Fången på slottet Zenda/Kapitel 06
| ← Kapitel 5: En kunglig ställföreträdares äventyr |
|
Kapitel 7: Hans majestät sover i Strelsau → |
VI.
EN KÄLLARES HEMLIGHET
Vi voro i konungens toalettrum, Fritz von Tarlenheim, Sapt och jag. Jag kastade mig utmattad i en fåtölj. Sapt tände sin pipa. Han uttalade inga lyckönskningar i anledning av den underbara framgång vårt vilda vågspel haft, hela hans uppträdande vittnade tydligt om hans stora belåtenhet. Triumfen, kanske med tillhjälp av gott vin, hade gjort Fritz till en ny människa.
»Vilken minnesvärd dag för er!» utropade han. »Sannerligen skulle jag inte själv vilja vara konung för en dag! Men, Rassendyll, ni får inte inlägga ert hjärta för mycket i rollen. Det förvånar mig inte, att Svarte Michael såg svartare ut än någonsin — ni och prinsessan hade så mycket att säga varandra.»
»Vad hon är vacker!» utbrast jag.
»Bry er inte om kvinnorna», brummade Sapt. »Är ni färdig att ge er i väg?»
»Ja», sade jag med en suck.
Klockan var fem, klockan tolv skulle jag inte längre vara något annat än Rudolf Rassendyll.
»Ni kan prisa er lyckliga stjärna», anmärkte Sapt barskt, »att ni inte är salig Rudolf Rassendyll. Vid Gud, känner jag inte mitt huvud sitta ostadigt på axlarna varenda minut ni är kvar i staden. Vet ni, min vän, att Michael fått underrättelse från Zenda? Han gick in i ett rum ensam för att läsa dem, och då han kom ut, såg han alldeles förvirrad ut.»
»Jag är färdig», sade jag, ty denna nyhet gjorde mig alls inte angelägen om att stanna.
Sapt slog sig ned.
»Jag måste skriva en order åt oss att lämna staden. Michael är, som ni vet, guvernör här, och vi få vara beredda på hinder. Ni måste skriva under ordern.»
»Min bästa överste, jag är inte uppfostrad till förfalskare.»
Sapt tog upp ett stycke papper ur fickan.
»Här är kungens namnteckning», sade han, »och här», fortfor han efter att ännu en gång ha känt efter i fickan, »är ett stycke kalkerpapper. Kan inte ni åstadkomma ett ’Rudolf’ på tio minuter — så kan jag det.»
»Ni har fått en mera omfattande uppfostran än jag», sade jag. »Skriv det ni.»
Och det var en ganska bra namnförfalskning, som denna mångsidiga hjälte åstadkom.
»Nu, Fritz», sade han, »går kungen och lägger sig. Han är tillintetgjord av trötthet. Ingen får träffa honom före klockan nio i morgon bittida. Du förstår — ingen, vem det vara må.»
»Jag förstår», svarade Fritz.
»Om Michael skulle komma och göra anspråk på audiens genast, så svarar du, att endast prinsar av blodet äro berättigade till det.»
»Det kommer att förarga Michael», sade Fritz skrattande.
»Du förstår väl fullkomligt?» frågade Sapt ånyo. »Om dörren till det här rummet öppnas, medan vi äro borta, så kommer inte du att finnas i livet för att berätta oss det.»
»Jag behöver inte någon undervisning, överste», sade Fritz en smula högdraget.
»Se här, svep in er i den här stora kappan», fortfor Sapt vändande sig till mig, »och sätt på er den här vidkulliga mössan. Min ordonnans rider i afton med mig till jaktslottet.»
»Det finns ett hinder», anmärkte jag. »Den häst är inte skapad, som kan bära mig sex mil.»
»Jo bevars — det vill säga två hästar, en här och en vid jaktslottet. Är ni färdig?»
»Ja», svarade jag.
Fritz räckte mig handen.
»Ifall vi inte träffas mera …», sade han, och vi skakade hand hjärtligt.
»Fördömda sentimentalitet!» brummade Sapt.
Han gick, icke till dörren, utan till en väggpanel.
»I gamla kungens tid blev jag väl bekant med den här vägen», sade han.
Jag följde honom, och vi gingo, som jag beräknade, omkring fem eller sex hundra fot genom en smal gång. Därpå kommo vi till en väldig ekdörr. Sapt låste upp den, och vi kommo ut på en tyst gata, som gick utefter baksidan av slottsträdgården. En karl väntade på oss med två hästar, den ena en präktig fux, som väl kunde bära vilken tyngd som helst, den andra en kraftig brun häst. Sapt gav mig tecken att stiga upp på fuxen. Utan ett ord till karlen sutto vi upp och redo bort. Staden var full av buller och uppsluppen glädje, men vi valde ensliga gator. Min kappa inhöljde över halva mitt ansikte, den rymliga mössan dolde varje test av mitt förrädiska hår. På Sapts uppmaning hukade jag mig ned i sadeln och red med så kutig rygg, som jag hoppas aldrig mera komma att exponera på en häst. Vi redo utför en lång, smal gränd och mötte några fotgängare och bråkmakare; och under det vi redo, hörde vi katedralens klockor ännu bringa konungen sin klingande välkomsthälsning. Klockan var halv sju och det var ljust ännu. Slutligen kommo vi till stadsmuren och en port.
»Håll ert vapen färdigt», viskade Sapt. »Vi måste tysta munnen på honom, om han talar.»
Jag lade handen på min revolver. Sapt ropade på portvaktaren. Vi hade lyckan med oss: en liten fjorton års ficka kom trippande ut.
»Far har gått för att se på kungen, snälla herrn», sade hon.
»Det hade varit bättre, om han stannat här», sade Sapt hångrinande till mig.
»Men han sa, att jag inte fick öppna porten.»
»Gjorde han det, min unge?» sade Sapt och steg av hästen. »Ge mig då nyckeln.»
Flickan hade nyckeln i handen. Sapt gav henne en slant.
»Här är en order av kungen. Visa din far den. Ordonnans, öppna porten.»
Jag hoppade av. Med förenade krafter rullade vi tillbaka den stora porten, ledde ut hästarna och stängde den igen.
»Det gör mig ont om portvaktaren, om Michael kommer underfund med att han inte varit på sin plats. Och nu, gosse, sakta trav. Vi få inte rida för fort, medan vi äro nära sta'n.»
Men då vi väl voro ur staden var faran ganska ringa, ty alla andra voro inne i staden och roade sig; då mörkret började falla på, ökade vi farten, och min präktiga häst travade i väg under mig så lätt som om jag varit en fjäder. Det var en vacker afton, och snart gick månen upp. Vi talade endast obetydligt under vägen och huvudsakligen om vad som hörde till ritten.
»Jag kan just undra vad depescherna till hertigen hade att förkunna», sade jag en gång.
»Ja, det undrar jag med», svarade Sapt.
Vi gjorde en halvtimmes rast för att dricka ett glas vin och ge hästarna litet foder. Jag vågade icke gå in på gästgiveriet utan stannade hos hästarna i stallet. Därpå fortsatte vi och hade tillryggalagt bortåt fyra mil, då Sapt tvärstannade.
»Hör!» sade han.
Jag lyssnade. Långt bakom oss i aftonens tystnad — klockan var nu halv tio — hörde vi ljudet av hästhovar, som bars till oss av den friskt blåsande vinden. Jag kastade en blick på Sapt.
»Framåt!» sade han och sporrade hästen till galopp. När vi nästa gång stannade för att lyssna, hördes icke längre hovslagen, och vi redo nu med mindre fart. Men så hörde vi dem igen. Då hoppade Sapt ur sadeln och lade örat till marken.
»Det är två ryttare», sade han. »De ä' nu endast en kvarts mil efter oss. Gudskelov att vägen går i oupphörliga krökar och att vi ha vinden med oss.»
Vi redo på och tycktes komma bra undan. Vi hade nu kommit in i utkanten av Zendaskogen, och träden, som slöto sig allt tätare bakom oss genom vägens många slingringar, hindrade oss att se våra förföljare och dem att se oss.
Efter ännu en halvtimmes ritt kommo vi till ett vägskäl. Sapt höll in hästen.
»Vår väg går till höger», sade han. »Den till vänster leder till slottet. Båda vägarna äro omkring en mil långa. Stig av.»
»Men de komma på oss!» utbrast jag.
»Stig av!» upprepade han litet befallande, och jag lydde.
Tät skog sträckte sig ända till vägkanten. Vi ledde hästarna in i snåren, bundo en näsduk över deras ögon och stodo bredvid dem.
»Ni vill se, vilka de äro?» viskade jag.
»Ja, och vart de ämna sig», svarade han.
Jag såg att han hade revolvern i handen.
Ljudet av hästhovar kom allt närmare och närmare. Månen lyste nu klart och fullt och bredde sitt vita sken över vägen. Marken var hård, så att vi icke hade lämnat några spår efter oss.
»Där komma de!» viskade Sapt.
»Det är hertigen!»
»Jag kunde tro det!» svarade han.
Det var hertigen. Han åtföljdes av en stor och grov karl, som jag mycket väl kände igen och som sedan fick lära sig att känna mig — Max Holf, bror till skogvaktare Johan och kammartjänare hos hans höghet. De voro nu mitt för oss; hertigen höll in hästen. Jag såg Sapts böjda fingrar begärligt närma sig trycket. Jag tror att han skulle ha givit tio år av sitt liv för ett skott, och han kunde ha plockat bort Svarte Michael lika lätt som jag en höna i en ladugård. Jag lade min hand på hans arm. Han nickade lugnande: han var alltid färdig att offra sina böjelser för plikten.
»Vilken väg?» frågade Svarte Michael.
»Till slottet, ers höghet», föreslog hans följeslagare. »Där få vi nog veta hur saken förhåller sig.»
Hertigen tvekade ett ögonblick.
»Jag tyckte mig höra hovslag», sade han.
»Det tror jag inte, ers höghet.»
»Men varför inte till jaktslottet?»
»Jag är rädd för ett försåt. Om allt är väl, varför då bege oss till jaktslottet? Om det icke är det, så är det ett försåt man lagt ut för oss.»
Plötsligt gnäggade hertigens häst. Vi lindade ögonblickligen våra kappskört kring hästarnas huvuden och siktade samtidigt med revolvrarna på hertigen och hans följeslagare. Hade de upptäckt oss, skulle det kostat dem livet eller också skulle de blivit våra fångar.
Michael väntade ännu ett ögonblick; därpå utropade han:
»Till Zenda alltså!»
Och han sporrade sin häst och galopperade bort.
Sapt höjde vapnet efter honom, och det låg därvid ett sådant uttryck av längtan i hans ansikte, att jag hade mycket svårt att låta bli att skratta.
Vi stannade tio minuter på vår plats.
»Man har skickat honom bud, att allt är väl, förstår ni», sade Sapt.
»Vad kan meningen vara med det?» frågade jag.
»Gud vet», sade Sapt med bister min. »Men han måste ha känt sig svårt brydd, då han lämnade Strelsau.»
Vi stego åter i sadeln och redo så fort våra trötta hästar kunde fortskaffa oss. Under denna sista mil talade vi inte längre. Var allting gott och väl med kungen?
Till sist kom jaktslottet i sikte. Sporrande våra hästar till en sista galopp redo vi fram till porten. Allt var tyst och stilla. Icke en människa kom och tog emot oss. Vi hoppade av hästarna. Plötsligt fattade Sapt mig i armen.
»Se där!» sade han och pekade på marken.
Jag tittade ned. För mina fötter lågo fem eller sex sidennäsdukar sönderslitna. Jag såg frågande på honom.
»Det var med dem jag band den gamla kvinnan», sade han. »Bind hästarna och kom med.»
Porten gick upp utan allt motstånd. Vi gingo in i salen, som hade bevittnat nattens dryckeslag. Den var ännu full av lämningarna efter vår måltid och tomma vinbuteljer.
»Kom», sade Sapt, vars underbara lugn till sist börjat svikta.
Vi rusade utför gången till källrarna. Dörren till kolkällaren stod på vid gavel.
»Man har funnit gumman», sade jag.
»Det kunde ni ha begripit redan av näsdukarna», sade han.
Vi kommo nu till vinkällardörren. Den var stängd. Den såg ut precis på samma sätt som då vi lämnade den på morgonen.
»Kom, allting är som det skall vara», sade jag.
En högljudd ed gick över Sapts läppar. Han bleknade och pekade åter på golvet. En röd ström hade under dörren runnit ut på golvet i gången och torkat där. Sapt måste luta sig mot väggen. Jag kände på dörren, den var låst.
»Var är Josef?» halvviskade Sapt.
»Var är kungen?» svarade jag.
Sapt tog upp en fältflaska ur fickan och förde den till sina läppar. Jag sprang tillbaka till matsalen och fick fatt i en väldig eldgaffel. I min förskräckelse och upphetsning slog jag ursinnigt på dörrlåset och sköt av ett skott i det. Det gav vika, dörren gick upp.
»Ge mig ett ljus», sade jag; men Sapt stod fortfarande och lutade sig mot väggen.
Han kände sig naturligtvis ännu mera upprörd än jag, ty han var sin kungliga herre och vän innerligt tillgiven. Rädd för sin egen del var han ej — ingen hade någonsin sett honom vara det; men tanken på vad som kunde ligga därinne i den mörka källaren var tillräcklig att komma varje man att blekna. Jag gick själv och tog en silverstake från matbordet och tände ljuset; jag kände, då jag gick ut med det, hur det heta vaxet dröp på min obetäckta hand, till den grad ostadigt bar jag ljuset, så att jag icke kan tänka lågt om överste Sapt för hans upprörda tillstånd.
Jag kom till källardörren. Den röda fläcken, som blev allt mer och mer mörkbrun, sträckte sig in i källaren. Jag tog ett par steg in i källaren och höll ljuset högt över huvudet. Jag såg de fulla vinbuteljsfacken, jag såg spindlar krypa på väggarna jag såg även ett par tomma vinbuteljer liggande på golvet; och därpå såg jag borta i ett hörn en människokropp liggande på rygg, med armarna utbredda och en röd skåra över strupen. Jag gick fram och föll på knä bredvid honom; jag såg att han var död, och anbefallde en trogen mans själ i Guds hand. Ty det var liket av Josef, den lilla kammartjänaren, som blivit dräpt, under det han vakade över konungen.
Jag kände en hand på min axel, och då jag vände mig om, såg jag Sapts ögon stirrande och skräckslagna bredvid mig.
»Kungen? Min gud, kungen!» viskade han hest.
Jag lät ljusskenet falla över varenda fläck i källaren. »Kungen är inte här», svarade jag.