Fången på slottet Zenda/Kapitel 01

Fången på slottet Zenda av Anthony Hope Översättare: Tom Wilson Kapitel 1: Familjen Rassendyll — jämte ett ord om Elphbergarna

Kapitel 2: Om hårfärgen hos män  →

I.
FAMILJEN RASSENDYLL — JÄMTE ETT ORD OM ELPHBERGARNA.

Jag kan just undra, när du tänker börja göra någonting, Rudolf?» sade min brors hustru.

»Min kära Rose», svarade jag och lade ifrån mig äggskeden, »varför i all världen skulle jag göra något? Jag för ett angenämt liv, jag har inkomster, som nästan förslå för mina behov — fullt förslå aldrig någons inkomster, som du vet — jag kan glädja mig åt en avundsvärd social ställning, jag är bror till lord Burlesdon och svåger till den högst förtjusande dam, som är hans grevinna — jag skulle tro det är tillräckligt!»

»Du är tjugunio år», anmärkte hon, »och ännu har du inte gjort något annat än…»

»Gått och slagit dank? Det är sant. Vår familj behöver inte göra någonting.»

Detta sista yttrande förargade Rose en smula, ty alla veta — och därför kan det icke ligga något ont uti att här framhålla det — att hur söt och fulländad hon än är i sig själv, så står knappast hennes familj så högt som familjen Rassendyll. Förutom sina tilldragande egenskaper ägde hon stor förmögenhet, och min bror Robert var nog klok att icke så mycket fästa sig vid hennes anor. Anor äro verkligen en sak rörande vilken Roses följande anmärkning innebar någon sanning.

»Familjer av hög börd äro i allmänhet de sämsta av alla», sade hon.

Jag strök mitt hår: jag visste fullkomligt vad hon menade.

»Jag är så glad över att Robert är svarthårig», utbrast hon.

I samma ögonblick kom Robert (som stiger upp klockan sju och arbetar före frukosten) in i rummet. Han kastade en blick på sin hustru; en lätt rodnad låg på hennes kind, han klappade den smekande.

»Hur är det fatt, min vän?» frågade han.

»Hon tycker inte om, att jag inte gör något och att jag har rött hår», sade jag i förnärmad ton.

»Å, naturligtvis rår han inte för att han har rött hår», medgav Rose.

»Det sticker vanligen fram en gång i varje generation», sade min bror. »Så är det med näsan också. Rudolf har fått dem båda.»

»Jag önskar att de inte stucke fram alls», sade Rose, ännu röd.

»Det är inte utan att jag själv tycker om dem», sade jag och steg upp och bugade mig för grevinnan Amelias porträtt. Min svägerska lät höra ett otåligt utrop.

»Du kunde gärna ta bort det där porträttet, Robert», sade hon.

»Men kära du!» utropade han.

»För Guds skull!» tillade jag.

»Så kunde det bli glömt», fortfor hon.

»Knappast — med Rudolf i närheten», sade Robert och skakade på huvudet.

»Varför bör det bli glömt?» frågade jag.

»Rudolf då!» utropade min svägerska och rodnade mycket intagande.

Jag skrattade och fortsatte med mitt ägg. Jag hade åtminstone lyckats få den frågan undanskjuten, vad jag borde göra (om jag nu äntligen skulle göra något). Och för att få slut på ordbytet — och även, det måste jag erkänna, för att förarga min lilla svägerska litet mera — yttrade jag:

»Jag tycker rätt mycket om att själv vara en Elphberg.»

Då jag läser en historia, hoppar jag över förklaringarna, men när jag börjar skriva en, finner jag, att jag måste ha en förklaring. Ty det är en tydlig sak, att jag måste förklara, varför min svägerska var förargad på min näsa och mitt hår, och hur jag vågade kalla mig en Elphberg. Hur framstående, det måste jag säga, familjen Rassendyll än varit under många släktled, kan dock helt naturligt icke litet blodsgemenskap, som det först kan tyckas, berättiga oss till skryt över en förbindelse med den ännu förnämligare ätten Elphberg eller att göra anspråk på att tillhöra detta kungliga hus. Ty vad finns det väl för samband mellan Ruritanien och Burlesdon, mellan palatset i Strelsau eller slottet i Zenda och nummer 305 Park Lane, London W.? Nåväl, saken förhåller sig så — jag måste förutskicka, att jag nu, nödd och tvungen, rör upp just den skandal, som min kära lady Burlesdon önskar glömd — att år 1733, då Georg II satt på tronen, då fred rådde för ögonblicket och kungen och prinsen av Wales ännu icke råkat i luven på varandra, kom en viss furste på besök till engelska hovet. Denna furste blev sedan i historien känd under namnet Rudolf III av Ruritanien. Det var en ståtlig, vacker ung man, med utseendet markerat (kanske bortskämt, det tillkommer inte mig att avgöra) av en ovanligt lång, vass och rak näsa och yvigt mörkrött hår — faktiskt den näsa och det hår, som utmärkt Elphbergarna sedan urminnes tider. Han stannade några månader i England, där han fick det artigaste mottagande; men när han slutligen reste hem, var det icke utan att han var en smula i onåd. Han utkämpade nämligen en duell (det ansågs synnerligen fint av honom, att han därvid icke fäste något avseende på sin rang) med en adelsman, väl känd i den tidens societet, icke blott för sina egna förtjänsters skull, utan även såsom man åt en mycket vacker hustru. I denna duell sårades prins Rudolf svårt, och då han tillfrisknat, smugglades han på ett skickligt sätt ur landet av det ruritanska sändebudet, som hade haft mycket besvär av honom. Adelsmannen sårades icke i duellen, men emedan det var en kall och fuktig morgon mötet ägde rum, ådrog han sig en svår förkylning. Han gjorde ingenting för den och dog omkring ett halvt år efter prins Rudolfs avresa, utan att ha haft tillfälle att ordna sitt förhållande till sin hustru, som två månader därefter födde en arvinge till familjen Burlesdons adliga titel och gods. Denna dam var grevinnan Amelia, vilkens porträtt min svägerska önskade få bort ur salongen i Park Lane; och hennes man var James, femte earl av Burlesdon och tjuguandra baron Rassendyll, båda titlarna förenade med engelskt pärskap, samt riddare av strumpebandsorden. Vad Rudolf angick, återvände han till Ruritanien, gifte sig och uppsteg på tronen, där hans avkomlingar i rätt nedstigande led suttit ända till innevarande stund — med en enda kort mellantid. Och slutligen, om man går igenom porträttgalleriet på Burlesdon, finner man bland de ungefär femtio porträtten från de senaste hundrafemtio åren fem eller sex, inbegripet den sjätte earlens, som utmärka sig för långa, spetsiga, raka näsor och ett rikt mörkrött hår; dessa fem eller sex ha även blå ögon, under det eljest mörka ögon äro vanligare hos Rassendyllarna.

Detta är förklaringen, och jag är glad att nu ha avslutat den; fläckarna på en hederlig ätt äro ett grannlaga ämne, och alldeles säkert är den ärftlighet, vi nu höra så mycket omtalas, den utmärktaste utspridaren av skandalhistorier i världen; den hånler åt grannlagenhet och skriver in egendomliga saker mellan raderna i adelskalendern.

Det torde observeras, att min svägerska med en brist på logik, som måste ha varit henne egendomlig (eftersom det icke längre tillåtes att skylla hennes kön för den), betraktade min hårfärg och hy nästan som en försyndelse, för vilken jag var ansvarig; och hon skyndade att från detta yttre tecken sluta till inre egenskaper, till vilka jag bedyrar min fullkomliga oskuld. Åt denna sin orättvisa slutledning sökte hon ge stöd genom att framhålla det onyttiga liv jag förde. Vare därmed hur som helst, så hade jag i alla fall skaffat mig rätt mycket nöje och rätt mycket vetande. Jag hade gått i skola i Tyskland, vistats vid ett tyskt universitet och talade tyska lika flytande och fulländat som engelska; jag var fullt hemma i franskan, hade en hum om italienskan och kunde spanska tillräckligt för att svära på det språket. Jag var en stark, om än knappast en fin fäktare och god skytt. Jag kunde rida allt, som hade en rygg att sitta på; och mitt huvud var så kallt som möjligt, trots dess brandröda betäckning. Säger man, att jag borde ha använt min tid på nyttigt arbete, så har jag intet annat att anföra till min ursäkt, än att mina föräldrar icke borde ha lämnat mig tvåtusen pund i årlig ränta och anlag för ett kringflackande liv.

»Skillnaden mellan dig och Robert», sade min svägerska, som ofta — Gud signe själen! — talar, som om hon hölle föredrag över en »plattform», och ännu oftare, som om hon stode på en plattform, »är att han inser de plikter hans ställning ålägger honom, medan du bara ser fördelarna.»

»För en begåvad människa, min kära Rose», svarade jag, »äro fördelarna lika med plikter.»

»Å, prat!» sade hon med en knyck på huvudet och fortfor om ett ögonblick: »Här ha vi nu sir Jacob Borrodaile, som erbjuder dig precis vad du skulle kunna duga till.»

»Tusen tack!» mumlade jag.

»Han skall ut på en ambassad på sex månader, och Robert är säker på att sir Jacob skulle vilja ha dig till attaché. Antag, Rudolf — för min skull.»

När min svägerska tar saken från den sidan, rynkar sina vackra ögonbryn, vrider sina små händer och får en bönfallande blick, allt för en sådan odågas skull som jag, för vilken hon icke har något naturligt ansvar, känner jag samvetsförebråelser. Dessutom ansåg jag det möjligt att, om jag antoge den föreslagna befattningen, kunna tillbringa tiden på ett ganska angenämt sätt, varför jag svarade:

»Min snälla lilla Rose, om inte något oförutsett inträffar på ett halvår och sir Jacob gör mig ett erbjudande, så följer jag med honom!»

»Å, Rudolf, så snällt av dig! Vad det gläder mig!»

»Vart skall han resa?»

»Det vet han inte ännu, men han är säker på att det blir en bra ambassad.»

»För din skull», sade jag, »följer jag med, om det också endast blir en vanlig simpel beskickning. När jag gör en sak, gör jag den inte till hälften.»

Alltså hade jag givit mitt löfte; men ett halvår är ett halvår och synes en evighet, och som denna tidslängd nu låg mellan mig och min blivande flitiga verksamhet (jag antager, att attachéer äro flitiga, men jag vet inte, ty jag blev aldrig attaché åt sir Jacob eller åt någon annan), såg jag mig ivrigt om efter något lämpligt sätt att tillbringa denna tid. Och det föll mig plötsligt in, att jag skulle besöka Ruritanien. Det kan tyckas besynnerligt, att jag ännu aldrig hade besökt detta land; men min far hade alltid (trots en hemlig förkärlek för Elphbergarna, vilken hade förmått honom att ge mig, sin andra son, det beryktade Elphbergska namnet Rudolf) satt sig emot att jag skulle resa dit, och efter hans död hade min bror, påverkad av Rose, antagit den familjetradition, som bjöd, att vi skulle hålla oss så långt bort som möjligt från det landet. Men från det ögonblick jag fick Ruritanien i huvudet, brann jag av nyfikenhet att få se det. Noga taget äro rött hår och lång näsa icke inskränkta till regenthuset Elphberg, och den gamla historien syntes ett löjligt otillräckligt skäl för att avhålla mig från att lära känna ett högst intressant och viktigt rike, ett som hade spelat en icke ringa roll i Europas historia och kunde komma att göra det ännu en gång under en ung och kraftig härskare, som den nya konungen påstods vara. Mitt beslut stod fast, sedan jag i Times läst, att Rudolf V skulle krönas inom tre veckor och att därvid stor prakt skulle utvecklas.

Jag bestämde mig genast för att bevista kröningen och började mina tillrustningar. Men som jag aldrig haft för vana att meddela mina anhöriga mina resplaner och jag dessutom i detta fall förutsåg invändningar, så föregav jag en fotvandring i Tyrolen — ett gammalt tillhåll för mig — och blidkade Roses vrede genom att förklara, att jag ämnade studera de politiska och sociala problemen i det intressanta tyrolska samhället.

»Kanske», antydde jag dunkelt, »kan min expedition komma att leda till ett resultat.»

»Vad menar du?» frågade hon.

»Jo», sade jag vårdslöst, »det tycks finnas en lucka, som kanske kunde fyllas genom ett grundligt arbete om…»

»Å, du tänker skriva en bok!» utropade hon klappande händerna. »Det vore härligt, inte sant, Robert?»

»Det är det bästa sättet nu för tiden att introducera sig i det politiska livet», anmärkte min bror, som i förbigående sagt hade introducerat sig själv på det sättet åtskilliga gånger. Föråldrade teorier och moderna fakta av Burlesdon, samt Det slutliga resultatet av en forskare i statsvetenskap äro erkänt framstående arbeten.»

»Jag tror du har rätt, Bob, min gosse», sade jag.

»Lova, att du gör det», sade Rose allvarligt.

»Nej, lova vill jag inte, men finner jag tillräckligt material, så kommer jag att göra det.»

»Det är vackert så», sade Robert.

»Å, material betyder väl ingenting», sade hon med en förtrytsam liten min.

Men den här gången kunde hon icke utverka mer av mig än ett villkorligt löfte. Sanningen att säga skulle jag kunna hålla en ansenlig summa på, att beskrivningen av min expedition denna sommar icke skulle komma att fläcka ett pappersark eller fördärva en enda penna. Och detta bevisar, hur litet vi veta om framtiden och vad den bär i sitt sköte; ty här sitter jag nu och håller på att uppfylla mitt villkorliga löfte och skriver, vilket jag aldrig tänkt göra, en bok — ehuru den knappast lär komma att tjäna som introduktion i det politiska livet och icke har ett dugg att skaffa med Tyrolen. Icke heller skulle den, är jag rädd för, slå an på lady Burlesdon, om jag lade den för hennes kritiska ögon — vilket jag emellertid icke har för avsikt att göra.