Farmor och vår Herre/Kapitel 11

←  Kapitel 10

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 11

Kapitel 12  →

Hon anmodade Vår Herre att närvara vid husköpet.

Gode Gud, sa hon, glöm nu inte bort mig i morgon. Tänk på mig klockan tolv. Då är jag på Björners kontor och skriver under.

Det var endast en formalitet men en högtidlig formalitet, närmast att förlikna vid en begravning. Vår Herre kunde ha en särskild orsak att hedra akten med sin närvaro, ty ursprungligen var det han, som ingav henne tanken att sälja. Det hände en gång då hon var ledsen och närmare bestämt på hennes sjuttiosjätte födelsedag. Hon hade fått för sig att barnen ville bereda henne en överraskning. De skulle samlas i Borckska gården, barn och barnbarn, hela skrälldusen, inte så många men alla som fanns. Liv i barnkamrarna, stoj på vinden, skorstenseld och rammelbuljong, rökskyar i herrummet, vinglas på bordet, ljus överallt. Det skullei bli som förr ett litet slag. Och hon stökade och fejade och trodde blint att de skulle komma. Men ingen kom. Undantagandes August och fiolen, Sunesson och några andra snyltgäster. Eljest ingen av hennes. Då blev hon förargad och sa till sig själv: Vad ska jag, gamla käring, med ett stort hus, när ingen vill komma till mig?

Då passade Vår Herre på.

Nej, sälj du gården, sa han, och hjälp dina barn, eftersom de ha det svårt.

Det var upprinnelsen.

Vidare sa han:

För resten är det inte mer än rätt.

Därmed menade han helt enkelt att farmor sett för mycket på sitt eget bästa vid arvskiftet efter Jonathan och Gabriel. Hon hade tagit gården för sin del. Det var inte orätt men det var klokt. I bouppteckningen var gården och tomten upptagna till tvåhundra tusen. Nu sålde hon den för trehundrafemtio: avgick hundratusen i inteckningar. Hon skulle få tvåhundrafemtio tusen kontant. I sedlar. Hon skulle inte behålla stort för sig själv; hon skulle ge barnen det mesta. Hon skulle bara behålla så mycket, att hon hade någonting att sticka till barnbarnen.

Man ska vara Vår Herre för att upptäcka något orätt vid arvskiftet, men det kan vara så gott att börja klä av sig, då skymningen faller och natten är nära. Man har haft tjugu stora rum att svänga sig i och man får en kista. Det är bäst att vänja sig först vid ett litet krypin, så blir övergången inte så tvär. Två små rum och kök, en vindskammare åt Axelsson. Han sa: Det blir fruns olycka, om frun säljer gården.

Hon svarade:

Jag är så gammal, att jag bara har en olycka kvar. Och den kommer!

För resten, saken var avgjord och kungjord. Barnen skrev, att hon inte fick sälja gården för deras skull. Nej, tror någon det! Andra Borckar skrevo, att gården inte fick gå ur släkten. Men släkten hade gått ur gården för länge sen, så det skälet var svagt. En Sannapojke skrev från Amerika, att om hon väntade i fem månader, skulle han köpa gården. Han gjorde uppfinningar alldeles som far sin och om fem månader skulle han betala millioner för gården. Väl förståendes — då det blir två torsdagar i veckan. Svåger Sunesson påstod, att hon skulle få lunginflammation av dammet och draget vid flyttningen. Kan vara: Jonathan dog i lunginflammation och det är en död som andra. Vad de kunde hitta på! Emma tyckte, att hon borde tänka på hunden och katten. Hunden var fjorton år gammal, krympling och döfärdig. Han skulle lida av flyttningen. Och en gammal katt lämnar aldrig sin gård. Det borde frun besinna. Men frun lät Axelsson skjuta hunden och dränka katten, så voro de hindren undanröjda. Det kan tyckas enkelt och gesvint men var inte så gesvint heller, ty Emma hämnades i maten och höll frun på svält, tills den mäktiga gamla magen domnade av smärta och den mäktiga gamla frun föll till föga och bekände sin orätt. Hunden var helig; den hade tillhört Nathan. Katten var också helig. Ett stort grågult djur, svartstrimmigt som en tiger, tyst och dyster som en olycka, jamade aldrig, spann aldrig, smektes aldrig. Samma dag, Nathan försvann, kom katten till huset, objuden och gud vet genom vilken dörr eller vilket fönster. Han gick in i Nathans rum och lade sig i Nathans säng och där funno de honom; det var det sällsamma med katten och högst konstigt för resten.

Men med Nathan förhöll det sig så här:

Han var sex år på det sjunde, då han kom i huset, och den fostran, han fått dessförinnan, var det inte stort bevänt med. Han hade sina olater och hon fick väl lov att tukta honom. Det är möjligt, att hon tog i för hårt ibland, men vad skulle hon göra? Man måste betänka, att hon tagit honom i huset mot Gabriels vilja och mot Jonathans och de andra barnens. Alla människor spådde, att hon skulle få sorg av det barnet. Hon måste väl se till, att de inte blevo sannspådda.

Han ljög och det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att få honom att bekänna och ta tillbaka en lögn. En gång kom han inrusande till farmor och berättade, att takluckan slagit igen om halsen på Axelsson, så att han nu hängde död på vinden. Men när samme Axelsson blek och mulen trädde in i rummet och beslog honom med denna uppenbara lögn, lät han sig inte bekomma. Han bad Axelsson gå upp på vinden och se efter själv, om han inte ville tro honom. Han brydde sig varken om sanningen eller det sannolika. Han ljuger som en katkes, sa Grundholm. Han ljuger som en figur, sa Jonathan. Han ljuger som mor sin, sa Axelsson. Han ljuger inte alls, sa Emma. Han inbillar sig.

En annan gång kom han infarande med hälsning från farfar, att han ville ha vin till middag och fyra rätter, därför att han vunnit femtio tusen på lotteriet. Nå, det trodde inte farmor på, men vad skulle hon göra, då Jonathan själv kom och bekräftade saken. Cigarrfröken, som sålt lotten, hade ringt upp honom och berättat det otroliga. Det blev en festdag! Men cigarrfröken visste ingenting om vinsten och dragningslistan visste ingenting. Och om pojken själv ringt upp farfar och förställt rösten eller om han tubbat någon annan att ringa, det fick man heller inte veta. Ty att få sanningen ur pojken, det var lögn. Farfar sa det ju själv, sa han. Ljuger jag, så ljuger farfar.

Sånt måste väl näpsas?

Och han hade andra hyss för sig. Han tyckte om god mat och när han nu märkte, att det bjöds bättre mat, när det var främmande i huset, gick han omkring i stan och hälsade från farmor och bjöd folk, både likt och olikt till middag. De kommo rätt förvånade och rätt förvånad blev farmor men höll god min och bullade upp efter förmåga.

Sånt måste väl näpsas?

Och han snattade; det gör andra barn ock, men det var stört omöjligt att få honom att inse, att han snattade. Han tog några slantar som låg på skänken. Ja, men de låg ju där, sa han. Varför låg de där, om jag inte fick ta dem? Hur skulle jag kunna veta, att jag inte fick ta dem.

Du får aldrig ta andras pengar.

Ja, men hur skulle jag kunna veta, att det var andras pengar. Farmor ville kanske ge mig dem.

Nej, jag ville inte ge dig dem.

Ja, men hur skulle jag kunna veta det? Jag trodde att farmor ville ge mig dem.

Och Emma sa:

Det är klart. Han trodde att frun ville ge honom slantarna. Och nu ska han ha bannor till!

Men bannor hjälpte inte. Han blev för svår. Han ville kava ut ögonen på Axelssons gamla hund med en sked. Historien blev aldrig utredd. Axelsson säger: ja, så var det. Och tar det på sin salighetsed. Men Emma tar på sin salighetsed att pojken bara ville sticka i halsen på hunden för att få honom att kräkas. Ty, säger hon, hunden var sjuk och behövde just kräkas och Nathan var inte en människa utan en ängel, som ville alla väl. Därför gick det, som det gick. Farmor skulle vilja tro henne, men det finns så litet, som talar för, och så mycket, som talar mot.

Han ställde till med ett fasligt elände, då han lurade farfar att gå upp till landshövdingskan. Landshövdingen hade dött och ett par dar efteråt fick Jonathan ett brev från änkan. Hon skrev, att hon önskade giva sin make en värdig begravning, och då herr Borck var känd som auktoritet på området, utbad hon sig hans råd och bistånd. Båda läto lura sig, både Jonathan och farmor! Brevet var skrivet med fin fruntimmersstil och det var utan tvivel landshövdingskans brevpapper med initialer och krona på papper och kuvert. Jonathan lät spänna för landån och körde upp till slottet. Må tro han var viktig och lycklig! Pojken sa efteråt: Ska farfar aldrig ha någon glädje i livet? Men var han kommit över papper och kuvert, det sa han inte. Och för Jonathan gick det illa. En av mågarna, som var resande och okänd i stan, tog emot honom och trodde, att han råkat ut för en bindgalen. Han ringde upp polisen och polisen ringde upp fru Borck. Det var en neslig och ledsam historia. En liten smula lustig också men mest ledsam. Och framför allt: Pojken måste väl näpsas?

Hon kunde inte slå honom. Han var kanske inte för klen för smörj men han var för feg. Bara man hytte åt honom började han skälva och betedde sig som en idiot. Farmor måste övergå till Jonathans metod och åter upplåta dörren till den famösa skamvrån. Det var en triumf för Jonathan.

Och skamvrån hjälpte. Han skrek som en gast men han blev mjuk och ångerfull. Kanske till och med litet för mjuk: det var inte bra det heller. Han blev rädd för farmor, rodnade och bleknade bara hon talade till honom, stammade och stapplade på svaren. Det var en plåga.

Det blev en än värre plåga. Han hittade på att göra henne svartsjuk. Han hade ju den där Emma, som avgudade honom och nu höll han sig helt och hållet till henne. Han hade ett smeksamt sätt och det kan vara gott med smekningar ibland. Jonathan var borta, Gabriel var borta, de andra barnen hade sitt och sina. Farmor gick där i sin ensamhet. Hon tyckte, att hon aldrig haft en enda människa för sig själv. Jonathan? Inte! Gabriel? Oj, oj! De andra barnen? Nej. Men den här pojken skulle ju vara hennes egen. Man ber och arbetar, man samlar och stretar. Och man får ett stort stenhus och fyller det från grunden ända upp till koppartaket med allehanda dyrbara ting. Och så säger man: Ja, men du gode Gud, det var ju inte det, jag bad om!

Jo du, säger Vår Herre, det var just det, du bad om. Det var det, du bad om, då du satt bak stenen bak stugan och räknade dina slantar. Det var det, du bad om, då du tussade länsman på far din. Man ber inte med böner, min gumma lilla, man ber med gärningar. Var så god! Du är bönhörd.

Och den där Emma sa:

Som frun har skrämt pojkstackarn! Komma och begära att han ska vara annat än rädd för frun! En ska väl vara mänsklig om en vill vara människa. Nej, Nathan, det är min pojke, det.

Vänta du på mig, din slabbertacka! tänkte farmor. Och det tövade inte länge, förrän hon fått pojken över på sin sida. Det gick som en dans. Hon behövde bara stävja lynnet en smula och trubba av det skarpa förståndet en smula och blunda en smula. Mer behövdes inte för att bli smekt. Han var lik Gabriel till det yttre, till ögon och mun, panna, hårfäste och hår, men han hade inte Gabriels styva sinne. Gud ske pris!

Hon sa till Emma:

Jag tror inte, att Nathan är så rädd för mig längre.

Och Emma fräste:

Då är väl frun salig, då!

Inte precis det men nöjd med sig själv och en liten smula högfärdig. Hon var inte farligare rivjärn än att hon kunde göra sig omtyckt. Förresten skämde hon inte bort honom över hövan. Hon höll honom till läxläsningen och så småningom kravlade han sig upp genom klasserna. Fast det gick ju tämligen långsamt. När han kom upp i näst högsta klassen var han redan nitton år och en ung herre, huvudet högre än farmor. Han sa:

Uj, vad jag knogar, farmor. Men det vill till. Jag är ju bara en fattig pojke och ligger farmor till last.

Han visste, att far och mor inte varit gifta och han talade titt och tätt om, att han var en fattig pojke, som måste knoga. Det blir väl någon råd med fattigdomen, menade farmor, bara han lät bli att ljuga.

Ja, sa han, jag begriper inte, varför jag ska ljuga så förbaskat. Men det kommer för mig ibland.

Farmor sa:

Det växer väl bort med åren. Men du ska lova mig att alltid komma till mig, om du råkar i trassel.

Jo, det lovade han och kysstes och smektes.

Och en morgon kom han och sa:

Följ med ska farmor få se någonting.

Hon följde honom ut i trädgården och bort till det Gawensteinska husets brandgavel. I muren fanns ett litet fyrkantigt fönster eller glugg med mattslipade glas. Vanligen täcktes den av murgrönan, men nu var grönskan riven åt sidan och glaset uttaget. Under gluggen stod en stege, som vanligen hängde på vagnslidrets vägg.

Det har varit inbrott, sa Axelsson.

Ja, det är klart, sa Nathan. Det kan ett barn se. De ha brutit sig in den här vägen och stulit hos Gawenstein.

Gawenstein, guldsmeden.

Farmor kunde också begripa, att det var inbrott och det var en kuslig historia men ingenting vidare med det. Utan hon gick genast in till sitt, allra helst som det var en råkall morgon. Stå inte där och förkyl dig, ropade hon till Nathan. Men han tyckte, att det var väldigt skojigt och han ville se på.

En stund senare hörde hon röster i trädgården och tittade ut genom fönstret. Där stod lille Gawenstein och gestikulerade, där stod fyra poliser och ett par civila herrar, vidare Axelsson och Nathan. Så kom ytterligare en polis genom grinden och han ledde en hund i band. Hunden skulle vädra upp tjuven; det var intressant. Polisen lät honom nosa på marken och på stegpinnarna, sen släppte han honom. Och hunden nosade och vädrade och sprang lite kors och tvärs.

Hunden är dum! skrek Gawenstein.

Du står ju och fryser, sa farmor till Nathan. Och han sa:

Nej då. jag är bara så ivrig.

Rätt vad det var gav hunden skall, flög rakt upp på Nathan och slickade honom i ansiktet. Nathan skrek till.

Herrn behöver inte vara rädd, sa polisen. Det är en ung hund och han är leksen.

Han tog sin hund och upprepade försöket. Hunden sprang litet kors och tvärs och rätt vad det var hoppade han åter igen upp på Nathan.

Hunden är dum! skrek Gawenstein.

Försöket upprepades för tredje gången, avlöpte på samma sätt. Då började Nathan skratta och leka och rasa med hunden. Och han ropade:

Har farmor sett? Han är alldeles galen i mig! Kan jag inte få köpa honom?

Hunden är dum! skrek Gawenstein. Fru Borck ska inte köpa honom. Fru Borck ska inte betala hundra kronor för honom. Fru Borck ska inte betala femtio kronor. Fru Borck ska inte betala tjugufem. Fru Borck blir lurad. Hunden är dum!

Hunden är värd tvåhundra, sa polisen, men han är för ung för det här, och för leksen.

Farmor ville inte ha någon hund. Men det hörde till det nya systemet, att Nathan skulle få, vad han ville, om det inte var alltför stort och oöverkomligt eller på något sätt farligt. Det ackorderades en stund mellan farmor och Nathan och mellan Nathan och polisen. Han fick hunden för hundrafemtio. Fru Borck blir lurad, sa Gawenstein. Hunden är dum. Polisen sa: Herrn måtte ha hundtycke. Emma sa: Alla snälla människor ha djurtycke. Nathan var förtjust i sin hund.

En vecka senare berättades historien om Nathan och hunden överallt i stan. Och än i dag, om farmor råkar möta lille Gawenstein, blinkar han och myser och säger: Hunden var klok, fru Borck, hunden var klok.

Han menar kanske ingenting ont med det. Men det är inte trevligt.

Mot slutet av den där veckan visste hela stan, att det var Nathan Borck, som brutit sig in hos Gawenstein. Visste det så där halft om halft. Farmor visste ingenting, Emma visste ingenting. Axelsson tör ha vetat något. En kväll steg han in till farmor och sa:

Det är tur, frun, att jag har så mycket att stå i.

Jaså är det tur, sa farmor.

Ja, sa Axelsson. Men får jag tid en dag, ska jag ta och skjuta pojken.

Därmed gick han. Han uttryckte sig underligt ibland, och farmor trodde, att pojken hade retat honom. På söndagen gick hon till kyrkan med Nathan. Han var sig alldeles lik. Icke förty tyckte farmor och hon kände någonting kyligt och otäckt, hon fick frossbrytningar. Jag har väl suttit i drag, tänkte hon.

På måndag morgon gick Nathan till skolan som vanligt. Fram på förmiddagen kom Emma in och sa, att rektorn ville tala med frun. Då förstod de båda två, att det var någonting galet och mycket galet men de visste inte vad.

Farmor tog emot honom i förmaket. Han var som ett träbeläte, den gamle fulingen, som en död, knappat mornad ännu på den yttersta dagen. Han satt och nickade och mumlade för sig själv och farmor visste inte till sig. Äntligen sa han:

Det är en besynnerlig historia, Nathan berättar. Att han skulle ha gått i sömnen och brutit sig in hos guldsmeden Gawenstein. Har fru Borck sig något bekant om den saken?

Då rämnade en förlåt och hela jorden sprack som ett ruttet äpple. Men hon ville i alla fall inte tro. Hon skyndade sig att tro något annat. Pojken hade velat göra sig viktig; det hade kommit för honom att ljuga. Han kunde konsten. Och hon sa:

Det är väl något, pojken har drömt.

Men det var ingen dröm. De gingo upp i Nathans rum, rektorn drog ut hans byrålådor, och där låg krimskramset, smycken av alla slag. Rektorn sa:

Tänk er nu för, fru Borck. Det är en gruvligt allvarlig sak det här, men den skulle ju få ett annat utseende, om man verkligen visste, att Nathan brukar gå i sömnnen.

Nu borde hon ha ljugit eller också borde hon inte ha ljugit; ovisst vilket, som varit det rätta. Visst är, att hon varken förmådde det ena eller det andra. Men hon kunde låta Emma ljuga. Och där fallerade ingenting. Hon förstod genast, hur landet låg och ljög för tio. Hon berättade om nattliga slagsmål med den sovande gossen, om underbara vandringar på fönsterbleck och takkrön, om allt som hon hört eller läst om sömngångare. Rektorn sa:

Det är en gruvlig sak för en så ung man att råka i delo med rättvisan. Fru Borck får väl se sig om och tänka efter, vad som kan göras åt saken. Men om jungfrun blir kallad till polisen, bör hon inte trötta vederbörande med för många historier om än sanna.

Och han gick. Och farmor gick till Gawenstein och ifrån Gawenstein till polisen. Saken ordnades. Då hon kom från den vandringen satt Nathan vid salsbordet och drack choklad. Läxboken låg bredvid och han rabblade mellan tuggorna. Plötsligt skrek han högt upp i falsett som alltid då han var rädd:

Kan farmor tänka sig så rysligt att jag har gått i sömnen.

Hon svarade:

Nej, det kan jag inte tänka mig.

Hon gitte inte tala till honom. Han var så dum, att det äcklade henne. Han var ju inte slug. Han hade gått omkring i skolan och skrutit med sitt inbrott och delat ut ringar och kråsnålar bland kamraterna. Det var ju dagsklart att han skulle bli fast ögonblickligen. En brottsling kan man tala till rätta och man kan kanske göra en människa av honom. Men en dåre! Nej, han äcklade henne. Det var som när Jonathan fick sina anfall; medlidande kunde hon ju känna, jo visst, men mest äckel. Hon gitter varken tala eller höra honom tala.

Om natten gjorde han ett nytt bondförsök. Hon låg i sängen och tänkte på ingenting, ty det fanns inte längre någonting att tänka på. Då hörde hon honom tassa omkring i rummet utanför. Hon tänkte: Han kommer kanske och skär halsen av mig. Det vore inte dummare det än något annat. Men han bara tassade omkring och släpade med fötterna mot golvtiljorna. Till slut måste hon i alla fall upp och titta på apspelet. Jo, där gick han i nattskjorta med ett tänt ljus i handen, han stirrade framför sig och åmade sig. Hon förstod genast meningen. Hon skulle se, att han verkligen gick i sömnen!

Det var för dumt. Hon sa:

Nog är du snarslug, min gubbe, men jag är inte så värst dum. Jag tror knappt, jag vill ha dig i huset längre, eftersom du börjar bli eldfarlig.

Och hon slog igen dörren och kröp ned i sängen och somnade ögonblickligen. Hon somnade på trots så att säga.

Dagen därpå var han borta. Eftersom han inte lyckats lura henne med apspelet, hade han brutit upp hennes chiffonjé och tagit vad pengar som fanns där. Väl bekomme! Hon kunde ha dem och hon kunde mista dem. Och hon kunde ha honom och hon kunde mista honom. Han skrev till andra, men han skrev inte till henne. Han kom till Amerika och det gick som väntat var åt skogen med honom. Nils Sunesson hade sett honom två gånger. Ena gången hade han varit cirkusdräng men hade det inte bättre än att han svalt och tiggde skjorta och skor av kusinen. Andra gången var han buse, rätt och slätt, tiggare. Vad kunde en vänta annat av en krake, som var halvfåne?

Han var borta och nu var hans hund också borta och den konstiga katten och allt annat konstigt, som rörde honom. Det var bara Emma, som framhärdade. Hon höll hans rum, som det var den dag, han gick. Och det nöjet fick hon ha, eftersom det var gott om rum i huset. Men farmor satte inte sin fot inom den dörren. Och hon talade aldrig om Nathan, icke ens med Vår Herre. De första åren hade han skrivit tiggarbrev hem också; till andra men icke till farmor. Han hade inte hållit sig för god att be Axelsson om hundra riksdaler. Men farmor gick fri. Det hade sin naturliga orsak.

En gång hade hon tagit löfte av honom, att han skulle vända sig till henne, om han råkade i knipa. Han hade lovat med hand och mun. Det behövs inte mer! Vill man ha barn eller barnbarn att göra som man vill, ska man ta ett heligt löfte av dem — men väl förståendes, om raka motsatsen. Då blir man åtlydd. Det är hennes erfarenhet. Andra ha kanske fått en annan, men sådan är hennes.