Erik Grane/XVI.

←  XV.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XVI.

XVII.  →

XVI.

Ett par dagar efter detta samtal började ett rykte att fara omkring i Upsala, ett rykte, som utbredde skräck och fasa öfveralt, men isynnerhet bland de akademiska fäderna. Studenterna hade börjat intressera sig för religionsfrihet. Studenterna tänkte blanda sig i politiken. Det talades om en adress, om att kåren skulle sammankallas o. s. v.

Grane satt hemma hos sig en förmiddag. Han hade hört ryktet, och i den feberaktiga längtan blott efter verksamhet, som kvalde honom, hade han först fått lust att vara med. De gamla tankarna på att kunna uträtta något för tankefrihetens heliga sak vaknade inom honom och satte hans blod i feber.

Men så kom eftertanken. Hvad tjänar hela denna sak till? Om nu — låt osss äga — sex eller åtta hundra studenter teckna sina namn på denna adress, hvad tjänar det till? Blir det inte bara lite bråk för att göra sig vigtig i otid? Fins det hos detta stora antal människor mer än på sin höjd femtio, som teckna sina namn af öfvertygelse och känsla för den sak, de vilja understödja! Hela denna »opinion» syntes honom så litet värd, när man med den ej kunde vinna annat än det tvifvelaktiga resultatet att få yttra sig. Han tyckte, att det var som att stiga upp på en stol i ett stort sälskap och ropa ut ordet »arbetaren» och sedan tro sig hafva »kämpat» för arbetsklassens höjande. Om man kunde vinna något … Om man bara som förhoppning kunde se ett aldrig så ringa resultat … Men nu … Nej. Det lockade honom inte. Han visste, att om han kastade sig in häri, skulle hela hans själ ryckas med, och han skulle inte få någon ro, förrän saken var slut. Om man ändå kunde vinna något … Men nej. Det fans ingen opinion ibland studenterna för denna sak. Han kände dem. De skulle visst riskera något för religionsfriheten. Puh! Och ett fiasko skulle göra mera skada, än hvad framgången kunde göra gagn.

Randers kom upp till honom. Det syntes tydligt, att han hade något på hjärtat. Han satte sig med sin vanliga flegma i soffan, men hans händer darrade till ibland, och hans ögon spelade forskande omkring i rummet.

— Tror du, att det blir något af med den här storartadt tänkta adressen? sade han, efter att de först utbytt några af de vanliga fraserna.

— Ja, hvad vet jag? sade Grane.

— Jag trodde, att du hade närmare reda på den saken.

— Jag? Hur så?

— Jo, du hör ju till »partiet», vet jag. Jag har kommit hit för att få höra något nytt af dig.

— I så fall har du lurat dig, sade Grane torrt.

— Såå. Anser du inte mig höra till de pålitliga?

Grane var i ett retligt lynne denna dag och svarade tämligen hvasst:

— Hvad menar du? Förstår du? Jag vill veta, hvad du menar. Du förefaller mig ibland, som om du verkligen hörde till de mindre pålitliga. Nåå.

Han gick fram mot Randers, häftigt och hotande.

I detsamma var det någon, som gick i trappan, och stannade utanför dörren.

— Gör mig den tjänsten och var lugn, sade Randers med en stämma, hvars hånfulla lugn ännu mer retade Grane.

— Stig in, ropade han utan att se sig om.

Den inträdande var en ung man, enkelt klädd och af ett behagligt, vinnande utseende. Isynnerhet kunde man aldrig glömma hans ögon. Det fans något så pålitligt i dem, och samtidigt såg det ut, som om man genom dem finge blicka in i en ständigt sjudande krater. Han ansågs för att vara ovanligt radikal, och detta oaktadt talade till och med hans värsta motståndare med aktning om hans karaktär. Grane hade ständigt haft det intrycket af honom, att om han vore medlem i en nihilistisk sammansvärjning, och den som lossade skottet eller tände minan, vore säker att mista sitt lif, så skulle han vara mannen, som erbjöde sig själf.

När han fick syn på Randers, studsade han och gjorde min att vilja draga sig tillbaka. På Randers läppar sväfvade ett obestämdt leende.

— Stig in, sade Grane. Det var hyggligt af dig att komma upp till mig. Jag tror, det är första gången. Är det något särskildt? tillade han, när han såg, hur den andre fortfarande dröjde.

— Kanske jag stör? mumlade den inträdande, hvars namn var Anker. Jag kan ju komma tillbaka en annan gång.

Grane såg litet tvifvelaktigt på Randers.

— Nej, inte det jag vet.

Randers reste sig upp.

— Om jag generar, så kan jag ju lemna herrarna ensamma.

Då steg Anker fram med en min af beslutsamhet, som om han behöft öfvervinna sig själf för att tala, och satte sig i gungstolen, som Grane dragit fram åt honom.

— Ja, det är ingen hemlighet.

Randers satte sig ned igen, och hans ögon hvilade på den talande med ett uttryck af belåtenhet öfver den förvirring, han väckt.

Grane visste, att Anker afskydde och misstrodde Randers.

Stämningen var ytterst tryckt.

— Du har kanske hört talas om den föreslagna opinionsyttringen i religionsfrågan?

Anker talade med tydlig ansträngning och vände sig hela tiden till Grane, utan att låtsa om Randers. Han var röd i ansigtet, hans röst darrade, och han såg ned i sin hatt, medan han talade.

— Ja, det lär ju vara frågan om att få en opinionsyttring till stånd med anledning af den vid riksdagen väckta motionen angående rätt att utträda ur statskyrkan.

— Ja.

Anker fortsatte åter med samma låga, välljudande stämma:

— Vi ha trott, att det skulle kunna vara på tiden, att studentkåren någon gång komme att visa sitt intresse för en fråga af så almän vigt som denna. En politisk fråga vore det kanske mindre lämpligt, att studentkåren blandade sig i, ehuru jag för min del ej kan se, livad det skulle ligga för ondt däri. Nu är det vår mening att föranstalta om en almän sammankomst för studentkåren, men då är det nödvändigt att på förhand hafva försäkrat sig om väl förberedda talare. Och emedan vi tro, att du intresserade dig för den här saken, hade vi tänkt fråga dig, om du inte skulle ha lust att, i händelse man lyckas få någon studentsammankomst till stånd, då lofva att också uppträda.

Han såg upp och betraktade sedan Grane uppmärksamt.

— Tror du, att det verkligen fins en opinion för den här saken inom studentkåren?

Anker fortsatte:

— Ja, sade han med fast stämma, det tror jag. Och om det ingen fins, så tror jag, att man kan väcka den.

Och han talade länge om den almänna liknöjdheten, om nödvändigheten af religionsfrihet och om nyttan för studenterna själfva af att visa intresse för denna sak.

Randers hade hela tiden noga följt med samtalet, men icke sagt något. Nu bröt han plötsligt tystnaden, utan att dock på något särskildt sätt betona sina ord. Snarare låg det en viss nonchalans i hans sätt att uttrycka sig.

— Men, sade han, borde man inte söka vinna någon af de äldre för saken? Jag tycker, att man framför alt bör akta sig, så att det inte kommer att se grönt ut.

Anker ryckte till och blef blossande röd. Det syntes, att han var nära att bryta ut. Men han beherskade sig.

— Vi få således inte räkna på dig? sade han till Grane, fortfarande utan att se på Randers.

— Jag vill åtminstone inte lofva något.

Anker satt en stund till. Så reste han sig upp. Hatten höll han fortfarande i handen.

— Ja, sade han, jag skall väl gå vidare då.

Han tog farväl af Grane, skakade flyktigt hand med Randers, utan att se på honom, och gick.

— Du gjorde förbaskadt rätt i, att du sade nej, yttrade Randers.

— Ja, jag vet inte.

Grane tyckte inte riktigt om berömmet. Han kände sig så främmande för Randers. En stark misstämning grep honom.

— Jag har just kommit för att tala om för dig, att jag kommer att skrifva i någon af tidningarna om den här saken, sade Randers till sist.

— Tänker du det? sade Grane förbluffad. För eller emot?

— Ja, du ska få se, hur det blir.

Jag kommer att taga saken på mitt särskilda sätt.

⁎              ⁎
⁎

Emellertid var som sagdt oron stark i Upsala, och allra starkast bland de akademiska fäderna.

Professor X. var aldeles rasande. Han blef röd som en tupp och stampade i golfvet, bara nå’n människa kom att det ringaste röra vid denna sak:

— Så’na förbannade studentpojkar. Rektor borde blanda sig i saken. Ta mig fan borde han inte det.

Professor Y. ansåg det ur rent kristlig synpunkt vara af vigt, att intresset för religiösa ting väcktes bland den studerande ungdomen. Men han beklagade djupt, att detta intresse tagits om hand af så — man kan gärna säga — tvetydiga personer, och att nitet för religionsfrihet skulle tagas till förevändning för bedrifvande af allahanda dämagogiska, radikala, kanske till och med nihilistiska agitationer. Han beklagade detta djupt, djupt … Men det kom sig af otron, den öfverhandtagande otron, som trängde in i vetenskapen, i människorna, i luften, i hemmen, i lifvet, bland ungdomen, bland de små barnen.

Professorn nästan tappade andan vid den sista klimaxen.

Professor Z. åter fann hela saken löjlig.

— Pyh. Låt dem hållas. Det blir ändå ingenting af, när det kommer till kritan.

Professor Ranke sade ingenting, men i hans hem lade fruarna råd, och de kunde ej finna någon annan förklaring, än att tiden var ond, och att ungdomen nu var värre än någonsin. Professorskan Ranke, förklarade, att hon hyste mycken symanpati för religionsfriheten, mycken sympati. Men hon ville inte se den försvarad på det sättet. Inte på det sättet.

— När en god sak kommer i dåliga händer, det är det värsta, som kan hända oss, sade hon. De ha förstört för oss alt, som skulle ha kunnat göras. Ack, om jag kunde träffa kandidat Randers. Jag är säker om, att han skulle dela mina åsigter.

Bland studenterna hade det också kommit oro i lägret, en oro, som störande inverkade på förut eniga matlags middagstrefnad, en oro, som bragte gamla vänner i harnesk mot hvarandra, lät åtskilliga halfkannor punsch torka in och framkallade ännu flere. Man disputerade i nationslokalerna, i föreläsningssalarna, på gatorna, på kaféer och på restauranter. Från hemmen kommo upprörda bref, fulla af varningar, och hela denna sak blef i hast så vigtig, så stor och så betydelsefull, att den för en tid aldeles undanträngde alla tankar på kinkiga befordringsfrågor och ärelystna tentamensplaner.

Norström hade fattat sitt parti. Han ville af princip inte deltaga i något, som kunde ega karaktären af opposition.

Lindberg påstod, att han begrep inte så’na där saker, och att han inte förstod hvad man bråkade för. Kandidat Lagerberg berättades hafva yttrat sin stora förvåning, öfver att studentkåren inom sig egde dylika element, som inte aktade för rof att lättsinnigt sätta på spel det stadgade och solida anseende, som studentkåren af ålder egt.

Ling gick omkring hela dagarna och skrattade. Han var i en upprymd sinnesstämning. Det här var just något för honom. Han skrattade åt dem, som vore entusiastiska, han skrattade åt dem, som visade högtidlig indignation. Han var i rörelse från morgon till kväll och flödade öfver af historier och elakheter, samt påstod, att Upsala aldrig visat sig i en så intressant dager som under denna röra af lysande idiotism.

— Det blir naturligtvis pankaka af altihop. Hähäm. Djäfla idioter. I hela vår nation fins det ingen mer än Grane, som skrifver på, utom jag. Hähäm. Ska gärna vara med, för att få se gubbarna och pojkarna slåss och höra dem skälla ner hvarandra. Mycket gärna. Förbannadt gärna.

Endast vår vän Lars Johan var lugn och svarade på alt, man sade åt honom:

— Det var helvete.

Och på båda sidor arbetade man. Allianser inginges mellan de styrande å ena sidan och de samhällsbevarande elementen inom studentkåren å den andra, och man höll möten, diskuterade, exkommunicerade, parlamenterade och agiterade.

Det var ett lif, till hvilket ingen människa hade sett maken, alt sedan Messenii och Rudbecks lärjungar prygkide upp hvarandra Herranom till ära.

Gamla studenter, som fått befattningar i staden, och som länge sedan upphört att vara nationsmedlemmar, skrefvo in sig på nytt för att öka antalet af samhällets pelare. Studentkåren delades med ens i två partier, hvilka inbördes hatade och föraktade hvarandra, och mellan dessa partier stodo en hel del, som allesammans voro aldeles underbart intresserade för religionsfrihet i almänhet och ansågo den vara en sak, som framför alt borde till behandling upptagas af studenterna, hvilka framför andra voro kallade att bära ljusets fana. Men i detta särskilda fall ansågo de det i alla fall klokast, att studenterna ej blandade sig i frågan om religionsfriheten.

För att få en almän studentsammankomst till stånd gälde det emellertid att midt i termin, som det var, få en nation sammankallad. Ty det var endast, om en hel nation beslöte sig för saken, som studentkårens ordförande vore pligtig att sammankalla kåren. Och det gälde altså att få fatt på en nation, inom hvilken man kunde hoppas på pluralitetens gynsamma stämning.

P—s nation sammankallades verkligen, men pluraliteten beslöt, att nationen ej borde anhålla om studentkårens sammankallande.

Därefter väcktes intresset för saken inom T—s nation, och där gick förslaget igenom. Studentkåren skulle altså sammankallas. De liberala ibland studenterna jublade, de konservativa svuro ve och förbannelse. Endast några invigda lågo öfverlägsna leenden och sade:

— Det går inte.

Och det gick inte.

Inspektor i nationen begagnade sig af den rätt, han enligt stadgarna egde, men aldrig brukade begagna, att vägra sin underskrift till nationens beslut. Beslutet blef altså af formela skäl utan verkan. Och nu led det fram mot våren.

— Låt dem bara hållas, sade de kloka och förståndiga. Den som vinner tid, vinner alt. Bara vi komma fram till första maj, och festandet börjar, så tystas hela saken ned af sig själf.

Samma afton, när man fått visshet om saken, hade Grane gått hem till Schultz, som nu bodde två trappor upp i Skytteanum.

De sutto i Schultz yttre rum. Lampan var tänd, men skrifbordet såg ordentligt och städadt ut, som om ingen arbetat där på hela dagen.

Grane var ovanligt retlig. Han kunde inte sitta stilla. Oupphörligt bytte han om plats. Än satt han i soffan, en gränsle på en stol, än gick han upp och ned på golfvet, än befanns han sittande på skrifbordet med fötterna på skrifbordsstolen. Schultz däremot såg lugn ut, men ett vemodigt uttryck låg i hans ögon, fast han ofta log.

— Ja, sade Schultz till sist, nu är du i eld och lågor. Förut ville du ju inte vara med om saken.

— Ja, förut ja.

Grane hoppade ned från skrifbordet och satte sig gränsle öfver en stol midt emot Schultz.

— Förut? Det tror jag det. Hvem fan kunde tro, att marken var så förberedd här i Upsala? Jag vet inte, men jag ville inte blanda mig i det. Ibland tror jag, att det var därför, att jag bara ville se, om det var någon verklighet i alt detta. Jag önskade det med hela min själ så varmt, att jag inte vågade tro det. Därför ville jag stå på afstånd. Här har ju varit så mycket prat, så mycket ändamålslöst, futtigt och ledaväckande prat. Med ens tycktes saken närma sig till handling. Då först visste jag, hur liflig del jag tagit i altsammans. Det var i går. Mins du, hur glad jag blef? Ja. Och så i dag kommer den här underrättelsen. Nu skulle jag vilja sätta i gång en agitation. Det där är skamligt. Den där lömska afsigtligheten i att helt fegt bara lita på, att i maj super man bort intresset, och så kommer sommaren emellan. Och i höst är det glömdt.

Schultz såg på honom, men satt lugnt stilla:

— Ja, hvad vill du göra?

Grane skrattade till. Det fans ingen glädje i skrattet. Men han skrattade en gång till, tyst, liksom åt sina egna tankar:

— Ja, jag medger, att det vet jag inte. Se jag kan aldrig låta bli att kritisera dem, jag skulle sätta mig i förbindelse med. Det fins ju många, hos hvilka jag högaktar både karaktär och talang. Men det fins andra … Nå. Om de bara inte förde så stora ord på tungan.

— Tror du, sade Schultz alvarsamt, att du i lifvet kan få sluta dig till en trupp, där alla medlemmarna äro riddare, sans peur et sans reproche? Är du det själf kanske?

— Nej, det vet jag nog. Och inte är jag så förbannadt kär i mig själf häller. Men det är ändå litet hos mig själf, som jag ta mig fan håller på.

— Ack, sade Schultz, tror du, att lifvet är en ridderlig tornering, där endast män, hvilka bära karaktärens adelsmärke, släppas inom skrankorna? Tror du det? Nej. Lifvet är en simpel knytnäfskamp, där man i nödfall inte en gång respekterar boxningslagarna, utan slår i maggropen, om man inte kan slå i ansigtet. Och vill man uträtta något i verlden — stort eller smått — så måste man kunna vara vän och stridskamrat med dem, som slå i maggropen. Det förstås, striden förlorar på det sättet litet af sitt nobla behag. Men man får lof att se på nyttan. Det förstås, man får akta sig själf för att sjunka ned till en vanlig boxare. Annars blir det för djäfligt.

Grane log, öfver att Schultz svor.

— Hur skall jag i detta särskilda fall tillämpa principen? sade han.

— I detta fall tror jag nu mera just ingenting vara att göra, svarade denne. Men hvad jag vill säga är, att man ej får vara aristokrat i sitt förhållande till andra. Hvad skulle du säga om en soldat, som vägrade deltaga i en drabbning af fruktan, att kanske några af patrasket skulle gripa till harvarjan?

— Jag skulle säga, att han vore en originel människa.

— Ja, där ha vi det. Men till soldat måste du medge, att denna originela människa med all sin själfkänsla inte duger. Man är så galen efter originalitet här i vårt epigoniska land, att man gärna vill göra hvilka fånigheter som hälst, bara man kan få heta originel. Hvad är nu det där för prat?

Grane skrattade på samma sätt som nyss, aldeles som den andres ord icke anginge honom. Plötsligt satte han sig med en trött åtbörd ned på en stol, denna gång helt ordentligt med ryggen mot ryggstödet.

— Jag vet inte, hvad det är åt mig i dag, utbrast han. Jag är bestämdt aldeles oduglig här i verlden. Jag kan inte passa till kanonföda en gång. Åh, hvad alting är eländigt.

— Jag skall säga dig, hvad som fattas dig, sade Schultz, om du tillåter mig och inte blir ond. Du har sökt i hela ditt lif. Först har du sökt en verldsåskådning. Det har du på sätt och vis funnit. Ty det är nu inte så rasande svårt att skaffa sig. Nu söker du något att lefva för. Du går ju som i en ständig feber. Än är du upprymd, än nedslagen, än fantastisk, än tvifvelsjuk. Aldrig en temperatur, som ger verklig växt åt din inre människa. Du borde samla dig på något bestämdt, inte flyga från ett till ett annat. Koncentration är den stora hemligheten, koncentration och arbete. Inte är det arbete att läsa mekaniskt sex timmar om dagen. Du vet ju inte en gång, hvarför du läser. Har du bestämt dig för, hvad du ska bli?

— Nej.

— Ser du. Du söker det också. Du bråkar för mycket med lifvet. Och du är inte nog stark att låta lifvet taga dig fången och lära dig lefva under de vilkor, i hvilka du kommit. Det ligger en förbannelse i att oupphörligt längta och hoppas och drömma, när tiden rinner bort som fin sand mellan ens egna fingrar.

— Ja, kanske.

Grane steg upp och lutade sig med ryggen mot kakelugnen. Han hade blifvit blek, och hans ögon fingo en klar, vacker glans. Han förde handen långsamt genom sitt hår, tog af pince-nezen och torkade den.

— Ja, du har rätt, sade han.

Men äfven i detta ögonblick sysslade hans tanke med, huruvida denna tankegång skulle kunna gifva hans lif ny fart eller ej, huruvida ej nu ett nytt stadium skulle inträda. Och han misstrodde sig själf, vid tanken på det glada mod, som altid besjälat honom under de första dagarna, när ett sådant nytt »stadium» inträdt.

Emellertid knackade det på den yttre dörren, och Schultz gick för att öppna. Det var aftonens tidning.

Schultz slog upp den och ögnade i den: »Egyptiska frågan, Universitetet, Spökerierna vid Bälsta, Meddelanden från allmänheten».

Schultz ryckte till:

— Hvad är det här? Här är ett par uppsatser i den här välsignade religionsfrågan igen. Den ena af dem är något längre. Den är undertecknad R—s.

— Får jag se?

Grane drog hastigt till sig tidningen:

— Det är bestämdt Randers.

— Läs då, vet jag. Läs högt.

Men Grane hörde honom inte. Han stödde sig med båda armbågarna mot bordet, och hans ögon flögo utefter raderna. Ett besynnerligt, hånfullt leende låg på hans läppar, och när han läst ut, skrynklade han i ett tag ihop tidningen och slängde den i väggen.

— Det är gement, utbrast han. En sådan lögnare, en sådan charlatan. Ack, om jag hade honom här.

Schultz tog upp tidningen och vecklade varsamt upp den.

— Är du galen? Hvad är det?

Grane sade inte ett ord, utan gick som en rasande.

Och Schultz läste.

Författaren började med att förklara, att han i denna fråga stode aldeles utom partierna, och att han följaktligen tilltrodde sig att kunna döma opartiskt. Därefter följde en half spalt, som på ett vackert och tilltalande sätt tog till orda för aktning mot olika tänkande. Och förf. antydde, att han ansåg, att de nya frihetskämparna icke gått till väga med tillbörlig pietet, och att altså deras uppträdande för toleransen vore en smula öfverraskande.

»Friheten», stod det till sist, »är en mycket vacker sak. Ja, när det gäller religiösa spörsmål, skulle förf. till dessa rader till och med vara benägen att kalla den sublim. Den var dock kanske ännu vackrare före 1789, innan man ännu lärt sig att begripa, att de vackra orden ej altid äro så lämpliga att realisera. Ty nekas kan ej, att en idé förlorar smått på att predikas på gatan. Det kommer något af vulgärt öfver den, något, som smakar af pöbeluppträden och krogdemonstrationer. Du sublime au ridicule il n’y a qu’un pas. Och det är ej utan, att man tycker det steget vara taget, när man ser hela denna lilla orkan i ett vattenglas, som ger sig min af att vara, om inte verldshafvet, så åtminstone en liten vik af detsamma.»

»Det är verkligen förvånande, att något sådant kan förekomma inom denna studentkår, som just haft sin styrka i sin så att säga stabilitet, om nämligen med stabilitet menas frihet från rörelse. Det är litet för tidigt att vilja börja med att reformera verlden, när man ännu inte lemnat akademien bakom sig, och när man ser, med hvilken häftighet det samhällsförbättrande raseriet tycks hafva gripit omkring sig, beklagar man blott, att man ser så ringa utsigt för ett resultat i de unga frihetskämparnas reformationsträfvanden. Men det fins ett litet fält, där man kan arbeta och möjligen också uträtta något. Man väcker kanske intet uppseende därigenom, men arbetet torde ändå kunna hafva sitt intresse. Det är ett gammalt råd, men som tycks vara glömdt. Och det lyder så: ’Sök att reformera dig själf, innan du försöker att reformera andra’. Jag tror, att herrar religionsfrihetsifrare på den vägen med mindre väsen skulle uträtta mer.»

Schultz lade lugnt tidningen ifrån sig:

— Det är ju till en del detsamma, som du själf sagt.

Grane for upp:

— Jag? Hvad är det du säger?

— Ja, har inte också du tviflat på resultatet?

Har inte också du hållit dig undan, därför att du inte sympatiserade med några af tillställarna?

— Ja, men … Grane stampade med foten.

— Jag har inte hånat så rått, så gement och så räfaktigt listigt. Hvad jag sade, kom af sorg, af sympati … Det här är ju rena, rama eländet. Fy fan, att du kan komma och jämföra mig …

— Jag har ju sagt dig, hvad jag tänker om Randers.

Grane började sätta på sig sin rock.

— Hvart ska du gå?

— Hem.

— Ja, men du har ju inte ätit kväll än.

— Det är detsamma. Får jag ta med mig tidningen?

— Ja, mycket gärna. Men hvad tänker du göra?

— Det vet jag inte. Jag vill bara komma ut. Men gif mig tidningen.

Grane stoppade den i fickan.

— Adjö.

När han kom ut på gatan, gick han direkt in på ett litet kafé, och köpte två påbredda smörgåsar, en halfbutelj öl och fyra cigarrer. Därefter gick han hem till sig, tände lampan och satte sig åter att läsa igenom tidningsuppsatsen.

Han kände igen Randers tankar och uttryckssätt på hvarenda rad, och han begrep inte, att han aldrig förr hade sett honom i samma ljus som nu. Hvilket inflytande måste inte denne man hafva utöfvat på honom, då han kunnat vara så blind. Och han förstod med ens, hur nära han varit att själf glida ned till samma nivå af förnäm skeptis och loj egoism. Han kände mot Randers en förbittring, som var gränslös. Ty han märkte likheten i deras resonnemang, som Schultz redan påpekat. Han kände samtidigt, att det fans en skilnad mellan dem som människor, och han visste med sig, att denna skilnad var stor. Men han kunde ej komma underfund med, hvari denna skilnad bestod.

Och därför hatade han nu Randers, hatade honom, som man hatar sitt eget sämre jag.

Han kände sig hungrig, åt upp smörgåsarna och drack ur ölet. Därefter tände han en cigarr, bredde ut ett rent papper framför sig och började skrifva ett genmäle.

Klockan var tre på morgonen, när han slutat. Cigarrerna hade han rökt slut, och hans händer darrade af nervositet.

Han läste igenom manuskriptet och lade det i en låda. Sedan gick han till sängs utan grubbel och utan fantasier. Han tyckte, att det låg räddning för honom själf i denna handling, men kunde ej klargöra för sig hvarför.

Ty han visste då ej ännu, att det kan ligga räddning i själfva förmågan att handla, utan att tänka hvarken på följderna eller resultatet. Handlingen kan vara ungdomlig, öfverilad och dum. Det vet man ej i sådana ögonblick. Men ve den, som aldrig varit hvarken ungdomlig, öfverilad eller dum.

---