←  Prövningsexamen
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Den första tidningen
Yankeen och kungen resa incognito  →


[ 184 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Den första tidningen.

Då jag talade om för kungen att jag ämnade genomströva landet, förklädd till en enkel friman, och göra mig förtrogen med det ringare folkets liv blev han genast mycket tänd för det ovanliga i saken och försäkrade, att det äventyret ville han själv vara med om — ingenting fick hindra honom — han skulle släppa allt och begiva sig av — det var den mest lyckade idé han träffat på sedan länge. Han ville smyga sig ut bakvägen och genast [ 185 ]anträda färden, men jag föreställde honom, att det gick inte för sig. Ser ni, han hade ju bundit sig vid kungssjukan — jag menar lovat att bota den medelst vidrörande och det skulle inte varit rätt att svika det löftet. Saken skulle för resten ej vålla långt uppskov — botandet skulle ej taga mer än en kväll. Och jag ansåg, att han borde säga drottningen, att han ämnade sig bort. Då jag sade det, mulnade han och såg ledsen ut. Jag ångrade att jag talat, synnerligast då han helt sorgset sade:

»Du glömmer att Lancelot är här och när Lancelot är tillstädes, märker hon inte om kungen försvinner och bryr sig inte om vilken dag han kommer tillbaka.»

Jag bytte naturligtvis genast om samtalsämne. Ja, visst var Guenever vacker, det kan inte nekas, men på det hela taget var hon ganska slapp i sina grundsatser. Jag lade mig aldrig i det där, det angick mig inte, men det kostade på mig att se hur det gick till, det kan jag med sanning säga. Många gånger hade hon sagt till mig: »Sir Bas, har ni sett till Lancelot?» men om hon någonsin gick och längtade efter kungen, måtte jag inte ha varit i närheten då.

Arrangemangen för den där kungssjukaffären voro mycket lyckade — allt var så prydligt och väl ordnat. Kungen satt under en ståtlig tronhimmel och kring honom sutto en stor mängd präster i full skrud. I ögonen fallande såväl genom den plats han intog som genom sin dräkt var Marinel, en eremit av kvacksalvarslaget, som skulle introducera de sjuka. Runt omkring på det rymliga golvet ända bort till dörrarna lågo eller sutto de skrofulösa i en tät röra, under stark belysning. Det var som en tableau vivant — bara sken av att vara ordnat därtill, ehuru så icke var förhållandet. Åttahundra sjuka voro här samlade. Det hela var långtrådigt. För mig saknade det nyhetens behag, ty jag hade sett ceremonierna förr; snart fann jag det tråkigt, men hövligheten fordrade att jag höll ut. Läkaren var tillstädes av det skäl, att i dylika folksamlingar det alltid fanns ganska många, som bara inbillade sig vara sjuka och många som visste sig vara friska men eftersträvade den stora äran av fysisk beröring med en kung. Det fanns även åtskilliga, som föregåvo [ 186 ]sjukdom för att komma åt det mynt som åtföljde vidrörandet. Dittills hade detta mynt utgjorts av en liten, liten guldpenning, värd ungefär en tredjedels dollar. När man besinnar hur mycket som på den tiden kunde köpas för så pass mycket pengar och hur vanligt det var att vara skrofulös, när man inte var död, så förstår man, att den årliga kungssjukutdelningen för den regeringen motsvarade Flod- och hamnbillen i avseende på dess grepp i statskassan och för det tillfälle den beredde att skrapa till sig en mellangift. Jag hade därför beslutat att bota själva statskassan för kungssjukan. Jag satte sex sjundedelar av kungssjukanslaget i säkerhet en vecka innan jag begav mig från Camelot och befallde att återstående sjundedelen skulle omsättas i nickelslantar om fem cents värde samt överlämnas åt första kanslisten i kungssjukdepartementet. En nickelslant skulle således ersätta det lilla guldmyntet och göra samma nytta som det. Det tog kanske litet hårt på nickeln, men jag ansåg att den kunde tåla det. I allmänhet gillar jag inte så kallade mynttecken, men härvidlag ansåg jag dem användbara, ty det var i alla fall bara fråga om en gåva. Naturligtvis kan man efter hand minska en sedvanlig gåva — det brukar jag göra själv. Landets gamla guld- och silvermynt voro i regeln av antikt och okänt ursprung, men några av dem voro romerska; de voro illa formade, sällan rundare än månen en vecka efter sedan den var full; de voro hamrade, icke myntade och så nötta att inskrifterna voro alldeles oläsliga och sågo ut som bläddror. Jag höll före att en välformad, glänsande ny nickelslant med ett förstklassigt porträtt av kungen på ena sidan och av Guenever på den andra jämte ett fint och fromt motto skulle ta giftet ur skroflerna — lika bra som ett mynt av ädlare metall och slå mera an på de skrofulösa. Och jag hade rätt. Det prövades första gången på den här skaran och visade sig förunderligt verksamt. Besparingen var högst avsevärd, vilket framgår av följande kalkyl: vi berörde något över 700 av de 800 patienterna; enligt förut gällande tariff skulle det kostat staten omkring 240 dollars, men som det nu var kostade det bara 35 och inbesparade vi således omkring 200 i ett svep. För att uppskatta detta schackdrags fulla [ 187 ]betydelse bör man observera följande siffror: de årliga utgifterna för ett folks styrelse motsvara ungefär ett bidrag av tre dagars genomsnittslön för var individ av befolkningen, om man räknar var individ som fullvuxen man. Om man antar att en nations folkmängd utgör 60,000,000 och genomsnittslönen är 2 dollars per dag så går tre dagars lön, tagen från var individ till 360,000,000 dollars som räcka till för styrelseutgifterna. På min tid och i mitt eget land togos dessa pengar från importavgifter och medborgaren inbillade sig, att det var den utländske importören som betalade dem, vilket var honom en tröst; faktiskt betalades de dock av det amerikanska folket och de voro så jämnt och noga fördelade att årsavgiften för hundramiljonären och årsavgiften för lindebarnet hos daglönaren var precis densamma — var och en betalade 6 dollars. Det vittnade väl om jämlikhet, skulle jag tro. Men låt oss gå vidare! Skottland och Irland voro Arturs lydländer och de brittiska öarnas befolkning uppgick tillsammans till något under 100,000. En hantverkares genomsnittslön var 3 cents om dagen när han själv betalade sin kost. Enligt denna beräkning uppgingo den nationella styrelsens utgifter till 90,000 dollars om året eller vid pass 250 dollars om dagen. Genom att på kungssjukdagen använda nickel i stället för guld skadade jag ingen, misshagade jag ingen, utan var alla dem till lags som saken angick och sparade till på köpet in fyra femtedelar av den dagens nationalutgifter — en besparing som skulle motsvarat 800,000 dollars på min tid i Amerika. Då jag uttänkte denna förändring hade jag hämtat min visdom från en mycket avlägsen källa — mina pojkårs visdom — ty den verklige statsmannen föraktar ingen visdom, om den är av aldrig så ringa ursprung. Som pojke hade jag alltid sparat mina pennyslantar och lagt knappar i kollekten för den utländska missionen. Den okunnige vilden hade lika mycken nytta av knapparna som av slantarna, men jag hade mera nytta av slantarna än av knapparna. Alla voro nöjda och ingen skada skedd.

Marinel tog emot patienterna i tur och ordning. Han undersökte kandidaten och om denne icke befanns kompetent, blev han bortskickad, i annat fall överlämnades [ 188 ]han åt kungen. En präst uttalade orden: »De skola lägga händerna på de sjuka och de bliva helade.» Kungen strök på såren under det att läsningen fortsattes; till sist ansågs patienten graduerad och fick sin nickelslant — kungen själv hängde den om halsen på honom innan han gick. Skulle man kunna tro att detta botade? Det gjorde det visst. Alla hokuspokus bota, om bara patienten har stark tro på dem. Uppe vid Astolat fanns det ett kapell, där den heliga jungfrun en gång uppenbarat sig för en flicka, som brukade valla gäss i närheten. Flickan sade det själv. Ett kapell byggdes på platsen och i kapellet upphängdes en tavla, som föreställde själva tilldragelsen — en tavla som man skulle ansett det farligt för en sjuk att nalkas. Men det förhöll sig tvärtom. Tusentals vanföra och sjuka kommo årligen och bådo framför den och återvände helade och friska. Och till och med källan kunde se på den och leva. Då jag först fick höra talas om detta, trodde jag det naturligtvis inte, men när jag begav mig dit och fick se det måste jag falla till föga. Jag såg själv när botandet försiggick och jag kan intyga att kurerandet var verkligt och inte tvivelaktigt. Jag såg krymplingar som jag i åratal sett begagna kryckor i Camelot nu komma och knäfalla inför tavlan, lägga ifrån sig kryckorna och vända tillbaka utan att halta det allra minsta. Hela högar av kryckor lågo där, kvarlämnade av dylika personer som vittnesbörd om undret.

På andra ställen inverkade vissa personer på patientens sinne utan att säga ett ord till honom och botade honom. På andra åter fanns det sakförståndiga, som samlade patienterna i ett rum, bad över dem, vädjade till deras tro och lyckades bota dem. Varhelst man träffar på en kung som inte kan kurera kungssjukan, kan man vara säker på att den mest värderika vidskepelse som stöder hans tron — jag menar undersåtens tro på suveränen av Guds nåde — upphört att finnas till. I min ungdom hade Englands regenter upphört att bota kungssjukan men det fanns ingen anledning till denna uraktlåtenhet. De skulle ha lyckats i fyrtionio fall av femtio.

Då nu prästen hållit på att mumla i tre timmar och den gode kungen gnidit skroffelknölarna lika länge och de [ 189 ]sjuka lika tätt som någonsin trängde sig fram, började jag finna det hela alldeles odrägligt. Jag satt vid ett öppet fönster ej långt från tronhimmeln. För femhundrade gången steg en patient fram för att få sina motbjudande sår vidrörda; åter frammumlades orden: »på de sjuka skola de lägga händerna» — då utifrån, klart som en gäll trumpetstöt, ljödo ord som tjusade min själ och förde mig trettonhundra år fram i tiden. Orden voro: »Camelots Veckoblad och Litterära Vulkan! — sista eruptionen kostar bara två cents. Redogörelsen för det stora undret i Helighetens dal!» Någon som var större än kungar nämligen tidningspojken hade anlänt. Men jag var den ende i hela denna folkmassa som kände betydelsen av sagda företeelse och visste vad denna suveräna trollkarl kommit i världen att utföra.

Jag kastade ut en nickelslant genom fönstret och fick min tidning. Tidningspojken — Adamssonen av denna världen — sprang om knuten för att växla, men han har inte kommit tillbaka än. Det var härligt att än en gång få se en tidning, men jag erfor likväl ett slags chock då mitt öga föll på de första rubrikerna. Jag hade så länge levat i en sliskig atmosfär av vördnad, respekt och undseende, att de sände en kåre genom kroppen på mig:

Späunɐnde ʇilldragꞁǝser i heliᵷhetens pal!


Vatʇenʌeɹkeu stodpat!

Broder Merꞁin utför siua ʞouster mǝn qlir Ställd.


Meu Basen lycʞas vid första försöket.


Den Undeɹqara Källau börſ̣ar flöda under

heɯska utbrott av

Helvetisk ELD och RÖK och DUNDER!


Hela kɹåknästet häpuar!


Jubeꞁ utɐn liʞe!


[ 190 ]— och så vidare, och så vidare. Det var väl starkt. Förr i världen hade jag kunnat skratta åt det och finna det rätt bra, men nu skar det mig i öronen. Det var god Arkansas-tidningsstil, men detta var inte Arkansas. Den näst sista rubriken kunde dessutom såra eremiterna och kanske skulle de inte vilja annonsera hos oss. Hela tidningen var hållen i en väl lätt och tanklös ton. Själv hade jag naturligtvis utan att märka det undergått en betydlig förändring. Jag kände mig obehagligt berörd av små näbbiga och vanvördiga uttryck, som under ett tidigare skede av mitt liv skulle ha förefallit mig både lämpliga och roliga. En mängd lokala nyheter meddelades med en närgångenhet som oroade mig.

Naturligtvis var det inte så illa då man betraktade tidningen som nybörjare. Detta visste jag, men kände mig likväl en smula besviken. Hovnotiserna eller det så kallade »Hovcirkuläret» behagade mig mera. Dess enkla och värdiga ton kändes riktigt uppfriskande efter all den där motbjudande frispråkigheten. Men även denna avdelning hade kunnat vara bättre. Jag medger, att om man bjuder till aldrig så mycket är det svårt att få någon omväxling i ett hovcirkulär. Det utmärker sig för en djup entonighet angående fakta, som trotsar även de livligaste bemödanden att få dem att gnistra och tända. Bästa sättet att gå till väga, ja, det enda förståndiga är att dölja det ständiga upprepandet av fakta under omväxling i uttrycken: drag för var gång skinnet av ditt faktum och belägg det med en ny ytterhud av ord. Det bedrar ögat; man tar det för ett nytt faktum och får den föreställningen, att det går livligt till vid hovet. Detta verkar spännande, man sväljer med god aptit hela spalten och märker kanske inte, att här kokats soppa på en spik. Clarances sätt var gott, det var värdigt, det var enkelt, det var på sak och affärsmässigt. Jag säger bara, att det hade kunnat vara bättre:

[ 191 ]

Måndagen red Kungen i parken.
Tisdagen » »   »
Onsdagen » »   »
Torsdagen » »   »
Fredagen » »   »
Lördagen » »   »
Söndagen » »   »

På det hela taget var jag i alla fall mycket nöjd med tidningen. Små felaktigheter av tekniskt slag stucko fram här och där, men de voro ej så många att det betydde någonting och korrekturet var ej illa läst, det påminde om Arkansas och var bättre än vad som behövdes på Arturs tid och i hans rike. I regeln var det si och så med grammatiken och konstruktionen var ej felfri, men det fäste jag mig inte mycket vid. Sådana ofullkomligheter äro vanliga även hos mig och man får ej kritisera andra på områden där man själv brister.

Jag var så hungrig på läsning att jag gärna velat svälja hela tidningen i ett enda mål, men jag fick bara några smakbitar, ty munkarna omkring mig ansatte mig så ivrigt med sina frågor: Vad är det där för en konstig tingest? Vad är den till? Är det en näsduk? Ett sadeltäcke? Del av en skjorta? Vad är den gjord av? Vad den är tunn och fin och skör! Och så den prasslar! Tror ni den håller och månne den inte skadas av regn? Är det där något slags skrift eller är det bara krumelurer? De misstänkte att det var skrift, ty de ibland dem som kunde läsa latin och hade litet hum om grekiska kände igen några bokstäver, men kunde inte få något helhetsintryck av det. Jag avfattade min förklaring i så enkla ordalag som möjligt:

»Det är en offentlig tidning. En annan gång skall jag säga er vad det är. Det är inte tyg, den är gjord av papper och en annan gång ska ni få veta vad papper är. De där raderna skola läsas. De äro inte skrivna för hand utan tryckta och framdeles skall jag låta er veta vad tryck är. Tusen sådana här blad ha förfärdigats, alla [ 192 ]precis lika det här — lika, att de inte kunna åtskiljas.» Alla munkarna gåvo till känna sin överraskning och beundran.

»Tusen, säger ni! I sanning ett kolossalt arbete — ett års arbete för många.»

»Nej, bara en dags arbete för en man och en pojke.»

De korsade sig och bådo Gud bevara sig för slikt.

»Ah — ett mirakel, ett underverk! Ett verk av mörk trolldom.»

Låt gå för det då, tänkte jag. Och så läste jag med hög röst, för så många som kunde få sina rakade huvud inom hörhåll, redogörelsen för undret med brunnens återställande, och min läsning ackompanjerades av utrop, vittnande om häpnad och beundran: »Ah-h-h!» »Hur sant!» »Förvånande, förvånande!» »Det är ju själva händelserna så som de hänt, med en märkvärdig noggrannhet skildrade!» Och fingo de ta detta besynnerliga föremål i sina händer, känna på det, undersöka det? De skulle vara så rädda om det. Ja. Och så togo de tidningen, försiktigt och vördnadsfullt, som hade den varit någonting heligt som hitkommit från högre regioner. De kände helt sakta på papperet, smekte med dröjande fingrar dess fina, släta yta och beskådade de hemlighetsfulla bokstäverna med tjusta blickar. Dessa tätt intill varandra böjda huvuden, dessa hänförda ansikten, dessa talande ögon — mig föreföllo de sköna! Ty var icke denna tidning min älskling och var icke denna stumma förundran, detta intresse en vältalig tribut och otvungen komplimang åt den? Jag förstod då hur en mor känner då kvinnor, de må vara främlingar eller vänner, ta hennes lilla nyfödda barn och drivna av en livlig impuls sluta ring om det, böja sina huvuden över det i en salig tillbedjan, som kommer det övriga universum att försvinna ur deras medvetande och för tillfället vara som om det icke funnes. Jag visste hur hon känner det och att det icke finnes någon annan tillfredsställd ärelystnad, vare sig en kungs, erövrares eller skalds, som någonsin når halvvägs upp till den höjden eller beskär en så gudomlig belåtenhet.

Under hela den återstående delen av seancen gick min tidning från grupp till grupp, fram och tillbaka i den stora salen och mitt lyckliga öga följde den oavlåtligt [ 193 ]och jag satt orörlig, badande i tillfredsställelse, drucken av förtjusning. Ja, detta var himmelen. Jag fick smaka dess ljuvhet en gång, om jag också aldrig mer skulle få det.