En studie i rött (1918)/Kapitel 2
| ← MR SHERLOCK HOLMES |
|
HEMLIGHETEN I LAURISTON GARDENS → |
II.
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER.
Sherlock Holmes och jag träffades följande dag på utsatt tid och besågo tillsammans den lilla våningen i n:r 221 B. Baker Street, om vilken han vid vårt första möte talat. Den bestod av två bekväma sovrum och ett stort luftigt vardagsrum, trevligt möblerat och med ljuset inströmmande genom två höga fönster. Rummen tycktes i alla avseenden passande, och priset var så billigt, att vi utan tvekan beslöto hyra dem och genast ta dem i besittning. Samma kväll flyttade jag mina saker dit från hotellet, och morgonen därpå anlände Sherlock Holmes med en hel massa koffertar och lådor. Under ett par dar hade vi full sysselsättning med att packa upp och ordna våra tillhörigheter; när detta var gjort, slogo vi oss till ro och började snart känna oss hemmastadda.
Holmes var sannerligen ingen besvärlig människa att komma till rätta med. Han var lugn och stilla i sitt sätt, och hans vanor voro ytterst regelbundna. Sällan satt han uppe efter klockan 10 på kvällen, och vanligen hade han ätit frukost och gått ut, långt innan jag stigit upp på morgonen. Emellanåt tillbragte han en dag eller två i det kemiska laboratoriet; ibland besökte han obduktionsrummet, och ofta företog han långa promenader, vanligen till de fattigaste och ruskigaste delarne av staden. Ingenting kunde hejda hans iver, när han var i arbetstagen, men någon gång inträdde en reaktion, och han kunde då hela dagar igenom ligga utsträckt på en soffa i vårt vardagsrum utan ätt säga ett ord eller göra en rörelse. Vid dessa tillfällen märkte jag, att hans ögon hade ett så drömmande, frånvarande uttryck, att jag kunde ha misstänkt honom för att begagna något slags narkotiskt medel, om ej hans regelbundna, måttliga levnadssätt uteslutit varje sådan tanke.
Allt efter som tiden gick, blev mitt intresse för hans personlighet och min nyfikenhet, rörande hans planer och mål här i livet, allt starkare och starkare. Hans utseende var ock ägnat att ådraga sig även en flyktig betraktares uppmärksamhet. Han var över sex fot lång och så ovanligt mager, att han föreföll mycket längre. Ögonen voro skarpa och genomträngande, med undantag av de tider då han »låg i dvala»; den smala örnnäsan gav åt hela ansiktet ett uttryck av hurtighet och bestämdhet; den något framstående, tvära hakan tillhörde en person, som mer än väl vet, vad han vill. Händerna voro ständigt fläckade av bläck och kemikalier, men han ägde en sällsynt stor förmåga att hantera saker varsamt och lätt; jag hade ofta tillfälle att beundra denna hans egenskap, när han experimenterade och begagnade sina ytterst ömtåliga instrument.
Läkaren skall kanske anse mig för en riktig gammal skvallerkäring, när jag bekänner, i hur hög grad denne man retade min nyfikenhet och hur ofta jag försökte att lyfta den slöja av förbehållsamhet. i vilken han insvept sig. Må man dock, innan man sätter sig till doms, komma ihåg, hur ensligt och ändamålslöst mitt liv var, och hur oerhört litet jag hade att skänka min uppmärksamhet åt. Mitt hälsotillstånd förbjöd mig att gå ut, så framt vädret ej var ovanligt milt, och jag hade inga vänner, som kommo och fördrevo en stund med muntert prat. Under dylika omständigheter var det ju ej underligt, om jag livligt intresserade mig för min rumskamrat och tillbragte en stor del av min tid med att söka genomtränga det hölje av hemlighetsfullhet, med vilket han älskade att omgiva sig.
Han studerade ej medicin. Till svar på min fråga hade han själv bekräftat Stamfords åsikt om den saken. Ej heller tycktes han fullfölja några studier, som kunde berättiga honom att avlägga någon vetenskaplig examen och skaffa honom inträde på den lärda banan. och likväl voro hans iver och hans intresse för vissa studier alldeles beundransvärda, och i en del ämnen voro hans insikter så utomordentligt vidsträckta och djupgående, att de formligen kommo mig att häpna. Säkerligen skulle ingen människa, som ej haft ett bestämt mål i sikte, brytt sig om att skaffa sig sådan noggrann, detaljerad kunskap i vissa grenar av vetenskapen. Den, som planlöst driver sina studier, förvärvar sällan någon lärdom. Ingen belastar sitt minne med en mängd detaljer, så framt han ej har goda, välgrundade skäl därför.
Hans okunnighet i vissa ämnen var lika anmärkningsvärd som hans stora kunskaper i andra. Han tycktes ej ha den allra minsta aning om vår tids litteratur, filosofi eller politik. När jag en gång citerade Thomas Carlyle, frågade han helt naivt, vem denne var och vad han hade gjort. Min förvåning nådde emellertid sin höjdpunkt, när jag tillfälligtvis kom under fund med, att han ej hade minsta reda på Copernici teorier eller ens på solsystemets sammansättning. Att någon civiliserad varelse i nittonde århundradet ej skulle veta, att jorden rör sig kring solen, föreföll mig så otroligt, att jag knappt kunde fatta det.
»Du ser mer än lovligt överraskad ut», sade han, leende åt min synbara förvåning. »Nu när jag vet det, måste jag göra mitt bästa för att kunna glömma det.»
»Glömma det!»
»Ja, ser du», sade han förklarande, »jag anser, att en människas hjärna närmast liknar en tom liten vindskammare, och att man själv bör förse den med de möbler, man tror sig ha mest nytta av. En narr tar in allt möjligt skräp, han får tag uti, sä att de kunskaper, han verkligen behöver, bli alldeles undanträngda eller så hopblandade med en massa andra saker, att han ej kan komma åt dem, när han vill. Den skicklige arbetaren däremot är mycket noga med vad han tar in i sitt lilla vindsrum. Han vill ej ha något annat än de verktyg, som kunna hjälpa honom att utföra sitt arbete, men av dessa verktyg skaffar han sig det största möjliga förråd och håller dem alla i fullgott skick. Det är ett misstag, om man tror, att det lilla »hjärnkontoret» har elastiska väggar, de där kunna uttänjas hur långt som hälst. Var övertygad om, att den tid kommer, då du för varje nytt tillägg i ditt kunskapsförråd glömmer något, som du förut visste. Det är därför av största vikt att ej låta onyttigt vetande uttränga det nyttiga.»
»Men solsystemet!» invände jag.
»Vad tusan har jag med det att göra » avbröt han otåligt. »Du påstår, att vi röra oss kring solen. Om vi nu rörde oss kring månen, skulle det ej ha minsta betydelse varken för mig själv eller för mitt arbete.»
Jag hade på tungan, att fråga honom, vari detta arbete egentligen bestod, men någonting i hans sätt sade mig, att den frågan ej skulle bli väl upptagen. Jag funderade emellertid på vår korta konversation och försökte att dra mina slutsatser av densamma.
Han hade sagt, att han ej brydde sig om att förvärva kunskaper, som ej voro nödvändiga eller nyttiga för hans mål här i livet. Följaktligen var allt vad han visste och kunde sådant, som tjänade honom till nytta. I minnet uppräknade jag alla de olika ämnen, i vilka han visat sig mer än vanligt hemmastadd. Jag tog till och med fram en blyertspänna och antecknade dem. När jag slutat dokumentet, kunde jag ej annat än småle. Så här tedde det sig:
- Insikt i litteratur: ingen.
- Insikt i filosofi: ingen.
- Insikt i astronomi: ingen.
- Insikt i politik: svag.
- Insikt i botanik: ojämn. Har väl reda på belladonna, opium och gifter i allmänhet. Känner ej det minsta till praktisk trädgårdsskötsel.
- Insikt i geologi: grundlig men begränsad. Kan med ett enda ögonkast känna olika jordarter från varandra. Har efter en promenad visat mig fläckar av gatsmuts på sina byxor och har genom att undersöka lerans färg och beståndsdelar kunnat säga mig, från vilken stadsdel i London fläckarne härrörde.
- Insikt i kemi: vidsträckt och djupgående.
- Insikt i anatomi: noggrann, men utan system.
- Insikt i sensationslitteratur: otroligt stor och vittomfattande. Tycks känna till varenda detalj i vartenda brott, som blivit begånget i vårt århundrade.
- Spelar bra fiol.
- Är duktig boxare och fäktar bra på florett och värja.
- Har god, praktisk kännedom om Englands lagväsen.
När jag kommit så långt i mina anteckningar, kastade jag i förtvivlan papperet in i elden.
»Om jag bara kunde räkna ut, vad karlen menar med att skaffa sig alla dessa olikartade kunskaper, och upptäcka ett yrke, i vilket han har nytta av dem», sade jag till mig själv; »men det är nog omöjligt. Bäst är att ge upp försöket genast»
Jag ser, att jag nämnt hans skicklighet i fiolspel. Den var anmärkningsvärt stor, men godtycklig, som alla hans andra kunskaper. Att han kunde spela »stycken» och svåra »stycken» till på köpet, det vet jag, ty på min begäran spelade han flere gånger Mendelsohns »Lieder» och andra av mina favoritkompositioner. Men när man lämnade honom i fred, spelade han sällan några kända melodier. Ibland om kvällarna satte han sig bekvämt tillrätta i sin länstol, slöt ögonen och gned sakta strängarne på fiolen, som vilade på hans knä. Emellanåt voro de toner, han framkallade, välljudande och svårmodiga, ofta voro de muntra och fantastiska. De återgåvo tydligt nog den sinnesstämning, i vilken han befann sig, men huruvida musiken underlättade hans tankegång eller om den endast var resultatet av en nyck eller en idé, var mer än jag kunde komma underfund med. Jag hade måhända gjort invändning mot dessa nervretande musikstunder, om det ej varit så, att han ofta avslutat dem genom att spela en hel följd av mina älsklingsmelodier såsom ett slags ersättning för det tålamodsprov han låtit mig undergå.
Under de första veckorna fingo vi inga besök, och jag började tro, att min kamrat led lika stor brist på vänner som jag. Men jag fann snart, att han hade många bekanta, och att dessa tillhörde de mest olika samhällsklasser. En liten blek, mörkögd, spetsnäst karl, som presenterades för mig som Mr Lestrade, kom till oss tre à fyra gånger i veckan. En morgon fick Sherlock Holmes besök av en ung, elegant klädd dam, som stannade kvar en dryg halvtimme. På kvällen samma dag tog han emot en gråhårig, avsigkommen individ, tydligen en jude, som handlade med gamla kläder. Han tycktes vara mycket upprörd och följdes hack i häl av en äldre kvinna, kippskodd och okammad. Vid ett annat tillfälle hade en gammal vithårig herre ett längre samtal med min kamrat; en annan gång infann sig en stationskarl i sin välkända uniform. När någon av dessa varandra så olika individer anmäldes, brukade Sherlock Holmes be mig att ensam få disponera vårt gemensamma vardagsrum, och jag drog mig genast tillbaka till min sängkammare. Han bad alltid om ursäkt för att han nödgades besvära mig.
»Jag är tvungen att begagna det här rummet som ett slags kontor», sade han. »De besökande äro mina klienter.»
Åter hade jag ett ypperligt tillfälle att göra honom en rakt på sak gående fråga, och åter hindrade min finkänslighet mig från att så gott som tvinga en annan människa att skänka mig sitt förtroende. Jag inbillade mig, att han hade något starkt vägande skäl för att ej vilja häntyda på sina affärer, men han skingrade snart mina misstankar genom att själv ge sig in på ämnet.
Det var den 4:de mars, en dag, som jag av flere skäl ej lätt glömmer. Jag steg upp något tidigare än vanligt och fann, att Sherlock Holmes ej hade slutat sin frukost. Vår värdinna var så van vid mina sena morgontimmar, att mitt kuvert ej var framsatt och mitt kaffe ej tillagat. Med karlars vanliga oresonliga häftighet ringde jag och sade strävt ifrån, att jag var färdig. Min kamrat tuggade tyst på sin smörgås, och jag tog upp en tidskrift, som låg på bordet. I akt och mening att fördriva tiden med läsning, öppnade jag det lilla häftet; en av artiklarne var utmärkt med ett tjockt blyertsstreck, och helt naturligt fängslades min blick genast därav.
Avhandlingens något högtravande titel var »Livets bok», och författaren sökte framvisa, hur mycket en uppmärksam iakttagande människa kan lära genom att noggrant och systematiskt undersöka allt, som kommer i hennes väg. Innehållet i den ej särdeles långa artikeln tycktes mig vara en sällsam blandning av skarpsinniga påhitt och orimliga dumheter. Bevisföringen var logisk och duktigt gjord, men slutledningen föreföll mig både långsökt och enfaldig. Författaren ansåg, att man av ett blixtsnabbt övergående ansiktsuttryck, en muskelryckning eller ett ögonkast skulle kunna sluta sig till en människas innersta tankar. Bedrägeri var enligt hans åsikt en omöjlighet inför den, som vant sig vid att ständigt iakttaga och analysera. Hans slutledningar voro lika osäkra och ofelbara, som i de flesta av Euclides' propositioner. Så häpnadsväckande skulle de resultat, han uppnådde, te sig för den oinvigde, att man skulle anse honom för en trollkonstnär, ända till dess man lärt sig de medel, av vilka han betjänade sig.
»Av en droppe vatten», sade författaren, »skulle en logiker kunna sluta sig till att ett världshav eller ett Niagara existerade, utan att varken ha hört talas om eller själv sett någotdera.
Livet är en stor, sammanhängande kedja, vars sammansättning och beståndsdelar bli kända för oss, så snart vi få se en enda av dess otaliga länkar. Likt alla dessa konster och vetenskaper kan konsten att analysera och draga slutsatser förvärvas endast genom långvarigt och flitigt studium, men vårt jordeliv är för kort att tillåta oss hinna uppnå någon högre grad av skicklighet i densamma.
Må den, som vill lära sig den konsten, börja med att lösa de enklaste problemen, innan han vänder sin uppmärksamhet åt sakens andliga och moraliska sidor, vilka förete de största svårigheterna. Må han, när han träffar en medmänniska, lära sig att med ett enda ögonkast läsa dennas historia — inse det kall, hon följer, det yrke, hon utövar. Hur barnslig en dylik sysselsättning än må synas, skärper den dock observationsförmågan och lär vart man skall se och varpå på man skall se. En människas verksamhet här i livet kännetecknas tydligt nog av hennes naglar, hennes rockärm, hennes fotbeklädnad, hårdheterna på hennes pekfinger eller tumme, hennes ansiktsuttryck, hennes kragar och manschetter — av tusen och en dylika småsaker. Att de alla tillsammans ej skulle lyckas ge en intelligent person svar på hans frågor, tycks mig nästan otroligt.»
»Sådant fördömt snack!» utbrast jag och slängde tidskriften från mig på bordet. »Jag har aldrig hela mitt liv läst värre smörja!»
»Vad är det fråga om?» sade Sherlock Holmes.
»Det är den här avhandlingen», sade jag och pekade på det oskyldiga lilla häftet med min äggsked, i det jag slog mig ner vid frukostbordet. »Jag ser, att du har läst den — du har ju satt märke för den. Den är bra hopkommen, det måste erkännas, men den retar mig i alla fall. Den är tydligen ett påhitt av någon stackars gammal teoretiker, som i sin ensliga lilla studiekammare kläckt ut alla dessa paradoxer. Den innehåller inte ett enda uns sunt, praktiskt förnuft. Jag skulle gärna vilja se den, som kokat ihop dessa enfaldiga fraser, införd i en tredjeklassvagn här på underjordiska järnbanan och ombedd att uppge alla sina medpassagerares yrken. Jag skulle hålla tusen mot ett på honom.»
»Du skulle förlora dina pengar», sade Holmes lugnt. »Vad avhandlingen angår, så har jag skrivit den.»
»Du!»
»Ja — just jag. Jag kan både observera och dra slutsatser. De teorier, jag framlagt i den här tidskriften, och dem du anser så enfaldiga, äro i själva verket ovanligt praktiska — så praktiska, att jag har dem att tacka för mitt dagliga bröd.»
»Hur så?» frågade jag ofrivilligt.
»Jo, ser du, jag har ett enastående yrke — jag är troligen den ende i världen av mitt slag: jag är en konsultativ detektiv, om du förstår, vad de orden innebära. Här i London ha vi massor av sådana, som arbeta för egen räkning. När de stackarna ej veta, vad de skola ta sig till, komma de hit till mig, och jag leder dem på rätt spår. De framlägga för mig alla bevis, de äga, och tack vare min kännedom om brottmålens historia, är jag mestadels i stånd att visa dem den väg, på vilken de böra slå in.
Alla brottsliga handlingar äga en viss familjelikhet med varandra, och om man känner till detaljerna i tusen olika brottmål, vore det väl underligt, om man ej skulle lyckas komma det tusendeförsta på spåret. Lestrade är en välkänd detektiv. Han körde fast häromdagen i en förfalskningshistoria, och det var därför han kom hit till mig.»
»Och alla de andra som söka dig?»
»De ha i de flesta fall blivit hitskickade av privata undersökningsbyråer. Alla ha de av en eller annan orsak råkat i knipa och kommo hit för att få hjälp. Jag hör på deras berättelse, de höra på mina utläggningar och råd, och så stoppar jag min betalning i fickan.»
»Menar du», sade jag, »att du kan sitta här inne på ditt rum och lösa upp knutar, som ingen annan lyckats bli slug på?»
»Ja, det menar jag. Jag har ett slags medfödd begåvning för dylikt. Emellanåt kan det ju förekomma ett fall, som är litet mer än vanligt kvistigt att reda ut. Då måste jag röra på mig och se saker och ting med egna ögon. Jag äger ett stort förråd av specialkunskaper, som jag använder till att lösa dylika problem, ser du, och som betydligt underlättar arbetet för mig. De där reglerna, som jag framställt i min avhandling och som nyss uppväckte hela ditt förakt, äro mig i praktiken till ovärderlig nytta. Att observera, att noga ge akt även på de minsta småsaker, har hos mig blivit en andra natur. Du syntes överraskad, när jag, första gången vi råkades, sade dig, att du hade kommit från Afghanistan.»
»Någon hade naturligtvis talat om det för dig.»
»Vem skulle det varit? Nej, min vän, jag visste, att du kom från Afghanistan. Till följd av lång vana lupo tankarna så snabbt genom min hjärna, att jag hunnit fram till slutledningen utan att vara medveten om några språng. Sådana funnos dock. Tankekedjan var denna: här är en herre av läkaretyp, men med en militärs min och hållning. Han är alltså militärläkare. Han har just kommit från tropikerna, ty hans hy är alldeles mörk; men hans naturliga hudfärg är ljus, det syns på handlovarne. Han har utstått mödor och besvärligheter, och han har varit sjuk, något, som hans tärda drag tydligen utvisa. Hans vänstra arm har blivit skadad, ty han för den på ett stelt, onaturligt sätt. Var i tropikerna har en engelsk militärläkare kunnat vara utsatt för umbäranden och lidanden och ha fått sin arm sårad? I Afghanistan, naturligtvis. För hela tankegången behöves ej ens sekund. Jag anmärkte, att du kom från Afghanistan, och du blev tydligen mycket förvånad.»
»Det tycks lätt nog, så som du nu förklarar det», sade jag småleende. »Du påminner mig om Edgar Allan Poe's »Dupin». Jag hade ingen aning om att dylika individer existerade annat än i romaner.»
Sherlock Holmes steg upp och tände sin pipa.
»Du tror nog, att du säger mig en artighet, när du jämför mig med Dupin», sade han. »Men enligt min åsikt var Dupin just inte någon särdeles intelligent karl. Det där knepet, han hade, att sedan han en hel kvart suttit alldeles moltyst, helt omotiverat avbryta sina vänners tankegång med en eller annan till saken ej hörande anmärkning, var i mitt tycke anspråksfullt och intetsägande. Han hade en viss förmåga att analysera, det är sant, men han var ingalunda ett sådant fenomen, som Poe ha inbillat sig.»
»Har du läst Gaboriau's arbeten?» frågade jag.
Sherlock Holmes fnös föraktligt.
»Motsvarar Lecoq din tanke om, hurudan en detektiv bör vara?»
»Lecoq var en eländig stympare», svarade han med märkbar förargelse i ton och sätt. »Han ägde ej mer än en framstående egenskap — sin utomordentliga energi. Den boken gjorde mig formligen sjuk. Det gällde att identifiera en okänd fånge. Jag kunde ha gjort det inom tjugofyra timmar — Lecoq behövde sex månader för att finna ut vem karlen var. Boken kunde tjäna som ledning för detektiver och lära dem, hur de ej böra gå väga.»
Det förargade mig att höra två karaktärer, som jag mycket beundrat, bli hanterade på ett så föga hänsynsfullt sätt. Jag steg upp, gick fram till det ena fönstret och ställde mig där för att se efter vad som tilldrog sig nere på gatan.
»Han må vara aldrig så skicklig, den där karlen», sade jag för mig själv, »men han är alldeles förskräckligt egenkär.»
»Det finns inga brott och inga brottslingar nu för tiden», fortsatte Sherlock Holmes retligt. »Vad tjänar det till i vårt yrke att ha gott huvud? Jag vet mer än väl, att jag äger förmåga att göra mitt namn ryktbart. Den människa existerar ej — och har aldrig existerat — som använt så mycket studium på och ägt så stor naturlig begåvning för konsten att upptäcka brott, som jag. Och hurudant är väl resultatet? Det finns inga brott att upptäcka, om ej möjligen något fuskverk till bovstycke med ett motiv så genomskinligt, att till och med en detektiv från Scotland Yard kan genomskåda det.»
Det skrytsamma i hans konversation förargade mig, och jag ansåg det bäst att byta ämne.
»Jag undrar, vad den där karlen ser efter?» sade jag och pekade på en storväxt, enkelt klädd individ, som långsamt gick på motsatta sidan av gåtan och noggrant betraktade husnumren. Han bar ett stort blått kuvert i handen och hade efter allt att döma blivit utskickad i något ärende.
»Du menar den där f. d. underofficeren vid flottan?» sade Sherlock Holmes.
»Storskrävlare!» tänkte jag. »Han vet, att inte kan överbevisa honom, om att han gissat orätt.»
Tanken hade knappt flugit genom min hjärna, förrän karlen, som vi gett akt på, fick syn på vårt husnummer och hastigt sprang tvärs över gatan Vi hörde en häftig knackning, ljudet av en djup röst och tunga steg, som kommo uppför trappan.
»Ett brev till mr Sherlock Holmes», sade karlen i det han klev över tröskeln och räckte min vän det stora blå kuvertet.
Här hade jag ett ypperligt tillfälle att »stuka» Sherlock holmes. Denne hade nog ej anat, vilken vändning saken skulle taga.
»Får jag fråga er, min vän», sade jag med mitt vänligaste tonfall till budbäraren, »vad ni har för yrke?»
»Stadsbud, sir», svarade karlen trumpet. »Uniformen är borta till lagning.»
»Och vad har ni förr varit?» fortsatte jag med en skadeglad blick på min rumskamrat.
»Sergeant, sir, vid flottans lätta infanteri, sir. Intet svar? God morgon, sir.»
Han slog hälarne tillsammans, förde på militärt sätt handen till mössan och gick.