En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 15
| ← Försvara dig, herre! |
|
Morgan le Fay → |
FEMTONDE KAPITLET.
Sandys saga.
»Och så är jag då ägare av några riddare», sade jag då vi redo vidare. »Vem hade kunnat tänka sig att sådana persedlar skulle komma att upptagas bland mina tillgångar. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra med dem, om inte spela raffel om dem. Hur många ä' de Sandy?»
»Sju, nådiga herre, samt deras väpnare.»
»Det var ett gott kap. Vad ä' de för ena. Var hålla de hus?»
»Var de hålla hus?»
»Ja, var bo de?»
»Jaså, jag förstod dig inte. Det skall jag tala om sedan.» Och så började hon att sakta upprepa: »Hålla hus — var hålla de hus — ja, så var det. Det låter så vackert och jag skall upprepa det i min ensamhet, så att jag inte glömmer det. Var hålla de hus? Just så var det. Nu falla sig orden så lätt —»
»Glöm inte kopojkarna, Sandy.»
»Kopojkarna?»
»Ja, riddarna, vet jag. Ni skulle berätta mig om dem för en stund sedan. Minns ni inte det? Nu är ni inne!»
»Är jag inne?»
»Ja, ja, ja. Jag menar i spelet. Tag sällträt! Jag menar, låt mig nu höra fakta och förstör inte så mycket tyre när ni tänder elden. Berätta mig om riddarna!»
»Det skall jag visst det och jag börjar med detsamma. De två begåvo sig åstad och redo in i en stor skog och —»
»Bevara mig väl!»
Jag insåg nämligen genast mitt misstag. Jag hade satt urverket i gång; det var mitt eget fel — det skulle ta henne en månad att komma till fakta. Och vanligen började hon utan inledning och slutade utan resultat. Avbröt man henne, så antingen fortsatte hon utan att låtsa höra eller också svarade hon ett par ord och upprepade sedan sista meningen, Avbrotten gjorde följaktligen ej annat än skada och ändå nödgades jag ganska ofta avbryta henne för att rädda mitt liv. Man skulle dö om man hela dagen utsatte sig för hennes enformiga orddropp.
»Bevara mig väl!» sade jag i min förtvivlan. Hon gick tillbaka till början och upprepade: »De två begåvo sig åstad och redo in i en stor skog. Och —»
»Vilka två?»
»Sir Gawaine och sir Uwaine. Och så kommo de till ett munkkloster och blevo där väl mottagna. Om morgonen åhörde de mässorna i klostret och så redo de vidare tills de kommo till en stor skog och sedan blev sir Gawaine i en dal vid ett torn varse tolv fagra ungmör och två väpnade riddare som sutto till häst och ungmörna gingo fram och tillbaka under ett träd. Och då märkte sir Gawaine, att det hängde en vit sköld på det trädet och var gång ungmörna gingo förbi den spottade de på skölden och några kastade smuts på den —»
»Om jag inte själv sett någonting liknande här i landet, Sandy, skulle jag inte trott det. Men jag har sett det och jag tycker mig i denna stund se de där varelserna, när de paraderade framför skölden och buro sig åt så där. Kvinnorna här bära sig verkligen åt som besatta. Ja, och nu menar jag de allra bästa, samhällets finaste märken. Den tarvligaste varietéflicka på tio tusen mils omkrets kunde undervisa den förnämsta hertiginna inom Arturs land i mildhet, tålamod, blygsamhet och levnadsvett.»
»Varietéflicka?»
»Ja, men bed mig inte förklara det ordet; det är en ny sorts flicka, som de inte ha här. Ofta snäser man dem då de ingenting ont ha gjort och man ångrar sig kanske då i trettonhundra år, ty det är både simpelt och opåkallat. Sanningen är den, att ingen gentleman bär sig så åt — fastän jag — nåja — om jag skulle bekänna sanningen —»
»Möjligen hade hon —»
»Bry er inte om henne — jag säger er ju att jag inte på ett begripligt sätt kan förklara henne för er.»
»Vare det som eder gott synes. Sir Gawaine och sir Uwaine gingo då fram och gjorde honnör för dem och frågade dem varför de på detta sätt kränkte skölden. Ädla herrar, sade ungmörna, det skola vi tala om för er. Det finns här i landet en riddare, som äger denna vita sköld och han är i sig själv en ganska tapper man, men han hatar alla damer och högborna kvinnor och därför kränka vi på detta sättet hans sköld. Jag skall säga er, sade sir Gawaine, att det anstår illa en god riddare att förakta alla damer och högborna kvinnor, men det kan ju hända att fastän han hatar er, har han någon anledning därtill, och det torde hända, att han annorstädes älskar fina damer och högborna kvinnor och att han älskas tillbaka av dem och om han är en så tapper man som ni säga —»
»En så tapper man — ja, en tapper man skall man vara för att behaga dem, Sandy. En man med huvud fästa de intet avseende vid. Tom Sawyers — John Heenan — John L. Sullivan — skada att ni inte äro här. Inom tjugufyra timmar skulle ni ha era ben under Runda bordet och ett ’sir’ framför era namn; och inom ytterligare tjugufyra timmar kunde ni omskapa de gifta prinsessorna och hertiginnorna vid hovet. Sanningen är den att hovet består av en samling ytligt polerade komantscher och där finns inte en enda kvinna som ej är färdig att om en man bugar sig för henne desertera till den vildbasare som bär det största antalet skalper vid sitt bälte.»
»— om han är en så tapper man som ni säga, sade sir Gawaine. Vad är hans namn? Sir, svarade de, hans namn är Marhaus, kungens son av Irland.»
»Son till kungen av Irland, menar ni; den andra formen är meningslös. Och var nu försiktig och håll stadigt i, ty vi måste sätta över det här diket… Se så, det gick ju bra. Det här är en riktig cirkushäst. Han är född före sin tid.»
»Jag känner honom väl», sade sir Uwaine, »han är en lika god riddare som någon levande själ.»
»Någon levandes själ. Om ni har något fel, Sandy, så är det att ni använder föråldrade talesätt.»
»— ty jag såg honom en gång vid en turnering, där många riddare voro samlade och den gången kunde ingen hålla stånd mot honom. Ah, sade sir Gawaine, mina unga tärnor, mig synes att ni äro klandervärda, ty man kan med fog antaga, att den som hängde upp sin sköld där icke är långt borta, och då må de där riddarna mäta sig med honom till häst och skulden är mera er än deras, ty jag sitter ej längre här och ser på hur en riddares sköld vanäras. Och så avlägsnade sig sir Uwaine och sir Gawaine ett stycke från dem och så blevo de varse sir Marhaus, som på en stor häst kom ridande rakt emot dem. Och då de tolv ungmörna fingo se sir Marhaus flydde de som galningar till tornet, så att några av dem föllo omkull på vägen. En av tornets riddare lyfte då sin sköld och sade med hög röst: sir Marhaus, försvara dig. Och så rände de samman så att riddaren bröt sitt spjut mot Marhaus och sir Marhaus slog honom så hårt att han bröt sin nacke och hästens rygg —»
»Ja, se det är det ledsamma med dessa förhållanden, att så många hästar bli förstörda.»
»Detta såg den andra tornriddaren och styrde mot Marhaus och de drabbade samman så häftigt att riddaren av tornet snart damp med häst och allt och låg där stendöd —»
»Ännu en häst förlorad! Det där är en sed som bör avskaffas, det säger jag er. Jag förstår inte hur personer med någon känsla kunna applådera och uppmuntra den.»
— — —
»Så drabbade dessa båda riddare samman med väldig fart —»
Jag förstod att jag somnat och gått miste om ett kapitel, men jag sade ingenting. Jag antog, att den irländske riddaren nu blivit osams med sina gäster och så förhöll det sig också ganska riktigt.
»— och sir Uwaine ansatte sir Marhaus med så väldig fart att hans lans brast mot skölden och sir Marhaus ansatte honom så vådligt, att häst och karl störtade till marken och sir Uwaine skadade sig i vänstra sidan —»
»Vet ni, Alisande, era ålderdomliga uttryck äro nästan något för enfaldiga; ordförrådet är för begränsat och följaktligen lida beskrivningarna av brist på omväxling. Alla fakta äro ett evigt enahanda, som Saharas öken, och sakna pittoreska detaljer; detta gör dem så entoniga. Alla strider äro varandra lika — väldig fart är ett bra uttryck, men detsamma kan sägas om många konstigare ord och man måste ha urskillning — de drabba samman med väldig fart och en lans brister, den ena bräcker sin sköld och den andra störtar till marken, både häst och karl går över hästsvansen och bryter nacken av sig, och så kommer nästa kandidat sättandes och bryter sin lans och nu bräcker den andre sin sköld och dimper med häst och allt över hästsvansen och bryter sin nacke, och så ännu en och ännu en i oändlighet tills allt materialet är förbrukat, och när resultaten räknas, kan man inte skilja det ena enviget från det andra eller säga vem som var styvast. Och som målning av levande, stormande, dånande batalj — asch — som sådan är skildringen blek och färglös — det är som spöken vilka slåss i dimma. Vad skulle väl ett så torftigt ordförråd kunna få fram ur det mäktigaste skådespel — som till exempel Roms brand under Nero? Det skulle bara framställa saken så här: ’hela staden nedbrunnen; ingenting brandförsäkrat; en pojke bräckte ett fönster, en brandsoldat bröt nacken av sig!’ Inte kan sådant kallas en levande tavla!»
Jag tyckte att jag hållit en riktig föreläsning, men den oroade inte Sandy, tycktes inte beröra henne det minsta. Hon hade ångan uppe igen bara jag lyfte på locket:
»Då vände sir Marhaus sin häst och red med sträckt lans mot sir Gawaine. Och när sir Gawaine fick se det, rättade han sin sköld och gav sin springare sporrarna och de drabbade samman med hästarnas fulla kraft så att de båda riddarna träffade varandra mitt i sköldarna, men sir Gawaines lans brast —»
»Det visste jag väl den skulle göra.»
»Och sir Marhaus' lans höll; och sir Gawaine och hans häst störtade till jorden —»
»Alldeles riktigt — och han bröt ryggen.»
»— men sir Gawaine var hastigt på fötter, drog sitt svärd och angrep till fots sir Marhaus och hans anfall besvarades häftigt och de drabbade samman med svärden så att sköldarna flögo i små stycken, hjälmarna och brynjorna knycklades till och de båda kämparna sårade varandra. Men från det att klockan var nio blev sir Gawaine på tre timmar allt starkare och starkare, så att hans kraft tredubblades. Allt detta märkte sir Marhaus och undrade storligen hur det gick till och de sårade varandra så det stod härliga till, men när klockan blev tolv på middagen —»
Den entoniga trantiraran återförde mig till scener och ljud från mina gossår:
»New Ha—a—ven! Tio minuter till förfriskningar — konduktör: jag slår på gonggongen två minuter före tågets avgång — passagerare till Strandlinjen ta plats i sista vagnen — den här vagnen stannar här — äpplen, a-pelsiner, baananer, smöörgåsar, rostad majs!»
»— och över tolv och det led mot kvällen, avtog sir Gawaines styrka och det såg ut som om han inte skulle härda ut längre, och sir Marhaus blev då större och större —»
»Vilket naturligtvis ansträngde rustningen, men vad bryr sig väl en sådan man om en sådan småsak.»
»— och sir Marhaus sade då: Ädle herre, jag har fått erfara, att ni är en ganska duktig riddare och alldeles ovanligt stark så länge det räcker, och våra tvister äro inte stora och därför vore det synd att skada er, ty jag känner att ni är ganska svag. Ah, sade sir Gawaine, ädle riddare, ni tar ordet ur munnen på mig. Och så togo de av sig sina hjälmar och kysste varandra och så svuro de att älska varandra som bröder —»
Men här förlorade jag tråden och slumrade in igen, tänkande att det var stor skada att män med så vidunderlig styrka — en styrka som gjorde dem skickliga att klädda i tungt järnharnesk och badande i svett stå och dunka och slå och hamra på varandra i sex timmar i sträck — icke sett dagen på en tid då de kunnat använda den på nyttigare sätt. Tänk till exempel på en åsnehanne: han har styrka av samma slag och använder den till gagn samt är nyttig för världen just emedan han är en åsna. Men en adelsman är inte nyttig för världen, även om han är en åsna. Det är en blandning som alltid är misslyckad och man borde aldrig ha försökt sig på den. Är misstaget väl begånget, så är skadan skedd och man vet inte vilka följder den kan ha.
Då jag åter vaknade och började höra på henne igen märkte jag, att ett kapitel åter undgått mig och att Alisande hade färdats långa vägar med sin personal.
»Och så redo de och kommo till en djup dal full med stenar och i dalen flöt en vacker älv och strax därovanför rann älven upp och vid dess vackra källa sutto tre tärnor. Till detta land, sade sir Marhaus, kommer, sedan det blivit kristet, aldrig en riddare utan att råka ut för sällsamma äventyr —»
»Håll, Alisande! Ni låter ju sir Marhaus, sonen till kungen av Irland, tala som alla de andra; ni borde ge honom dialekt eller åtminstone låta honom använda något karakteristiskt uttryck, så att man genast, utan att hans namn nämndes, kände igen honom säksnart han öppnade munnen. Alla stora författare anlita det knepet. Ni skulle låta honom säga: ’Till detta land kommer, ta mig sannerligen, sedan det blivit kristet, aldrig en riddare, utan att, ta mig sannerligen, råka ut för sällsamma äventyr.’ Ni hör väl att det låter bättre?»
»— kommer, ta mig sannerligen, aldrig en riddare utan att råka ut för sällsamma äventyr. Ja, visst låter det bättre, vackre riddare, men det är ganska svårt att säga, men kanske kan jag öva mig så att det går lättare för mig. Och så redo de fram till tärnorna och hälsade på dem, och den äldsta hade en guldkrans på huvudet och hon var minst sextio år gammal —»
»Menar ni tärnan?»
»Jag menar tärnan, gode herre — och hennes hår var vitt under kransen —»
»Och troligen hade hon celluloidtänder till nio dollars pr garnityr — det där glappande slaget som går upp och ner som en fällbro när man äter och faller ur mun när man skrattar.»
»Den andra tärnan var trettio vintrar gammal och hade en gyllne ring om huvudet. Den tredje tärnan var bara femton år —»
Tankeböljor svallade över min själ och rösten förtonade för mitt öra.
Femton år! Sucka mitt hjärta, men brist icke! O, min förlorade älskling! Just precis hennes ålder som var så mild, så fager, som var allt i världen för mig och som jag aldrig skall återse. Hur för mig ej tanken på henne tillbaka över minnets vida hav till en svävande, knappt skönjbar tid, en lycklig tid för många, många hundra år sedan, då jag de milda sommarmorgnarna plägade vakna från mina ljuva drömmar om henne och säga: »Hallå, Central!» vilken hälsning strax av hennes klingande stämma besvarades med ett: »Hallå, Hank!» som ljöd som sfärernas musik i mitt tjusta öra. Hon fick tre dollars i veckan, men det var hon värd.
Jag kunde inte längre följa med Alisandes förklaring angående vilka de tillfångatagna riddarna voro — vet ej ens om hon gav någon sådan. Mitt intresse var borta, mina tankar voro i fjärran och sorgsna. En och annan liten skymt av den fortgående berättelsen nådde mig likväl då och då och jag fick för mig, att var och en av de tre riddarna tagit en av de tre tärnorna bakom sig på hästen och att en av dem red åt norr, den andra åt öster och den tredje åt söder för att söka äventyr och att de efter år och dag skulle träffas och ljuga för varandra. År och dag och utan resgods. Det var i stycke med landets enkla seder för övrigt.
Solen höll nu på att gå ned. Vid tretiden på eftermiddagen hade Alisande börjat berätta mig vilka kopojkarna voro, så att det inte gått så långsamt ändå, när man besinnar att det var hon som talat. Förr eller senare skulle hon alltid sluta, men det lönade sig inte att skynda på henne.
Vi närmade oss ett slott, som låg på en höjd; en väldig, stark, vördnadsbjudande byggnad, vars gråa torn och bröstvärn voro pittoreskt draperade med murgröna och vars hela majestätiska massa badade i den nedgående solens strålglans. Det var det största av de slott vi sett, därför trodde jag, att det var dit vi skulle, men Sandy sade nej. Hon visste inte vem som rådde om det; hon hade ridit det förbi utan att besöka det, då hon begav sig till Camelot.