Fången på slottet Zenda/Kapitel 14

←  Kapitel 13: En förbättring av Jakobs stege

Fången på slottet Zenda av Anthony Hope Översättare: Tom Wilson Kapitel 14: En natt utanför borgen

Kapitel 15: Samtal med en frestare  →

XIV.
EN NATT UTANFÖR BORGEN

Det skulle ha överraskat de gode ruritanerna, om de känt till det föregående samtalet, ty enligt de officiella meddelandena hade jag blivit farligt sårad av en spjutstöt, som jag genom en olyckshändelse fått under min jakt. Jag sörjde för att bulletinerna blevo av mycket allvarlig beskaffenhet och väckte stor allmän oro, vilket hade tre saker till följd. För det första sårade jag djupt den medicinska fakulteten i Strelsau genom min vägran att till min sjukbädd kalla någon annan än en ung man, som var en god vän till Fritz och på vilken vi kunde lita. För det andra mottog jag ett meddelande från marskalk Strakencz, att mina befallningar icke tycktes ha mer gehör med sig än hans och att prinsessan Flavia var, mot hans vilja, under hans eskort på väg till Tarlenheim (en nyhet, varöver jag bemödade mig att icke bli glad och stolt). Och för det tredje hyste min bror, hertigen av Strelsau, ehuru alltför väl underrättad för att tro på historien om orsaken till min sjukdom, den övertygelsen, att jag verkligen var urståndsatt att handla och att mitt liv svävade i en viss fara. Detta visste jag genom Johan, som jag hade måst lita på och skicka tillbaka till Zenda, där i förbigående sagt Rupert Hentzau hade låtit grundligt prygla honom, därför att han vågat draga ned sedligheten på Zenda genom att vara ute en hel natt på kärleksäventyr. Johan var djupt förbittrad på Rupert därför, och att hertigen gillade det, band honom ännu fastare vid mig än vad alla mina löften hade förmått.

Jag kan icke uppehålla mig vid Flavias ankomst. Hennes glädje över att finna mig uppe och frisk och kry, utom vad såret angick, i stället för sängliggande och kämpande med döden, svävar ännu i dag som en härlig bild för mina ögon, tills de bli för dunkla att kunna se den; och hennes förebråelser, att jag icke ens hade anförtrott mig till henne, fingo ursäkta mitt sätt att lugna dem. Att ännu en gång få vara tillsammans med henne var i sanning som en försmak av himmeln för en fördömd själ och desto ljuvare som en oundviklig fördömelse förestod, och jag hade den glädjen att få tillbringa två hela dagar med henne. Då de två dagarna voro gångna, anordnade hertigen av Strelsau ett jaktparti.

Saken närmade sig nu ett avgörande. Sapt och jag hade nämligen efter ivriga överläggningar beslutat, att vi måste våga ett slag, och vårt beslut styrktes genom Johans underrättese, att kungen blev klen och blek och bruten till hälsan genom det stränga fängelset. En man — han må nu vara kung eller ej — kan lika gärna dö raskt och som det anstår en ädling för en kula eller en värjstöt som att ruttna levande i en källare! Denna tanke gjorde i kungens eget intresse en snar handling tillrådlig, och från min egen synpunkt blev den allt oeftergivligare. Ty Strakencz påyrkade nödvändigheten av ett snart giftermål, och mina egna böjelser understödde honom med en så förfärlig enträgenhet, att jag var rädd för mitt beslut. Jag tror dock icke, att jag skulle ha begått det dåd jag drömde om, men jag skulle kanske ha tagit till flykten, och min flykt skulle ha förstört alltsammans. Och — ja, jag är inte något helgon (fråga min lilla svägerska) — något ännu värre kunde ha hänt.

Det är kanske det egendomligaste förhållande, som någonsin förekommit i ett lands historia, att konungens broder och den, som föreställde konungens person, under en tid av djup yttre fred, i närheten av en lugn och fridfull landsortsstad under skenbar vänskap utkämpade en förtvivlad strid om konungens person och liv. Sådan var emellertid den strid, som nu begynte mellan Zenda och Tarlenheim. När jag ser tillbaka på den tiden, tycker jag själv, att jag var halvförryckt. Sapt har talat om för mig, att jag icke tålde någon inblandning, icke lyssnade till några föreställningar; och om någonsin en konung i Ruritanien härskat despotiskt, så var det jag under de dagarna. Vart jag än blickade, såg jag ingenting, som gjorde livet ljuvt för mig, och jag hade mitt liv i min hand och behandlade det lika vårdslöst, som man hanterar en gammal handske. Till en början sökte de vaka över mig och min säkerhet, övertala mig att icke blottställa mig; men när de sågo min orubbliga föresats, uppstod hos dem — vare sig nu de kände det verkliga förhållandet eller ej — en känsla av att ödet avgjorde utgången, och att jag borde få sköta mitt spel med Michael som jag själv ville.

Sent följande afton steg jag upp från bordet, där Flavia hade suttit vid min sida, och förde henne till dörren till hennes rum. Där kysste jag hennes hand och bad henne sova gott och vakna till lyckliga dagar. Därpå bytte jag om kläder och gick ut. Sapt och Fritz väntade på mig med sex man och hästar. Över sadeln bar Sapt ett långt hoprullat tåg, och både han och Fritz voro väl beväpnade. Jag däremot medförde endast en kort och grov knölpåk och en lång kniv. Vi togo en omväg för att undvika staden, och om en timme redo vi sakta uppför höjden, som ledde till Zendas slott.

Natten var mörk och stormig; häftiga vindstötar och regnstänk slogo emot oss, under det vi arbetade oss uppför sluttningen, de resliga träden stönade och suckade. När vi kommo till en tät träddunge ungefär tusen fot från slottet, läto vi våra sex vänner gömma sig där med hästarna. Sapt hade en visselpipa, och de kunde skynda till oss på en minut, om någon fara visade sig, men dittills hade vi icke mött någon. Jag hoppades, att Michael ännu var invaggad i säkerhet och trodde mig ligga lugn i min säng. Hur därmed än förhöll sig, kommo vi upp på höjden, utan att något hänt, och befunno oss vid kanten av slottsgraven, där den går fram nedanför vägen och skiljer den från gamla borgen. Ett träd växte vid kanten, vid vilket Sapt började tyst och omsorgsfullt göra fast tåget. Jag drog av mig skorna, tog en klunk ur konjaksflaskan, satte kniven löst i slidan och tog knölpåken mellan tänderna. Därpå skakade jag hand med mina vänner, utan att fästa avseende vid en sista bönfallande blick av Fritz, och fattade i tåget. Jag skulle undersöka Jakobs stege.

Jag släppte mig sakta ned i vattnet. Natten var som sagt stormig, men dagen hade varit varm och klar och vattnet var icke kallt. Jag sträckte ut och började simma kring de stora murarna, vilka blickade hotfullt ned på mig. Jag kunde endast se tio fot framför mig och hade således gott hopp om att icke bli upptäckt, då jag smög mig fram tätt under det fuktiga, mossbelupna murverket. Det lyste från den nya delen av slottet på andra sidan, och emellanåt hörde jag skratt och muntra rop. Jag tyckte mig känna igen unga Rupert Hentzaus klingande stämma och föreställde mig honom upphetsad och röd av vin. Åter tänkande på vad jag hade att uträtta, vilade jag mig ett ögonblick.

Om Johans beskrivning var riktig, måste jag nu vara i närheten av fönstret. Jag satte mig åter mycket sakta i rörelse, och fram ur mörkret skymtade nu någonting emot mig. Det var röret, som gick med en krök från fönstret till vattnet; ungefär fyra fot av dess yta voro synliga, och det hade dubbelt en mans omfång. Jag tänkte just närma mig, då jag fick se något annat, som nästan kom mitt hjärta att stanna. Fören av en båt sköt fram under röret på andra sidan, och då jag lyssnade uppmärksamt, hörde jag ett lätt buller, som om någon ändrade plats. Vem var det, som bevakade Michaels uppfinning? Var han vaken eller sovande? Jag kände efter min kniv och trampade vatten, varvid jag fann botten under mina fötter. Borgens grund sträckte sig nämligen en och en halv fot ut i vattnet och bildade en avsats; det var på den jag stod, med vattnet nående upp under armhålorna. Därpå hukade jag mig ned och spejade genom mörkret under röret, där det i kröken lämnade ett tomrum.

Där satt en karl i båten. Bredvid honom låg ett gevär — jag såg en glimt av gevärspipan. Han var således skiltvakten! Han satt mycket stilla. Jag lyssnade: han andades tungt, regelbundet och entonigt. Han sov! Jag föll på knä på avsatsen och lutade mig fram under röret, tills dess mitt ansikte var på mindre än två fots avstånd från hans. Jag såg, att det var en stor och grov karl. Det var Max Holf, Johans bror. Min hand smög sig till bältet, jag drog kniven. Av alla handlingar i mitt liv vill jag minst tänka på denna, och jag vill icke göra mig den frågan, om det var att handla som en man eller som en lönnmördare. Jag sade till mig själv: »Det är krig — och kungens liv är insatsen.» Jag reste mig upp under röret och stod bredvid båten, som låg förtöjd vid avsatsen. Jag höll andan, tog märke och lyfte armen. Han rörde på sig, han öppnade ögonen allt mer och mer. Han stirrade förskräckt på mig och grep efter geväret. Jag träffade honom på rätta stället. Från motsatta stranden hörde jag en kärleksvisa sjungen i kör.

Jag lät honom ligga där han låg som en hopgyttrad massa och vände mig till »Jakobs stege». Jag hade icke lång tid på mig. Det kunde när som helst bli vaktombyte. Jag lutade mig över röret och undersökte det från ändan nära vattnet och högst upp, där det gick eller tycktes gå genom muren. Det fanns intet brott i röret och ingen spricka. Jag lade mig på knä och kände på undre sidan. Jag andades häftigt, ty på undersidan, där röret borde ha slutit tätt intill murverket, syntes en ljusstrimma, som måste komma från kungens fängelse! Jag satte axeln mot röret och bände kraftigt. Sprickan vidgade sig litet, och jag avstod genast; jag hade gjort tillräckligt för att det skulle visa sig, att röret på undre sidan icke var fäst i muren.

Då hörde jag en sträv, skärande röst:

»Om ers majestät haft nog av mitt sällskap, lämnar jag er nu för att vila, men först måste jag göra fast de här små prydnaderna.»

Det var Detchard! Jag märkte genast den engelska brytningen.

»Önskar ers majestät någonting, innan vi gå?»

Nu hördes kungens röst. Det var verkligen hans röst, men den lät svag och ihålig, helt olik den muntra stämma jag hört i skogen.

»Bed min broder», svarade kungen, »att han hellre tar livet av mig. Jag dör här tum för tum.»

»Hertigen önskar inte er död — inte ännu åtminstone», hånade Detchard, »och när han gör det, så är där er väg till himmeln.»

Jag förstod, att han därvid pekade på röret. Kungen svarade:

»Ske alltså! Och om nu era order tillåta det, så var god och lämna mig.»

»Dröm nu gott om paradiset», var skurkens svar.

Ljusskenet försvann. Jag hörde dörreglarna skjutas för. Därpå hörde jag kungen snyfta. Han trodde sig vara ensam. Vem vågar håna honom för hans sorg?

Jag vågade icke tilltala honom. Det var för stor risk, ett utrop av överraskning kunde ha undfallit honom. Jag vågade icke heller företaga något till hans räddning den natten, och min uppgift var nu att sätta mig själv i säkerhet och skaffa bort liket; ty att låta det ligga kvar skulle förråda för mycket. Jag gick i båten och kastade loss. Vinden hade nu övergått till en rasande storm, och det var knappt någon fara för att årtagen skulle höras. Jag rodde raskt över till den plats, där mina vänner väntade, och hade just hunnit fram dit, då en gäll vissling hördes över vall- graven bakom mig.

»Hallå, Max!» hörde jag någon ropa.

Jag kallade sakta på Sapt. Tåget släpptes ned, jag band det kring liket och äntrade sedan själv upp på tåget.

»Vissla ni också på vårt folk», viskade jag, »och hala upp tåget. Men tala inte nu!»

De halade upp liket. Just som det var uppe, kommo tre män ridande från borgens framsida. Vi sågo dem, men där vi stodo undgingo vi deras uppmärksamhet. Men vi hörde vårt folk komma framrusande.

»Djävulen vad det är mörkt!» skrek en klingande röst.

Det var unga Rupert. Ögonblicket därpå hördes skott. Vårt folk hade stött ihop med dem.

Jag rusade framåt och Sapt och Fritz följde efter.

»Hugg in, hugg in!» skrek Rupert åter, och ett högljutt stönande, som följde därpå, vittnade om att han själv icke var overksam.

»Det är slut med mig, Rupert!» ropade en. »De äro två mot en. Rädda dig!»

Jag sprang fram med min knölpåk i handen. Plötsligt kom en häst mot mig. På den satt en man, som böjande sig bakåt ropade:

»Har du också fått nog, Kraftstein?»

Intet svar följde.

Jag sprang fram till hästens huvud. Det var Rupert Hentzau.

»Äntligen!» utropade jag.

Vi tycktes ha honom fast. Han hade ingenting annat än en sabel i sin hand. Mitt folk var inpå honom, Sapt och Fritz kommo springande. Jag hade sprungit om dem, men om de komme tillräckligt nära för att skjuta, måste han dö eller ge sig.

»Äntligen!» ropade jag ännu en gång.

»Å, det är komedianten!» skrek han och högg åt min käpp, som gick av, och då jag ansåg försiktighet bättre än döden, böjde jag ned huvudet och — jag blyges att tala om det — kilade undan för att rädda livet. Rupert Hentzau sporrade hästen, och, då jag vände mig om, såg jag honom rida i fullt galopp till kanten av vallgraven och hoppa ned i den, under det skotten från vårt folk haglade omkring honom. Hade månen lyst helt litet, skulle vi ha genomborrat honom med våra kulor, men skyddad av mörkret kom han undan till slottshörnet och försvann där ur vår åsyn.

»Den uslingen lyckades undkomma!» sade Sapt med en förfärlig grimas.

»Det är skada», sade jag, »att han är en skurk. Vad ha vi gjort slut på för ena?»

Det var Lauengram och Kraftstein, som lågo döda, och då saken icke längre kunde hemlighållas, kastade vi deras och Max’ lik i vallgraven. Slutande oss tätt tillsammans, redo vi därpå utför backen. Men i vår mitt förde vi med oss liken av tre tappra riddersmän. På detta sätt färdades vi hem, med tungt hjärta i följd av våra vänners död, mycket oroliga för kungens öde och träffade på det ömma vid tanken på, att unga Rupert ännu en gång hade vunnit spelet mot oss.

För min egen del retade och förargade det mig, att jag icke hade dödat någon i öppen strid, utan endast stuckit ned en skälm under sömnen. Och jag tyckte inte om, att Rupert hade kallat mig komediant.