Farmor och vår Herre/Kapitel 07

←  Kapitel 6

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 7

Kapitel 8  →

Förklaring och förklaring. Det finns ett annat minne, en händelse, som aldrig fått förklaring.

Agnes sitter i salen vid sybordet, som står framför fönstret. Tomten är röjd och förvandlad till trädgård, redan rätt försigkommen. Trädgårdsmuren finns där men inte det Gawensteinska husets brandgavel. Man ser ända bort till bergen. Det måtte ha varit någon gång i slutet på 70-talet. Gabriel kan vara en sju, åtta år. Han rider på en gunghäst. Gabriel fick ha gunghästen i salen, inte de andra. August sitter på en pall med någonting i knät. Lill-Agnes kravlar under kjolen och krafsar som en liten valp på benen. Det måste ha varit vintern 78 eller senast hösten 79. Lill-Agnes dog på själva julafton 79.

På andra sidan salen låg kontoret, två rum, som nu kallas »lilla salen» och »Gabriels rum». De ha egen förstuga och ingång från trädgården. Jonathan hade flyttat kontoret till Borckska gården. Det var inte korrekt, att ha våning och kontor i ett hus, men nöden har ingen lag: han måste spara. Han lät sätta in en dubbeldörr mellan kontoret och salen. Han höll den reglad. När han efter frukosten i salen skulle begiva sig till kontoret, tog han på sig ytterkläderna, gick runt halva kvarteret och in genom trädgårdsgrinden. Vidare städades kontoret av en särskild madam. På så sätt upprätthölls gränsen mellan hem och kontor.

Icke förty kunde Agnes höra, vem som talade på kontoret. Hon hörde icke orden men kände som oftast igen rösten. Den gången var det Sanna-Borck, den store barnafadern. Han hade en rullande, mörk stämma, som plötsligt klipptes itu av andtäppa. Kroppen var liten och klotrund, huvudet stort, vitulligt och klotrunt, ögonen blanka, brunsvarta, utstående. Agnes undrade över ärendet. Sanna-affärerna hade varit på tapeten det sista året. Sanna-Borck hörde till dem, som sköta sina gårdar alltför bra. Nyheter varje månvarv. Ständigt nybyggen, ständigt nya maskiner, konstiga tingestar, som han ensam begrep. Han kunde plocka sönder dem i småbitar och sätta ihop dem, så att de blevo alldeles som förut, undantagandes att de inte gick. Leksaker för patron! Han byggde en damm över Sannaån, anlade ett elektricitetsverk och gjorde tjugu tunnland ängsmark vattensjuka. När vattnet släpptes på blev det eldsvåda men ingen elektricitet. Maskinerna förstördes, patron hade varit åstad och fingrat på någonting. Han skulle alltid fingra. Han anlade en såg och sågade av sig tre fingrar. Timret låg i sjön, sjönk och bärgades om vart annat, kom äntligen till sågen, murket och brunt: ingen ville köpa. Han var en duktig karl så till vida, att han följde med sin tid och inte väjde för några nyheter. Men nyheterna bragte honom mera glädje än gagn. Agnes undrade, vad hon skulle bjuda honom på. Det fanns portvin i karaffen, men Sanna-Borck var en livlig karl och ett enda glas portvin kunde göra honom alltför livlig.

Bäst hon satt och undrade, hörde hon regeln dras ifrån dörren låsas upp. Jonathan steg in, stängde dörren bakom sig. Det är bra att ha snabb blick och snabb uppfattning. Övning ger färdighet. Agnes reste sig, tog flickungen under armen, samlade pojkarna i ett grepp. Vid vissa tillfällen skulle barnen hållas på avstånd från far. Det hettes att han var trött. Eller altererad.

När hon vände tillbaka, satt Jonathan vid sybordet, hopsjunken visserligen men sansad. Det kunde inte vara tal om något anfall. Han hade haft ett stort obehag, det var allt. Luggen låg i våta stripor ned över pannan. Han plockade i sybordets alla fack, ordnade nålar och rullar, och berättade med halvhög röst. Han var utom sig men inte värre än att han kunde tänka klart. Han önskade ett gott råd.

Sanna-Borck ville ha hans namn. Det gällde inte någon småsak, det gällde ett kreditiv på trettio tusen. Jonathan kunde inte hänvisa till »de andra». Kommerserådet hade redan skrivit på, svåger Sunesson hade skrivit på och en till. Men banken ville ha Jonathans namn. Varför? Han ägde ju ingen förmögenhet. Bredvid kommerserådet och Johannisbergaren var han en fattiglapp. Visserligen, men han hade gjort sig känd som en försiktig och omsynt karl. Det var en moralisk borgen. Direktör Arnfelt fordrade hans namn. Eljest stopp. Sanna var bra, men en karl, som anlägger elektricitetsverk för att ställa till med eldsvåda och såg för att såga av sig tre fingrar, han inger inte förtroende. Arnfelt krävde en moralisk borgen.

Äran var stor, risken större. Agnes delade upp saken på två frågor:

Fanns det ingen möjlighet att slippa undan?

Varom icke: Hur stor var risken?

Omöjligt att slippa undan. Sanna-Borck hade hjälpt honom, han som de andra. Hans namn stod fortfarande på tre eller fyra papper. Sloge han vantarna i bordet, måste Jonathan skaffa nytt namn, men den saken oroade honom icke. Kreditivet i och för sig var inte heller så farligt. Naturligtvis fanns där tillgångar. Men att gå i borgen för Sanna-Borck, det var farligt.

Han sa:

Jag förstår och begriper. Arnfelt vill ha Sanna, det är saken. Men jag är tvungen att skriva på. Sen är det slut med min kredit. Jag har hållit på i tolv år, jag hade just fått lite lugn nu, lite andrum. Nu är det slut. Jag kan lika gärna ge upp staten med detsamma.

Det hade han sagt tio gånger så visst som en. Agnes drog upp näsduken ur hans bröstficka och torkade hans ansikte. Gud vet, om hon inte snöt honom! Hon tog den lilla kammen ur västfickan och kammade upp hans lugg. Under tiden arbetade det klara förståndet jämnt och utan gnissel. Dithän hade det gått, att Borckarna sökte hjälp hos Jonathan. Utan hans borgen ingen kredit. Det var den ena sidan av saken och den var glänsande. Å andra sidan var det tacksamhetsskulden. Gick det an att förneka den? Det kan vara farligt att förklara sig insolvent på den kanten. Det kan vara farligt att gå ur släkten, så länge den ännu har makt att hjälpa och stjälpa. Hon såg på Jonathan. Så alldeles jättestark var han ju inte, snarare skröplig. Saken fick vägas på guldvåg.

Hon gick bort till fönstret och tittade på Axelsson, som grävde i trädgården. Hela trädgården var hans verk. Han var en bjässe att arbeta, en grävmaskin, benstomme och muskler. Det var ingenting särskilt att titta på, men hon blev stående en stund vid fönstret för att ge Jonathan tid att lugna sig. Slutligen sa hon:

Tänk på en sak! Du är inte stark. Går det ikull för dig, så orkar du aldrig upp igen. Tänk på det! Nu går du in och säger, att du inte kan.

Herregud, stönade han, det är rysligt. Han tar mig om livet och kramar mig. Han är alldeles konfys. Å herregud, det är rysligt. Agnes, jag stöter hellre kniven i honom, jag stöter hellre kniven i honom!

Hon tänkte: Jo, det skulle du kunna!

Stundtals var han ynklig. Men hon fick ta honom som han var. Hon ställde honom på benen, slätade ut rocken, knöt om halsduken.

Är du Vår Herre, sa hon, eftersom han kommer just till dig? Vår Herre hjälper när han vill och hur han vill. För honom är det en småsak. Det är det inte för dig. Nu går du in och säger, som jag har sagt.

Hon sköt honom mot dörren. Jonathan vände sig om i händerna på henne och sa:

Han har pojken med sig.

Vilken pojke?

Jag minns inte. Det är den långe. Det är han, som skulle ha gården. Å det är alldeles rysligt.

Nu går du in och gör, som jag säger. Annars går jag in själv. Och då ska det bli ord och inga visor.

Hon smällde igen dörren om honom. Skadade inte, att det hördes på kontoret, ocken vilken som stod bakom Jonathan.

Hon ställde sig vid fönstret. Axelsson tittade upp och hon nickade åt honom: han drog av sig mössaan. Hon var gruvligt upprörd och hon ville inte alls lugna sig. Tiggarpack! fnös hon. Tar de inte ungarna med sig som andra tiggegummor. Hon fnös över hela släkten. Själv hade hon också gått omkring och tiggt, men det var en annan sak. Hon var en bondtös och en piga och en fattiglapp. Det hade hon fått känna! Jojomen san! Och nu skulle de få känna. När de inte ens skämdes för att släpa barnstackarna med sig. Hade hon inte varit mor för Sannabarnen? Den där långa räkeln till på köpet, Sven, med ständigt hungrig mun. Hade hon inte matat honom som en duvhona matar sin unge? Det var knipslugt att ta den med sig! Han hade varit två år vid lantbruksskolan. Det hettes att han skulle överta gården. Om det fanns någon gård att överta! Kära pappa hade plötsligt upptäckt att han var ruinerad. Det hade väl kommit som ett brev på posten. O ve och fasa, o hustru och barn, kom hit och titta! Jag är bestämt ruinerad!

Hon fnös, hon fnös över släkten, fnös över lättsinnet. Vid Gud den Högste om hon gift sig med Jonathan för att bli ruinerad.

Från kontoret hördes ett böl. Stora tjocka karin bölade. Tystnad. Nu var det gjort, nu var det sagt. Hon tänkte på pojken, hon såg honom stå i ett hörn, med hängande huvud och armar som räckte till knäna. En lång räkel med rufsigt hår och fräknigt ansikte. Det var gruvligt obehagligt. Hon hade brukat sitt förstånd, och det kunde inte hända att Jonathan skulle gå och ruinera sig för Sannapojkens skull. En sån där dum räkel tar fatt på någonting annat och nu höll hon på att få lugn. Skulle det offras, då det äntligen vunnits? Gick affärerna bra, var Jonathan som en karl. Gick de dåligt, var han som en vante utan hand. Hon fick blåsa upp honom var dag, för att han skulle se någonting ut. Och hon fick passa honom mycket noga för det konstigas skull, som borde hållas i lönn. Ty det är inte något förtroende med en sjuk karl. Särskilt bönderna är misstänksamma. Det var gruvligt obehagligt, men man får tänka sig för och se sig om. Hon hade bara brukat sitt förstånd. I alla fall kände hon, att någonting skulle komma. Det skulle komma från kontoret, där slaget utdelats och där det nu var gravtyst. Hon var gruvligt upprörd. Hon öppnade fönstret och talade med Axelsson. Ja, frun. Jo, frun. Det ska ske, frun. På sätt och vis var han lik fader Storm själv, rak upp och ned, så att säga, stod som en stör i jorden. Näsan kunde duga till att peka ut väderstrecken. En kraftig näsa skall betyda en kraftig karaktär och hopp om framgång i livet. Gabriel hade Jonathans krumnäsa. Dessutom barnen, ja! Dem hade hon glömt. Och det var likväl en ännu fastare punkt. Hade hon fött barn till världen för att göra dem till fattiglappar? Hon hade så att säga valt dem en far, som kunde göra någonting för dem och lämna något efter sig. Hon hade tänkt sig för — inte precis med klara tankar men klart nog ändå. Ty varför hade hon tagit Borcken och ratat andra om inte därför att han var ett gott gifte? När han friade, hade han sagt: jag är ett gott gifte, tänk på det. Och då det befanns att han icke var något gott gifte, hade hon gjort honom till ett gott gifte. Där stod han nu med svart på vitt på att han var känd som en försiktig och omsynt man. Men vem hade varit försiktig, och vem hade sett sig om? Och det skulle offras? Hon fnös och vände sig om.

Pojken stod vid dörren och hade stått där en stund. Jaså, det är du Sven, sa hon. Har du följt far till stan? Jag tror du har vuxit.

Hon tänkte: Det är alldeles fastligt knipslugt. Det har de kommit på i samråd. De ha just inte mycket skam i kroppen. De skickar pojkstackarn på mig för att mjuka upp hjärtat. Får se, om det går.

Hon såg på honom. Och nu hände, vad som tills datum ej förklarats. Hon såg att han var vacker. Att han blivit vacker; han hade nämligen varit hiskligt ful. I och för sig ingenting märkvärdigt, eftersom de sista tonåren kan förvandla en ungdom till oigenkännlighet. Det besynnerliga var, att hon såg det. Hon hade och har inte det ringaste sinne för skönhet. En karl dömer hon efter dugligheten, en kvinna likaså, en sak likaså. Ett barn dömde och dömer hon efter sinnesarten. Hon hade aldrig sett, att han var ful. Nu såg hon att han var vacker. Hon minns inte, på vad sätt han var vacker. Det har fallit bort. Hon minns inte, om han var mörk eller blond, uppnäst eller raknäst, finhyllt eller brunbränd, storögd eller grisögd. Hon minns att han var vacker utan krus och komplimanger, utan nåd och barmhärtighet. Hon gick bort till honom och tog hans huvud mellan sina händer. Hon kysste honom två gånger på munnen.

Hon sa:

Vad du är blek, din stackare. Du har farit illa.

Hon kysste honom ånyo: hon måste titta närmare på honom och vända honom runt i det hon lät händerna fara över hans kropp.

Vad du har vuxit! sa hon. Vänta! Du ska ha ett glas portvin. Du är alldeles blek.

Hon tog honom kring livet och förde honom till skänken. Hon slog i två glas och skålade, så att hennes fingrar ströko mot hans. Hon tappade glaset. Nej, så jag bär mig åt! sa hon och fnittrade till.

Fnittret väckte henne till hälften. Det ljöd så främmande att hon måste se sig om. Men det var hon själv, som fnittrade. Alldeles som en piga i en hövålm. Hon tänkte: Usch då, jag har fått blodet åt huvudet. Men det kunde inte hjälpas, hon måste ta i honom. Hon synade hans kläder. Hon nöp i byxorna, drog ned västen, satte rocken till rätta över skuldrorna. Så axelbred du har blivit! Hon plockade på öronen, tog dem mellan fingrarna. De här öronen har jag dragit i förr, sa hon för att någonting säga. Och hennes händer dök in i håret. Så fick hon syn på hans händer. Nej, kors såna händer du har fått! Hon körde in sina fingrar mellan hans. Har du tagit i hårt där borta på skolan? Få känna om du är stark.

Han stod där tafatt. Och hon var galen, det var ingenting vidare att säga om den saken. Sanna-Borck och Jonathan kommo in, undrande väl om pojken lyckats uträtta något. Hon smålog för sig själv, hon var när att brista i skratt. Om han lyckats uppmjuka det stenhårda hjärtat! För resten brydde hon sig inte alls om dem. Hon fortsatte att kela med honom; hon kunde helt enkelt inte sluta. Det såg väl konstigt ut och hon täckte över så gott sig göra lät med allehanda utrop. Nej, vad han har blivit stor! En sån nacke han har fått! En sån väst han har! Alldeles fånigt. Men det kunde inte hjälpas. Hon måste kyssa honom en gång till. Han är som en karamell, sa hon. Han vek åt sidan, hon följde efter. Han vek, hon följde. Det blev en lek. De båda herrarna smålogo, en smula förundrade, kände inte riktigt igen henne. Slutligen fick hon pojken in i skänkvrån, hon fick hans huvud mellan sina händer. Han sträckte sig upp mot väggen, tryckte in nacken i skänkvinkeln, knep ihop läpparna, blundade. Uttrycket var vedervilja, ingenting annat, klart och tydligt. Hon drog ned hans huvud och kysste honom. Släppte honom och gick bort till fönstret. Jorden dansade, stenhuset under koppartak tog sig en svängom, solen blev kopparröd och svepte sig i en svartgrå slöja.

Det var knappt om luft: hon öppnade fönstret för att andas. Om någon kommit henne nära, hade hon slagit till. Men ingen kom henne nära. Herrarna stodo på var sin fläck, pojken i vrån. Sanna-Borck talade med rullande stämma. Det var så, att han fått ett brev från direktör Arnfelt. Hövligt, gubevars, vänligt och hövligt, fattas bara det. Han var ju bror med Arnfelt. De hade blivit bröder vid Knutsmässan 74. Och det fanns ju tillgångar. Det var ett lappri, en moralisk borgen. Det var nästan bara en artighet mot Jonathan. Tusan ock, vad han blivit för en karl, den där Jonathan! Om nu lilla svägerskan inte hade någonting däremot —

Lilla svägerskan stängde fönstret och la på båda hakarna. Hon var lugn och sansad, sig själv mäktig och sina fiender överlägsen.

Vad det beträffar, sa hon, att Jonathan skulle skriva på, så kommer det aldrig i fråga. Jag har inte lust att gå från hus och hem, mina barn inte heller. Jonathan gör som han vill, men jag säger nej. Jag har haft tillräckligt obehag av släkten. Jag har släpat i fjorton år med era ungar. Nu kan det vara nog. Vill ni äta middag här, så var så god. Någon borgen blir det inte.

Sagt och fullgjort. Borcken gick, pojken gick, Jonathan följde dem ända till grinden. Han var till den grad upprörd, att han nästan var vred. Han stannade några ögonblick framför kontorsspegeln och gestikulerade. För det första, min kära vän, har du visat dig otacksam; för det andra, min kära vän, har du visat dig ogrannlaga; för det tredje, min kära vän —

Hon såg honom genom dörren, hon förstod, att han läste över. Vad kunde hon göra annat än skratta? Men hon höll sig allvarsam och han fick andraga och framställa i ro och lugn och värdighet alla punkterna till och med den sjätte, som var den sista. Då avbröt hon och sa:

Jonathan, du är ett kräk. Jag kunde lika gärna ha gift mig med Axelsson eller Grundholm men nu är jag gift med dig. Du får tänka och säga vad du vill, bara du kommer ihåg en sak: du är ett kräk.

Jonathan svarade:

Det vet jag, kära Agnes. Men du var ju så vänlig mot gossen. Och sen helt plötsligt! Hur kan man först vara så vänlig och sen helt plötsligt?

Hon sa:

Det där begriper du inte.

Begrep ingenting själv.

Var det också något att begripa? En tillfällighet: tankar som kommo från skilda gömslen, stötte ihop, förvirrades. Alldeles som då två tjuvar på skilda vägar bryta in i samma hus och plötsligt mötas framför silverskåpet. Tablå! Stor förvirring! Qui pro quo! För resten, visst begriper hon! Ibland säger hon till Vår Herre: Du gode Gud, vad jag har varit för ett lättfärdigt stycke! Minns du Sanna-pojken? Det var på vippen det!

Hon har sitt glada lynne. Och då Axelsson är mulen och Emma sur och huset tyst som graven, skämtar hon med Vår Herre.

Men frånsett Sannapojken, kyssarna och det krossade glaset, var händelsen av utomordentlig betydelse. Den betydde brytning med släkten. Adjö, helt enkelt. Slut med söndagsmiddagarna. Slut med barnkammarstojet och skorstenselden. De tre återstående Sannabarnen drogo samma dag från gården, kommo aldrig igen. Två Johannisbergare ersatte dem, bleka parvlar, lika stillsamma som husets egna barn. Slut med påskrivningar och släktvinglerier. Det var en Herrans skickelse!

Ty från och med den dagen bar det stadigt utför med de andra Borckarna. Sanna föll först, gick under klubban. Jonathan köpte. Han var Arnfelts bulvan, men det visste inte Borckarna. De trodde att Jonathan och lilla svägerskan smitt en djävulsk plan, långsamt undergrävt Sanna-Borckens ställning, lockat honom till utgifter, sporrat honom till vanvettigheter för att bringa honom på fall, köpa och vinna. Till en början vann Jonathan ingenting alls. Arnfelt drog sig tillbaka och Jonathan hade så när stått på huvudet. Men mot slutet av nittiotalet blev det annat av. Jonathan hade lagt regeringen i Gabriels händer, Sanna-skogarna föllo och inbragte millioner. Millionerna föllo i sin tur.

Viktigast var brytningen med släkten. Det är inte bra att gå ihop med folk, som olyckan rört. Vidskepelse eller ej men så är det. Jorden går runt och somliga förlora fotfästet. De försvinna i rymden. Sannabamen till exempel, hela den stojande, klapprande, brunstekta, klöverdoftande hösthorden — borta. Axel tog sjukdomen, hökarn fick slag, Sanna-Borck föll under tåget, om med flit eller ej är ovisst. Skolmamsellerna drunknade efter sin första träta. Alla hade de visat sig sturska mot bondtösen: vänliga visserligen men sturska. Än sen! Vad blev det av dem? Äldste Johannisbergspojken tog livet av sig. Fader Sunesson själv slutade sina dagar som skrivare på Gabriels kontor. Direktörn, den stora olyckan, kröp under sängen och dog. De kröpo bort, de smögo bort, satte inte längre sina Borckska näsor i vädret. Men bondtösen gick varliga fram utan åthävor, beredd att ödmjuka sig då ödmjukhet var det rätta, beredd att stå på sin rätt, då rätten var hennes. Hon hade sin lilla flock omkring sig, barn och man, hennes alltsammans, jämnhöga med henne. Hennes.

Svärfar gick sist ur ringen, kommerserådet. Släktens huvudman spisade alltjämt sin söndagsmat, fyra rätter, i Borckska gården. Han visste om ingenting, kände inte till brytningen, knappast till olyckorna. Han undrade kanske varför bordet var så glest besatt. Ibland såg han sig omkring men iddes aldrig fråga. Åt, sov och prisade Gud. Vid nittio år var han lika stor och hög och grann som vid sjuttio, rödlätt i ansiktet, vit i hår och skägg. I sitt nittiofemte år, jämnt en vecka före födelsedagen, dog han. Föddes på en söndag, dog på en söndag.

Efter maten hade Jonathan och Agnes gått ut till den vanliga söndagspromenaden längs med ån. Gubben satt i förmaket och sov. Han hade en särskild stol, som ingen annan använde, en mjuk och vilsam farfarsstol. Gabriel och August lekte i salen, efter befallning tysta som möss. Då hörde de ekipaget köra fram till porten. Farfar! skrek Gabriel och rusade in i förmaket. Farfar! Ström är här!

Och då barn gärna tro, att gammalt folk är dövt, skrek han sig eldröd: Farfar! Farfar! Gubben for upp, hade väl inte blivit väckt så bryskt på de sista femtio åren. Gud ske pris, sa han och satte sig igång men gick fel och gick rakt på väggen. Farfar går fel, skrek pojken, farfar går rakt på väggen. Han tog honom i rockärmen och drog.

Nå, Gud ske pris ändå, sa gubben.

August tog fatt i den andra rockärmen och så bogserade de honom ut i förstugan. Där klev Gabriel upp på en stol och hängde rocken över hans skuldror och tryckte hatten på huvudet, August stack käppen i hans hand. Så öppnade de dörren och förde honom över tröskeln. Tyvärr hade de brått och det gick för hastigt, men Ström flög av bocken och fick gubben i famn. En ska hala lagom med kommerserådet, sa han. Plötsligt gjorde gubben sig lös och knuffade den förbluffade Ström för bröstet. Han satte käppen hårt i gatan, gick fram till vagnen, steg upp utan hjälp och sjönk ned i det hörn, där han brukade sitta. Till höger om sig själv, sa folk, som aldrig åkt i landå.

Men knappt hade han satt sig, förrän huvudet föll åt sidan, hatten gled ned över ansiktet. När Agnes och Jonathan återvände från promenaden, funno de farfar redan i vagnen, men det besynnerliga var, att kusken satt på fotsteget med mössan i hand.

Ja, vad ska en nu göra? sa han. För nu är han död.

Göra?

Först och främst fick hon Jonathan in i huset: det var ingenting för honom. Sedan pojkarna, som så smått börjat gråta. När hon kom ut igen, sa kusken:

Om frun ropar på Axelsson, så kan vi nog bära in honom.

Men varför skulle de det? Svärfar måste ju i alla fall hem. Om Ström körde varligt, kunde han sitta som han satt. Hon tog plats bredvid honom, tryckte hatten på hans huvud, lite djupare ned i pannan än vanligt. Eljest var det som vanligt. Han satt där och sov. Ström körde varligt och söndagsfolket hälsade till höger och vänster. De såg ju att han sov, men de hälsade av gammal vana.

Där sitter han och sover, tänkte de. I sin bekväma landå. Han har det bra.

Begravningen var den största i mannaminne, en heder för släkten. Det lilla, som fanns kvar av släkten. Jonathan och Agnes i främsta rummet och i svärfars landå. Det begav sig att de körde tätt förbi Grundholm som stod där och gapade på sorgeståten, sluskig och förfallen. Agnes nickade åt honom. Han vände sig bort, vågade inte ens ta åt den solkiga hatten.

Jonathan ropade in landån på stärbhusauktionen.