Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/En gammal rocksvarvare
| ← Plantering |
|
Gammal ramsa → |
| Från Hösthorn (1927) |
EN GAMMAL ROCKSVARVARE
Från din gård högst upp under aftonens skyar
såg du genom äppelgårdens port,
såg du ner på dalen och linets gråa byar,
där det gamla blomstrat alltfort.
Släkte kom och gick,
fädrens tro och skick
styrde liv och död som de gjort.
Spelman du var i det muntra blodets dagar,
spelman på de strängar du ärvt.
Brudskaran drog genom ängar och hagar,
marschen klang manhaftigt och djärvt.
Gammal takt och ny
hördes från din by,
toner som du ärvt och förvärvt.
Stråken du ärvt, men i boden vid porten
stod ett annat, dyrare arv.
Vida berömd vår den verkstad i orten
där din fader skötte sin svarv.
När hans fot blev tung,
gav du, stark och ung,
liv åt hjulets tröttnande varv
Mästare vart du, en konstnär i det lilla,
en vars verktyg aldrig for vill.
Femtio år vid din slöjdbänk from och stilla
stod du över hyvel och drill.
Skogens masurbjörk,
apel, hård och mörk,
fingo i sitt trä ditt sigill.
Adlig i purpur, en skapelse, ett väsen,
ses din spinnrock, märgfull och vek,
vankfri var lem och var linje mjuk och kräsen,
under hårskrud, yppig och blek.
Jungfru Sländas plats
blir till ett palats,
var hon står i eldskenets lek.
Hösten är när, och på Opplimens stränder
blommar linet ut än en gång.
Tråden skall löpa i spinnerskans händer,
löpa långt som vintern är lång.
Trogna trampan går,
sträng av to och blår
spinner in ditt namn i sin sång.
Sången, hör sången från snabba hjul och rullar,
sången om vår bygd och vår härd!
Friden han sjunger som mellan dessa kullar
rett sin egen, hägnade värld.
Utom denna ring
lurar skadlig ting,
bullrar tidens oro och flärd.
En gång, det sägs, när nordvästans svåra väder
väckt dig med sitt nattliga dån,
plötsligt en yngling i skinande kläder
stigit fram ur mörkret i vrån,
Omt sin hand han lagt
på din svarv och sagt:
Jag var ock en slöjdares son.
Värdigt i skritt mellan skördemogna ängar
far du bort, och bort far din tid.
Ingen i ditt hus som kan stämma dina strängar,
ingen som din svarvstol tar vid.
Tornets trampa går,
tunga kläppen slår.
Herre, giv oss alla din frid!