En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 14
| ← Fria män |
|
Sandys saga → |
FJORTONDE KAPITLET.
Försvara dig, herre!
Jag betalade tre pence för min frukost och det var ett orimligt högt pris — tolv personer hade kunnat frukostera för den summan, men jag började att finna mig frikostig och på sitt sätt hade jag alltid varit en slösare. Dessutom hade ju dessa människor velat giva mig maten för intet, hur knappa deras förråd än voro. Det var således en verklig tillfredsställelse att understryka min uppskattning och min tacksamhet med ett ordentligt finansiellt understöd på ett håll där pengarna skulle göra så mycket större nytta än i min hjälm, där dessa slantar, som voro av järn och ganska tunga, besvärat mig rätt mycket. Jag hade i alla fall några i behåll, ty totalsumman hade utgjort en halv dollar. Det är sant, att jag på den tiden handskades något för fritt med pengar. Ett av skälen var, att jag icke ens än, efter en så lång vistelse i Britannien, fått proportionerna justerade, icke fått riktigt klart för mig att en penny i Arturs land och ett par dollars i Connecticut voro ungefär detsamma — ett par tvillingar, så till sägandes, i köpstyrka. Om min avresa från Camelot kunnat fördröjas några dagar, skulle jag ha betalt dessa människor i vackra nya slantar från vårt eget mynt, vilket varit mycket roligt för mig och inte mindre roligt för dem. Jag hade uteslutande använt de amerikanska myntvalörerna. Inom en eller ett par veckor skulle cents, nickels, dimes, kvarts- och halvdollrar jämte en smula guldmynt i tunna men jämna flöden sprida sig genom rikets kommersiella ådror och jag motsåg hur detta nya blod skulle sätta fart i dess liv.
Vägarbetarna ansågo sig, om jag ville det eller icke, böra göra något för att motsvara min storslagenhet, och jag lät dem därför giva mig en flinta jämte en bit stål. Så snart de fått upp Sandy och mig på hästen, tände jag min pipa. Då de första rökringlarna trängde ut genom gallret på min hjälm rusade allt det där folket åt skogen och Sandy föll baklänges till marken med en duns. De trodde, att jag var en av de där eldsprutande drakarna de hade hört så mycket omtalas av riddare och andra yrkeslögnare. Jag hade all möda i världen att förmå arbetarna att återvända och komma mig så pass nära att jag kunde förklara saken. Jag sade dem sedan, att det här trolleriet var av den beskaffenhet att det ej kunde skada andra än mina fiender och jag lovade med handen på hjärtat, att om alla de som icke kände sig fientligt stämda emot mig ville komma fram och passera förbi mig, skulle de få se att inga andra än de som underläto att göra detta skulle falla döda till marken. Och processionen fick genast fart i sig. Inga olycksfall inrapporterades ty ingen var till den grad nyfiken att han dröjde kvar för att se hur det skulle gå.
Jag förlorade allt litet tid, ty dessa stora barn blevo, sedan deras förskräckelse gått över, så hänförda av mina häpnadsväckande fyrverkerier att jag måste stanna kvar och röka ett par pipor innan de släppte mig. Uppskovet var dock ej utan sin nytta, ty Sandy behövde nog den tiden för att vänja sig vid denna nyhet, som ju kom henne så nära. Den satte en god stund stopp för hennes konversationskvarn, och det var en vinst. Den största av alla fördelarna var emellertid att jag lärt mig något, nämligen att reda mig med vartenda vidunder och varenda jätte som kunde komma i min väg.
Den natten gästade vi en helig eremit och på eftermiddagen följande dag fick jag tillfälle att visa vad jag gick för. Vi hade tagit en genväg över en stor äng och jag satt i mina tankar och hörde ingenting, såg ingenting förrän Sandy plötsligt avbröt en anmärkning, som hon börjat på morgonen och utbrast:
»Försvara dig, herre! Här är livsfara på färde!»
Och hon gled ned från hästen, sprang ett litet stycke och tvärstannade. Jag såg upp och varseblev långt bort i skuggan av ett träd ett halvt dussin beväpnade riddare och deras väpnare och genast blev det liv och rörelse bland dem och de drogo till sadelgjordarna för att sitta upp. Min pipa var stoppad och skulle ha varit tänd, om jag inte suttit försjunken i tankar angående sättet att bannlysa förtrycket från riket och återgiva folket dess fri- och rättigheter utan att stöta mig med någon. Jag skyndade mig att få eld och sedan jag samlat ett ansenligt förråd av reserverad rök, kommo de sättandes och det i en flock. Här förekom inte något chevalereskt ädelmod av det slag man läser om i böcker, där de höviska skälmarna komma en och en och de andra stå omkring och se efter, att allt går ärligt till. Nej, de kommo i massa, de kommo rusande och brusande, de kommo som en salva från ett batteri, kommo med sänkta huvuden och vajande fjäderbuskar samt sträckta lansar. Det hade varit en vacker syn, en härlig syn — för den som suttit i ett träd. Jag lade min lans till rätta och väntade med klappande hjärta tills järnböljan var färdig att slå över mig, och då utsände jag genom hjälmgallret ett väldigt moln av vit rök. Ni skulle ha sett hur den där järnböljan brast och skingrades! Den synen var än skönare än den förra.
Men de där människorna stannade på två eller trehundra alnars avstånd och det oroade mig. Min tillfredsställelse vek och ersattes av fruktan — jag ansåg mig förlorad. Sandy strålade dock och ämnade bli vältalig, men jag hejdade henne och sade henne, att mitt trollmedel av en eller annan anledning slagit fel, så att hon måste skynda sig att stiga upp på hästen och sedan skulle vi rida för livet. Nej, det ville hon inte. Hon sade, att mitt trollmedel berövat de där riddarna all deras förmåga; de redo icke av det skäl att de icke kunde rida; vänta bara, så skulle de falla ur sadeln och vi skulle då få deras hästar och rustningar. Jag kunde ej bedraga denna tillitsfulla oskuld utan sade, att jag gjort mig skyldig till ett misstag, att då mina fyrverkerier dödade, dödade de ögonblickligen. Nej, dessa män skulle icke dö, mina apparater hade råkat i olag och jag visste inte vad det var för fel med dem, men nu måste vi skynda från platsen, ty inom en minut skulle dessa män åter anfalla oss. Sandy skrattade och sade:
»Ve dem, de stackarna, de äro inte av den sorten. Sir Lancelot plägar strida mot drakar och ger aldrig efter utan angriper dem om och om igen, tills han övervunnit och förgjort dem; så är även fallet med sir Pellinore och sir Aglovale och sir Carados och kanske än flera av dem, men några andra våga det icke, vad än pratmakarna säga. Vad de där eländiga skrävlarna beträffar måtte de väl ha fått vad de tåla, eller tror ni de vilja ha mer?»
»Men vad är det då de vänta på? Varför rida de inte härifrån? Det är ingen som hindrar dem. Jag försäkrar, att jag överser med vad som tilldragit sig.»
»Skulle de rida härifrån? Nej, var lugn för att de låta bli det. De ha inte en tanke på något sådant. De vänta för att få giva sig.»
»Å, är det möjligt? Kan det vara sant. Men om de vilja det, varför göra de det inte?»
»De skulle nog så gärna vilja det, men om ni visste vad man har för hemska tankar om drakarna, skulle ni inte anse dem klandervärda. De frukta att komma till er.»
»Då är det väl bäst att jag går till dem och —»
»Nej, vet ni, de skulle inte våga invänta er. Jag skall gå.»
Och det gjorde hon. Hon var rätt bra att ha med sig på rövartåg. Själv skulle jag ha ansett detta företag riskabelt. Bäst det var fick jag se riddarna rida sin väg och Sandy komma tillbaka. Det var en lättnad. Jag antog att hon inte lyckats att få in sitt första ord — i annat fall hade nog inte konversationen blivit så kort. Men det visade sig, att hon skött saken väl, ja, rent av beundransvärt. Hon sade, att då hon underrättat dem om att jag var Basen hade de tagit illa vid sig: »de blevo utom sig av fasa och förfäran», sade hon och voro färdiga att gå alla hennes fordringar till mötes. Hon lät dem då gå ed på att inom två dagar med hästar och harnesk infinna sig vid Arturs hov samt hädanefter bli mina riddare och lyda mina befallningar. Hon hade skött saken mycket bättre än jag kunnat göra! Hon var en riktig sötunge.