Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Plantering
| ← Den andra ungdomen |
|
En gammal rocksvarvare → |
| Från Hösthorn (1927) |
PLANTERING
Sankta Birgitta, dig till behag,
nu på din dag,
plantar jag Vadstenaliljan,
Drivans dotter, blygsam och blid,
bofast vid Vättern sen långlig tid,
må hon trivas vid Siljan.
Träd jag sätter till skugga och frukt,
buskar och ris till blomning och lukt,
gamla örter till läkedom,
här där vreten stod tom.
Sträva och tunga oxel och alm,
vindens vänner,
sjunge i bergens blåst sin psalm.
Brinne i backen, där solen bränner
Hallandshedarnas lusteld, ginst.
Satureja
och poleja
give oss hugnad och hälsovinst.
Se! Nu är årets högsta tid,
hösten tömmer sitt horn.
Allt är fullbordat ur lök och frö,
skönt och moget att dö,
Jorden har gett sitt lin i vår lid,
åkern har gett sitt korn,
älskat för axens vajande spröt,
älskat som bröd och gröt.
Hösten tömmer sitt horn av färg
över skogar och berg.
Skönaste tid, då rågen står grön,
mullen brun mot kornblå sjön!
Men på taket, hes av ärg,
ropar Eolus: ”Vinden slår om!”
Ja, benådande höstregn, kom!
Allt är redo och högtidsstämt,
länge var flödet dämt.
Jorden har fått sin vintermat,
kväve, kali, fosfat,
vattnet, den bästa gåvan,
kommer från ovan.
Svarta, hängande juver strömmen,
gömmen oss in i den långa drömmen,
hemmets dröm inom port och regel,
rasslande rutor och tegel.