←  Förord
Fria fantasier (Bolmörtens bok) Första bandet
av Edvard Flygare, Richard Bergström

Ödlornas Damm
I Kyrkan  →


[ 7 ]


Ödlornas Damm.

Idyll.

O! Det var en skön, en herrlig
 söndagsförmiddag på landet.
 Ute var jag i det gröna
 att Gud skåda i naturen,
 skaparen uti det skapta . . . .
 Hur af «Poesie des Lebens»
 då jag njöt, och hur jag rördes
 då af skaparns djupa vishet
 i den herrliga naturen,
 och hans nåd att mig han skapte,
 nu jag «sjunga» vill. O, lyssnen
 alla ömma, trogna hjertan!

Dagen qvalmig var, och solen
 (med gud faders öga midti)
 strålade från gulgrå himmel
 glödhet ned på dunkla gärden.
 I det ljusa, varma skimret
 sjelfva skogen mer ej hyste
 några dunkla, gröna gömmor:
 allt låg blottadt, tomt och naket.

Med förtjusning såg jag kring mig,
 såg blott fred och lugn och trefnad
 rundtomkring, hvartän jag vände
 mina ögon, stilla lycka.

Här en bock med trogna makan
 firade i allas åsyn
 midt på landsvägen sitt bröllopp . . .
 Der en flitig spindel väfde
 i en vrå sitt nät, att fånga
 lätt sitt rof. En liten fluga
 fastnade; och nu jag såg, hur
 vackra spindeln sög det friska
 blodet ur den lilla flugan;

[ 8 ]

 sedan, efter slutad måltid,
 spann han vidare på nätet . . . . .
 Men jag sade i mitt hjerta:
 Gode gud, hur ömt du sörjer
 för de skaptas uppehälle!
 Huru god och vis ej är du!
 
Längre gick jag fram på vägen,
 skådade blott fred och lycka.
 Än en stolt, alfvarlig oxe
 vandrade helt gravitetiskt
 nu ett steg och nu ett annat!
 men helt vänligt åt de glada
 yrfän, surrande kring honom,
 hviftade han stora svansen . . .
 Än ett fromt »Guds Lamb» man såg der
 gå så stilla och beskedligt
 utmed vägen, och på vandrarn
 blicka med så milda ögon.
 Och då trötta vandringsmannen
 med en staf, förstås, i handen,
 och en halmhatt tryckt på hjessan,
 och sin rensel vräkt på ryggen,
 nalkades, så gick det undan —
 ack det goda fromma lammet! —
 och en välkomsthelsning bräkte . . .
 
Men mig solen stekte illa,
 ingen vindfläkt kom med svalka,
 ingen skugga fanns att tillgå.
 Nu jag tänkte: kanske flägtar
 svalka, der den lilla dammen
 ligger mellan boskapshjordens
 trefna hem, det glada fähus.
 Kanske kastar detta skugga,
 icke bortskrämd än af solen.

Och till dammen gick med lätta
 steg jag vägen framåt; dammet

[ 9 ]

 stod mig väl högt upp i halsen,
 svetten lackade från pannan;
 men jag gick dock tåligt framåt,
 och till målet för min vandring
 hann jag snart trött, matt och tråkig.

Dammens tibergula bölja —
 märk: jag var ett fähus nära! —
 rördes ej af några vågor,
 ej den spegelglatta gatan
 krusades af någon vindfläkt.
 Allt var stilla, stilla lugnet.
 Men en hvirfvel dock jag märkte
 här och der, och med lorgnetten
 såg jag nu att det var ödlor.
 Sköna ödlor med en spräcklig
 hud, lik tigrar små i vatten.
 Glada, muntra, yra, qvicka
 lekte der de vackra ödlor;
 och bland dem så helt förtroligt
 simmade en helsvart igel,
 hoppade en hoppetossa. . . .
 Allt var glädtigt lif i dammen,
 lif, som myste frid och oskuld.
 
Nu det hvirflade i pölen,
 lång en strimma rakt utefter.
 Strimman höjde sig i vattnet,
 och jag märkte hur en huggorm
 lekte med behag på ytan.
 Se'n han vältrat sina granna
 ringlar der, han skjöt helt varsamt
 på en liten vacker ödla,
 sårade den sköna huden. . .
 Vattnet stänkte högt i luften,
 och det rena, klara flödet
 träffade mig «rakt i syna».
 Men min näsduk tog jag stilla
 fram och torkade min panna.

[ 10 ]

 
«Skapare!» mitt rörda hjerta
 hviskade, «hur skön och herrlig
 är din verld ej? skönhet, skönhet
 ler emot mig hvart jag blickar.
 Godhet, ack ja! godhet ständigt
 hvart jag ser, hvart jag mig vänder.
 Sjelf så vis och god, o herre!
 denna verlden har du skapat,
 ack, så vist och mildt; ja proppat
 den så full utaf din vishet,
 af din kärlek, att ej bättre
 du den nå'nsin kunnat skapa.»