Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Handelsbalken
| ← Byggningabalken |
|
Missgerningsbalken → |
I. Förslag till Handelsbalk 1718.
Handelsbalker.
L Capitel. Om köp och skiffte.
1 §. Allt köp om löst eller fast skal ske utan twång eller list, med säljarens och köparens goda ja och samtycke; och hwad olagligen blifwer slutet hafwe intet bestånd.
2 §. När säljare och köpare äro om wahran och priset enige, tå skal köpet fast stånda: men är thet af stort wärde; tå upprättas afhandlingen skrifteligen, eller brukes therwid edsworne mäklare eller andra witnen.
3 §. Nu är köp om lös ägendom slutet, ehwad thet wara kan; gifwe tå säljaren ut wahran och köparen then utfästa betalningen.
4 §. Klandras thet som sålt är, eller thet i wärde gafs; föraware hwar thet han utgaf, eller böte tijo daler til treskifftes, konungen, målsäganden och häradet eller staden, och skadan åter.
5 §. Befinnes wahran wid lefwereringen hafwa något fehl, som en försigtig köpare eij kunnat blifwa warse; men säljaren wetat och eij uppenbarat: ware tå säljaren pligtig taga then igen, och gifwa wärdet åter, gälda allan skada och böta tijo daler til treskifftes. Men är köpet skedt med thet förord, at köparen skal godzet behålla, om thet är bättre eller sembre; hafwe köparen ingen widare talan.
6 §. Säljer någor en wahra til twenne, böte sex daler til treskifftes, och then behålle wahran, som först köpte.
7 §. Ingen tränge sig i annars köp, eller öfwerbiude hwad annar redan begynt tinga på, wid tre dalers böter til treskifftes.
8 §. Slutes köp om wahror och wil enthera thet sedan bryta; men then andre icke: gånge tå köp fram och icke åter, och then böte tre daler til treskifftes, som redeligen slutet köp bryta wil. 9 §. Finnes i sielfwa wahran et så förborgat fel, at hwarken köpare eller säljare kunnat thet förut se; eller at en then andre eij rätt förstådt: ware thet återgångs köp och tage hwar sit.
10 §. Köper man sådana wahror, som förut wägas eller mätas böra, innan the lefwereras; ligge under köparens wård, och för hans fahra, sedan the til honom mätne eller wägne äro.
11 §. Hwar och en som effter lag är myndig, må antingen sielf, eller igenom andra försälja sin ägendom; och bör thet köp som af köpmannens til handel satta hustru, barn och tienstefolk slutet blifwer för lagligit anses.
12 §. Ingen inlåte sig i handel med omyndiga eller wettwillingar, uthan theras rätta målsmans råd och samtycke. Gör thet någor, och warder theröfwer klagat; ware then handel ogill, och gälde han allan skada, som med them handlade, samt böte tijo daler til treskifftes: men äro the theraf förbättrade, och målsmannen thet gillar; ware handelen fast och ständig.
3 §. Säljer någor godz theruti flärd finnes, såsom ondt för godt, mängt för omängt; hafwe then som witterligen sålde förbrutit godzet til the fattiga, böte fyratio daler til treskifftes, samt återställe köparen then undfångna betalningen.
14 §. Säljer guldsmed arbetat guld eller sölfwer, som eij befinnes af rätt finhet; hafwe förwärkat wahran til the fattiga, och pligte som för annan flärd. Om tenngiutare ware lag samma.
15 §. Ingen må sälja eller köpa sådana waror, som böra wräkas, innan stadzens tillförordnade wräkare them wräkt hafwa. Sker thet annorledes; pligte både köpare och säljare hwar sina tijo daler til treskifftes.
16 §. Finnes fals i köp, så at ondt skyles under godo, koppar under guld, hwit koppar säljes för sölfwer, och oächta stenar för ächta, eller annat slikt; straffas tå säljaren som för annan tiufnad, och tillåtes eij bruka then handtering ther wid han falskhet begådt hade.
17 §. Then som sätter annan mästares märke på sit arbete, böte femtijo daler til treskifftes, än dock thet samma är förswarligit. Men är uti thet arbete flärd eller fals; pligte thes utan som tilförene om flärd och fals stadgat är.
II Capitel. Om stapel- och upstäders handel.
1 §. Stapelstadz borgare hafwe tilstånd så wäl uti marknader, som eljest, at handla med ditkommande inländska och främmande. Men uti upstäderna och bergslagen måge the, utom marknaderna, ingen köpenskap drifwa.
2 §. Upstadz borgare måge reda i skepp, och the wahror som the inbekomma, uti stapelstäderna i gross försälja, eller til then staden föra låta, hwarest the boende äro. Uti marknader måge the handla som the bäst gitta med ankommande inländska, och af främmande köpa för reda, eller borga; men icke til them sälja.
III Capitel. Huru burskap skal winnas.
1 §. Wil någor burskap winna, ware sig inländsk, eller främmande; ställe tå inför borgmästare och råd borgen, at han åtminstone skal sex åhr i staden bo och all stadz rätt och rättighet effter sin förmågo uppehålla; aflägge thertil then vanliga borgare eden och gifwe sig an til någon wiss handel, nähring, eller handtwärk, therföre han i stadzens bok må inskrifwas: och tå gifwes honom ther å burbref. Wil handtwärkare köpman warda; afsäije tå inför borgmästare och råd handtwärk sit, och winne för köpenskap burbref.
2 §. Ingen som eij är borgare må drifwa handel i smått, eller bruka handtwärk och annan borgerlig nähring, wid plicht som i nästa cap. 3 § stadgas.
3 §. Then som har sit hemwist uti främmande land, eller erkänner annan öfwerhet, honom ware icke tillåteligit här i riket at tillika winna burskap. Eij eller må inländsk man tillika wara borgare i twänne städer, eller hafwa twänne borgerliga handteringar, then ena i staden, then andra utom staden. Beträdes någor ther med; böte et hundrade daler til treskifftes, konungen, staden och angifwaren.
4 §. Wil någor burskap upsäija; göre thet sex månader förr än han tänker flyttia från orten, och wise at han fullgiort alt hwad honom som borgare ålegat hafwer. Flytter han utrikes; gifwe tå ut, effter aflagd ed, eller mätesmanna ordom siette penningen af all sin ägendom konungen och staden till tweskifftes. Flytter han til annan inrikes ort; ware från all sådan afgift befriad.
IV Capitel. Om gross och krämare handel.
1 §. Borgare och andre måga drifwa handel i gross, och köpa eller sälja uti hela och halfwa stycken, hela och halfwa läster, hela och halfwa skeppund, hela tunnor, kistor och packor, wahl- dussin- och skocketals, skinnwahror hela decker eller timber. Hwad som af them annorledes och i mindre försäljes ware förbrutit och thertil så mycket thet wärdt är till treskifftes, konungen, staden och angifwaren. The som med win och andra främmande drycker i gross handla sälje icke uti mindre käril än halfankar, wid samma bot.
2 §. Adelen och konungens betiente måge, fast the icke wilja winna burskap, handla antingen i gross för sig sielfwa, eller uti sälskap med borgare. Hafwe ock tilstånd handla med wexlar, inrätta handwärks hus och bruk, reda i skepp, låta inkomma och i gross försälja allehanda utländske wahror, sedan the sig, effter handelens beskaffenhet, med borgmästare och råd förenat om någon wiss afgift til staden. Men ware eljest för theras egna personer och hus i staden inga borgerliga beswär undergifne.
3 §. Ingen som icke är borgare må i städerna hålla öpna bodar och sälja sina wahror i smått, såsom med aln, lispund, halftunna, eller mindre wigt och måt. Handlar någor ther emot, ware sig inländsk, eller främmande; hafwe förbrutit then wahra han handlar med, och å fyratijo daler til treskifftes.
4 §. The som i städerna hafwa inrättade handtwärks hus, måge thersammastädes uti öpna bodar försälja i smått hwad af them eller theras folk förfärdigat är, när the uti borgerskapets utlagor så stor del draga, som emot bodhandelen swara kan. Samma frihet ware för them, eller theras förlags män, som å landet hålla handtwärks hus, ther jern, ståhl, messing, eller andre inrikes råwahror utarbetas.
5 §. I alla städer skola wisse stadzkällare wara, åtminstone en, ther godt win och öhl säljes stop- och kannetals. Wilja borgmästare och råd them på theras kostnad hålla; stånde them fritt, eller förordne ther til någon annan.
6 §. Beträdes någor at förfalska win, eller andra drycker; hafwe förwärkat wahran, och böte första gången tiugu daler; andra gången dubbelt; och tredie gången ware sin nähring förlustig. Samma lag ware om krögare, som sina wahror förfalska.
7 §. Alla wahror som från landet til salu inkomma, skola til stadzens torg och hamnar föras, och eij annorstädes försäljas. Dristar sig någor wid tullen, eller på gator och gränder några sådana wahror köpa eller sälja; hafwe then som sålde förbrutit sin wahra, och köparen sine penningar, och böte hwarthera fyratijo daler til treskifftes, konungen, staden och angifwaren.
V Capitel. Om främmandes handel.
1 §. Främmande som til inrikes siö- och stapelstäder med wahror och godz ankomma, eller wilja ther köpenskap eller annan förrättning drifwa, ware pligtige wid första ankomst sig hos konungens befallningshafwande, samt borgmästare och råd at angifwa, och theras ärende kundgöra. Försummar thet någor främmande, ehwad han är köpman, handtwärkare eller annat; böte et hundrade daler til treskifftes. Ware ock then wärd eller wärdinna, som en sådan til härbärge antager och eij genast angifwer, förfallen till femtijo daler til treskifftes.
2 §. The som med wahror til någon stapelstad ankomma, skola them ther sälja på sätt som i IV cap. 1 § stadgat är. Hafwa the af någon wahra mindre; sälje then icke utan alt samman.
3 §. Icke må utländsk man sin köpenskap längre drifwa, än thes liggedagar räckia, wid fyratijo daler för hwar dag, konungen, staden och angifwaren til treskifftes. Köpslagar han öfwer åtta dagar; fördubbles böterne, och ware then wahra förbruten, som han sedan köpt eller sålt hafwer. Icke eller skal honom wara tillåtit sina wahror uti thes gästhärberge, eller öpna gatubodar at hafwa eller sälja; utan allenast i skepp och farkost, samt the rum som borgmästare och råd ther til förordna. Eij må han för köpenskap resa ifrån then ena staden til then andra, eller i bergslagarna, wid ethundrade dalers böter första gången; andra gången böte dubbelt, och hafwe förbrutit til tre- skifftes thet som han handlade med.
4 §. Wil någor främmande öfwer thes liggedagar här i riket handla; angifwe sig tå hos borgmästare och råd, som böra förordna huru wida och med hwad wilkor sådant bör effterlåtas.
5 §. Then förning skeppare och båtsmän tillåtit är för sig sielfwa i smått försälja; bör uti theras skepp och farkostar fahl hållas, och eij i bodar upläggias, eller til salu kringbäras, wid förbrott af wahran.
VI Capitel. Om landsköp.
1 §. Ingen fare å landet med något köpmanna gods och drifwe köpslagan til by och från by; eij eller upköpe å landet allehanda landtwahror, at fara med them til köpstadz och förytra. Warder någor thermed beslagen; hafwe första andra och tredie gången förbrutit godzet och fyratijo daler til treskifftes, konungen, nästa köpstad och angifwaren; fierde gången pligte som sagt är, och förwises landet.
2 §. Ingom å landet ware tillåtit köpa och under sig slå spannemål och andra landtwahror, at thermed bruka köpslagan; eij eller hafwe på landet något nederlag, wid pligt, som här ofwanföre stadgat är. Dock ware eij förbudit at upläggia sin egen afwel och afrad.
3 §. Eij må thet landzköp heta, när landtmannen til sin nödtorfft byter wahra i wahra, eller sig för penningar tilhandlar hwad en annar af sin afwel kan aflåta.
4 §. Häste köpmän måge then frihet hafwa i landet omfara, at handla med hästar och stor: ware ock städernas slagtare och fiskare tillåtit på landet inköpa slagteboskap och färsk fisk til stadsens behof, alt effter som the af borgmästare och råd wiss tid eller frihet thertil bekomma.
VII Capitel. Om marknader.
1 §. Marknader måge åhrligen hållas i städerna på the tider som wanligit är. Om första marknadz dag infaller på en sön- eller högtides dag; upskiutes tå til andra dagen. Men på apostle dagar må köpslagan ske, effter hållen gudztienst och eij förr, wid fyratijo dalers böter til treskifftes konungen, staden och angifwaren.
2 §. Ingen köpslage innan marknad pålyst är, eij eller sedan then aflyst är; utan ware köpet ogilt och böte så köpare som säljare fyratijo daler til treskifftes.
3 §. Alle inrikes boende hafwe frihet på marknader antingen utur skepp och fartyg, eller ock på torgen och the af borgmästare och råd them tildelte platsar, at sälja sine wahror, eller them med hwarannan förbyta; men icke at förytra sit inländska gods åt någon främmande, eller med honom wahra i wahra förbyta, wid förbrott af wahran och tiugu dalers böter til treskifftes: utan stånde sådant borgare i then staden allena fritt, och them som sådant igenom någon särskilt frihet tillåtit är. Dock måge the för reda penningar köpa eller på förstreckning taga af främmande så wäl som af inländsk borgare.
4 §. Främmande som utrikes ifrån med gods ankomma måge thet under warande marknad i stapelstäderna försälja til alla både inrikes och utrikes boende, utur skepp eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar eller på förstreckning: men icke godz emot gods byta, eller af upstadsboer köpa. Af them som äro borgare i then samma stapelstaden, hwarest marknad hålles, måge the saklöst köpa och byta, jemwäl af andra som på then handel med särskilt frihet försedde äro.
5 §. Främmande och utrikes köpmän hafwe eij frihet på marknader i upstäderna at handla eller wandla, wid förbrott af köpenskapen, och et hundrade dalers böter til treskifftes, som förr är sagt.
6 §. Gör någor, sedan offentelig marknad lyst är, buller och owäsende, eller föröfwar slagsmål; straffas effter lag, och böte ther til fyratijo daler för fridzbrottet, konungens ensak. För otidigt skiutande på marknad, serdeles effter klockan nije om afftonen, böte femtijo daler til treskifftes.
VIII Capitel. Om måt och wigt.
1 §. Öfwer hela riket skal wara enahanda måt och wigt, inrättat effter som thet uti hwar och en stad, samt hos konungens befallningshafwande å landet med kronomärke finnes anteknat. Finnes något annat måt och wigt, mindre eller större, som eij med thet gillade måtet håller lika; warde thet ägaren fråntagit och sönderslagit, och straffas han effter personens wilkor och saksens omständigheter.
2 §. Falskar then måt och wigt, som sielf förordnad är them at märka; miste lifwet. Förfalskar någor annar; straffas som för annan tiufnad. Blifwer någor beslagen at hafwa krönt med falskt effterstemplat kronomärke; ware ärelös och böte et hundrade daler til treskifftes.
IX Capitel. Om förstreckningar i penningar eller wahror och ränta theraf.
1 §. Förstrecker någor androm reda penningar, eller hwad thet wara må; göre thet i twänne witnens närwaro eller anamme af låntagaren skuldbref.
2 §. Hwad således förstreckt är skal wid förelagdan dag til borgenären, thes rätts innehafware, eller fullmägtige i samma slag jemngodt och lika mycket betalas. i
3 §. Kan eij then som betala bör öfwerkomma samma slags mynt eller wahror som utläntes; stånde tå honom som förstreckte fritt, ehwad han heldre wil gifwa längre anstånd med betalningen, til thes samma slag skaffas kan; eller taga sin fyllnad i annat slag, effter som thet utlänte wid betalningstiden högst geller.
4 §. Nu är eij wiss dag them emellan til betalning förelagd; fordre tå then som utgaf sit åter när han wil. Dock så at gäldenären åtminstone sex weckor förut ansäijes med betalningen redo wara. Men är något til wiss handel förstreckt; thet må eij för thes slut fordras, ther eij annat förord them emellan warit.
5 §. Ingen gifwe skuldbref innan han therföre niutit fullt wärde. Sker thet, och talar eij then skuldbref gaf innan sex månader ther å inför domaren, eller konungens befallningshafwande, eller genom goda män hos then som skuldbrefwet emottog, och kommer thet emellertid oklandrat i andra, tredie eller fierde hand; gälde tå til innehafwaren hwad han i skuldbrefwet utfäst, och söke sin man. Gitter han eij innan the sex månader fulltyga, at han hwarken penningar eller wärde för sit skuldbref undfått; hafwe ther å eij widare talan, med mindre laga förfall honom hindrat ther å tala; niute tå rätt sin effter ty han bewis framter.
6 §. Finnes någor af list och upsåt hafwa tagit annars skuldbref, och mot aftal penningarna eller wärdet inbehållit; ware skuldbrefwet kraftlöst, när ther å talt är inom nästa tre månader, sedan then list och bedrägeri förmärktes, ehwad thet är kommit i andra eller tredie mans hand, eller icke. Öfwertyges och någor, at sielf fordra, eller af androm uptaga betalning för thet skuldbref han med list, utan penningar eller wärde af annan fådt; straffes som för annat bedrägeri effter saksens beskaffenhet.
7 §. Gifwer någor på goda tro sit qwittobref ifrån sig på betalta penningar, och blifwa the honom sedan förhåldne; tale ther å innan månads dag lagligen eller med witnen til innehafwaren, och ware qwittobrefwet thermed kraftlöst til thes penningarne lefwereras. Hindra honom laga förfall innan förenämda tid ther å tala; niute tå samma tid sedan han förfallalös klef. Finnes hos någon thera list eller bedrägeri, i ty mål straffes som i föregående § stadgas.
8 §. Warder någor genom annars list förledd, eller med wåld och hotelser trugad at sluta handel med annan, eller af rättan fara och räddhåga något utfäst, och gifwer thet an hos domaren eller konungens befallningshafwande innan nästa sex weckor sedan han thet wåld och fara undkom, och innan tre månader sedan han then list och bedrägeri förmärkte; gitter ock ther sin oskuld med goda skäl och witnen framte: ware från förbindelsen lös och pligte then brotzlige för hwart om sig som i Edsöres- och Tiufwabalkar stadgas.
9 §. Gör någor förstreckning af annars mans förtrodda gods eller penningar, utan ägarens fullmagt; gälde åter fullom gäldom, och böte ther til en tredie del så mycket han utlänte, til treskifftes, målsäganden, konungen och staden eller häradet.
10 §. Nu hafwer then som annars penningar utlånte, låtit ställa skuldbrefwet på ägarens namn, eller öfwerdrager honom thet skuldbref, som han på sit namn fådt; stånde ägaren fritt hwad han enthera, eller bägge för thet som utlåntes sökia wil.
11 §. Förstrecker någor wetandes sina penningar eller wahror til oloflig och förbuden handel, eller at befordra någon last och ogerning; hafwe förbrutit förstreckningen, och then henne emottog gifwe ut, och böte thes fulla wärde til treskifftes. Sker någor oloflig gerning ther i genom; pligte thes utan begge effter lag.
12 §. Hafwer någor undfådt åtskilliga förstreckningar af annan, och förbundit sig å then ena större, å then andra mindre ränta at betala; ther må han afräkna then betalning han först ärlägger på hwilken förstreckning han wil, och ju helst på then som största räntan drager; så wida förfalledagen inne är, eller wiss tid thertil icke förafskedad warit. Eij må något på hufwudstolen afräknas förr än ränta gulden är.
13 §. Nu är skuldbref förfallet och sänder then gäldskyldige betalningen med sit eller annat folk til honom som utlänte, och förkommer then eller förderfwas under wägen; ware skadan hans som utsände. Låter någor genom sit folk fordra och emottaga betalningen och kommer ther å til skada; skylle sig sielf, som eij wissare bud sände.
14 §. Ränta må icke til högre än sex af hwarje hundrade åhrligen förskrifwas, fordras eller tagas. Tager någor mera, eller räknar ränta på ränta; hafwe förbrutit all ränta, och böte tiugu daler til the fattiga.
15 §. Ränta på förstreckt godz eller wahror beräknas effter godzets wärde then tid thet förstrecktes, och effter thet wärde gifwes sex af hundrade åhrligen, ther eij mindre ränta betingad är.
16 §. Nu kan skuldbref med bägges samtycke på thet sätt förnyat wara, at skälig upwuxen ränta är til hufwudstolen slagen: ther må sedan alt samman för hufwudstol räknas och förräntas; men eij för åcker eller oloflig ränta på ränta anses.
17 §. Then winnest som kommer af et rätt och lagligen slutet köp, eller »loflig handel, bör icke under åcker förstås; eij eller ther wiss godseränta emot interesse på utlänta penningar sålunda förskrifwen är, at thet ena emot thet andra, ehwad thet är mera eller mindre, upgå skal. Utfäster någor loflig ränta, och therhos underkastar sig något wite, ther han med betalningen längre uteblifwer, än långifwaren then umbära kan; thet skal fast stånda och icke för åcker anses. I hwad mål aftal och förening slutes med wisst wite emot then som bryter, gälde thet han som bröt, och stånde eij thes mindre hwad slutit och aftalt war.
18 §. Är någor förstreckning i penningar giord; men ingen ränta förskrifwen: ther må then eij eller til förelagdan förfalledag fordras. Men följer eij tå betalningen, och warder gäldenären ther om med witnen påmint, eller lagligen sökter; betale ränta til sex af hundrade ifrån then dag han sålunda tiltaltes. Samma lag ware för then gäldenär, som ingen wiss dag til betalningen utsatt, eller sig förbundit wid anfordran at betala.
19 §. Är fordringen stridig och kommer under domaren; tå dömes then som förstreckning undfick, at gifwa ther å förenämda ränta från then dag han i hufwudsaken swarat hafwer. Men är ther ingen wiss och ren summa, innan then förordnas af domaren; tå betales ränta från then dag domen föll.
20 §. Nu är förstreckning til wiss tid giord, och ränta ther å förskrifwen; wil tå gäldenären förr än förfalledagen kommer, hufwudstolen med ränta til then tid betala: stånde honom som förstreckningen giorde, fritt, om han thet emottaga, eller full ränta intil förfalledagen effter skuldbrefwet fordra wil.
21 §. Händer thet at någons skuldbref, eller andre skrifter och bewis til thes fordran förderfwas, eller aldeles förkomma; och nekar gäldenären sin skuld; är fordringen i stadsens eller häradets bok intecknad; eller gitter han lika lydande afskrifft af trowärdiga män undertecknad upwisa; eller med witnen, eller gäldenärens egen bekännelse skulden bewisa; eller sin bok ther fordringen står antecknad med ed bestyrka: ware så gilt som sielfwa skuldbrefwet, och betale gäldenären, eller möte med qwittobref, eller annor bewis at thet guldit är, och warde ther med thet förkomna skuldbrefwet dödat.
22 §. Dichtar någor skuld å annan, eller eljest nekar öfwer skuld til slut och richtighet komma; hafwe then magt som therigenom lider, honom för rätta stämma, sin fordring ther at bewisa, eller theröfwer richtighet göra. Sätie och domaren honom wiss dag thertil. Kommer han eij tå förfallalös, eller gitter eij någon skuld bewisa; böte tijo daler til treskifftes, och hafwe ingen magt widare ther å tala.
23 §. Fordrar någor upsåteligen och mot bättre wetande then skuld som en gång betald är, och kan ther om öfwertygas; betale hälften af thet han andra gången fordrar, til treskifftes.
X Capitel. Om pant och borgen.
1 §. Utsätter någor lös pant, guld, sölfwer, eller hwad thet wara må; göre thet i twänne witnens närwaro, eller tage ther å handskrifft af honom som panten emottager.
2 §. Löses eij pant wid stämmodagen in; stånde innehafwaren fritt, at låta then på landet wid häradztinget en gång, och i staden tre rådstugu dagar upbiuda, och af the män som rätten tilförordnar, wärdera. wil tå ägaren panten igenlösa; göre thet inom åtta dagar sedan thetta honom lagligen kundgiort war, och betale wärde och ränta så mycket som han utfäst. Wil eller förmår han thet eij; stånde tå uti gäldenärens fria behag, om han wil låta borgenären behålla panten, effter som then werderad är, eller under offenteligit utrop försäljas; tå gäldenären til godo niuter hwad panten högre werderas eller säljes. Men hinner thet eij til then fordrandes fulla betalning; upfylle gäldenären bristen af annan sin ägendom.
3 §. Pant bör wäl förwaras och wårdas, och icke utom ägarens tilstånd, brukas, nötas, eller utlånas, wider sex dalers böter til treskifftes, och skadan åter.
4 §. Kommer skada å pant, ther af at innehafwaren honom icke tilbörligen wårdat hafwer; gälde fullt åter. Sker thet af wådelig händelse, och kan icke bewisas wangöma eller wållande; ware ägarens skada och betale icke thesmindre hwad han på panten skyldig är.
5 §. Sätter någor til annan falsk pant, och warder therom öfwertygad; gälde skadan och pligte för sit bedrägeri effter som i Tiufwabalken stadgas.
6 §. Then som annars gods, utan ägarens wett och wilja pantsätter, gälde all skadan åter och böte tiugu daler til treskifftes.
7 §. Ingen må bondens åkerredskap, dragare och hwad til gårdsens bruk nödwändigt hörer til pant taga. Then thet gör böte tre daler til treskifftes och gifwe panten åter.
8 §. Nu tager någor pantförskrifning i annars lösöron; men lemnar them hos ägaren. Kommer sedan annar och får samma pant under egit förwar; äge bästa rätt then i handom hafwer. "
9 §. Wil någor then pant han i handom hafwer til annan updraga; säije tå ägaren först therom til, och sättie then eij högre ut, än han hos honom stod; eller böte en siette del af pantens wärde, til treskifftes och skadan åter. I thet mål söke altid hwar sin man.
10 §. Tilgripes och förskingras pant alldeles, förr än han sålunda, som bemält är, lagfaren och werderad warder; pligte then honom inne hade fyratio daler til treskifftes och hålle ägaren skadelös.
11 §. Förbättras thet pantsatte godz i thens hand thet satt war, såsom ther guld eller sölfwer til wärde stiger, pantsatt boskap til afwel förmeras; ware ägarens nytta: men gälde han theremot hwad innehafwaren å panten rätteligen kostat hafwer.
12 §. Ingen förhålle pant sedan then skuld han rätteliga war satt före gulden är. Gör thet någor, böte tijo daler til treskifftes, gifwe panten ut, och sware för alt hwad panten wederfaras kunnat, sedan fullkomlig lösen gifwen eller tillbuden war.
13 §. Nu kommer twist öfwer utsatt pant, säger innehafwaren mera ther å länt wara, och han som utsatte säger mindre; finnes eij ther å bref eller witnen: hafwe then witzord, som panten utsatte, edeligen at betyga hwad han ther å til läns bekommit; betale sedan ther effter och tage panten åter.
14 §. Låter någor förskrifwa sig pant med thet wilkor, at ther lånet eij betalas til föresagd dag, skal panten höra honom, utan widare werdering til; ware ogillt, och böte then på sådant sätt utlånte tre daler til treskifftes, och gånge med pant som förr är sagt.
15 §. Hafwer någor emot giord förstreckning låtit försäkra sig med borgamän; ware the skyldige, när rätte gäldenären eij mägtar betala, at gälda hwad the borgade.
16 §. Nu borgar någor för sielfwa personen, och eij för hans skuld; flyr tå gäldenären undan, och gitter borgaman honom, enär så påfordras, til rätta ställa; ware han fri både från skuld och borgen; gitter han eij; sware sielf för skulden som för sin egen.
17 §. Nu hafwer borgaman annars skuld som sin egen antagit, och utfäst til wiss tid, eller på wiss ort betalning; eller sig med gäldenären lika thertil förbundit, och sig allsin rätt och förmohn uttryckeligen afsagt: söke tå borgenär hwilkenthera han wil, och then honom närmast wid handen är.
18 §. Borgaman skal wara af the wilkor, at han för skulden swara och then betala kan, när så påfordras. Är therom skäligt twifwelsmål och wil then fordrande honom som anbiudes för borgen icke god känna; tå inskaffas först behörigit witnesbörd om thes förmögenhet, och sware emedlertid gäldenärens person. Men är borgaman af the wilkor, at han almänt för god ärkännes, och wil än tå then fordrande honom eij antaga; hafwe tå then domare eller befallningshafwande som therom sökes, magt, borgamannen för god at känna.
19 §. Ingen omyndig må ärkännas för borgaman; icke eller hustru, utan mannens underskrifft. Men wäl må enkia med sin ägendom för andra borga.
20 §. Är sielfwe gäldenären bortrester then tid betalningen ske borde; eller wistas på annan ort än ther betalningen med borgen utfäst är; tå lägges borgaman wiss tid före then frånwarande at inskaffa, eller sielf skulden gälda.
21 §. Hafwa twå eller flere borgat, och sig en för alla, eller alla för en til answar förbundit; ther söke skuldfordrande hwilkenthera han wil för fulla gälden. Men är eij borgen sålunda utfäst; sware hwar för sin andel.
22 §. Dör gäldenär under then tid han borgen ställt hafwer; sware tå then dödas arfwingar så långt hans ägendom tilräcker, och betale borgaman bristen. Dör ock borgaman medan han under borgen står; tilhålles tå hans arfwingar at swara til thet som borgat war, när saken eij är i thet stånd, at the borgen upsäija måge, eller när gäldenären sielf, eller hans arfwingar eij förmå skulden gälda. Dock må hustruns lott och ägendom eij häffta, när mannen samma borgen utan hennes samtycke utfäst, eller hon befinnes ther til trugad, förledd, eller oskäligen lockad wara.
XI Capitel. Huru gäldbunden man sina borgenärer må til fridz ställa och om swikelig banqwerot.
1 §. Är något genom olyckeliga och wådeliga händelser så af sig kommen, at han eij mägtar på en gång sin skuld betala, och wilja en del af them han skyldig är hafwa tålamod med honom, eller något efftergifwa, och en del intet; stånde tå wid thet the flästa, som bästa rätten äga, med honom sluta. Hafwa alla lika rätt; fälles tå slikt af mark som af mark. Men hafwer någor ostridig förmohn för the andra och wil eij samtyckia til föreningen; bekomme tå sit fullt ut, oacktat hwad the slutit hafwa, som sämre rätt äga.
2 §. Nu söker then gäldbundne hela sin ägendom på en gång til sina skuldfordrande updraga, eller warder han ther til trängder och twungen; låte tå rätten genom offenteligit anslag alla thes skuldfordrande inkalla, och förfare thermed som i Rättegångsbalken stadgas. Finnes at then gäldbundne genom olyckor och wådeliga händelser i then fattigdom råkad är; tå måge thes skuldfordrande, hwar effter sin hafwande rätt, om förträde i then uplåtna ägendomen twista; och niute hwar sin förmohn til goda, effter som i nästa cap. urskils.
3 §. Kan hans wilkor, som således hela sin ägendom i betalning uplåtit, framdeles genom arf, tienst eller slögdom bättras; och sökes han tå för bristen i thet hans ägendom eij räckte til fullom gäldom: har han tå otwungen sin ägendom på en gång afstådt; gälde samma brist af thet han sedermera ärft eller wärfwat hafwer. Men är han af sina skuldfordrande en gång trängder och twungen all sin ägendom at upgifwa, ware af them sedan otiltald.
4 §. Hafwer någor genom slöseri och lastefullt lefwerne råkat i then fattigdom, at han eij mägtar sin skuld betala; warde dömd til fängelse eller arbete, och afräknes på skulden för hwar dag tiugu fyra öre. Dock bör han niuta nödtorfftig föda, om han sielf thertil intet äger.
5 §. Kan thet pröfwas at någor, sedan han dragit och lockat til sig andras medel, upsåteligen af swek och arghet, under tilbod at uplåta all sin ägendom till skuldz betalning, eller genom andra bedrägeliga grep och påfunder, söker at skada them han skyldig är och theras medel under sig med orätta behålla; warde tå som en bedragare til nesligit åskådande satt wid en påla på allmänna torget, och straffes sedan med fängelse eller arbete i konungens fästning, alt effter saksens omständigheter, och betale eij thes mindre så långt godz hans tilräcker.
6 §. Befinnes någor hafwa hulpit och befordrat sådant bedrägeri, i thet han then gäldskyldigas gods och penningar undangömt, med honom falska "köp och afhandlingar updichtat, eller gifwit sig ut för borgenär ther han als intet, eller långt mindre hade at fordra, allt til then ända, at undandraga the rätta skuldfordrande theras skäliga betalning; then betale til thet förfallna boets borgenärer dubbelt så stort wärde som han them försnilla tänkt, och böte thertil fyratijo daler, angifwaren och the fattiga til tweskifftes.
7 §. Dör gäldbunden man, ware thes arfwingar skyldige innan twå månader uprätta förteckning på all boets ägendom. Men ther nödwändigheten så fordrar, må thet straxt ske, eller ägendomen af domaren eller konungens befallningshafwande förseglas och under förwar hållas, til thes förteckningen straxt ther på förrättas kan. Hafwe ock arfwingarne inom tre månader effter dödzfallet tid at förklara sig om the til gälden swara, eller then dödas hela bo heldre thertil upgifwa wilja. Befinnes någor swikeliga ther med umgå, eller någon del af bo witterligen undandölja; sware til all gäld ehwad godzet tilräcker, eller eij.
8 §. Nu kan död mans bo eij så snart, och innan förenämda tid til richtighet bringas; och är så owisst om ägendomen förslår til gäldz betalning, eller eij; tå måge arfwingarne af domaren längre tid begära. Men ther fahra är at ägendomen emedlertid förskingras, eller missfares; ställe arfwingarne therföre borgen, eller sättie domaren någon trowärdig man, at hafwa ther å upsigt och skötzel.
9 §. Död mans ägendom, ther then til gäldz betalning af arfwingarna uplåtes, skal så angifwas och antecknas, som then til alla delar war beskaffad när then gäldbundne död blef, jemte alla räntor som af man och hustrus godz i bo tå influtit, eller inflyta bort, så ock åhrswexten, som i ladorna inbergad är, och anses thet såsom andra lösöron uti et sammanaflat bo, som til gäldz betalning en gång för alla och eij widare gå böra. Är then ene maken oskyldig i then andras gäld; niute sin rätt til godo effter ty som i Gifftmålabalken stadgas. -
lo §. Yppa sig framdeles gäld på död mans ägendom, them man wid arfskiffte eij af wiste, och räcker eij arfwet til full betalning; ware tå arfwingar frie, när the upgifwa edsworen anteckning på ägendomen, som then wid gäldenärens död war beskaffad, effter ty som i föregående § säijes; och afträde sedan samma ägendom, med alla theraf effter hans död upburna räntor; dock utan interesse ther å, effter som i Erfdabalken widare stadgas.
XII Capitel. Om skuldfordrandes förträde til gäldbunden ägendom.
1 §. När skuldfordrande genom rättens offenteliga anslag instämde äro och hwar sin rätt til gäldenärens uplåtna ägendom bewisat; skilje tå domaren hwars och ens fordring, effter thes egenskap från hwarannan, och göre therutöfwer följande ordning och indelning. Dock at först af oskifft bo tages then anwände nödige begrafnings kostnad, läkiarelöhn, och apothekarens betalning, jemte theras aflöhning, som i then aflednas siukdom, eller wid thes jordefärd honom, utom egit husfolk, tient hafwa.
2 §. Under första ordningen höra the, som sit egit ifrån then gäldskyldigas bo sökia at skilja och återbekomma, såsom låntagit godz, inlags fä, bolagspenningar, utsatte panter mot panteskillingens betalning; dock så at thesse ting än nu i boet för handen äro, och eij förwäxlade eller förödde blifwit. Finnes och andras stulne eller röfwade godz i bo; tage thet ägaren förut utan lösn. Hit höra ock innestående arf; omyndiga barns penningar, ther then gäldbundne warit förmyndare, then i gälden oskyldige makans arfwegods och andel i bo, dock utan mårgongåfwa; tienstefolks löningar, och sådant mera, som eij hörer til gäldbunden mans bo.
3 §. Finnes eij thet länta godz, inlags fä, bolags penningar, eller panter i bo wara behåldne; utan skingrade och förödde: niute hwar och en förmohn, effter ty han sin rätt bewakat.
4 §. Til andra ordningen höra the, som emot theras försträckning fådt wiss pant i fast eller löst, ehwad the then i händer fådt, lagligen inteckna låtit, eller hafwa någon dom för sig; alt effter som hwar och en äldre rätt wärfwat hafwer. Är bägges rätt lika; niute tå lika förmohn.
5 §. Hit höra ock the, som effter klar pantförskrifning förstreckt sina medel til någon gårdz, hus, eller skeps bygnad och förbättring; eller til skeps folks underhåll; eller til bruks drifwande, mot förpantning af tilwärkningen; äge thesse förmohn hwar til sin pant.
6 §. Nu hafwa flere än en giort förlag til bruk, skepsbygnad, eller skepsfolks underhåll; niute sidsta förstreckning i thessa mål första betalning.
7 §. Effter thessa niuta sin betalning the som ingen uttryckelig pantförskrifning fådt; men gitta likwäl bewisa theras förstreckning wara anlagd at byggia eller förbättra hus, gård, skepp, eller annat, som än nu i bo för handen är.
8 §. The som hus, skepp, eller godz å landet til androm uthyrt, niuta förmohn uti thet som af hyromannen ther infört är, til thes hyra betales. Jemwäl handtwärkare i thet the fådt at arbeta för androm, til thes arbetes lönen betales.
9 §. Sedan komma the som utan förskrifwen pant fådt dom, eller genom inteckning sig bättre rätt förwärfwat. Men qwarstad gifwer eij större rätt, än then fordrande ägde innan qwarstad söktes.
10 §. Under thenna ordning äger konungen förmohn til thes åhrliga ränta och andra laga utskylder af then gäldskyldiges godz; jemwäl kyrkior och hospitaler af theras godz, som gäldenären innehafft. Frälsemän hos theras betiente, landbo, eller förpachtare för innestående ränta eller åhrlig afgifft; niute dock the senare theras förmohn allena i sidsta åhrets gröda, än dock the flera åhrs utskylder then gäldbundna borgat, hwilke til tredie ordningen höra.
11 §. Under tredie ordningen ställas först the som effter rena wexlar, eller giorda försträckningar til handtwärlzs husen, något hafwa at fordra, och niuta the af hwad som än öfrigit är theras fulla betalning. Sedan komma the som skuldbref, handskriffter, eller af gäldenären gillade räkningar upwist, eller eljest theras ägendom på hwarjehanda sätt, dock utan panträtt eller inteckning, honom förtrodt hafwa: niute alle thesse enahanda rätt, och när ägendomen eij tilräcker, fälle slikt af mark som af mark, ehwad then enas fordring äldre eller yngre är, än then andras.
12 §. Then som effter föregående ordningar winner förträde för annan; niute sin fulla betalning först ut, så til hufwudstol som ränta: men gälle dock ingen inteckning som skedd är sedan gäldenären aldeles af sig kommit, eller död är.
XIII Capitel. Om låhn.
1 §. Lånar man något af androm at bruka på wiss tid eller sätt, thet skal han ägaren okrafder så godt och oförderfwat återställa, som han thet emottog. Missfares eller bortkommer thet af thes wållande; gälde thet fullom gäldom åter.
2 §. Nekar någor til undfångit låhn, eller säger thet lika godt återgifwit wara, och finnes sedan med skäl och witnen, at han thet witterligen hos sig behåller, eller förderfwat återställt; gifwe ut låhn och thes fulla förbättring; böte ock thertil siette delen eller mer af länets wärde, effter som thes upsåt och omständigheterna finnas.
3 §. Ingen må annars länta eller förtrodda godz för sin egen eller annars fordring innehålla, när ingen panträtt ther i werfwad är, eller med ägarens wilja nödig kostnad ther å giord. Sker thet utan skälig orsak; böte then brotzlige femtijo daler til treskifftes och gifwe thet länta fullt åter.
4 §. Säljer, pantsätter eller bortgifwer någor thet ting han af androm lånt, ägaren oåtsport; gälde fullom gäldom åter, betale alt skadestånd, och böte fyratijo daler til treskifftes. Samma lag ware för then som uti annars namn något til låns tager, och kan sedan then sammas wettskap och tilstånd icke bewisa.
5 §. Lånar någor androm med wettskap och wilja bedrägeligit godz, ther å then som låhntog til skada kommer; såsom okynnes fä eller häst, siuk och smittande boskap, eller hwad thet är, och kundgör icke therom för ut honom, som låhn fick; gälde allan skada åter, och straffes som för annat bedrägeri: missfares eller omkommer thet som så utlåntes; ware ogillt.
6 §. Nu kan thet som utlånt är af wådelig händelse, såsom eld, siönöd, eller annat missfall, utom hans wållande som låntog, förderfwas eller förgås; eller warder thet med låntagarens godz tillika bortstulit eller röfwat, och kan honom eij wangömma eller försummelse öfwertygas; ware ägarens skada.
7 §. Blifwer then som låhntog sielf tilfälle til skadan, genom låhnets missbruk, såsom ther låhntagen ridhäst spännes för tungt lass; rides längre än lofwat war, eller fars ther med, mot ägarens samtycke, någon osäker wäg; eller ock förhålles öfwer then bestämda tiden, och tå förderfwas; ware skadan hans som låhntog, och gälde fullom gäldom åter.
8 §. Nu bjuder then som låhn fick, thet samma ägaren ospillt åter, och nekar han thet emottaga; kommer sedan skada ther å utan låhntagarens wållande; ware för återgäldning fri.
9 §. Ingen göre på låhntagit godz någon förbättring och omkostnad, utan ägarens samtyckio, med *mindre han sielf thet förderfwat, och så bota bör, eller thet sker at förekomma skada ther å; såsom ther utlänt fä eller häst siuknar, och tages thertil läkiare, eller utlänt redskap utan förbättring eij brukas kan; niute tå kostnad åter innan låhn gifwes til baka;
10 §. Förderfwas låhn eller omkommer när thet til eller från honom som låhntog föras skal; gånge ther om som om försträcknings betalning i IX cap. 13 § stadgas.
XIV Capitel. Om nedsatt och förtrodt godz.
1 §. Lägger någor in hos annan, som thet ,emottaga wil, guld, sölfwer, penningar, eller annan lös ägendom til förwaring; göre thet med witnen, eller tage hans bref ther å som emottog; och fordre thereffter sit åter.
2 §. Inlags fä eller förtrodt godz bör hwar wårda som sit egit. Missfares eller förkommer thet genom hans försummelse, wangöma och wållande, som thet emottog; gälde fullt åter. Sker thet af wådelig händelse; ware för återgäldning fri. Niuter then som annars godz til förwar emottagit, therföre lön och wedergäldning; sware jemwäl thertil, om någon försummelse föregådt hafwer.
3 §. Nu sätter man under annars förwar tilslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och wet eij then som emottog hwad ther uti är; eller är thet honom eij stycke från stycke til wigt, måt eller antal i händer gifwit; och påstår sedan then som inlade mera under förwar gifwit wara, än han återfick: ware then som emottog otiltald, när han allt obrutit och oskadt ifrån sig gifwer, såsom han thet emottog, effter bref eller i witnens närwaro; och skylle then sig sielf, som eij förut allt nogare anteckna och emottaga lät.
4 §. Finnes wid återgifwande af inlagt godz, någon förseglad kista eller packa hemligen å annan ort, än förseglingen war, bruten; eller förseglad pung, säck eller possa i sömmen öpnad och åter tilsydd; eller är försegling eller lås brutet, och gitter ägaren med witnen eller ed sin fulltyga, något therutur stulet wara, sware then godzet under sin wård hade för allan skada; eller bewise med goda skäl och sielf sins ede, at thet af hans wangömo och wållande eij tilkommit är, eller at han ther af kundskap och nytta hafft.
5 §. Ho som witterligen af ondt upsåt annars inlagda och förtrodda godz försnillar, öpnar, eller ägaren til skada minskar; straffes som för annan tiufnad.
6 §. Nekar någor förtrodt godz återgifwa tå thet fordras; eller nöter och sig til nytta brukar; eller säljer, förpantar eller skingrar thet utan ägarens samtycke; pligte som om pant och låhn sagt är, och uprätte allan skada.
7 §. Nu kan förtrodt godz eller inlags fä af sig sielf förderfwas, eller förgås, utan innehafwarens wållande; såsom ther häst eller fä störtar, inlagt korn, win, eller andra wahror förliggia, och hafwer eij innehafwaren sådan wård och answar sig åtagit: ware ägarens skade. Samma lag ware om thet godz som i annars hus insättes eller lemnas, och är om thes wård intet aftal med huswärden eller andra giort.
8 §. Gifwer någor inlags fä och förtrodt godz ifrån sig under tredie mans wård, emot ägarens wettskap; sware honom som insatte til allan skada som ther å kommer, och söke sedan sin man som han bäst gitter.
9 §. Nu sättia flere godz under annars förwar, ther i the alle del äga; thet må eij på entheras begäran återgifwas, utan af allom fullmagt bewises. Gör thet någor; sware hwarjom sin del och söke sin man.
10 §. Dör then som inlags fä om händer hade; sware hans arfwingar och gifwe fullt åter. Dör han som inlagde; fordre hans arfwingar sammaledes. Äro the stridige om arfwet; stånde innehafwaren fritt hwad han heldre wil behålla godzet til thes twisten slutes, eller thet under domarens wärjo sättia.
11 §. Bewisar then som nedsatt godz hos sig hafwer, at han nödig omkostnad ther på giort, eller för thet rum thet förwaras uti, hyra betalt; gälde thet ägaren, innan godzet återgifwes.
12 §. Wil then hos hwilken godset nedsatt är thet längre i förwar eij behålla; tage han åter som nedsatte. Gör han thet eij; stånde sielf all fahra, och förnöije skäligen then som thet sedan förwarar.
13 §. Kommer inlagt eller förtrodt godz i tredie mans hand genom köp, pant eller annat laga fång; söke hwar sin man. Och eho som förtrodt godz utan swek och list i händer fådt, af honom skal thet lösas och eij eljest återtagas.
14 §. Förtror man androm sit godz at wårda, som undan eld och siöskada, eller. fiendens hand räddat är, och gifwes eij åter när påfordras, eller eljest upsåteligen döljes och undanhålles; straffes then thet gör som i Tiufwabalken stadgas.
15 §. Stridigt godz som under tredie mans förwar dömes skal ther orört stå, til thes domaren skäligt pröfwar, at thet til rättan ägare utgifwas, eller emot borgen lyfftas må.
XV Capitel. Om lega och hyra.
1 §. Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hwad thet är, emot betingad hyra i penningar eller wahror, med wissa wilkor, eller utan, ehwad thet skriffteligen eller munteligen med witnen sker; thet bör fast stånda, antingen fästepenning ther å gifwes, eller icke.
2 §. Nu twista män om lega, then ene säger mera, then andre mindre utfäst wara; bewise tå han som fordrar lagligen huru mycket som betingat war. Kan han thet eij fulltyga; ärhålle tå hyresman med ed sin huru mycket thet war. Ther ingen wiss lega betingad är betales effter wanligit bruk, eller mätesmanna ordom.
3 §. Allt hwad man af annan hyrer och leger thet skal man sköta och wårda som sit egit. Förnötes thet under sit rätta bruk, hwar til thet legt war, eller skadas thet af wåda; lide tå skadan then som niuter legan. Sker thet af hans försummelse, wanskötzel eller missbruk, som legde; fylle han ägaren skadan och betale än tå legan.
4 §. Utleger någor ondt för godt; och tager then som legt hafwer ther af skada; gifwe tå legan åter och upfylle skadan.
5 §. Utleger någor til twänne et ting; behålle then som först hyrde, ehwad then senare mer utlofwat, eller eij; och böte then så utlegde tijo daler til treskifftes, och skadan åter. Hyrer ock någor thet han wiste til annan uthyrt wara; drage skadan sielf, och stånde under samma bot.
6 §. Bortleger man annars godz, utan ägarens wettskap och wilja; sware honom til allan skada, och böte sex daler til treskifftes.
7 §. Huru godz å landet, samt hus, gårdar och tomter i staden leijas och hyras må, urskils i Jordabalken. Om hästalego, wagnars och båtars uthyrande af gästgifware å landet eller i staden, och om the spillas och missfaras, stadgas i Bygningabalken.
8 §. Betingar någor wisst arbete af handtwärkare eller andra, och förderfwas thet af theras wårdzlösa eller oförfarenhet; behålle then thet förderfwade, och gälde ägaren sit åter, böte ock thertil effter saksens omständigheter.
9 §. Blifwer thet beställte arbete wäl och förswarligen giort, och wil eij then som beställte arbetslönen gälda, hafwe magt han som arbete giort thet hos sig qwarhålla, til thes han full arfwodes lön niuter.
lo §. Säljer eller förpantar handtwärkare thet honom til gärning mot wiss lön i händer sattes; tage ägaren thet åter ehwar thet finnes, utan widare lön än hwad för arfwode utfäst war, och plichte the som witterligen sådan handel om annars godz drifwit hwarthera sex daler til treskifftes.
11 §. Nu göres wisst förord och aftal med then som annars arbete mot lön emottager, at thet til wiss tid skal färdigt wara; och blifwer then til arbetes utgaf, genom then andras försummelse och tredsko, längre til sin skada uppehållen: betale then som aftal bröt all skada åter, och stånde honom fritt som arbete beställt, hwad han widare wil ther på wänta, eller för sit full återgäldning fordra. Är ock något thertil på handen gifwit; tage thet åter som utgaf.
12 §. Legohion skal man städia och fästepenning gifwa sex wekor för Michaelis tid, sedan thet först upwist sin förra husbondes afskeds pas och witnesbörd om thes ärliga förhållande. Hwilken som städier någon förr än han är förwissad, at then ifrån sin förra husbonde är ledig och fådt afsked, böte så mycket han samma tienstehion uti et åhrs löhn tilsagt hafwer, til treskifftes.
13 §. Rätta legostämma skal wara ifrån Michaelis til Michaelis tid åhret igenom. Å landet må eij mer än en legostämma om åhret wara. Men wil någor i staden twänne legostämmor hafwa; stånde thet til husbondens och tienstehionets öfwerenskommande och ware tå Påska andra legostämma.
14 §. Städier sig någor til twänne husbönder på en tid; betale til then som ther igenom lider, ett åhrs lön.
15 §. Siu dagar effter Michaelis dag måge lagstadde legohion frie wara, och eij längre; sedan skola the på then åttonde träda i tiensten. Försummar thet någor; hafwe husbonde magt genom befallningshafwandes handräckning, at låta hämta honom i then tienst. ther til han sig lagligen fäst hafwer, om han honom behålla wil. Hwar om icke; böte så mycket, som husbonden kan sig et annat tienstehion för thet åhret leija. Orkar han eij botum; gånge så länge til arbete, at han sig ther med lösa må.
16 §. Sedan legohion hafwa sig i laga tid husbonde fäst, och äro gångne i tiensten, skola the sig therutinnan trogne och flitige finna låta, och altid göra the syslor som husbonde och matmoder them skäligen föresättia, och som theras plicht fordrar. Är någor therutinnan försummelig, gensträfwig eller otrogen; rättes först med goda; förmanes ther näst alfwarligen: och ther sådant eij wil hielpa; hålles thertil med skälig och tilbörlig aga, eller anklages för landzhöfdingen och befallningsmannen å landet, samt för borgmästare och råd i staden, at the måge en sådan tilbörligen straffa, eller til tienligit arbete hålla. Eij må dreng eller piga hafwa sin kista annorstädes, än i thet hus the tiena.
17 §. Nu är legohion i tienst gångit, och löper sedan utan afsked bort förr än stämma ute är; gifwe städiepenning åter och så mycket, som thy i lön tilsagt war, husbondens ensak. Wil han taga samma hion igen; göre thet lagligen genom befallningshafwandes tilhielp; och i stället för böter, tiene thet til rättan stämmodag utan lön, samt gälde alt hwad husbonden til thes återhemtande rätteliga utgifwit hade.
18 §. Låckar någor annars legohion utur tiensten; böte fyratijo daler til treskifftes, och husbonden tage thet igen genom laga medel, som sagde äro.
19 §. Wräker husbonde legohion bort utan sak, och wil thet icke återtaga, när han therom med witnen tilsäijes; gifwe tå åt tienstehionet lönen för fulla stämmotiden samt afskedz pass, och tiene thet sedan hwar thet bäst gitter.
20 §. Kommer någor af sådant, eller annat särdeles tilfälle, at träda i tienst, utom laga städie eller stämmo tid, eller ock at tiena för kost och kläder, utan wiss betingad lön; ware, sedan han husbondens bröd ätit, honom lika til tienst och lydna förbunden, som then ther lagliga stadder är; och wike eij utur tiensten förr än han laga afsked fådt, och stämmotid ute är.
21 §. Nu kan legohion siukdom åkomma; drage tå husbonden försorg om theras föda och skötsel. Hwad til läkiare och läkedomar påkostas må han, om han wil, på theras lön afräkna.
22 §. När tienstehion årligen och wäl sit åhr eller stämmotid uttient hafwa, och wilja icke längre blifwa i tiensten, tå skola the twå månader förr än the uttient hafwa, gifwa husbonden sådant tilkänna, och om et godt bewis och afsked anhålla. Göra the thet eij -; ware tå pligtige at tiena än nu et åhr eller til stämmotid, för så stor lön, som the åhret tilförene bekommit hafwa. Wid samma tid skal ock husbonde legohion upsäija, om han thes tienst eij längre åstundar. Sker thet eij; behålle til annan stämmotid, och gifwe så stor lön som tilförene.
23 §. Hindrar husbonde tienstehion at träda utur tiensten. när the sålunda som sagt är then upsagt hafwa; eller wägrar them theras tilsagda lön, när the ostraffeligen tient hafwa: gifwe ut lönen och än nu halfft så mycket tienstehionets ensak. Men hafwer husbonde på egen bekostnad låtit lära någon handtwärk, bokhålleri och slikt; then. må icke afträda förr än husbonden skäligen förnögd är: utan tilhållas, at häldre tiena honom än en annan.
24 §. Ingen husbonde gifwe- tienstehion annat afskedz pass, än thet som swarar emot thes tienst och förhållande. Hwilken annat pass utgifwer böte fyratijo daler til treskifftes.
XVI Capitel. Om bolag och sälskaps handel.
1 §. Wilja twänne eller flere tilsamman sin handel drifwa, eller i bolag med hwar annan träda; tå skal en af them underskrefwen afhandling författas, och ther uti alla the wilkor, som ingångne och betingade äro tydeligen upsättias, som them sedan Wid theras wärf til noga rättelse tiena skal.
2 §. Nu kan bolag med en eller flera på the wilkor och förrord inrättas, at annar lägger mer, och annar mindre penningar eller wahror thertil; eller en lägger allt, och annar intet; men skal dock winnest och skade lika them emellan delas: stånde thet aftal effter förrordom thera; ty af entheras styrsel och slögdom bättras offta bolag mer än af inlagt godz och penningar.
3 §. Är bolag mellan wissa personer fastställt; sware tå alle för en och en för alla i then handel och wandel, som med androm för bolaget slutes, ehwad theraf båtnad eller skade följer. Försträckes och bolagsmän penningar eller godz af androm, och reser enthera bort; fordre then som förstreckning gaf sit åter af honom som qwar sitter, och niute af bolags godzet sin fyllnad.
4 §. Hafwer "någor förtrodt bolag penningar eller annat, som obetalt kan wara sedan bolag brutit är, och kommer någor som i bolaget. warit, af sig, eller wiker undan; betale än tå the öfrige alt hwad bolaget häfftar före.
5 §. Brukar en af bolagsmän bedrägeri eller egen nytta, the andra til skada, eller slår under sig then winnest, som alle niuta borde; warde skild ifrån sin bolags rätt, ändock at bolags stämma eij ute är, och tage the andre af hans andel full återgäldning, effter domarens eller goda mäns ompröfwande; straffes ock för bedrägeri, effter saksens beskaffenhet.
6 §. Skadas bolags godz och handel af någontheras särskilta försummelse eller wårdzlösa; uprättas tå skaden af hans del allena. Men sker thet af wådelig händelse, ther hwar och en all görlig flit brukat, och skadan eij förese kunnat; deles tå emellan them alla.
7 §. Gör någor bolagsman för sig sielf handel med egna eller andras medel, som i bolaget icke insatte warit; hafwe thes bolagsmän thermed intet at beställa, eller tage någon del hwarken i winnest eller förlust. Gör han således gäld, eller går i borgen för annan, utom thes bolagsmäns wilja, eller bolagets nytta; sware allena thertil. Eij må hans bolags gods eller penningar therföre sökias, innan the andras del i bolag först undanskifftes, och them rätt sker.
8 §. Nu wil bolagsman sättia annan i sit ställe och sielf afträda; wilja the andre thertil samtyckia, tå må thet ske: men mot theras wilja må ingen i bolaget inträngias. Samma lag ware om någon bolagsman tager en annan med sig i then del som han sielf i bolaget äger, och ware the andre bolagsmän eij skyldige honom at ärkänna; utan söke han sin rätt hos then allena, som honom antog.
9 §. Wil någor wid sattan stämmodag från bolag skiljas, eller nytt aftal göra; säije sina bolagsman therom til med witnen tre månader för bolagsstämma, och skiljes tå tiden ute är, eller förene sig om nytt bolag.
10 §. Nu är ingen wiss bolags tid utsatt, och äro dock bolagets medel på sådant sätt anwände, at the öfrige bolagsmän skulle theraf skada taga, om enthera effter godtyckio finge sig ther i från upsäija: ther må eij bolag af någrom brytas förr än then handel hwartil penningarne insatte blifwit, så är fullkomnad, at hwar och en af det handlade eller tilwärkade godzet, utan hinder och skada, sin andel nyttia kan.
11 §. När bolag rätteliga ändas, tå skal richtig upsats författas på bolagets redbara medel, fast och löst godz, utestående fordringar och thet the skyldige äro. Thereffter göres sedan delning, och tage hwar så mycket af liufft och ledt, som swarar emot thes insatta penningar, eller thet wid bolagets inrättande giorda afsked; sedan uphörer bolag.
12 §. Nu kan någrom fulltygas bolag therföre upsagt hafwa, at han någon winnest som i bolag inflyta borde för sig allena ärnat behålla; ware skilder wid bolag, och komme winsten them androm til goda.
13 §. Upsäijer någor bolag förr än stämmodag ute; stånde them samteliga fritt som i bolaget delachtige äro, hwad the thertil samtyckia wilja, eller icke.
14 §. Warder någor bolagsman trängder för gäld all sin ägendom til betalning uplåta; eller förbryter then under kronan; eller uphörer then handel hwaröfwer bolag giort war: ware bolag thermed brutit och tage hwar sit, som förr är sagt.
15 §. Intet bolag må således inrättas, at ther under sökes handel med några särdeles wahror, så at androm then samma handelen aldeles betages, och wahrorna, then allmänna nähringen til mehn, stegras.
16 §. Nu är i thet slutna aftal om bolag och sälskaps handel allena om winstens delning, och eij hwem skadan draga skal förordnat; deles tå skaden effter thy hwar sin del i winsten äger; ty then bör stå fahran som båtnaden hafwer.
17 §. Råkar någor bolagsman genom sin beställning för bolaget i wådelig skada, skeppsbrott, eldzwåda, eller warder på wägen i bolags ärender bestulen, röfwad, sargad, eller eljest illa medfaren; then skada bör af bolagsmän, hwar effter theras andel, honom god göras. Men lider han skada af egit wållande, eller i sina enskylta ärender, eller i thet som bolaget eij angår; drage then allena.
18 §. Dör någor bolagsman ifrån thet bolag, ther i han sig ingen annan rätt betingat hade, än then som emot thes insatta godz eller penningar swara skulle; ther måge och böra thes änkia och arfwingar fullfölja bolagshandelen lika som i hans lifstid skedt hade.
19 §. Dör någor, som mera för thes snille och slögdom, än för några insatta penningar i bolag antagen warit; ther må eij enkia eller arfwingar til bolag i hans ställe träda, med mindre alle som del i bolag äga thertil samtyckia. Sker thet eij; ware bolag them emellan skilt, och niute arfwingar then aflednes del i liufft och ledt, effter ty som förr är sagt.
20 §. Huruledes förhållas skal med bo- och samlags handel uti skeps rederier, ther om är stadgat uti Siölagen.
XVII Capitel. Om syslomän och beställningshafware.
1 §. Warder någor af androm ombuden och anlitter antingen någon wiss förrättning, eller alla thes beställningar på någon ort antaga, och säger han ther ja til; träde eij än tå ther til förr än han fullmagt eller bref på allt thet undfådt hafwer, hwaruti then honom anförtrodda beställning skal bestå, och huru wida hon sig strecka bör: ware sedan förbunden all görlig flit och omsorg ther wid bruka, och göre honom hwars beställning han sig antagit all richtig reda och besked för thet han om händer får.
2 §. Hwad en beställningsman således effter bref och fullmagt för sin hufwudman gör, sluter och handlar, thet bör så giltigt wara, som han thet sielf giort och slutit hade. Öfwerskrider beställningsmannen i någor måtto sin fullmagt, eller går widare än honom betrodt är; ware hufwudmannen therwid icke bunden; utan rätte han sielf up allan skada, och böte tiugu daler til treskifftes.
3 §. Handlar sysloman oredeliga; brukar arga list mot honom som fullmagt gaf; wänder sig hans ägendom til nytta; utlånar hans medel; eller upptager i hans namn af andra, utan uttryckelig befallning: sware til allan skada, och straffes effter omständigheterna: ware ock then fullmagt utgaf otiltalt uti allt hwad sysloman, utan thes ombod eller wilja, af androm uplänt, eller med them slutit hafwer; utan thet bewises honom til nytta anwänt wara.
4 §. Hafwer någor fådt fullmagt i annars beställning at göra och låta, och kommer han ther å til skada som fullmagt gaf; skylle sig sielf som ingen bättre sysloman utwalt. Men är han genom försummelse eller swek wållande til skadan; söke hans person, som sagt är.
5 §. När sysloman i the ombetrodda beställningar giort effter bästa förstånd, och utan allt swek och försummelse; ware för allt answar eller oförmodelig timad skada i annars syslor, otiltald.
6 §. Ingen fordre reda af sysloman för flera beställningar, än han sig af fri wilja och samtycke åtagit; eij eller til längre tid än theras förord lyda.
7 §. Sysloman bör niuta skälig lön och wedergeldning för sin beställning, jemte ersättning för thet han å annars ärende rätteligen kostat hafwer. Är therom intet aftal giort; eller kunna the ther om eij åsämjas: stånde tå til domarens ompröfwande.
8 §. Utborgar beställningsman sin hufwudmans godz och wahror til then som för besuten och fullgod man bekant är; men sedan af sig kommer innan han full betalning therföre erlagt hafwer: ware beställningsman icke skyldig thet at upfylla, med mindre han särskilt wedergäldning niuter för thet han sådant äfwentyr stå skal.
9 §. Then som androm oskäliga, lastefulla eller bedrägeliga och förbudna beställningar i händer sätter, och then them emottager ware under lika straff, effter ty som saken är och lag förmår.
10 §. Nu hafwer någor til wiss tid annars beställningar antagit, eller någon förrättning lofwat til slut drifwa; och kan han för konungens tienst, siukdom, eller egna syslor, eller annan skälig orsak eij blifwa therwid; låte tå sin hufwudman tidigt ther om weta, at han annan i thes ställe antaga må; och ware befriad när han för then tid reda gör, som han syslorna fört.
11 §. Dör then som annan til sysloman antagit; ther uphörer then antagnas beställning, och göre han then dödas arfwingar redo, för thet han beställt, eller tage ny fullmagt, om them så åsämjes. Dör ock then antagne sysloman innan thes beställningar til slut komma, och blifwer han något skyldig; sware hans arfwingar så långt hans ägendom räcker. Men til andra hans brott måga the eij swara, utan the del ther i hafft.
12 §. Then som icke talar på syslomans förrättning, eller honom lagsöker för något thes förmenta fel eller orichtighet, innan åhr och dag sedan han från syslorna skildes, eller hans arfwingar, om han död är; ware ther om eij widare hörd. Hafwer han laga förfall, af siukdom eller långlig frånwara eller annat sådant; niute samma tid sedan förfall uphörde.
13 §. Hafwer någor af hastig resa eij fådt tid och rådrum någon sysloman för sina beställningar antaga; eller kan eljest i någons frånwaro något angeläget förefalla, ther i han, utom annars omwårdnad, skulle komma at lida: ware tå någon af hans wänner eller skyldemän på then ort saken förekommer, icke förbudit för honom i thet mål at tala och swara, när han, ther så fordras, borgen ställer, at then frånwarande hwad han ther i gör och låter för godt känna, och thes fullmagt så snart ske kan, insända skal.