Den lilla Telemak
← Eric XIV:s barn |
|
Nyblom, Joh. → |
DEN LILLA TELEMAK.
BERÄTTELSE.
I.
PROSTEN.
För icke så många herrans år sedan lefde prosten Holmlund. Innehafvare af ett bland de större pastoraterna i södra Sverige, var han en ganska välbehållen man.
Salig Dumboms sats: ”att ju mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld”, var äfven hans hufvudprincip ända lrån yngre år. Denna versbit låg också ständigt på hans läppar; men, till undvikande af all enformighet, tillade han följande strof, ur egen fatabur hemtad: ”ju mindre man lånar ut, dess mindre har man att fordra och följaktligen att förlora.”
Konseqvent i sina grundsatser, kunde han också skryta med att under hela sin lefnad — och han var redan 60 år med vördnadsbjudande silfverlockar — aldrig hafva lånt ut så mycket som ett öre åt sin nästa. Hans försigtighet gick ända derhän, att han till vanlig helsning icke förr räckte fram handen, än han med egna ögon öfvertygat sig om, att intet runstycke händelsevis råkat fastna under någon af de långa naglar, som beprydde hans knubbiga fingrar.
Men, för att göra honom all möjlig rättvisa, bör nämnas, att han ej tillhörde desse giriges antal, som, like drakar på skatten, lägga allt, hvad de kunna klå och få, på kistbotten, icke en gång unnande solens strålar att titta in i kistan, af fruktan att myntet genom luftens åverkan kunde åsamkas någon försämring. Nej, prosten Holmlund satte ut sina pengar på ränta och alltid emot första inteckningen i fast egendom. Den andra eller tredje bad han dagligen Gud bevara sig ifrån. Orsaken dertill härledde han sjelf mindre från någon fruktan för osäkerhet, utan fast heldre från en viss hos honom inrotad vördnad för det vigtiga kall, han beklädde.
”Lika litet,” sade han, ”som jag kan tillåta någon af mina underordnade embetsbröder, att, när jag sjelf är närvarande, förrätta vigsel, barsöl eller begrafning, hvilket skulle vara stridande emot min egenskap af chef för dem och min församling, lika litet skulle jag kunna tillstädja någon af mina församlingsboer, att ha en inteckning framför mig, det är visserligen sant, amen.”
Han tog aldrig mer än 6 procent, men hatade alla Bevillningsafdrag som synden. Ville någon, för att stärka hans goda vilja att tjena menniskor, gifva honom s. k. ”diskretion” eller ”dusör”, kom visserligen ej något ”bleklagdt nej” från hans läppar; men kontanterna skjöt han ifrån sig nästan med föragt och tog i stället små presenter in natura, såsom ost och smör m. m. — Han hade sina förståndiga uträkningar dermed.
Heldre än jag tager den der tjugufyraskillingshackan, uträknade han, tager jag af den hedervärde Olof Olofsson 3 marker färskt smör och det alldeles osaltadt, ty det der välsignade saltet förminskar varans tyngd. Nu kan jag i närmaste stad erhålla för dessa 3 marker smör 1 R:dr B:ko, och som Olof Olofsson har lättare att komma ut med varan än med pengarna, så blifva vi ju å ömse sidor mycket mera belåtna.
Det faller af sig sjelft, att vår högärevördige prost ända till fanatism hatade tiggerilasten. Också kunde ingen beskylla honom för att hafva, genom en enda åt uslingen utkastad slant, fört honom det minsta steg närmare in på den rysliga tiggarebanan. Ja hans hat gick till och med så långt, att han ifrade emot allt inrättande af s. k. arbetshus, till förmån för de fattige, ty ”som man kokat får man supa”, sade den Gudsmannen, späckande texten med följande vackra bibelspråk: ”Ser uppå korparna och foglarne under himmelen, intet så de och intet skära, och likväl föder vår himmelske fader dem”.
Prosten Holmlund var i allt en stor pedant, med undantag likväl af hvad lärdom och kunskaper beträffade. Han var för mycket sträng ortodox, för att kunna tåla det der klassiska fjäsket, såsom han brukade yttra sig. Apostlarne gjorde millioner hedningar till christna, utan att hafva tagit så mycket som en simpel studentexamen en gång. Då måtte väl också jag, tänkte han, vara mer än tillräcklig för de 5000 fåren, som beta och klippas inom min församling.
Hans predikningar buro också prägeln af denna beprisade enkelhet som utmärkte christna kyrkans första tider. Han var frikostig uti att spendera på ”djellar” och ”helvete” och dylika glödande fraser, ty det kostar ingenting, tänkte han, och håller själarna naturligtvis mycket varma för mycket godt pris.
Visserligen anmärkte man mot hans predikningar en sådan likhet dem emellan, att det syntes, som hade han aldrig författat mer än en enda predikan under hela sin långa embetsmannabana, ja man påstod till och med, att samma predikan, som användes till ”Brölloppet i Canaan”, äfven fick stryka med när han dundrade om ”Yttersta domen”.
”Man bör variera med konfekten, men aldrig med Guds ord”, uttryckte han sig flerfaldiga gånger. Också behöfde man ej vara i hans församling mer än ett halft år, förrän man ord för ord kunde alla hans predikningar utantill. Detta smickrade hans egenkärlek och gladde högeligen hans hjerta.
I vitterheten hade han försökt sig vid tvenne serskilda tillfällen, tillräckliga dock att bereda honom ett rum bland de män som förvärfvat odödligheten; ty, som man vet, är det icke genom mängden af alster man eröfrar ett sådant hedersrum, utan genom deras beskaffenhet. Hans första skaldestycke, författadt i hans studentdagar vid underrättelsen om en kamrat, som under en skridskoåkning på Fyrisån åkt ner sig och deraf ljutit döden, lyder som följer:
”O broder du som gick på isen,
Och isen brast och du föll i,
Och had’ du icke gått på isen,
Så had’ du lefvat du som vi.”
Hans andra snilleprof daterar sig från den tid då han redan hunnit blifva kyrkoherde och prost. Det är dediceradt till Grefvinnan Tjäderhjelm, sockens patronessa och hvars högvälborne saligen afsomnade herr fader, hos hvilken vår prost fungerat såsom huspredikant, varit den, som gjort vår prost till hvad han nu var. Det är skrifvet på Hennes Nåds fyrtionde födelsedag d. 27 Febr. 1830 och har följande lydelse:
”Jag ville väl fira en högtidlig dag,
Men viljan är bräcklig och kraften är svag.
Min penna, herr Jesu, du lede min hand,
Ty Minerva gaf mig ej poetisk and’.”
”Och tidsuret visar på tjugu och sju
Och visarn den löper som kugg omkring skru’,
Men Herran bevare dig heliga fru!
Att hjulen i verket ej springa itu.”
”Och förr var du smaler och rak som ett ljus,
Men blommorna fallit tillsamman i grus.
Dock föll de ej bort, ty de föll på din kind
Och sjelfva din and’dräkt uppfriskar derkring.”
”Och trasig och sotig jag kom ifrån skog
Och far min som skulle ha hjelpt mig han dog.
Du kom som en engel, du kom på min ban’,
Och gjorde mig hvit som den hvitaste svan.”
”Och när du är döder och ändat ditt lopp
Och jorden betäcker din snöhvita kropp,
På englabasunen du spelar en sång
Bland helga Apostlar och Propheter mång’.”
Sådan är den poetiska utgjutelse, som vår andlige skald i ett lyckligt inspirationens ögonblick, helgadt åt tacksamhetens sköna känsla, skänkte verlden och hvilken utgjutelse vid det grefliga middagsbordet på ifrågavarande högtidsdag ljudeligen meddelades de förnäma gästerna till deras stora uppbyggelse och gamman.
”Det var dj-n till karl vår prost!” ropade stalldrängen när han stod bland sina hästar, efter att nyss förut hafva uppassat vid middagsbordet, ”han skrifver ju visor som en häst!”
Och hästarne vände sina hufvuden åt sidan, liksom hade de undrat öfver hvem den kaxen månde vara, som kunde jemföras med dem. Hade de vetat att det var vördig prosten, hade de bestämdt fått kollern. Man kan få kollern för mindre här i verlden än så.
II.
GREFVINNAN.
Vi nämnde uti föregående kapitel om en grefvinna, som på sin fyrtionde födelsedag hugnades med en högtidlig och rörande sång af Prosten Holmlunds sångmö.
Grefvinnan Tjäderhjelm var af den gamla äkta stammen och hade en näsa, som en gammal örn kunnat afundas henne. Hon hade derjemte det bästa hjerta i verlden, ty att trampa på en groda, som händelsevis vågade kila förbi hennes fötter, skulle hafva tillskyndat henne mer än en sömnlös natt. Hon fick konvulsioner hvarje gång någon af hennes 12 hundar insjuknade och hon gret som ett barn vid åsynen af den stackars flugan, som i spindelnätet kämpade sin dödskamp.
Skada blott, att detta alltför mjuka hjerta så till den grad slösade på sina känslor för de stackars djuren, att det ej hade en enda öfrig för den arma menskligheten, som ofta nog kunde vara i stort behof deraf, serdeles i hennes eget hus. Hon var i detta hänseende det ampraste fruntimmer, som någonsin knytit barett på sitt hufvud.
Med samma lätthet, som hon sminkade egna kinder, förstod hon att rödfärga den stackars kammarjungfruns, utan att vid denna sednare förrättning begagna andra försköningsmedel, än blottade knotiga fingrars underbara magt, och icke sällan fick kusken, hennes gamle trotjenare, när Hennes Nåd värdigades vidröra piskskaftet, erfara vedergällningsrätten, hvilket otvifvelaktigt skulle hafva fägnat de fyrfotade stallbröderne, i händelse de haft ögon för dylika hämndscener.
Att dessa domestiker, som flögo kring henne, darrande för ett enda ord af hennes mun, en gång i en annan verld, skulle, liksom hon, bära hvita eller skära englavingar och med stora förgylda silfvertrumpeter i munnarna flyga ifrån stjerna till stjerna, kunde hon aldrig få i sitt hufvud.
Rörande detta högst vigtiga ämne, hade hon en gång ett längre samtal med prosten Holmlund, hvilket slutades så, att Hennes Nåd inom sig var fullkomligt öfvertygad derom, att de sämre folkklasserna i det andra lifvet icke kunde få något annat på sin lott än läderlappsvingar och pilpipor, förutsatt likväl att de ej kommo i den brinnande ugnen, på hvilken hon i och för deras skull fullkomligt trodde.
Grefvinnans farfarsfar hade varit böss-spännare hos Högstsalig Hennes Majestät Drottning Ulrika Eleonora och under en jagt hjelpt Högstdensamma att skjuta en större tjäder. Också har det grefliga vapnet en fläkter tjäder, liknande på långt håll och för svaga ögon en fläkter örn.
Hon tålte aldrig sådana åkdon, som hade mindre än fyra hjul och skattade sig lycklig öfver att alldrig halva behöft åka efter en häst.
Hennes hufvudsysselsättning, nb. när hon icke höll sitt folk i tukt och Herrans förmaning, var att doppa sockerskorpor i mjölk och dermed mata sina hundar. Aldrig nändes hon släppa ut dem i friska luften, den välsignade plebejska luften, eller klippa klorna på deras fötter, hvilka följaktligen fingo växa ut i ofantliga ringar. De stackars djuren gingo som på trissor; men förmodligen ansågo de detta tillhöra de adliga privilegierna och skällde inte mera för det.
Hennes Nåd for hvarje Söndag med fyrspannet till kyrkan, satt i griljerad bänk och sof obehindradt under hela gudstjensten, och hvar Nyårsdag gaf hon spögubben en ny kappa med tillhörande långa spö jemte förständigande om noggrannhet och stränghet uti tjensten.
Mången söndag lät hon bedja för sig i kyrkan, såsom varande ”mycket sjuk och svag”; men dagen derpå kuskade hon öfver sina vidsträckta ägor, för att visa sina underhafvande, att himlen hört deras böner.
III.
BARNEN.
En vacker dag kom ett bud med andan i halsen ifrån hennes nåd fru grefvinnan till prostgården, med befallning till herr prosten, att genast inställa sig på herrgården för en högst vigtig angelägenhet, som icke medgaf ringaste uppskåf.
Prosten ödmjukade sig visserligen ganska mycket för sin Herre och skapare; men ännu mera för patronessan i socken. När budet kom, var han ute i sitt potatisland, sysselsatt med att undersöka, huruvida han hade råd att bestå sig färsk potatis till middagen och han beskådade noga ett potatisstånd, hvilket han nyss uppryckt, funderande efter, hur mycket han kunde vinna derpå, om han lät bli att äta potatis till dess Oktober månad inträffade.
Knappt hade den grefliga befallningen trängt genom den svarta hundullen, som fyllde hans öron, förrän han genast störtade in i sitt rum, tagande likväl potatisståndet med sig, för att vid lägligare tillfälle fortsätta sina kalkyler.
Sedan han nu inläst den sällsynta plantan i sin byrå, körde han hufvudet ner i ett vattfat, drog vattnet in i näsan och snörflade som en hvalfisk. Derefter började han, beväpnad med en rotting, piska sig sjelf, en tjenst som säkert ingen af hans sockenboer skulle hafva underlåtit att bevisa honom, i fall det varit dem tillåtet. Vidare högg han tag i en borste, minst ett fjerndels sekel gammal, och utplånade dermed de månskenshvita ränder, rottingen lemnat efter sig på klädet, dekarteradt af åren. Slutligen framtog han en halfbutelj luktvatten och bestänkte sig dermed, suckande djupt vid tanken på den tolfskilling han utkastat för denna lyxartikel.
Under allt detta bestyr sväfvade hans tankar ut i följande rigtningar:
En vigtig angelägenhet? — skulle hennes nåd ha insjuknat? — tvåhundra riksdaler och fyra tunnor Vasaråg fick jag i likstol efter hans nåd salig grefven — — jag undrar hvar jag har mitt liktal öfver honom — — med några nödiga förändringar kunde det alltförväl begagnas för — — en vigtig angelägenhet? — — jag undrar just hvad det kan vara för slag — — Herre Gud! — kan det möjligtvis vara min namnsdag eller födelsedag i dag? — — skulle hennes nåd skickat efter mig, för att ge sin ödmjuka tjenare — — Gud välsigna den goda grefvinnan — Gud läte henne inte vara död bara! — — en vigtig angelägenhet? — — om det vore möjligt — — hennes nåd hade den nåden berömma min sista predikan om de fem fiskarna och de två bjuggbröden med tillämpning på ägta makars sällhet — — skulle hon ha fallit på den tanken att gifta sig — Gud styrke henne i sin tro — ack om jag hade Skönvik med alla dess underlydande hemman — — den präktiga skogen — — men bort ska den — — låta skogen stå qvar i dessa tider då tolften gäller 15 riksdaler banko, det är syndigt, det är gudlöst — — nej bort ska den — bort ska den — i fem år har jag varit enkling — — mor Märtha, den hedersgumman, spådde häromdagen, att jag skulle få en rik enka — Gud välsigne henne för det — ske Herrans vilje — —
Gud vet hvar prosten slutligen stannat, om icke den gamla gula bredchäsen i detsamma visat sig framför fönstret, påminnande sin vördige ägare om den anbefallda resan. Prosten stoppade handboken i fickan och några torkade törnrosblad i munnen, för att göra sin kärleksförklaring så väldoftande som möjligt, hvarefter han, med tillhjelp af mor Märtha, den gamla hushållerskan, hvars skicklighet i konsten att spå nyss vitsordades, arbetade sig upp i det vingliga åkdonet, hvilket sent omsider långsamt men väl fördes till målet af en black häst, för hvilken både chäs och prost, så kolossala de båda än voro, skulle hafva varit en småsak att kånka af med, så framt han ej derjemte haft sina modiga trettio år att släpa med sig, hvilken last otvifvelaktigt är den svåraste en stackars häst kan råka ut för.
Anländ till Skönviks ståtliga herresäte, fick prosten genast veta, att det ingalunda var någon fara med hennes nåds hälsa. Inom sig nu öfvertygad, att det ej kunde vara fråga om någonting annat, än en christerlig äkta förening emellan högärevördige herr prosten Jonas Holmlund och Skönviks säteri, promenerade den gudsmannen med så stolta steg, som elefantben kunna komma ut med, genom alléen och den stora trädgården, kastande på dem en blick som tycktes säga: nästkommande år denna tiden skall denna fördömda allé, förvandlad i brädstaplar, simma på Vesterhafvets vågor, och dessa flärdfulla trädgårdssängar bölja af den skönaste timotej, så framt Herran förlänar mig helsa och krafter.
Dörrarne till grefvinnans kabinett uppslogos och prosten befann sig nu framför den stolta förnäma damen, hvilken satt till hälften lutande i den sidenbeklädda divanen med trenne de allrasötaste små mopsar i sitt knä.
”Välkommen min bästa herr prost!” helsade värdinnan med en lätt vickning på hufvudet.
”Hennes nåd högvälborna fru enkefru grefvinna!” komplimonterade prosten med tillhjelp af en fotskrapning, som med ens gjorde den ståtliga turkiska mattan minst ett tiotal år äldre.
”Var god och sitt, min bästa prost,” uppmanade hennes nåd.
Vid hennes fötter stod en liten pall, och vår prost, som på några gamla taflor, framställande scener ur Ludvig XIV:s hof, sett hurusom de furstlige älskarne voro placerade vid sina qvinliga favoriters fötter, hade helt säkert, i likhet med dem, slagit ner sin väldiga gestalt på den lilla näpna pallen, så framt han ej i tid insett hur fysiskt omöjligt en dylik rörelse skulle vara för honom, äfven om det gällt en fyrdubbel så stor egendom som Skönviks säteri.
Han tog derföre visligen sin plats på den närmast divanen befintliga stolen.
”Ni får ursäkta mig för det jag besvärat er,” började derefter grefvinnan; ”men det angår en familjeangelägenhet, vigtig för oss båda.”
Prosten kände sitt hjerta svälla af en namnlös förtjusning och grefvinnan behöfde visst inte be honom om ursäkt, för att kunna tala om en familjeangelägenhet, vigtig för dem båda, såsom den höga frun behagade uttrycka sig, ty det var ju blott frågan om ett ägtenskap, hvartill prosten redan på förhand gifvit sitt samtycke.
Prosten, oförmögen att hitta på ett lämpligt svar, stirrade på grefvinnan med en blick, hvaruti han sammanpackade all den ömhet, han mägtade skafva ur väggarne af sitt tomma hjerta.
”Jag har inte mer än ett enda barn,” fortfor grefvinnan, ”min dotter, fröken Clementine, som utgör hela min glädje här på jorden.”
Prostens ögon blefvo fyrkantiga. Det var då inte modren som tänkte gifta sig, utan saken gällde hennes dotter, den sköna nittonåriga fröken Clementine! — förståndiga moder, som till make åt sitt barn utser — icke en af dessa sprätthökar med mustacher och pipskägg och hvilkas slöseri kommer fideikommissernas grundvalar att darra — utan en man med sextiårig erfarenhet, en man, som är en hel församlings själasörjare, en man, som tjenar Gud och har ett kapital af trettitusen riksdaler — förståndiga moder! — dö, skynda att dö, och du skall få ett liktal öfver ditt stoft, hvars like aldrig tillförene klingat från presterliga läppar.
Så tänkte den andlige mannen och hans ögon nästan tårades dervid.
”Ack, hennes nåd, hennes nåd!” utropade han, ”hvilken lycka! hvilken heder! hvilken heder! hvilken lycka!”
Nu blef det grefvinnans tur att se förvånad ut.
”Prosten har en son,” fortfor grefvinnan, ”visserligen en ganska hygglig ung man och, som jag hört, ganska snäll och skicklig, men” —
”Min son,” afbröt prosten, ”visst har jag en son, som jag kostat mycket på, men hvad han fått det har han fått och mera tänker jag inte ge honom — inte ett runstycke, det försäkrar jag heligt, hennes nåd, hvarken medan jag lefver eller efter min död — inte ett runstycke, hennes nåd.”
”Ni tänker väl inte göra er son arflös heller?”
”Inte just det, hennes nåd, men om jag nu gifter mig, ser hennes nåd, så får min hustru genom testamente alltsammans — ack, den älskvärda fröken Clementine! — jag har befordrat henne til dopet och Herrans heliga nattvard — hon är inte som andra unga flickor, hon — hon brås på sin mor — på sin höga af hela Sverige vördade mor — — visst är jag något till åren, hennes nåd, men man är inte gammal efter sina år, utan efter sin kroppskonstitution — — hennes nåds dotter, Gud välsigna henne, ska bli lycklig, ska bli” —
Prostens tal afbröts nu af ett grulligt väsen från den grefliga divanen. Grefvinnan föll i det förfärligaste gapskratt och de tre mopsarne, som förmodligen äfven senterade den vigtiga familjeangelägenhet, som nu ventilerades emellan deras höga matmor och deras vördige prost, instämde med ett skall, alldeles förvånande med afseende på de små djur, hvarifrån det kom.
Prosten, å sin sida, högeligen glad öfver att hafva undanröjt de skrupler, som för sonens skull utan tvifvel hade uppstått i grefvinnans hufvud, förenade sin jublande basstämma med de öfrigas.
”Bästa herr prost — ha, ha, ha! — var god — ha, ha, ha! — och ge mig eau-de-cologne-flaskan som står der på toiletten — ha, ha, ha! — det bekommer aldrig väl — ha, ha, ha!”
”Oändligt gerna, hennes nåd, — ha, ha, ha! — här är den, hennes nåd! — ha, ha, ha! — det der vattnet är för skönt — ha, ha, ha! — Herren vare hos hennes nåd och hos nådig fröken med — ha, ha, ha!”
Och allt detta under ackompagnemang af de småsöta hundarna. — Domestikerna, som befunno sig i de yttre rummen och aldrig tillförene hört hennes nåd skratta, skulle hafva svurit på att hin onde farit in i kabinettet, så framt de ej med egna ögon nyss sett vördig prosten gå dit in.
Men man kan ej skratta i evighet — det är till och med farligt för hälsan att skratta så omåttligt. Derför fann grefvinnan för godt att göra våld på sig sjelf, för att undvika svårare följder.
”Gud förlåte mig, herr prost,” utropade hon, ”tror jag icke det är prostens mening att fria till min dotter!”
”Ja, hennes nåd,” svarade prosten, som fortfarande uppmuntrades af grefvinnans leende, ”ja, hennes nåd, det har för mycket längesen varit min afsigt, men jag har blott velat vänta till dess nådig fröken blifvit något äldre.”
”Och till dess ni blifvit något yngre, är det inte så?” inföll grefvinnan, hvars skrattlust ånyo på det omåttligaste gaf sig luft.
”Men är det inte för besatt,” återtog hon, ”att far och son på samma gång — — hvilket förträttligt ämne till en teaterpjes! — far och son! — ha, ha, ha!”
”Min son?” mumlade prosten, ännu mera storögd, men icke så skrattlysten som förut.
”Fader och son rivaler! — man kan skratta sig förderfvad!”
”Rivaler, hennes nåd!”
”Men låt oss sluta med det här — ja, min bästa prost, föreställ er, att i dag på morgonen har er herr son, Docenten, eller hvad han är för slag, varit så artig och anhållit om min dotters hand — om fröken Clementines hand — — hvad säger prosten om det?”
”Jag står som jag vore fallen från skyarne, hennes nåd.”
”Liksom ett annat ruskväder,” tillade grefvinnan halfhögt och med en sidoblick både på prostens mörka ansigte och mycket tråslitna kaftan.
”Min son — — min egen son!”
”Som jag sagt, och det har väckt min högsta ovilja, ty, min bästa prost, hvad utsigter har han väl som berättiga honom att kasta sina ögon upp till min dotter? — det faller af sig sjelft, att jag, å min dotters vägnar, gaf honom en korg och denna så inpackad som hans näsvishet förtjente, och hade jag vetat hvad jag nu vet, nemligen att han inte en gång kan påräkna något arf efter sin egen far, så, tro mig, skulle orlofssedeln blifvit än skarpare.”
”Och nådig fröken?”
”Skall gifta sig inom sitt stånd, gifta sig med någon man af högre familj — jag skulle tro, att grefvinnan Tjäderhjelms enda dotter med skäl vågar hysa sådana pretentioner.”
Prosten drog en suck; men denna suck liknade en jordbäfning, för hvilken Skönviks säteri, med alla dess tolf underliggande hemman, ramlade.
”Och derföre, min bästa prost, har jag hitkallat er, för att be er använda er faderliga myndighet och kufva er herr sons dårskaper — ännu ett ord, min goda vän, er son är en lärd man — jag begriper inte hvarför han lagt sig till sådana der stora svarta polisonger — det passar inte en lärd man att kokettera — ett par svarta polisonger kan göra mycket ondt här i verlden — — jag lägger derför på ert samvete, att er herr son på ögonblicket rakar af sig dem, för att se ut som det anstår städadt och allvarsamt folk, hör ni det — — och dermed slut på den saken — adjö nu, min bästa vän — i fall ni verkligen har för afsigt att gifta er, så välj för all del någon äldre beskedlig menniska — hvad säger ni om min hushållerska? — mamsell Haglund är en rätt bra och ordentlig qvinna — jag skulle ogerna mista henne, men för min goda väns skull fick det väl gå för sig, kan jag väl tro — — — hör på, min vän, skulle jag kunna få låna era dragare i morgon, för att köra upp en liten odling som jag har vid Alnästorpet, ty mina äro upptagna för andra nödvändiga körslor — tack för det — adjö med er och glöm inte bort Skönvik.”
Prosten bockade sig och gick. Hans inre var svåra beklämdt. Ej nog dermed att hans egna förhoppningar med ens störtat tillsammans; han hade äfven bidragit till sin egen sons olycka. Om hans son i sitt gifte med fröken Clementine blifvit ägare till Skönvik och om han under detta sitt ägtenskap med döden afginge, ty ungt folk har mycket lättare för att dö än gammalt, så hade ju till honom, sonens laglige arfvinge, naturligtvis öfverflyttats åtminstone hälften af denna herrliga egendom, han nu lemnade bakom sig, och hvars hinder och trädgårdshäckar med ett visst triumferande hånlöje hviskade honom sitt farväl. Ah, det var förfärligt!
Och mamsell Haglund se’n — prosten skallrade tänderna vid blotta tanken på henne. Och hans dragare se’n — prosten måste stödja sig mot ett träd, för att ej digna till marken vid blotta föreställningen af deras promenader i en annans arbete och dertill på sådana ägor, för hvilka nu mera ingen välsignelse kunde knoppas och blomma.
När prosten hemkommit, kallade han in Märtha och lexade rätt dugtigt opp henne för det hon använde hela sin tid på spådom och signerier. Slutligen befallte han henne koka fläderthé, hvarefter han lade sig och, sedan han intagit ett kamfertspulfver och druckit några koppar af ifrågavarande thé, insomnade den andlige mannen; men sömnen afbröts immerfort af feberartade, förskräckliga drömmar.
Och ned sjönk dagens sol bakom Skönviks skogar och vattendrag, och månen blänkte fram genom molnens tunna förhängen, skådande mildrikt ned öfver herrgårdens stolta byggnad och gjutande sin magiska glans öfver den lilla ån, som framlekte sin evigt jollrande barndom emellan trädgårdens törnroshäckar.
På den lilla gröna bron, som öfver den glittrande ån sträckte sina spensliga former, syntes tvenne personer, samtalande med hvarandra.
Det var en ung flicka och en ung man. Deras händer och blickar hvilade i hvarandras.
Men mera glänsande var ej det silfver, som den lilla åns strömperlor kastade upp i skötet af de blommor, som stranden betäckte, än tårarne på de ungas kinder.
Det var en afskedsstund, hvars betydelse endast de båda och det tysta vittnet, månen, kände.
De voro allt med hvarandra — de voro intet utan hvarandra.
Flickan var en högväxt smärt gestalt och den antikt formade halsen uppbar, stolt öfver sin sköna börda, ett litet hufvud, men som likväl uttryckte så mycket. Det låg något så svärmande ljuft öfver de sköna anletsdragen, svärmande ljuft, som en oförgätlig midsommarnatt bland Norrlands fjellar, men genom tårarna flammade blickens eld — — ack! en sådan blick kan aldrig släckas — aldrig? — än när dödens vind en gång blåser deröfver? — nej, icke en gång då — — en sådan blick måste, det är ej möjligt annat, bli förflyttad upp till det blå gemaket och föröka antalet af dess stjernor, för att derifrån bestråla den jord, som icke bör kunna trifvas den förutan. Att en gång hafva skådat deri och sedan för alltid hafva den förlorat, är tillräckligt att för en hel framtid bilda en evig natt af saknad och qval.
Detta förutsåg och kände djupt den man, som stod vid hennes sida.
”Jag reser,” sade han, ”och sliter mig för evigt från dessa nejder — ack att jag kunde slita mig från mig sjelf!”
Hon svarade ej, men lade sin ena hand på hans skuldra och såg honom så nära in i ansigtet, liksom ville hon beröfva honom all förmåga att aflägsna sig.
”Jag reser, Clementine, ty hvarför skulle jag dröja här? — hvarför skall jag stapla vid porten till ett paradis, ditin jag aldrig kan komma? — hvarföre? — för att bli en galning, en usling, som slutligen måste förakta sig sjelf.”
”Så res då, Teodor, res från ett ställe, der, om du stannar, ditt manliga värde sjunker och din kraft bryter sig — res! — jag måste stanna qvar jag — måste dagligen se dessa ställen, dem vi tillsammans besökt och der vi varit lyckliga — allt skall här påminna mig om det förflutnas fröjder och uppfriska det närvarandes bitterhet och lidanden — men jag lär inte förlora förståndet, jag, får inte nedsjunka till en usling som måste förakta sig sjelf, och hvarföre? — jo, för det jag blott är en svag qvinna, utan andra förströelser än mina plågande minnen — — res, Teodor, res! —
Hon vände sitt ansigte ifrån honom och stirrade ner på det forsande vattnet.
”1 himlens namn, Clementine!” utropade han, i det han nedsjönk för hennes fötter och tryckte hennes hand mot sitt hjerta, ”vänd ej bort dina ögon så der, ty hvar skulle jag väl finna mod och styrka, om inte deruti! min själ är ej af samma himmelska ursprung som din — din är en engels — min äger ej, som din, en engels herrlighet — — hur kan han då äga en engels tålamod och lugn!”
”Res!”
”Ja, Clementine, jag skall resa, jag skall lemna denna trakt; men om ett år återvänder jag hit — — jag vill, jag skall förvärfva mig ära och ryktbarhet — de skola uppväga din moders börds-anspråk — — jag skall återkomma, ja, vid himlen! men när jag då är åter, när jag då skyndar till mina tankars enda mål — skall jag då vid målet finna lifvet eller döden — dig eller min graf!”
Hon böjde åter sitt tjusande anlete öfver den knäfallande, strök håret från hans panna och tryckte på den en kyss, hviskande:
”Mig eller — min graf!
Den lycklige höjde sig från marken och slöt engeln i sina armar.
”Så farväl då, älskade! och nu kraft och beslutsamhet! se der de stridsfålar, som skola föra mig fram på den Olympiska kämpabanan och som ej skola hvila förrän segerpalmen räckes mig af din hand, min Clementine! farväl, farväl!”
Och nu skyndade han ur hennes famn, men kommen öfver bron, vände han sig åter om, sträckande sina armar emot henne.
”Clementine!”
Hon ilade efter honom och månen belyste ånyo tvenne rena hjertans förening.
”Nu — nu, Teodor,” hviskade hon vid hans bröst, ”nu får du inte mer ropa mig tillbaka, ty om du det gör, svigtar äfven mitt mod för stundens dysterhet — farväl! — ännu en kyss — — om du icke vinner rygtbarhet och ära, kom ändå — ja kom, allenast du är densamma som du nu är, som du alltid varit — Teodor! Teodor! det finns ingen jordisk magt som sliter min älsklings bild ur mitt hjerta!”
Och de åtskiljdes utan att våga se tillbaka efter hvarandra; men foglarna, som slumrade på trädens qvistar, kände sig beröras af de ljufvaste fläktar. Det var tvenne ädla, skuldfria hjertans böner, som för hvarandras väl höjde sig upp mot himmelen, långt bortom månens och stjernornas strålande ringar.
IV.
DEN LILLA TELEMAK.
Tidigt följande morgon uppsteg Docenten Teodor Holmlund, för att inpacka sina saker och derefter genast lemna prostgården, der han några månader hvarje sommar plägade uppehålla sig, mindre af kärlek för sin far, med hvilken han icke i något harmonierade, än af den slags förkärlek, man ändå alltid hyser för den trakt, der man först skådat dagen och tillbragt sin barndom, denna må nu ha varit hur som helst.
Att Teodor blifvit Docent vid Lunds Akademi, var ej hans faders, prosten Holmlunds förtjenst. Hade denne hedersman fått rå, så hade otvifvelaktigt den ende sonen aldrig blifvit annat, än den förste af fadrens drängar, ty prosten hade uträknat, att en son för det första bör vara mycket ärligare än en vanlig statdräng, och för det andra, behöfde man ej ge honom någon lön. Beröfvad i tidigare ålder sin moder, hade den stackars gossen intet annat stöd än sig sjelf. En vacker dag tog han knytet på ryggen, lemnade med lättadt bröst sitt barndomshem och begaf sig till Lund, och som Guds välsignelse aldrig sviker den som allvarligt vill framåt här i verlden, så hände sig att Teodor vid 25 års ålder innehade ett hedersrum vid en magisterpromotion i Lund och blef straxt derefter utnämnd till Docent i Æstetiken.
En vanlig menniska till fader hade känt sig stolt öfver en son, som, jemte sina många kunskaper, ägde allas tillgifvenhet och aktning; men prosten Holmlund var ingen vanlig menniska. Ofta vid sådana tillfällen då prosten grälade på sitt folk och detta inträffade nästan dagligen, vände han sig derunder till sin son, sägande: ”det är ditt fel, ska jag säga dig, det är ditt fel att man kringstjäl mig på alla sidor och gör mig utfattig, ty hade du, såsom det en lydig son egnar och anstår, varit hemma hos din fader och skött hans åkerbruk, så hade det varit annorlunda — derför kan det aldrig gå dig väl, hvarken i denna eller i en annan verld.”
Teodor hade ingenting att invända emot dessa förståndiga och hugsvalande anmärkningar, hvarföre också icke heller någon dispyt uppkom far och son emellan.
Docenten hemkom hvarje sommar och dröjde alltid der, såsom vi nämnde, några månader, och som han under denna tid biträdde sin fader med predikoembetets utöfvande, så hade fadren på det hela taget just ingenting emot sonens hemvaro, ehuru han, för konseqvensens skull, icke kunde underlåta, att då och då brumma öfver förökade utgifter i och för hushållet.
Dessa månader voro emellertid Teodors lyckligaste tid, ty i grannskapet af herrgården låg ju Skönvik och på Skönvik blommade fröken Clementine. Deras kärlek hade uppväxt i hägnad af barndomstidens skyddsgudar.
Men nog derom för denna gång och låtom oss i stället återvända till vår Docent, som begifvit sig till fadrens kammare, för att underrätta honom om sin tilltänkta afresa.
Han fann gubben sängliggande och så allvarsamt sjuk, att bud genast afskickades efter läkare. Prosten hade den häftigaste feber och yrade om Skönvik, brädstaplar, oxar och mera sådant.
Resan kontramanderades följaktligen, och Teodor, i egenskap af sjukvårdare, tog sin plats vid fadrens säng, uppfyllande detta kall med den ömhet, man ägde rätt att vänta af hans goda hjerta.
Frampå dagen kom läkaren, kände på pulsen, ordinerade och for bort. När medikamenterna skulle intagas, återvann prosten för ögonblicket sansningen och yttrade efter intagningen: ”återigen en onödig utgift!” hvarefter han ånyo invaggades i sina feberfantasier. Vid derpå följande intagning, hviskade han under en djup suck till sin son: ”Teodor, se efter medikamentsflaskorna, att inte mor Märtha slukar i sig dem, ty det smakte ungefär som sirap.”
Följande dagen återkom läkaren och fann sin patients tillstånd betydligen förvärradt. Han meddelade sonen sin fruktan, dock så sagta att den sjuka ej skulle höra det.
”Är jag sämre?” afbröt prosten, som hade fina öron; ”det är inte möjligt herr doktor ― ― det är ett af läkares vanliga knep att måla ut sjukdomen, för att kunna prestera en desto större läkareräkning — men jag luras inte så lätt — hvaba? — har jag skickat efter er? — har ni svart på hvitt att jag skickat efter er? — den som kallat er får också betala er — — hör ni det — — jag sämre! — jag med min goda kroppskonstitution, som lefvat så ordentligt — — lunderna måste bort — ja, hennes nåd, det måste de — — jaså min son har friat till hennes nåd — jag har närt en orm i min egen barm — — ja har jag så — — mina stackars dragare — — får man dragare för inte på Vernamo marknad? — — kan inte hennes nåd — — vill hennes nåd ha samma liktal som salig grefven? — — min son, min son! hvi hafver du gjort mig detta! — — ska ni sätta eld på mitt hufvud! — — det brinner! det brinner! — hvem har tagit byrånyckeln? — ge hit min byrånyckel — det är inte mina reverser — nej, nej, tro inte det — nej gudnås — det är inte sådana tider — ha ögonen på mor Märtha — den spåkärngen — ha, ha, ha! — för tinget ska hon — på bålet ska hon — — det brinner! det brinner! — — ska man begrafva mig när jag bara är skendöd? — jag klagar hos Domkapitlet — — jag går till kungs — — jag — — o min Gud, hvad det brinner! — — Ah” — —
Dagen derpå fanns prosten Holmlund icke bland de lefvande. Några minuter före sin död, hade han, befriad från febern, vinkat till sig sin son, tryckt hans hand och med en tår i blicken betraktat honom, ända till dess döden fällde slöjan deröfver. Hvad betydde väl denna handtryckning, den första och sista här i lifvet? — hvad betydde denna tårade blick? — Hade vid evighetens port någon strimma upplysande fallit öfver den kalle egoistens lefnad? — hade ångrens känsla, väckt af dödens vingslag, hunnit hviska ett ord till den flyende själen? — Nog af, det låg något mildt, försonande öfver den dödes ansigte. Så vacker var aldrig prosten Holmlund i lifvet, som han nu var efter döden. Dödens hvita smink kan således också vara ett försköningsmedel.
Dagen efter prosten Holmlunds begrafningsdag satt hans son och arftagare på det lilla sätet, som var placeradt ute på gården, och gjorde sina betraktelser öfver lifvets fåfänglighet. Han hade nyss reviderat sin faders byrå och funnit densamma innehålla dokumenter till ett värde af några och femtitusen Riksdaler Riksgäld. Han kände sig utgöra en sällsynthet i sitt slag, ty en ung lärd, som dertill är kapitalist, är i sanning en ganska stor sällsynthet, åtminstone i ett land, der lärdomen merändels ligger på halmmadrass och snillet svälter. Det tyckes som det ej vore konst att uppresa en beqvämlig framtidsbyggnad, då man har en grundval af guld att bygga på; men när man ända från sina barnaår haft armodet till följeslagare, tuktomästare och vän, har man dermed blifvit så införlifvad, att man verkligen har svårt slita sig derifrån, för att anförtro sig åt de mjuka armar, välståndet bjuder på, emedan detta är en bekantskap, som synes alldeles för främmande och förnäm. Allt det der hugnades blott i förbiilandet med en flygtig tanke af den unge mannen, hvars hela förråd af tankar och känslor sammanhopade sig kring en enda bild, nemligen bilden af henne, som omslöts af de i fjerran uppspirande skogstoppar, hvilka började Skönviks ägor. Hans blick syntes oskiljaktigt fängslad vid dessa föremål, då en gäll flickstämma oförmodadt störde honom.
Han spratt till, hof upp sina ögon och såg framför sig en flicka, bärande en liten mops af oöfverträflelig skönhet.
”Söta herre, köp den här lilla hunden af mej,” ropade flickan för andra gången.
”Hvarför vill du sälja den, mitt barn?”
”Jo si jag har fått den af mor som sa så här te mej: Greta, sa hon, tag med dej Telemak och gå till hennes nåd på Skönvik och fråga henne, om hon vill köpa Telemak, för då skulle jag få en klänning för pengarna.”
”Hur mycket skulle du begära för Telemak?”
”Fyra riksdaler, sa mor, skulle jag begära, men annars kunde jag gerna släppa’n för tre.”
”Men, mitt barn, det är väl ledsamt för din mor att nödgas sälja det der lilla vackra djuret?”
”Mor sa, att om lilla Telemak kom i händerna på ett hyggligt herrskap, som tyckte om lilla Telemak, så skulle mor bli mycket glad, för lilla Telemak kan så många konster — — Om bara Telemak får visa dem så —”
”Det får vara för i dag, mitt barn, jag tror att Telemak är lika snäll som han är vacker — nå, men hvarför ville du sälja den åt mig, när din mor befallte dig gå med den till hennes nåd på Skönvik?”
”Jo, hennes nåd si har så många andra hundar och di kunde bli obeskedliga mot lilla Telemak, om han kom bland dem.”
”Nå väl, jag köper Telemak och du får tio riksdaler för honom — är du nöjd då? — vänta nu här på gården, medan jag går in efter pengarna.”
Docenten gick in på sin kammare och när han försett sig med den behöfliga köpeskillingen, återvände han, för att betala sin skuld och derefter, en annan Mentor, taga vård om sin Telemak.
Mentor, utkommen på gården, blef vittne till en högst underbar syn.”
Der stod Kalypso och förmodligen en af hennes nymfer, men mycket skönare än Kalypso sjelf, hvilken med hopknäppta händer och blicken, lågande af förtjusning, fördjupat sig i åskådandet af Telemak, som på sin ledsagarinnas ordres utvecklade hela sin konstfärdighet.
Det var grefvinnan Tjäderhjelm och fröken Clementine.
”Telemak!” ropade hans lärarinna, ”ge vackra foten — så ja — gå efter min näsduk — så ja — det var snällt — hur gör du när du helsar på hennes nåd?” — —
Telemak lade sig på marken och, sträckande benen långt framför sig, kröp han till grefvinnans fötter.
Docenten helsade på de båda damerna; men det var endast dottern, som rodnande besvarade helsningen, ty modren hade ej ögon för annat, än den beundransvärde mopsen, den hon smekte och kysste med fullt ut så mycken värma, som när en moder sluter sitt barn till sitt hjerta.
Flickan, som nu fick sin tia, hoppade under oupphörliga utrop af glädje sin väg och försvann ut åt fälten; men qvar stodo Florians hjeltar och gudinnor.
”Ack, han är den sötaste jag sett,” parlerade Kalypso, ”och maken står aldrig att finna — ah, se godmorgon, min bästa magister — jag får beklaga sorgen — och du heter Telemak, din lilla tjufunge — nej men se hvilka vackra ljusgula fötter — jag får tacka för notifikationskortet — och ögona se’n — hvar har du fått dina granna ögon ifrån! — — prosten var inte länge sjuk, som jag hört — — ack om jag rådde om honom bara — hvad han är vacker, hvad han är söt!”
Grefvinnans betjent nalkades och frågade, om hennes nåd ämnade dröja, emedan han då ville ge hästarne något foder.
Nu först erinrade sig grefvinnan, att hon, med anledning af hvad som passerat emellan henne och värden på stället, icke gerna kunde stanna qvar som gäst, hvarföre hon befallte betjenten att köra fram och lät derjemte Docenten förstå, att, såsom förhållandet också var, hon och fröken rest ut för att hemta frisk luft, men ifrån vägen, som strök fram invid prestgårdsbyggnaden, blifvit varse den lilla undersköna hunden, samt att det varit henne omöjligt resa förbi, utan att göra hans närmare bekantskap.
Docenten hjelpte nu damerna upp i vagnen och de reste sina färde; men ifrån det bortilande åkdonet kastade immerfort tu par ögon sina blickar tillbaka — det ena paret på lilla Telemak och det andra på hans lycklige Mentor.
Samma dag kom en betjent till prestgården med en egenhändigt skrifven biljett ifrån grefvinnan, deruti hon anhöll, att Telemak finge åtfölja budet till herrgården på en kort visit.
Docenten lemnade ett skriftligt svar, som i de mest artiga ordalag försäkrade, att han i sin sorgliga och ensliga belägenhet omöjligt kunde skilja sig från sin lilla gunstling, hvars älskvärdhet och talanger allt mer och mer utvecklade sig.
Följande dagen anlände en ny skrifvelse med försäkran, att om Telemak ville taga sin Mentor med sig, vore äfven denne välkommen. Båda hörsammade genast invitationen och qvardröjde på herrgården hela Guds långa dagen.
När supén var slutad, tog Mentor sin hatt med ena handen och sin Telemak med den andra, för att taga afsked. Då uppkom en liflig ordvexling med böner och tårar, som slutades så, att Telemak skulle få tillbringa natten på herrgården och Mentor med morgondagen infinna sig, för att afhämta honom.
Mentor uteblef ej, och samma scener förnyades under en tid af åtta dagar, till allas synnerliga belåtenhet och glädje.
En dag träder Docenten inför grefvinnan och förklarar, att som han nu genom sitt fädernearf blifvit ägare till en betydligare förmögenhet, vore det hans fasta beslut, att företaga en längre utländsk resa, hvarföre han härmedelst ville göra sin ödmjuka afskedsvisit.
”Än Telemak då — än Telemak!” utropade grefvinnan.
”Telemak skall följa sin stackars Mentor,” svarade Docenten.
”Men hvart — hvart, i Herrans namn, skolen J då resa?”
”Det är mig likgiltigt, hennes nåd — hvem vet — kanske till Numidiens öknar, för att der finna en graf” —
”Numidiens öknar! o himmel! Telemak midt ibland Numidiens rytande lejon — kanske ett offer för deras blodiga hunger!”
”Det kan ej hända honom något värre, än som händer mig — vi skola dö tillsammans — det är en tröst i olyckan att ha en vän som delar ens öde!”
”Nej, nej, det skall aldrig ske!”
”Hennes nåd, det måste ske.”
”Det är grymt, det är omenskligt, min herre!”
”Fru grefvinna, jag lärde mig att vara grym och omensklig just på detta ställe — äfven jag stod en gång här bönfallande, men mina böner möttes af förakt!”
”Ni tar lifvet af mig, min herre — så hjelp mig då, Clementine, hjelp mig att beveka denne hårde man! — Telemak bland Numidiens lejon — ack min Gud!”
Och Clementine, fredstifterskan, steg fram och hjelpte — och det hjelpte verkligen. En ny quadruppelallians afslöts på så sätt: att Telemak öfverlemnades till everldelig ägo åt Enkefru grefvinnan Tjäderhjelm, och högbemälta frus dotter, fröken Clementine, till lika orubblig besittning åt Docenten i Æstetiken, herr Teodor Holmlund.
Huruvida den grefliga ättens stamfader, böss-spännaren, vände sig i sin graf, känner man ej. Icke heller har man så noga reda på hvad prosten Holmlund i ett annat lif tänkte om saken. Men säkert är, att den lilla snälla Telemak icke allenast förblef grefvinnans älskling, utan äfven dyrkades som ett helgon af Docenten och hans sköna maka.
Ack! hvad de fromma, menlösa djuren ibland kunna vara den öfverkloka menniskan till stor nytta!