Fången på slottet Zenda/Kapitel 02
| ← Kapitel 1: Familjen Rassendyll — jämte ett ord om Elphbergarna |
|
Kapitel 3: En glad afton med en avlägsen släkting → |
II.
OM HÅRFÄRGEN HOS MÄN
Det var en grundsats hos min morbror William, att man aldrig bör färdas över Paris utan att tillbringa tjugufyra timmar där. Morbror William talade på grund av mogen världserfarenhet, och jag gjorde hans råd heder genom att för ett dygn ta in på Le Continental på väg till — Tyrolen. Jag sökte upp George Featherly vid engelska legationen, och vi åto en liten middag tillsammans på Durands och tittade sedan in på Operan; därpå intogo vi en liten supé och uppsökte slutligen Bertram Bertrand, en versifikatör av något rykte och Pariskorrespondent till The Critic. Han hade en synnerligen trevlig liten våning, och vi träffade där några hyggliga kamrater, som sutto och rökte och pratade. Men det slog mig, att Bertram själv visade sig frånvarande och nedstämd, och då alla utom vi hade gått, skämtade jag med honom över hans tungsinta grubbel. Han kämpade emot en stund, men till sist kastade han sig på en soffa och utbrast:
»Nåja, du har rätt. Jag är kär — infernaliskt kär!»
»Å, så mycket bättre poesi kommer du då att skriva», sade jag tröstande.
Han for med handen genom håret och rökte ursinnigt. George Featherly, som stod med ryggen mot kaminfrisen, log försmädligt.
»Är det den där gamla historien», sade han, »kan du gärna slå den ur hågen. Hon lämnar Paris i morgon.»
»Det vet jag», snäste Bertram.
»Inte för att det skulle göra någon skillnad, om hon stannade», fortfor George obarmhärtigt. »Hon flyger högre än till tidningsmannayrket, min gosse.»
»Det vore bra mycket intressantare för mig, om jag kunde få veta, vem herrarna tala om», förklarade jag.
»Antoinette Mauban», sade George.
»De Maubam», brummade Bertram.
»Åhå!» sade jag, utan att fästa mig vid frågan om de. »Du menar väl aldrig, Bert…?»
»Kan ni inte låta mig vara i fred?»
»Vart ämnar hon sig?» frågade jag, ty damen i fråga var på sätt och vis en ryktbarhet.
George skramlade med sina pengar i byxfickan, log grymt åt den stackars Bertram och svarade vänligt:
»Det är ingen som vet. Apropå, Bert, jag träffade en högt uppsatt person hos henne nyligen — ja, det är väl en månad sedan. Har du nånsin träffat honom — hertigen av Strelsau?»
»Ja, det har jag», brummade Bertram.
»En utomordentligt fin, bildad person, tyckte jag.»
Det var icke svårt att se, att Georges yttranden om hertigen voro avsedda att förvärra den stackars Bertrams lidanden, så att jag drog den slutsatsen, att hertigen hade visat madame de Mauban en smickrande uppmärksamhet. Hon var änka, rik, vacker och, enligt vad ryktet påstod, ärelysten. Det var mycket möjligt, att hon, såsom George hade sagt, hade högtflygande planer, att de sträckte sig ända till en person, som stod så högt man kan stå, utan att rent av åtnjuta kunglig rang; hertigen var nämligen son till den avlidna konungen av Ruritanien i ett andra och morganatisk äktenskap och således halvbror till den nya konungen. Han hade varit faderns älsklingsbarn, och det väckte något missnöje, då han gjordes till hertig med en titel härledande sig från ingen ringare stad än själva huvudstaden. Hans mor hade varit av god, om än icke särdeles hög börd.
»Han är inte i Paris nu, eller hur?» frågade jag.
»Nej. Han har återvänt till sitt land för att bevista konungens kröning, en ceremoni, som, det vågar jag påstå, han inte kommer att finna särdeles rolig. Men, Bert, gamla gosse, misströsta inte! Han kommer inte att gifta sig med den vackra Antoinette — åtminstone inte, såvida ej en annan plan går om intet. Men kanhända, att hon…»
Han gjorde ett uppehåll och tillade skrattande:
»Kungliga uppmärksamhetsbevis äro svåra att stå emot — det vet du, Rudolf, inte sant?»
»Drag åt skogen!» sade jag, i det jag steg upp, lämnande den stackars olyckliga Bertram i Georges händer, och gick hem och lade mig.
Dagen därpå följde George Featherly mig till järnvägsstationen, där jag köpte biljett till Dresden.
»Du reser dit för att bese tavelgalleriet?» frågade George med ett grin.
George är en inbiten skvallerbytta, och hade jag talat om för honom, att jag ämnade mig till Ruritanien, skulle denna nyhet ha varit i London om tre dar och i Park Lane om en vecka. Jag tänkte därför ge ett undvikande svar, då han räddade mitt samvete genom att plötsligt lämna mig och som en pil sätta i väg över perrongen. Jag följde honom med blicken och såg honom lyfta på hatten och gå fram till en elegant, efter nyaste modet klädd dam, som just kom från biljettkontoret. Hon kunde vara ett eller två år över trettio, var lång, mörk och av något fyllig figur. Då George tilltalade henne, såg jag henne kasta en sidoblick på mig, och min fåfänga kände sig sårad av den tanken, att jag, insvept som jag var i päls och ytterhalsduk (det var en kylig aprildag) och med en mjuk reshatt neddragen över öronen, måtte ha tagit mig allt annat än fördelaktig ut. Ögonblicket därpå kom George fram till mig.
»Du får en förtjusande reskamrat», sade han. »Det är den stackars Bert Bertrands gudinna, Antoinette de Mauban, och liksom du ämnar hon sig till Dresden — förmodligen även för att bese tavelgalleriet. Högst besynnerligt i alla fall, att hon inte för närvarande önskar äran att göra din bekantskap.»
»Jag har inte bett om att bli presenterad för henne», sade jag litet förargad.
»Nåja, jag erbjöd mig att göra det, men hon svarade: ’En annan gång.’ Men sak samma, min vän, du får tillfälle att rädda henne och slå hertigen av Strelsau ur brädet!»
Men varken jag eller madame de Mauban råkade ut för någon sammanstötning. Jag kan tala för henne, lika säkert som för mig själv, ty då jag efter en natts vila i Dresden fortsatte min resa, steg hon upp på samma tåg som jag. Då jag förstod, att hon ville vara ostörd, undvek jag henne noga, men jag såg, att hon hade samma väg som jag ända till slutpunkten för min resa, och jag passade på att grundligt betrakta henne, så ofta det kunde ske obemärkt.
Genast vi kommo till den ruritanska gränsen (där den gamla tullförvaltaren hedrade mig med att stirra på mig till den grad, att jag kände mig säkrare än någonsin på min Elphbergska fysionomi), köpte jag tidningar och fann i dem nyheter, som inverkade på mina resplaner. Av något skäl, som icke tydligt förklarades och tycktes vara litet hemlighetsfullt, hade dagen för kröningen plötsligt blivit framflyttad och ceremonien skulle äga rum i övermorgon. Saken tycktes ha väckt uppståndelse i hela landet; i Strelsau rådde tydligen en ofantlig tillströmning av folk. Hotellen voro överfulla, alla rum uthyrda; det var föga utsikt för mig att erhålla någon bostad, i alla händelser skulle jag få betala ett orimligt högt pris. Jag beslöt att stanna i Zenda, en liten stad omkring åttio kilometer från huvudstaden och sexton från gränsen. Mitt tåg kom fram dit på aftonen; jag ämnade tillbringa följande dag, som var en tisdag, med en vandring över bergen, som påstodos vara mycket vackra, kasta en blick på det beryktade slottet och så följa med tåget till Strelsau på onsdag morgon för att på aftonen vända om till Zenda och tillbringa natten där.
Alltså steg jag av i Zenda, och då tåget gick förbi mig, där jag stod på perrongen, såg jag madame de Mauban sittande på sin plats; tydligen fortsatte hon till Strelsau, sedan hon med större omtänksamhet, än jag kunde skryta över, hade på förhand skaffat sig rum där. Jag log vid tanken på hur förvånad George Featerly skulle ha känt sig, om han vetat, att hon och jag hade varit reskamrater så lång väg.
Jag fick ett mycket vänligt mottagande på hotellet — det förtjänade i verkligheten endast namnet gästgivaregård —, som hölls av en fet gammal dam och hennes två döttrar. Det var snälla, stillsamma människor, och de tycktes mycket litet intressera sig för de stora saker, som försiggingo i Strelsau. Den gamla hotellvärdinnans hjälte var hertigen, ty han var enligt den avlidna konungens testamentariska bestämmelser herre över Zendas gods och slott, vilket reste sig ståtligt på sin branta höjd i ändan av dalen en och en halv kilometer eller så omkring från hotellet. Den gamla värdinnan tvekade till och med ej att beklaga, att icke hertigen i stället för hans bror satt på tronen.
»Vi känna hertig Michael», sade hon. »Han har alltid levat bland oss, varenda ruritan känner hertig Michael. Kungen däremot är nästan en främling; han har vistats så mycket utomlands, att inte en på tio känner honom ens till utseendet.»
»Och nu», instämde en av de unga flickorna, »lär han ha rakat av sig skägget, så att ingen människa känner igen honom.»
»Rakat av sig skägget!» utbrast modern. »Vem har sagt det?»
»Johan, hertigens skogvaktare. Han har sett kungen.»
»Jaså. Kungen vistas nu», sade värdinnan vändande sig till mig, »på hertigens jaktslott i skogen här; härifrån beger han sig på onsdag morgon till Strelsau för att bli krönt.»
Det intresserade mig att höra detta, och jag beslöt mig för att dagen därpå gå åt jaktslottet till för att möjligen få se en skymt av kungen. Den gamla värdinnan fortfor med mycken svada:
»Å, jag önskar han inte befattade sig med något annat än sitt skjutande — det och vin och en sak till är allt vad han bryr sig om, påstås det — och lät vår hertig bli krönt om onsdag. Ja, det är min önskan, och jag är inte rädd att uttala den för vem som helst.»
»Tyst, mamma!» varnade döttrarna.
»Å, det är många, som tänka på samma sätt som jag!» utropade gumman envist.
Jag kastade mig tillbaka i min djupa länstol och skrattade åt hennes iver.
»Jag för min del», sade den yngre och vackrare av de två döttrarna, en ljus, glad och munter tös, »hatar Svarte Michael! Nej, en röd Elphberg ska det vara, mamma! Det påstås, att kungen är röd som en räv eller som…»
Och hon skrattade skälmaktigt, i det hon kastade en blick på mig, och knyckte på huvudet åt systerns förebrående min.
»Mången man har förbannat deras röda hår förrän nu», mumlade den gamla värdinnan, och jag erinrade mig James, femte greve av Burlesden.
»Men aldrig någon kvinna!» utropade flickan.
»Jo, även kvinnor, då det var för sent», lydde det stränga svaret, som bragte flickan till tystnad och rodnad.
»Hur kommer det till, att kungen är här?» frågade jag för att avbryta den förlägna tystnaden. »Det här är ju hertigens besittning, säger ni.»
»Hertigen har inbjudit honom att stanna här till om onsdag. Hertigen är i Strelsau och leder förberedelserna för kungens mottagande.»
»De äro således vänner?»
»Man kan inte vara bättre vänner», sade värdinnan.
Men den blomstrande unga flickan knyckte på huvudet igen; hon kunde icke lägga band på sig längre och bröt ut på nytt:
»Ja, de älska varandra ungefär som män bruka göra, när de fika efter samma plats och samma kvinna som hustru!»
Modern blev blossande röd av förargelse; men de sista orden hade eggat min nyfikenhet, och jag gick emellan, innan hon hann börja att banna.
»Vad för slag, samma kvinna! Hur skall jag förstå det?»
»Alla människor veta, att Svarte Michael — nåja, kära mamma, hertig Michael då — skulle vilja offra sin själ för att få gifta sig med sin kusin, prinsessan Flavia, och att hon skall bli drottning.»
»Sannerligen börjar det inte göra mig ont om er hertig», sade jag. »Men när man är yngre son får man hålla till godo med vad den äldre lämnar och vara så tacksam mot Gud som man kan.»
Och tänkande på mig själv ryckte jag på axlarna och skrattade. Därpå kom jag även att tänka på Antoinette de Mauban och hennes resa till Strelsau.
»Det förhåller sig så, att Svarte Michael har en liten affär med…» började flickan, trotsande moderns vrede; men just som hon talade, hördes tunga steg på golvet, och en barsk röst frågade i hotande ton:
»Vem talar om ’Svarte Michael’ här på hans höghets eget område?»
Flickan gav till ett litet skrik, halvt av fruktan, halvt, skulle jag tro, därför att hon fann saken lustig.
»Ni skvallrar väl aldrig på mig, Johan?» sade hon.
»Där ser du hur det går, när man inte kan hålla sin tunga i styr», sade modern.
Mannen, som talat, steg fram.
»Vi ha främmande, Johan», sade min värdinna, och karlen tog av sig mössan. Ögonblicket därpå fick han se mig, och till min stora förvåning ryggade han tillbaka ett steg, som om han skådat någonting högst märkvärdigt.
»Hur är det fatt, Johan?» frågade den äldre flickan. »Det här är en herre, som är ute och reser och som kommit för att se kröningen.»
Karlen hade tagit på sig mössan igen, men han stirrade på mig med en skarp, forskande, nästan grym blick.
»God afton», sade jag.
»God afton», mumlade han, ännu betraktande mig med forskande blick, och den muntra flickan brast i skratt, i det hon utbrast:
»Se, Johan, det är den färg ni tycker om! — Han blev rysligt förvånad över ert hår», tillade hon, vändande sig till mig. »Det är inte den färg vi se mest här i Zenda.»
»Jag ber så mycket om ursäkt», stammade karlen och såg förlägen ut. »Jag väntade inte att få se någon.»
»Ge honom ett glas, så att han får dricka min skål», sade jag. »Och nu får jag säga godnatt och tacka er, mina damer, för er artighet och det angenäma samtalet.»
Därmed steg jag upp, gjorde en lätt bugning och gick mot dörren. Den unga flickan skyndade att lysa mig, och karlen drog sig undan för att släppa fram mig, fortfarande stirrande på mig. I samma ögonblick jag kommit förbi honom, gick han fram ett steg och frågade:
»Ursäkta, känner ni vår kung?»
»Jag har aldrig sett honom», svarade jag, »men hoppas få göra det om onsdag.»
Han sade ingenting vidare, men jag kände hur hans ögon följde mig, tills dörren stängdes efter mig. Min munviga vägviserska tittade sig om på mig, under det hon gick före mig uppför trapporna, och sade:
»Johan är inte mycket förtjust i människor med er färg.»
»Han kanske föredrar er färg?» framkastade jag.
»Asch, jag menade hos karlar», svarade hon med ett kokett ögonkast.
»Vad för slag», frågade jag och fattade i den andra ändan av ljusstaken, »har färgen någonting att betyda hos en man?»
»Nej, men jag tycker om er färg — det är den Elphbergska röda färgen.»
»Färgen hos en man betyder inte så mycket som så», sade jag — och gav henne något värdelöst.
»Gud give att köksdörren vore stängd!» sade hon.
»Amen!» svarade jag och lämnade henne.
Men efter vad jag nu vet, har verkligen färgen ibland mycket att betyda hos en man.