Fången på slottet Zenda/Kapitel 03

←  Kapitel 2: Om hårfärgen hos män

Fången på slottet Zenda av Anthony Hope Översättare: Tom Wilson Kapitel 3: En glad afton med en avlägsen släkting

Kapitel 4: Kungen uppfyller sitt avtal  →

III.
EN GLAD AFTON MED EN AVLÄGSEN SLÄKTING

Jag var icke nog oförnuftig att intagas av någon fördom mot hertigens skogvaktare, därför att han tyckte illa om min hårfärg; och om jag också hade varit det, skulle hans högst artiga och förbindliga uppförande (som det tycktes mig då) morgonen därpå ha avväpnat mig. Då han hörde, att jag ämnade mig till Strelsau, sökte han upp mig, under det jag höll på att äta frukost, och talade om, att en hans syster, som var gift med en välbärgad handlande och bodde i huvudstaden, hade inbjudit honom att bo hos henne, om han besökte Strelsau till kröningen. Han hade med nöje antagit, men fann sig nu av sin tjänstgöring hindrad att lämna platsen. Han föreslog därför, att jag skulle övertaga det honom erbjudna rummet, om jag ville hålla till godo med en så anspråkslös men, tillade han, snygg och bekväm bostad. Han ansvarade för, att hans syster icke skulle ha något emot saken, och framhöll eftertryckligt det obehag och den trängsel jag skulle bli utsatt för vid mina resor till och från Strelsau dagen därpå. Jag antog hans anbud utan ett ögonblicks tvekan, och han gick för att telegrafera till sin syster, medan jag packade och beredde mig att följa med nästa tåg. Men jag längtade ännu att få se skogen och jaktslottet, och då min lilla uppasserska talade om för mig, att jag genom ett par timmars väg genom skogen kunde komma fram till en mindre järnvägsstation, beslöt jag att skicka min packning direkt under den av Johan uppgivna adressen, gå genom skogen och sätta mig på tåget vid den nämnda stationen. Johan hade gått sin väg och visste inte om min ändrade resplan; men som den icke hade någon annan följd än att försena min ankomst till hans syster med ett par timmar, fanns det icke något skäl att besvära mig med än att underrätta honom därom. Säkert skulle den goda kvinnan icke oroa sig för min skull.

Jag intog en tidig lunch, och sedan jag tagit avsked av mitt vänliga värdfolk och lovat att ta in hos dem igen på hemvägen, begav jag mig i väg för att gå uppför backen till Zendas slott och därifrån in i skogen. En halvtimmes sakta promenad förde mig till slottet. Det hade en gång för länge sedan varit en fästning, och det gamla borgtornet var ännu i gott skick och gjorde ett mäktigt intryck. Bakom detta torn stod ännu en del av den ursprungliga borgen och bakom den åter och skild från den genom en djup och bred vallgrav, som löpte omkring alla de gamla byggnaderna reste sig ett vackert, modernt slott, uppbyggt av den avlidna kungen och utgörande hertigens av Strelsau lustslott. De gamla och de nya byggnaderna stodo i förbindelse med varandra genom en vindbrygga, och detta så att säga indirekta tillträde utgjorde den enda vägen mellan den gamla byggnaden och yttervärlden; till det nya slottet däremot ledde en bred och vacker allé. Det var ett idealiskt residens: då Svarte Michael ville se gäster, kunde han vistas i sitt moderna slott; fick han ett anfall av folkskygghet, behövde han bara gå över vindbryggan och draga upp den efter sig (den gick på rullar), och det fordrades ett regemente och ett kanonskott för att få ut honom. Jag gick där och gladde mig åt att den stackars Svarte Michael, om han nu icke kunde få varken tronen eller prinsessan, åtminstone hade ett lika vackert residens som trots någon europeisk prins.

Snart kom jag in i skogen och gick en timmes tid eller mera i dess svala, dunkla skugga. De resliga träden snärjde ihop sina kronor över mitt huvud, och solljuset silade sig genom dem i fläckar glänsande som diamanter och knappast större. Jag var alldeles förtjust i platsen, jag slog mig ned med ryggen mot en stubbe, sträckte ut benen, och hängav mig åt den ostörda njutningen av skogens storslagna skönhet och av en god cigarr. Och då jag rökt cigarren till slut och, förmodar jag, insupit all den naturskönhet jag kunde, föll jag i den ljuvaste sömn, utan att ägna minsta tanke åt mitt tåg till Strelsau och den hastigt förflytande eftermiddagen. Att ägna någon tanke åt ett bantåg på en sådan plats skulle rent av ha varit en hädelse. I stället började jag drömma om att jag var gift med prinsessan Flavia och bodde på slottet Zenda och tillbragte hela dagar med min älskade på de små skogsängarna — vilket utgjorde en högst angenäm dröm. Jag höll just på och tryckte en glödande kyss på prinsessans förtjusande läppar, då jag hörde — och rösten tycktes först utgöra en del av drömmen — någon utbrista i sträv och skärande ton:

»Det var då märkvärdigt — raka honom och han är kungen upp i dagen!»

Tanken föreföll besynnerlig nog för en dröm: genom att uppoffra mina yviga mustascher och mitt omsorgsfullt spetsade hakskägg skulle jag förvandlas till en monark! Jag skulle just till att kyssa prinsessan igen, då jag, mycket motvilligt, kom till den slutsatsen, att jag var vaken.

Jag slog upp ögonen och såg två män stå och betrakta mig mycket nyfiket. Båda buro jaktdräkter och bössor. Den ene var tämligen kort till växten och mycket grovt byggd, med stort, klotrunt huvud, borstlika grå mustascher och små ljusblå ögon, något blodsprängda. Den andre var en smärt ung man av medellängd, mörk och med elegant, förnäm hållning. Jag tog den ene för en gammal militär, den andre för en fin man, van att röra sig i goda samhällskretsar, men icke främmande för soldatlivet han heller. Det visade sig efteråt, att jag gissat rätt.

Den äldre av de båda männen gick fram till mig och gav den yngre tecken att följa med. Han gjorde så och lyfte artigt på hatten. Jag steg upp sakta.

»Han har längden också!» hörde jag den äldre herrn mumla, i det han mätte min figur på sex fot och två tum. Med en artig honnör vände han sig därpå till mig:

»Tillåtes det mig att fråga efter ert namn?»

»Då ni tagit första steget till bekantskap, mina herrar», sade jag med ett leende, »kanske ni ville föregå med gott exempel, vad presentationen angår.»

Den yngre herrn steg fram med ett älskvärt leende.

»Det här är överste Sapt», sade han, »och mitt namn är Fritz von Tarlenheim, båda i konungens av Ruritanien tjänst.

Jag bugade mig och svarade, i det jag blottade huvudet:

»Jag är Rudolf Rassendyll, en resande från England och en gång under ett par års tid officer i hennes majestäts armé.»

»Då äro vi alla tre bröder officerare», svarade Tarlenheim och räckte fram handen, som jag genast fattade.

»Rassendyll? Rassendyll?» mumlade överste Sapt; därpå syntes ett ljus plötsligt gå upp för honom.

»Vid Gud», utbrast han, »ni tillhör familjen Burlesdon?»

»Min bror är nu lord Burlesdon», sade jag.

»Ert huvud förråder er», sade han med ett tyst skratt och pekade på min blottade huvudknopp. »Fritz, du känner ju till historien?»

Den unga mannen kastade en ursäktande blick på mig. Han visade en finkänslighet, som min svägerska skulle ha beundrat. För att lugna honom anmärkte jag leende:

»Å, den historien är bekant här lika väl som hemma hos oss, tycks det.»

»Bekant?» utbrast Sapt. »Om ni stannar här, så kommer inte en karl i hela Ruritanien att tvivla på det — och inte någon kvinna heller.»

Jag började känna mig illa till mods. Hade jag insett, vilket synnerligen tydligt stamträd jag bar med mig i min person, skulle jag ha tänkt mig väl för, innan jag besökte Ruritanien. Men nu stod jag där.

I samma ögonblick hördes en klingande röst från skogen bakom oss:

»Fritz! Fritz! Var är du människa?»

Tarlenheim for upp och sade ivrigt:

»Det är kungen!»

Gamle Sapt småskrattade igen.

Därpå hoppade en ung man fram bakom en trädstam och stod bredvid oss. Då jag betraktade honom, kunde jag icke undertrycka ett utrop av förvåning, och då han fick se mig, tog han ett steg tillbaka i plötslig förundran. Undantagandes hos mig skägget och hos honom en självmedveten värdighet i sättet, som hans ställning gav honom, kanske även med den skillnaden att han var en halv tum — nej, icke så mycket, men i alla fall något — kortare än jag, kunde konungen av Ruritanien ha varit Rudolf Rassendyll och jag, Rudolf, konungen.

Vi stodo ett ögonblick orörliga och betraktade varandra. Därpå blottade jag åter huvudet och bugade mig vördnadsfullt. Kungen återvann slutligen talförmågan:

»Överste — Fritz — vem är den herrn?»

Jag ämnade svara, då överste Sapt ställde sig mellan kungen och mig och började mumla sakta för hans majestät. Kungen sköt upp över Sapt, och under det han hörde på honom, sökte hans blick allt emellanåt min. Jag betraktade honom länge och noga. Likheten var alldeles säkert förvånande, om jag än såg även olikheterna. Konungens ansikte var helt obetydligt fylligare än mitt, dess ytterlinjes oval litet tydligare, och hans mun saknade, som jag inbillade mig, litet av den fasthet eller envishet om vilken mina hårt tillslutna läppar vittnade. Men oavsett alla obetydliga skillnader visade sig likheten slående, tydligt framspringande, underbar.

Sapt tystnade, och kungen stod ännu och rynkade pannan. Men så började det rycka kring hans mungipor, näsan sänkte sig (alldeles som min, då jag skrattar), ögonen plirade, och sannerligen brast han icke ut i det mest ohejdade skratt, så att det rungade i skogen, ett bevis på att han var en munter själ.

»Välkommen, kusin!» utropade han, i det han kom fram till mig och klappade mig i ryggen, ännu skrattande. »Ni får förlåta mig, att jag lät förbluffa mig så där. Men man väntar ju icke att få se några dubbelgångare vid den här tiden på dagen, eller hur, Fritz?»

»Jag får be ers majestät om ursäkt för min förmätenhet», sade jag. »Jag hoppas därigenom inte ha förverkat ers majestäts ynnest.»

»Vid gud, ni kommer alltid att ha kungens utseende», sade han skrattande, »vare sig jag tycker om det eller inte, och det skall bli mig en glädje att kunna stå er till tjänst på något sätt. Vart ämnar ni er?»

»Till Strelsau, ers majestät till kröningen.»

Kungen såg på sina vänner; han log ännu, fastän minen antydde någon oro. Men sakens humoristiska sida grep honom åter.

»Fritz, Fritz», utropade han, »tusen kungakronor för bror Michaels min, då han får se, att vi äro två stycken!»

Och det muntra skrattet klingade åter.

»Allvarsamt talat», anmärkte Frltz von Tarlenheim, »undrar jag om det är klokt av mister Rassendyll att besöka Strelsau just nu.»

Kungen tände en cigarrett.

»Nå, Sapt?» sade han frågande.

»Han får inte bege sig dit» brummade den gamla knekten.

»Seså, överste, ni menar, att jag skulle stanna i förbindelse hos mister Rassendyll om…»

»Å, jag talar rent språk, jag», sade Sapt och halade ur fickan upp en stor pipa.

»Det är nog talat, ers majestät», sade jag. »Jag lämnar Ruritanien i dag.»

»Nej, det låter ni vackert bli — för att tala rent språk, som Sapt tycker om. Ty ni skall dinera med mig i afton, hända vad som vill sedan. Seså, mister Rassendyll, ni träffar inte en ny släkting var dag!»

»Vi dinera tarvligt i dag», sade Fritz von Tarlenheim.

»Nej, det göra vi inte det — med vår nya kusin till gäst!» utbrast kungen; och då Fritz ryckte på axlarna, tillade han: »Å, jag skall nog komma ihåg, att vi måste ge oss i väg tidigt Fritz.»

»Det skall jag med — i morgon bittida», sade gamle Sapt och blossade på sin pipa.

»Å, kloka gamla Sapt!» utropade kungen. »Kom nu, mister Rassendyll — vad är ert förnamn, om jag får fråga?»

»Detsamma som ers majestäts» svarade jag och bugade mig.

»Gott, det bevisar, att man inte blygts för oss», sade han skrattande. »Kom nu, kusin Rudolf. Jag har inte något eget hus här, men min kära bror Michael lånar oss sitt, och vi ska ta emot er där så gott vi kunna.»

Han lade sin arm under min, och med ett tecken till de andra att följa med förde han mig bort, västerut genom skogen.

Vi gingo under mer än en halvtimmes tid, och kungen rökte cigarretter och pratade oupphörligt. Han var på det högsta intresserad för min familj, skrattade hjärtligt, då jag berättade honom om porträtten med Elphenbergarnas hår i våra gallerier, och ännu hjärtligare, då han hörde att min resa skett i hemlighet.

»Ni måste besöka er usla kusin i smyg, eller hur?» sade han.

Plötsligt kommo vi ut ur skogen och fram till ett litet och mycket enkelt jaktslott. Det var en envåningsbyggnad, ungefär som en ostindisk villa, byggd helt och hållet av trä. En liten karl i enkelt livré kom ut och tog emot oss. Den enda person till jag kunde upptäcka var en äldre, korpulent kvinna, vilken, som jag sedan fick veta, var mor till Johan, hertigens skogvaktare.

»Nå, är middagen färdig, Josef?» frågade kungen.

Den lilla tjänaren svarade, att den var färdig, och snart sutto vi vid ett rikligt middagsbord, om än rätterna voro enkla nog. Kungen åt med strykande aptit, Fritz von Tarlenheim fint, gamle Sapt glupskt. Även jag åt duktigt, som jag brukar, och kungen märkte det till sin belåtenhet.

»Vi Elphbergare ä’ alltid matfriska», sade han. »Men vad vill det säga — vi äta ju torrt! Vin, Josef, vin, människa! Ä’ vi kreatur, så att vi ska äta utan att dricka, ä’ vi boskap, Josef?»

Vid denna tillrättavisning skyndade Josef att lasta bordet fullt med vinflaskor.

»Kom ihåg morgondagen!» sade Fritz.

»Ja — morgondagen!» sade gamle Sapt.

Kungen tömde en bägare för »kusin Rudolf», som han var nådig — eller skämtsam — nog att kalla mig; och jag drack den nästa skålen för »det Elphbergska röda», varåt han skrattade högljutt.

Hur det än kunde vara med köttet, var vinet vi drucko över allt beröm, och vi gjorde det heder. Fritz dristade sig en gång att försöka hejda kungen.

»Vad nu då?» utbrast kungen. »Kom ihåg, att du ger dig iväg före mig, min kära Fritz — du måste spara dig två timmar mer än jag.»

Fritz såg, att jag inte förstod.

»Översten och jag», förklarade han, »bege oss härifrån klockan sex i morgon; vi rida ned till Zenda och återvända hit med hedersvakten för att hämta konungen klockan åtta, och sedan rida vi alla tillsammans till järnvägsstationen.»

»Åt skogen med hedersvakten!» brummade Sapt.

»Å, det är mycket artigt av min bror att anhålla om den äran för sitt regemente», sade konungen. »Seså, kusin, du behöver ju inte ge dig i väg tidigt. En butelj till, Josef!»

Jag fick en flaska vin till — eller, rättare sagt, en del därav, ty lejonparten gick raskt utför hans majestäts strupe. Fritz avstod från alla övertalningsförsök; från att ha övertalat blev han själv övertalad, och snart voro vi allesammans så fyllda med vin, som vi hade rättighet att vara. Kungen började tala om allt vad han skulle göra i framtiden, gamle Sapt om vad han hade gjort i den förflutna tiden, Fritz talade om någon vacker flicka och jag om Elphbergska dynastiens underbara förtjänster. Vi talade alla på en gång och följde bokstavligen Sapts uppmaning att inte sörja för morgondagen.

Till sist satte kungen ned sitt glas och lutade sig tillbaka i stolen.

»Jag har druckit nog», sade han.

»Vare det långt ifrån mig att motsäga konungen», sade jag.

Hans anmärkning var verkligen absolut sann — så långt den sträckte sig nämligen.

Medan jag ännu talade kom Josef och ställde framför kungen en underbar gammal omflätad flaska. Den hade legat så länge i någon mörk källare, att den tycktes blinka i ljusskenet.

»Hans höghet hertigen av Strelsau har befallt mig sätta fram det här vinet åt konungen, då konungen tröttnat på alla andra viner, och be konungen dricka för den kärlek han hyser till sin bror.»

»Bra gjort, Svarte Michael!» sade kungen. »Upp med korken, Josef! Vad! Trodde han kanske, att jag skulle dra mig för hans butelj?»

Buteljen drogs upp, och Josef fyllde kungens glas. Kungen smakade på vinet. Med en högtidlighet, som framkallades av stundens betydelse och hans eget tillstånd, såg han sig därpå omkring på oss och talade:

»Mina herrar, mina vänner, min kusin Rudolf — det är på min ära en skandalös historia, Rudolf! — allt tillhör er intill hälften av Ruritanien. Men be mig inte om en enda droppe av den här gudomliga buteljen, som jag vill tömma för… för den sluga krabaten min bror Svarte Michael.»

Kungen tog buteljen och stjälpte den över sin mun, tömde den och kastade den från sig, varpå han lade huvudet mot armarna på bordet.

Och vi drucko för ljuva drömmar åt hans majestät — och det är allt vad jag kommer ihåg av den aftonen. Kanske är det tillräckligt.