En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 12

←  Magelhaens sund — Sydkusternas klimat

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Chiloe och Chonos-öarne  →

TOLFTE KAPITLET.

MELLERSTA CHILE.

Valparaiso. — Utflygt till foten af Anderna. — Landets beskaffenhet. — Bestigning af Quillotas klocka. — Splittrade grönstensmassor. — Ofantliga dalar. — Grufvor. — Grufarbetarnes belägenhet. — Santiago. — De varma baden vid Cauquenes. — Guldgrufvor. — Mjölqvarnar. — Genomborrade stenar. — Pumans lefnadsvanor. — El Turco och Tapacolo. — Honungsfåglar.

Den 23 juli. — Beagle ankrade sent på qvällen i Valparaisobugten, som är den förnämsta hamnen i Chile. När morgonen kom, föreföll allting oss hänförande. Sedan vi varit i Eldslandet, tyckte vi klimatet rent af förtjusande, luften var så torr och himmeln så ren och blå, med en klart skinande sol, att hela naturen tycktes stråla af lif. Utsigten från ankarplatsen är rätt vacker. Staden är bygd invid sjelfva foten af en omkring 1,600 fot hög, temligen brant bergås. Till följe af detta sitt läge består staden af en lång, krokig gata, hvilken går jems med stranden och hvar helst en skölgång skär fram, äro husen uppradade på ömse sidor om densamma. De afrundade bergen, hvilka endast till en del skyddas af en mycket svag växtlighet, hafva vittrat i otaliga små rännilar, hvilka lägga i dagen en ovanligt bjertröd jord. Till följe häraf och af de låga, hvitlimmade husen med tegeltak, erinrade utsigten mig om S:ta Cruz på Teneriffa. Mot nordost har man några vackra partier af Anderna; men dessa berg visa sig vida mera storartade, när man betraktar dem från de närbelägna kullarne, emedan man då lättare kan märka det stora afstånd, på hvilket de äro belägna. Vulkanen Aconcagua är i synnerhet praktfull. Denna väldiga och oregelbundet kägelformiga massa har en en större höjd än Chimborazzo; ty enligt af officerarne på Beagle anstäld mätning, går dess höjd till ej mindre än 23,500 fot. Cordilleran får dock, när man ser den från denna punkt, sin största skönhet af den luft, genom hvilken man betraktar den. När solen gick ned i Stilla hafvet var det underbart att se huru tydligt man kunde urskilja deras skrofliga ytterlinier och likväl huru skiftande och huru fina deras färgskuggningar voro.

Jag hade den stora lyckan att finna en gammal skolkamrat och vän, mr. Richard Corfield, bosatt här, till hvilkens gästfrihet och godhet jag står i stor förbindelse, emedan han förskaffade mig en högst angenäm vistelseort under Beagles qvarvaro i Chile. Valparaisos närmaste omgifningar äro icke mycket inbringande för naturforskaren, emedan under den långa sommaren vinden ständigt blåser från söder och något från land, så att det under denna tid aldrig regnar. Under de tre vintermånaderna sker detta likväl tillräckligt ymnigt. Till följe häraf är växtligheten mycket torftig, så att inga träd finnas, utom i några djupa dalar, och endast litet gräs samt några låga buskar äro spridda öfver de mindre branta delarne af bergen. Afbrottet är högst slående, om vi besinna, att 60 mil längre söderut denna sida af Anderna är helt och hållet dold af en enda ogenomtränglig skog. Under det jag gjorde mina naturhistoriska samlingar, företog jag åtskilliga långa fotvandringar. Trakten är behaglig för dylika utflykter. Många mycket vackra blommor växa här och, såsom fallet är i de flesta torra klimat, ega örterna och buskarne starka och egendomliga lukter, så att till och med kläderna bli parfymerade genom att snudda emot dem. Jag upphörde aldrig att förvåna mig öfver att finna hvarje ny dag lika vacker som den föregående. Hvilken skilnad i lifvets njutning åstadkommer icke luftstrecket! Huru motsatta äro icke de känslor, med hvilka man skådar mörka berg halft inhöljda i moln, mot dem, med hvilka man betraktar en annan bergskedja genom en vacker dags violblå töcken. Den förra anblicken kan för en stund vara mycket upplyftande; men den andra andas idel glädje och lefnadslust.

Den 14 augusti. — Jag begaf mig ut på en ridfärd i afsigt att geologiskt undersöka de nedersta delarne af Anderna, de enda, som på denna årstid icke äro öfverhöljda af vintersnön. Vår första dags ridt gick norrut långs med hafskusten. Efter mörkningen uppnådde vi haciendan Quintero, det landtgods, som förr tillhörde lord Cochrane. Ändamålet med min ditresa var att se de stora snäckbankar, som ligga några alnar öfver hafsytan och brännas till kalk. Bevisen för hela denna kustlinies höjning äro otvifvelaktiga; på några hundra fots höjd äro skal med ett ålderdomligt utseende talrika och jag fann några på 1,350 fots höjd. Dessa skal ligga antingen lösa på ytan eller äro de inbäddade i en svartröd växtmylla. Jag öfverraskades mycket af att under mikroskopet finna denna växtmylla verkligen vara hafsgyttja, full med smådelar af organiska kroppar.

Den 15 augusti. — Vi återvände till Quillota-dalen. Trakten var högst behaglig, just sådan som skalderna skulle kalla idyllisk; gröna, öppna ängslappar, åtskilda af små dalar med bäckar, och hyddorna, hvilka vi kunna föreställa oss som herdarnes, spridda på kullarnes sidor. Vi voro tvungna att gå öfver bergsryggen Chilicauquen. Vid dess fot funnos många vackra, ständigt gröna skogsträd, men dessa trifdes blott i sådana skölgångar, der det fans rinnande vatten. Den, som blott sett landet vid Valparaiso, skulle aldrig hafva kunnat föreställa sig, att det fans så pittoreska ställen i Chile. Så snart vi hunno upp på krönet af sierran, låg Quillotadalen tätt under våra fötter. Utsigten visade en märkvärdig, genom idoghet frambragt yppighet. Dalen är mycket bred och alldeles jemn och kan således lätt vattnas åt alla håll. De små, fyrkantiga trädgårdarne äro uppfylda med pomerans- och olivträd och alla slags trädgårdsväxter. På ömse sidor resa sig väldiga, kala berg och dessa göra genom afbrottet den ett mosaikarbete liknande dalen ännu behagligare. Den som gaf ”Valparaiso” (Paradisdalen) dess namn, måste hafva tänkt på Quillota. Vi gingo öfver till Hacienda de San Isidro, som låg alldeles vid foten af Klockberget.

Chile är, såsom man kan se på kartorna, en smal landremsa emellan Cordilleran och Stilla hafvet; och sjelfva denna remsa genomskäres af åtskilliga bergåsar, hvilka här äro jemslöpande med den stora kedjan. Emellan dessa yttre åsar och den egentliga Cordilleran sträcka sig långt i söder en rad jemna bäcken, hvilka vanligen mynna ut i hvarandra genom smala pass. I dessa dalar ligga nu de förnämsta städerna, såsom San Felipe, Santiago, San Fernando; och jag betviflar icke, att dessa bäcken eller slätter jemte de jemna tvärdalarne, såsom Quillotas, hvilka förena dem med kusten, äro bottnarne till forntida inlopp och djupa fjordar, sådana som de, hvilka nu för tiden genomskära alla delar af Eldslandet och vestkusten. Chile måste derföre fordom hafva liknat det senare landet till konturteckningen af sitt land och vatten. Likheten visade sig stundom på ett slående sätt, när en jemn dimbank, liksom med en slöja betäckte alla lägre delar af landet, då det hvita töcknet, som drog sig in i klyftorna, på ett målande sätt förestälde små bugter och vikar, medan en här och der uppstickande enslig kulle utvisade, att den fordom hade stått der som en holme. Afståndet emellan dessa jemna dalar och bäcken och de oregelbundna bergen, gaf landskapet ett behag, som för mig var nytt och högst intressant.

Till följe af dessa slätters naturliga sluttning mot hafvet, kunna de mycket lätt vattnas och äro följaktligen särdeles bördiga; men utan denna åtgärd skulle landet knappast afkasta någonting, ty under hela sommaren är himmeln alldeles molnfri. Bergen och kullarne äro sparsamt bevuxna med spridda buskar och låga träd; men med undantag af dessa är växtligheten mycket njugg. Hvarje godsegare i dalen besitter en viss andel i det bergiga landet, der hans halfvilda hornboskap i stora skaror förmår finna tillräckigt bete. En gång om året är det en stor ”rodeo”, då alla djuren drifvas ned, räknas, märkas och ett bestämdt antal afskiljas för att gödas på de vattnade fälten. Hvete odlas i allmänhet, äfvensom majs; dock utgör ett slags böna det hufvudsakliga födoämnet för den simpla arbetaren. Köksträdgårdarne framalstra en öfverflödande myckenhet af persikor, fikon och drufvor. Med alla dessa fördelar borde landets invånare vara mycket mera välmående än de verkligen äro.

Den 16 augusti. — Haciendans förvaltare hade den godheten att lemna mig en vägvisare och nya hästar, och på morgonen begåfvo vi oss af för att bestiga Campanan eller Klockberget, hvilket är 6,500 fot högt. Ridstigarne voro mycket dåliga, men såväl geologien, som utsigten ersatte rikligt besväret. Om aftonen anlände vi till en källa, som kallades Agua del Guanaco och är belägen på en ansenlig höjd. Detta måste vara ett mycket gammalt namn, ty det är många år sedan något guanaco drack af dess vatten. Under uppstigandet såg jag att endast buskar växte på bergets norra sluttning, under det att en omkring femton fot hög bambu-art fans på den södra. På några ställen växte palmer och jag öfverraskades af att se en på åtminstone 4,500 fots höjd. Dessa palmer äro fula träd för att tillhöra en så vacker familj. Deras stam är mycket tjock och af besynnerlig skapnad, i det han är tjockare på midten än vid foten eller i toppen. De äro ytterst talrika i vissa delar af Chile och värdefulla, emedan ett slags sirup beredes af safven. På en egendom nära Petorca försökte man att räkna dem, men afstod från försöket, sedan man räknat några hundratusen. Årligen tidigt på våren i augusti månad nedhuggas ganska många och när stammen ligger på marken, afskäres bladkronan. Safven begynner derefter genast att rinna från öfre ändan och fortfar så i flera månader; det är likväl nödvändigt att en tunn skifva hvar morgon afskäres från ändan, så att derigenom en ny yta blottas. Ett godt träd lemnar hundrasextiofem kannor och dessa måste hafva funnits i kärlen hos den skenbarligen torra stammen. Det påstås att safven rinner mycket fortare på de dagar då solen är mycket varm, äfvensom att det är oundgängligen nödvändigt att när trädet nedhugges, laga att det faller med toppändan uppåt, på sidan om kullen; ty om det faller nedåt, utflyter knappast någon saf, ehuru man i detta fall kunde föreställa sig, att denna rörelse, i stället för att hejdas, skulle påskyndas af tyngdkraften. Safven hopkokas derefter och kallas då sirup, hvilken den mycket liknar till smaken.

Vi afsadlade våra hästar invid källan och gjorde oss i ordning att stanna der öfver natten. Qvällen var vacker och luften så klar, att masterna på fartygen, som lågo för ankar i Valparaisoviken, tydligt kunde urskiljas som små svarta streck, ehuru de lågo på ej mindre än aderton mils afstånd. Ett skepp, som under fulla segel gick omkring udden, såg ut som en klar, hvit fläck. Anson yttrar i sin resa sin stora förvåning öfver det afstånd från kusten, hvarpå hans fartyg upptäcktes; men han tog icke i beräkning landets höjd och luftens stora genomskinlighet.

Solnedgången var härlig, i det dalarne lågo försänkta i mörker, medan Andernas snöhöljda toppar ännu bibehöllo en rosenfärg. När det blef mörkt, gjorde vi upp eld under en liten bambulund, stekte vår charqui (eller torkade oxköttskifvor), drucko vårt maté och voro helt belåtna. Det ligger ett outsägligt behag i att vistas i fria luften. Qvällen var lugn och stilla; bergbiscachans gälla läte och nattskärrans svaga skrik hördes då och då. Utom dessa besöka få fåglar eller ens insekter dessa torra, förbrända berg.

Den 17 augusti. — Om morgonen klättrade vi upp för den skrofliga grönstensmassa, hvilken kröner toppen. Denna bergart var, såsom ofta är händelsen, splittrad och brusten i stora, kantiga stycken. Jag iakttog likväl en märklig omständighet, nämligen att flera brottytor visade alla grader af ålder; i det somliga sågo ut som om de hade brustit dagen förut, under det att lafvar nyligen hade fäst sig på andra eller länge växt på dem. Jag var så fullt och fast öfvertygad om att detta härflöt från de talrika jordbäfningarne, att jag kände mig frestad att skynda bort från hvarje lös hop. Då man lätt kan misstaga sig om dylika saker, betviflade jag dess tillförlitlighet, till dess jag besteg Wellingtons berg på Van Diemens land, hvarest inga jordbäfningar förekomma; och der såg jag bergets spets hafva liknande sammansättning och vara på lika sätt söndersplittradt; men alla blocken sågo ut som om de hade blifvit kastade i sitt nuvarande läge för tusentals år sedan.

Vi tillbragte dagen på bergets topp och jag upplefde aldrig en angenämare. Det af Anderna och Stilla hafvet begränsade Chile syntes som på en karta. Det nöje jag erfor af utsigten, som i sig sjelf var vacker, förhöjdes af de många betraktelser, hvilka uppstodo vid blotta anblicken af Campana-kedjan med dess mindre jemslöpande åsar och af den breda Quillota-dalen, som afskar dem på tvären. Hvem måste icke förvånas öfver den kraft, som lyftat dessa berg och ännu mer öfver de oräkneliga tidsåldrar, hvilka måste hafva erfordrats för att genombryta, bortflytta och jemna hela massor af dessa? I detta fall är det bra att påminna sig Patagoniens vidsträckta klapperstens- och sedimentärbäddar, hvilka, om de hopades på Cordilleran, skulle öka dess höjd med lika många tusen fot. När jag var i Patagonien, undrade jag på huru någon bergskedja kunnat lemna materialier till sådana ofantliga massor och icke blifvit helt och hållet utplånad. Vi få nu icke vända om undret och tvifla på huruvida den allsmäktiga tiden förmår söndermala berg till grus och slam, äfven sjelfva den jättelika Cordilleran.

Andernas utseende var helt olika mot hvad jag hade väntat mig det. Den undre snölinien var naturligtvis vågrät och med denna tycktes kedjans jemna toppar äfven vara alldeles parallela. Endast på långa afstånd utvisade en grupp af spetsar eller en enstaka kägla, hvarest en vulkan hade funnits eller nu finnes. Till följe häraf liknade bergskedjan en stor, sammanhängande mur, öfver hvilken här och der ett torn reste sig, och som bildade ett fullkomligt stängsel för landet.

Nästan öfverallt hade berget blifvit borradt vid försöken att få reda på guldgrufvor; också har grufletnings-raseriet knappast lemnat en fläck i Chile oundersökt. Jag tillbragte qvällen såsom förut, samspråkande kring elden med mina följeslagare. Chiles guasos, hvilka motsvara Pampas’ gauchos, äro likväl ett helt annat slags varelser än dessa. Chile är det mer civiliserade af de begge länderna och invånarne hafva följaktligen förlorat mycket af egendomligheten i sin karakter. Rangåtskilnader äro vida mer markerade; guason anser ingalunda alla menniskor som sina likar och jag blef helt förvånad att finna det mina följeslagare icke ville äta på samma gång som jag. Denna känsla af bristande jemlikhet är den nödvändiga följden af en förmögenhets-aristokrati. Man säger att några af de större godsegarne ega från nittio till hundraåttio tusen riksdaler om året; en olikhet i förmögenhet som jag tror att man icke träffar i något af de boskapsuppfödande landskapen öster om Anderna. En resande finner icke här den obegränsade gästfrihet, som försmår all betalning, men som likväl erbjudes så välvilligt, att man ej kan hysa några betänkligheter vid att antaga den. Nästan hvarje hus i Chile emottager den resande öfver natten, men man väntar att en obetydlighet lemnas om morgonen; till och med en rik person vägrar icke att emottaga ett par riksdaler. Ehuru gauchon kan råka vara en lönnmördare, är han dock en herreman; guason är i några afseenden bättre, men på samma gång en vanlig, simpel karl. Ehuru de hafva ungefär enahanda sysselsättning, äro begge olika hvarandra både till sedvanor och klädedrägt, och hvarderas egenheter äro allmänna i deras särskilta länder. Gauchon tyckes utgöra en del af sin häst och föraktar all ansträngning, utom då han sitter på dennes rygg, hvaremot man kan lega guason som jordbruksarbetare. Den förre lefver helt och hållet af kött, den senare nästan uteslutande af växtföda. Man får här i Chile icke se Pampasländernas pittoreska drägt, de hvita stöflorna, vidbyxorna och den skarlakansfärgade chilipan. Här skyddas vanligen byxorna af svarta och gröna stickade damasker. Ponchon är likväl gemensam för båda. Guasons förnämsta stolthet ligger i hans sporrar, hvilka äro orimligt stora. Jag mätte en som hade sex tums diameter i klingan, hvilken bestod af inemot trettio tänder. Stigbyglarne äro i samma skala och bestå af ett fyrkantigt, utskuret trästycke, hvilket är urholkadt och likväl väger tre till fyra marker. Guason är kanske ännu mera förfaren med lasson än gauchon; men till följe af landets natur känner han icke bruket af bolas.

Den 18 augusti. — Vi stego ned för berget och redo förbi några små, täcka ställen med bäckar och vackra träd. Sedan jag tillbragt natten vid samma hacienda som förut, redo vi under de begge följande dagarne upp för dalen och färdades genom Quillota, som mera liknar en samling trädskolor, än en stad. Fruktträdgårdarne voro vackra och framvisade en enda massa persikoblommor. Jag såg äfven dadelpalmen på ett eller ett par ställen. Det är ett mycket ståtligt träd och jag skulle föreställa mig att en grupp af dem i deras inhemska asiatiska eller afrikanska öknar måste vara präktig. Vi foro äfven genom San Felipe, en vacker stad med enstaka liggande hus liksom Quillota. Dalen utbreder sig åt detta håll till en af dessa stora vikar eller slätter, hvilka sträcka sig intill Cordillerans fot och förut blifvit omtalade såsom ett så egendomligt drag i det chilenska landskapet. Om qvällen anlände vi till Jajuels grufvor, hvilka ligga i en skölgång på sidan om den stora bergskedjan. Jag stannade här i flera dagar. Min värd, grufvans öfveruppsyningsman, var en slug, men temligen okunnig grufarbetare från Cornwales. Han hade gift sig med ett spanskt fruntimmer och tänkte icke på att fara hem igen; men hans beundran för grufvorna i Corwales förblef obegränsad. Ibland många andra frågor, som han gjorde mig, var ”Nu sedan Georg Rex är död, huru många flera af Rex-familjen finnas qvar i lifvet?” Denne Rex måste helt säkert hafva varit en slägting till den stora författaren Finis, som skref alla böcker!

De härvarande grufvorna äro koppargrufvor och all malmen utskeppas till Swansea för att smältas. Till följe häraf hafva grufvorna ett mycket stillfärdigt utseende i jemförelse med de engelska; ty här störa icke rök, smältugnar eller stora ångmaskiner de kringliggande bergens enslighet.

Styrelsen i Chile eller rättare den gamla spanska lagen uppmuntrar på allt sätt och vis grufletandet. Upptäckaren får upptaga en grufva på hvilken mark som helst, emot att han erlägger omkring fyra riksdaler; och innan han betalar detta, får han under tjugu dagars tid leta derefter, äfven om det vore i en annan mans trädgård.

Det är numera afgjordt, att den chilenska grufarbetnings-metoden är den billigaste. Min värd uppgaf att de tvenne förnämsta förbättringar, som blifvit införda af utlänningar, hafva varit, först att man genom att förut rosta den, reducerar kopparkisen (då denna är den vanliga malmen i Cornwales, förvånades de engelska grufarbetarne, när de vid sin hitkomst sågo att den bortkastades som oduglig); och sedan den gamla masugnsslaggens stampning och vaskning, hvarigenom metall vinnes i stor mängd. Jag har sjelf sett mulåsnor, som till kusten transporterade en börda dylik slagg, för att öfverföras till England. Men det först omtalade fallet är det märkligaste. De chilenska bergsmännen voro så öfvertygade om att kopparkisen icke innehöll en bit koppar, att de skrattade åt engelsmännen för deras okunnighet, hvilka åter i sin ordning skrattade och köpte de rikaste gångarne för några få riksdaler. Det är bra besynnerligt, att i ett land, der bergsbruk under många år drifvits i vidsträckt skala, man icke upptäckt ett så enkelt förfaringssätt som att innan man smälter malmen, svagt rosta den, för att utdrifva svaflet. Några få förbättringar hafva likaledes införts i vissa delar af det enkla maskineriet; men ännu i denna dag uppfordras vattnet ur somliga grufvor derigenom, att karlar i lädersäckar bära det upp genom schaktet!

Gruffolket har mycket strängt arbete. De hafva obetydlig tid för sina måltider, och både sommar och vinter börja de, när det är ljust, och sluta, när det blir mörkt. Man betalar dem aderton riksdaler i månaden jemte maten, hvilken till frukosten består af sexton fikon och två små brödkakor, till middagen af stufvade bönor och till qvällsvarden af rostade hvetegryn. De smaka nästan aldrig kött, och för tvåhundrasexton riksdaler om året måste de kläda sig sjelfva och underhålla sina familjer. De bergsmän, som arbeta i sjelfva grufvan, få något öfver tjugu riksdaler i månaden samt erhålla derjemte litet charqui; men dessa personer uppkomma endast en gång hvar fjortonde dag eller hvar tredje vecka från sina dystra hemvist.

Under mitt vistande här roade det mig mycket att klättra omkring bland dessa väldiga berg. Såsom man kunde vänta sig, var deras geologiska byggnad mycket intressant. De söndersplittrade och af hettan förändrade klipporna, som genomskuros af oräkneliga grönstensgångar, visade hvilka omhvälfningar här fordom hade egt rum. Landskapet var nästan detsamma som vid Quillotas Klocka, torra, kala berg, med här och der enstaka, glest löfklädda buskar. Kaktusarterna eller rättare opuntierna voro här mycket talrika. Jag mätte en klotformig, hvilken, taggarne inberäknade, höll sex och en half fot i omkrets. Höjden af det vanliga cylindriska, greniga slaget, är från tolf till femton fot och grenarnes omfång med taggarne mellan tre till fyra fot.

Ett starkt snöfall på bergen hindrade mig under de sista två dagarne att göra några intressanta utfärder. Jag försökte komma till en insjö, hvilken folket i trakten af något oförklarligt skäl anser vara en vik af hafvet. Under en stark torka föreslogs det att försöka gräfva en kanal från den, för vattnets skull, men presten förklarade efter hållen öfverläggning att det var alltför vådligt, emedan hela Chile skulle öfversvämmas, om insjön, såsom det antogs, stod i samband med Stilla hafvet. Vi stego upp till en ansenlig höjd, men då vi kommo vilse bland snödrifvorna, uppnådde vi icke denna underbara sjö, och hade någon svårighet att hitta tillbaka. Jag trodde att vi skulle förlora våra hästar; ty vi hade icke något medel att mäta huru djupa drifvorna voro och fast vi ledde hästarne, kunde de arbeta sig fram endast medelst hoppande. Den mulna himmeln hotade med ett nytt yrväder och vi voro derföre icke litet glada att vi hunno undan; ty ovädret brast löst först när vi uppnådde foten af berget, och det var lycligt för oss, att detta icke skedde tre timmar tidigare på dagen.

Den 26 augusti. — Vi lemnade Jajuel och gingo ånyo öfver San Felipes dalbäcken. Dagen var verkligt chilenisk, bländande ljus och luften alldeles klar. Det täta och likformiga höljet af nyfallen snö gjorde anblicken af vulkanen Aconcagua och hufvudkedjan rigtigt härlig. Vi voro nu på väg till Chiles hufvudstad Santiago. Vi foro öfver Cerro del Talguen och sofvo i en liten rancho. Då värden talade om Chiles tillstånd i jemförelse med andra länders, var han mycket blygsam: ”Somliga se med två ögon, och andra med ett, men för min del så tror jag icke att Chile ser med något”.

Den 27 augusti. — Sedan vi farit öfver många låga åsar, nedstego vi till den lilla af höjder omslutna Guitron-slätten. I sådana dalbäcken som dessa, hvilka ligga på en höjd af från 1,000—2,000 fot öfver hafvet, växa i stor mängd två mariga akaciearter, hvilka stå vidt åtskils. Dessa träd finnas aldrig vid hafskusten och detta förlänar ännu ett utmärkande drag åt landskapet i dessa dalsänkor. Vi foro öfver en låg ås, som skiljer Guitron från den stora slätt, på hvilken Santiago står. Utsigten var här synnerligen öfverraskande; den som ett golf jemna marken, till en del betäckt med akacieskogar och med staden på afstånd, vågrätt stötande intill Andernas fot, hvilkas snöhöljda spetsar lyste i aftonsolen. Vid första blicken på detta landskap var det tydligt, att slätten utmärkte utsträckningen af en forntida insjö. Så snart som vi nedkommo på den jemna vägen, satte vi våra hästar i galopp och uppnådde staden innan det blef mörkt.

Jag stannade en hel vecka i Santiago och hade mycket roligt. Om morgnarne red jag till åtskilliga ställen på slätten och om qvällen spisade jag med några engelska köpmän, hvilkas gästfrihet på detta ställe är väl bekant. En aldrig svikande källa till nöje var att stiga upp för den lilla klippkullen (S:ta Lucia) som reser sig midt i staden. Utsigten var också mycket ovanlig, och såsom jag har sagt, i hög grad egendomlig. Jag hörde, att samma egenhet är gemensam för alla städer på den stora mexikanska högslätten. Jag har ingenting särskilt att säga om staden, utom att den icke är så vacker eller så stor som Buenos Aires, men bygd efter samma mönster. Jag kom hit på en omväg åt norr, och beslöt derföre att återvända till Valparaiso efter en längre utflykt söder om den raka vägen.

Den 5 september. — Vid middagstiden anlände vi till en af de på läderremmar hvilande hängbroarne, hvilken förde öfver Maypu, en bred, forsande flod några mil söder om Santiago. Dessa broar äro högst usla. Sjelfva brobanan, som följer efter bärrepens bugtning, består af risknippor, hvilka äro lagda tätt invid hvarandra. Den var full af hål och svängde nästan fruktansvärdt, och det för tyngden af blott en person, som ledde sin häst. Om qvällen kommo vi till en treflig landtgård, der det fans rätt täcka señoritor. De blefvo mycket förfärade öfver att jag af blott nyfikenhet hade gått in i en af deras kyrkor. De frågade mig: ”Hvarför blir ni icke en kristen; vår religion är ofelbar?” Jag försäkrade dem att jag var ett slags kristen, men de ville icke höra talas derom, anförande mina egna ord: ”Gifta sig icke era padres, ja, till och med era biskopar?” Den orimligheten att en biskop skulle hafva en hustru, väckte isynnerhet deras förvåning, och de visste knappast om de skulle skratta åt en sådan vidunderlighet eller förfäras deröfver.

Den 6:e. — Vi fortsatte vår färd rakt mot söder och sofvo i Rancagua. Vägen gick öfver den jemna men smala slätten, som på ena sidan begränsades af höga kullar och på den andra af Cordilleran. Påföljande dagen veko vi in i Rio Cachapuals dal, der de för sina helande egenskaper sedan lång tid tillbaka berömda varma baden vid Cauquenes äro belägna. På mindre befarna trakter nedtagas hängbroarne vanligen om vintern, när elfvarne stå lågt. Så var händelsen i denna dal och vi nödgades derföre färdas öfver strömmen till häst. Detta är temligen obehagligt, ty fastän icke djupt, forssar det skummande vattnet så häftigt öfver sin bädd af stora, afrundade stenar, att man blir alldeles yr i hufvudet och till och med har svårt att märka om hästen rör sig framåt eller står stilla. Om sommaren, när snön smälter, äro bergsströmmarne alldeles ovadbara; och deras våldsamhet och raseri äro då ytterst stora, såsom man tydligen kunde se af de märken, som de hade lemnat. Vi framkommo till baden på aftonen och stannade der fem dagar, af hvilka vi tillbragte de två sista instängda af häftigt regn. Bygnaderna bestå af en fyrkant af små usla kojor, hvar och en med ett enda bord och en bänk. De ligga i en smal djup dal, alldeles utanför den mellersta Cordilleran. Det är en stilla, enslig trakt med rätt mycken vild skönhet.

Mineralkällorna vid Cauquenes framspringa långs efter en förskjutningslinie, hvilken genombryter en massa lagrade bergarter, som i sin helhet vittna om eldens inverkan. En ansenlig mängd gaser utströmmar oupphörligt från samma mynningar som vattnet. Ehuru källorna endast ligga några få alnar från hvarandra, hafva de mycket olika värmegrad och detta tyckes härröra af en olika inblandning af kallt vatten; ty de, som hafva den lägsta värmegraden, ega knappast någon mineralsmak. Efter den stora jordbäfningen år 1822 upphörde källorna och vattnet återkom icke på ett helt år. De ledo äfven mycket af 1835 års jordbäfning, då deras värmegrad plötsligt sjönk från 48° till 33°. Det tyckes sannolikt att mineralkällor, som uppstiga djupt från jordens innandöme, alltid skola i högre grad rubbas af underjordiska skakningar, än de som ligga närmare ytan. Den person, som hade hand om baden, försäkrade mig, att vattnet är varmare och rikligare om sommaren än om vintern. Den förra omständigheten kunde jag väl hafva väntat till följe af obetydligare inblandning af kallt vatten under den torra årstiden, men den senare uppgiften förefaller mycket besynnerlig och motsägande. Man kan, såsom jag tror, endast förklara den periodiska tillväxten under sommaren, då regn aldrig faller, af snöns smältning, och dock ligga de berg, som under denna årstid äro höljda af snö, på tre eller fyra mils afstånd från källorna. Jag har intet skäl att betvifla min sagesmans tillförlitlighet, då han har vistats på stället i flera år och borde vara väl bekant med förhållandet, hvilket, om det är sant, verkligen är märkligt; ty vi måste antaga att snövattnet, som genom porösa lager ledes till trakten för den underjordiska värmen, derefter åter drifvits upp till ytan långs efter den förskjutna och af vulkaniska bergarter genomskurna sträckan vid Cauquenes; och företeelsens regelbundenhet tyckes antyda, att den upphettade bergarten förekommer på ett ej särdeles stort djup.

En dag red jag uppför dalen till den aflägsnaste bebodda punkten, strax ofvanför hvilken Cachapual delar sig i två djupa hemska dalgångar, hvilka tränga rakt in i den stora bergskedjan. Jag klättrade upp för ett sannolikt mer än 6,000 fot högt spetsigt berg. Här framstälde sig, såsom öfverallt annorstädes, utsigter af det största intresse. Det var genom en af dessa dalgångar som Pincheira inkom i Chile och härjade det kringliggande landet. Detta är samme man, hvars anfall på en landtgård vid Rio Negro jag har beskrifvit. Han var en renegat af blandad spansk och indiansk ras, som samlade en stor skara indianer och slog sig ned vid en ström på Pampas, på ett ställe, hvilket de trupper, som skickades efter honom, aldrig kunde upptäcka. Härifrån brukade han rycka ut och då han gick öfver Cordilleran på hitintills oförsökta pass, ödelade han landtgårdarne och dref hornboskapen till sin hemliga mötesplats. Pincheira var en utmärkt ryttare och han gjorde alla sina följeslagare lika förträffliga, ty han sköt genast den, som tvekade att följa honom. Det var mot denne man och andra kringströfvande indianstammar, som Rosas förde utrotningskriget.

Den 13 september. — Vi lemnade Cauquenes bad och i det vi åter kommo på stora vägen, sofvo vi vid Rio Claro. Från detta ställe redo vi till staden S. Fernando. Innan vi hunno dit, hade den sista instängda kitteldalen utvidgat sig till en stor slätt, hvilken sträckte sig så långt i söder, att de aflägsnare Andernas snöiga toppar syntes liksom öfver hafvets synrand. S. Fernando ligger tjugu mil från Santiago och detta var min yttersta punkt mot söder, ty här vände vi oss i rät vinkel mot kusten. Vi sofvo vid Yaquils guldgrufvor, hvilka bearbetas af en amerikanare, mr. Nixon, för hvars välvilja under de fyra dagar, som jag vistades i hans hus, jag står i mycken förbindelse. Påföljande morgonen redo vi till grufvorna, hvilka äro belägna på en fem mils afstånd, nära spetsen af en hög kulle. Under vägen sågo vi en skymt af sjön Tagua-tagua, som är ryktbar för sina simmande öar, hvilka hafva blifvit beskrifna af M. Gay^[1]. De bestå af åtskilliga vissnade växtstjelkar, som äro hopflätade med hvarandra och på hvilkas yta lefvande växter slå rot. Till sin form äro de vanligen kretsformiga och deras mäktighet går från fyra till sex fot, hvaraf största delen ligger nedsänkt i vattnet. Allt efter som vinden blåser, flyta de från den ena sidan af insjön till den andra och medföra ofta boskap och hästar som passagerare.

När vi anlände till grufvorna, förvånades jag öfver det bleka utseendet hos många arbetare och frågade mr. Nixon om deras omständigheter. Grufvan är 450 fot djup och hvar man uppfordrar stenar till omkring 200 markers vigt. Med denna börda måste de klättra upp för de skiftesvis anbragta inhuggningarne i trädstammar, som äro stälda i zickzack-linier upp genom schaktet. Äfven skägglösa ynglingar på aderton till tjugu års ålder, med obetydligt utvecklad muskelbildning (de äro alldeles nakna och hafva endast byxor), uppstiga med denna ansenliga börda från nästan samma djup; och det ehuru en stark karl, som icke är van vid detta arbete, svettas ymnigt endast af ansträngningen att skaffa upp sin egen person. Under detta stränga arbete lefva de uteslutande på kokade bönor och bröd. De skulle helst vilja endast få bröd, men då deras arbetsgifvare finna, att de icke kunna arbeta så styft på detta, så behandla de dem som hästar och låta dem äta bönor. Deras aflöning är något större än vid Jajuels grufvor och går från tjugu till tjugufyra riksdaler i månaden, hvaremot de lemna grufvan endast en gång på tre veckor, då de stanna hos sina familjer två dagar. En af ordningsreglorna vid dessa grufvor låter mycket sträng, men är ganska fördelaktig för grufegaren. Det enda sätt hvarpå guldet kan stjälas, är att malmstycken undangömmas och hämtas när tillfälle erbjuder sig. När förvaltaren finner en sålunda undangömd bit, så afdrages dess fulla värde från alla arbetarnes dagspenning, hvilka på detta sätt nödgas öfvervaka hvarandra, så vida de icke alla sammanrota sig.

När malmen blifvit förd till krossqvarnen, males den till ett fint stoft, hvarefter vaskningsprocessen aflägsnar alla lättare smådelar och amalgation slutligen qvarhåller guldstoftet. När man hör vaskningen beskrifvas, låter det, som den skulle vara en mycket simpel sak; men vattenströmmen måste mycket noga afpassas efter guldets specifika vigt, för att man utan svårighet skall kunna afskilja den pulveriserade bergarten från metallen. Slammet, som går från krossqvarnarne, samlas i dammar, der det sjunker till bottnen och tid efter annan uttages och lägges i en gemensam hög. En betydlig kemisk verksamhet inträder då, salter af hvarjehanda slag utvittra på ytan och massan hårdnar. Sedan den ett par år lemnats i detta tillstånd och å nyo vaskas, lemnar den guld, hvilket förfarande kan upprepas ända till sex eller sju gånger, fastän det sålunda vunna guldet för hvar gång blir mindre och de mellantider, som erfordras för att alstra guldet, såsom folket säger, äro längre. Det kan icke vara något tvifvel om, att den redan omförmälda kemiska verksamheten för hvar gång frigör nytt guld från någon förening. Upptäckten af någon metod att verkställa detta före första malningen, skulle tvifvelsutan mångdubbla värdet af guldmalmen. Det är eget att finna huru de små guldkornen, som ligga spridda och icke anfrätas, till slut samla sig till någon mängd. För någon tid sedan erhöllo några grufarbetare, som icke hade något arbete, tillåtelse att hopskrapa den lösa mullen kring huset och qvarnen och då de vaskade den sålunda hopsamlade jorden, vunno de guld till ett värde af etthundratjugu riksdaler. Detta är ett fullkomligt motstycke till hvad som eger rum i naturen. Berg undergå förvittring och bortsköljas och med dem de metallådror, som de innehålla. Den hårdaste klippa nötes till det finaste stoft, de oädla metallerna syrsättas och båda aflägsnas; men guld, platina och några andra äro nästan oförstörbara och då de till följe af sin tyngd sjunka till botten, blifva de qvarliggande. Sedan hela berg gått igenom denna malnings-process och blifvit vaskade medelst naturens hand, blir återstoden metallförande och menniskan finner det löna mödan att fullborda frånskiljningsarbetet.

Så dålig ofvananförda behandling af grufarbetarne än förefaller, gå de likväl med nöje in derpå; ty jordbruksarbetarnes ställning är vida sämre. Deras dagspenning är mindre och de lefva nästan uteslutande på bönor. Denna fattigdom måste hufvudsakligen bero på det feodal-lika system, enligt hvilket jorden brukas; ty jordegaren lemnar ett litet jordstycke åt arbetaren att bygga på och odla, och får till ersättning hvar dag hans arbete (eller ock en i stället lejd persons) så länge han lefver, och det utan någon dagspenning. Till dess en dylik arbetare får en fullvuxen son, som genom sitt arbete kan betala jordräntan, finnes ingen, som, med undantag af vissa dagar, kan sköta hans jordfläck. Till följe häraf är ytterlig fattigdom mycket vanlig bland de arbetande klasserna i detta land.

Det finnes några gamla indianska ruiner i denna trakt och jag såg en af dessa genomborrade stenar, hvilka Molina omtalar såsom allmänna på många ställen. De äro af flat, cirkelformig skapnad, fem till sex tum i diameter, med ett hål, som går midt genom medelpunkten. Man har vanligen antagit att de begagnades som klubbor, ehuru deras form alls icke tyckes väl lämpad för nämde ändamål. Burchell säger, att några sydafrikanska stammar gräfva upp rötter med tillhjelp af en käpp, som är spetsad i ena ändan och hvilkens kraft och tyngd ökas genom en rund sten med ett hål uti, i hvilket den andra ändan är fast inkilad. Det tyckes sannolikt, att Chiles indianer fordom nyttjade något dylikt groft åkerbruksredskap.

En dag fick jag besök af en tysk naturhistorisk samlare vid namn Renous och nästan på samma gång af en gammal spansk lagkarl. Det var roligt att höra berättas det samtal, som egde rum mellan dem; Renous talar så väl spanska, att den gamle lagkarlen tog honom för en chilenare. Hänsyftande på mig, frågade Renous honom hvad han tänkte om kungen i England, som skickade ut en person till deras land för att samla ödlor och skalbaggar och slå sönder stenar? Den gamle herren funderade allvarsamt en stund och sade derefter ”Det är inte bra — det ligger en hund begrafven derunder; ingen menniska är så rik, att han kan skicka ut folk att plocka sådant skräp; jag tycker inte om det. Om en af oss skulle begifva oss åstad och göra någonting sådant i England, tror ni inte att kungen af England snart nog skulle skicka oss ut ur sitt land?” Och till följe af sitt yrke tillhör denne gamle man de upplystare och insigtsfullare klasserna! Renous lemnade en gång ett par år förut i ett hus i St. Fernando några larver under en flickas vård att matas, för att de skulle förvandlas till fjärilar. Ryktet härom spred sig genom hela staden och slutligen rådslogo presterna och landshöfdingen, samt kommo öfverens om att det måste vara något kätteri. Följaktligen fängslades Renous vid sin återkomst.

Den 19 september. Vi lemnade Yaquil och följde den jemna dalen, hvilken är bildad lik Quillotas och genom hvilken Rio Tinderidica flyter. Redan dessa få mil söder om Santiago är klimatet mycket fuktigare, och följaktligen finnas här vackra betesmarker, hvilka icke vattnades. Den 20:e. Vi följde denna dal till dess den utbredde sig till en stor slätt, hvilken räcker från hafvet till bergen vester om Rancagua. Vi förlorade snart sigte af alla träd och till och med buskar, så att invånarne äro nästan lika illa deran för bränsle, som de på Pampas. Då jag aldrig hade hört talas om dessa slätter, var jag mycket öfverraskad af att få se ett sådant landskap i Chile. Slätterna tillhöra mer än en höjningsserie och genomskäras af breda, flatbottniga dalar, två omständigheter, hvilka liksom i Patagonien, antyda hafvets inverkan på ett sakta sluttande land. I de branta klintar, som begränsa dessa dalar, finnas några stora grottor, hvilka ursprungligen tvifvelsutan bildades af vågorna. En af dessa är berömd under namnet Cueva del Obispo, emedan den fordom blifvit invigd. Jag kände mig mycket illamående under loppet af denna dag och återvann icke min helsa från denna tid till slutet af oktober.

Den 22 september. Vi fortsatte vår färd öfver gröna slätter utan ett enda träd. Påföljande dagen anlände vi till ett hus nära Navedad, vid hafskusten, der en rik godsegare gaf oss härberge. Jag stannade här de två följande dagarne och ehuru jag kände mig mycket illamående, lyckades jag från tertiärformationen samla några hafssnäckor.

Den 24:e. — Vi stälde nu kosan till Valparaiso, hvilken stad jag med stor svårighet uppnådde den 27:e och låg der till sängs ända till slutet af oktober. Under denna tid var jag en gäst i mr. Corfields hus, hvilkens godhet mot mig var så stor, att jag ej kan nog tacka honom derför.

Jag vill här tillägga några iakttagelser angående några däggdjur och fåglar i Chile. Puman eller det sydamerikanska lejonet är icke sällsynt. Detta djur har en vidsträckt geografisk utbredning; det finnes från skogarne under eqvatorn, genom Patagoniens öknar så långt mot söder som Eldslandets fuktiga och kalla breddgrader (53°—54°). Jag har sett dess spår på mellersta Chiles Cordillera, på en höjd af åtminstone 10,000 fot. I La Plata utgöres pumans hufvudsakliga rof af hjortar, strutsar, biscachas och andra små däggdjur. Der anfaller han sällan boskap och hästar och mycket sällan menniskor. I Chile dödar han likväl många unga hästar och hornboskap, sannolikt till följe af bristen på andra däggdjur; jag hörde äfven omtalas två män och en qvinna, hvilka han hade dödat. Man försäkrar att puman alltid dödar sitt rof genom att hoppa upp på dess skuldror och med den ena tassen draga hufvudet bakut till dess halskotorna afbrytas; också har jag i Patagonien sett benrangel af guanacos med halskotorna sålunda vridna ur led.

Sedan puman ätit sig mätt, öfverhöljer han resten af sitt byte med några stora buskar och lägger sig ned att vakta det. Denna hans vana ger ofta anledning till hans upptäckande; ty de i luften kretsande kondorerna sänka sig allt emellanåt för att deltaga i kalaset och höja sig alla på en gång, då puman ursinnig jagar bort dem. Den chilenska guason vet då, att ett lejon ligger och vaktar sitt rof, lystringsordet gifves och män och hundar skynda till jagten. Sir F. Head säger, att en gaucho på Pampas utropade ”ett lejon”, blott emedan han såg några kondorer kretsa i luften. Sjelf träffade jag aldrig någon, som gjorde anspråk på en sådan urskilningsförmåga. Man försäkrar, att om en puma en gång blifvit förrådd, genom att sålunda hålla vakt vid sitt rof och derefter blifvit jagad, så återtager han aldrig denna vana, utan vandrar långt bort, sedan han ätit sig mätt. Puman kan lätt dödas. I ett öppet land insnärjes han först med bolas, derefter med lasson och släpas sedan långs med marken till dess han förlorar sansen. Vid Tandil (söder om La Plata) berättade man mig, att inom tre månader dödades sålunda hundra stycken. I Chile drifver man dem vanligtvis upp i träd eller buskar och de skjutas då der eller också hetsas de till döds med hundar. De hundar, som användas till detta slags jagt, tillhöra en särskilt ras, kallad leoneros. De äro svaga, smärta djur, lika långbenade taxar, men äro begåfvade med en synnerlig drift för denna jagt. Man beskrifver puman såsom mycket listig. Sålunda vänder han, när han förföljes, ofta om på sitt gamla spår och gör derefter ett plötsligt språng åt ena sidan, samt väntar der till dess hundarne kommit förbi. Han är ett mycket tyst djur, yttrar icke något läte, äfven om han blifvit sårad och endast sällan under fortplantningstiden.

Af fåglarne äro kanske två arter af slägtet Pteroptochus (Kittlitz’s megapodius och albicollis) de mest i ögonen fallande. Den förra af chilenarne kallad ”el Turco”, är så stor som en trast, med hvilken fågel han har någon frändskap, men hans ben äro mycket längre, stjerten kortare och näbben starkare; hans färg är rödbrun. Turcon är icke ovanlig. Han lefver på marken, gömd i snåren, som äro spridda öfver de torra och ofruktbara kullarne. Med stjerten i vädret och på styltlika ben, kan man få se honom då och då med ovanlig hastighet ila från en buske till en annan. Det fordras i sanning icke mycken fantasi för att tro det fågeln skäms för sig sjelf och är medveten om sin högst löjliga figur. Då man först ser honom, är man färdig att utropa, ”Ett illa uppstoppadt exemplar har sluppit ut ur något museum, och kommit till lif igen!” Man kan icke utan den största svårighet förmå honom att flyga; ej heller springer han, utan endast hoppar. De många högljudda skrik, som han upphäfver, när han ligger gömd bland buskarne, äro lika sällsamma som hans eget utseende. Man säger att han bygger sitt bo i ett djupt hål i jorden. Jag dissekerade åtskilliga exemplar, hvarvid den mycket muskelrika kräfven befans innehålla skalbaggar, växttrådar och småstenar. Att döma af dessa förhållanden, äfvensom af benens längd, krafsfoten, näsborrarnes hinnartade betäckning, samt de korta och bågformiga vingarne, tyckes denna fågel till en viss grad utgöra en förmedlande länk mellan trastarne och hönsfåglarne.

Den andra arten eller P. albicollis, liknar den förra till sin allmänna kroppsform. Han kallas Tapacolo eller ”betäck din stuss” och väl förtjenar dem skamlösa lilla fågeln sitt namn; ty han bär sin stjert mer än upprätt, det vill säga, böjd framemot hufvudet. Han är mycket vanlig och vistas under häckarne och de öfver de nakna kullarne spridda buskarne, der knappast någon annan fågel kan lefva. I det sätt hvarpå han vanligen skaffar sig sin föda, hastigt hoppar ut ur snåren och tillbaka igen, i sitt begär att gömma sig, sin motvilja att flyga, och till sitt bo liknar han turcon mycket nära; men hans utseende är icke fullt så löjligt. Tapacolon är mycket slug, så att, när han skrämmes af någon menniska, han stannar orörlig under någon buske och försöker derefter om en liten stund att med mycken skicklighet krypa bort till motsatta sidan. Han är äfven en liflig fågel och håller ständigt oväsen. Hans läte är omvexlande och mycket underligt, ibland likt dufvors kuttrande, ibland som bubblande vatten, medan andra ljud sakna all motsvarighet. Landets folk säger att han förändrar sitt läte fem gånger om året — förmodligen i enlighet med någon förändring i årstiden^[2].

Två slags honungsfåglar äro mycket allmänna; Trochilus forficatus finnes öfver ett område af öfver 600 mil på vestkusten, från Limas varma och torra klimat till Eldslandets skogar, der man kan få se honom fladdra omkring i yrvädren. På den skogrika ön Chiloe, som har ett ytterst fuktigt klimat, är denna lilla fågel, som hoppar af och an bland de fuktiga bladen, måhända talrikare än nästan hvarje annat slag. Jag öppnade magen på åtskilliga exemplar, som blifvit skjutna i olika delar af Sydamerika och i alla voro insektlemningar lika vanliga som i en trädkrypares mage. När denna art om sommaren flyttar åt södern, intages hans plats af en annan norr ifrån kommande art. Denna art (Trochilus gigas) är en mycket stor fågel, för att tillhöra denna späda djurfamilj. När han flyger, har han ett egendomligt utseende. Lik andra af sitt slägte, rör han sig från ställe till ställe med en snabbhet, som kan jemföras med den som Syrphus har bland flugorna och Sphinx bland nattfjärilarne; men när han sväfvar öfver en blomma, är rörelsen hos hans vingar mycket långsam och kraftig, samt således helt och hållet olika den dallrande, hvilken är vanlig hos de flesta arterna och åstadkommer ett surrande ljud. Jag såg aldrig någon annan fågel, hos hvilken (liksom hos fjärilarne) dess vingars styrka visade sig så kraftig i förhållande till kroppens tyngd. När han sväfvar invid en blomma, utbredes och hopslås stjerten oupphörligt som en solfjäder och kroppen hålles i en nästan vertikal ställning. Denna rörelse tyckes stötta och uppbära fågeln emellan de långsamma vingslagen. Ehuru han flyger från blomma till blomma för att söka sin föda, innehöll dock vanligen hans mage talrika lemningar af insekter, och jag misstänker att dessa snarare äro föremål för hans efterspaningar, än honung. Denna arts läte är mycket gällt, liksom nästan hela familjens.

1. I Annales des Sciences Naturelles, Mars 1833. Gay, en ifrig och skicklig naturforskare, var då sysselsatt med att studera alla grenar af naturalhistorien i konungariket Chile.
2. Det är anmärkningsvärdt att Molina, ehuru han noga beskrifver alla fåglar och däggdjur i Chile, aldrig en enda gång omtalar detta slägte, hvars arter äro så vanliga och så märkliga till sina lefnadsvanor. Visste han icke huru han skulle klassificera dem och ansåg han följaktligen tystnad för den klokaste åtgärden? Detta är ett exempel på de många förbiseenden, som författare låtit komma sig till last, just i afseende på de ämnen, der man minst skulle ha väntat det.