Ödlornas Damm
| ← Förord |
|
I Kyrkan → |
Ödlornas Damm.
Idyll.
O! Det var en skön, en herrlig
söndagsförmiddag på landet.
Ute var jag i det gröna
att Gud skåda i naturen,
skaparen uti det skapta . . . .
Hur af «Poesie des Lebens»
då jag njöt, och hur jag rördes
då af skaparns djupa vishet
i den herrliga naturen,
och hans nåd att mig han skapte,
nu jag «sjunga» vill. O, lyssnen
alla ömma, trogna hjertan!
Dagen qvalmig var, och solen
(med gud faders öga midti)
strålade från gulgrå himmel
glödhet ned på dunkla gärden.
I det ljusa, varma skimret
sjelfva skogen mer ej hyste
några dunkla, gröna gömmor:
allt låg blottadt, tomt och naket.
Med förtjusning såg jag kring mig,
såg blott fred och lugn och trefnad
rundtomkring, hvartän jag vände
mina ögon, stilla lycka.
Här en bock med trogna makan
firade i allas åsyn
midt på landsvägen sitt bröllopp . . .
Der en flitig spindel väfde
i en vrå sitt nät, att fånga
lätt sitt rof. En liten fluga
fastnade; och nu jag såg, hur
vackra spindeln sög det friska
blodet ur den lilla flugan;
sedan, efter slutad måltid,
spann han vidare på nätet . . . . .
Men jag sade i mitt hjerta:
Gode gud, hur ömt du sörjer
för de skaptas uppehälle!
Huru god och vis ej är du!
Längre gick jag fram på vägen,
skådade blott fred och lycka.
Än en stolt, alfvarlig oxe
vandrade helt gravitetiskt
nu ett steg och nu ett annat!
men helt vänligt åt de glada
yrfän, surrande kring honom,
hviftade han stora svansen . . .
Än ett fromt »Guds Lamb» man såg der
gå så stilla och beskedligt
utmed vägen, och på vandrarn
blicka med så milda ögon.
Och då trötta vandringsmannen
med en staf, förstås, i handen,
och en halmhatt tryckt på hjessan,
och sin rensel vräkt på ryggen,
nalkades, så gick det undan —
ack det goda fromma lammet! —
och en välkomsthelsning bräkte . . .
Men mig solen stekte illa,
ingen vindfläkt kom med svalka,
ingen skugga fanns att tillgå.
Nu jag tänkte: kanske flägtar
svalka, der den lilla dammen
ligger mellan boskapshjordens
trefna hem, det glada fähus.
Kanske kastar detta skugga,
icke bortskrämd än af solen.
Och till dammen gick med lätta
steg jag vägen framåt; dammet
stod mig väl högt upp i halsen,
svetten lackade från pannan;
men jag gick dock tåligt framåt,
och till målet för min vandring
hann jag snart trött, matt och tråkig.
Dammens tibergula bölja —
märk: jag var ett fähus nära! —
rördes ej af några vågor,
ej den spegelglatta gatan
krusades af någon vindfläkt.
Allt var stilla, stilla lugnet.
Men en hvirfvel dock jag märkte
här och der, och med lorgnetten
såg jag nu att det var ödlor.
Sköna ödlor med en spräcklig
hud, lik tigrar små i vatten.
Glada, muntra, yra, qvicka
lekte der de vackra ödlor;
och bland dem så helt förtroligt
simmade en helsvart igel,
hoppade en hoppetossa. . . .
Allt var glädtigt lif i dammen,
lif, som myste frid och oskuld.
Nu det hvirflade i pölen,
lång en strimma rakt utefter.
Strimman höjde sig i vattnet,
och jag märkte hur en huggorm
lekte med behag på ytan.
Se'n han vältrat sina granna
ringlar der, han skjöt helt varsamt
på en liten vacker ödla,
sårade den sköna huden. . .
Vattnet stänkte högt i luften,
och det rena, klara flödet
träffade mig «rakt i syna».
Men min näsduk tog jag stilla
fram och torkade min panna.
«Skapare!» mitt rörda hjerta
hviskade, «hur skön och herrlig
är din verld ej? skönhet, skönhet
ler emot mig hvart jag blickar.
Godhet, ack ja! godhet ständigt
hvart jag ser, hvart jag mig vänder.
Sjelf så vis och god, o herre!
denna verlden har du skapat,
ack, så vist och mildt; ja proppat
den så full utaf din vishet,
af din kärlek, att ej bättre
du den nå'nsin kunnat skapa.»