsamt: ”Nej, jag kan försäkra min herre, att de skulle tåla två skott”. Det måste hafva varit spanjorernas mening att göra detta fäste ointagligt. Midt på borggården ligger nu ett litet berg af murbruk, som i hårdhet täflar med klippan, hvarpå det blifvit lagdt. Det fördes från Chile och kostade 25,000 riksdaler. Revolutionens utbrott hindrade det att användas till något gagn och nu ligger det qvar, som ett minne af Spaniens gångna storhet.

Jag önskade fara till ett hus, som låg omkring en fjerdingsväg inåt landet, men min vägvisare sade att det var alldeles omöjligt, att i rak linie framtränga genom skogen. Han erbjöd sig emellertid att föra mig genaste vägen genom att följa föga trampade kreatursstigar. Emellertid upptog vandringen ej mindre än tre timmar! Denne man användes till att söka efter hornboskap, som kommit vilse, och så väl han än måste känna skogarne, var det likväl icke länge sedan han gick vilse under två dagars tid, utan att hafva någonting att äta. Dessa sakförhållanden gifva en god föreställning om svårigheten att taga sig fram i dessa länders skogar. Jag gjorde mig ofta den frågan, huru länge finnes ännu något spår qvar af ett kullfallet träd? Denne man visade mig ett, som ett sällskap flyktiga rojalister hade nedhuggit för fjorton år sedan, och om jag tar detta som en ledning för mitt omdöme, skulle jag tro, att en stock af halfannan fots tvärmått på trettio år skulle förvandlas till en mullhög.

Den 20 februari. — Denna dag har varit minnesvärd i Valdivias årsböcker för det svåraste jordskalf, som de äldsta invånare kunna erinra sig. Jag var händelsevis i land och hade lagt mig ned i skogen för att hvila. Det kom plötsligt och räckte i två minuter, men tiden föreföll mycket längre. Markens gungning kändes mycket väl. Min följeslagare och jag tyckte att de vågformiga rörelserna kommo rakt österifrån, då deremot andra tyckte att de utgingo från sydvest. Detta visar huru svårt det stundom är att märka dallringarnes riktning. Man kunde utan svårighet stå upprätt, men gungningen gjorde mig nästan yr i hufvudet. Det var snarlikt ett fartygs rörelse i en svag dyning från tvenne håll, eller ännu snarlikare den man känner, när man åker skridsko öfver tunn is, hvilken bugtar sig under den åkandes tyngd.

En jordbäfning förstör med ens våra äldsta föreställningar; jorden, sjelfva fasthetens sinnebild, har rört sig under våra fötter, såsom en tunn skorpa hvilande på ett flytande ämne; en enda sekund har varit nog att hos oss bilda en underlig föreställning om otrygghet, hvilken flera timmars begrundning icke skulle hafva kunnat åstadkomma. Emedan blåsten satte träden i rörelse, kände jag i skogen endast jorden darra, men såg ingen annan verkan. Kapten Fitz Roy och några officerare voro i staden under stöten och der var företeelsen mera slående. Ty ehuru husen icke instörtade, emedan de äro uppförda af träd, skakades de våldsamt och plankorna knakade och brakade mot hvarandra. Folket sprang ut på gatan under den största förfäran. Det är sådana omständigheter, som framkalla den djupa förskräckelse för jordbäfningar, hvilken erfares af alla dem, som sålunda hafva sett så väl som känt deras verkningar. I skogen var företeelsen i hög grad intressant, men ingalunda fasaväckande. Tidvattnet erfor en egen inverkan af jordskalfvet. Den stora stöten inträffade, när det var ebb, och en gumma, som var på stranden, berättade mig, att vattnet rann mycket snabt, men icke i stora vågor, upp till högvattenmärket och derefter lika hastigt tillbaka till sin vanliga höjd igen, hvilket man äfven tydligt kunde se af den våta sandranden. Denna samma slags snabba, men lugna rörelse hos tidvattnet, egde för få år sedan rum i Chiloe under en svag jordbäfning och åstadkom mycken onödig skrämsel. Under aftonens lopp kändes flera svaga jordstötar, hvilka tycktes åstadkomma de mest invecklade strömningar i hamnen och åtskilliga af ansenlig styrka.

Den 4 mars. — Vi löpte in i Concepcions hamn. Under det att fartyget kryssade upp till ankarplatsen, landade jag på ön Quiriquina. Landtgodsets förvaltare red hastigt ned för att berätta mig den förfärliga nyheten om jordbäfningen den 20 februari; att icke ett enda hus fans qvar i Concepcion eller Talcahuano (hamnen), att sjuttio byar voro förstörda, och att en stor våg nästan hade bortsköljt spillrorna af Talcahuano. Jag såg snart öfverflödiga bevis på denna senare uppgift, i det hela kusten var öfverströdd med timmer och husgeråd, liksom om tusen fartyg hade lidit skeppsbrott. Utom stolar, bord, bokhyllor o. s. v. i stor mängd, lågo der åtskilliga hustak, hvilka bortflyttats nästan hela. Magasinerna i Talcahuano hade blifvit söndersprängda och stora balar med bomull, yerba och andra värdefulla varor lågo kringströdda på stränderna. Under min vandring kring ön såg jag talrika klippstycken, som, att sluta af de hafsdjur, hvilka hängde fast vid dem, synbarligen måste hafva legat i djupt vatten och sedan blifvit kastade högt upp på stranden. Ett af dessa var sex fot långt, tre fot bredt och två fot tjockt.

Äfven sjelfva ön utvisade jordskalfvets öfverväldigande kraft, lika tydligt som stranden den påföljande stora vågens. Marken var på många ställen remnad i linier, som löpte i norr och söder, hvilka kanske förorsakats deraf, att denna smala ös parallela och branta sidor gifvit efter. Några remnor invid klipporna voro halfannan aln breda. Många ansenliga massor hade redan fallit ned på stranden och invånarne trodde att när regntiden inföll, skulle ännu större ras inträffa. Men skalfvets inverkan på den hårda urskiffer, som utgör öns grundval, var ännu märkvärdigare; ty ytdelarne af några smala åsar voro så fullkomligt splittrade, som om de hade blifvit söndersprängda med krut. Denna verkan, som var mycket tydlig genom de friska brottytorna och den rubbade marken, måste hafva inskränkt sig till sjelfva ytan, ty eljest skulle det ej finnas ett enda fast klippblock i hela Chile; icke heller är detta osannolikt, då man vet att en i dallring försatt kropps yta påverkas på helt annat sätt än de centrala delarne. Detta torde äfven vara orsaken hvarföre jordbäfningar icke i djupa grufvor åstadkomma en sådan förfärlig ödeläggelse, som man skulle vilja föreställa sig. Jag tror att detta jordskalf mera bidragit att minska ön Quiriquinas storlek, än hafvets och vindens vanliga nötning under loppet af ett helt århundrade.

Påföljande dagen landsteg jag i Talcahuano och red derefter till Concepcion. Båda städerna framstälde det fruktansvärdaste och dock mest intressanta skådespel, som jag någonsin sett. Det skulle sannolikt hafva varit ännu mera gripande för den, som förut hade sett dem; ty ruinerna voro så hopblandade och det hela hade så litet utseende af ett beboeligt ställe, att det knappast var möjligt att tänka sig dess forna tillstånd. Jordskalfvet började klockan half tolf på förmiddagen. Om det hade inträffat midt i natten, skulle de flesta invånarne (hvilka endast i denna provins uppgå till flera tusen), hafva omkommit, i stället för nu mindre än hundra; men äfven nu räddades de endast genom den allmänna vanan att springa ut på gatan, så fort marken började bäfva. I Concepcion stod hvarje hus eller husrad uppe, en hop eller sträcka af ruiner; men i Talcahuano kunde man till följe af den stora vågen icke urskilja stort mera än ett lager af tegelstenar, taktegel och timmer, med ett stycke af en mur stående här och der. Af denna orsak var Concepcion, ehuru icke så fullständigt ödelagdt, en mera förfärlig och, om jag så får kalla det, pittoreskare anblick. Förvaltaren på Quiriquina berättade mig, att den första aning han fick om jordskalfvet, var att han fann både sig sjelf och hästen, hvarpå han red, rullande på marken. Då han steg upp, kastades han å nyo om kull. Han berättade mig äfven, att några kor, hvilka stodo på öns branta kust, rullades ned i hafvet. Den stora vågen anstälde stor förödelse bland nötkreaturen; på en låg ö vid innersta ändan af viken bortspolades sjuttio kreatur och drunknade. Man antager allmänt, att denna jordbäfning var den svåraste, som man hört omtalas i Chile. Men då mycket svåra jordbäfningar endast inträffa efter långa mellantider, är det icke lätt att veta detta; icke heller skulle ett mycket häftigare jordskalf kunnat åstadkomma någon större förödelse, ty den var redan nu fullständig. Otaliga små jordstötar följde på det stora jordskalfvet, och inom de första tolf dagarne räknade man icke mindre än trehundra.

Sedan jag sett Concepcion, kan jag icke förstå huru de flesta invånarne kunnat undslippa oskadade. Husmurarne föllo på många ställen utåt och bildade sålunda midt i gatorna små kullar af tegelsten och grus. Engelska konsuln, mr. Rouse, berättade oss, att han satt vid frukostbordet, när den första rörelsen varnade honom att springa ut. Han hade knappast nått midten af gården, förr än en sida af hans hus kom nedrasande. Han bibehöll då så mycken sinnesnärvaro, att han insåg, att om han blott lyckades komma upp på den del som redan hade fallit, så skulle han vara säker; men då han till följe af markens rörelse icke kunde stå, kröp han dit på händer och fötter, och han hade icke väl kommit upp på denna lilla höjd, än den andra sidan af huset föll, hvarvid de stora bjelkarne foro tätt förbi hans hufvud. Förblindad och nästan qväfd af det dammoln, som förmörkade luften, uppnådde han slutligen gatan. Emedan stöt följde på stöt med några minuters mellantid, vågade ingen nalkas de splittrade ruinerna, och ingen visste om hans käraste vänner och anhöriga icke höllo på att omkomma af brist på hjelp. De, som hade räddat några tillhörigheter, voro tvungna att hålla ständig vakt, ty tjufvar ströfvade omkring och vid det minsta jordskalf slogo de sig för bröstet med ena handen och ropade ”förbarmande”, samt tillgrepo så med den andra hvad de kunde komma öfver i ruinerna. De rörtäckta taken nedföllo öfver eldarne och lågor utbröto på alla håll. Hundratals menniskor visste sig vara ruinerade och få voro i stånd att skaffa sig lifsuppehälle för dagen.

Jordbäfningar äro i och för sig tillräckliga att förstöra välmågan i hvilket land som helst. Om de under England nu i hvila varande underjordiska krafterna skulle utöfva den verksamhet, som de i forna tider helt säkert hafva utöfvat, huru fullständigt skulle icke landets hela tillstånd förändras! Hvad skulle det bli af de höga husen, de tätt befolkade städerna, de stora fabrikerna, de vackra allmänna och enskilta bygnaderna? Om denna nya jordbäfningsperiod toge sin början med en häftig stöt midt i natten, huru förfärlig skulle icke förödelsen blifva! England skulle med ens bli bankrutt; alla värdepapper, handlingar och räkenskaper skulle från det ögonblicket vara förlorade. Styrelsen skulle vara ur stånd att indrifva skatterna och då den icke kunde upprätthålla sitt anseende, skulle våldets och rofvets hand rasa utan hejd. I alla stora städer skulle hungersnöd uppstå, med pest och död i sitt följe.

Strax efter jordstöten såg man en stor våg på omkring en half mils afstånd nalkas midt i viken med jemn kam, men långs med stranden ryckte den med sig i sin hejdlösa framfart träd och hyddor. Innerst i viken bröt den sig i en förfärlig linie af hvita bränningar, hvilka störtade upp till en lodrät höjd af 24 fot öfver den högsta springflod. Deras styrka måste hafva varit ofantlig; ty i fästningen hade en kanon med sin lavett, som uppskattades till åttio centner i vigt, blifvit flyttad femton fot längre inåt. En skonare lemnades midt i ruinerna 300 alnar från stranden. Den första vågen följdes af två andra, hvilka vid sin tillbakagång förde med sig en ofantlig massa flytande föremål. I en del af viken kastades ett fartyg högt upp på torra landet, bortfördes igen och drefs å nyo på strand, för att ännu en gång föras bort. På ett annat ställe vredos två stora fartyg, som lågo till ankar invid hvarandra, omkring, så att deras kablar snoddes tre hvarf omkring hvarandra; och ehuru de lågo ankrade på 36 fots vatten, stodo de under några minuter på grund. Den stora vågen måste hafva rört sig långsamt, ty invånarne i Talcahuano hade tid att springa upp på kullarne bakom staden och några sjömän rodde ut till sjös i förlitan på att deras båt tryggt skulle flyta öfver vågen, om de blott nådde densamma innan den bröt sig. En gumma sprang i en båt med en liten, fyra till fem års gammal gosse, men då det icke fans någon, som kunde ro ut den, kastades båten mot ett ankare och slogs itu. Gumman drunknade, men barnet upptogs några timmar efteråt fasthängande vid vraket. Pussar med saltvatten stodo ännu bland ruinerna och barnen, som gjorde sig båtar af gamla bord och stolar, tycktes lika lyckliga, som deras föräldrar voro olyckliga. Det var likväl högst intressant att se, huru alla visade sig mycket mera verksamma och vid bättre mod än man kunde hafva väntat. Det anmärktes med mycken sanning, att derigenom att förstörelsen var allmän, kände ingen sig värre deran än de andra eller kunde misstänka sina vänner för kallsinnighet — denna grufligaste följd af mistad förmögenhet. Mr. Rouse och en mängd personer, som han välvilligt tog under sitt beskydd, vistades första veckan i en trädgård under några äppelträd. I början voro de muntra, som om det varit en utflykt i det gröna; men snart efteråt förorsakade ett ihållande regn mycken vantrefnad, emedan de voro helt och hållet utan tak öfver hufvudet.

I kapten Fitz Roys berättelse om jordbäfningen omtalas, att man i viken såg två explosioner, den ena lik en rökpelare, den andra likt flåsningen af en stor hval. Vattnet tycktes äfven svart och gaf ifrån sig en högst obehaglig svafvelaktig lukt. Dessa senare omständigheter iakttogos äfven i Valparaiso-viken under jordbäfningen år 1822 och jag tror, att man kan förklara dem deraf, att den i förruttnelse stadda organiska ämnen innehållande gyttjan på hafsbottnen blifvit upprörd. I Callao-bugten märkte jag på en lugn dag, att när fartyget släpade sin kabel på bottnen, utmärktes dess väg af en rad med bubblor. Det lägre folket i Talcahuano trodde, att jordbäfningen förorsakades af några gamla indianska qvinnor, hvilka två år förut hade tillstoppat vulkanen Antuco, emedan de ansett sig förorättade. Denna enfaldiga tro är märklig, emedan den visar att erfarenheten bragt dem till insigt om, att ett samband eger rum emellan vulkanernas hämmade verksamhet och jordbäfningar, ehuru det blef nödvändigt att taga sin tillflykt till hexeri, der deras kunskap om orsak och verkan svek dem; och detta var i fråga om tilltäppandet af den vulkaniska öppningen. I detta särskilta fall är denna tro så mycket märkligare, som enligt kapten Fitz Roy, anledning finnes till det antagandet, att Antuco alls icke var i verksamhet.

Staden Concepcion var bygd på det vanliga spanska viset, med alla gatorna gående i räta vinklar mot hvarandra, hvarvid den ena raden gick sydvest till syd och den andra nordvest till nord. De murar, som gingo i den förra riktningen stodo äfven mycket bättre, än de som lågo i den senare; ty de flesta tegelstensmurarne lågo kullkastade mot nordost. Begge dessa omständigheter öfverensstämma fullkomligt med den allmänna föreställningen, att jordstötarne kommo från sydvest, från hvilket håll man också hörde underjordiskt dån; ty det är tydligt att de murar, som gingo i sydvest och nordost och hvilka hade sina ändpunkter mot det väderstreck, hvarifrån rörelsen kom, skulle vara mindre utsatta, för att falla, än de murar, hvilka gingo i nordvestlig och sydostlig riktning, och sålunda måste utefter hela sin längd hafva blifvit i samma ögonblick kastade ur sitt jemvigtsläge; ty då rörelsen kom från sydvest, måste den hafva utsträckt sig i nordvestliga och sydostliga vågor, när de gingo under grundvalarne. Man kan förtydliga detta, om man ställer böcker på kant på en matta och derpå, såsom Michell föreslagit, efterhärmar en jordbäfnings vågrörelser. Man skall då finna att de falla mer eller mindre hastigt allt efter som den riktning, i hvilken de blifvit stälda, sammanfaller med våglinien. Remnorna i marken utsträckte sig vanligen, ehuru icke likformigt, i en sydostlig och nordvestlig riktning och motsvarade således våglinierna eller linierna för den förnämsta böjningen. Om man nu sammanhåller alla dessa omständigheter, hvilka så tydligt peka mot sydvest såsom hufvudhärden för rörelsen, så är det ett mycket intressant förhållande, att ön Santa Maria, som ligger åt det hållet, under landets allmänna höjning lyftades nära tre gånger så högt, som någon annan del af kusten.

Domkyrkan var det bästa exemplet på den olika motståndskraften hos murarne allt efter deras läge. Den sida, som vette mot nordost, utgjorde en stor massa af ruiner, midt ibland hvilka dörrfoder och timmer stucko upp, liksom om de flutit i en ström. Några kantiga stycken af tegelstensmurarne voro af ansenlig storlek och de hade rullat ett stycke derifrån ned på det öppna torget, lika klippstycken vid foten af något högt berg. Sidomurarne, som gingo i sydvest och nordost, hade förblifvit stående, fastän de voro mycket remnade; men de väldiga sträfpelarne, hvilka stodo i rät vinkel emot dem och således voro parallela med de murar, som ramlat, hade på många ställen blifvit alldeles afhuggna liksom med en mejsel och slungade till marken. Några fyrkantiga prydnader på dessa murars gaflar hade af Jordbäfningen blifvit flyttade i en diagonal ställning. Ett liknande förhållande iakttog man äfven efter en jordbäfning i Valparaiso, i Calabrien och på andra ställen, hvaribland äfven i några af de gamla grekiska templen. Denna omvridning tyckes i början antyda en hvirfvelrörelse under hvarje sålunda påverkadt ställe; men detta är mycket osannolikt. Kan den icke snarare förorsakas af en benägenhet hos hvarje sten, att lägga sig i ett visst läge i förhållande till dallringslinierna, på ungefär samma sätt som nålar på ett pappersark när detta skakas? I allmänhet stodo sig port- och fönsterhvalf mycket bättre, än andra delar af bygnaden. Icke desto mindre blef en fattig, lam gubbe, som vid små jordstötar brukat krypa till en viss portgång, denna gång sönderkrossad.

Jag har icke försökt lemna någon utförlig beskrifning på Concepcions utseende, ty jag märker, att det är alldeles omöjligt att gifva en föreställning om de blandade känslor, som jag erfor. Några af officerarne besökte staden före mig, men deras uttrycksfullaste ord kunde icke gifva en riktig föreställning om förödelsen. Det är bittert och förödmjukande att se arbeten, som hafva kostat menniskan så mycken tid och möda, kullkastade på en minut; och likväl utplånades medlidandet med invånarne nästan genast af förvåningen öfver att på ett ögonblick se åstadkommet ett sådant tingens tillstånd, hvilket man var van att tillskrifva flera tidehvarfs inverkan. I min tanke hade vi knappast, sedan vi lemnade England, skådat en så djupt gripande syn.

Vid nästan hvarje svår jordbäfning, säges hafvets angränsande vatten hafva kommit i häftig rörelse. Rörelsen tyckes vanligen, såsom i fråga om Concepcion, hafva varit af två slag: först, att i samma ögonblick som stöten kom, vattnet stiger högt upp på stranden med en långsam rörelse och derefter drager sig lika sakta tillbaka; och för det andra, att hela vattenmassan en stund efteråt drager sig tillbaka från kusten, för att snart vända åter i vågor af öfverväldigande styrka. Den första rörelsen tyckes vara den omedelbara följden deraf, att jordbäfningen på olika vis inverkar på en fast och en flytande kropp, så att deras ömsesidiga ytlägen obetydligt rubbas; men det andra fallet är en vida vigtigare företeelse. Under de flesta jordbäfningar och isynnerhet dem på Amerikas vestkust, är det säkert, att den första stora rörelsen hos vattnen har varit tillbakavikande. Somliga författare hafva försökt att förklara detta genom att antaga, att vattnet bibehåller sitt ytläge under det att landet rör sig uppåt; men helt säkert skulle vattnet tätt invid landet deltaga i bottnens rörelse; dessutom hafva dylika rörelser i hafvet, såsom Lyell framhållit, inträffat vid öar, som ligga mycket aflägsna från den förnämsta höjningslinien, såsom fallet var med Juan Fernandez under denna jordbäfning, och med Madeira under den ryktbara jordbäfningen i Lissabon. Fastän man har svårt att göra denna sak klar för sig, misstänker jag, att en våg, den må vara uppkommen på hvad sätt som helst, först drager vattnet från den strand, mot hvilken den framskyndar för att bryta sig; och jag har märkt, att detta är fallet med de små vågorna från hjulen af en ångbåt. Det är märkvärdigt, att medan Talcahuano och Callao (vid Lima), båda belägna vid innersta ändan af stora grunda vikar, hafva lidit af stora vågor under alla svåra jordbäfningar, har Valparaiso, som är beläget tätt invid ett brådjupt haf, aldrig blifvit öfversvämmadt, ehuru det så ofta ristats af de svåraste jordskalf. Deraf att den stora vågen icke följer omedelbart efter jordskalfvet, utan stundom efter en half timmes förlopp, och deraf att aflägsna öar lika mycket berörts deraf som kusterna invid den underjordiska rörelsens utgångspunkt, vill det tyckas som om vågen först uppstår i öppna sjön; och som detta är den vanliga företeelsen, måste orsaken vara allmän. Jag förmodar derföre, att man såsom det ställe der den stora vågen först uppkommer, måste anse den linie, der det djupa hafvets mindre oroade vatten stöter intill vattnet närmare kusten, hvilket har deltagit i landets rörelser; det vill äfven tyckas som om vågen är större eller mindre, allt efter utsträckningen af det grunda vatten, som kommit i rörelse jemte bottnen hvarpå det hvilade.

Den märkligaste verkan af denna jordbäfning var landets fortfarande höjning; ehuru det måhända skulle vara vida riktigare att kalla höjningen för orsaken. Det kan ej betviflas att landet omkring viken vid Concepcion lyftades två eller tre fot, men det för tjenar anmärkas, att emedan vågen hade utplånat de gamla linierna af tidvattnets inverkan på de sluttande, sandiga stränderna, så kunde jag icke upptäcka några bevis för detta faktum, utom invånarnes sammanstämmande vittnesbörd, att ett litet klippigt skär, som nu låg i dagen, förut var under vatten. På ön Santa Maria, som ligger omkring fem mil borta, var höjningen betydligare; ty på ett håll fann kapten Fitz Roy bäddar af ruttnande musslor, ännu fastsittande vid klipporna, tio fot öfver högvattensmärket; och invånarne hade förut vid springebb dykat efter dessa musslor. Denna landsträckas höjning är synnerligen intressant, både emedan den varit skådeplatsen för åtskilliga andra våldsamma jordbäfningar och till följe af den stora mängd hafsmusslor, som ligga spridda öfver landet till en höjd af 600 och kanske ända till 1,000 fot. I Valparaiso finnas, såsom jag redan har anmärkt, dylika skal på en höjd af 1,300 fot; och det är knappast möjligt att betvifla, att denna stora höjning åstadkommits genom flera små lyftningar, sådana som åtföljde eller förorsakade detta års jordbäfning; äfvensom genom en omärkligt långsam höjning, som helt visst är i gång på vissa delar af denna kust.

Ön Juan Fernandez, som ligger 60 mil nordost härifrån, skakades våldsamt under den stora jordbäfningen den 20:e, så att träden slogos emot hvarandra och en vulkan frambröt under vattnet tätt invid stranden. Dessa omständigheter äro märkliga, emedan denna ö äfven under jordbäfningen år 1751 var svårare utsatt, än andra ställen på lika stort afstånd från Concepcion; och detta tyckes antyda något underjordiskt samband mellan dessa begge ställen. Chiloe, som ligger omkring 57 mil söder om Concepcion, tyckes hafva skakats häftigare än det mellanliggande distriktet Valdivia, hvarest vulkanen Villavica alls icke kom i rörelse, under det att på Cordilleran midt för Chiloe två vulkaner på samma gång utbröto i häftig verksamhet. Dessa begge vulkaner jemte några angränsande fortsatte en lång tid sina utbrott och rönte tio månader efteråt ånyo inverkan af en jordbäfning i Concepcion. Några karlar, som höggo ved vid foten af en af dessa vulkaner, märkte icke stöten den 20 februari, ehuru hela den omgifvande trakten var i rörelse. Här hafva vi således ett utbrott, hvilket afleder och träder i stället för ett jordskalf, liksom, enligt det lägre folkets tro, fallet skulle hafva blifvit i Concepcion, om vulkanen Antuco icke hade blifvit tilltäppt genom häxeri. Två och trefjerndels år senare skakades Valdivia och Chiloe åter; ehuru våldsammare än den 20 februari, och en ö i Chonos-arkipelagen lyftades fortvarande mer än åtta fot. Vi få en bättre föreställning om omfånget af dessa företeelser, om vi, liksom förut i fråga o glaciererna, antaga att de egt rum på motsvarande afstånd i Europa; då skulle hela landet från Nordsjön till Medelhafvet blifvit våldsamt skakadt och på samma gång skulle ett stort område af Englands ostkust blifvit höjdt, jemte några der utanför liggande öar; på kusten af Holland skulle en rad vulkaner kommit i verksamhet och ett utbrott egt rum på hafsbottnen vid norra ändan af Irland; och slutligen skulle de gamla vulkanerna i Auvergne, Cantal och Mont d’Or uppsändt svarta rökpelare och länge förblifvit i häftig verksamhet. Två och trefjerndels år senare skulle Frankrike å nyo blifvit hemsökt af en jordbäfning alltifrån sin midt till Engelska kanalen och en ö fortvarande uppstått i Medelhafvet.

Det område, från hvilket vulkaniska ämnen verkligen utkastades den 20 februari, är 120 mil långt i en riktning och 70 mil i en annan, i räta vinklar mot den första. Följaktligen utbreder sig sannolikt här en underjordisk lavasjö af ett omfång nästan dubbelt så stort som Svarta hafvets. Af det innerliga och invecklade sätt, hvarpå de lyftande och utbrott föranledande krafterna visade sig stå i samband med hvarandra under alla dessa företeelser, kunna vi trygt draga den slutsatsen, att de krafter som långsamt och med små ryck upplyfta fastlanden och de, som vid på hvarandra följande tidpunkter utkasta vulkaniska ämnen från öppna mynningar, äro enahanda. Af flera skäl tror jag, att de ofta här förekommande jordskalfven bero på lagrens sönderremnande, hvilket blir en nödvändig följd af landets utvidgning, då det upplyftes, samt remnornas fyllande med smälta ämnen. Detta remnande och fyllande skulle, om det tillräckligt ofta upprepades (och vi veta att jordbäfningar ofta på samma sätt beröra samma områden) bilda en kedja af kullar; och den långsträckta ön Santa Maria, hvilken lyftades tre gånger så högt som det närbelägna fastlandet, tyckes undergå denna process. Jag tror, att ett bergs fasta axel till sitt bildningssätt skiljer sig från en vulkanisk kägla, endast deri, att i förra fallet den smälta stenen oupphörligt blifvit ingjuten, i stället för att såsom i det senare gång på gång utkastas. Dessutom tror jag att det är omöjligt att förklara bygnaden af stora bergskedjor, sådana som Cordilleran, der lagren, som täcka den ingjutna axeln af plutonisk bergart, hafva blifvit kastade på kant långs med åtskilliga parallela och närbelägna höjningslinier, så framt man icke antager att den klippmassa, som bildar kärnan, efter upprepade utbrott blifvit dit ingjuten med nog långa mellantider, för att låta de öfre delarne eller kilarne afsvalna och stelna; ty om lagren hade medelst en enda stöt blifvit kastade i sitt nuvarande mycket lutande, lodräta och till och med omkastade läge, skulle jordens sjelfva innandöme hafva utströmmat, och i stället för att se brådstupa bergaxlar bestående af under högt tryck stelnad sten, skulle lavaflöden hafva utgjutit sig på oräkneliga punkter långs med hvarje höjningslinie.