Förord (Bolmörtens bok 1)

Fria fantasier (Bolmörtens bok) Första bandet av Edvard Flygare, Richard Bergström Förord

Ödlornas Damm  →

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Framför den väldigt flammande eldbrasan i baron Ju­liani kabinett, satt han sjelf och Richard B., begge omgifna af de i azur och silfver skiftande hvirflar, hvilka uppstego ur deras turkiska pipor, och i rummet spredo en vällukt, som säkert ej skulle hafva varit obehaglig ens för ett fruntimmer. På ett bord bredvid dem stod ett schackspel och tvenne glas af ovanlig form, på hvilkas mångslipade kristall elden kastade ett blixtrande sken, och bröt sig i tusen skiftande färgor.

— »Min pipa är nu utrökt.»

— »Äfven min. Låtom oss stiga upp och stoppa på nytt!»

Sedan baronen efter fulländad stoppning ordnat den långa slangen, hvilken från golfvet ringlade sig ända upp till hans mund, der den slutade med ett bredt bernstens-munstvcke, gick han fram till sitt skrifbord, der han ur en port­följ framtog några pappersblad, fullskrifna med en temligen svårläst handstil. Med dessa begaf han sig åter till sin plats framför kaminen, der de begge männen, sedan de smuttat på sina glas, beqvämt utsträckte sig i ett par antika ländstolar.

»I går, på supén hos N. träffade jag vår gamle skol­kamrat, v. W.» sade Richard.

— »Nej, verkligen? Hur mår han? Är han lika enfal­dig som förr i verlden?»

— »Ja nästan! Jag erinrade honom historien om hans stöflor, som han fick lagade på ett så underligt sätt, och han blef dervid så förlägen att han ej talade ett ord på hela af­tonen.»

— »Hvad var det för en historia? Är det någon af de många pecoralia, som man har af honom?»

— »Åh nej, icke just det; men han hör den dock ej gerna berättas. — Annars är historien följande: I anledning af en eldsvåda i Wexiö eller någon annan af landsortsstäderna annonserades det i Aftonbladet att gåfvor till de olyckliga, som lidit genom branden, mottogos i herr Z’s boklåda. W*, som, huru enfaldig han än är, dock alltid visat sig gifmild, skickade dit ett par gamla söndriga stöflar och en rdr bko.»

— »Nå väl?»

— »Efter två eller tre dagars förlopp fick han igen stöflarne — men lagade.»

Baron Julianus smålog; men yttrade straxt derpå: »Jag kan dock aldrig gilla deras beteende, hvilka så der föraktligt behandla en gåfva, som för att komma från en skolgosse ej var så obetydlig, och för de brandskadade säkert ej saknat vär­de. Men värst är, att det kanske haft ett menligt inflytande på hela hans karakter. Ty den, hvars menniskokärlek såras i dess första yttringar, blir oftast derigenom afskräckt från att vidare bispringa någon olycklig.»

— »Du har kanske rätt», sade Richard, »eller rättare: du har verkligen rätt. I sådana fall är du — jag vet det — lika christlig som någon annan, ehuru du för öfrigt ganska väl förtjenar ditt namn Julianus-Apostata.»

— »Jag medger att jag är temligen otrogen i hvad som rör vissa af våra dogmer», yttrade baronen. »Du har nog haft tillfälle att märka det i de många samtal vi haft rörande religionen.»

— »Helt visst har jag märkt det; och jag tror knappast att du — stricte taget — kan kallas christen, då du ej medger gudomligheten af grundvalen för vår religion, jag menar bi­beln; en bok, hvari jag för öfrigt ej anser dig särdeles be­vandrad.»

— »Tvärtom! Jag anser mig hafva läst den lika grund­ligt som mången af våra prester. Jag har till och med grubb­lat mycket öfver åtskilliga af dess myther.»

— »Verkligen?»

— »Ja! Till exempel, öfver dess första saga, den om syndafallet, har jag tänkt mycket, och tror mig hafva funnit rätta förklarings-sättet.»

— »Låt höra!»

— »Som du erinrar dig», började baron Julianus, »blef qvinnan enligt vår urkund skapad på det mannen ej måtte vara allena. Man anser vanligtvis att meningen dermed var ett physiskt äktenskap mellan man och qvinna, för att fort­planta deras slägte; se der, hvad som enligt min tanke ej ur­sprungligen var skaparens mening! Han ville, tror jag, att qvinnan skulle komplettera mannen, att hon skulle vara ho­nom ett sällskap; att deras kärlek skulle vara en oskyldig, en platonisk kärlek. Derföre blefvo de också skapade eviga, på det att utan fortplantning slägtet dock i dessa tvenne indivi­der måtte hafva evigt bestånd.»

Julien hämtade här andan, drog några bloss ur den nä­stan slocknade pipan, och fortsatte:

»Frukten af alla träd i paradisets herrliga lustgård fingo de smaka, utom den af kunskapens träd, som — märk noga! befann sig midt i lustgården; med andra ord: de borde in­skränka sig till kärlekens oskyldigare njutningar, sådana som att se på hvarandra, hviska med hvararandra, trycka hvarandras händer, kyssas på pannan o. s. v.; men en enda blott fingo de ej åtnjuta: den högsta, just den genom hvilken slägtet fortplantas.»

Richard smålog åt Julien's originella bibelförklaring; men afbröt honom dock icke.

»Men ormen, d. v. s. begäret, förledde dem: de föllo; och, liksom oftast nu, var det qvinnan, som äfven då förförde mannen. Det var också då först som de märkte sin naken­het, och sökte dölja det, som de förut ej trott sig hafva skäl att blygas för.»

»Den lifskraft som förut qvarstadnat hos dem (jag me­nar Adam och Eva) och sålunda gjort dem odödliga, afleddes nu till de genom deras förening uppkommande varelserna. På detta sätt blir dock slägtet evigt, fastän de serskildta in­dividernas lifstid är begränsad. — Baronen tystnade.

— »Sjelfva hufvud-idén», sade Richard, »i ditt resonnemang är ganska approbabel; och om jag ej misstar mig, har den redan förut varit utförd af någon tänkare i religiösa ämnen.»

— »Det är möjligt, och det vore blott en ny bekräftelse på att den gamla regeln: intet nytt under solen gäller äfven i denna väg. Men låt' oss tala om något annat! Som du vet är det i dag, som vi, enligt vår öfverenskommelse skulle läsa upp för hvarandra dem af våra opera som vi under förleden månad bringat i dagen. Eller hur?»

— »Jo det är sannt. Men du börjar ju . . . .»

— »Ja, gudbevars! Men dessförinnan vill jag föreslå en sak, den att vi två, jag och du, sammanträda, liksom nu här i detta kabinett, första onsdagen i hvarje månad för att med­dela hvarandra våra sednaste litterära alster. Sedan binda vi manuskripterna för hvarje månad ihopa till ett litet häfte, och förvara dessa häften såsom vår akademies handlingar. Går du in på mitt förslag?»

— »Rätt gerna!»

— »Jag skall då börja vår första sammankomst med att läsa upp för dig en idyll och ett par sonnetter:»