Eric XIV:s barn
| ← Konsten att bli snille |
|
Den lilla Telemak → |
[1].
HISTORISK SCEN.
(En park, invid slottet, rikt upplyst af lampor. Jubelrop, fanfarer och en lekande musik höras från slottet.)
Sigrid (inskyndande).
Hör, hur man jublar der i kungaborgen!
Sin konungs kröning firar detta land.
Upplysta äro gatorna och torgen
Och glädjen sätter hvarje blick i brand.
Har denna pragt väl något som mig dårar,
Mig, arma flygting utan fosterland
Och utan andra vänner, än de tårar,
Som mina minnen locka fram ibland?
Jag mins en annan kröningsfest, en krona,
Som gafs en drottning af en konungs hand,
Och samma glädjesånger hördes tona
Och folket jublade från strand till strand.
Det var min moders kröning. Kungasalen
Stod, liksom denna, rik på prägt och glans.
Men perlorna i kronan voro qvalen
Och diademet var cypressens krans.
Då var jag barn; men ännu hör jag ljuden
Af jublet, som kring thronen höjde sig. —
In kom min moder, skön i högtidsskruden,
Men mera skön när der hon log mot mig.
Men då hon stannar vid min broders vagga,
Ett blodigt spöke sig ur djupet drar
Och vecklar ut sin nattligt svarta flagga
Till himmel öfver kronan som hon bar.
Jag ryste till. — Min moder upp sig höjde
Och nalkades min lilla bädd på tå.
Men när sitt hufvud ner till mig hon böjde
Och lät sitt hjerta emot barnets slå,
Då såg jag hennes blick i tårar löga
Och kall var hennes kind, som låg vid min —
Såg genom molnet i min moders öga,
Att spöket trängt i modershjertat in.
Hu! det var rysligt! — Värre verkligheten! —
Knappt dagens sol i vestern släckt sin glöd,
Förrän ånyo skallade trumpeten, —
Men det var krigstrumpeten då som ljöd;
Ånyo lyste det i rummen höga, —
Men det var svärden då som blixtrade;
Ånyo purpurn blänkte för mitt öga, —
Men det var blodets ström på gatorne.
En broder trängde in på dessa ställen
Bland svärdens klang och mordgevärens skott;
Och innan solen sjunkit bakom fjellen,
Satt brodren, smidd i jern, på brodrens slott.
Och medan fadrens dödsdom man förkunnar,
Slits moder ifrån barn af rånarns arm,
Och kungabarnen ej en gång man unnar
Att gråta ut vid krossad modersbarm! — —
Men tyst! — hvem smyger der bland folk och vagter? —
(En tiggare framträder ur bakgrunden.)
En tiggare med matta steg. — Jag är,
Som du, en tiggare på dessa trakter;
Men aldrig jag skall få hvad jag begär.
Jag fordrar blott en ros från hemmets dalar,
En enda vindfläkt från dess fjellar blå; —
Men får det ej — — får intet som hugsvalar! —
Ack! jag är armare än du ändå!
(Tiggaren träder närmare.)
Han nalkas mig — kom hit! beklagansvärde! —
Här står en usling vid en konungs slott,
Af muren skiljda blott! — Säg, hvem dig lärde,
Att söka skydd, der jag fann endast brott?
(Upptager ett guldmynt och bjuder honom detsamma.)
Tag, arme vän! — du endast guld behöfver —
Guld saknas ej på kungens kröningsdag.
Du gråter! — säg, hvad är du gråter öfver? —
Finns någon mer som lider här än jag? —
(Tiggaren, som ej emottager myntet, sträcker ut sina armar
mot Sigrid.)
Du vägrar! — hvad! — min hand du från dig skjuter! —
Du stirrar så besynnerligt på mig! —
Din åsyn i min själ en bäfvan gjuter! —
Hvem är du? — kanske förr jag skådat dig.
(Fattar häftigt tiggarens arm och drager honom med sig
nära några lampor.)
J himlens magter, ej min smärta hånen! —
Hvem är du? — sorgen gjort dig stum jag tror.
(Skådar in i hans ansigte, men studsar förskräckt ifrån honom.)
Ha! — det är Gustaf! — Gustaf, kungasonen
I tiggarns drägt! — (Öppnar sin famn.) O Gud! — det är min bror!
(Springer fram och sluter honom häftigt i sina armar.)
— — — — — — — — — — — —
Min bror! min Gustaf! — — store Gud! han dignar
Af hunger och af qval! — — stöd dig mot mig. —
{{em|4(Leder honom till ett säte, der han sjunker ned.)
Min lott ändå är skön! — jag den välsignar! —
Det är ej alltid natt på jordens stig. — —
Ack! när kring dig jag mina armar lindar,
De knytas åter hjertats brustna band.
(Springer opp.)
Behåll, du Nord, din ros och dina vindar,
Ty här har jag mitt hela fosterland! —
- ↑ Erik XIV hade med sin gemål, Catharina Månsdotter, tvenne barn, dottern Sigrid, född på Hörningsholm d. 1 Dec. 1566, och sonen Gustaf, född i Stockholm den siste Febr. 1568. Sigrid blef upptagen af prinsessan Anna, Johan III:s dotter, och följde henne till Pohlen. Gustaf, undkommen sin farbroders stämplingar och förföljelser, sändes hemligen till detta land. — År 1587, då Sigismund besteg detta rikes tron, skyndade Gustaf till Cracow och, förklädd till tiggare, anlände dit samt träffade, under sjelfva kröningshögtidligheterua, sin syster.