Fången på slottet Zenda/Kapitel 13
| ← Kapitel 12: Jag mottager ett besök och sätter mete på en krok |
|
Kapitel 14: En natt utanför borgen → |
XIII.
EN FÖRBÄTTRING AV JAKOBS STEGE
På morgonen efter den dag, då jag svor min ed, mot De sex, utdelade jag åtskilliga befallningar och kände mig därpå belåtnare, än jag varit på länge. Jag var i verksamhet, och om än arbete icke kan bota kärlek, är det dock ett dövande medel mot den; därför fick även Sapt, som började känna en feberaktig otålighet, till sin stora förvåning se mig ligga utsträckt i en länstol i solskenet och lyssna till en av mina vänner, som med smältande röst sjöng kärleksvisor för mig och invaggade mig i en behaglig melankoli. På detta sätt var jag upptagen, då unga Rupert Hentzau, som fruktade varken människor eller djävlar och red genom skogen — där varje träd mycket väl kunde dölja en skytt — som om det hade varit parken i Strelsau, galopperade upp där jag låg, bugade sig med burlesk vördnad och begärde ett enskilt samtal med mig för att framföra ett bud från hertigen av Strelsau. Sedan jag låtit alla de andra draga sig tillbaka, slog han sig ned bredvid mig och sade:
»Kungen tycks vara kär?»
»Inte i livet åtminstone», svarade jag småleende.
»Det är bra», sade han. »Nu, då vi äro för oss själva, Rassendyll…»
Jag satte mig upp.
»Vad är meningen?» frågade han.
»Jag skulle bara ge tillsägelse om att låta föra fram er häst. Om ni inte vet, hur ni skall tilltala kungen, får min bror skaffa sig ett annat ombud.»
»Vad tjänar det till att fortsätta det här gyckelspelet?» frågade han och dammade vårdslöst sina stövlar med handsken.
»Därför att det inte är slut ännu, och under tiden vill jag välja mitt eget namn.»
»Låt gå för det! Men. jag talade av tillgivenhet för er, ty ni är sannerligen en man efter mitt eget sinne.»
»Jag är kanske det», svarade jag, »frånsett min lilla hederlighet och med den skillnaden, att jag håller mitt ord mot män och visar mig hederlig mot kvinnor — för övrigt kanske det är som ni säger.»
Han kastade en ilsken blick på mig.
»Är er mor död?» frågade jag.
»Ja, det är hon.»
»Hon kan tacka sin Gud», sade jag, och jag hörde honom mumla en ed över mig. »Nå, vad är det för ett budskap ni kommer med?» fortfor jag.
Jag hade träffat honom på det ömma, ty alla människor visste, att han hade krossat sin mors hjärta och hoverat sig med sina älskarinnor i hennes hus; hans ogenerade sätt försvann för ett ögonblick.
»Hertigens anbud är bättre än jag ville», brummade han. »En galge åt ers majestät var mitt förslag. Men han erbjuder er lejd över gränsen och en summa motsvarande femtiotusen engelska pund.»
»Jag föredrar ert anbud, om jag är tvungen att välja.»
»Ni vägrar?»
»Naturligtvis.»
»Jag sa Michael, att ni skulle komma att avslå», sade skälmen, som återfått sitt goda lynne och gav mig ett av sina soligaste leenden. »Oss emellan sagt», forfor han, »är förhållandet det, att Michael inte förstår en ädling.»
Jag började skratta.
»Och ni?» frågade jag.
»Jo, jag gör det. Galgen skulle det vara.»
»Det är ledsamt att ni inte kommer att få uppleva det.»
»Har ers majestät gjort mig den äran att särskilt vilja söka gräl med mig?»
»Jag skulle önska, att ni vore några år äldre.»
»Å, Gud ger år, men djävulen ger tillväxt», sade han skrattande. »Jag är karl för min hatt.»
»Hur står det till med er fånge?» frågade jag.
»Ku…?»
»Er fånge.»
»Jag glömde er önskan. Jo, han lever.»
Han steg upp. Jag gjorde detsamma. Därpå sade han med ett småleende:
»Och den vackra prinsessan? Jag slår vad om att nästa Elphbergare blir tillräckligt röd, om också Svarte Michael skall kallas hans far.»
Jag sprang emot honom ett steg med lyftad hand. Han rörde sig icke en tum och hans läppar drogos till ett leende av oförskämd belåtenhet.
»Gå, medan ni ännu kan slippa undan helskinnad!» mumlade jag. Han hade betalt med ränta min anspelning på hans förhållande till sin mor.
Därpå kom det djärvaste jag sett i mitt liv. Mina vänner voro icke trettio steg från oss. Rupert ropade på en stalldräng att komma med hans häst och gav honom frikostiga drickspengar. Hästen stod alldeles inpå oss. Rupert låtsade som om han ämnade sitta upp och vände sig därpå plötsligt om mot mig med den vänstra handen vilande på bältet och den högra utsträckt.
»Låt oss ta varandra i hand», sade han.
Jag bugade mig och gjorde som han förutsåg — höll händerna på ryggen. Blixtsnabbt föll han då med vänstra handen ut mot mig, en liten dolk glänste i luften och träffade min vänstra axel; hade jag icke svängt åt sidan, skulle den ha träffat hjärtat. Jag raglade tillbaka med ett utrop. Utan att vidröra stigbygeln satt han med ett språng i sadeln och for i väg som en pil, förföljd av rop och revolverskott — och jag sjönk ned i min stol ymnigt blödande, under det jag såg Rupert, det djävulsynglet, försvinna i den långa allén. Mina vänner skyndade fram till mig; därpå förlorade jag sansen.
Jag antar, att man lade mig till sängs och att jag låg där medvetslös eller halvt medvetslös under flera timmar; ty det var natt, då jag vaknade till full sans och fann Fritz vid min sida. Jag var matt och trött, men han bad mig vara vid gott mod och sade, att mitt sår snart skulle läkas; därjämte talade han om, att allt hade gått efter önskan, ty skogvaktare Johan hade fallit i den snara, vi lagt för honom, och befann sig just nu i huset.
»Och det besynnerliga i saken är», fortfor Fritz, »att han efter vad jag kan finna alls inte är ledsen över att befinna sig här. Han tycks tro, att när Svarte Michael verkställt sin kupp, de som varit vittnen till sättet för dess verkställande — utom naturligtvis De sex — icke ha att vänta sig någon särskild belöning.»
Denna tanke vittnade om en slughet hos vår fånge, som gav mig anledning att räkna på hans bistånd. Jag gav befallning om att han genast skulle föras in. Sapt ledde honom och lät honom sätta sig på en stol ett stycke från min säng. Han var nedslagen och rädd, men sanningen att säga hade vi också efter unga Ruperts dåd våra farhågor, och om han sökte hålla sig så långt som möjligt från Sapts fruktansvärda revolver, höll Sapt å sin sida honom så långt som möjligt från mig. Dessutom voro hans händer bundna, då han fördes in, men det ville jag icke tillåta, utan lät lösa dem.
Jag behöver icke här uppehålla mig med någon redogörelse för de löften om beskydd och belöning vi gåvo karlen, men de uppfylldes alla ärligt, så att han nu för ett lyckligt liv i goda omständigheter, ehuru jag icke bör säga var. Vi voro så mycket frikostigare som vi snart kommo underfund med, att han snarare var en svag än en dålig människa och i hela denna sak hade handlat mera av fruktan för hertigen och sin bror Max än av böjelse. Men alla voro övertygade om hans pålitlighet; och fastän han icke var invigd i de hemliga rådslagen på hertigens slott, kunde han dock genom sin kännedom om deras åtgärder för oss klargöra deras huvudsakliga planer. Han berättade i korthet följande.
Under slottets grund lågo två små rum uthuggna i själva klippan, och tillträdet dit förmedlades genom en stentrappa från ändan av vindbryggan. Det yttre rummet hade inga fönster utan upplystes ständigt av ljus; det inre hade ett fyrkantigt fönster, som vette åt vallgraven. I det yttre rummet lågo alltid dag och natt tre av De sex; det var hertig Michaels order, att om ett anfall gjordes mot det yttre rummet, de tre skulle försvara dörren, så länge de kunde göra det utan att riskera sina egna liv. Men så snart det var fara att dörren skulle sprängas, skulle Rupert Hentzau eller Detchard — ty en av dessa två var alltid närvarande — låta de andra uppehålla försvaret så länge som möjligt, och utan vidare döda kungen, som förvarades där, visserligen väl behandlad, men utan vapen och med armarna fängslade med fina stålkedjor, så att han icke kunde röra armbågarna mer än ett par tum från sidan. Kungen skulle således vara död, innan den yttre dörren slogs in. Men liket då? Ty liket skulle vara ett lika fällande bevis, som om han hade förblivit vid liv.
»Hans höghet har även tänkt på den saken», sade Johan. »Medan de två andra försvara ytterdörren, öppnar den, som dödat kungen, fönstergallret, som går på gångjärn. Som fönstret nu är, ger det inte något ljus, ty öppningen är tilltäppt med ett stort rör av lergods; och detta rör, som har tillräckligt omfång för att släppa igenom en karl, leder ut i vallgraven och slutar omedelbart över vattenytan, så att det inte är något märkbart mellanrum mellan vattnet och röret. Då kungen är död, skyndar mördaren att binda en tyngd vid liket, släpar det till fönstret och hissar upp det i jämnhöjd med rörmynningen; Detchard har nämligen, för den händelse det skulle vara för tungt, låtit anbringa ett block. Mördaren för in likets fötter i röret och skjuter på, och utan något ljud eller plaskande faller liket i vattnet och till bottnen av vallgraven, som här är tjugu fot djup eller så omkring. Därpå ropar mördaren högt »allt klart!» och glider själv ut genom röret, och om de andra kunna och anfallet inte är för häftigt, rusa de in i det inre rummet, regla dörren för att få ett ögonblicks andrum och glida i sin tur ned genom röret. Och fastän kungen inte kommer upp från bottnen, så göra de det och simma över till andra sidan, där karlar vänta med tåg för att hala upp dem, samt hästar. Om sakerna gå illa, förenar fursten sig med dem där på platsen och de söka sin räddning genom flykten; men om allt går väl återvända de till slottet och ha nu fienden i en fälla. Detta är hans höghets planer i nödfall med avseende på kungen, men de skola icke verkställas förrän i sista ögonblicket; ty som vi alla förstå, är det inte hans mening att döda kungen, såvida han inte kan förut eller strax efteråt döda er också. Gud är mitt vittne, att jag nu har sagt hela sanningen, och jag ber er skydda mig mot hertig Michaels hämnd; ty får han veta, vad jag nu har gjort och jag råkar i hans våld, då blir den sak jag i främsta rummet kommer att be Gud om, en hastig död, ty det skulle han inte låta mig få.»
Karlens berättelse var tämligen osammanhängande och ofullständig, men vi kompletterade den med våra frågor. Vad han omtalade gällde ett beväpnat anfall, men om misstankarna väcktes och det kom en överväldigande styrka — en sådan till exempel, som jag i min egenskap av kung kunde åstadkomma — skulle man uppge alla tankar på motstånd, och kungen skulle helt lugnt mördas och släppas ned genom röret. Sedan skulle, såsom man mycket listigt uttänkt, en av De sex intaga kungens plats i källaren och, när de visiterande komme in, högljutt påyrka frihet och upprättelse. När så Michael toges i förhör, skulle han erkänna sitt övergrepp, men förklara, att mannen hade ådragit sig hans vrede genom att söka vinna en dams ynnest, som vistades på slottet (nämligen Antoinette de Mauban), och därför blivit kastad i fängelse, en åtgärd, vartill Michael såsom Zendas herre ansåg sig berättigad. Han ville dock låta nöja sig med hans ursäkt och släppa honom för att göra slut på skvallret, som till hans höghets ledsnad hade uppstått om en fånge på Zenda och vållat allt besväret och obehaget med denna undersökning. De främmande bleve då tvungna att snopna draga sig tillbaka, och Michael kunde förfara med kungens lik så, som han fann lämpligast.
Sapt, Fritz och jag, där jag låg i min säng, betraktade varandra bestörta och häpna över den grymma, listiga planen. Vare sig jag kom i fredlig eller fientlig avsikt, öppet i spetsen för en väpnad styrka eller smygande, skulle kungen vara död, innan jag kunde komma i hans närhet. Om Michael vore starkare och överväldigade mina anhängare, skulle saken vara avgjord. Men om jag vore den mäktigare, skulle jag å ena sidan icke ha någon utväg att straffa honom eller bevisa hans brott, utan att på samma gång röja mig själv; å andra sidan skulle jag förbli konung (min puls slog ett ögonblick livligare!) och framtiden finge bevittna den slutliga striden mellan honom och mig. Han tycktes ha ställt så till, att det var möjligt för honom att vinna seger, omöjligt att gå under. I sämsta fall skulle hans ställning bli sådan den hade varit, innan jag korsade hans planer — med endast en man mellan honom och tronen, och den mannen var en bedragare; i bästa fall skulle ingen motståndare till honom finnas kvar. Jag hade börjat tro, att Svarte Michael alltför gärna såg, att hans vänner utkämpade striden, men nu ansåg jag, att han var sammansvärjningens huvud om icke dess hand.
»Vet kungen av detta?» frågade jag.
»Jag och min bror», svarade Johan, »satte dit röret på Hentzaus befallning. Han hade vakten den dagen, och kungen frågade honom om meningen därmed. Det är på min ära, svarade han med sitt övermodiga skratt, en förbättring av Jakobs stege, på vilken, som ers majestät har läst, människorna gå från jorden till himmeln. Vi ansågo det icke passande, att ers majestät, i händelse ni måste gå, skulle behöva gå den vanliga vägen. Därför ha vi ordnat en trevlig enskild passage, där pöbeln inte kan stå och gapa eller hindra ers majestät att komma fram. Det är meningen med röret, ers majestät. Därmed bugade han sig skrattande och anhöll att få fylla på hans majestäts glas — kungen superade nämligen. Och fastän kungen är modig liksom alla av hans ätt, blev han först röd och sedan vit, då han såg på röret och på den uppsluppna banditen, som hånade honom. Det är inte lätt (han sade detta med en rysning) att sova lugnt på Zendas slott, ty alla mörda de lika ledigt en människa som de spela ett parti kort, och unga herr Rupert skulle hellre välja mördandet till ett tidsfördriv än något annat — ja till och med hellre än att göra en kvinna olycklig, vilket eljest är hans nöje.»
Han hade talat slut, och jag bad Fritz föra bort honom och se till, att han bevakades noga. Vändande mig till honom tillade jag:
»Om någon frågar er, ifall det finns en fånge på Zenda, får ni svara ja. Men om någon frågar vem det är, får ni inte säga det. Ty alla mina löften kunna inte rädda er, om ni för någon här förråder något om fången på Zenda. Jag dödar er som en hund vid minsta knyst om den saken!»
Då han förts ut, såg jag på Sapt.
»Det är en hård nöt att knäcka!» sade jag.
»Ja, så hård», svarade han skakande sitt grånade huvud, »att jag tror, att ni nästa år så här dags ännu är konung av Ruritanien.»
Och han brast ut i svordomar över Michaels listighet.
Jag sjönk åter ned på kuddarna.
»Det förefaller mig», sade jag, »som om det finns två sätt på vilka kungen kan slippa levande ut ur Zenda. Det ena är förräderi bland hertigens folk.»
»Det sättet kan ni lämna ur räkningen», svarade Sapt.
»Det hoppas jag inte», invände jag, »ty det andra jag talade om är — ett underverk från himmeln!»