En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 13

←  Mellersta Chile

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Chiloe och Concepcion — Stark jordbäfning  →

TRETTONDE KAPITLET.

CHILOE OCH CHONOS-ÖARNE.

Chiloe. — Dess utseende i allmänhet. — Utfärd i båt. — Infödda indianer. — Castro. — Tam räf. — Bestigning af San Pedro. — Chonos-öarne. — Halfön Tres Montes. — Granitberg. — Skeppsbrutna sjömän. — Lows hamn. — Vilda potäter. — Torfbildning. — Myopotamus, utter och råttor. — Cheucau och den skällande fågeln. — Opetiorhynchus. — Fågelfaunans egendomliga natur. — Stormfåglar.

Den 10 november. — Beagle seglade från Valparaiso söderut, för att uppmäta södra delen af Chile, ön Chiloe och det bergiga land som kallas Chonos-arkipelagen, så långt åt söder som till halfön Tres Montes. Den 21:a ankrade vi i viken vid San Carlos, hufvudstaden på Chiloe.

Ön är omkring femton mil lång, med en bredd af något under fem mil. Landet är kulligt, men icke bergigt och betäckes af en enda stor skog, undantagandes der några få gröna fläckar hafva blifvit uppröjda omkring de halmtäckta kojorna. På långt afstånd är utsigten snarlik den på Eldslandet; men när man betraktar skogarne på närmare håll, äro de ojemförligt mycket vackrare; emedan många vackra, ständigt grönskande träd och växter med en tropisk karakter här träda i stället för de sydliga kusternas dystra bok. Om vintern är klimatet afskyvärdt och om sommaren är det endast föga bättre. Jag skulle tro att det finnes få ställen på jorden inom de tempererade trakterna, der så mycket regn faller. Vindarne äro mycket oregerliga och luften nästan alltid molnhöljd, så att en veckas vackert väder är något underbart. Det är också svårt att få se en skymt af Cordilleran; och under vårt första besök framstod vulkanen Osorno endast en gång i djerfva konturer, och det var före soluppgången; det var egendomligt att se huru allt eftersom solen uppsteg, bergets ytterlinie småningom försvann i den östra himmelns glans.

Invånarne tyckas till följe af sin ansigtsfärg och låga växt till trefjerdedelar hafva indianskt blod i sina ådror. De äro ett anspråkslöst, stillfärdigt och arbetsamt slägte. Ehuru den bördiga marken, som härrör af de vulkaniska klippornas förvittring, bär en yppig växtlighet, är luftstrecket likväl icke gynsamt för något alster, som fordrar mycket solsken till sin mognad. Det finnes mycket litet bete för de större däggdjuren och följaktligen utgöra svin, potäter och fisk de hufvudsakligaste födoämnena. Alla gå klädda i tjocka ylletyger, hvilka hvarje hushåll förfärdigar för sin egen räkning och medelst indigo gifver en mörkblå färg. Slöjderna äro i det råaste tillstånd, såsom man kan se af deras besynnerliga plöjningssätt, deras sätt att spinna, mala säd och bygga sina båtar. Skogarne äro så ogenomträngliga, att landet endast är odladt vid kusten och på de närliggande holmarna. Äfven der gångstigar finnas, äro de knappast farbara, till följe af markens mjuka och morasiga beskaffenhet. Invånarne färdas, liksom eldsländarne, mest långs med kusten eller i båtar. De äro mycket fattiga, ehuru de ha fullt upp att äta. Det finnes ingen efterfrågan på arbete och följaktligen kunna de lägre klasserna icke skrapa ihop tillräckligt med penningar för att köpa de ringaste öfverflödsartiklar. Det råder också en stor brist på mynt. Jag har sett en karl bära en säck med trädkol på ryggen, för att dermed köpa någon småsak; och en annan släpa på en planka i utbyte mot en butelj vin. Följaktligen måste hvarje affärsman äfven vara köpman och åter sälja de varor, som han tager i utbyte.

Den 24 november. — Skeppsslupen och hvalbåten skickades under mr. Sullivans befäl, för att uppmäta den östra eller mot fastlandet vettande kusten af Chiloe, med befallning att möta Beagle vid öns sydspets, till hvilken punkt hon skulle segla på utsidan, så att hela ön sålunda kringseglades. Jag medföljde denna expedition, men i stället för att första dagen färdas båtledes, legde jag hästar att fortskaffa mig till Chacao vid öns norra ända. Vägen följde utmed kusten, och gick emellanåt öfver uddar, som voro betäckta med vackra skogar. På dessa skuggiga stigar är det oundgängligen nödvändigt att hela vägen är belagd med trästockar, hvilka äro huggna i fyrkant och lagda tätt bredvid hvarandra. Då solstrålarne aldrig genomtränga det alltid gröna bladhöljet, är marken så fuktig och mjuk, att utan denna tillställning, hvarken karl eller häst skulle vara i stånd att färdas fram der. Jag anlände till byn Chacao strax efter sedan båtbesättningarne hade uppslagit tälten för natten.

I denna trakt har landet blifvit mycket uthugget och det fans många fridfulla och högst pittoreska punkter i skogen. Chacao var fordom den förnämsta hamnen på ön, men sedan många fartyg gått förlorade till följe af de farliga strömsättningarne och klipporna i sundet, brände spanska styrelsen kyrkan och nödgade sålunda godtyckligt flertalet af invånarne att flytta till San Carlos. Vi hade icke länge bivakerat, förr än guvernörens barfotade son kom ned för att höra hvilka vi voro. Då han såg engelska flaggan hissad på toppen af skeppsslupens mast, frågade han med den största likgiltighet, om den alltid skulle komma att svaja vid Chacao. På somliga ställen voro invånarne mycket förvånade vid anblicken af örlogsbåtar samt hoppades och trodde att vi voro förelöpare till en spansk flotta, som kom för att återtaga ön från den inhemska chilenska styrelsen. Alla embetsmän hade emellertid blifvit underrättade om vårt tillämnade besök och voro ytterst höfliga. Under det att vi åto vår aftonmåltid, gjorde guvernören oss ett besök. Han hade varit öfverstlöjtnant i spansk tjenst, men befann sig nu i yttersta fattigdom. Han gaf oss två får och emottog i utbyte två bomullsnäsdukar, några småsaker af messing och litet tobak.

Den 25:e. — Regnet hälde ned; vi lyckades dock att segla nedåt kusten så långt som till Huapi-lenu. Hela denna östra sida af Chiloe har enahanda utseende. Det är en slätt, genomskuren af dalar och delad i små öar och det hela tätt bevuxet med en ogenomtränglig, mörkgrön skog. På kanterna finnas några uthuggna fläckar, som omgifva de med höga tak försedda husen.

Den 26:e. — Dagen uppsteg klar och lysande. Vulkanen Osorno utstötte massor af rök. Detta i hög grad vackra berg, bildadt såsom en fullständig kägla och hvitt af snö, uppskjuter midt för Cordilleran. En annan stor vulkan med sadelformig topp, utsände äfven små ångmoln från sin ofantliga krater. Derefter sågo vi den högspetsade Corcovado, som med skäl förtjenar namnet ”el famoso Corcovado”. Vi skådade således, från en och samma ståndpunkt, tre stora, i verksamhet varande vulkaner, hvar och en omkring 7,000 fot hög. Utom dessa funnos långt söderut några andra höga, snöhöljda käglor, hvilka måste vara af vulkaniskt ursprung, ehuru de icke äro kända för att vara verksamma. Andiska kedjan är i denna trakt icke fullt så hög som i Chile och ej heller tyckes den bilda ett så fullkomligt bålverk emellan olika länder. Denna stora bergskedja tyckes till följe af någon synvilla vara mer eller mindre krökt, ehuru den löper i en rak linie från norr till söder; ty de linier, som dragas från hvarje spets till betraktarens öga, måste konvergera liksom radierna i en halfcirkel, och då man till följe af luftens klarhet och frånvaron af alla mellanliggande föremål, icke kan döma om huru långt bort de aflägsnaste spetsarne ligga, så tyckas de stå i en långt utdragen halfkrets.

Då vi om middagen landstego, sågo vi en familj af rent indiansk härkomst. Fadern liknade mycket York Minster och några af de yngre gossarne kunde med sin röda ansigtsfärg lätt misstagas för Pampas-indianer. Allt hvad jag har sett, öfvertygar mig om den nära slägtskapen mellan de olika amerikanska stammarna, hvilka det oaktadt tala olika språk. Dessa menniskor kände endast obetydligt spanska och talade sins emellan sitt eget tungomål. Det är glädjande att se infödingarne framskrida till samma bildningsgrad, huru låg denna än är, som deras hvita besegrare hafva uppnått. Längre åt söder sågo vi många indianer af rent blod. Invånarne på några små öar bibehålla sina indianska tillnamn. Vid folkräkningen 1832 funnos på Chiloe och dithörande öar fyrtiotvåtusen själar. De flesta af dessa tyckas vara af blandad härkomst. Elfvatusen bibehålla sina indianska tillnamn, men det är sannolikt, att icke fullt alla dessa hafva rent blod. Deras lefnadssätt är detsamma som de andra fattiga invånarnes och de äro allesamman kristna; men det påstås att de ännu bibehålla några besynnerliga vidskepliga ceremonier och att de föregifva sig hafva gemenskap med djefvulen i vissa grottor. Förr sändes alla, som öfverbevisades om detta brott, till inqvisitionen i Lima. Många öbor, hvilka icke äro bland de elfvatusen med indianska tillnamn, kunna till utseendet icke skiljas från indianer. Guvernören i Lemuy, Gomez, härstammar från spanska adelsmän både på fädernet och mödernet; men genom ständiga giftermål mellan hans förfäder och infödingarne är han en indian. Guvernören i Quinchao deremot är mycket stolt öfver sitt obemängda spanska blod.

Om natten framkommo vi till en liten vacker bugt, norr om ön Caucahue. Folket här beklagade sig öfver brist på odlingsmark, men detta beror till en del på deras egen försumlighet att icke rödja skogarne och dels på hinder från styrelsens sida, hvarigenom, innan man får köpa det minsta jordstycke, man måste erlägga en riksdaler och sextiosex öre till landmätaren för uppmätningen af hvarje ”quadra” (= ¾ kappland) utom det pris han behagar bestämma för sjelfva marken. Efter denna värdering utbjudes jorden tre gånger åt den högstbjudande och om ingen bjuder öfver, så kan köparen få den för det priset. Alla dessa utpressningar måste vara ett allvarsamt hinder för markens odlande i ett land der invånarne äro så ytterst fattiga. I de flesta länder undanrödjer man skogarne utan mycken svårighet med eldens tillhjelp; men i Chiloe måste man först nedhugga dem, till följe af klimatets fuktighet och trädslagens beskaffenhet. Detta är ett svårt hinder för Chiloes förkofran. På spanjorernas tid fingo indianerna icke ega någon jord och en familj kunde bortjagas, sedan den uppröjt ett stycke mark, och egendomen tagas i beslag af styrelsen. De chilenska myndigheterna fullgöra nu en handling af rättvisa genom att skaffa dessa fattiga indianer godtgörelse, i det de tilldela hvarje person ett visst jordstycke allt efter hans stånd. Värdet af den icke uppröjda marken är högst obetydligt. Styrelsen gaf mr. Douglas (den nuvarande landmätaren, som underrättade mig om dessa omständigheter) en fjerndels qvadratmil skog vid San Carlos i stället för en fordran, som han hade, och denna skog sålde han för 350 dollars eller omkring 1400 riksdaler.

De begge påföljande dagarna voro vackra och på qvällen anlände vi till ön Quinchao. Denna trakt är den mest odlade af hela ögruppen; ty en bred landremsa på kusten af hufvudön, äfvensom på många af de mindre närliggande, är nästan helt och hållet fri från skog. Somliga landtgårdar tyckas ganska trefliga. Jag ville gerna veta huru förmögen någon af dessa personer kunde vara, och mr. Douglas säger, att ingen kan anses ega någon regelbunden inkomst. En af de rikaste godsegarne skulle möjligen efter en lång och arbetsam lefnad kunna samla så mycket som 20,000 riksdaler, och skulle detta hända, så gömmes det undan i någon hemlig vrå, ty det är en sed hos nästan alla familjer, att hafva en kruka eller penningkista nedgräfd i jorden.

Den 30 november. — Tidigt på söndagsmorgonen uppnådde vi Chiloes gamla hufvudstad Castro, som likväl nu är ett mycket förfallet och ödsligt ställe. Man kunde se spår efter den vanliga fyrkantiga anordningen af de spanska städerna; men gator och torg voro beklädda med en fin gräsmatta, på hvilken får gingo och betade. Kyrkan, som står i midten, är helt och hållet bygd af trä och har ett pittoreskt och vördnadsvärdt utseende. Man kan sluta sig till ställets fattigdom af det förhållandet, att ehuru det innehåller några hundra invånare, var en af vårt sällskap icke i stånd att någonstädes få köpa en mark socker eller en simpel knif. Ingen menniska egde ett fickur eller en klocka, och en gubbe, som ansågs hafva godt begrepp om tiden, hade till åliggande, att på höft slå på kyrkklockan. Ankomsten af våra båtar var en ovanlig tilldragelse i denna stilla, undangömda vrå af verlden och nästan hela befolkningen kom ner till stranden, för att se oss slå upp våra tält. De voro mycket höfliga och erbjödo oss ett hus, och en person sände oss till och med ett fat fruktvin till present. På eftermiddagen gjorde vi vår uppvaktning hos guvernören, en stillsam gubbe, hvilken till sitt utseende och lefnadssätt icke stod stort öfver en engelsk bakstugusittare. Om natten uppstod ett starkt regn, hvilket dock knappast kunde från våra tält bortjaga den stora kretsen af åskådare. En indiansk familj, som hade kommit i en kanot från Caylen för att handla, slog sig ned bredvid oss, utan något skydd under regnet; och då jag om morgonen frågade en ung indian, som var våt inpå bara kroppen, huru han hade tillbragt natten, tycktes han fullkomligt belåten och svarade: ”Muy bien, señor”.

Den 1 december. — Vi styrde till ön Lemuy. Jag ville gerna undersöka en stenkolsgrufva, om hvilken man talade och som befans vara brunkol af obetydligt värde, liggande i den sandsten (sannolikt från en äldre tertiärtid) hvaraf dessa öar bestå. När vi kommo till Lemuy hade vi mycken svårighet att finna något ställe att uppslå våra tält på, ty det var springflod och landet var skogbevuxet ända ned till vattenbrynet. Inom kort voro vi omgifna af en stor grupp af nästan fullblods-indianer. De voro mycket förvånade öfver vår ankomst och sade till hvarandra: ”Der ha vi skälet hvarför vi nyligen sett så många papegojor; cheucaun (en underlig rödbröstad liten fågel, som bebor den tjocka skogen och har ett mycket eget läte) har icke skrikit ’Akta er!’ för intet”. De blefvo snart ifriga att få byta. Pengar voro knappast värda någonting, men deras begär efter tobak var något alldeles utomordentligt. Näst tobak i värde kom indigo, derefter cayennepeppar, gamla kläder och krut. Den sistnämda artiklen begärdes af en mycket oskyldig anledning; ty hvarje socken har ett socken-gevär och krutet behöfdes för att lossa skott på deras helg- och högtidsdagar.

Folket lefver här hufvudsakligen på skaldjur och potäter. På vissa tider fånga de också i ”corrales”, eller inhägnader under vattnet, flera slags fisk, som qvarstanna på dybankarne, när ebben inträder. Somliga ega höns, får, getter, svin, hästar och hornboskap; och antydes deras mängd af den ordning, i hvilken jag uppräknat dem. Jag såg aldrig någon ting mera förbindligt och ödmjukt än dessa menniskors beteende. De började vanligen med att försäkra, att de voro fattiga indianer på platsen och icke spanjorer och att de voro i stort behof af tobak och andra öfverflödsartiklar. På Caylen, den sydligaste ön, köpte sjömännen för ett stycke tobak, vardt 12 öre, två höns, af hvilka den ena, sade indianen, hade skinn emellan tårna och befans vara en ståtlig and. Med några bomullnäsdukar, värda ett par riksdaler, köpte man sig tre stycken får och en stor knippa lök. Skeppsbåten låg på detta ställe till ankars ett stycke från stranden och då vi hyste någon farhåga för hans säkerhet för röfvare under natten, underrättade vår lots, mr. Douglas, distriktets ordningsman, att vi alltid utstälde skiltvakter med laddade gevär; och som dessa icke förstodo spanska, skulle de helt säkert skjuta de personer, hvilka de sågo närma sig i mörkret. Ordningsmannen erkände med mycken foglighet den fullkomliga lämpligheten af denna anordning och lofvade oss att ingen alls skulle gå ut ur sitt hus om natten.

Under de påföljande fyra dagarne fortforo vi att segla söderut. Landets utseende förblef i allmänhet detsamma, men det var mycket mindre tätt bebygdt. På den stora ön Tanqui fans knappast en enda uthuggen fläck och träden utsträckte på alla sidor sina grenar öfver hafsstranden. Jag såg en dag växa på sandstensklipporna några mycket vackra stånd af Gunnera scabra, hvilken är snarlik en jättelik rabarber. Folket äter stjelkarne, hvilka äro syrliga, och garfva läder med rötterna, samt bereda en svart färg af dem. Bladen äro nästan kretsformiga, men djupt flikiga. Jag mätte ett som var nära åtta fot i tvärmått och således icke mindre än tjugufyra fot i omkrets! Stjelken är något mer än tre fot hög och då hvarje stånd utskjuter fyra eller fem af dessa ofantliga blad, gifva de tillsammans en mycket ståtlig anblick.

Den 6 december. — Vi uppnådde Caylen, som kallas ”kristenhetens ände”. Om morgonen stannade vi några minuter vid ett hus på norra sidan af Laylec, hvilket var den yttersta punkten af den sydamerikanska kristenheten och en bra eländig koja var det. Breddgraden är 43° 10', hvilket är 2 grader sydligare än Rio Negro på atlantiska kusten. Dessa ytterst boende kristne voro mycket fattiga, och de tigde något tobak, i det de vädjade till sin belägenhet. Såsom ett bevis på dessa indianers fattigdom, kan jag omnämna, att vi kort förut hade mött en man, som hade rest tre och en half dag till fots och måste använda lika många på återresan, endast för att få värdet för en liten yxa och några fiskar. Huru svårt måste det icke vara att köpa den ringaste sak, när man måste göra sig ett sådant besvär, för att få en så liten skuld betald!

Om qvällen anlände vi till ön San Pedro, der vi funno Beagle till ankar. Då vi seglade om udden, landstego två af officerarne, för att taga en följd af vinklar med teodoliten, hvarvid en räf (Canis fulvipes), en art som säges vara egen för ön och är mycket sällsynt samt dittills varit okänd, satt på klipporna, och var så djupt försänkt i att gifva akt på officerarnes arbete, att jag genom att helt sakta gå fram bakom honom, blef i tillfälle att döda honom med ett slag i hufvudet af min geologiska hammare. Denna räf, mera nyfiken eller mera vetenskaplig, men mindre försigtig än flertalet af sina bröder, står nu uppstoppad i Zoologiska Sällskapets museum.

Vi stannade tre dagar i denna hamn, hvarunder kapten Fitz Roy ena dagen försökte att med en trupp bestiga San Pedros topp. Skogarne hade här ett helt annat utseende, än på norra sidan af ön; och då bergarten bestod af glimmerskiffer, så fans ingen strand, utan de branta sidorna döko rakt under vattnet. Landskapet liknade följaktligen mera Eldslandet än Chiloe. Vi försökte likväl förgäfves att uppnå spetsen; ty skogen var så ogenomtränglig, att den som icke har sett det, icke kan föreställa sig en så hopgyttrad massa af multnande och förmultnade stammar. Jag kan försäkra att våra fötter ofta under mer än hela tio minuter aldrig vidrörde marken och vi voro stundom ända till femton fot upp öfver densamma, så att sjöfolket på skämt utropade loddjupet. Ibland kröpo vi på händer och fötter, den ena efter den andra, under de murkna stammarne. På bergets lägre delar voro ståtliga träd af winteranan och en lager, som liknade sassafrasen med välluktande blad, samt andra, hvilkas namn jag icke känner, hopflätade af en krypande bambu eller rotting. Här voro vi mera som fiskar sprattlande i ett nät, än som menniskor. Högre upp intaga buskar de större trädens plats, här och der med en röd ceder eller en alerce-tall. Jag fick äfven fägnaden återse vår gamle vän, den sydliga boken, på en höjd af något mer än tusen fot. Dessa bokar voro likväl små, mariga träd och jag förmodar, att detta måtte vara inemot deras nordliga gräns. Slutligen afstodo vi i förtviflan från hela företaget.

Den 10 december. — Skeppslupen och hvalbåten fortsatte sin uppmätning under mr. Sullivans befäl, men jag stannade om bord på Beagle, som dagen derpå lemnade San Pedro och seglade söderut. Den 13:e seglade vi in i en öppning i södra delen af Guayatecas eller Chonos-arkipelagen, och det var lyckligt att vi gjorde det, ty påföljande dagen rasade en ursinnig storm, som var värdig sjelfva Eldslandet. Hvita, väldiga moln voro uppstaplade emot den mörkblåa himmeln och förbi dem jagade hastigt svarta, sönderslitna dunstmassor. De bakom hvarandra liggande bergskedjorna sågo ut som dunkla skuggor, och den nedgående solen kastade på skogstrakten ett gult sken, mycket likt det som åstadkommes af spritlågan. Vattnet var hvitt af det kringflygande stänket, medan vinden lade sig för ett ögonblick, för att genast åter ryta genom tacklet; det var ett hemskt, högtidligt skådespel. Under några få minuter visade sig en klar regnbåge och det var märkligt att iakttaga stänkets verkan, hvilket då det fördes långs med vattenytan, förändrade den vanliga halfcirkeln till en cirkel, så att ett bälte af prismats färger fortsatte sig från den vanliga regnbågens båda ändpunkter tvärs öfver viken tätt intill fartygets sida, sålunda bildande en förvriden, men nästan fullständig ring.

Vi stannade här i tre dagar. Vädret fortfor att vara dåligt; men detta betydde icke mycket, då på alla dessa öar landets yta är nästan ofarbar. Kusten är så ojemn, att ett försök att gå i den riktningen erfordrar ett oupphörligt klättrande upp och ned öfver de skarpa klipporna af glimmerskiffer, och hvad skogarne angingo, så buro våra ansigten, händer och ben vittne om den misshandling vi utstodo vid blotta försöket att intränga i deras fridlysta gömslen.

Den 18 december. — Vi höllo ut till sjös. Den 20:e bjödo vi farväl åt södern och med en god vind vände vi skeppets bog åt norr. Från Cap Tres Montes seglade vi behagligt fram långs med den höga, stormslitna kusten, som är anmärkningsvärd för de djerfva konturerna af sina kullar och det täta skogshölje, som bekläder äfven de nästan brådstupa sidorna. Följande dagen upptäcktes en hamn, hvilken på denna farliga kust skulle vara af stor nytta för ett fartyg i sjönöd. Man kan lättligen känna igen den på ett 1,000 fot högt berg, hvilket är af ännu regelbundnare kägelform, än den ryktbara Sockertoppen vid Rio Janeiro. Påföljande dagen, sedan vi gått till ankar, lyckades jag uppnå toppen af detta berg. Det var ett mödosamt företag, ty sidorna voro så branta, att det på somliga ställen var nödvändigt att begagna träden som stegar. Der växte äfven några vidsträckta dungar af Fuchsia, betäckta med sina vackra, hängande blommor, men mycket svåra att arbeta sig igenom. I dessa vilda trakter skänker det ett stort nöje att uppnå toppen af något berg. Man hyser en obestämd förväntan att få se någonting sällsamt, hvilken, ehuru ofta den än blef gäckad, aldrig uteblef hos mig vid hvarje nytt försök. Hvar och en måste hafva erfarit den känsla af segerfröjd och stolthet, som en storartad utsigt från en höjd meddelar åt själen. I dessa föga besökta trakter är äfven någon fåfänga förenad dermed, öfver att man måhända är den förste, som någonsin stått på denna spets eller beundrat denna utsigt.

Man erfar alltid ett starkt begär att förvissa sig om någon mensklig varelse förut besökt något svårtillgängligt ställe. Ett trästycke med en inslagen spik upptages och studeras som om den vore betäckt med hieroglyfer. Intagen af denna känsla blef jag helt glad öfver att på ett vildt ställe vid kusten finna en bädd beredd af gräs, under en klipphäll. Tätt bredvid hade varit en eld och karlen hade begagnat en yxa. Elden, bädden och platsen antydde en indians händighet; men det kunde knappast hafva varit en indian der; ty rasen är här utdöd, till följe af katolikernas önskan att med ens göra både kristna och slafvar. Den tanken föll mig derföre genast in, att den enslige mannen, som beredt sin bädd på detta vilda ställe, måste hafva varit någon stackars skeppsbruten sjöman, hvilken, under försöket att vandra uppåt kusten, här lagt sig ned för att tillbringa sin dystra natt.

Den 28 december. — Vädret fortfor att vara mycket dåligt, men slutligen tillät det oss att fortsätta med uppmätningen. Tiden blef oss lång, såsom den alltid blef, när vi dag efter dag hindrades af på hvarandra följande stormar. Om qvällen upptäckte vi en annan hamn, der vi ankrade. Strax efteråt sågo vi en karl vifta med en skjorta och en båt utsändes, hvilken återkom med två främmande sjömän. Sex man hade rymt från en amerikansk hvalfångare och hade landat något söderut i en båt, hvilken strax efteråt slogs i stycken af bränningen. De hade nu under femton månader vandrat af och an utmed kusten, utan att veta hvilken väg de skulle gå eller hvarest de voro. Hvilken särdeles lyckträff var det icke att denna hamn nu upptäcktes! Hade icke denna hamn varit, så hade de måhända fått vandra till dess de blifvit gamla män och slutligen omkommit på denna öde kust! Deras lidanden hade varit mycket stora och en af de sex hade mistat lifvet genom ett fall från klipporna. De nödgades stundom skiljas åt för att söka föda och detta förklarade den enslige mannens bädd. Då man besinnar hvad de hade utstått, anser jag att de hade hållit väl reda på tiden, ty de hade endast förlorat fyra dagar.

Den 30 december. — Vi ankrade i en liten, treflig bugt vid foten af några höga berg vid norra ändan af Tres Montes. Efter frukosten påföljande morgonen besteg några bland oss ett af dessa berg, hvilket var 2,400 fot högt. Utsigten var märklig. Bergskedjans hufvudmassa bestod af stora, massiva, tvärbranta granitmassor, hvilka sågo ut som om de varit samtidiga med verldens skapelse. Graniten öfverlagrades af glimmerskiffer och denna hade i tidernas längd vittrat i besynnerliga, fingerlika spetsar. Dessa begge bildningar, hvilka sålunda voro skiljaktiga till sin form, öfverensstämde deri, att de voro nästan blottade på all växtlighet. Denna kalhet var något ovanligt för våra ögon, som så länge varit vana vid åsynen af en nästan oafbruten skog af mörkgröna träd. Jag fann mycket nöje i att undersöka dessa bergs bygnad. De invecklade och höga bergskedjorna hade ett ståtligt utseende af varaktighet, men voro lika gagnlösa både för menniskan och alla andra djur. Graniten är klassisk mark för geologen; ty till följe af dess vidsträckta utbredning och dess vackra och täta sammansättning, är det få bergarter som blifvit tidigare kända än denna. Graniten har kanske gifvit anledning till flera tvister öfver sin uppkomst, än någon annan bildning. Vi finna den vanligen utgöra grundberget och huru den än uppkommit, så veta vi att den i jordskorpan utgör det djupaste lagret, till hvilket menniskan har nedträngt. Det som utgör gränsen för menniskans kunskap rörande något visst ämne har ett högt intresse, hvilket kanske stegras genom det nära granskapet, som denna gräns eger till inbillningens riken.

Den 1 januari 1835. — Nyåret ingick med de ceremonier, som utmärka det i dessa trakter. Det framställer inga falska förhoppningar; en svår nordvestlig storm med ihållande regn förkunnar det börjande året. Gud ske lof, att vi icke äro dömda att här se slutet på det, utan hoppas då vara i Stilla hafvet, hvarest det blåa hvalfvet öfver en säger oss, att det fins en himmel, ett något ofvan molnen öfver våra hufvuden.

Då nordvestvindarne voro ihållande under de följande fyra dagarne, lyckades vi blott segla öfver en stor vik och ankrade derefter i en annan trygg hamn. Jag följde vår kapten i en båt till innersta ändan af en djup fjord. Den mängd skälar, som vi sågo under vägen, var alldeles förvånande; ty hvarje slät klipphäll och delar af stranden voro betäckta med dem. De tycktes vara af ett kärligt sinnelag, och lågo hopade i djup sömn liksom en skock svin; men till och med svin skulle ha blygts för deras smuts och för den vidriga stank, som spreds från dem. Hvarje flock vaktades af kalkongamens tåliga, men olycksbådande öga. Denna vämjeliga fågel med sitt kala, skarlakansfärgade hufvud, danadt för att rota bland ruttnande kött, är mycket vanlig på vestkusten och deras uppvaktning hos skälarne visar hvad slags föda de lita på. Vi funno att vattnet (sannolikt blott på ytan) var nästan sött, hvilket förorsakades af de många bäckar, hvilka i form af vattenfall föllo ned i hafvet utför de branta granitbergen. Sötvattnet lockar fiskar och dessa föra med sig en mängd tärnor, måsar och två kormorantarter. Vi sågo äfven ett par af den vackra, svarthalsiga svanen och några små hafsuttrar, hvilkas skinn värderas så högt. På återvägen hade vi åter förlustelsen att se den brådstörtade fart, hvarmed både de gamla och unga skälarne tumlade i vattnet, när båten for förbi. De kommo likväl snart åter upp till ytan och följde oss med utsträckta halsar, som uttryckte stor förundran och nyfikenhet.

Den 7 januari. — Sedan vi seglat långs med kusten, ankrade vi vid norra ändan af Chonos-arkipelagen, i Lows hamn, der vi stannade en vecka. Öarne bestodo här, liksom vid Chiloe, af en lagrad, lös, strandbildning och växtligheten var följaktligen yppigt skön. Skogarne sträckte sig ända ned till vattenbrynet alldeles på samma vis, som ett ständigt grönskande buskage öfver en sandgång. Från ankarplatsen njöto vi äfven af en praktfull utsigt af fyra, stora snöklädda käglor på Cordilleran, ”el famoso Corcovado” deri inbegripen. Bergskedjan sjelf hade på denna breddgrad så obetydlig höjd, att få delar deraf syntes öfver de närliggande holmarnes toppar. Vi råkade här på ett sällskap af fem personer från Caylen, ”kristenhetens ände”, hvilka i afsigt att fiska, på ett ganska äfventyrligt vis hade i sin eländiga båt öfverfarit den öppna hafsrymd, som skiljer Chonos från Chile. Dessa öar skola sannolikt inom en kort tid bli befolkade liksom de, hvilka ligga invid Chiloes kust.

Den vilda potatesen växer i stor ymnighet på dessa öar, på den sandiga, snäckrika marken invid hafsstranden. Det längsta ståndet var fyra fot högt. Rötknölarne voro vanligen små, men jag fann en af oval skapnad, som höll två tum i tvärmått. De liknade i alla afseenden den engelska potatesen och hade samma lukt som denna; men när de kokades, skrumpnade de mycket tillsamman samt blefvo vattniga och fadda, utan någon bitter smak. De äro tvifvelsutan här inhemska. De växa, enligt mr. Low, så långt åt söder som till 50:e breddgraden och kallas ”aquinas” af de vilda indianerna der i trakten. De chilotiska indianerna hafva ett annat namn för dem. Professor Henslow, som har undersökt de torkade exemplar, hvilka jag hemförde, säger, att de äro desamma som de, hvilka beskrifvits af Sabine^[1] från Valparaiso, men att de bilda en varietet, hvilken af några botanister ansetts som en skild art. Det är märkvärdigt, att samma växt skulle finnas på mellersta Chiles kala berg, der ingen regndroppe faller på öfver sex månaders tid, samt i de fuktiga skogarne på dessa sydliga öar.

I mellersta delen af Chonos-arkipelagen (lat. 45°) har skogen nästan samma skaplynne som långs med hela vestkusten, hela 100 milen söderut till Cap Horn. Chiloes trädlika gräs finnas icke här, då deremot Eldslandets bok uppnår en betydlig storlek och utgör en ansenlig del af skogen, likväl icke på samma öfvervägande sätt som längre i söder. Kryptogamiska växter finna här ett för sig mycket passande luftstreck. I Magelhaens sund tyckes marken, såsom jag förut har anmärkt, vara för kall och för våt att låta dem uppnå någon utveckling, men i skogarne på dessa öar är artantalet och den stora ymnigheten af mossor, lafvar och små ormbunkar alldeles utomordentlig^[2]. I Eldslandet växa träden endast på bergsluttningarne, medan hvarje slät jordfläck utan undantag höljes af ett tjockt torflager; men i Chiloe närer den släta marken de frodigaste skogar. Här i Chonos-arkipelagen närmar luftstreckets beskaffenhet sig mera till Eldslandets än till norra Chiloes, ty hvarje slät fläck är der betäckt med två växtarter (Astelia pumila och Donatia magellanica), hvilka vid sitt förmultnande bilda en tjock bädd af mjuk torf.

I Eldslandet öfver skogsregionen är den förra af dessa i hög grad sällskapliga växter den hufvudsakligaste orsaken till torfbildningen. Nya blad följa alltjemt på hvarandra rundt omkring den mellersta rothalsen; de lägre bortdö snart och om man följer en rot nedåt i torfven, kan man se huru bladen, som ännu qvarsitta på sin plats, befinna sig på alla stadier af sönderdelning till dess allt blandas i en oredig massa. Astelian biträdes af några få andra växter — här och der en liten krypande myrten (M. nummularia) med en trädartad stam, som våra lingon, och söta bär — en Empetrum (E. rubrum) lik vår ljung — en säfart (Juncus grandiflorus), hvilka äro nästan de enda, som växa på den morasiga ytan. Ehuru dessa växter hafva en mycket stor likhet med de engelska arterna af samma slägten, äro de likväl skilda. På de jemnare ställena af landet är torfvens yta sönderdelad af små vattenpölar, hvilka stå på olika höjd och se ut som om de vore gräfda. Små vattenrännilar, hvilka flyta under marken, fullända sönderdelningen af växtämnet och gifva fasthet åt det hela.

Klimatet i södra delen af Amerika tyckes vara synnerligt gynsamt för torfbildningen. På Falklands-öarne förvandlas nästan hvarje växtart, till och med det grofva gräs, som betäcker hela landets yta, till detta ämne; knappast någon lokalitet hämmar dess tillväxt; några bäddar äro ända till tolf fot tjocka och den lägre delen blir, torkad, så fast, att han knappast kan brinna. Ehuru hvarje växt lemnar sitt bidrag, så är likväl Astelian på de flesta ställena den verksammaste, hvilket är en egen omständighet, emedan det är så olika med förhållandet i Europa; ty ingenstädes i Sydamerika såg jag mossa genom sitt förmultnande bilda någon del af torfven. Med afseende på den nordliga gräns, vid hvilken luftstrecket tillåter detta egendomliga slags långsamma sönderdelning, hvilken är nödvändig för torfbildningen, tror jag att på Chiloe (lat. 41°—42°) ingen tydlig torf förekommer, ehuru der finnes mycken myrartad mark; men på de tre grader längre söderut belägna Chonos-öarne, hafva vi sett att den är ymnig. På ostkusten i La Plata (lat. 35°) berättade mig en der bosatt spanjor, som hade varit i Irland, att han ofta hade sökt efter detta ämne, men aldrig varit i stånd att finna något. Såsom det mest liknande visade han mig en svart myrjord, så genomträngd med rötter, att den åstadkom en ytterst långsam och ofullständig förbränning.

Faunan på dessa små öar i Chonos-gruppen är, såsom man kunde hafva väntat sig, mycket fattig. Af däggdjur äro två i vatten lefvande arter vanliga: Myopotamus Coypus (lik en bäfver, men med rund svans) är väl känd för sitt fina skinn, hvilket är ett föremål för handel utåt La Platas bifloder. Här lefver han likväl nästan uteslutande i hafsvatten, ett förhållande, som man sagt stundom inträffa med den store gnagaren Capybara. En liten hafsutter är mycket allmän. Detta djur lefver icke uteslutande på fisk, utan föder sig äfven, liksom skälarne, af en liten röd krabba, hvilken i stim simmar nära vattenytan. Mr. Bynoe såg på Eldslandet en, som åt en bläckfisk och i Lows hamn dödades en annan, som höll på att släpa en stor Voluta till sitt hål. På ett ställe fångade jag i en fälla en egendomlig liten råtta (M. brachyotis), hvilken tycktes vara allmän på flera af småöarne, ehuru chiloterna i Lows hamn sade att den icke fans på alla. Hvilken rad af på hvarandra följande förändringar^[3], eller hvilken förändring i landets höjd öfver hafvet, måste icke hafva föregått, för att på detta vis utbreda dessa små djur öfver denna splittrade grupp!

Öfverallt på Chiloe och Chonos förekomma två mycket besynnerliga fåglar, hvilka äro beslägtade med och ersätta mellersta Chiles turco och tapacolo. Den ena kallas af infödingarne Cheucau (Pteroptochus rubecula). Han vistas på de mörkaste och ensligaste ställen i de fuktigaste skogarne. Ehuru hans läte stundom kan höras tätt bredvid, så får man ändock icke sigte på honom, fast man spanar aldrig så noga; men en annan gång åter, om man står orörlig, så nalkas den lilla rödbröstade fågeln på det mest förtroliga vis på ett par fots afstånd. Han hoppar derefter med sin lilla upplyftade stjert flinkt omkring bland de hopgyttrade massorna af multnade rör och grenar. Chiloterna betrakta cheucau med vidskeplig fruktan till följe af hans underliga och olikartade läten. Han har tre mycket olika slags läten. Ett kallas ”chiduco” och är ett godt förebud; ett annat ”huitreu” hvilket är ytterst ogynsamt och ett tredje, som jag har glömt. Men benämningarne äro lämpade efter lätena och infödingarne ledas i vissa fall helt och hållet af dem. Chiloterna hafva i sanning valt ett högst komiskt litet djur till sin profet. En närstående art, men något större, kallas af infödingarne ”guid-guid” (Pteroptochus Tarnii) och af engelsmännen för den skällande fågeln. Det senare namnet är mycket passande, ty jag trotsar hvem som helst att strax han får höra honom, tro annat än att det är en liten hund, som skäller någonstädes i skogen. Alldeles som med cheucau, kan man stundom äfven i fråga om denna fågel höra hans läte tätt bredvid sig, utan att lyckas utspana hvar han håller till eller, genom att slå i buskarne, få honom att flyga upp. Ibland framkommer han likväl helt nära utan någon rädsla. Hans sätt att skaffa sig födan och andra lefnadsvanor likna mycket cheucaus.

På kusten^[4] är en liten mörkfärgad fågel (Opetiorhynchus patagonicus) mycket vanlig. Han är anmärkningsvärd för sina stillsamma lefnadsvanor. Han lefver helt och hållet på hafsstranden som en sandlöpare. Utom dessa fåglar bebo endast några få andra detta hafsinskurna land. I mina anteckningar omnämner jag de underliga läten, hvilka, ehuru de ofta höras inom dessa dystra skogar, likväl knappast störa den allmänna tystnaden. Guid-guids skällande och cheuchaus plötsliga ”ju-ju” höras ibland långt ifrån och stundom nära intill; Eldslandets lilla, svarta gärdsmyg instämmer då och då, trädkryparen (Oxyurus) följer vandraren skrikande och qvittrande, honungsfågeln ser man allt som oftast ila af och an, utstötande sitt gälla syrslika skrik; slutligen kan man från toppen af något högt träd höra det otydliga, men klagande lätet af den hvittofsade jätteflugsnapparen (Myiobius). Till följe af vissa vanliga fågelslägtens stora öfvervigt i de flesta länder, såsom finkarnes, blir man till en början öfverraskad, när man träffar ofvanuppräknade egendomliga former såsom de vanligaste fåglarne inom ett område. I mellersta Chile förekomma två af dem, Oxyurus och Scytalopus, ehuru mycket sällan. När man, såsom i detta fall, finner djur, hvilka tyckas spela en så obetydande roll i naturens stora system, så känner man sig benägen att undra hvarföre de blifvit skapade. Men man borde alltid betänka, att de kanhända i något annat land äro vigtiga samhällsmedlemmar eller torde varit det under någon förgången tidsålder. Om Amerika söder om 37:e breddgraden sänktes under oceanens vatten, skulle dessa tvenne fåglar kunna fortfarande finnas i mellersta Chile under en lång tid, men det är mycket osannolikt att deras antal skulle tillväxa. Vi skulle då se ett förhållande inträda, som oundvikligen måste hafva inträffat med ganska många djur.

Dessa sydliga haf besökas af åtskilliga arter stormfåglar; den största arten, Procellaria gigantea, (spanjorernas Quebranta huesos eller benbrytare) är en allmän fågel, både på fjorderna inne i landet och på öppna hafvet. Till sina lefnadsvanor och sin flygt har han mycken likhet med albatrossen och liksom fallet är med denne, kan man timtals gifva akt på honom, utan att blifva klok på hvaraf han lefver. ”Benbrytaren” är likväl en roffågel; ty några officerare sågo honom vid Port St. Antonio jaga en dykare, som försökte undkomma genom att dyka och flyga, men oupphörligt blef slagen och slutligen dödad genom ett hugg på hufvudet. Vid Port St. Julian såg man dessa stora stormfåglar döda och uppäta unga måsar. En annan art (Puffinus cinereus), som finnes både i Europa, vid Cap Horn och på kusten af Peru, är mycket mindre än P. gigantea, men har såsom denna en smutsigt svart färg. Han vistas vanligen i stora flockar i de djupt in i landet inträngande fjordarne. Jag vet mig aldrig hafva sett så många fåglar af något annat slag tillsamman, som en gång af dessa på andra sidan af ön Chiloe. De flögo i hundratusental under flera timmar i samma riktning i en oregelbunden linie. När en del af skocken slog sig ned på vattnet blef dess yta svart och ett ljud hördes från dem, som om menniskor hade talat på långt håll.

Det finnes åtskilliga andra arter stormfåglar, men jag skall endast omtala en annan art (Pelecanoides Berardi), hvilken lemnar ett exempel på dessa ovanliga fall af en fågel, som tydligen tillhör en karakteriserad familj, men som likväl till sina vanor och sin kroppsbygnad är beslägtad med en annan, helt olika familj. Denna fågel öfvergifver aldrig de lugna sunden emellan öarne. När han oroas, dyker han ett stycke, och när han åter kommer upp till ytan, flyger han med ens bort. Sedan han förmedelst de snabba slagen af sina korta vingar sålunda flugit ett stycke i rak linie, nedfaller han liksom dödsskjuten och dyker på nytt. Näbbens och näsborrarnes skapnad, fotens längd och sjelfva fjädrarnes färg utvisa, att denna fågel är en stormfågel; å andra sidan blir man till följe af hans korta vingar och deraf beroende flygt, af kroppens och stjertens form, af frånvaron af baktå, hans vana att dyka och val af vistelseort, till en början tvehågsen huruvida han icke har lika nära slägtskap till alkfåglarne; och man skulle utan tvifvel taga honom för en sådan, när man ser honom på långt håll, vare sig att han flyger eller dyker, eller lugnt simmar i Eldslandets ensliga fjordar.

1. Caldcleugh hemskickade två rotknölar, hvilka göddes väl och redan första året afkastade talrika potäter och en mängd blad.
2. Då jag håfvåde med mitt insektnät, fick jag på dessa ställen ett ansenligt antal små insekter af Staphylinidernas familj och andra som äro beslägtade med Pselaphus och små Hymenoptera; men den till individ- och artantal mest framstående familjen uti de skoglösare delarne af Chiloe och Chonos är Telephoridernas.
3. Man säger att somliga roffåglar föra sitt byte lefvande till sina bon. Om så är, torde väl under århundradens lopp en eller annan råtta undfly fågelungarne. Någon dylik medverkande orsak måste man tänka sig, för att förklara fördelningen af de smärre gnagarne på öar, som icke ligga hvarandra mycket nära.
4. Jag får såsom ett bevis på den stora åtskilnaden emellan årstiderna i de skogiga och öppna delarne på denna kust nämna, att den 20 sept. hade dessa fåglar ungar, på lat. 34°, medan på Chonos-öarne, tre månader senare på sommaren, de just höllo på att lägga. Latitudskilnaden emellan dessa begge ställen går till ungefär 120 mil.