Farmor och vår Herre/Kapitel 10

[ 107 ]Det är dumt av Vår Herre att inte säga till från början, hur många år man har på sig. Nu gör han som moran, som skickade pojken till bys med oräknade slantar. Ocke ska en köpa först? sa pojken, såg på listan som började med en g ris och slutade med en pisksnärt. Kan du väl begripa, svarade moran, som var lika ordtäfft och omöjlig som Vår Herre, kan du väl begripa, att en köper det förnödnaste först. Men pojken tyckte, att pisksnärten var det nödvändigaste och så började han i den änden och när han kom till grisen, var det slut. Kan du väl begripa!

Man får en bunke oräknade år i näven. Vart ta de vägen? Det året, det året, det året. Det året, Gabriel började skolan, det året, Gabriel dog. Det året, Frida gifte sig. Det året, Axel satt ting i östra härad och bodde hemma. Det året, Nathan började storskolan. Det året, Jonathan hade mässlingen som en annan barnunge. Det året, taket lades om.

Kan man tänka sig — koppartaket! Axelsson upptäckte, att takstolarna på södersidan voro genomruttna. Det blev ett rumor! Nu begrep man, varför rappningen på södersidan för jämnan föll av, varför det möglade i garderoben, varför sängkammartaket fick mörka fläckar i väggkanten, varför tapeterna lossnade, varför pigorna släkte efter släkte fick tandbölder och bleksot. Det var tur, att inte hela huset störtat samman. En dyrbar och besvärlig historia blev det i alla fall, hela taket måste läggas om. Och Jonathan blev grubblande. Den gamla sorgen fick nytt liv. Huset var inte, som det borde vara. Du är en figur, sa han åt Grund[ 108 ]holm, när de möttes på Torget. Grundholm till att skrika: Vad i röda h-e är det du säger, din käringkatkes? Ditt fåralår, ditt ärkefån! Hör hit! skrek han och folk samlades. Han tog Jonathan för bröstet och höll honom framför sig på rak arm. Vad är det du kallar mig för, du lilla rävrumpa? Jonathan såg honom stint i ögonen och svarade: Du är en figur. Varpå Grundholm skrev upp vittnenas namn och stämde Jonathan för ärekränkning. Det blev förlikning mot hundra kronor kontant och namn på en växel.

Andra år hände annat. Ett år gick Grundholm omkring på frälsningsmöten och bekände de synder han begått mot flickor i sin tjänst. Frälsningsmötena tör ha blivit flera än synderna, varför han nöddes att skarva utan måtta. Det var en rätt stor skandal och på sitt sätt otrevlig.

Ett annat år i juli kom Axelsson och sa upp sig till flyttning i oktober. Det hade hänt förr, det hände ungefär vart tredje år. Man vill bli trugad ibland och det är ingenting att säga om det. Hur skulle man eljest veta, vad man är värd? Farmor trugade, Jonathan och August trugade, Axel och Frida skrevo brev och trugade. Men nej, den gången var det allvar. Fram i oktober kommo pigorna och viskade: Nu packar han, frun! Farmor måste ned i flygeln och ta reda på orsaken och sammanhanget. Där stod han mellan lår och kista, karg och arg, mager och mulen, livremmen åtdragen så att ryggraden stack upp som en stör ur höfterna, och på stören satt bröstkorgen uppträdd och allra överst skallen. Det är inte lätt att handskas med såna.

Hur de nu kände och klämde på saken, kröp orsaken fram. Axelsson hade överraskat Nathan, då han med en tesked försökte kava ut ögonen på Axelssons hund. Det var en rövarhistoria! Axelssons hund hade varit död i två år. Varför hade han inte sagt till genast, så hade pojken fått smörj? Nej, saken var onaturlig och han hade velat tänka sig för och nu hade han tänkt sig för och nu ville han flytta. Men farmor slog upp kista och lår och rev upp grejorna och svängde dem och slängde dem och lät dem [ 109 ]vina kring öronen på Axelsson, som blinkade och klarnade och stannade.

Det är inte lätt att handskas med såna. Allra helst då man börjar bli gammal. En kväll då hon råkade stå bakom August, som satt och läste tidningen, upptäckte hon, att han var skallig högst upp på hjässan. Kors i all världen, pojke! Vad har du gjort med ditt hår? Å, kära mor, jag börjar bli gammal. Själv var hon korpsvart i håret så när som på två vita slingor vid tinningarna. Hyn var skaplig, tyckte hon. Näsan var farsarv, stor och grann. Men ögonen kunde hon inte förlika sig med, stora och utstående som koögon, alldeles för ljusa, riktiga bondögon. Och hon började stupa bakåt: det var inte sturskhet, det var den välsignade magen. Ibland försökte hon svälta ned den, men då tjöt den sam en ulv och hon blev själv bitter till sinnes.

Efter Gabriels död gick hon ett år i krusflorsklänning och sen trivdes hon bara i svart: svart klänning med vitt krås, svart spetsmössa, svart sidenförkläde. Det året, Axel blev borgmästare, lät hon sy sig en stålgrå sidenklänning, men den blev aldrig använd. Hon skulle ha haft den på installationsmiddagen, och den låg redan väl packad i kofferten under Jonathans bästa frack och allt var i ordning för resan. Men om natten kom hon att tänka på att hon sagt nej till en resa och en bjudning förut. Och så fick det bli nu också.

Jonathan reste och kom igen förvandlad. Äntligen kan man säga att han nått sitt mål och kommit på sin rätta plats. Han hade blivit bror med ett hovrättsråd och en president, med en överste och en general, med två borgmästare och en landshövding. Han träffade dem aldrig mer, han träffade bara Grundholm och klockaren. Men han umgicks med dem i statskalendern, han kände deras ordnar och titlar, deras fullmakter och befordringar. Han slog efter dem i adelskalendern och bekantade sig med deras hustrur och barn, kusiner och anförvanter i tredje och fjärde led. Han hade fått ett umgänge, som passade honom. Allt sen brytningen [ 110 ]med Borckarna hade han just inte haft annat än figurer omkring sig. Men när han nu slog ut med händerna, la huvudet på sned och smålog eller när han myste och nickade och mumlade: Jaha, kära bror, kunde hon veta, att han befann sig i gott sällskap.

Han vaknade en morgon, röd som en tuppkam i ansiktet, flämtande och het. Du har feber, sa Agnes, du ska ligga stilla. Men så fort hon vänt ryggen till, gick han upp och gick ut. Han kom inte hem till middagen. På kontoret fanns han inte, klockaren hade inte sett honom. Hon ringde till Sanna och Johannisberg: nej. Hon måste ut och leta. Hon fann honom hos Grundholm. Han satt vid det gamla ritbordet med alla arkitekturens olika stilar i planscher utbredda framför sig. Han valde, han ville att Grundholm skulle bygga ett nytt hus, åt honom. När han fick se hustrun, började han svamla. Han skulle ge en stor middag, sa han, och behövde ett nytt hus. Han yrade. Hon fick honom hem, och det befanns att han hade fyrtio graders feber. Hon blev så förskräckt att han blev ond. Du är ett kräk! skrek hon. Men då gjorde han henne häpen. Han sa: Det har du sagt mig en gång förr, och det glömmer jag aldrig. Han måtte ha syftat på den där gången, då Sanna-Borck bad om hjälp. Sen dess hade det inte fallit ett ont ord dem emellan.

Doktorn kom och lyssnade. Lunginflammation. Det gick så hastigt, att hon aldrig fick riktigt klart för sig, hur det gick till. Hon minns bara, att hon stod på körrgårn i nedtrampad snö och runt omkring henne stodo barnen och en gammal herre kom fram och tog henne i famn. Men hon minns inte ens, vad det var för en gammal herre.

Sen kom det eviga trasslet med affärerna; den stora härvan skulle redas upp, Gabriels härva. Under åren mellan Gabriels död och Jonathans hade August haft saken om hand och misslyckats. Arnfeltarna stjälpte alla hans försök att realisera med rimlig förlust. De hade god aptit och ville ha hela kakan med socker och sylt. August gav tappt. Alla [ 111 ]tre barnen ville göra sig urarva. Men Agnes sa nej. Och så pass lydnad hade de lärt i skamvrån, att de böjde sig.

Det var en tung börda, hon tog på sig. Man blir styv och stel på ålderdomen, styv i lederna, styv i ansiktet, styv och stel i tankarna. Man har inte längre så lätt att rätta sig efter andra, passa deras miner och gissa deras tankar. Folk säger ju ett och menar ett annat. Konsten är att gissa det andra. Och att aldrig ge tappt. Men för att aldrig ge tappt måste man ha den rätta ödmjukheten. Man får tåla mycket.

Hon tyckte inte om att barnen så att säga stodo och sågo på. Hon skickade dem alla tre ur staden. Och hon gick till Arnfeltarna och hon gick till andra. Hon gick tungt i deras trappor, hon satt tungt på deras stolar. Ibland var hon lyhörd, ibland var hon lomhörd, allt eftersom det föll sig. Ibland begrep hon på momangen, ibland begrep hon inte ens, när man bad henne dra åt skogen. Man får hushålla med förståndet. Krafterna får man inte hushålla med. Men ibland var det skönt att ha krusflorsslöjan över ansiktet.

Det var den tiden. Krusflorstiden kan hon kalla den, ty då hon ser på de dagarna och tingen och människorna, ser hon dem genom krusflor. Den enda riktigt klara bilden från den tiden är Nathans. Om rätt ska vara rätt, så måste hon bekänna, att det var han som höll humöret uppe. Man känner sig inte riktigt orkeslös och eländig, när man har en pojkvask att luva sju resor om dagen för sju kända synder och sjuttio okända. Och han narrade henne att skratta med sina upptåg och sina historier. Han ljög så att hon kippade efter andan. Det blev skamvrå. Men om natten skrattade hon åt hans tokerier, kanske mest och bäst därför, att hon inte hade något annat att skratta åt. Det gjorde gott i magen.

Den tiden, ja. Sen blev det lugnt. Det året, Axel gifte sig, var redan det värsta över. Folk slapp se henne ränna från bank till bank, från kontor till kontor. Folk slapp se henne alls. Hon gick aldrig ut. Hon gick inte i kyrkan, hon gick inte ens till körrgårn. Graven skötte Axelsson, affärerna skötte August. Från den dagen räknat, då Nathan [ 112 ]försvann, hade hon knappt satt sin fot utom porten. Varför skulle hon det? Vad hade hon ute att göra?

Hon var en fin gammal fru, som satt i sitt hus och tittade ut genom fönstret. Dessemellan skrev hon brev till barn och barnbarn. Dessemellan fick hon besök av gamla vänner, en två tre stycken, som ännu voro i livet. Dessemellan kunde hon gå ut i köket och finna Grundholm hopkrupen vid bordet, sörplande kaffe. Han var fattighushjon, halvblind och stendöv, eländet självt.

Ibland for en Borck genom staden och gjorde visit i gården. Då ställde hon till med stort kalas och samlade allt som fanns kvar av släkten. Det var inte mycket, en gammal fröken, syster till räntmästaren, vidare svåger Sunesson, vidare svåger Brauns yngsta dotter, som inte var riktigt klok. Skröpliga spillror! Men hon ställde till stort kalas och prålade en smula.

Dessemellan hände ingenting. Jo, barnbarnen hände, om man så får säga. Men hon såg dem ju aldrig! Hon fick umgås med dem som Jonathan umgicks med sina generaler, presidenter och landshövdingar — i tankarna. Och hon märkte att hon blev gammal just på det, att hon talade så mycket med barnbarnen. Hon förmanade och berömde, bannade och talade förstånd.

Ibland talade hon med Jonathan.

Ibland med Gabriel.

Mest med Vår Herre. Natten var hans och natten är längst.