Erik Grane/XI.
| ← X. |
|
XII. → |
XI.
I två år stannade Grane på Broby, innan han
lyckades få medel att återvända till Upsala. Och
när han återkom dit, var han mycket förändrad.
Broby var en slottslik, tornprydd herrgård, och en lång lindallé ledde upp till terassen, ofvanför hvilken hufvudbyggningen låg. Här lefdes på hög fot, och Grane fick för första gången smaka, hvad ett lif bland folk i förnäma verlden vill säga. Han fick se mycket, som han ej sett förr och höra mycket också.
Ibland, när det varit middag på Broby, och Grane satt med de andra herrarna i rökrummet, som låg i ett af tornrummen med utsigt åt sjön, kunde det komma öfver honom en känsla af välbehag att tillhöra denna fina verld, der man lefde så själfsäkert och tryggt, utan en tanke på hvad den kommande dagen kunde bära i sitt sköte, där man hade så fasta, så färdigbildade, man kunde nästan säga medfödda idéer om alting mellan himmel och jord, och där man talade om folket i en ton, som om alla andra människor voro till blott för deras bekvämlighet, som hade råd att dricka Pommery, äta kyckling och röka havanna-cigarrer. I Upsala talade man också med förakt om »folket». Men det var ett annat slags förakt. Det var pedanteriets, lärdomssnobberiets förakt. Här var det en öfverlägsenhet, som var född af generationers maktställning, en fördomsfullhet, som låg i blodet. Grane kände sig till mods, som om han från den mjuka stol, i hvilken han satt, aldrig skulle kunna sjunka ned till detta folk, hvilket stod så långt under honom. Det gälde bara att hålla sig kvar i denna tankegång, som var född af mat och vin, att aldrig komma ur öfverflödet, bara fortsätta …
Men i alvarligare ögonblick var honom den ton, som omgaf honom, en olidlig plåga. Han hörde den påtagligaste okunnighet blifva applåderad som höjden af uppfattning, samtal om religion, konst, literatur och historia, i hvilka det banalaste öfvermod utbredde sig i all sin stupida tvärsäkerhet. Och framför alt grämde honom alt hvad han såg och hörde af husbondfolkets förhållande till sina underhafvande. Det fans ingen på godset, som kunde säga, att han blifvit behandlad illa. Grefven själf var en godhjärtad man, som icke lät någon lida nöd. Men han hade en naiv tro på, att det närvarande samhällstillståndet ej skulle i någon väsentligare mån komma att förändras. De människor, som voro födda att aldrig få mer än sitt dagliga bröd, de skulle häller aldrig komma längre. Och de människor, som fingo mer, de skulle äfven framdeles få behålla öfverakottet.
Detta var grefvens uppfattning, och det fans ingen i hans umgängeskrets, som motsade den.
Mer än något annat bidrog, hvad han här dagligen i sådana saker hörde, att gifva Granes utveckling en dämokratisk riktning. Förut hade han varit så upptagen med att tänka på sig själf, att han ej haft mycken tid öfrig för att reflektera öfver den yttre verlden. I Upsala hade han ej häller funnit mycket, som riktat hans tankar åt detta håll. Men nu blef det annorlunda. Han hade af en ren händelse kommit att läsa Darwin, och häraf leddes han att studera Mill och andra af de nyare engelska författarne. Och på så sätt fick hans tanke småningom en helt annan riktning, än den haft under de år, han tillbragt vid universitetet.
Ju längre Grane lefde i denna omgifning, dess mer främmande kände han sig. Tiden var så onyttigt förspild. Dagarna medförde ej annat än en onyttig och rent af skadlig irritation. Han kände groll mot de människor, som omgåfvo honom. Han sade sig själf, att detta var orättvist. Det var ju goda människor, som behandlade honom med välvilja. Han sade sig det själf tusen gånger. Men han kunde ej hjälpa det. Han kände sig som en paria i denna verld, där han blott var en tillfällig gäst, och han blef lättretlig och ömtålig. Den minsta anledning kom honom att tro sig tillbakasatt, och han kunde gå hela dagar och gräma sig öfver en småsak, hvilken han ansåg som en förolämpning, men i hvilken de, som tillfogat den, ej sågo annat än ett naturligt sätt att vara mot en underordnad.
Han drog sig därför så mycket som möjligt tillbaka från umgänget med familjen och lefde mest för sig själf.
Om förmiddagarna undervisade han sina disciplar. Därefter läste han ostörd en timmes tid, hvarefter han använde den timme, som återstod före middagen, till motion. Efter middagen gjordes det salong. Herrn i huset satt i en ländstol, som om vintern stäldes framför brasan, frun satt och arbetade. Barnen sprungo omkring och gjorde odygd. Grane satt mest för sig själf. Det fans veckor, när han knappast deltog i samtalet. På eftermiddagen var det ännu en timmes lektion med gossarna, och sedan hade han aftnarna fria.
Å, dessa aftnar, hur han njöt af dem. Att få stänga in sig på sitt rum, veta, att man hade rätt att vara instängd, att ingen skulle komma för att störa. Då läste Grane mycket, och han läste på det särskilda sätt, som man gör, då man känner sig ensam, när man i hvarje bok, där sådant kan ske, lyssnar till de ord, hvilka sägas, som till en lefvande människas varma röst. Man hör ett hjärta klappa mellan raderna, bröstet fylles af sympati, ögat tåras. Det är, som om man i tysthet tryckte handen på en okänd vän. Och sådana vänner fick Grane under denna tid många.
Han skref äfven ett och annat, utan att dock tänka på att trycka det. Det tjänade blott till ett aflopp åt hans egna tankar. Och dessutom förde han en tid en dagbok af det egendomligaste slag.
Grane hade under sina tidigare studentår haft en kort kärlekshistoria.
I den familj, där han under skoltiden var inackorderad, såg han ofta en ung flicka, som gick för att taga pianolektioner af frun i huset.
Hon var då sexton år gammal, hade gråblåa, lifliga ögon, ett ansigte, som skiftade efter alla de lifliga intryck, hvilka oupphörligt aflöste hvarandra i hennes lättrörda sinne, och ett brunt lockigt hår, som i ostyrig oreda slängde omkring hennes lilla vackra hufvud.
Hon hette Ellen.
Grane brukade passa på henne i porten och följa henne hem, när hon hade slutat sina lektioner, och på den korta vägen till hennes hem hunno de att tala om så mycket, att det räckte till att sysselsätta Granes tankar, ända till nästa gång han träffade henne.
En gång stannade hon vid en lyktstolpe, en bit ifrån huset, där hon bodde, och sade adjö.
— Har ni flyttat? sade Grane leende.
Hon slog snabbt upp sina ögon mot hans och log emot honom.
— Det är inte värdt, att mamma får se er.
Den kvällen trodde Grane, att han skulle förgås af lycka. Han gjorde en lång, enslig promenad, och när han kom hem på sitt rum, gick han en hel timma fram och tillbaka och sjöng falskt, så att värdinnan till sist gläntade på dörren och sade, att hon hade hufvudvärk och inte tålde vid mer.
När han blef student, fick han en bukett af Ellen. Och dagen innan han reste hem, tog han mod till sig och gick på visit i hennes hem.
Han frågade, om fröken Ellen var hemma.
— Joo, det var hon.
Han kom in i ett litet prydligt förmak och satt en stund och väntade.
Om en stund kom Ellen. Ja, gudskelof. Hon var ensam. Lycklig och glad stod han där med studentmössan i hand och log mot henne.
— Jag fick lof att komma upp för att säga adjö.
Hon sträckte båda händerna emot honom.
— Hvad det var snällt af er.
De satte sig båda. Grane kunde ej taga sina ögon ifrån henne.
Hennes friska skönhet liksom utstrålade en värme, hvilken gjorde honom både beklämd och lätt om hjärtat. Hon hade ett sätt att sticka ena handen i sitt burriga hår, som han tillbad.
De talade om ditt och datt, ingen sade mycket. Grane trefvade oupphörligt med handen i bröstfickan.
— Hvad har ni där? sade hon till sist.
Grane tog fram en bok och räckte henne den. Hon rodnade och såg ned.
— Ni har varit så snäll emot mig, sade han. Och därför tänkte jag …
Hon tog den tveksamt och såg på den. Det var Ibsens »Peer Gynt», inbunden i klotband med guldsnitt.
Hela hennes ansigte glänste till.
— Åh, hvad ni är snäll. Hvad ni är rysligt snäll. Jag har önskat mig den … Hon gaf honom sin hand. Han höll den länge i sin, kunde ej låta bli, utan böjde sig ned och kysste den.
Hon blef röd, och de tego båda en stund.
— Är ni ond på mig? sade Grane till sist. Orden kommo kort och osäkert.
Hon skakade på hufvudet, och när de sade hvarandra farväl, tryckte hon hans hand, så att Grane kände blodet som en varm ström rusa mot hjärtat. Hon såg honom i ansigtet, fritt, gladt och obekymradt, med varma, strålande ögon.
Om somrarna, när Grane var i staden, lagade han altid, så att han fick träffa henne. Hon uppfylde ej hans tankar, men ofta mindes han henne, och utan att han gjorde sig reda därför, hade hon inkräktat en stor plats i hans hjärta. — —
När Grane varit ett år vid Broby, fick han veta, att hon var förlofvad med en ung lektor vid Linköpings läroverk.
I den sinnesstämning, hvari han då lefde, sade han sig själf, att det var helt naturligt. Han hade aldrig väntat annat. Lifvet var ju sådant. Hvarför skulle inte han bli bedragen som alla andra? Hur kunde han vara nog förmäten att hoppas på en lycka, som endast hvilade på icke uttalade löften? På leenden, blickar, handtryckningar?
Han flyttade hennes porträtt, som han fått, från plånboken till albumet, och så var den saken förbi.
Men i ett fall var den icke förbi. När han under dessa år stridt mot sin kropps behof, hade han kanske omedvetet altid haft henne i tankarne.
Men nu?
Han hade många sådana nätter, som när han i Upsala gick utför trappan och försökte att sätta nyckeln i köksdörren.
— Herr Grane sitter för mycket stilla, sade grefven.
Och Grane ökade på med motionen. Han gick en half mil hvarje dag. Han högg ved, så att svetten pärlade om honom, och han fick blåsor i händerna. Han red, han åkte skridskor, tog kalla afrifningar om morgnarna och gymnasticerade sjukgymnastik för sig själf.
Men ingenting hjälpte. Han hade fortfarande sömnlösa nätter, och de vildaste fantasier jagade hvarandra i hans uttröttade hjärna. Han lefde i en oafbruten feber med hallucinationer, där drömsynerna voro sköna kvinnor och nakna kroppar, häftiga, vällustiga famntag, glödande heta kyssar …
Det var tider, när han var förtviflad öfver sig själf. Han måste le, när han tänkte på människans kraft till det goda, och han hade ögonblick, när han trodde, att han skulle blifva en bättre människa, ifall han tillgrepe den utväg, som människorna här kallade för synd. Skulle ej verkligheten jaga fantasierna på flykten? Skulle ej verkligheten befria honom?
Och som en sista förtviflad utväg grep han till att skrifva en dagbok, en den underligaste, mest öfverspända och mest ideal-trånande dagbok, som kanske någonsin blifvit skrifven. Den innehöll för hvarje dag iakttagelser angående hans könslif i fantasien. Han undersökte sig själf, lärde sig förstå, hvar och på hvilken punkt fantasien kunde stäfjas, innan den öfvergick till en feber, som gjorde honom själf vanmäktig. Det var ett slags moralisk hushållsbok, i hvilken det minsta annoterades, för att debet och kredit skulle gå ihop.
Dagboken började med följande ord:
— »Jag tänker här att samvetsgrant skrifva ner alt, hvarigenom jag bryter mot den yttre och inre renlefnad, som hvarje människa är skyldig sig själf. Och jag vill icke dölja något. Äfven det för mig själf mest förödmjukande skall här finna en plats. Det förefaller mig, som om detta skulle vara ett slags tygel på mig själf. Ty man är mera rädd om sig själf, när man vet, att man måste skrifva ner och gömma äfven det värsta. Om jag i detta ögonblick trodde på gud, skulle jag falla ned och bedja honom, bedja honom med min själs innersta åtrå om hjälp och kraft. Ty för hvar dag känner jag alt tydligare min egen svaghet.»
Därefter följde anteckningar från de olika dagarna, än var han full af hopp, än missmodig. Så afstannade anteckningarna för ett par dagar, och därefter stod ett poem.
En gnista.
Jag är blott en gnista i natten,
Som söker en väntande hamn.
Öfver land, öfver brusande vatten
Jag bäres i vindarnas famn.
Men gnistan ett fäste kan finna,
Ett mål för sin irrande färd,
Och flamma i lågor och brinna
Och lysa och värma en verld.
Flyg. Flyg öfver skummande vågor
Rum fins väl för dig också
Att stiga i värmande lågor
Mot himmelens vinkande blå.
Värm sedan hvart irrande hjärta,
Som nalkas din lysande brand,
Och lindra och trösta all smärta
Och lys öfver haf, öfver land.
Och sist nar din kraft har förbrunnit,
Och lågan tynar och dör.
Flyg bort till det hem, du har vunnit.
Dit ljuset af evighet hör.
Då — tänd dig i klarare lågor
Bland himmelska flammorna där.
Sprid ljus öfver eviga frågor.
Som plåga och tynga oss här.
Därefter kom en månad med regelbundna
anteckningar, men dessa blefvo alt mera missmodiga.
En dag hade han skrifvit följande:
— »När man är sådan som jag — och det äro ju de flesta — då är man ju icke normal hvarken till kropp eller själ. Hvad tjänar det då till att tala om sedlighet?»
Under det sista datum, som fans intaget, stodo blott dessa ord:
— »Det måste finnas tillfällen i lifvet, när orätt är bättre än rätt.» — —
Granes enda nöje under denna tid var hans resor till hufvudstaden. Så ofta hans kassa tillät, gjorde han en resa dit på två eller tre dagar för att träffa människor och se, hvad som fans nytt på teatrar eller konstutställningar.
Då hände det en afton, när han ensam gick genom Kungsträdgården, att han följde en vinkande, mörkögd skönhet hem.
Den gången kände han endast vämjelse för alt sammans.
Efteråt var hans första känsla förvåning öfver att han ej erfor någon ånger. Han tänkte mycket däröfver. Men han kände ingen ånger, och han tyckte sig märka att den kroppsliga jämvigt, som aflöst den förra oron, gaf honom en energi i arbetet och en kraft i tanken, som han förut ej ägt.
Denna första tid var en tid af obeskriflig lycka, utan grubbel och utan samvetskval. Han kände sin egen ungdomlighet, så som han aldrig anat den. Hans kropp blef frisk och hans hjärna sund.
Under denna tid blefvo hans Stockholmsresor regelbundna. Grefven lät det ske och sade till sin fru, som undrade däröfver: — Ah, pojken får inte, hvad han behöfver, på bondlandet.
Det kom öfver Granes hela människa något öfverdådigt och muntert, som han aldrig alt sedan sina barnaår vetat, hvad det ville säga, ett begär att lefva, att njuta, att vara ung, glad, som han aldrig känt förut.
Och i ett anfall af ysterhet skref han till och med i slutet af sin dagbok verser så frivola, att de i det fallet kunnat anstå en Rabelais.
Men efter denna tid kom en annan. Och då infann sig äcklet och ledan. Han märkte, att han kommit in i en labyrint, till hvilken ingen Ariadne gifvit honom ledtråden, som förde tillbaka ut i dagsljuset.
Ty hos de män, som ej aldeles tappat bort sig själfva, kan aldrig behofvet efter en kvinna tillfredställas, genom att den fysiska lustan får sitt naturliga aflopp. Behofvet kan förslöas och glömmas, men den moraliska brist, som då inträder, är förstörande för hela människan. Det fins karaktärer, hos hvilka detta behof, sedan kroppens kraf genom det rent yttre umgänget en gång blifvit mättadt, rent af tillväxer. Det fins män, som ej kunna finna någon ro hvarken till kropp eller själ, så länge ensamhetstillståndet varar, detta må för öfrigt lefvas, hvad man kallar kyskt eller icke. Detta är en af naturens stora hemligheter, som kunna förklara mycket för dem, som vilja förstå. Och det är från detta själstillstånd, som försoningen mellan de båda splittrade könen en gång skall utgå, när den dag kommer, då de ömsesidigt lära att fullt förstå — och förlåta hvarandra. — —
Det var en höstafton i Stockholm. Graslågorna på Norrbro brunno med gula, klara lågor, och öfver de tomma gatorna och de höga, mörka husen rörde sig molnen gråa och enformiga.
Grane stod i hörnet af Gustaf Adolfs torg och Norrbro. Han såg med oroliga ögonkast till höger och vänster.
De gående blefvo alt färre, endast på af stånd syntes här och där i det osäkra skenet från gaslyktorna konturerna af en mänsklig gestalt, som hastigt försvann vid ett gathörn.
Han bytte om plats och gick hastigt med händerna i fickorna uppför Norrbro och tillbaka igen. Hans steg voro ett litet grand osäkra, och han andades kort.
Plötsligt gick han långsammare. En högrest kvinlig gestalt, insvept i en fotsid kappa, kom emot honom på trottoaren. När de möttes, stannade båda och smålogo på en gång.
— Hvart ska ni gå så här sent?
— Jag ska gå hem.
— Får jag inte följa med er?
Hon skrattade utan att svara.
— Bor ni långt bort? fortsatte han.
— Nej vars, det är bara en liten bit.
De gingo tysta bortåt Vesterlånggatan och togo af på en af de smala tvärgatorna. Grane började känna sig ruskig till mods, och en mängd historier om män, som blifvit mördade eller rånade hos offentliga kvinnor, passerade hastigt genom hans tankar. Han kände lust att gå sin väg, när i det samma kvinnan stannade och satte nyckeln i en port, som hon sakta öppnade.
— Här är det.
Han gick in, och medan han hörde, huru dörren stängdes, såg han sig omkring. Det var en trång, mörk gård, djup som en brunn, på alla sidor omgifven af höga gråa murar, fullsatta med fönster. Bredvid honom lågo ett par tunnor uppstapplade mot väggen. Från ett af fönstren lyste ljus, och han hörde ljudet af röster.
— Kom nu, men gå tyst.
Han gick uppför en smal stentrappa med nötta steg, som förrädiskt lutade nedåt, flere trappor i höjden. Han visste icke rätt huru många. Den kvafva luften slog honom åt hufvudet, som i en dimma såg han, hur hon gick framför honom, och märkte själf, att han följde efter. Ännu en gång kände han lust att vända om, men i detsamma kom han nära henne i trappan och tog henne om lifvet. Han kände, att hon ej hade några kläder under kappan, och gick vidare
Äter stannade de, denna gång framför en liten trädörr.
— Har ni några tändstickor?
Han strök eld på en, Hon öppnade dörren, tog ur nyckeln, och de trädde in.
En frän, obehaglig, vidrig lukt slog emot honom som en tjock sky, tyckte han. Men i det omtöcknade tillstånd, hvari hans sinnen befunno sig, glömde han det snart.
Hans följeslagarinna hade dragit eld på en tändsticka och tändt lampan. Han tog af sig öfverrocken, satte sig i soffan och såg på, hur hon tog af hatten framför spegeln och hängde sin kappa på en krok.
Framför honom var ett stort divansbord med hvit duk, album och några nummer af svenska romanbiblioteket. Vid bordet stodo ett par stolar, till höger om honom en imperialsäng af mahogny med ett hvitt sängomhänge, men vid bortre ändan af sängen märkte han en annan dörr, som han först ej varseblifvit.
Den var hvitmålad, af trä och öfverst på den satt ett litet fönster med ett solkigt förhäuge. Han kunde ej förstå, hvart den ledde. Han försökte tro, att den ledde till en garderob, men det såg ej ut så. Det fans bestämdt ett annat rum innanför, och han tänkte ett ögonblick att gå dit för att se efter.
Då hörde han kvinnans röst:
— Nå, bor jag inte bra här?
Hon stod framför honom halfklädd, med bara armar och bröst. Och med en hastig rörelse drog han henne ner i sitt knä och kysste hennes hals, i det han svarade:
— Utmärkt!
⁎
När han vaknade, var klockan redan nära nio, genom den tunna gardinen föll dagern in i rummet, och han såg i ett enda hastigt ögonkast kläderna, som lågo i oordning, bordet med dess hvita duk och den släckta lampan, och till sist stannade hans blick på den hvita dörren med dess fönster och det irriterande, snedt hängande, smutsiga förhänget.
Åter förnam han samma obestämda känsla af fruktan, och han kände samma lukt, som aftonen förut slagit emot honom, när han trädde in.
Han sprang hastigt upp och klädde sig med en känsla af äckel. Men han kunde ej få sina ögon från den där dörren. Till hvad pris som hälst skulle han veta, hvad den betydde.
Emellertid hade kvinnan vaknat och gjorde en framställan om penningar. Han gaf henne, hvad hon begärde, och gick fram till kommoden för att tvätta sig.
Då fick han en idé.
— Kan jag få mina skor borstade? sade han med en blick på resorkängorna, som voro smutsiga efter nattens promenad.
Hon tog dem och gick, halfklädd som hon var och med håret i oordning, fram till den lilla dörren.
Han kände, huru det klack till inom honom, men utan att göra min af att gifva akt på henne, fortfor han att torka sitt ansigte med handduken.
När hon öppnade dörren, passade han på och tittade öfver handduken dit in.
Därinnanför var ett litet trångt rum, taket gick i en halfbåge, och ljuset insläpptes genom ett fyrkantigt fönster, som tycktes till hälften sitta i taket. Ett oerhördt vidrig stank, som han nu visste, hvar den kom ifrån, slog in och nästan fylde rummet, där han befann sig. Han såg koppar, söndriga talrikar, klädespersedlar, några par skor, och ett hörn af en spis, där man tycktes hafva gjort upp eld. På bordet satt en ofärdig karl och lagade ett par skor. Han såg ej ens upp, när kvinnan trädde in, utan böjde sig öfver arbetet, som när man ej bryr sig om att betrakta, hvad man sett alla dagar. En grof, illa klädd kvinna tog emot skorna, nästan klef öfver ett par smutsiga barnungar, som kröpo på golfvet, och gick fram till en träsoffa, hvilken endast genom en smal trävägg var skild från den säng, där Grane legat natten förut. Hon tycktes ruska på någon, som sof, och i det samma reste sig ett sömnigt flickansigte, som han i hastigheten tyckte tillhöra en fjortonåring, upp från bädden:
— Är det du, Marie? Jaså, är det mamma?
— Upp och borsta skorna åt herrn, hördes moderns röst.
Grane drog sig tillbaka för att ej behöfva se mer. Han fullbordade sin toalett, och när han drog på sig skorna, skedde det på ett sätt, som om han fruktat att bränna fingrarna, när han tog i dem.
Han satte på sig öfverrocken, sade farväl och gick, utan att gifva sig tid att svara kvinnan, som ropade åt honom i trappan att komma snart igen.
Han gick hem, utan att se på dem han mötte, och det förgick en hel månad, under hvilken han hvar morgon, när han vaknade, tyckte sig känna en frän, osund luft sticka sig i näsan.
Och i själfva verket glömde Grane aldrig denna händelse. Ej ens efter åratal kunde han påminna sig den utan en stark känsla af skuld. — —
Till föräldrarna hade förhållandet varit ungefär det samma. Grane hade gjort ett par besök i hemmet, men han hade för hvar gång endast känt sig mer främmande för de sina. Och förhållandet till föräldrarna hade ej haft något starkare inflytande på hans egen utveckling under de senare åren.
Dessa två år, under hvilka han varit borta från universitetet, hade emellertid förändrat Grane mycket, och när han nu kom åter till Upsala, kände han sig nästan som en annan människa.
Han fann snart, att Upsala också hade undergått en förändring. Och det föreföll Grane, som om förändringen vore likartad.
Om man tänker sig, att en åker låge i trade, och så helt plötsligt hundra plogar sattes sida vid sida, och så alla hundra plogarna sattes i rörelse och gräfde djupt ner, så att jordkokorna vändes om, och den svarta, grobara myllan kom i dagen i stället för den gråa, soltorkade, växtfattiga ytan, så skulle man ungefär få en bild af Upsala, sådant det varit förr, och sådant det blifvit på dessa två år.
Denna förändring hade ej orsakats, därigenom att »Röda rummet» kommit ut, eller därigenom att ungdomen fått läsa en del nya böcker. Ej häller kom förändringen till följd af det väckande inflytande, som utöfvades, därigenom att en ung man höll ett föredrag, som till sina följder grep vidare omkring, än han någonsin hade drömt, och hvilket faktiskt var det första alvarliga lifstecknet efter en lång tid af dvala.
Hvad hade då åstadkommit förändringen?
Ja, hvad är det, som åstadkommer denna underbara plötsliga förändring i tänkesätt, vanor, förhållanden, lif — en förändring, hvilken vid vissa tillfällen i större eller mindre samhällen framträder så plötsligt, öfverraskande och starkt, att man rent af tycker sig se omgestaltningsprocessen? Hvad är det, som åstadkommer alt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga göra det med hån, andra med vördnad.
Men vill ni få en bild af denna förändring, så tänk på, när våren kommer, plötsligt, oförberedt, men full af öfversvallande, rastlöst arbetande lif.
Det har gått dagar, kanske veckor. Himlen har varit grå, luften kall, och snöblandadt regn har piskat ned öfver de blötta åkrarna och de halfutspruckna knopparna.
Och människorna säga:
— Det blir aldrig vår i år.
Och det säga människorna alltid.
Men så småningom ljummas luften, utan att man i början ger akt därpå.
Och man går ännu och fryser och gnäller:
— Det blir aldrig vår i år.
Till dess man en vacker dag står midt i solskenet, hör, hur foglarna kvittra, ser, hur träden skifta i grönt, och känna, hur värmen strömmar in genom alla porer.
Och då förstår man kanske, hur naturen långsamt har arbetat, medan människorna klagade.
Ungefär något dyligt yttrade Grane vid ett festligt tillfälle, när han fann sig uppfordrad att hålla tal. Och han trodde på det då. Men han var också entusiastisk, ung, sangvinisk, lättrörd och tog hastigt intryck. Dessutom var han mer än vanligt böjd att se al ting ljust, sedan han kommit ifrån konditionen och fått flytta tillbaka till Upsala.