En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 16
| ← Sandys saga |
|
En kunglig bankett → |
SEXTONDE KAPITLET.
Morgan le Fay.
Om man fick tro de vandrande riddarna så var det inte rådligt att söka gästfrihet i vilket slott som helst. Faktiskt voro dock de vandrande riddarna icke trovärdiga personer — det vill säga om man mätte dem efter nutidens sanningsmått; mätte man dem däremot efter deras egen tids begrepp och insatte man dem på deras rätta plats i skalan, så kunde man komma åt sanningen. Sättet var enkelt. Man drog nittiosju procent ifrån deras uppgifter; resten var faktisk. Efter detta avdrag stod den sanningen kvar, att om man kunde göra sig underrättad om slottet innan man ringde på klockan — jag menar innan man ropade an vakterna — så var det nog bäst. Jag blev därför ganska glad då jag på avstånd varseblev en ryttare, som svängde om nedersta kröken på den väg som slingrade sig ned från detta slott.
Då vi kommo varandra närmare såg jag, att han hade en plymascherad hjälm och tycktes för övrigt vara klädd i stål, men bar tillika ett underligt ytterplagg — en styv, rakskuren persedel, lik en häroldskåpa. Jag måste dock le åt min glömska då jag kom honom än närmare och på kåpan läste orden:
»Persimmons tvål — Användes av alla primadonnor.»
Det där var något som jag själv hittat på och åsyftade åtskilligt som kunde bidraga till denna nations civilisation och kulturella höjande. För det första var det ett förstulet och listigt måttat slag mot det vandrande ridderskapets nonsens, ehuru ingen annan än jag anade det. Jag hade skickat ut en mängd sådana där personer — de tappraste riddare jag kommit över, alla instuckna mellan reklambräden med en eller annan påskrift, och jag trodde att när de blivit tillräckligt många, skulle de börja verka löjeväckande. Och om så var att den stålklädda åsnan icke bar något reklambräde, skulle han själv se löjlig ut för att han var omodern.
För det andra skulle dessa missionärer, gradvis och utan att framkalla misstanke eller väcka oro, införa en viss renlighet bland adeln och från adeln skulle den sprida sig till folket, om bara prästerna hölle sig lugna. Detta skulle underminera kyrkan. Jag menar, att det skulle vara ett steg i den riktningen. Därefter skulle följa uppfostran och så frihet — och hon skulle börja ramla. Som det var min övertygelse att varje statskyrka var ett brott mot, ett förslavande av folket, gjorde jag mig inga skrupler utan var färdig att angripa den på vilket sätt och med vilka vapen som kunde skada den. I min egen forntid i fjärrliggande sekler, som ännu icke rört sig i tidens sköte, fanns det gamla engelsmän som trodde, att de voro födda i ett fritt land: ett »fritt» land med korporationsakten och testakten i gällande kraft — stockar resta för att stötta en fastslagen anakronism, vilken berövar människorna deras samvetsfrihet och deras rättigheter.
Mina missionärer hade fått lära sig att tolka de förgyllda bokstavstecknen på sina kåpor — den granna förgyllningen var en särdeles god idé. Jag hade kunnat förmå kungen själv att gå med reklambräde blott för den barbariska glansens skull — missionärerna skulle tolka dessa bokstäver och sedan förklara betydelsen av ordet tvål för de förnäma herrarna och damerna, och i händelse dessa voro rädda för tvålen, skulle de övertala dem att pröva dess effekt på en hund. Missionärens andra schackdrag i ordningen var att samla familjen och pröva tvålen på sig själv; han skulle inte rygga tillbaka för något experiment om än så förtvivlat, när det gällde att övertyga adeln om att tvålen var ett oskadligt ämne; återstod sedan något tvivel, måste han infånga en eremit — skogarna vimlade av sådana — helgon kallade de sig, och de troddes vara helgon. De voro obeskrivligt heliga och gjorde underverk och alla hade stor respekt för dem. Om en eremit kunde överleva en tvagning och detta ändå icke övertygade en hertig, var det bäst att uppgiva hoppet och låta hertigen våra i fred.
Så fort mina missionärer anträffade en vandrande riddare på landsvägen, tvättade de honom och när han hämtat sig läto de honom gå ed på att han skulle skaffa sig ett reklambräde och ägna sina återstående dagar åt befrämjandet av tvålens bruk och civilisationen. Följden var att arbetarnas i facket antal ökades så småningom och reformen genomdrevs i sakta mak. Min tvålfabrik fick snart erfara det. I början hade jag bara två biträden, men innan jag begav mig hemifrån hade jag redan anställt femton och arbetet fortgick både natt och dag. Det atmosfäriska resultatet blev så märkbart att kungen var nära att svimma och gick och flämtade under det han förklarade, att han inte trodde sig tåla vid det mycket längre, och på sir Lancelot verkade det till den grad att han knappt gjorde annat än gick fram och tillbaka på taket och svor, fastän jag sade honom, att däruppe var det värre än på något annat ställe, men han sade, att han ville ha luft. Han bråkade alltid med att ett palats icke var lämpligt till tvålfabrik och sade, att om någon anlade en sådan i hans hus kunde han ge sig hin på att han skulle strypa honom. Det fanns ändå damer i närheten, men det brydde sig de där människorna inte om. De kunde svära i barns närvaro, om vinden låg åt deras håll när fabriken var i gång.
Den missionär vi nu mötte hette La Cote Male Taile och han sade, att detta slott beboddes av Morgan le Fay, kung Arturs syster, gift med kung Uriens, härskaren i ett rike ungefär så stort som distriktet Columbia — man kunde stå mitt inne i det och kasta sten in i grannriket. »Kungar» och »kungariken» var det lika gott om i Britannien som det på Josuas tid varit i det lilla Palestina, där de måst ligga och sova med krökta knän, ty de kunde icke sträcka ut dem, om de inte hade pass.
La Cote var mycket nedslagen, ty här hade han erfarit den största motgången under hela sin kampanj. Han hade inte blivit av med en enda tvålbit och ändå hade han anlitat yrkets alla knep och till och med tvättat en eremit, men eremiten dog. Detta var mycket ledsamt, ty det nötet skulle nu bli ansett som martyr och intaga sin plats bland helgonen i den romerska kalendern. Så klagade den stackars sir La Cote Male Taile och hans sorg var ganska stor, så att mitt hjärta blödde för honom. Jag kände mig manad att trösta och lugna honom och sade därför:
»Upphör att sörja, vackra riddare, ty detta är icke ett nederlag. Vi ha huvud, ni och jag, och för män med huvud existera inga nederlag utan blott segrar. Låt oss se om vi icke kunna vända denna skenbara olycka till vår fördel, till en reklam för vår tvål — ja, den mest anslående vi någonsin kunnat hitta på, en reklam som skall förvandla Washingtonbergets nederlag till en Matterhornseger. Vi skola på ert reklambräde sätta: ’Beskyddad av de utvalda’. Vad säger ni om det?»
»En i sanning underbar idé!»
»Som en liten anspråkslös enradsannons är den verkligen inte så illa.»
Och så skingrades den stackars kolportörens svårmod. Han var en tapper man och hade i sina dagar utfört stora hjältebragder. Hans ryktbarhet grundade sig dock förnämligast på händelserna under en färd lik min dåvarande. Han hade en gång anträtt den tillsammans med en ungmö vid namn Maledisant, som var lika ferm med sin tunga som Sandy, fastän på ett annat sätt, ty hennes tunga utstötte ej annat än smädelser och hån, då däremot Sandys melodi gick i vänligare tonart. Jag kände mycket väl till hans historia och visste därför hur jag skulle tolka det medlidande som låg över hans ansikte då han sade mig farväl. Han trodde nog att jag hade det tämligen svårt.
Sandy och jag avhandlade hans historia då vi redo framåt och hon sade, att La Cotes otur förskrev sig från början av den där utflykten. Kungens narr hade nämligen kastat omkull honom första dagen, och i slika fall är det sed, att flickan deserterar till segraren, men det gjorde inte Maledisant. Hon envisades även efteråt att fasthålla vid honom trots alla hans nederlag. Men, inföll jag, antag att segraren vägrade att mottaga sitt byte? Hon sade, att någonting sådant gick inte för sig — han måste. Han kunde inte vägra; det skulle inte vara korrekt. Det tecknade jag mig till minnes. Om Sandys musik någon gång blev alltför besvärlig, skulle jag låta en riddare göra kål på mig, i hopp att hon komme att desertera till honom.
I rättan tid ropade vakterna på slottsvallarna an oss och sedan vi växlat några ord med dem blevo vi insläppta. Jag har ingenting roligt att berätta om det besöket, men någon missräkning var det icke ty jag kände genom ryktet mrs le Fay och väntade mig inte något nöje. Hela riket hyste fruktan för henne, ty hon hade inbillat alla, att hon var en riktig trollpacka. Alla hennes företag voro elaka och hennes instinkter demoniska. Hon var alldeles proppfull av kallblodig ondska. Hela hennes historia var svart av brott och bland dessa brott hörde mord till de vanliga. Jag var mycket nyfiken att få se henne — lika nyfiken som om jag skulle fått se satan själv. Till min överraskning var hon vacker; de svarta tankarna hade icke gjort uttrycket frånstötande, åldern hade icke satt rynkor på hennes silkeslena hud eller förstört dess blomstrande friskhet. Hon kunde ha gällt för den gamle Uriens' dotterdotter, man hade kunnat taga henne för en syster till hennes egen son.
Det första vi väl kommit inom slottsportarna, befalldes vi att inställa oss hos henne. Kung Uriens var tillstädes — att döma efter utseendet en beskedlig gammal man med kuschad min — och även sonen, sir Uwaine le Blanchemains, som jag naturligtvis intresserade mig för, på grund av en sägen som visste att förtälja, att han en gång ensam kämpat mot trettio riddare, samt även på grund av hans äventyr med sir Gawaine och sir Marhaus, som Sandy regalerat mig med. Men Morgan själv var här den förnämsta attraktionen, den mest framträdande personligheten. Hon var den bestämmande i huset, det var klart och tydligt. Hon uppmanade oss att taga plats och så började hon att på det mest intagande och förbindliga sätt göra mig frågor. Bevars väl, när hon talade lät det som om en fågel kvittrat eller någon blåst på flöjt. Jag blev fullt övertygad om att denna kvinna varit föremål för osanningar och förtal. Hon kvittrade och drillade och bäst det var kom en vacker ung page, klädd i regnbågens alla färger och rörlig och lätt som en böljande våg, böjde knä för henne och bjöd henne någonting på en presentertallrik av guld. Vid knäfallet måtte han emellertid ha förlorat balansen, ty han föll framåt och vidrörde helt lätt hennes knä. Hon stack en dolk i honom, som om det varit helt naturligt — lika ogenerat som om en annan harpunerat en råtta.
Stackars gosse! Han damp i golvet, vred sina silkesben i krampaktig vånda och dog. Den gamle kungen som ej kunde dölja sitt medlidande, lät höra ett ofrivilligt »å—h», men den blick han fick kom honom att ej vidare draga ut på det. Sir Uwaine begav sig på ett tecken av sin mor till antichambern och ropade in några tjänare, under det att madame fortsatte sitt kvittrande småprat.
Jag såg att hon förstod att sköta sitt hus, ty under det att hon talade höll hon ögat på tjänarna för att se efter, att de inte buro sig dumt åt då de lyfte upp den döde och då de buro ut honom. Då de sedan kommo in med spritt rena handdukar, skickade hon ut dem efter andra och då de torkat golvet och tänkte gå, pekade hon på en liten röd fläck av en droppes storlek, som deras mindre klarsynta ögon förbisett. Jag insåg nu, att La Cote Male Taile icke träffat frun i huset. Indirekt bevisning verkar nämligen ofta mera övertygande än många ord.
Morgan le Fay lät fortfarande höra sin flöjtlika stämma. En i sanning märkvärdig kvinna. Och vilken blick hon hade! Då den förebrående riktades på dessa tjänare, ryggade de tillbaka och bävade som lättskrämt folk när blixten ljungar fram ur molnet. Jag hade varit färdig att göra det själv. På samma sätt var det med Brer Uriens. Han stod alltid invid gränsen av skrämsel. Hon kunde inte vända sig till honom utan att han blinkade.
Under samtalets fortgång råkade jag yttra ett smickrande ord om kung Artur, ty för ögonblicket glömde jag hur denna kvinna hatade sin bror. Det smickrande ordets följder visade sig. Hon blev mörk som ett åskmoln, ropade på sin livvakt och sade:
»Släpa genast de där lymlarna till fängelsehålorna.»
Jag blev isande kall, ty hennes fängelsehålor hade rykte om sig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Men annorlunda var det med Sandy. Då vakten lade sin hand på mig, öppnade hon helt tillitsfullt och tvärsäkert sin mun och sade:
»Guds död, din galning, önskar du din egen undergång? Det är ju Basen!»
Ett i sanning lyckligt infall! Och så enkelt, men aldrig hade jag kunnat hitta på det. Jag var född anspråkslös — inte alltigenom men fläckvis och detta var en av fläckarna.
Verkan på madame var elektrisk. Den klarade hennes ansikte och återkallade hennes leenden, hennes intagande åthävor och hennes behag, men allt detta räckte icke till att helt täcka det faktum, att hon blivit dödligt förskräckt: Hon sade:
»Har man hört på maken till enfaldig flicka! Hur skulle väl den som är begåvad med en sådan förmåga som jag kunna annat än på skämt säga vad jag nyss sade till Merlins besegrare? Genom mina trollmedel förutsåg jag er ankomst och de kommo mig också att känna igen er, då ni steg in. Det där lilla skämtet anlitade jag bara i hopp att förmå er att röja er makt, ty jag trodde, att ni skulle låta en hemlighetsfull eld förtära livvakten, så att dessa män genast brändes till aska — ett under som vida överstiger min förmåga, men som det sedan länge lyster mig att skåda.»
Livvakten var mindre nyfiken och begav sig ut så fort den fick tillstånd att göra det.